Erkännandet av Palestina ska naturligtvis stå fast

I veckan har två palestinier begått ett fruktansvärt angrepp på bedjande människor i en synagoga i Jerusalem. Fyra personer mördades innan förövarna själva blev nedskjutna av israeliska poliser. Det måste självfallet fördömas. Däremot kan det konstateras att dådet är ett av oerhört många som drabbat civila i regionen genom åren. I sitt utförande påminner det om exempelvis Hebronmassakern 1994 då en israelisk bosättare, Baruch Goldstein, tog sig in i en moské och öppnade eld med ett automatvapen bland de bedjande och dödade 29 personer. Detta dåd fördömdes även av den israeliska regeringen som dock betonade att det var ett dåd planerat och utfört av en enskild person och inte kunde tillskrivas Israel som stat. Detsamma gäller naturligtvis den nu aktuella attacken mot synagogan i Jerusalem som, enligt den israeliske polischefen, utfördes av ”två ensamvargar”.

Det har dock inte hindrat att denne Goldstein ses som en hjälte bland högerextrema israeler som i alla år vallfärdat till dennes grav för att visa sitt gillande. Eller att Hamas, på liknande sätt, nu jublar i högan sky över dådet i synagogan. Våld föder våld och sår hatet i människor och ur denna draksådd föds nya våldsverkare. Hatet förblindar och hindrar från att se konsekvenser av handlingar. Någon fredsprocess har dessa människor, vare sig de är israeler eller palestinier, över huvud taget inte på näthinnan. Men det vore ett oerhört tragiskt och grovt misstag att göra en isolerad händelse bland tusentals andra till utgångspunkten för alla samtal om ett erkännande av Palestina.

Att dessutom göra någon sorts politisk poäng av det är i mitt tycke snudd på direkt osmakligt. Men det är vad som nu sker bland annat i riksdagen där frågor om erkännandet nyligen restes i en interpellationsdebatt där Margot Wallström fick försvara beslutet. Moderaten Hans Wallmark menade där att erkännandet av Palestina var ”fel, fel, fel” och menar att detta visas av ”det besinningslösa våld som riktades mot fyra rabbiner och en annan person i en synagoga för någon dag sedan”. Sofia Damm (Kd) påpekar att läget inte är statiskt i Mellanöstern för att regeringen erkänt Palestina utan att oroligheterna sedan dess ”har eskalerat, våld har uppmuntrats och människor har mördats”. Fredrik Malm (fp) är mer specifik när han ställer frågan till Wallström; ”Är det moderata krafter, Margot Wallström, att hugga ihjäl människor med yxa?”. 

Tove Lifvendahl i SvD hittar en koppling till Ali Esbati i Vänstern och kräver i en ledare 19 november att vänstern måste ”fördöma terrordåd som försvårar fredsprocessen”. Med tillägget att statserkännanden är ”förpliktande även för dem som är beredda att ge dem”. 

Sofia Damm har både rätt och fel när hon påpekar att läget i Israel-Palestina inte är statiskt. Rätt så tillvida att det ständigt inträffar händelser av våldsam natur men också att Israel ständigt utökar byggandet av nya bosättningar på ockuperad mark, bland annat i det just nu infekterade Jerusalem där byggplanerna om de genomförs helt skulle i praktiken innestänga palestinierna där på ett begränsat område, omgivet av murar, militära checkpoints och fientliga bosättare. 

Men också fel eftersom den israeliska ockupationen sedan 1967 inte har upphört och att de israeliska bosättningarna står där de står och dess bosättare dagligen utgör ett hot mot de palestinska invånarna i dess närhet. FN-resolutionerna 242 och 1402 ger palestinierna rätt till ett eget land och utgör samtidigt krav på Israel att upphöra med ockupationen av palestinskt område för en sådan tänkt statsbildning. All militär aktivitet och uppförande av bosättningar på denna mark är således brott mot internationell rätt och dessa brott begås dagligen. Det har blivit till någon form av normaltillstånd vilket gör att de flesta inte riktigt ser dem som de folkrättsbrott de är. Att erfarna politiker och journalister ska kunna göra det är däremot något som bör kunna förväntas. 

Fel har dessa kritiker - som nu utvärderar det svenska erkännandet av Palestina efter två veckor - också när det gäller uppfattningen om vad som bäst gagnar moderata krafter i Palestina. För på vilket sätt skulle ett status quo gynna dessa? På vilket sätt tänker de sig att våldsspiralen ska upphöra? Den började inte snurra, som Sofia Damm verkar tro, för två veckor sedan utan har spunnit på ända sedan Israel utropades som stat 1948 med undantag av lugnare mellanliggande perioder.

Istället för att lyfta ut enskilda händelser som projektionsyta för en komplicerad konflikt som sträcker sig över flera decennier bör den konstruktiva inställningen vara att långsiktigt stödja ett normaliserande av förhållandet Israel-Palestina. Ett sådant bör rimligen vara en tvåstatslösning och därför bör en sådan komma till stånd så fort som möjligt. Varje fördröjning gör den alltmer praktiskt sett svårgenomförbar och spär på den draksådd som föder våldet.

Därför är ett erkännande av Palestina en logisk följd av tidigare FN-resolutioners uttalade intentioner och mål. Det vill säga tvåstatslösningen som FN-medlaren Folke Bernadotte stred för och av israeliska extremister mördades för 1948. Allt som hindrar en sådan lösning ska naturligtvis fördömas men de huvudsakliga hindren sitter i den israeliska regeringen eller i bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem. 

Den långsiktiga hållningen måste naturligtvis vara att med alla till buds stående fredliga medel understödja moderata krafter på båda sidor. Jag hoppas därför att Tove Lifvendahl i SvD och allianspartiernas företrädare, med samma energi som de nu riktar uppmärksamhet åt det avskyvärda illdådet i synagogan i Jerusalem, kommer att uppmärksamma utdelandet Svenska Advokatsamfundets ”Human Rights Award” som nästa vecka tilldelas B´tselem. En israelisk fredsorganisation som har ägnat 25 år av arbete för att stärka palestiniers rättigheter på ockuperad mark och att dokumentera israeliska militärers övergrepp mot den palestinska befolkningen där. 

Men det kräver förstås att de fördjupar sig i konflikten mer än två veckor bakåt i tiden.

Sveriges erkännande av Palestina en isbrytare

Per Gudmundson skrev i förra fredagens nummer (31/10-14) av SvD en kort och synnerligen illa underbyggd ledare med titeln ”Fel att erkänna Palestina nu”. Den har provocerat mitt medvetande i en hel vecka nu och det känns förlösande att få skriva av sig ett sorts öppet svar.

Det jag reagerar emot är dels hans påstående om att Sverige, genom att erkänna Palestina, skulle ”belöna destruktivitet”. Samt att han menar att han inte ser några större tecken på att Sveriges beslut skulle kunna efterföljas av andra EU-länder.

Att belöna destruktivitet

Gudmundson hävdar i sin ledare att beslutet att erkänna Palestina är ”illa genomtänkt”. Han menar att ett sådant ”belönar destruktivitet” och syftar då på de raketer som Hamas skickat mot Israel de senaste åren. Han väljer då att helt glömma den belöning för sina (har tappat räkningen hur många) brott mot FN-resolutioner - rörande ockupationen av palestinskt område, övervåldet på denna ockuperade mark och dess bosättningspolitik - som Israel ständigt erhåller i form av utökade handelsavtal med EU. En handel som ökat ganska stadigt sedan 1995 då associeringsavtalet mellan EU och Israel undertecknades, enligt svenskaambassaden i Tel Aviv. Sedan dess har uppgraderingar av avtalet gjorts med jämna mellanrum utan någon egentlig debatt alls och utan att det hörts så mycket som ett pip från Per Gudmundson och hans liberala ledarskribentkollegor. Däremot har liberala röster med jämna mellanrum höjts för att ge Israel medlemskap i EU, vilket enligt min mening vore en oerhört mycket mer provocerande belöning av destruktivitet än att erkänna Palestina.

Handelsavtalet ger Israel förmånligare handelsvillkor med EU än något annat icke-medlemsland och möjlighet till deltagande i EU-program som Horizon 2020 (research fond), Galileo (satellitnavigeringsprojekt) och Erasmus (studentutbyte). All handel med industriprodukter (import såväl som export) är tullfri. Detta avtal har alltså fortsatt att gälla och uppdaterats i snart 20 år trots Israels tidigare brott mot FN-resolutioner och de som begåtts under den period avtalet gällt. Det hör till saken att EU mycket väl kan använda avtalsvillkoren för att säga upp det. Där finns nämligen en artikel (artikel 2) som säger följande:

”Relations between the Parties [...]  shall be based on respect for human rights and democratic principles, which guides their internal and international policy and constitutes an essential element of this Agreement”.

Denna artikel 2 säger alltså att respekten för mänskliga rättigheter i såväl inrikes som utrikes politik är ”ett grundläggande element för avtalet” . Det är inte heller så att den här skrivningen är en plakatparagraf som inte används av EU generellt. Det görs en mycket aktiv bedömning av EU vad gäller möjligheten till sanktioner och Ryssland har exempelvis ”drabbats av” restriktioner efter deras annektering av Krim. En rad andra stater är också föremål för olika typer av sanktioner eller ”restrictivemeasures”, som exempelvis Bosnien-Hercegovina, Kina, Egypten, Libanon, Moldavien, Ukraina och USA.

Det är läge att påminna (inte minst Per Gudmundson) om att FN-organet UNHCR (United Nations Human Rights Council) har riktat fler fördömande resolutioner mot Israel än de gjort mot alla andra nationer sammantaget.

Men Israel fortsätter att frodas ekonomiskt genom sitt, för landets ekonomi oerhört viktiga, handelsavtal med EU, Israels top trading partner. Det tycks inte finnas några tecken på att en förändring av detta diskuteras i EU heller. Åtminstone ses inga spår av detta på svenska ambassadens i Tel Aviv hemsida som jag refererade till tidigare. Där beskrivs framtiden istället så här:

”Svenska produkter har ett gott namn på Israels innovationsbenägna, konsumtionsinriktade och mogna marknad. Den ekonomiska utvecklingen och den mycket goda innovativa miljön erbjuder således goda förutsättningar för en utökad bilateral handel och samarbete med Sverige och ett större antal investeringar i bägge riktningar”.

Möjligen kommer denna text att ändras lite om Israel fortsätter att ”straffa” Sverige diplomatiskt för regeringens erkännande av Palestina. Men den omvända frågan är ju om EU ska fortsätta att ”belöna destruktivitet” för att använda Per Gudmundsons formulering?

Att lämna initiativet till Israel

Att invänta att Israel ska ändra attityd till förhandlingar om en tvåstatslösning är en mycket osäker taktik för den som är helt uppriktigt för en tvåstatslösning och vill att den ska komma till stånd så snart som möjligt. Bara häromdagen gick den högerradikale Naftali Bennett ut och tillkännagav att han tänker göra allt för att motarbeta en sådan lösning och istället förorda att Israel annekterar hela Area C vilket motsvarar ungefär 61 % av Västbanken. Detta för att reducera det område dispyten handlar om vilket ju verkar praktiskt och behändigt för Israel men kanske inte riktigt vad EU och FN hade tänkt sig. Bennett är hur som helst inflytelserik och väntar vi tillräckligt länge utan att pressa Israel kanske den här ”fredsplanen” blir det vi får se istället. Den internationelle juristen John V. Whitbeck säger i sin artikel om Bennetts utspel följande:

”One may hope that Mr Bennett´s blast of honesty will blow away any residual illusions within those Western governments which have for decades been blocking the realization of a Palestinian state on the ground by arguing that a Palestinian state can only exist, even on a purely legal level, as a result of negotiations with Israel […]”

Om det räcker för att beröva även ledarskribenter som Gudmundson denna illusion återstår att se.

Det finns dock en annan opinion i Israel som det finns all anledning att stödja för den som förordar en fredlig lösning med ett Israel och ett Palestina som grannar med normala bilaterala förbindelser. Fredsrörelsen brukar ofta beskrivas (och är oftast) vänsterinriktad, men för inte så länge sedan fick Israels premiärminister Netanyahu post som borde ha överraskat honom lite. 106 före detta generaler, Mossad-agenter och polisbefäl uppmanade honom att snarast arbeta för att en tvåstatslösning blir verklighet och menar att en sådan mycket väl kan vara förenlig med Israels krav på säkerhet. En av undertecknarna ger i en intervju följande budskap till Netanyahu:

”We´re on a steep slope toward an increasingly polarized society and moral decline, due to the need to keep millions of people under occupation on claims that are presented as security-related. I have no doubt that the prime minister seeks Israel´s welfare, but I think he suffers from some sort of political blindness that drives him to scare himself and us”.

Denna politiska blindhet tycks smittsam bland svenska ledarskribenter måste vi konstatera och lär åtminstone ha drabbat Per Gudmundson.

Tecken på efterföljande

Dessutom hävdar Gudmundson att det inte heller finns mycket som tyder på att andra EU-länder tänkt följa efter Sverige. Just detta påstående ser jag antingen som total förträngning eller annars en till inkompetens gränsande blindhet som är skrämmande.

Både de brittiska och irländska parlamenten har röstat igenom krav på erkännande av Palestina. Enligt den brittiska tidningen the Guardian en ”växande internationell trend”. 

De socialistiska ledamöterna av franska underhuset har alldeles nyligen i en motion uppmanat regeringen att erkänna Palestina för att med erkännandet som instrument ”uppnå en slutlig uppgörelse i konflikten”.

I Nederländerna är både det socialdemokratiska regeringspartiet och det liberala oppositionspartiet för ett erkännande av Palestina.

Det spanska parlamentet kommer att rösta om ett erkännande och fick nyligen en petition från 469 israeliska intellektuella, politiker och militärer med en uppmaning om att rösta för ett erkännande av Palestina. Enligt undertecknarna en förutsättning för Israels framtida säkerhet och existens.

Sanningen är alltså att det aldrig tidigare har funnits en större och politiskt bredare europeisk opinion för ett erkännande av Palestina. 

EU:s nya utrikespolitiska överhuvud Federica Mogherini har naturligtvis tagit intryck av den tilltagande europeiska bristen på tålamod med den israeliska bosättningspolitiken och oviljan att förhandla om en tvåstatslösning. Hon har nyligen uttalat sin önskan att vid slutet av sitt förordnande se förverkligandet av en palestinskt självständigt stat. Till the Guardian sa hon nyligen att det är hög tid för Europa att agera och för EU att röra sig framåt i frågan. Detta tar hon naturligtvis med sig vid det besök i Israel och de ockuperade palestinska territorierna som hon genomför just i skrivande stund.

Vad är detta annat än tecken på att andra EU-länder har allvarliga tankar på att göra som Sverige och därmed förvandla den svenska regeringens beslut till en isbrytare i frågan? Men det kanske är just detta som irriterar Gudmundson och andra liberala ledare mest?

Petitionstexten till spanska parlamentet i sin helhet:

Israeli Petition to Members of the Spanish Parliament in Favor of Palestinian Recognition:

"We, citizens of Israel, who wish for it to be a safe and thriving country, are

worried by the continued political stalemate and by the occupation and

settlements activities that lead to further confrontations with the Palestinians

and obliterate the chances for a compromise. It is clear that the prospects for

Israel's security and existence depend on the existence of a Palestinian state

side by side with Israel. Israel should recognize the state of Palestine and

Palestine should recognize the state of Israel, based on the June 4, 1967

borders. Your initiative for recognizing the state of Palestine will advance the

prospects for peace and will encourage Israelis and Palestinians to bring an

end to their conflict.”

Israeliska bosättningar äter långsamt upp en framtida palestinsk stat

Som jag skrev nyligen är det svenska erkännandet av Palestina ett beslut i rättan tid. Den som har en ärlig mening att den enda rimliga lösningen på konflikten Israel-Palestina är att tvåstatslösningen kommer till stånd inser att en sådan nu brådskar om inte den infrastrukturella utvecklingen på marken ska hinna ikapp och förbi alla sådana planer. Bloggen Dessa mina minsta bröder betonar också detta ett par inlägg nyligen som är värda att läsa, här och här.

Just nu i skrivande stund pågår en konflikt i Östra Jerusalem om den för palestinierna så heliga Al Aqsa-mosken. Vid upprepade tillfällen har israeliska bosättare och högerextremister forcerat sig in på moské-området i skydd av israeliska säkerhetstrupper. Det är naturligtvis en maktdemonstration och provokation som nu orsakar omfattande oroligheter i östra Jerusalem och har lett till våldsamma demonstrationer och åtminstone två dödsskjutningar.

Striden om Östra Jerusalem börjar emellertid inte på långa vägar här och nu. Israel har alltid hävdat Jerusalem som sin huvudstad men detta är inte internationellt erkänt och det strider mot FN:s beslut om östra Jerusalem som en framtida huvudstad för Palestina. Det vill säga att staden skulle utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. FN:s säkerhetsråd har i resolutionerna 252, 267, 471, 476 och 478 fastställt att alla lagstiftande åtgärder från Israel som ändrar stadens karaktär och status är att betrakta som ogiltiga och utan värde (null and void).

Israel har ändå i lag fastställt att hela Jerusalem utgör Israels huvudstad och har under senare decennier systematiskt annekterat delar av detta Östra Jerusalem och byggt bosättningar i strid mot internationell lag och FN-resolutioner. Ungefär 2000 palestinska hus har också demolerats sedan 1967. Flera hundra bosättare har dessutom helt sonika tagit lägenheter i den gamla delen av Östra Jerusalem i besittning där det med vapen och trakasserier ockuperar övervåningarna på flera hus. 

Ett exempel på dessa bosättningar är Har Homa/Abu Ghneim som successivt har vuxit till sig trots palestinska och internationella protester. Detta är dock bara ett enda exempel. Sedan 1967 har över en tredjedel Östra Jerusalem med omgivningar blivit exproprierat och bebyggt av israelerna, i strid mot de ovan nämnda FN-resolutionerna.

En FN-rapport (OCHA) om Östra Jerusalem som släpptes i mars 2011 inleds enligt följande:

” Within the framework of Security Council resolutions and the terms of reference of the Middle East peace process, such a solution must end the 1967 occupation and realize the two State solution, and resolve all permanent status issues, including Jerusalem. The UN Secretary-General believes that a way must be found for Jerusalem to emerge from negotiations as the capital of two States, with arrangements for the holy sites acceptable to all”.

 Denna önskan att hitta en väg att genom förhandlingar förvandla Jerusalem till den delade huvudstad som FN alltid förordat ser idag ut att klinga i stort sett ohörd från israelisk sida. Istället skyndar de sig att exploatera alltmer mark och stänga vägar kring staden för palestinierna vilket gör den alltmer svårtillgänglig för dem.

Av FN-rapporten framgår att palestinier sedan början av 1990-talet måste söka tillstånd för att ens besöka staden. Antalet tillstånd är begränsat och följaktligen förvägras en hel del tillträde till staden. Att bosätta sig där för palestinier från Gaza eller Västbanken är inte tillåtet annat än i undantagsfall som rör återförenande av familjer. En ytterligare försvårande omständighet för Östra Jerusalem är att den palestinska myndigheten (PA, Palestinian Authority) enligt Oslo-avtalet inte tillåts verka där vilket gör att Östra Jerusalem inte har något tydligt styre och att förvaltande institutioner är stängda. De palestinska invånarna i Jerusalem har inte heller israeliskt medborgarskap utan endast ”permanent uppehållstillstånd” vilket dessutom är mindre beständigt än det låter eftersom detta inte är överförbart till makar eller barn. Mer än 10000 barn lever som konsekvens av detta ”illegalt” i staden. Det här gör sammantaget att, enligt rapporten, Östra Jerusalem blir alltmer isolerat från övriga Palestina såväl fysiskt som politiskt, socialt och kulturellt.

Sedan rapporten skrevs har alltså den här utvecklingen mot isolering sakta men säkert fortskridit och bara så sent som för några dagar sedan rapporterades det om ytterligare utvidgningar av bosättningar. Premiärminister Netanyahu har också nyligen uttalat att Israel kommer att fortsätta att bygga i östra Jerusalem och att varje försök att dela staden kommer att bekämpas med ”en järnnäve”. Således finns inga som helst planer på att förändra den här israeliska politiken. Tvärtom.

Jag har tidigare skrivit om Israels bosättningspolitik och beskrivit den som ”Elefantens fot”, ett uttryck lånat från Sven Lindqvist som i sin tur lånat det från afghanen Abdur Rahman som använde det för att beskriva ryssarnas sätt att expandera sitt territorium. Rahmans textrader från början av 1900-talet tycker jag är oerhört effektfulla som beskrivning också av den israeliska bosättningspolitiken och ockupationspolitiken så de tål att upprepas. Byt bara ut ryssarnas mot israelernas så har vi fått den israeliska politiken uttryckt i en enda mening;

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Den som inte har förstått den här israeliska taktiken förstår inte heller att varje fördröjning av en överenskommelse om en tvåstatslösning innebär att möjligheten för en sådan att bli verklighet sakta men säkert minskar och att den inom ett par decennier till realistiskt sett kan vara helt utsiktslös. En utveckling som jag menar att den nuvarande israeliska regeringen vill ha. Det är bland annat därför jag vidhåller att det svenska erkännandet av Palestina är ett beslut i rättan tid och ett sätt att försöka bidra till att ändra spelplanen - en game changer - och bryta ett kontinuum som annars leder allt längre bort från tvåstatslösningens slutgiltiga förverkligande.

Foto: Amer Aruri, B´tselem

Hamza Abu Tir in ruins of his home at Um Tuba, where he had lived with his wife and their three children. On 14 January 2014 Abu Tir was compelled to demolish his home himself after he received a demolition order from the municipality. By undertaking the demolition himself, he avoided paying the cost of demolition by the municipality and other fines. The family has no permanent residence at present.

Kartor:

Kartor och gränslinjer (gröna linjen, muren, vägar reserverade för bosättare etc)

Interaktiv karta över Västbanken med bosättningar, checkpoints etc

Blogginlägg och artiklar om bosättningspolitiken och ockupationen:

UI-bloggen, Utrikespolitiska institutet

Kyrkans tidning

Svenska Yle – människorättsrapportör bloggar

Anna Veeders blogg Al Hamatzav:

Jerusalem – fredens stad,enad stad?

Besök i Silwan

Olof Palme International Center, Agneta Carleson

Följeslagarprogrammet EAPPI reserapport av Thord-Ove Thordson

Slavoj Zizek i The Guardian

Artikel i Aftonbladet där ledande socialdemokrater skriver om Israels omöjliggörande av en tvåstatslösning

Information inifrån Israel och Västbanken kan också sökas här:

B´Tselem (The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories)

Breakingthe Silence (Israeli soldiers talk about the occupied territories)

MachsomWatch (a volunteer organization of Israeli women observing and reporting on the Occupation)

TheElectronic Intifada

Israels framtid hotas inte av raketer

Sverige har nu tagit regeringsbeslutet att erkänna Palestina. Det är ett modigt beslut och det är ett beslut som gör skillnad. Kritikerna menar att det inte gagnar fredsprocessen. Margot Wallström gav för ett par veckor sedan ett bra svar på den kritiken; - Vilken fredsprocess?

Israel har under de senaste decennierna intagit en allt mer hårdhudad attityd gentemot Palestina och obstruerat varje ansats till avspänning och samtal. Som ifjol när förhandlingar med USA:s utrikesminister John Kerry som medlare skulle påbörjas och Israel inledde med att ta beslut om nya bosättningar. Under det dryga halvår som förhandlingarna pågick godkände Israel byggrätter för 13851 nya bostäder på ockuperad mark. Med den takten skulle Stockholm snart ha byggt bort bostadsbristen. Men för Israels del handlar det förstås om annat. För varje bosättning på ockuperad mark försvåras bildandet av en palestinsk stat. Att ”rulla tillbaka” hela samhällen över 1967 års gräns till Israel igen är naturligtvis inte praktiskt rimligt eller ekonomiskt försvarbart. Så varför bygga nytt? Naturligtvis för att en närastående lösning inte eftersträvas.

Israel har också kritiserat palestinierna för att de är splittrade. Hur ska de kunna styra ett land när de inte kan leva ihop, har det hetat. När Hamas och Fatah enades i somras vänder Israel på kuttingen och kritiserar palestinierna för att de söker enhet istället. Självfallet är det senare ett större hot för Israels planer på fortsatt ockupation och bosättningsexpansion. En enad ”nation” istället för splittrad och söndrad är förstås mindre lätthanterlig för Israel.

Nu har den israeliska regeringen gått i taket och kallar hem sin ambassadör som reaktion på Sveriges erkännande av Palestina. Jag tror inte det ger dem särskilt mycket goodwill internationellt utan kan vara ett tecken på att argumenten nu börjar brista för israelerna när omvärlden visar tecken på bristande tålamod med den israeliska politiken och oviljan att komma någonvart med förhandlingarna om den tvåstatslösning som alla seriösa bedömare menar är den enda rimliga lösningen på konflikten om det forna mandatet Palestina som började redan vid första världskriget. Hundra år av bittra strider och fiendskap. Vill Israel verkligen fortsätta i hundra år till? Med vilka metoder ska de få palestinierna att vekna och erkänna Israels rätt att ta över hela mandatet Palestina? Hur har de tänkt att detta ska gå till och se ut? Vad bygger en sådan israelisk stat på för legitimitet? Hur har de tänkt leva i fred? Genom att utrota alla fiender?

Det är en blind denna tro på Eretz Israel som står i vägen för konstruktiva förhandlingar och lösningar. De Likud-ledda regeringar som drivit denna politik de senaste decennierna har kommit till vägs ände. Omvärlden börjar tappa tålamodet. Det brittiska parlamentet röstade bara för någon vecka sedan för att erkänna Palestina och tidigare benhårda israelvänner medgav nu att de tröttnat. En förkrossande majoritet bland de brittiska parlamentarikerna röstade för erkännandet av Palestina och det återstår bara att regeringen gör som de folkvalda vill. 

Kanske är det dags för EU att bli en aktiv kraft för att få tvåstatslösningen till stånd och med ekonomiska medel sätta press på Israel, och för all del den palestinska myndigheten också, att komma framåt i förhandlingar.

Inte heller bara för palestiniernas skull utan för Israels egen skull. Som jag ser det är staten Israel sakta men säkert på väg att sluta sig inom ett hårt pansarskal och utvecklas alltmer till ett militäriskt apartheidsamhälle. Ja, rent ut sagt till en militärdiktatur. Den inhemska fredsrörelsen och kritikerna av den förda politiken kämpar i allt svårare motvind. De behöver också vårt stöd. För att förändring också ska kunna komma inifrån.

Jag har vid flera tidigare tillfällen försökt lyfta fram vikten av att uppmärksamma och stödja dessa människor och organisationer som alla vill se ett annat Israel (för att låna titelnamnet på Susan Nathans bok).

Det mest glädjande jag läst på länge var Avraham Burgs debattartikel i SvD igår där han tackar den svenska regeringen och statsministern för erkännandet av Palestina. Han säger också så här om den israeliske labourledaren Isaac Herzog:

”Herzog och andra säger att ett erkännande av en palestinsk stat är ett ’unilateralt’ steg som hotar chanserna för fred. Jag tror istället deras motstånd mot erkännandet är det verkliga hotet eftersom det skapar en framtid där ockupationens orättvisor bara fortsätter. Det finns definitivt unilaterala element iden israelisk-palestinska konflikten, men sanningen är att de flesta av dem kan tillskrivas Israel. Att säga något annat är att förtränga verkligheten. Palestinierna lever sedan 50 år under israelisk ockupation utan någon som helst bilateral överenskommelse”.

Han menar vidare att Israel ”blivit en stat som systematiskt diskriminerar invånare utifrån etniska grunder” och att ett internationellt erkännande av en palestinsk stat ”förebygger att den utvecklingen fortsätter”.

Denne Avraham Burg är inte vilken tyckare som helst. Han var tidigare talman för israeliska parlamentet Knesset och han har också varit ordförande för Jewish Agency samt World Zionist Organization. Då bör man veta om att den förstnämnda organisationen har och har haft som främsta uppgift att samla in pengar för att få människor att flytta till Israel och hade en central roll i bildandet av staten Israel men också för möjligheten att befolka ockuperad palestinsk mark. World Zionist Organization kan väl beskrivas som dess moderorganisation och den drivande kraften för förverkligandet av staten Israel. Det är knappast så att denne Burg önskar se Israel förintas eller försvagas. Hans artikel bär på en smått desperat vädjan till resten av världen, när han säger detta:

”Men som israelisk medborgare vilken aldrig slutat tro på att fred är möjlig vill jag uttrycka min djupa tacksamhet till den svenska regeringen och till statsministern för beslutet att erkänna en palestinsk stat. Då vi för bara några veckor sedan firade det judiska nyåret Rosh Hashanah är min nyårsbön att flera länder följer efter”.

Storbritannien säger ja till Palestina – försök ta emot den bollen, Björklund

Igår röstade det brittiska parlamentet för att erkänna Palestina. Röstsiffrorna 274 mot 12 vittnar om en överväldigande majoritet som nu ber sin regering att fullfölja parlamentets vilja. Det kanske kan lugna alla de allianspolitiker, inte minst folkpartister, som varit så oroliga för att ett svenskt erkännande av Palestina skulle bryta mot EU:s samlade linje. Det kan vara svårt att säga att det finns en sådan nu och kanske det istället blir så att Sverige går i bräschen, tillsammans med britterna, och får med sig de andra EU-länderna. Det kan ju kännas ovant efter åtta år med Carl Bildt, förstås. Palestina har sparkats runt som en gammal fotboll i flera decennier nu och det är dags att Europa sätter den press den faktiskt är kapabel att göra på Israel. Eller, för att låna en bra replik från FN-tjänstemannen Robin Turner (i Euronews för ett par veckor sedan) ;

”Europe should not just be a payer but they also need to be a significant player”.

Ett par anföranden under debatten före omröstningen i det brittiska parlamentet är värda att uppmärksamma, vilket den pålitlige Torsten Kälvemark också gjort i dagens Aftonbladet (hittar inte på nätet).

Den konservative ledamoten Richard Ottway, ordförande i utrikesutskottet, har alltid varit en vän och försvarare av Israel men har nu tröttnat totalt och formulerade det så här:

”Om Israel förlorar sådana som mig kommer de att förlora många andra”.

En annan konservativ ledamot, Martin Duncan, sa så här:

”Att vägra erkännande av Palestina är detsamma som att ge Israel vetorätt över vår utrikespolitik. Kanske något att begrunda också i den svenska debatten”.

Hear, hear, som de gillande brukar säga i bänkarna i brittiska underhuset. Där fick britterna iväg en stenhård crosspassning till kollegorna i Sverige. Jag hoppas bollen landar med en duns på Folkpartiets kansli.

Ett enat Palestina första steget mot tvåstatslösning – kan EU ta initiativ till nästa steg?

En ganska stor nyhet som fallit i skugga av IS framfart, ebolaepidemin och regeringsbildning smög i så gott som samtliga tidningar igenom nyhetsflödet i form av en minimal notis i vilken TT-AFP förkunnade att Hamas och Fatah har enats. En samlingsregering ska omedelbart ta kontroll över hela det palestinska territoriet (PA) inklusive Gaza.

Vi får vända oss till utländska medier för att få fylligare analyser av vad detta egentligen innebär. Sju år av bitter rivalitet ser ut att vara över och reaktionerna från Israel och USA är oro. Hamas är fortfarande paria där och deras utvidgade auktoritet ses som ett hot.

Själv ser jag det som en öppning där Hamas i och med överenskommelsen med Fatah intar en mindre kategorisk hållning till erkännande av Israel. Den nya samlingsregeringen tillkännager nämligen också som sitt mål att få till stånd en palestinsk självständig stat inom 1967 års gränser. Det i sin tur innebär ju ett erkännande av Israels existens inom desamma. Det vill säga en tvåstatslösning, vilket Hamas tidigare förkastat helt för att istället kräva att Israel ska upphöra att existera.

Palestinas nya regering säger sig också eniga om att vilja se Israels blockad av Gaza avbrytas och gränsposteringar öppnas under överinseende av FN-styrkor. En rimlig lösning som Israel knappast kan avfärda som totalt förkastlig. Eller snarare inte borde kunna. För reaktionen från Israel är helt igenom negativ och snarast aggressiv.

"Enough of these tricks. If this new Palestinian government has regained sovereignty over Gaza the first thing that Abbas should do is announce he is starting demilitarisation of Gaza”, säger Benjamin Netanyahu. Efter en sommar där Israel har bombat Gaza sönder och samman. Förstörelsen och dödstalen efter den senaste israeliska attacken mot Gaza, den s.k. Protective Edge, förskräcker, och frågan är vilka förutsättningar den nya palestinska auktoriteten har att bygga upp Gaza?

Enligt WHO lider mer än 20 % av Gazas befolkning av allvarlig psykisk ohälsa till följd av sommarens israeliska attacker. Unga har förlorat framtidshoppet och en allmän känsla av hopplöshet har ökat under sommaren. Rapporten visar också att 17 sjukhus och 58 läkarkliniker skadats av Israels attacker varav 1 sjukhus och 7 kliniker är totalförstörda. 47 ambulanser har skadats varav 14 helt demolerade. 

Enligt FN (OCHA) har 2131 palestinier dödats i offensiven varav 1473 civila inklusive 501 barn. Ungefär 110000 människor fanns i början av september fortfarande i tillfälliga flyktinganläggningar i UNRWA:s regi. 18000 hus har förstörts och lämnat ungefär 108000 människor hemlösa. 450000 står utan tillgång till kommunalt vatten. Mer än 360 fabriker har helt eller delvis förstörts, skadorna på djurhållningen är omfattande och stora delar av jordbruksmarken har blivit obrukbar. Om vad detta innebär mer i detalj kunde vi läsa i en artikel i SvD för ett par veckor sedan.

Liknande rapporter skrevs efter den förra stora israeliska attacken mot Gaza, den s.k. Operation Gjutet Bly 2008-9. 

Förstörelsen under Operation Gjutet Bly av anläggningar som byggts med hjälp av EU-medel föranledde en fråga (från Jill Evans från Party of Wales/Gröna gruppen) i EU-parlamentet:

”Kommer [EU]kommissionen att försöka återkräva värdet av EU-finansierad infrastruktur och projekt från Israel som förstörts av landets militär under den senaste konflikten i Gaza? Kommer kommissionen i framtiden att utveckla ett system för att från Israel återkräva värdet av alla EU-finansierade projekt som förstörts av israeliska militära insatser?”

Något sådant system hade inte EU då men värdet av skadegörelsen beräknades av en speciell grupp under EUNIDA till drygt en halv miljard euro. 

En liknande fråga ställdes av Norbert Neuser (tysk Socialdemokrat) i EU-parlamentet i somras. I svaret från kommissionen framgår att det fortfarande inte finns något system för att återkräva dessa medel samt att det är för tidigt att göra någon uppskattning av det första värdet avseende EU-projekt till följd av sommarens israeliska attack. Men att det under 2013, då det inte förekom någon stor samlad attack mot Gaza eller Västbanken, ändå hade förstörts 51 anläggningar finansierade av EU-medel eller av EU-medlemsländers medel.

Det här aktualiserar FN-tjänstemannen Robin Turners uppmaning till EU att bli mer aktivt och inte bara betala för Israels förstörelse (”be a player, not just a payer”). Han säger bland annat så här till Euronews för några dagar sedan:

“Europe can play an important role. Europe is Israel’s largest trading partner and the largest donor to the Palestinian Authority. Europe has huge influence on both of those parties and needs to utilize that influence. Europe should not just be a payer but they also need to be a significant player in this exercise.”

Den nya enade palestinska auktoriteten öppnar för förutsättningen för en självständig och enad palestinsk stat förutsatt att Israel kan släppa förtreten att en sådan även innefattar Hamas. EU skulle i det här läget mycket väl kunna spela en mycket viktig roll som medlare för en tvåstatslösning där krav ställs på den framtida palestinska staten att erkänna Israel och upphöra med fientliga handlingar mot landet och samtidigt kräva av Israel att göra detsamma. En framtid som grannar, inom 1967 års gränser, är något som länge har diskuterats och som EU med ekonomiska medel skulle kunna uppmuntra. Till Israel i form av bibehållna handelsavtal och en utveckling av förbindelserna med EU och till Palestina i form av hjälp till återuppbyggnad. Förhoppningsvis då denna gång utan att Israel genast demolerar de anläggningar som just har uppförts.

Men det kräver ett visst mått av press på Israel där just en inskränkning av handelsavtalen med EU skulle kunna användas som medel för att få den israeliska regeringen att mjukna och sätta sig vid förhandlingsbordet med seriösa avsikter. Det är, som jag tidigare skrivit, dags att sätta press på Israel. Eller med Robin Turners ord:

”Europe should not just be a payer but they also need to be a significant player”