Ukrainas motståndsvilja i siffror – en bild av splittring

 

Världens ledare tävlar nu om att uttala stöd för Ukraina och det ukrainska folket och om att skicka vapen till landet för att användas mot tänkta ryska invasionsstyrkor. Många har också betonat hur motståndsvilliga ukrainarna är. Jag har själv utgått ifrån att en majoritet av det ukrainska folket på ett eller annat sätt skulle motsätta sig en rysk invasion.

Igår genomfördes också i Ukraina vad president Zelenskij proklamerade som en ”Day of Unity” med flaggresningar och nationalsång på olika platser i landet. En demonstration av folkets enighet mot det ryska hotet.

Bild: Ukrainian Presidential Press Office (AP). President Zelenskij sjunger nationalsång på "Enighetsdagen".

En färsk opinionsundersökning visar emellertid tämligen uppseendeväckande siffror om man betänker vad de betyder.

Det är the Kyiv International Institute of Sociology som genomfört undersökningen vars resultat överraskar och stämmer till eftertanke. I nätversionen av publikationen the Kyiv Independent beskrivs resultatet däremot enligt följande:

”Poll: Majority of Ukrainians will actively resist further Russian invasion”.

När man tittar närmare framgår snabbt att detta är en sanning med modifikation.

Frågan som institutet ställt till respondenterna (OBS här att invånare i Krim och de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk inte deltagit) lyder enligt följande:

"In the event of an armed intervention by Russia in your city or village, would you take any action and if "yes", which ones?"

När frågan ställdes i december 2021 blev frågan besvarad med ja av 50,2 % av de tillfrågade vilket nu har stigit till 57,5 %. Det är alltså en majoritet som svarat att de skulle agera på något sätt, men ingen överväldigande majoritet. De som kunde tänka sig att bjuda väpnat motstånd utgjorde 37,3 % medan 25 % hellre deltog i civilt motstånd.

Bland dem som inte säger sig vilja bjuda motstånd har 12,4 % sagt att de skulle söka sig till en säkrare region medan 7,5 % skulle ta sig utomlands. Den största gruppen är dock de som inte skulle göra något alls. Den utgör 17,9 % av de tillfrågade.

Regionala skillnader är också stora. I västra Ukraina är det 72,2 % som vill göra någon form av motstånd medan motsvarande siffra i östra Ukraina är 30,5 %. Det är dessutom en minskning sedan december-undersökningen. Då är alltså inte de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk inräknade och inte heller Krim, vilket sammanlagt handlar om drygt tio procent av landets befolkning.

OM Ukraina nu fortfarande räknar in dessa områden som ukrainska? Det gör de ju i alla möjliga sammanhang, men ibland får man intrycket att befolkningen i dessa områden inte räknas in i kalkylen, endast landområdet.

När president Macron nyligen föreslog för ukrainska presidenten Zelenskij att han borde inleda dialog med de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk avfärdades detta som en eftergift för ett ryskt narrativ om konflikten i östra Ukraina som en intern historia. Enligt Ukraina är det Ryssland som invaderat och ockuperar dessa självutnämnda republiker och någon intern konflikt vill man således inte höra talas om.

Enligt min mening är just det ett av de största hindren för en fredlig lösning för Donetsk och Luhansk. Befolkningen där har de facto andra uppfattningar och värderingar än vad som dominerar i västra delarna av landet. Ryssland uppmuntrar och förstärker en del av de här uppfattningarna naturligtvis men de finns där och de fanns där från början 2014 efter Euromajdan och de bubblade över i väpnat motstånd efter mordbranden i Odessa i maj 2014 då Euromajdan-anhängare brände ned fackföreningshuset i Odessa med åtminstone 48 dödsoffer som följd, antingen innebrända eller ihjälslagna när de hoppat från fönster, alternativt ihjälklubbade av Euromajdan-anhängarna utanför.

Så länge den ukrainska regeringen och presidenten ignorerar befolkningen i Donbass och deras sätt att värdera och resonera så kommer motståndsviljan mot Kiev att förbli större än mot Ryssland. Vem minns nu (eller tog ens notis om) de som ställde sig framför ukrainska tanks i Kramatorsk och Mariupol och andra ställen i Donbass och bad soldaterna vända hem till kasernerna? Det var vanligt folk boende i Donbass. Händelserna skildrades på plats av framför allt Vice News som var bland få filmande journalister som rörde sig fritt i området då och som lyckades fånga stämningarna på båda sidor. Att det rörde sig om en intern konflikt till att börja med råder inget tvivel om, oavsett hur den sedan utnyttjades och förstärktes av ryska krafter.

Om detta må man ju tycka vad man vill men går inte att bortse ifrån om man vill nå en lösning som kan accepteras av alla inblandade. Ukraina kan inte längre stoppa huvudet i sanden och låtsas som att Donbass är som vilken annan ukrainsk region som helst. Ska den återbördas för gott med Ukraina måste befolkningen följa med. Det kräver att det ukrainska styret tar hänsyn till deras röst och är beredda till kompromisser och inte bara skicka tanks och nya trupper. Det är, som ITV-reportern i ett av klippen nedan säger: ”[…] a curious way to persuade ordinary people they have a future within Ukraine”

Youtube-klipp för den som glömt upprinnelsen till dagens läge och tvivlar på om det verkligen finns en intern konflikt och diametralt motsatta narrativ:

Channel 4 rapport från Donetsk den 23 februari, alldeles efter att Janukovytj flytt landet och Euromajdan-demonstrationen lett till ett maktskifte i Kiev.

Ukrainska trupper i Slovjansk ger upp sina vapen och andra förband gör halt utanför Kramatorsk, Vice News i april 2014.

Protester i Donetsk, ont blod rörts upp av Odessa-mordbranden, Vice News 6 maj 2014.

Strider i Mariupol rör upp ilska hos befolkningen (ITV-rapport 10 maj 2014).

Segerdagen 9 maj i Donetsk och reaktioner i Mariupol på sammandrabbningarna med ukrainska Nationalgardet, Vice News 11 maj 2014.

Ukraina update - vad händer nu?

 

Nej, det lär inte bli någon rysk invasion av Ukraina idag. Spådomen att något skulle hända just den 16 februari har hängt i luften ett par dagar innan, men mycket tyder på att ryska militära enheter dras tillbaka snarare än tvärtom.

Detta har ännu inte bekräftats menar framför allt USA:s president Biden och Nato:s Stoltenberg, men de har heller inget att komma med som visar på motsatsen. Min gissning är att det Ryssland ville var att göra ett ”statement”, en markering av sin närvaro och kapacitet, och nu är den gjord. Jag gissar också att USA:s och Nato:s respons har varit till stor del en markering i sig. Det är ett retoriskt spel där det gäller att visa några kort men inte alla.

Svårt alltså att veta vad den ene vet eller bara gissar om den andre och vice versa.

Hur som helst har ukrainske presidenten Zelenskij proklamerat en ”enighetsdag” idag. Flaggor hissas och nationalsången har sjungits. En sorts markering i sig även om just ukrainarna själva verkar ha tagit uppgifterna om en kommande invasion med större lugn än de flesta. Krogarna var fullbokade den 14 februari på ”Alla Hjärtans Dag”. Livet har fortsatt ungefär som normalt alltså.

Förutom bland en del ukrainska politiker. Pinsamt nog för president Zelenskij har hela 23 parlamentsledamöter, varav ett flertal från presidentens eget parti, lämnat landet av rädsla för vad som komma skall. Presidenten gick ut med en offentliggjord uppmaning till dem att komma tillbaka. Det är oklart om de hann tillbaka i tid för att sjunga nationalsång på ”Enighetsdagen”.

I söndags uttryckte ukrainske ambassadören i London, Vadym Prystaiko, att det fanns en möjlighet att Ukraina skulle kunna ge en utfästelse att inte gå med i Nato, vilket ju varit ett ryskt krav i det diplomatiska spelet. Villkoret skulle vara ”om det avleder en rysk invasion”. Naturligtvis ett märkligt uttalande av en ambassadör i UK och han fick snabbt backa från uttalandet och kom istället tillbaka och sa i en tweet att:

“People in Ukraine want to live their lives in peace and quiet, feeling safe in their country. NATO is the only way to have it in our part of the globe”.

En enig front mot Ryssland?

Samtidigt har det ofta uttryckts att EU och USA står eniga mot Ryssland och vid Ukrainas sida. Skrapar man lite på ytan verkar det inte alldeles solklart.

Den brittiske premiärministern Boris Johnson uttalade sig i måndags och sa med sin vanliga ”analytiska skärpa” att bevisen för en rysk invasion av Ukraina var ”pretty clear” och kunde komma inom 48 timmar. Han uppmanade också europeiska länder (räknar kanske inte in UK längre till dessa?) att hitta alternativa energikällor och göra sig redo att införa ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Brittiske utrikesministern Liz Truss uttalade sig också igår om att en rysk invasion kunde vara att vänta men ville samtidigt inte göra några utfästelser om att UK skulle komma att ta emot flyktingar från Ukraina om kriget skulle bli verklighet.

Mängder av ambassadsfolk har nu lämnat Kiev och USA har officiellt flyttat sin ambassad till Lviv. Det kanske är säkerhetsåtgärder som ambassader bör vidta i lägen som dessa men det har grymtats lite i ukrainska korridorer om det här sättet att sjappa från scenen när det hettar till, samtidigt som man önskar Ukraina ”lycka till” ungefär. Även inom EU-kretsar råder delade meningar om det kloka i att rymma fältet.

Det framstår också tydligt att den anglo-amerikanska hållningen gentemot det ryska perspektivet på säkerhetsläget inte är densamma som den fransk-tyska.

Tyske förbundskanslern Olaf Scholz var nyligen på besök i Kiev och fokuserade då på Minsk-överenskommelsen och hävdade att president Zelenskij snart skulle komma att presentera en plan för att inför någon form av ”specialstatus” för Donbass.

Franske presidenten Macron lär också, enligt ukrainska regeringskällor, ha försökt övertala Zelenskij att öppna en dialog direkt med representanter för de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk.

Något som Ukraina vägrat hittills eftersom det skulle vara detsamma som att erkänna att det handlar om en inbördes konflikt, medan det ukrainska narrativet hävdar att det är en ensidigt rysk aktion som ligger bakom konflikten i Donbass. En hållning som har låst hela situationen eftersom det ju de facto fanns ett missnöje med Kiev-regeringen i botten hos en stor del av befolkningen i Donbass åtminstone när konflikten bröt ut 2014.

Förbundskansler Scholz har också varit i Moskva där han stod för ett annat lite märkligt uttalande då han försäkrade att så länge han själv och Vladimir Putin satt vid makten skulle inte Ukrainas inträde i Nato finnas på agendan.

Vad Ryssland vill

Just Nato-inträdet har ju varit det röda skynket för Ryssland och Putin lär ha sagt att han vill ha garantier för att Ukraina inte går med. Han vill förhandla fredligt om saken dock men utan att ha fått någon som helst respons annat än att kravet är ”oacceptabelt”. Det sägs ofta att alla länder måste få bestämma själva hur de ska agera men samtidigt kan ju även Nato bestämma själva vilka som ska bli medlemmar. Så frågan är egentligen inte given om man ser saken på det sättet. Ukraina vill ju väldigt gärna bli medlemmar i EU också men måste godkännas som medlem av samtliga medlemsländer. Det finns alltså inget som gör att Ukraina kan bestämma vad de vill i det fallet heller. Det är upp till EU såväl som Nato att avgöra om de vill acceptera Ukraina som medlemmar. Något som ofta glöms bort i debatten.

Ryska parlamentet har också nyligen tagit ett beslut att erkänna de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk som självständiga stater. Det är nu upp till Putin att godkänna beslutet vilket han knappast lär göra eftersom det skulle bryta mot den Minsk-överenskommelse han själv ofta hänvisar till bör följas.

 

Donbass nyckeln

Det är ganska uppenbart att om parterna vill föra samtal om säkerhetsläget så är det i Donbass och Minsk-överenskommelsen de bör ta sin utgångspunkt.

Över huvud taget bör det ligga i allas intresse att något händer i Donbass som kan bryta det dödläge och frusna frontkrigföring som pågått i flera år. Befolkningen som är kvar i regionen lever i en ständig spänning och en nedbrytande vardagsmisär.

Detta bör vara alldeles glasklart oavsett om man anser att det handlar om en intern konflikt eller om den ensidigt är orsakad av Ryssland.

 

 

 

Ukraina update – vem vet vad?

 

Det har nu åtminstone sedan årets första dagar spekulerats i en rysk invasion av Ukraina. En intressant notering är hur man i svensk press brukar tala om just ”rysk invasion” medan man oftast i utländsk press talar om ”further invasion”.

Framför allt gör man det i Ukraina eftersom de i många år hävdat att Ryssland invaderat och ockuperat Donetsk och Luhansk. Detta är förvisso en sanning med modifikation men det är flera år sedan nu som man från officiellt ukrainskt håll övergick från att tala om att man drev en ”anti-terrorist-aktion” i östra Ukraina till att man började beskriva det som ett ”krig mot Ryssland”. Därmed kan man ju inte säga sig vara rädda för en invasion. Den har ju redan skett enligt den officiella ukrainska synen. Det här har också president Zelenskij framhållit i en del tal under januari månad.

Det känns viktigt att påpeka det här först eftersom det kan förvirra att läsa svensk respektive utländsk press om läget. Den som inte känner till skillnaden kan tro att invasionen (som svensk press hela tiden talar om) har inletts. Det har den inte, men rykten surrar oroande envist nu och min farhåga är att de spär på risken för krig och därmed blir självuppfyllande. Spänning, osäkerhet och rädsla är inga bra kamrater vid förhandlingsbord och vid gränsbevakningar.

Militär uppladdning båda sidor - Rykten och fakta

Just nu går det en mängd olika rykten, och obekräftade uppgifter pumpas ut över världen.

Varannan dag säger Biden att kriget kommer snart och varannan dag går en annan officiell företrädare för USA ut och försöker tona ned det hela. Eller till och med i princip parallellt. Igår försökte Vita Husets säkerhetsrådgivare Jake Sullivan tona ned oron för en förestående rysk attack medan Biden gick ut och talade om ”a further invasion any moment”. Även USA:s utrikesminister Blinken talade om att en rysk invasion ”could begin at any time”, även under vinter-OS.

Ukrainas president Zelenskij däremot har tidigare bett USA tona ned sin oro. Den skadade den ukrainska ekonomin, menade Zelenskij. Nu har även den turkiske utrikesministern Mevlut Cavusoglu uttalat samma sak och sagt att ”megafon-diplomati” och att situationen är allvarligt men inte ”skräckinjagande” som väst hävdar. Här ska sägas att Ukraina har mycket affärer ihop med Turkiet, liksom f.ö. Ryssland. Den ekonomiska oron har tidigare varit mer framträdande än oron för militär eskalering.

The Kyiv Independent meddelade för ett par dagar sedan helt kort att Ryssland ser ut att planera en blockad av Azov-sjön (innanhavet från Krim och längs ukrainska sydostkusten bort mot ryska Krasnodar) för civil trafik eftersom de tänkt hålla militärövningar där mellan 13–19 februari. Den enda källa de hade för detta var ett facebook-inlägg. Det ligger f.ö. i deras dagliga nyhetsbrev under rubriken ”Russia´s War Against Ukraine”, apropå det ovan sagda. Samma publikation rapporterade dagen efter (11 februari) att ukrainska hamnmyndigheter också gått ut för att informera fartyg om att inte styra in i Azov-sjön. Återigen hänvisar de dock bara till en facebook-sida vars innehåll är låst (?). Senare igår kom dock ett meddelande från den ukrainska kustbevakningen att de fått försäkringar från rysk sida att dessa inte har för avsikt att blockera infart till Azov-sjön.

Helt säkert är dock att det den 10 februari inleddes en militärövning i Belarus, med både ryska och vitryska styrkor. Det har lett till spekulationer om en kommande invasion även därifrån.

Samtidigt strömmar vapen in till Ukraina.

Igår bekräftades från litauiskt håll att de skulle skicka Stinger-missiler till Ukraina och de har också aviserat att de förbereder att ta emot upp till 30 tusen ukrainska flyktingar om så skulle behövas.

Ukraina har nu fått, enligt deras regeringssidor, militärt bistånd till ett värde av 1,5 miljarder USD av olika västländer som USA, UK, Kanada, Estland, Polen och Tjeckien. Samt även Tyskland, hävdar regeringssidan. Något som verkar märkligt då tyskarna offentligt och upprepade gånger hävdat att de inte skickar vapen till krigförande länder. Det har de fått mycket skäll för i Ukraina och även i Sverige rynkas det på näsan ibland trots att vi haft samma princip sedan många årtionden tillbaka.

USA tänker också skicka ytterligare trupper till Polen och Nato lär överväga att skicka extra trupper även till Rumänien, Bulgarien och Slovakien.

Evakueringar redan igång

På bara några dagar har också talet om evakuering av utländska medborgare från Ukraina eskalerat och i en del fall redan påbörjats. Flera länder har redan uppmanat sina medborgare att lämna landet. Förutom USA och UK sedan tidigare har nu även Lettland, Estland, Danmark, Norge, Nederländerna, Israel, Japan och Sydkorea gjort detsamma.

Jag vet att europeiska länder redan börjat evakuera familjer till EU-personal i Ukraina. Än så länge gäller det inte EU-personalen men dessa har ändå väskor packade och har uppmanats att hålla sig förberedda för evakuering.

Amerikanska trupper i Polen står redo att hjälpa amerikanska medborgare om Ryssland skulle angripa Ukraina. Trupperna är inte auktoriserade att gå in i Ukraina men tänker sätta upp tältläger, checkpoints och andra faciliteter på polska sidan av ukrainska gränsen.

Det som oroar lite mer är kanske att även Ryssland överväger (OBS) att kalla hem icke nödvändig ambassadspersonal från Kiev. Det skulle ju kunna ses som en bekräftelse på misstankarna om ett kommande krig. Men troligen är det ett diplomatiskt spel. Utrikesministern Lavrov har uttryckt det som en försiktighetsåtgärd eftersom USA och UK vidtagit samma åtgärd vid sina ambassader. ”Kanske förbereder anglosaxarna något eftersom de evakuerar sin personal”, lär han ha sagt enligt TASS. Ett sätt att försöka kvittera den västliga oron.

Fredsmäklare?

En opinionsundersökning i sju europeiska länder gav resultatet att en majoritet tror att en rysk fullskalig invasion av Ukraina kommer under 2022 och över 60 % önskade att Nato och EU ska engagera sig militärt i ett sådant eventuellt krig. 54 % menade att USA borde gå in och 43 % att deras eget land borde göra det.

Lyckligtvis är deras makthavare inte lika pigga på att kriga. EU:s samtliga medlemsländer har samlats bakom en uppmaning/vädjan till Ryssland att dra tillbaka sina trupper vid gränsen och betonar sin önskan att lösa meningsskiljaktigheterna via dialog och mer diplomatiska samtal.

Faktum är ju att Ukraina och Ryssland faktiskt pratar med varandra under medling från just Tyskland och Frankrike vars president Macron är en av få i västvärlden som säger sig ha viss förståelse för den ryska hållningen och oron för Nato. De s.k. Normandie-samtalen förs nu mer intensivt än på många år. Än så länge utan några genombrott, men det diplomatiska samtalet förs. Det är uppenbart att ryssarna vill att något ska hända med den frusna konflikten i Donbass och naturligtvis vill man att lösningen ska vara till rysk tillfredsställelse.

Kremls talesman Dmitrij Peskov höll också nyligen med franske presidenten om att det enda sättet att stoppa ett krig är genom att fullt ut implementera Minsk-avtalet men menade samtidigt att president Zelenskij inte har svarat upp mot önskemålen.

Idag sägs det att Biden, liksom även president Macron, ska ha ett telefonsamtal med Putin om läget. Förhoppningsvis kan spänningen släppa något. Annars riskerar det hela att bli till en självuppfyllande profetia. Ett skott över gränsen kan räcka som provokation och sätta igång något som kommer att bli oerhört svårt att dra tillbaka och ge oöverskådliga skador för alla inblandade för lång tid framöver.

Den stora frågan är alltså om USA/Nato vet något som man inte vill avslöja av flera skäl (skydd av källor eller underrättelse-förmåga t.ex.)?

Eller har de egentligen ingen aning och lanserar hela alarm-offensiven som ett sätt att försöka avskräcka ryssarna att gå ett steg längre? Just in case.

 

 

Ukraina kyler ned medan Pentagon eldar på

 

Att världsläget är spänt just nu är väl ingen överdrift. Ryssland samlar trupper längs Ukrainas gräns och ställer krav på Nato att inte släppa in Ukraina som medlemmar. Det är enligt mitt sätt att se ett prov på aggressiv diplomati. Inte så angenämnt förstås och det finns mycket att säga om det. Det mesta som sägs är dock att kriget snart är här och att fler soldater och vapen behövs i området.

I USA:s försvarsborg Pentagon säger exempelvis generalen Mark A. Milley att Ryssland samlat tillräckliga styrkor för att ta hela Ukraina och tillägger att ”vi måste gå tillbaka till kalla kriget för att se någonting liknande den här magnituden”.

Då menar han väl avseende Ryssland antar jag eller har glömt bort uppladdningen inför invasionen av Irak 2003, då ungefär dubbelt så många soldater och mängder av tanks, hangarfartyg och stridsflyg samlades i Kuwait för att kuva Saddam Hussein och leta massförstörelsevapen som inte fanns.

Washington rapporterar, hänvisande till vad de kallar “anonyma källor”, att Ukraina flyttat känsliga arkivmaterial och utrustning från Kiev till västra Ukraina och Reuters talar om att Ryssland laddat med blodreserver nära ukrainska gränsen.

Den ukrainske vice försvarsministern däremot förnekar detta helt i ett fb-inlägg:

”Den här informationen är inte sann. Sådana ´nyheter´ är del av informationskrig och psykologisk krigföring. Syftet med sån här information är att sprida panik och skräck i vårt samhälle”.

Den ukrainske försvarsministern Oleksij Reznikov verkar också, åtminstone på ytan, ta det mer iskallt. De ryska truppernas antal är inte mycket större än de var våren 2021 säger han i ett tal till ukrainska parlamentet i fredags och fortsätter:

”Antalet då och nu är liknande, men [Västvärldens] reaktioner är oproportionerliga”.

På liknande vis går också ukrainske presidenten Zelenskij ut och manar omvärldens media att inte orsaka rädsla för rysk eskalering. Det skedde vid en presskonferens i fredags inför ett stort antal utländska journalister och är ett mycket intressant uttalande. Han säger, enligt Kyiv Independent, att situationen inte är mer pressande än i april och att USA överdriver när de hävdar att en invasion är nära förestående. Han menar också (lite kaxigt av den forne komikern) att han har bättre förståelse för situationen än andra världsledare. Förvisso är han ju ledare för Ukraina så det kan väl ligga något i att han vet lite om landets situation. Men han menar att det alltid finns risker för vad han kallar ”proxy war”. Men han delade också ut en hård passning till den samlade pressen:

”They’re saying ‘the war is tomorrow’ – this causes panic on the market and elsewhere”.

Hans största oro tycks gälla den ukrainska ekonomin och uteblivna investeringar i landet, orsakat av den enligt honom onödigt eskalerade krigsoron. Det kan man ju tycka är ett krasst tänkande men säger ju också något ganska tydligt. Den största oron i Ukrainas högsta ledning gäller nu ekonomin, inte invasionshot. Det här måste ju ändå media och politiska kommentatorer väga in i sin analys avseende läget just nu längs den ukrainsk-ryska gränsen. Men frågan är om någon sådan görs? Det verkar i Sverige mest gå på magkänsla än hjärnaktivitet tycker jag.

Foto: Den gamla "vänskapsbågen" Ukraina-Ryssland som uppfördes 1982-3 är numera försedd med en spricka. Kanske en kompromiss efter att ha diskuterat nedmontering helt för några år sedan? Men står där än som en ironisk kommentar till det samtida läget länderna emellan.

Den mesta energin går till att elda på med skräckscenarior, som Expressens rubriksättning den 17 januari: ”Teorin: Så kan Ryssland ta Gotland”. En artikel som innehöll en vittgående spekulation om vilka förband som skulle ingå och hur det hela var upplagt.

Om man la mer energi på att tala om alternativa fredliga lösningar vore det välgörande för det spända läget. Återigen är det ukrainske presidenten Zelenskij som manar till besinning. På presidentens hemsida säger han (ungefär) så här:

”Medan det är ett gynnsamt klimat för dialog måste vi fylla vår tid med möten och förhandlingar. Så länge som diplomatiska ansträngningar fortsätter så minskar risken för ytterligare eskalation”.

Han har haft telefonkontakt med sin franske kollega Emmanuel Macron som båda vill skynda på Normandie-samtalen om fred i östra Ukraina och samtalen mellan Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Frågan är om Zelenskij tröttnat lite på den amerikanska aggressiva retoriken? Det är en spricka som åtminstone från amerikanskt håll diskuteras med rynkade pannor just nu. CNN talar om en från ukrainsk sida ”ökad frustration över den eskalerande amerikanska retoriken”. Zelenskij lär i ett telefonsamtal uppmanat Biden att ”tona ned sin retorik”. Amerikanarna är nu sura för att det ”underminerar Bidens hårda linje”. Det är förstås enklare att vara tuff när man sitter många hundra mil från det tänkta slagfältet kan man ju tycka.

Det allra bästa Sverige kunde göra i nuläget är att göra allt för att medla i konflikten. Det kunde göras tillsammans med Finland exempelvis, som har gott om erfarenhet av att handskas med grannen österut. Se till att dialog fortsätter istället för att göra fåfänga försök att stärka Gotlands försvar i brådrappet efter att han monterat ned det nästan helt (f.ö. på inrådan av bland andra amerikanska rådgivare som hellre ville vi skulle till Afghanistan och andra krigshärdar utanför Europa).

Men här finns förstås en annan agenda från vissa håll. Nämligen att elda på för ett svenskt medlemskap i Nato. Något som Jan Guillou ironiserar över i Aftonbladet i helgen. Alltid kul när han vässar pennan och denna gång skriver om ”bombliberalerna”.

Litet steg framåt för fred i Donbass?

 

Jag skrev igår om Ukrainas väg mot fred i Donbass och att den Trilaterala Kontaktgruppens (Trilateral Contact Group, TCG) politiska sub-grupp hade möte samma dag, 10 november.

På bordet låg två förslag till aktionsplaner för fred, eller åtminstone första steg till fred. Det var inte många som trodde att det skulle gå att komma fram till en kompromiss men överraskande nog accepterades den ukrainska delegationens förslag utan större anmärkningar från den ryska sidan.

Tidigare har det kommit uppgifter om att ryske presidenten Putins pressekreterare Dmitrij Peskov uttryckt sig negativt om det ukrainska förslaget. Förvisso utan att förkasta det i förväg då det skulle läggas fram i sin helhet först 10 november.

Enligt uppgift från Interfax idag ska företrädare för den ukrainska delegationen ha sagt sig vara ”perplexa” över den ryska medgörligheten. Nu måste den ukrainska delegationen lämna över förslaget till det ukrainska parlamentet eftersom den inte har någon auktoritet att ta beslut. Men delegationen lär ha försäkrat den ryska sidan om att parlamentet kommer att godkänna delegationens rekommenderade förslag.

Själv är jag mer osäker då parlamentet är känt för att vara en ineffektiv och kaotisk beslutskammare. Men nu har ju president Zelenskijs parti Folkets Tjänare egen majoritet och det vore ju märkligt om inte deras företrädare röstar för förslaget då det i stora drag följer presidentens planer. Men osvuret är som sagt bäst när det gäller ukrainsk politik.

I alla händelser fördes diskussionerna i TCG på ett konstruktivt sätt, enligt ukrainska delegationen, vilket måste betraktas som goda nyheter och hoppfullt inför fortsättningen.

Det vore ju märkvärdigt att säga något annat.

Ukrainas väg till fred, hur ser den ut?

 

Det är nu mer än sex år sedan som den ukrainska regim som tog över efter att president Janukovytj flydde landet och stridsdammet lagt sig kring Majdan i Kiev i februari 2014 och sedan Ryssland annekterat Krim i mars samma år.

Etniska ryssar tog kontroll över delar av Donbass i östra Ukraina och utropade under april månad 2014 separatistiska "folkrepubliker" (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk). Lokala miliser tog kontroll över området och det genomfördes folkomröstningar som skulle legitimera och befästa republikerna.

Den nya regeringens respons – formellt säkerhetstjänsten SBU - blev att strax därpå utlysa en Antiterroristoperation, ATO. De som opponerade sig mot den nya regimen kallades alltså terrorister vilket snarast spädde på ilskan hos den del av befolkningen i Donbass som kände motvilja mot det nya styret i Kiev.

Dessa motståndare fanns också utanför Donetsk och Luhansk med starka fästen i andra städer i östra och centrala Ukraina, som exempelvis Odessa. Redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari hade motståndare till den nya regimen, Antimajdanrörelsen, samlats i och kring fackföreningshuset i Odessa och den 1 maj hölls en massiv demonstration mot den nya regeringen och rop på en federation eller rentav separation från Ukraina hördes i leden.

Den 2 maj 2014, brann fackföreningshuset i Odessa ned sedan högerextrema nationalister antänt det med molotov-cocktails vilket kostade 48 personer livet.

Det var en folklig resning som innefattade många etniska ryssar men också vänstersinnade, allt från Stalinister till socialdemokrater och fackföreningsfolk, och andra som av olika anledningar stöttade den folkvalda presidenten Janukovytj eller ogillade de nya herrarna i Kiev, som allmänt av dessa motståndare betraktades som och kallades för fascister.

Andriy Parubiy som varit ledare för Majdan-demonstranternas milis, Maidan Self Defence - och sedermera skulle bli talman för parlamentet - lät ett par dagar efter att fackföreningshuset i Odessa brunnit ned meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”.

Vilket i praktiken innebar att nationalgardet - som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer - mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk.

Inledningsvis pressades de separatistiska miliserna tillbaka av den ukrainska armén men i slutet av augusti 2014 anlände ryska ”frivilliga” och tyngre vapen rullade in från Ryssland och vände läget till en sorts ställningskrig som sedan dess har pågått mer eller mindre lågintensivt.

Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv. Människor gillar i allmänhet inte att bli kallade terrorister och dessutom framkallade offensiven ökad rysk aktivitet och en eskalering av de militära konfrontationerna och av dödstalen.

I början av 2018 kom också en ändrad strategi och därmed en ändring av språkbruket kring konflikten.

ATO blir istället krig mot invasionsmakten Ryssland

Den 20 februari 2018 föreslog den dåvarande presidenten Petro Porosjenko att ändra operationens namn från ATO till att istället vara ”åtgärder för att säkra nationell säkerhet och försvar, samt att driva tillbaka och hindra den Ryska Federationens beväpnade aggression i Donetsk- och Luhansk-regionerna (oblasts).

Förutom att beröva pressen en bekväm akronym (ATO) innebar detta också ett skifte av fokus från oppositionella invånare (terrorister) till Ryssland och rysk ockupation och aggression. Rent formellt blev det också den ukrainska armén som tog högsta befäl över krigszonerna istället för säkerhetstjänsten SBU. Detta ansågs också stärka Ukrainas sak internationellt eftersom det då handlade om att försvara sitt land mot en angripande stat. ATO innebar att ingen krigsförklaring fanns från något håll vilket gjorde det svårare för den ukrainska regeringen att tala om krig mot Ryssland, vilket de ändå gjorde vid flera tillfällen.

Lagen, internationellt kallad reintegration-bill eller law on de-occupation, trädde i kraft i maj 2018 fastslog Ryssland som angripande makt och att de ockuperar delar av Ukraina och styr över dem som ockupationsmakt. MEN säger trots allt inte definitivt att Ukraina är i krig med Ryssland. Operationen går i alla händelser nu istället under namnet JFO (JointForces Operation).

Samtidigt har den ukrainska armén under åren växt till att bli den näst största stående i Europa, med ungefär 250 tusen soldater, och Ukraina har också fått omfattande hjälp med utbildning och utrustning från USA, Kanada, Storbritannien och andra västländer.

Historieskrivningen viktig

En viktig del av den nya operationen och den nya beskrivningen av kriget i Donbass är historieskrivningen och de officiella berättelserna om kriget. De offentliga utställningar som man kan se i Kiev ger exempel på detta.

Sedan oktober 2014 har väggen mot St Mikaelsklostret i centrala Kiev fyllts på med foton av fallna ukrainska soldater. Där samlas också varje år den 29 augusti anhöriga till stupade vid slaget vid Ilovaisk i augusti 2014 då de ukrainska arméstyrkorna led svåra förluster. År 2019 fastslog president Porosjenko den 29 augusti som officiell Minnesdag för fallna försvarare av Ukraina.

Den mer spontana utställningen vid klostret ”renoverades” under sommaren 2020 då Memory Wall skapades. En texttavla på väggen förklarar syftet på både ukrainska och engelska:

”The memorial project ’Memory Wall’ was created to save memories about the fallen defenders of Ukraine in the Russian-Ukrainian war”.

Foto: Hans Wåhlberg. "Memory Wall" vid St. Mikaelsklostret i Kiev.

Här är det alltså ingen tvekan om att det råder krig mellan Ukraina och Ryssland och de invånare som motsätter sig den ukrainska regeringen kallas allmänt för ”kollaboratörer”. Det förefaller i dagsläget osannolikt att dessa två delar av befolkningen ska kunna återförenas med varandra.  

Foto: Hans Wåhlberg. På minnestavlorna över de stupade vid Ilovaisk 29 augusti 2014 talas det om ryska invasionsstyrkor. Trots att det då inte heller enligt Ukraina officiellt rådde krig med Ryssland utan istället att Ukraina förde en anti-terroristoperation i Donbass.

Vägbeskrivningen mot fred?

I december 2019 nåddes viss framgång i fredsförhandlingar som förts i Paris.

Rent konkret drog sig ukrainska styrkor samtidigt som rysk-stödda separatiststyrkor tillbaka från tre städer vid frontlinjen. Dessutom var det en framgång att Ukrainas och Rysslands presidenter, Zelenskij/Putin, alls talade med varandra. De enades dessutom om att innan årets slut utväxla fångar samt definitivt implementera det tidigare beslut om eldupphör som aldrig fullt ut efterföljts.

President Zelenskij som valdes med stor majoritet sommaren 2019 har haft fred i öst som ett av sina stora löften och mål. Han har därför gett efter för krav på självstyre för regionerna Donetsk och Luhansk, vilket tidigare varit en principiell stötesten för ukrainska regeringar och presidenter. Fria och rättvisa lokalval i dessa regioner skulle också hållas enligt överenskommelsen samt att ett nytt möte skulle hållas inom fyra månader.

Planen följer i stort sett det som kallats "Steinmeier formula" efter den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier, som tidigare var utrikesminister och initierat mycket av dess innehåll.

Det ingår också i Zelenskijs färdplan mot fred som dock inte alls stöds av alla ukrainare. Många anser att det är att ge efter för ryska krav. Inte minst de högerextrema och de ultranationalistiska krafterna i landet sparkar kraftigt emot och en stor demonstration hölls i Kiev i oktober 2019 under parollen ”Nej till kapitulation”.

Internationellt motstånd mot fred

Under säkerhetskonferensen i München i februari 2020 lades ett förslag till fredsplan fram av en grupp kallad the Euro-Atlantic Security Leadership Group bestående av före detta regeringsmedlemmar och experter från USA, Ryssland och europeiska länder inklusive tre ukrainska f.d. diplomater och säkerhetsexperter.

Den innehöll tolv punkter för fred men drogs tillbaka från konferensens hemsida efter påtryckningar från bland annat Nato- och USA-anknutna tankesmedjan Atlantic Council.

 De gillade exempelvis inte formuleringen ”konflikten i och omkring Ukraina”. En konflikt som enligt Atlantic Council (AC i fortsättningen) började med att ryska soldater tog kontroll över Krim och Ryssland annekterade halvön och sedan startade ett hybridkrig i Donbass samt genomförde en massiv desinformationskampanj som framställde konflikten som ett inbördeskrig. Fredsmäklarnas problemformulering omöjliggjorde, enligt ACs uttalande, en ”appropriate solution”. En inställning som, om man vänder på det, omöjliggör alla former av kompromisser åtminstone i nuläget. Fred brukar ju mäklas genom att båda sidor gör vissa avkall på krav för att nå en väg framåt.

Samtidigt viskas det i EU-kretsar att Zelenskij är för svag att stå emot den militära makten i landet och andra som har intresse av att hålla konflikten igång. Dels finns oligarker med intressen i vapenindustrin men det är också en konflikt som håller intresset för Ukraina på topp från EU, USA och Nato och pengar pumpas in i landet för att stärka säkerhetsarbetet och hålla ekonomin under armarna för att inte nya inre konvulsioner ska uppstå. Det har också blivit en ren principsak att inte ge efter en tum för separatisternas krav och kompromisslösheten sätter ständigt käppar i hjulet för fredssträvande ukrainare såväl som internationella medlare som nämnts ovan.

Det här är i alla fall en förklaring till varför president Zelenskij inte lyckats komma längre på drygt ett år med sin fredsplan trots att hans parti har majoritet i parlamentet.

Ny plan från Ukraina

Nu är dock ett nytt förslag på väg att lanseras av den ukrainska fredsdelegationen, ledd av den gamle presidenten Leonid Kravtjuk, och läggas fram till den trilaterala förhandlingsgruppen innefattande Ukraina, Ryssland och OSSE.

Planen, Joint Steps Plan, handlar enligt Kravtjuks avslöjanden om att alla militära formationer ska avlägsna sig från området med alla sina vapen. Detta ska ske i början av 2021 och i mars hoppas den ukrainska delegationen kunna hålla lokala/regionala val i Donbass. Men först när Ukraina har full kontroll över området.

Dessutom vill de att Ryssland ska annullera ett antal lagar och dekret som berör Donbass, framför allt den förenklade process som gäller för invånarna i Donbass vid ansökan om ryskt medborgarskap. De vill också att OSSE ska utöka sin styrka i området och av Ryssland ges kontroll över gränsområden som idag är stängda för dem.

Dessutom vill de skapa en fri ekonomisk zon i Donbass med speciella regler för beskattning och kontroll över ekonomiska aktiviteter som är tänkta att attrahera investeringar i den krigshärjade zonen. Det innebär också att den handelsblockad som Ukraina inledde mot av separatisterna kontrollerade områden i Donbass kommer att avslutas. Detta var också en av frågorna som ställdes i en folkomröstning den 25 oktober och som gav ett tvetydigt resultat, med 46,7 % för samt 46,5 % emot, enligt preliminära beräkningar. Nationen är delad kan man gott säga.

Ytterligare punkter i planen handlar om att bestraffa krigsförbrytare och att få till stånd en omfattande fångutväxling.

Separatisterna i Donbass har å sin sida ett eget förslag som går ut på att Ukraina ska ändra sin konstitution och sedan hålla val i området och enligt uppgifter är Rysslands krav att Ukraina ska legalisera separatisternas administration över området.

Den Trilaterala fredsgruppen (i praktiken troligen OSSE) ska granska båda planerna och förhoppningsvis knåpa ihop en kompromiss är tanken. Dess politiska subgrupp har möte idag den 10 november och kompromissförslaget är då tänkt att presenteras.

Några stora förhoppningar ställs inte till en lösning i nuläget. Åtminstone om man ska tro Sergij Harmasj, medlem av den ukrainska delegationen, som till Kyiv Post säger att ”diskussionen kan pågå i 300 år eftersom den stora majoriteten av punkterna i den ryska planen är oacceptabla för oss”.

Förhoppningsvis har han fel, men fortsättning lär följa.