En liten bön från ett litet barn

Den trogne läsaren av denna blogg får ursäkta min tillfälliga fascination av böner. Men jag är just nu helt inne i Svetlana Aleksijevitjs bok "Bön för Tjernobyl" och den har en oemotståndlig påverkanskraft. Som jag skrev häromdagen när jag en förhoppning att hon ska stöta på kärnkraftskramare som Jan Björklund i vimlet på Nobelmiddagen som kommer. Vittnesmålen från folk som var tvungna att evakuera byarna i närheten av Tjernobyl eller blev ditkallade att arbeta med saneringen efter haveriet är omskakande läsning. Högläsning ur ovan nämnda bok borde få även denne inbitne atomkraftsfantast att vackla. Exempelvis Nikolaj Fomitj Kalugins berättelse om sitt barns bön om att få leva:

"Min dotter fyllde sex år på själva haveridagen. När jag nattade henne, viskade hon i mitt öra: 
- Pappa, jag vill leva, jag är liten än. 
Och jag som trodde att hon ingenting förstått... När hon fick syn på någon i vit rock på daghemmet eller på kocken i matsalen, blev hon hysterisk: 
- Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill inte dö!
Vitt ljus tålde hon inte. I vårt nya hem bytte vi till och med ut de vita gardinerna. Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? I sjuksalen låg sju stycken... Nej, nog nu! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: ´Du begår förräderi´
Det är för att jag måste berätta om henne som om en främling... Om henne och hennes plågor... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre om hon fick dö än att behöva plågas så här. Eller om jag fick dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte! Förmår inte! Vi lade henne på dörren... på dörren som pappa låg på en gång... Sedan kom de med en liten kista... Den var som en stor dockask. Som en ask.
Jag vill vittna om att min dotter dog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi ska hålla tyst. Man säger att det inte är bevisat än, att det inte finns någon faktabank. Man får vänta i hundra år. Men mitt människoliv - det är kortare... Jag kan inte vänta. Skriv det... Ni kan i alla fall skriva: Dottern hette Katia... Katiusjenka... Hon blev sju år...

(Ur "Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj)

Bön för mänskligheten

Med skräckblandad förtjusning läser jag just nu Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”. Det är en märklig läsupplevelse. Jag slits mellan känslan att inte vilja släppa boken ifrån mig och att vilja slänga den så långt ifrån mig som det går. Ögonvittnesskildringarna från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är smärtsamma att ta del av. Men nyttiga.

Jag inser också att Vitryssland utgör en vit fläck på min världskarta. Skam till sägandes då jag är så intresserad av dess grannland Ukraina där också haveriet inträffade 1986, även om det då var inkorporerat i Sovjetväldet. Vitryssland är kanske den nuvarande nation som drabbats värst av olyckans följder. Aleksijevitjs avsnitt med basfakta är skrämmande... och skrämmande okända. I korthet följande (insamlat 2005):

Efter Tjernobyl miste landet 485 byar (70 av dem för evigt begravda i jorden)

Var femte vitryss lever på kontaminerad mark

I Homel- och Mogiljov-områdena är mortaliteten 20 % högre än nativiteten

23 % av Vitrysslands territorium kontaminerades (jmf 4,8 % av Ukrainas och 0,5 % av Rysslands)

264 000 hektar jord går inte längre att bruka

26 % av skogsarealen och drygt hälften av ängsmarken i floderna Pripjats, Dneprs och Sozjs översvämningsområden ingår i den kontaminerade zonen

Årligen ökar antalet cancersjuka, utvecklingsstörda, nervösa besvär och genetiska mutationer till följd av den ständiga stråldosens inverkan

Före Tjernobyl inträffade 82 cancerfall per 100 000 invånare, efter olyckan 6000 per 100 000 inv. En sjuttiofyrafaldig ökning.

Mortaliteten har stigit med 23 % mellan åren 1995-2005.

I de värst kontaminerade områdena är sju av tio personer sjuka.

Jag när en liten dröm om att Aleksijevitj får Jan Björklund till bordet under Nobelmiddagen som komma skall och då kan läsa dessa basfakta högt för honom. Och om inte det får honom att tveka i kärnkraftsfrågan kanske istället ett utdrag ur det avsnitt som handlar om Ljudmila Ignatenko fungerar bättre, som en liten bön för mänskligheten.. Änkan till brandmannen Vasilij Ignatenko - som var en av de som först kallades ut för att släcka branden i atomreaktor 4 den där ödesdigra dagen den 26 april 1986 - berättar om hur hon vakade över sin man på sjukhuset i Moskva dit han fördes strax efter olyckan:

”Han började förändras – jag mötte en ny människa varje dag... Hans brännsår flyttade sig uppåt... I munnen, på tungan och kinderna – först små blåsor och sedan allt större... Slemhinnan lossnade bit för bit... Det var som tunna vita hinnor... Ansiktsfärgen... kroppsfärgen... Mörkblå... röd... gråbrun... Och jag som älskade alltsammans så! Men det får jag inte berätta. Det får ni inte skriva! Jag älskade honom! Jag visste ännu inte hur mycket jag älskade honom! Vi var nygifta... När vi gick på gatan kunde han ta mig i famnen och dansa runt. Och vi kysstes, kysstes. Alla som gick förbi log... Fjorton dagar på kliniken för akut strålsjuka... Efter fjorton dagar är man död...”