Fred på jorden?

Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.

Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 

Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.

Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.

Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.

Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 4: Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Jag rundar här av min presentation av tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland genom att göra mina egna sammanfattande reflektioner baserade på böckerna och tillfoga mina egna tankar om Ukrainakonflikten och det spända världsläget. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, John Pilgers Strangeloveeffekten samt Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas påfredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Det viktiga med dessa böcker som jag redogjort för i mina inlägg är att öppna ögonen för andra perspektiv på världsläget och på den ukrainska krisen än det som vi oftast serveras i etablerade medier. Spekulationer som blir till självklara sanningar och förstärks genom ytterligare spekulationer eskalerar en propagandakamp som leder till en ökad spänning som gör läget betydligt farligare än det skulle behöva vara. Låt mig säga på en gång att propagandan flödar från båda sidor. Jag har inga som helst illusioner om den ryska berättelsen som innehåller propaganda som överdriver det fascistiska hotet och tonar ned eller förnekar den egna inblandningen i den ukrainska konflikten.

Propagandakriget är en självgående del av maktkampen mellan USA och Ryssland och vi andra är ofta hänvisade till två poler vilket distraherar oss från att söka sanningen som oftast finns någonstans däremellan. Ryssland har sin säkerhetspolitiska agenda och agerar utifrån denna. De vill inte ha NATO som närmaste granne och Krim, med den mer än tvåhundra år gamla ryska marinbasen i Sevastopol, kunde egentligen vem som helst med viss baskunskap om historia och statsvetenskap förstå att Ryssland ville skydda till varje pris. Det råder inget tvivel om detta men däremot tror jag inte ett dugg på att de skulle ha några territoriella anspråk på övriga Ukraina. Åtminstone inte initialt. Där är istället den ukrainska regeringens agerande efter maktskiftet i Kiev 2014 i så fall orsaken till provokationer som i sig kan göra rysk invasion ”nödvändig” sett ur rysk synvinkel.

Jag har genom hela denna ukrainska konflikt fascinerats av den ukrainska regeringens dubbla budskap när det gäller Donbass. Dels vägrar Kiev-regimen diskutera varje annan form av styre än den centraliserade statsbildning som nu gäller. En federation i någon form har alltid avfärdats kategoriskt. Samtidigt avfärdas också folkets i Donbass rätt till varje inflytande över landets politik. Den etniska rensningen ligger inte långt borta om denna politik ska kunna genomdrivas konsekvent. Mercouris formulerar det så här:

”[Majdanrörelsen är] besluten att utesluta östra Ukraina från makten [men] benhårt emot att låta dem gå”.

Folket i Donbass beskrivs av ukrainare i maktpositioner ända upp till president Porosjenko som ”terrorister”, ”slödder”. ”upprorsmakare” och ”Kremls hejdukar”. Acceptera vårt Ukraina eller åk till Ryssland, är budskapet. Inte sällan helt uttalat. Vilket rimmar illa med Porosjenkos, inför amerikansk och europeisk publik, uttalade ambition att ”införa frihet, demokrati och europeiska värderingar” i Ukraina. Det som uttalas inom Ukraina (vilket vi får mycket lite information om) är mer likt den fascistanstrukna Banderas vision om ett etniskt rent Ukraina fritt från ryssar, judar och polacker. Oppositionen i öst förminskas alltid till beväpnade banditer och terrorister av Kiev-regimen vilket också färgar rapporteringen i väst. Sällan framkommer att det finns en civil befolkning i Donbass som bara vill leva normala liv och inte utsättas för förföljelser för sitt språk, sina politiska åsikter eller kulturella arv. Det vill säga, enkla anspråk på att omfattas av de ”europeiska värderingar” som Porosjenko och andra ukrainska EU-tillvända politiker så gärna talar om. Här kan det Orwellska språkbruket som Pilger talar om i sin bok anas.

EU-kommissionären Caroline Ashton uttryckte den 17januari 2014 sin oro avseende Janukovytj-regimens antiprotestlagar som infördes för att stävja protesterna vid Majdan:

“I am particularly concerned by the changes to the judicial code which impose worrying restrictions on the rights of assembly and on the freedom of speech and media, and are contrary to Ukraine's international obligations”

Var finns Caroline Ashton idag när demonstrationsrätten och den politiska friheten begränsas av lagar och förföljelser av Kiev-regeringen och de fundamentala rättigheterna sätts ur spel?

Här delar jag Parrys och Pilgers indignation över tystnaden i västvärldens mainstreammedia. Som kontrasterar mot den bullersamma rubriksättningen om det ”ryska hotet”.

Hotet från Ryssland är något som ständigt trummas in även i svenska medier medan det hot som ryssarna upplever från USA förbigås med tystnad. Från rysk sida är det uppenbart varifrån detta kommer. Omringade av det militärt vida överlägsna NATO och med en amerikansk strategi att utvidga NATO-tillhörigheten österut är den ryska oron, eller snarare rädslan, äkta och klart uttalad. Vilket vi fick prov på när Putin höll tal på ”segerdagen” den 9 maj i år då han gav sin syn på denna amerikanska strategi;

”Efter kriget grundades FN. Man stiftade internationell rätt. I dag struntar man i den. Man vill bygga en unipolär värld. Det är illa för stabiliteten.”

Den ryska oron är inte alldeles ogrundad. Numera är antalet kärnstridsspetsar betydligt lägre än under 1980-talets peak och väger ganska jämnt mellan USA och Ryssland. Båda satsar nu på att förnya sina arsenaler men det är inte många rubriker om att Barack Obama kommer att lägga ungefär 1100 miljarder dollar på detta. Däremot får vi ofta höra att Putins Ryssland rustar för fullt. Vilket förvisso stämmer. Eftersom de genomförde en betydande nedrustning under 1990-talet anser de sig ha goda skäl att upprusta, liksom Obama. Det är inte heller ofta vi får siffror som ger perspektiv på rubriksättningen. De ger dock ett mer nyanserat perspektiv än bilden av ”det stora ryska hotet”.

SIPRI för statistik över storleken på försvarsbudgetar och visade 2013 en lista över de femton största. USA ledde överlägset (600,4 miljarder kronor) före Kina (112,2 miljarder kr) och därefter hamnade Ryssland (68,2 miljarder kr). Ryssland hade alltså endast tio procent av USA:s militärbudgetstorlek. Detta avstånd har krympt något på senare tid men USA har fortfarande den överlägset största försvarsbudgeten. Av världens tio största vapenproducenter är hela sju stycken amerikanska medan ett är brittiskt, ett italienskt och ett alleuropeiskt. Inget av dem är ryskt. Att den ryska militärbudgeten förväntas krympas med 10 procent rimmar inte heller helt med bilden av det växande ryska hotet.

Därmed inte sagt att heller den stora oron för hotet från Ryssland är helt ogrundad. Men att ytterligare spä på dessa hotbilder ökar spänningen och motverkar krafter som vill verka för avspänning och normalisering av förhållandet mellan Västmakterna och Ryssland och bringa en för alla parter nöjaktig fred till Ukraina.

Min främsta tanke är att det finns all anledning att sansa ned sig lite och ställa sig frågan vilka mått och steg som krävs för att minska spänningen mellan Öst och Väst och vad som gagnar freden och det ukrainska folket bäst? En ökad polarisering underblåst av hysterisk rubriksättning om hotbilder eller en saklig genomgång av vad de säkerhetspolitiska motiven som driver såväl USA som Ryssland egentligen handlar om och var i allt detta Ukraina hamnar? 

Både Robert Parry och John Pilger har i de böcker jag presenterat i tidigare inlägg en uppskruvad ton som säkert förskräcker många. Mercouris genomgång av avtal och offentliga deklarationer är en mer saklig framställning av ungefär samma sak. Nämligen en kritik av det närapå totalt ensidiga perspektiv på Ukrainakrisen som vi blir matade med i västvärlden. Den ryska propagandaapparaten är å sin sida naturligtvis uppskruvad i samma tonläge men med en motsatt berättelse skriven ur rysk, säkerhetspolitisk synvinkel. Det vore välgörande med fler försök att bringa reda i argumentationen och klargöra faktiska förhållanden. Inte minst för att staka ut en väg att undvika ett nytt kallt krig, eller ännu värre ett nytt världskrig. Men också för det ukrainska folkets skull. Alldeles oavsett om de bor i västra eller östra Ukraina. De som bara vill ha fred och leva vanliga, normala liv och är trötta på sina politikers – såväl tidigare som nuvarande - manövrerande för egen vinning. 

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 3: Mercouris om den ukrainska omedgörligheten

Jag fortsätter här att presentera tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev och John Pilgers Strangeloveeffekten. Jag avslutar här med Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Mercouris om den ukrainska omedgörligheten

Alexander Mercouris bok Kan Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? är betydligt kortare än Pilgers och med ett mer stringent språk. Resonemangen är enkla och kärnfulla. Mercouris är jurist och det är avtalstexternas ordalydelse och de offentliga uttalandena och hur de olika parterna förhåller sig till dessa som här analyseras. Som komplement till Parrys och Pilgers mer affekterade argumentation är det lite befriande att ta del av Mercouris enkla sammanfattningar av de viktiga dokumenten som bör ligga till grund för agerandet hos inblandade parter. Alldeles oavsett vad man anser om hans slutsatser är detta en mycket behändig liten bok för den som bättre vill förstå konflikten. Alla avtalstexter och offentliga uttalanden som kommenteras i boken finns också med i ett appendix, översatta till svenska.

Mercouris slutsatser är att Ryssland hela tiden strävat efter en diplomatisk lösning av konflikten medan ukrainarna visat prov på ”extraordinär omedgörlighet”. Vilket har ignorerats av västmakterna som istället låst fast sig vid tanken på Ryssland som den enda aggressiva parten och dess skuld till allt våld. De senaste protokollen från Minsk-uppgörelserna (Minsk I och II) anser han bär tydliga spår av en skärpt rysk ton och utökning av kravställandet gentemot Ukraina. Som å sin sida, enligt Mercouris, driver ”maximalistiska” mål i en sorts allt eller intet-spel som riskerar landets framtid som självständig stat. Västmakterna har dessutom gjort mycket lite för att sätta press på Ukraina att följa avtalstexter och blundat vid brott mot dessa. Istället skylls allt på Rysslands motiv, menar han. Vilket, enligt Mercouris, är att skydda sina säkerhetsintressen och få konstitutionella garantier för de rysktalande i öst. Det sistnämnda är ett av Väst grovt underskattat motiv tror jag också han menar.

Analysen som ligger till grund för dessa slutsatser är tämligen enkel att följa med i. Inga större kontroversiella påstående framställs och resonemanget är till största del helt transparent och kan sammanfattas i följande punkter:

1) Avtalet 21 februari 2014. Slöts mellan president Janukovytj och representanter för Majdanrörelsen under polsk-tysk-fransk medling. Det var tänkt att ligga till grund för en ordnad lösning av konflikten som just då nådde ett våldsamt crescendo på Majdan, Kievs centrala torg. Viktiga punkter var författningsändringar för att kringskära presidentens befogenheter och att en ny författning skulle förhandlas fram före december 2014, att presidentval skulle hållas i december 2014 och Janukovytj skulle sitta kvar på sin post till dess samt att en nationell enhetsregering skulle bildas med företrädare från båda sidor av konflikten. Ryssarna var i detta skede mindre entusiastiska över detta avtal som fråntog Ryssland kontrollen över skeendet i sitt grannland som till synes genom vad de såg som en statskupp nu var på väg att bli ett fientligt sådant. Den högerextrema delen av Majdanrörelsen (Svoboda och Högra Sektorn) accepterade inte uppgörelsen utan ville avlägsna Janukovytj från makten omedelbart och med våld om så krävdes. Efter rykten om plundring av vapendepåer i Lviv och busslaster med högerextrema på väg mot Kiev kände sig Janukovytj uppenbarligen livshotad och tog till flykten. Därmed betraktades avtalet som död bokstav av Majdanrörelsen och de västmakter som medlat fram avtalet vände blicken bort trots att de skrivit under uppmaningen om ett omedelbart slut på allt våld och en garanti för alla parters deltagande i processen fram till nyval och ny konstitution.

2) Genéveuttalandet 17 april 2014. Undertecknat av Rysslands, Ukrainas och USA:s utrikesministrar. Återspeglade, enligt Mercouris, ryska idéer. Här återupptogs frågan om ny konstitution och uppmanades till en bred ”inkluderande, öppen och ansvarsfull” nationell dialog om denna och att den måste nå all regioner i landet. Med denna formulering avsågs förstås de östra regionerna särskilt vilket tolkas av Mercouris som öppnande av en dörr för de östra regionernas önskemål om någon form av autonomi eller ”federalisering”. Ett ryskt förslag som nu sågs med viss välvilja av bland andra Tyskland. Förslagets ryska ursprung lär dock ha varit tillräckligt för att framkalla Kiev-regeringens motstånd och, enligt Mercouris sätt att se det, var tryck från västmakterna enda möjligheten att förmå dem att tillmötesgå federaliseringskraven. Detta tryck uteblev helt och uttalandet blev snart ännu mer döda bokstäver. Ingen bred och inkluderande nationell dialog sattes igång. Den ukrainska regeringen vägrade prata med protestledarna i öst och processen för att förbjuda Regionernas parti och Kommunistpartiet (den politiska basen för oppositionen i öst) fortsatte. Enligt Mercouris ett mönster som gått igen under hela den diplomatiska processen där västsidan förvrängt avtalstexter för att dölja den ukrainska regeringens brott mot desamma. Istället för dialog beslutade således den ukrainska regeringen redan i april 2014 att krossa protesterna och blåsa igång vad man sedan dess kallar en ”antiterroristoperation (ATO)”. Trots Genéveuttalandets försäkran om att alla sidor ”måste avstå från allt våld, hot eller provokativa handlingar”.

3) Porosjenkos fredsplan 4 juni 2014. Vid ett möte i Normandie informerade den då nyvalde ukrainske presidenten Porosjenko Putin om en ”fredsplan” för att avsluta konflikten. Tyskarna agerade samtalsledare mellan ukrainarna och ryssarna och en kontaktgrupp bestående av Ukraina, Ryssland och OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa) bildades. Porosjenko utlyste en 7 dagars vapenvila som senare utökades till 14 dagar men fredsplanen kom ändå att bli en besvikelse. Istället för att inleda den breda dialog som Ukraina bundit sig till vid undertecknandet av Genéveuttalandet ebjöds ett löfte om decentralisering som inte gick längre än till val av lokala styrelser. Porosjenko förbehöll sig i planen rätten att utse lokala guvernörer och den innehöll i övrigt främst ett antal tvingande krav på protestledarna i östra Ukraina. Enligt Mercouris i praktiken ett krav på ovillkorlig kapitulation. Ryssarna såg också planen som mer av ett ultimatum än en fredsplan. Porosjenko upphävde sedan den 30 juni själv vapenvilan och återupptog ”antiterroristoperationen”. Enligt ukrainska källor var fredsplanen ett knep för att vinna tid att förbereda den stora offensiv som planerades. Den som fick konflikten att tippa över i regelrätt krig, noterar Mercouris. Ukrainas val att gå i krig beskriver Mercouris som en ”vattendelareför västs diplomati”. Här borde västledare ha talat ut offentligt mot Kievs handlingar och uppmanat dem att följa de överenskommelser som undertecknats i Genéve och Normandie där parterna åtagit sig att söka en fredlig konfliktlösning. Ett halvhjärtat sådant försök av den tyske utrikesministern Steinmeier den 2 juli ignorerades helt av ukrainarna och inga försök till ytterligare påtryckningar från Västmakterna gjordes. Därmed, anser Mercouris, ”förverkade västmakterna sin chans att i sak påverka den efterföljande diplomatin och villkoren i en möjlig lösning av konflikten”.

4) Minsk I: Minskprotokollet den 5 september 2014 samt det memorandum som avtalades 19 september med syfte att verkställa den militära delen av protokollet. Den ukrainska militärens sommaroffensiv slutade tämligen katastrofalt med stora nederlag bland annat i Ilovajsk och längs gränsen mot Ryssland i ett område som kom att benämnas ”södra kitteln”. Det var således i en lätt desperat situation den ukrainska regeringen gick till förhandlingar i Minsk i början av september 2014. Villkoren i det avtal som slöts i Minsk ställdes enligt Mercouris till stor del av Ryssland. Han hänvisar bland annat till ingressen av Minskprotokollet där det i klartext hänvisas till ”initiativ av Rysslands president V. Putin”. Han noterar också att västmakterna var helt frånvarande från diskussionerna i Minsk. Han tolkar detta som att ryssarna tröttnat på västledarnas ovilja att utöva tryck mot ukrainarna och valt att istället ta itu med dessa på egen hand och ”påtvinga dem sina lösningar”. Han påpekar också att det ryska militära stödet (om än dess omfång och art är omdiskuterat) kom igång på allvar först i juli 2014 efter att den ukrainska regeringen inlett sin offensiv mot öst. Minskförhandlingarna visar också, menar Mercouris, att det ryska stödet inte syftar till att ge de upproriska regionerna fullt oberoende, enligt deras egna krav, utan istället konsekvent fullföljer linjen från 21 februari (punkt 1) som ställer krav på en författningsreform i Ukraina som ger de östra regionerna och deras politiska ledare en röst i ukrainsk politik. Det som Majdanledarna lika konsekvent har förvägrat dem. Ett par av paragraferna i Minskprotokollet återspeglar dock en stegring av de ryska kraven. Paragraf 3 där Porosjenkos tidigare vaga löfte om decentralisering specificeras genom kravet på en ny lag om ”särskild status” för områden i Donetsk- och Luhansk-regionerna. Paragraf 7 återupprepade frågan om att genomföra en ”inkluderande nationell dialog” och utgör tillsammans med paragraf 3, enligt Mercouris, ”nyckeln till en förhandlingslösning av den ukrainska konflikten” för ryssarna. Lagen om ”särskild status enligt paragraf 3 antogs motvilligt av det ukrainska parlamentet men den inkluderande dialogen med rebelledarna i öst uteblev helt. Ukrainarna har fortsatt vägra träffa dessa utanför kontaktgruppens ramar. Västmakterna har valt att ignorera detta ukrainska avtalsbrott och istället koncentrerat sig på att anklaga ryssarna och rebellerna i öst för brott mot mer tekniska bestämmelser i protokollet och memorandumet rörande militära enheter och utrustning. Därmed bortser de, påpekar Mercouris, från de långt viktigare politiska delarna av avtalet. Han påminner om att militära åtgärder för att minska spänningarna och inleda en nedtrappning av krisen” kräver ”förtroende för stabiliteten i den övergripande fredsprocessen som bara substantiella förhandlingar av politisk och konstitutionell karaktär kan åstadkomma”. Istället för att arbeta med att inleda denna nationella dialog använder Kiev-regeringen det andrum som gavs till att förstärka sin armé och förbereda en ny offensiv som kom att inledas i januari 2015. Återigen underlät västmakterna att kritisera den ukrainska oviljan att genomföra de politiska bestämmelserna i avtalet och skyllde alla problem i fredsprocessen på östmilisen och Ryssland.

5) Minsk II den 12 februari 2015. Den ukrainska januarioffensiven slutade med en katastrof för regeringssidan med nederlag vid Donetsks flygplats och Debaltsevo vilket resulterade i att Minskprocessen återupptogs, denna gång på tyskt initiativ (Angela Merkel) och med tysk och fransk medverkan.  Vitrysslands president Lukasjenko deltog också samt ledare för rebellmilisen som den ukrainska presidenten Porosjenko dock vägrade att träffa. Det memorandum som skrevs under återspeglade än en gång, menar Mercouris, i huvudsak ryska idéer. I grunden återupplivades här bara det som avtalades i Minsk i september men med en skärpning av villkoren. Ukrainarna tvingades underförstått avträda förlorat territorium till rebellmilisen (tillbakadragande av tunga vapen från ”konfliktlinjen”) och de politiska bestämmelserna föreskrev nu ukrainsk skyldighet att samråda med östra Ukraina om villkoren i lagen om särskild status för Donetsk och Luhansk samt om villkoren för de val som skulle hållas före utgången av mars månad i östra Ukrainas rebellområden. En bilaga till detta memorandum innehåller också en rad minimikrav som lagen om särskild status måste uppfylla. Kravet på bred, nationell dialog förtydligades också med krav på att en ny författning ska vara avtalad före utgången av december 2015. Mercouris hänvisar också till en artikel i Der Spiegel där det hävdas att muntliga avtal mellan Putin och Merkel gått ännu längre och garanterat östra Ukraina vetorätt om Ukrainas anslutning till Nato och EU. Vilket i så fall tillmötesgår det huvudsakliga ryska säkerhetspolitiska målet med hela sitt agerande i Ukraina-frågan. Ytterligare en paragraf ger också i praktiken över kontrollen av den rysk-ukrainska gränsen till rebellmilisen fram tills förhandlingarna om ny författning slutförts. Vilket ger Ryssland ”ett kraftfullt verktyg att styra processen i Ukraina så att den fortsätter till deras belåtenhet”, menar Mercouris. Slutligen beslutades att detta Minskmemorandum blev föremål för en FN-resolution och blir därför underställt FN:s säkerhetsråd där Ryssland är permanent medlem vilket i förlängningen ger dem formellt inflytande över memorandumets genomförande.

Tilläggas bör att Mercouris betraktar Krimkrisen som en bisak i den ukrainska krisen större sammanhang. Krims distinkta särställning som (förmodat) autonom region inom Ukraina, dess invånares självidentifikation som ryssar (eller i vart fall bundna kulturellt-historiskt-språkligt till Ryssland), det breda motståndet mot Majdanrörelsens ”kupp” och den ryska närvaron i form av flottbasen i Sevastopol gör Krim till ett särfall i diskussionen om Ukrainakrisen. Den nya regeringen i Kiev förhöll sig också mycket passiv när det ryska övertagandet var ett faktum. Ryssarnas känslor gentemot Krim betyder inte, enligt Mercouris, att de känner likadant om andra delar av Ukraina. Diskussionen om Krim hålls således utanför den stora diskussionen om Ukraina och avspeglas också i avtalstexterna som har sammanfattats här ovan. Krim berörs knappt alls i dessa.

Mercouris vrider hur som helst med sin bok fokus mot Ukrainas agerande snarare än Rysslands och betonar betydelsen av västmakternas tystnad inför den ukrainska maximalistiska och konfrontativa hållningen gentemot Ryssland och de upproriska östra regionerna. Något som är tämligen sällsynt och därför välgörande för den fulla förståelsen av konflikten. Förhoppningsvis kan den utgöra ett trendbrott bland opinionsbildare i Väst som hittills mest har hetsats mot Ryssland i en omfattning som riskerar att leda till ren krigshets. Det som Pilger kallar ”Strangelove-effekten”.

Jag kommer i ett kommande inlägg göra en sammanfattning baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om konflikten i Ukraina.  

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 2: Pilger om den amerikanska krigshetsen

Jag fortsätter här att presentera tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland. I förra inlägget redogjorde jag för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev. I detta inlägg har turen kommit till John Pilgers Strangeloveeffekten.

Pilger om den amerikanska krigshetsen

John Pilger skräder inte orden. Hans bok Strangeloveeffekten är en svidande vidräkning med den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska strategin och etablerade mediers okritiska rapportering om de stora konflikthärdarna i världen. Tony Blair kallas genomgående för ”krigsförbrytare” och John Kerry kallas för ”pajas”. Nyhetsrapporteringen beskriver han som en ”surrealistisk teater”.

Det är med illa återhållen vrede han framför sina vittnesmål och iakttagelser. Det tillför argumenten hetta men kan möjligen skrämma bort en del och inverka menligt för bedömningen av balansen i hans kritik. Vilket är synd eftersom den är värd att beakta. Pilger är en mycket erfaren journalist som under flera årtionden på nära håll har sett de platser och skeenden han talar om och fått inblick i medias sätt att jobba och behandla fakta. Hans väldokumenterade erfarenhet gör det svårt att avfärda honom som alarmistisk vänsterradikal USA-hatare. Hans tes är grundad empiriskt och han hämtar stöd för den hos både centralt placerade men anonyma källor såväl som dokumenterade sådana.

Strangelove-effekten anspelar förstås på Stanley Kubricks klassiska film ”Dr Strangelove” som utspelar sig under kalla kriget. När en kärnvapenbestyckad B-52:a är på väg mot mål i Ryssland lugnar generalen ”Buck” Turgidson presidenten med orden: ”Slå till först så får ni inte mer än tio-tjugo miljoner döda, max”. Vid tiden för filmens premiär 1964 var kärnvapenkapplöpningen i full gång och den amerikanska propagandan gjorde gällande att Sovjet låg långt före USA. Just i dagarna kunde vi i en artikel se hur missvisande den bilden var. Allt för att kunna sprida skräck för ”det ryska hotet”.

Pilger menar att dagens krigshets mot Ryssland drivs med samma propagandistiska knep där det ”ryska hotet” framställs som överhängande vilket ger USA och NATO fritt fram att flytta fram positionerna. ”Propagandamakarna markerar samma mål med samma vilseledande flagga”, formulerar han det. Han pekar på det faktum att Ryssland sedan muren föll omringats av NATO:s baser och kärnvapen. NATO-utvidgningen kryper nu in mot den ryska gränsen. En provokation som riskerar att leda till världskrig, anser Pilger. Det som hände i Ukraina i februari 2014 var en av USA iscensatt kupp med fascistiska stormtrupper, hävdar han vidare, och fortsätter:

”Sedan Washingtons statskupp i Kiev – och Moskvas oundvikliga svar på Krim för att skydda sin Svartahavsflotta – har provokationerna mot Ryssland och isoleringen av landet rapporterats på ett så förvrängt sätt att de förvandlats till det ´ryska hotet´”

Pilger nämner historikern William Blums årliga uppdatering av händelser i amerikansk utrikespolitik. Där framgår att USA sedan 1945 gjort över 50 försök att störta regeringar, på grovt sätt blandat sig i valen i 30 länder, bombat civilbefolkning i 30 länder, använt kemiska och biologiska vapen och försökt mörda utländska ledare. Det är alltså en lång amerikansk historia av amerikanska utrikespolitiska aggressioner som leder fram till Ukraina.   

Ukraina är förvandlat till ”en temapark för CIA” i likhet med ”ruinfälten” Irak och Afghanistan, fortsätter Pilger sin anklagelseakt mot USA. Det är inte heller främst mot vänsterns favoritmåltavla George W. Bush han skickar sina giftigaste pilar. Han påminner hellre om hur Bill Clinton lät invadera Haiti, bomba Balkan, Afrika och Irak och tog livet av irakiska barn (en halv miljon enligt Unicef). Eller skickar ännu en pil mot frun Hillary Clinton för hennes stöd och propagerande för invasionerna av Afghanistan, Irak, Jemen och Somalia. Barack Obama går sannerligen inte heller oskadd ur Pilgers pilskur. Sju krig har Obama på sitt samvete, bland andra hans ”terrorkampanj med hjälp av drönare”, påminner Pilger. Ukraina är bara den senaste i raden av vad han kallar ”färgkupper” där genuina protester mot korruptionen i Kiev utnyttjades för USA:s syften. Han påminner här, liksom Robert Parry som jag skrev om i förra inlägget, om den biträdande utrikesministern Victoria Nulands uppenbara inblandning i valet av de nya makthavarna i Kiev, vilket läckte ut på nätet ett par veckor före maktskiftet verkligen ägde rum på just det vis Nuland önskat i samtalet med den amerikanske ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt. Enligt hennes egen utsago ska fem miljarder dollar ha satsats på detta maktskifte. Det har rått en sorts ekande tystnad om detta samtal (förutom på sociala medier) utom alldeles tiden efter det läckte ut. Då tycktes dock de flesta journalister mer bekymrade över att det verkligen hade läckt (ryssarna förstås) och roade över hennes vokabulär när deras europeiska bundsförvanter kom på tal; -Fuck the EU!

 Offren för all denna aggressiva amerikanska utrikespolitik behandlas av media som ”icke-människor”. En numerär som räknas in i vad som cyniskt brukar kallas ”collateral damage”. Åsikter som avviker från huvudfåran får ”dra sig tillbaka till en – bildligt talat – underjordisk tillvaro”, menar Pilger. Ett helt kapitel ägnas också åt Julian Assange som sitter belägrad på Ecuadors ambassad i London. ”En fars” kallar Pilger hela den historien och den svenska åklagarens agerande i synnerhet. Varför denne inte åkt till London för att genomföra sina förhör av Assange framstår som absurt för Pilger som inte ser något annat skäl än att man vill locka honom till Sverige för att möjliggöra utlämning till USA. Där ska en hemlig åtalsjury ha ägnat fyra år åt att komma på brott han skulle kunna anklagas för. Pilger citerar här ur ett läckt Pentagon-dokument daterat 18 mars 2008 som sägs innehålla en detaljerad plan för att förstöra förtroendet för Wikileaks, vilket skulle åstadkommas med hjälp av hot om ”skandal [och] brottsmålsåtal”. Detta trots Obamas tal 2008 om att visselblåsare bör ”skyddas mot repressalier” eftersom de utgör en del av ”en sund demokrati”. Ett exempel på vad Pilger kallar det Orwellska i diskrepansen mellan språkbruk och agerande. Assange är utsatt för justitiemord och en smädeskampanj från media, menar Pilger. Trots att det amerikanska hotet mot Assange också är ett hot mot alla journalister och mot yttrandefriheten.

Pilger är bitvis som ett sårat vilddjur och det är svårt att källkontrollera alla påståenden som slungas mot framför allt USA men också mot etablerade medier. Man kan ana en stor bitterhet över den egna yrkeskårens förflackning, kanske färgat av egna högst personliga upplevelser? Han relaterar som sagt till Orwell i sin beskrivning av hur ord byter betydelse, som när nynazister blir till ”nationalister” eller på sin höjd ”ultranationalister”. Den vilseledande ryssfientliga informationen har nu ”nått ett crescendo” vilket riskerar att leda till ett världskrig, varnar han.

Det är viktiga frågor Pilger ställer här; varför stora delar av journalistiken gett vika för propagandan? Censur och förvanskningar hör till vardagen och varför unga journalister inte får lära sig ”att det centrala i många så kallade mainstreammedier inte är information utan makt”? Världen står kanske inför risken för ett världskrig och mitt i en situation där USA tycks berett att isolera och provocera Ryssland och i detta känsliga läge marknadsför många journalister samma ”lögner som ledde till blodbadet i Irak”. Hans varning är överraskande ödesmättad, formulerad så här:

”Den tid som vi lever i är så farlig och blir så vilseledande skildrad att propagandan inte längre är den ’osynliga regering’, som Edward Bernays talade om. Den är regeringen. Den styr direkt utan rädsla för att bli motsagd, och dess främsta syfte är att besegra oss – förstöra vår förmåga att uppfatta världen och skilja lögn från sanning.”  

Den amerikanska uppochnedvändningen av verkligheten har enorm genomslagskraft, fortsätter Pilger. USA:s militär inringning av Ryssland behandlas som helt okontroversiellt, en icke-nyhet, och begravs i en ”skrämsel- och smutskastningskampanj” som Pilger känner igen från det (första) kalla kriget. Just när det gäller Ukraina är Pilger särskilt upprörd och hävdar att;

”Undertryckandet av sanningen om Ukraina är en av de mest fullständiga mörkläggningar i nyhetsbranschen jag kan minnas”.

Det är en saftig smocka mot den liberaldemokratiska världen med dess högt uppburna ideal. Kanske just detta är det farligaste, menar han. Att vår självbild som de goda och upplysta är så grundmurad att det blir svårt att se vad som egentligen sker. Att den sekulära liberalismens ideologi är långt farligare än extrema terrorrörelser eftersom den lyckats skapa en ”illusion om fri och öppen information”. Det finns en tystnad som journalister behöver bryta, menar Pilger, och citerar den sovjetryske dissidenten Jevtusjenko som sagt;

”När sanningen ersätts av tystnad är tystnaden en lögn”

Putins Ryssland har sin berättelse. USA och Nato har sin. Den journalistiska uppgiften borde vara att avslöja luckor i båda och inte ensidigt omfamna den ena. Som en påminnelse om detta till synes självklara är Pilgers bok viktig. Med flera decenniers erfarenhet av undersökande journalistik och utrikespolitiska konflikter är Pilger en röst att lyssna till. Det också ungefär så han avslutar sin bok:

”Det är uppenbart vilket ansvar vi andra (utanför USA och Ryssland/min anm) har. Det består i att identifiera och avslöja krigshetsarnas fräcka lögner och att aldrig samarbeta med dem. Det består i att återuppväcka de stora folkliga rörelser som skänkte våra moderna imperiestater en bräcklig civilisation. Framför allt består det i att förhindra erövringen av oss själva: våra själar, vår mänsklighet, vår självrespekt. Om vi förblir tysta är det oundvikligt att vi blir besegrade, och då hotar förintelsen”.

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 1: Parry om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram Kiev-kuppen

Medan etablerade medier mestadels upprepar narrativet om den onde Putin och den ryska aggressionen mot Ukraina försvinner de alternativa perspektiven i bakvattnet. Trots detta finns en del undersökande journalister och andra som gör försök att framföra sådant som motsäger den dominerande berättelsen om händelserna i Ukraina i Västvärlden.

Det lilla förlaget Karneval har gett ut ett antal mindre böcker som presenterar en del av dessa röster. Jag har tidigare lyft fram John J. Mearsheimers Vems fel är Ukrainakrisen?  Jag har nyligen avslutat läsningen av ytterligare tre titlar från samma förlag;

Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, Alexander Mercouris Kan Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? samt John Pilgers pinfärska Strangeloveeffekten. De driver liknande teser om den amerikanska inblandningen i det ukrainska skeendet och den som anser sig seriöst intresserad av sanningen bakom de dramatiska händelserna vid Majdan och den våldsamma fortsättningen vi inte sett slutet av än bör åtminstone ta del av och beakta dessa.  Författarna här är ändå två mycket erfarna och prisbelönta undersökande journalister samt en erfaren jurist med speciell inriktning på mänskliga rättigheter och internationell lag.

Jag börjar i detta inlägg med Parrys bok och fortsätter i senare inlägg med Pilgers och Mercouris och avslutar med en sammanfattning baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om konflikten i Ukraina.

Parry om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram Kiev-kuppen

Robert Parry är en amerikansk undersökande journalist, berömd för sina avslöjanden om Iran-Contras affären för vilket han erhöll George Polk Award 1984. Fram till 1999 var han verksam på amerikanska magasinet Newsweek. Vid pensioneringen därifrån startade han en oberoende nyhetssida, Consortium for Independent Journalism (CIJ).

Med sin bok Bakom kulisserna i Kiev vill han visa hur den etablerade berättelsen om Ukraina och revolutionen i Kiev är konstruerad för att framställa landets utveckling som en kamp mellan goda och onda, var de sistnämnda är en elak president (Janukovytj) och den ännu elakare Putin. Centrala element i konflikten tonas avsiktligt ned eller förtigs och Parry menar att Ukraina ingår i en nykonservativ strategi som härrör från Reagans dagar och bildandet av National Endowment och Democracy (NED). NED tog över CIA:s uppgift att slussa pengar till utländska politiska rörelser som bekämpade Sovjetunionen. NED erhåller, enligt Parry, varje år cirka 100 miljoner USD för sin verksamhet. Under hösten 2013 publicerade dess chef Carl Gershman en debattartikel i Washington Post där han kallar Ukraina för den ”största trofén”. Han utvecklade tankegångarna enligt följande:

”Ukrainas val att ansluta sig till Europa kommer att påskynda nederlaget för den ryska imperialistiska ideologi som Putin företräder [...] Ryssarna står också inför ett val, och Putin kan hamna på den förlorande sidan inte bara i förhållande till grannländerna utan också i själva Ryssland”.

Janukovytjs slutliga val att inte skriva på avtalet med EU och istället vända blicken mot Rysslands Eurasiska ekonomiska union blev alltså till ett svidande amerikanskt nederlag. Något som svårligen kunde accepteras och den amerikanska inblandningen (minns Nuland-samtalen) i händelserna vid Majdan vintern 2013/14 förefaller som logiskt realpolitiskt stormaktsagerande. Ukraina blev en segerpokal för amerikanska och ryska intressen och strömningar bland demonstranterna på torget utnyttjades för att styra utvecklingen enligt den amerikanska planen.

Parry beskriver vad han menar är ett nykonservativt grepp om utrikespolitiken där Obamas egen utrikespolitiska agenda motarbetas av nyckelpersoner i administrationen. Som den numera pensionerade försvarsministern Robert Gates och generalen David Petraeus med band till Max Boot på tankesmedjan Council of Foreign Relations och Robert Kagan vid tankesmedjan Brookings Institution. Samt utrikesminister Hillary Clinton som enligt Parry befordrade nykonservativa omkring sig, som den nyss nämnde Kagans fru Victoria Nuland, tidigare rådgivare åt Dick Cheney och nu biträdande utrikesminister för europeiska frågor. För att få igenom den nykonservativa agendan måste Obamas kompromissvilja i förhållande till Putin (som angående Iran och Syrien) brytas. Ukraina ska därför för de nykonservativa ha blivit ”ground zero”, menar Parry.

Parry menar också (liksom Pilger vilket jag återkommer till i senare inlägg) att amerikanska nyhetsmedier konsekvent teg om det betydelsefulla fascistiska deltagandet i ”kuppen” vid Majdan i februari 2014. ”Bandera-vinkeln” ignorerades i stort sett och begravde eller utplånade sammanhanget i händelserna på ett sätt som gjorde det ”nästan omöjligt för den genomsnittlige läsaren att lägga ihop två och två”, hävdar Parry. Mycket av det som hände vid Majdan är än idag höljt i ett mystiskt dunkel. Varför är de ukrainska åklagarna och politikerna så saktfärdiga med, eller till och med undanröjer möjligheten att, utreda de dödande skotten vid torget under 20 februari 2014? Varför undersöks inte det läckta telefonsamtalet mellan Victoria Nuland och den amerikanske Kiev-ambassadören Geoffrey Pyatt mer ingående? Ett samtal i vilket de diskuterade utformningen av den ukrainska övergångsregeringen och hur de skulle gå till väga för att ”hjälpa till att knyta ihop grejen”. Det vill säga det maktskifte som kom ungefär två veckor senare. Varför avfärdas Krim-bornas önskemål om nationstillhörighet rutinmässigt som ”rysk propaganda” liksom den framträdande nynazistiska rollen vid genomförandet av ”Majdan-kuppen”?

De fascistanstrukna stormtrupper som gick i täten vid Majdan skickades sedan till Donbass för att utgöra spets i den ”antiterroristoperation (ATO)” som den nya Kiev-regimen satte igång i april 2014 (de s.k. frivilligbataljonerna).  Motståndet i öst sågs som en ren rysk provokation vilket var en syn som snabbt och okritiskt anammades av mainstreammedia som därmed bortsåg ifrån betydelsen av befolkningens i Donbass motvilja mot den nya Kiev-regimen och utsikten att bli centralstyrd av denna, att påtvingas de IMF-åtstramningar som väntade, som nedskurna värmesubventioner, plundring av pensionskassorna och devalvering av valutan. ”Reformer” som den nytillsatte premiärministern Jatsenjuk själv uttalat skulle bli ”mycket impopulära, mycket svåra, mycket hårda”.

Parry frågar sig också varför det ständigt läggs fram falska bevis för den ryska infiltrationen? Om den är så uppenbar borde det rimligen gå att lägga fram äkta bevis. Han tar upp bland annat suddiga foton av beväpnade män som, liksom andra så kallade bevis, senare visat sig vara fingerade. Likaså ifrågasätter han ”raden av brådstörtande fördömanden” av den förgivettagna ryska/pro-ryska nedskjutningen av MH-17 den 17 juli 2014. Framför allt den amerikanske utrikesministern John Kerrys tal om indicier som pekar mot Ryssland vilket senare visade sig främst härröra från inlägg på sociala medier. Vad visade egentligen de amerikanska sattelitbilderna?, frågar sig Parry. Om de innehöll ovedersägliga bevis för rysk inblandning borde vi rimligen ha fått se dem, kan tyckas. Parry redovisar också en rad vittnesmål - bland vilka han säger sig själv ha inhämtat en del från amerikanska underrättelsekällor – som pekar ut den ukrainska regeringen som skyldig till nedskjutningen. Bland annat skulle Andrij Parubijs, chefen för Nationella Rådet för säkerhet och försvar, plötsliga avgång den 7 augusti vara ett tecken på detta. Parubij själv har vägrat tala om varför han avgick men Parrys källa anger ett samband med nedskjutningen av MH-17 som skäl.

Alla dessa uppgifter och vittnesmål är naturligtvis extremt svåra eller omöjliga att kontrollera men den viktig poängen att fundera över här är hur media och likaså den första nederländska utredningen underlåtit att djupare undersöka alla dessa uppgifter som stred mot den officiella amerikanskstödda uppfattningen om rysk skuldbörda. Varför denna öronbedövande tystnad?

Den amerikanska, nykonservativa strategin går ut på att anstifta ett nytt kallt krig mot Ryssland, menar Parry, och på att befästa den amerikanska världsdominansen genom att styra skeendet i Syrien, Irak, Iran och Afghanistan såväl som Ukraina enligt amerikanska intressen. Egentligen en gammal amerikansk strategi som lämnat spår efter sig i en rad länder som Iran, Guatemala, Chile, Haiti, Venezuela, Honduras, Egypten med flera. Allt enligt en hycklande amerikansk syn på demokrati som hyllas när den för ledare med amerikanskt stöd till makten medan den motarbetas när det motsatta sker.

Således kunde en folkvald ledare som Janukovytj och hans regering störtas med amerikansk hjälp och den ryska säkerhetspolitiska reaktionen, invasionen av Krim, användas för att förstärka den amerikanska krigshetsen vilket Parry menar är tänkt att leda till rysk inre splittring och få Putin på fall. Vilket, får vi förmoda, i sin tur är tänkt att leda till tillsättandet av nya och mer USA-vänliga ledare i Moskva.

Det vore lättköpt att avfärda Parry som konspiratorisk. Vilket också görs naturligtvis. Den som avviker från det som Parry själv kallar ”grupptänkandet” kring det ryska hotet får ofta sin heder och personliga vandel ifrågasatt medan det sakliga innehållet ägnas mindre intresse. Parry är dock inte ensam om sitt perspektiv. John Pilger anför liknande tankar och i ännu starkare ordalag. Något som jag kommer till i nästa inlägg där jag behandlar nästa lilla bok, Strangelove-effekten.

Kriget i Ukraina handlar allt mer om USA och Ryssland

Påståendet att ryska reguljära förband opererar i separatistkontrollerade delar av Ukraina återkommer gång på gång i media och bland politiska ledares kommentarer, bland andra Barack Obama. Nu hittar jag uppgifter på ett antal bloggar, både svenska och utländska, att den ukrainska arméns generalstabschef Viktor Muzhenko sagt att det inte finns några reguljära ryska förband i Ukraina, endast frivilliga ryska medborgare, varav en del boende i Ukraina. Det vill säga samma förhållande som råder för de flesta av de ukrainska frivilligbataljonerna som innehåller en hel del utländska medborgare. Bland annat ett antal svenskar.

Det ovanstående citatet från generalstabschefen hittar jag ingenstans på nätet annat än på bloggar eller ryska nättidningssidor. Den mest tillförlitliga träffen jag får om detta är den ryskägda, men Kiev-baserade, nyhetsförmedlaren Interfax-Ukraine som skriver om Viktor Muzhenkos uttalande men också om den ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak som hävdar det motsatta. 

Det är inte alls omöjligt att försvarsministern har rätt. Det vill säga att ryska militärer, sanktionerat eller beordrat av den ryska militärledningen, åker in i Ukraina som ”frivilliga” civila och förstärker separatisterna. Men det förefaller lika troligt att de verkligen är helt frivilliga ryssar. Att de tjänstgjort i ryska armén är i så fall inte märkvärdigare än att de svenska frivilliga i Azov-bataljonen har gjort lumpen. Oavsett hur det är med saken är situationen nu sådan att både den ukrainska armén och separatiststyrkorna mobiliserar för en upptrappning av kriget och kanske någon form av avgörande. Just nu står slaget kring staden Debaltseve, som jag skrev om igår.

Det råder inte heller något större tvivel om att ryska vapen och vapensystem på ett eller annat sätt har tillförts separatisterna. Tanks och andra militärfordon av ryskt ursprung men utan beteckningar har ofta siktats av OSSE-observatörer. En typisk sådan rapport publicerades så sent som 30 januari:

 ”The SMM observed military equipment and vehicles at different locations in the Donetsk region. On the outskirts of “DPR”-controlled Makiivka (15km east of Donetsk), the SMM saw a column of seven unmarked armoured personnel carriers heading west towards Donetsk city, with one unmarked and covered military-style Ural truck. The SMM saw east of “DPR”-controlled Zhugres (30km east of Donetsk) a stationary, self-propelled Howitzer (122 mm). Two hours later, the SMM observed what it assumed was the same Howitzer five kilometres further east, now loaded on a flatbed trailer moving west towards Donetsk city. The SMM observed three stationary civilian buses full of men in military uniforms – some with assault rifles – in “DPR”-controlled Zhugres (30km east of Donetsk). The SMM could not see insignia on the uniforms. The buses were facing east. The SMM observed 11 tanks and one large artillery piece near “DPR”-controlled Ternove (163km north-east of Donetsk).”

(Mitt förtydligande: SMM= OSSE:s Special Monitoring Mission to Ukraine).

I brist på faktabaserade reportage sprids genom sociala medier spekulationer, propaganda och desinformation från ryska och ukrainska källor. På de svenska ledarsidorna återkommer ständigt grovt förenklande påståenden och en väldigt entonig anti-rysk hets. Viljan att söka fred är inte alltid den allra bästa från ukrainskt regeringshåll heller och beskjutning av civila förekommer från både regeringsstyrkor och separatiststyrkor. 

Den som följer OSSE-observatörernas rapporter kan notera att det oftast är väldigt oklart varifrån artilleribeskjutning kommer och vilka som avfyrar missilerna. Dessa observatörer möts också ofta av fientlighet och hindras att utföra sina observationer vid vägspärrar, både från ukrainska armén och från separatiststyrkor. De senaste rapporterna, från igår, vittnar om hur det brukar låta:

” While attempting to monitor government-controlled Myrna Dolyna (75km west of Luhansk), the SMM was stopped at a Ukrainian Armed Forces checkpoint at the entrance of the village. The checkpoint commander said that he had not received any information regarding the SMM’s freedom of movement and ordered the SMM to wait until he could clarify with his chain of command. The SMM members were not allowed to use their cell phones, were requested to present their SMM ID cards and state their nationality and date of birth. The SMM was not allowed to turn around and depart and the checkpoint commander refused to provide the name of the battalion commander. After being held for over an hour the SMM was denied access to Myrna Dolyna and departed.

The SMM was stopped at the “Mihailovka” checkpoint, 10km before “LPR”-controlled Alchevsk (43km west of Luhansk). The SMM was not granted access to the checkpoint “commander”, but was informed by the armed men affiliated with the “LPR” that it would not be allowed to pass without further instructions from their chain of command. 40 minutes later, three “LPR” members joined the checkpoint and started to display aggressive behaviour towards the SMM at which point the SMM turned around and departed.”

Utbytet av salvor med Grad-raketer med dålig träffsäkerhet är källor till mycket civilt lidande. De som drabbas lider inte mindre beroende på vem som avfyrat dem. En artikel helt nyligen i amerikanska nättidningen The Nation tar upp frågan om de civila offren. Den visar också en annan approach till konflikten än entonigt krigshetsande och försök att överträffa andra i att fördöma Putin. I Donbass lever ungefär 5 miljoner människor varav ungefär en fjärdedel har flytt området, över 5000 har dödats och de som är kvar är de äldre, fattiga och de sjuka. Artikelförfattaren Lev Golinkin berättar om ett par av dem. Valentina Dudareva, som bor i en utbombad lägenhet i Donetsk, säger; ”Jag vill äta, jag vill ha min pension”. En annan, Natalia Shevchenko boende i Miusynsk sydväst om Luhansk, har inte heller fått sin pension och säger: ”Vi ville bara prata ryska och bli lämnade i fred”.

Den ukrainska statens innehållna utbetalningar till Donbass-regionen drabbar inte separatiststyrkorna. Den drabbar de civila och detta kritiseras av FN, Amnesty, Human Rights Watch och Läkare utan gränser bland andra. I en rapport från OHCHR (High Commissioner for Human Rights) före jul formulerades kritiken så här:

”Furthermore, the decision19 of the Government to terminate the activities of all state institutions and organisations in areas controlled by the armed groups, and relocate them (whilst evacuating employees consensually) to Government-controlled areas is likely to exacerbate this situation. The relocation involves the withdrawal of social, medical and educational institutions, the judiciary, detention facilities, banking services, state enterprises and other entities. The relocation of large institutions, such as medical and education facilities, nursing homes and penitentiary institutions which fall within the competence of regional and local authorities, would be particularly challenging, as no mechanisms for this transfer have been developed.” 

Natalia Shevchenko, pensionären från Miusynsk som jag berättade om tidigare, uttrycker också sin förtvivlade syn på hela konflikten: 

”Det här kriget handlar om Amerika mot Ryssland”.

Hon har förmodligen mer rätt än de flesta anar. Det blir inte heller mindre rätt med tiden. Det som nu förkunnas från Vita Huset, att Barack Obama överväger att godkänna att den ukrainska armén förses med amerikanska vapen, är mycket illavarslande tecken som befäster den bilden. Om Ryssland tidigare har smusslat med vapentillförseln och hållit igen med kvantitet och kvalitet så kommer de i så fall ha legitima skäl att släppa på förlåten och låta det flöda fritt in i det redan svårt krigshärjade Donbass. Som Wolfgang Hansson i Aftonbladet idag påpekar har det då passerats en gräns. Därefter kan amerikanska vapen stå mot ryska. Vad säger att inte trupper är nästa steg? Vilket skulle göra det som alla under kalla kriget fruktade mest av allt. Det vill säga hett krig mellan två kombattanter med oerhört slagstyrka.

Mitt i allt detta står alltså människorna i Donbass. De som bara vill prata ryska, leva ett normalt liv och bli lämnade i fred. Vem bryr sig egentligen om dem?

Ett nytt kallt krig 25 år efter Berlinmurens fall eller ”en ny era av demokrati, fred och enighet”?

Michail Gorbatjov besöker just nu Berlin inför firandet av 25-årsjubiléet av murens fall. Han bidrog själv mycket aktivt till den avspänning mellan öst och väst som ledde till det kalla krigets slut. Även om detta nu inte innebar ”the end of history” som en del liberala drömmare utropade vid början av 1990-talet. Snarare bör vi kunna damma av klyschan ”historien upprepar sig”. Från den gamle Gorbatjov kommer också en varning om att ett nytt kallt krig är i annalkande, eller rentav startat redan. Han anklagar också väst för att ha utnyttjat Rysslands svaghet efter Sovjetunionens kollaps.

Vid kalla krigets slut undertecknade 34 nationer ett avtal, Charter of Paris for a New Europe, vilket innebar att de därmed förbundit sig att garantera suveränitet och territoriell integritet samt demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och ekonomisk frihet.

Det fortsätter ungefär på samma sätt med texten:

”The era of confrontation and division of Europe has ended.  We declare that henceforth our, relations will be founded on respect and co-operation.”

Samt senare i texten en viktigare rad som kommit att få allvarliga konsekvenser. Nämligen följande förklaring:

” With the ending of the division of Europe, we will strive for a new quality in our security relations while fully respecting each other's freedom of choice in that respect.”

Detta tolkades av Väst som ett klartecken för de forna östeuropeiska staterna att ansluta till Nato och 12 av dessa har sedan dess blivit Nato-medlemmar. Putins Ryssland har med senare års agerande tydligt markerat sin ovilja att se en ytterligare utvidgning, vilket nu ligger till grund för konflikten om Ukrainas framtida utveckling.

Det ligger alltså en hel del i Gorbatjovs resonemang om ett nytt kallt krig vilket bör leda till en viss eftertanke hos höga företrädare för USA, EU och Nato. Han uppmanar, i en intervju i the Guardian, ledarna för USA och Ryssland att skruva ned tonläget;

“We must make sure that we get the tensions that have arisen recently under control.”

Men vilken typ av säkerhetsregim kan accepteras av dessa såväl som av Putins Ryssland? Går det att finna en lösning på konflikten i Ukraina som nu har blivit en tämligen ”klassisk” bricka i ett stormaktsspel? Samt att undvika liknande blodiga konflikter i framtiden?

I en artikel för Reuters skriver Paul Taylor om att damma av ett förslag som lades fram av Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev redan 2008 men avfärdades då av Väst som ett försök från rysk sida att få veto-rätt avseende Nato-beslut om nya medlemmar och placering av missiler i Europa. Medvedevs plan innebar bland annat att ingen nation eller allians i den Euro-Atlantiska regionen skulle kunna stärka sin säkerhet på bekostnad av andra nationer eller organisationer. Möjligen hade en överenskommelse av det här slaget kunnat innebära ett helt annat ramverk för att hantera krisen i Ukraina? Taylor påminner om händelseutvecklingen sedan några år tillbaka:

”Putin has since taken the opposite route with unilateral military action in Crimea and by establishing a Eurasian Union, including Belarus and Kazakhstan, as a Russian-centred counterweight to the European Union. The struggle for Ukraine is precisely over Kiev's choice to move towards the EU rather than join that Eurasian Union.”

Nu höjs alltså röster för att studera Medvedev-planen igen med en mer konstruktiv approach. Wolfgang Ischinger, ordförande för säkerhetskonferensen i München, menar exempelvis att Rysslands uppförande i Ukraina är oacceptabelt men att det behövs en ny säkerhetsregim för Europa och att OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (eng/OSCE) bör stärkas för att kunna fungera som en vehikel i en sådan process. OSSE som organisation är sprungen ur den stora säkerhetskonferensen i Helsingfors 1973-75 (ESK). En konferens som hölls mitt under det kalla krigets dagar men som ändå får sägas ha haft ovanligt stor betydelse för de nutida fred- och säkerhetsarbetet såväl som bevakningen av demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Kortsiktigt skulle en förstärkning av OSSE kunna leda Ukraina-konflikten till en fredlig lösning och på lång sikt utveckla en ny säkerhetspolitisk regelbok för Europa.

Det är emellertid fortfarande väldigt få som ens vet att organisationen finns och än mindre varför och vad den gör. OSSE har, avseende Ukraina-konflikten, fått en framträdande roll som observatör av det fredsinitiativ som undertecknades i Minsk i september och detta med både acceptans och gillande av såväl Ukraina som Ryssland. Det kan alltså vara något att bygga vidare på för mer långsiktiga och breda överenskommelser om framtida säkerhetsarrangemang för Europa och övriga världen.

Möjligen måste då OSSE, som jag förmodar Ischinger är ute efter, ges klarare mandat och möjligen en uppgradering av dess auktoritet likt den som kom till stånd efter Berlinmurens fall då organisationen bytte namn från CSCE (Conference for Security and Cooperation in Europe) till OSCE för att markera dess nya status och ökade betydelse.  

Idag firas det i Berlin. Det finns all anledning till det. Men när champagnekorkarna har landat måste EU, USA och Nato gå vidare och fundera över hur freden i Europa ska bevaras.    

Vad händer i Ukraina egentligen? – nr 6. Massgravar, frivilligbataljoner, kalla kriget revisited och raketer i Mariupol

Som jag skrev i mitt förra inlägg på temat Ukraina jäser ett missnöje i Ukraina både bland nationalistiska ukrainare och bland den rysktalande eller s.k. pro-ryska befolkningen. Det eldupphör som sägs ska råda ser inte heller ut att hålla särskilt väl trots att de officiella uttalanden som görs från båda sidor talar om att vapenvilan i stort sett håller. Ändå rapporterar OSSE om skottväxlingar, artillerield och raketbeskjutningar på flera håll i stort sett dagligen.

Mitt intryck av läget är att det lär bli svårt att ena det här landet inom överskådlig framtid och det kommande valet kanske snarare kommer att bidra till ökad splittring. I det spända läge som råder behövs försonande röster och initiativ till fredliga samtal. Överläggningarna i Minsk som ledde fram till det eldupphör som nu alltså ”i stort sett håller” är förvisso ett fall framåt och det sägs att en andra runda snart kanske kan bli av. Annars är tecknen tämligen dystra och tyder mer på fortsatt våld. De övergrepp som båda sidor uppenbarligen gjort sig skyldiga till har ökat misstänksamheten mellan öst och väst och det som är gjort kan inte göras ogjort. 

Massgravar utanför Donetsk

En mycket oroande nyhet på senare tid är de massgravar som funnits i närheten av Donetsk. OSSE rapporterade den 23 september om att militärpolisen i Donetsk Peoples Republic (DPR) funnit tre omärkta gravar med ett flertal kroppar varav två i en kolgruva, Komunar, nära byn Nyzhnia Krynka tre och en halv mil nordöst om Donetsk, och en i själva byn. OSSE fann några kroppar vid besök i gruvan och 9mm patronhylsor intill (för Makarov-pistol). Graven i byn var markerad med ett plakat som på ryska angav att fem (namngivna eller med initialer) personer där skulle ha dödats 27 augusti 2014. En inskription ska ha haft texten: ”Dog för Putins lögner”. Ett meddelande som skulle kunna tolkas på flera sätt.

Den ryske utrikesministern Sergei Lavrov krävde i fredags bestämt en öppen och oberoende undersökning av massgravarna och vilka som stått bakom morden på de, enligt OSSE, civila offren. Lavrov ska i FN ha diskuterat saken med höga FN-representanter, bland andra Generalsekreteraren Ban Ki-moon. Lavrov ska också ha sagt till reportrar på plats i FN att det är för tidigt att anklaga någon men att Ryssland ser mycket allvarligt på fynden av massgravarna och betonade vikten av undersökningens oberoende.

Anklagelser mot Aidar-bataljonen

Chefen för the Humanitarian Centre 'Aid + Help vid Rinat Akhmetov Foundation, Oleksandr Pimkin, har skrivit till den ukrainske försvarsministern Valeriy Heletei  för att be denne att skyndsamt undersöka incidenter där den s.k. Aidar-bataljonen hindrat organisationens hjälpsändningar från att nå sina mål och anklagade bataljonen för att ha använt deras hjälpkonvoj som sköldar i striderna. 

Aidar-bataljonen har enligt en färsk Amnesty-rapport gjort sig skyldiga till en rad övergrepp och det är en smärre skandal att inte västliga påtryckare inom EU åtminstone krävt upplösning av enheten som fortfarande är knuten till det ukrainska försvarsdepartementet. Den är ingalunda den enda enheten av detta slag. Enligt Amnesty-rapporten lär det finnas ett trettiotal men Aidar- tillsammans med Azov-bataljonen är väl de mest omtalade. Till dessa dras också utländska högerextrema som, precis som de utifrån kommande IS-krigarna, dras till våldsamma konflikter. Det befäl inom Aidar-bataljonen som citeras i inledningen av Amnesty-rapporten ger en vink om vad det handlar om:

” There is a war here. The law has changed, procedures have been simplified… If I choose to, I can have you arrested right now, put a bag over your head and lock you up in a cellar for 30 days on suspicion of aiding separatists”.

Kalla kriget revisited?

Nyligen har bland andra den ukrainska premiärministern Arseniy Yatseniuk tillkännagivit Ukrainas vilja att ge upp sin alliansfrihet och närma sig Nato. Detta ses naturligtvis inte med blida ögon av Ryssland som, genom sin utrikesminister Lavrov (jo, han har bråda dagar just nu) låtit meddela sin uppfattning att detta inte är till någon hjälp i fredsprocessen för östra Ukraina. 

Att i nuläget utföra stora militärövningar på ukrainsk mark är, som jag ser det, kanske inte heller en taktisk manöver av Nato om det är fredsprocessen de vill främja. En sådan har dock Nato just avslutat vilket jag skrev om häromdagen.

Tydligen har dock USA:s president Barack Obama hittills undvikit att ge militär vapenhjälp till den ukrainska regeringen. Det förefaller vara klokt och har även stöd bland amerikanska bedömare. The Californian skriver exempelvis att USA gör rätt i att neka Ukraina militär hjälp och att det vore till stor skada för fredsprocessen och det bräckliga eldupphör som råder om USA började förse den ukrainska regeringen med tunga vapen. 

Eldupphör?

Att det är ett bräckligt eldupphör visar de dagliga rapporterna från OSSE som jag tidigare nämnt. Det florerar också en mängd filmklipp på Youtube som sägs visa den ena eller den andra sidan som avfyrar artilleri och raketer.

Jag kan inte säkert bedöma autenciteten i filmsekvenserna eller vilka det är som skjuter på vem. Kanske är det någon läsare som kan? Klippet nedan sägs visa avfyrandet av Grad-raketer i Mariupol. Men vem skjuter? Jag är inte kapabel att bedöma nationalitet eller förbandstillhörighet på fordonen med raketramper och soldaten som syns i detta klipp som enligt uppgift ska ha tagits häromdagen (troligen 27 september).

Det är hur som helst ingen vacker musik som dessa dödsbringande projektiler ger ifrån sig. Jag är lite pessimistisk när det gäller utsikterna till vackrare tongångar framöver.