Grekiskt drama fullt av märkligheter

Det är ett märkligt grekiskt drama som just nu utspelas inför ögonen på miljarder åskådare. På flera sätt märkligt.

Själva folkomröstningen som hölls i landet i söndags var i sig tämligen märklig. Grekiska folket röstade om ett besparingsförslag som inte längre ansågs ligga vilket i sig är märkligt. Man kan fråga sig varför den grekiska regeringen ansåg sig behöva fråga folket vad den tycker om just detta förslag. Men den enda rimliga förklaringen är förstås att skaffa sig ett alibi för sina beslut. Ett nej, som det nu blev, kan användas för att ge större tyngd åt argumenten vid förhandlingarna med trojkan. Hade det blivit ett ja hade de kunnat vika sig för besparingskraven och försvarat sig inför sina kritiska väljare med att folket uttryckt sin vilja.

Det har också spekulerats i om det grekiska folket egentligen röstat för grekiskt utträde ur euron eller rentav EU. Det finns dock inget som indikerar att det är så folket har tolkat omröstningen. Det verkar finnas ett stabilt stöd för att vara kvar inom eurozonen och framför allt i EU. Men, som jag ser det, har det grekiska folket framför allt röstat nej till ytterligare åtstramningar (s.k. austerity measures). Känslan av att det kan räcka nu och att det grekiska folket måste ges en andningspaus är enda rimliga tolkningen av den klara vinsten för nej-sidan oavsett hur den formella folkomröstningsfrågan var formulerad.

Fortfarande är det många som tycker att skuldfrågan är viktig. Grekerna har själva satt sig i den sits de befinner sig i brukar det heta i syrliga kommentarer från både politiker, media och vanliga medborgare i andra EU-länder. ”Grekerna har levt gott utan att betala för sig” och ”det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret”, skrev Gunnar Hökmark för ett antal år sedan. Ibland känns det som rena lustmord på grekerna och de närmast rasistiska stereotypbilderna om greker som lata och slösaktiga återkommer ständigt.

Sanningen finns i sifferform. Grekerna arbetade 2011 i genomsnitt 42,2 timmar i veckan (de som nu har kvar sina jobb) i jämförelse med medeleuropéens 37,4 timmar. I Sverige ligger vi på 36,5 timmar i veckan. Allt enligt uppgifter från brittiska Office for National Statistics. Greken pensionerades vid tiden för krisens början 2009 i genomsnitt vid åldern 61,5 år i jämförelse med det europeiska genomsnittets 61,1 år, enligt Eurostat. De offentliganställda utgjorde för ett par år sedan, enligt OECD, 7.9 % av arbetsstyrkan i jämförelse med Sveriges 30 %, enligt SCB. Fördomarna fortsätter ändå att frodas.

Grekerna ska straffas tycks också de förhandlande politikerna och ekonomerna i EU och ECB tycka. Det har blivit en fråga om prestige snarare än förnuftsmässig analys av läget. Ytterligare en märklighet är IMF:s hållning. Den tredje parten i trojkan har i rapport på rapport erkänt tidigare misstag och menar numera att åtstramningar kan vara förödande för en krympande ekonomi. Per Lindvall skriver i dagens SvD Näringsliv om en pinfärsk IMF-rapport som visar att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar och att skulderna måste rekonstrueras samt att den grekiska statsskulden med trojkans krav på grekerna snarare skulle fortsätta att växa. Detta är inget som verkar ha fått genomslag vid förhandlingsbordet med Grekland. 

All detta kollektiva skuldbeläggande av grekerna är möjligen också till för att vi ska glömma hur Goldman Sachs gav goda råd till dåvarande grekiska politiker hur de skulle frisera siffrorna inför Eurointrädet och att det varit ganska uppenbart för de flesta beslutsfattare i EU att det trixats med statistiken. Eurons införande i hela EU har dock varit ett politiskt prestigeprojekt snarare än ett ekonomiskt. Alla skulle gå med. Grekland borde naturligtvis inte ha gjort det eller tillåtits att göra det.

Det är också ett faktum att nödlånen som gavs till en början till mycket stor del gick till att betala räntor och amorteringar på lån från privata långivare. Finansbolag och banker, i synnerhet franska och tyska räddades. Den grekiska ekonomin gjorde det inte. Det grekiska folket definitivt inte. Det paket med stödlån som gavs i februari 2012 innehöll villkor som var, enligt ekonomen Stefan de Vylder (Eurokrisen), ”kanske det mest långtgående och förödmjukande som något europeiskt land ställts inför i modern tid”. Han räknar till 38 mycket specifika krav som bland annat sänkta löner och pensioner, minskade läkemedelssubventioner och krav på konstitutionsskrivningar om avbetalningarna av statsskulden som högsta prioritet. Det är inte de korrumperade konservativa politikerna som friserade siffrorna i början av 2000-talet eller de banker som gjorde felaktiga riskbedömningar som bestraffats utan pensionärer, låginkomsttagare och inte minst ungdomar. Ungdomsarbetslösheten ligger kring 50 % och det rättmätiga i att personer som bara var barn när krisens frön såddes borde rimligen kunna ifrågasättas. FN:s statsskuldexpert Pablo Bohoslavsky säger i en annan artikel i SvD Näringsliv att EU ”glömt att internationella humanitära lagar spelar och ska spela en roll inom finans”. Han uppmanar långivarna att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter. 

Euroländernas krav på Grekland är också ett hån mot demokratiska principer och blottar ihåligheten ibland annat Lissabonfördragets inledande fraser där det framhålls att Unionen ska bygga på demokrati och ”respekt för människans värdighet” samt ”främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna”. Allt medan mobbningen av Grekland fortsätter och EU (trojkan) - genom att lyfta riskerna från banker och finansinstitut och lägga den hos EU-ländernas skattebetalare istället – har ställt folk mot folk i frågan om den grekiska statsskulden. Det var detta som jag för några år sedan kallade ”Eurons sprängkraft”. Där jag avslutade med ett citat av den nu avlidne ekonomen Sören Wibe som 2003 uttryckte det så här:

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

Högerpopulister runt om i Europa vädrar nu morgonluft och jublar åt den grekiska vänsterns framgång i söndagens folkomröstning. Ytterligare en märklighet i det här dramat. Själv ser jag inget att jubla åt. Det grekiska folket lär ha många svåra år framför sig alldeles oavsett vad som sker i Bryssel just nu. Jag bara hoppas att EU:s beslutsfattare kan svälja förtreten och börja skissa på helt andra program för Grekland än nya åtstramningspaket som kommer att förvärra katastrofen, öka ett helt folks lidande och skapa ännu starkare motsättningar inom det nu skakiga EU-bygget.

Syriza, Podemos och Euromajdan – Om att mobilisera passioner i demokratisk riktning

"We have made the decision to clash with a regime of political and economic power that plunged our country into the crisis and is responsible of Greece’s depreciation on an international level" (Syriza, Alexis Tsipras)

“To feel proud of this country is to feel proud of the best public schools, the best hospitals – but it´s not the political classes that make these things function, it´s the people – that is our country: the people. These parties, PP and PSOE, have broken Spain” (Podemos, Pablo Iglesias)

“Corruption in Ukraine is so, so voluminous, it’s difficult to imagine how much works must be done to overcome it” (Euromaidan, Tetiana Chornovol)

Beröringspunkterna är flera mellan länderna Grekland, Spanien och Ukraina. Den omfattande korruptionen kanske den mest framträdande. Det handlar om en maktstruktur som murats där vänskapskorruptionen och nepotismen frodas, om en ekonomi där mutor ingår som förutsättning för att få kontrakt att skrivas och affärer gjorda och om offentligt anställda som kräver en dusör för att utföra sitt arbete. Historier om läkare som inte utför operationer utan att få en dollarbunt i näven eller sjukhuspersonal som måste få en slant i handen för att visa patienterna till rätt undersökningsrum eller universitetsbetygen som kan köpas har jag själv hört från direkta källor från både Grekland och Ukraina. Korruptionen genomsyrar samhällena och åtminstone när det gäller Ukraina verkar den helt förlamande på normalt näringsliv och offentliga serviceinstitutioner.

Korruptionen har också varit en av de stora frågorna för de nya vänsterpopulistiska partierna Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I Grekland anses maktkorruptionen vara ett arv från juntatiden och sedan dess förvaltat av de dominerande partierna Nea Demokratia och PASOK i hemlig allians med skattesmitande oligarker. I Spanien kallas de etablerade partierna - Partida Popular och PSOE - och deras kontaktnät för ”La Casta”. I Ukraina gick kretsen kring Janukovytj också under ett öknamn, Familjen, som anspelar på den nepotism och vänskapskorruption som rådde under hans styre. Det har dock varit ett väl rotat problem under hela Ukrainas existens som självständig stat och handlar mycket om den gamla kommunistregimens sammantvinning med de stenrika oligarkerna.

I alla tre länder har vi på senare tid sett något som kan kallas ett folkligt uppror mot gamla stelnade maktstrukturer, maktmissbruk, korruption och misskötsel av ekonomin. Det är uppror mot dåliga levnadsvillkor och för ett värdigt liv. Med den intrikata skillnaden att det spanska och grekiska missnöjet också riktas mot EU eller åtminstone ECB medan det ukrainska istället riktar sitt hopp till just EU. 

I Spanien och Grekland har missnöjet fångats upp av vad vi skulle kunna kalla vänsterpopulistiska partier. Podemos vill förvisso inte riktigt kännas vid vänsterbeskrivningen trots att partiets ledare har hämtat mycket näring hos vänsterteoretiker som framför allt Laclau & Mouffe. De får därför finna sig i att betraktas som ett vänsterparti och beskrivas som ett sådant.     

Nationalism den enda ukrainska ideologin (?)

Ukraina däremot skiljer sig i det fallet mycket från de övriga två länderna. Den ukrainska ”revolutionen” är också en icke fullbordad frigörelse från Sovjet som tar sig många olika uttryck som i raserandet av Lenin-statyer. Där lär numera inga vänsterrörelser kunna få fotfäste, i synnerhet inte efter förra veckans beslut att likställa kommunism med nazism och förbjuda båda ideologierna. Något som fördömts av bland andra Simon Wiesenthal-centrets östeuropadirektör som framhåller det absurda i att likställa den mest folkmördande regimen någonsin med den regim som befriade fångarna i Auschwitz och fick slut på Tredje Rikets terror. I samma veva som den ukrainska regeringens dekret om nazismen/kommunismen tillkännagavs ett officiellt erkännande av den ukrainska staten för UPA, den militära grenen av OUN-B under Stepan Bandera. En rörelse som slogs för ukrainsk självständighet men också samarbetade med nazityskland under andra världskriget och tog mycket aktiv del i judepogromer i Ukraina. En ultranationalistisk rörelse som har blivit den kanske främsta symbolen för den ukrainska ”revolutionen” eller Euromajdan. Ett faktum som förbryllar och oroar, vilket jag skrivit en serie inlägg om ganska nyligen på denna blogg (Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina del 1-8).

Bild: Sergei Supinsky, AFP. Leninstaty i Slavjansk.

Den enda ideologi som kan skönjas klart i dagens Ukraina är nationalism. Protesterna vid Majdan gällde initialt mot beslutet att inte skriva under ett avtal med EU. Det hade alltså kunnat tänkas att upproret kunnat få liberala förtecken. Men liberalismens mobiliseringskraft tycks svag, inte bara i Ukraina (något som för övrigt borde bekymra sanna liberaler). Ultranationalismen tog alltså snabbt över scenen på Majdan. Därför tror jag också att det folkliga upproret tappade kraft så fort den nya interimregeringen bildades i mars 2014. Nationalismen inspirerade till symbolhandlingar och högstämd retorik och provocerande språkreformer. De ekonomiska och maktstrukturella reformerna som många inom Euromajdanrörelsen krävde har fastnat i de gamla politikernas och oligarkernas välspunna nät. Presidenten Porosjenko är själv en oligark. Likaså Tymosjenko som är en av huvudpersonerna i regeringspartiet Batkivsjtjina. Det är gamla politiker som styr om än i vissa fall i nya partier. Partier utan riktig ideologi och med mer eller mindre populistiska program och som tävlar i patriotism och bygger på ledarnas personligheter snarare än någon form av politisk viljeriktning.

Medan Spaniens och Greklands folkuppror kan knytas kring en politisk vänsterrörelse famlar den ukrainska i ett intet och uppgivenheten riskerar nu att ta överhanden. Korruptionen är förlamande. Transparency International rankar landet som Europas mest korrumperade och femma i världen. Euromajdan som började i protest mot det uteblivna EU-avtalet växte snabbt till bredare protest mot landets styre. Chefen för Transparency International i Ukraina beskrev läget i december 2013 så här:

”[…]now the whole Ukraine stands rather against corruption and tyranny of authorities than just for EU Association”

Tetiana Chornovol, journalist och majdanaktivist utsågs i mars 2014 till ordförande för den Nationella Anti-korruptionsbyrån och intog sitt ämbete i mars 2014 med höga ambitioner. Redan i augusti  avgick hon från sin post i ren frustration, med orden:

"[…] there is no political will in Ukraine to carry out a hard-edged, large-scale war against corruption"

Enligt en undersökning genomförd i oktober-november 2013 var 86 % av ukrainarna missnöjda med ekonomin, 90 % med Janukovytjs ekonomiska politik, 85 % med korruptionen och 71 % med Janukovytjs sätt att begränsa oligarkernas inflytande (genom att försöka bli ensam översteoligark).

Men vad blev det av det hela när krutröken lagt sig kring Majdan? Vad som gick fel med Euromaidan-reformerna är frågan som ställs bland annat i en artikel i Kyiv Post i höstas.

Landets toppolitiker bara pratar om förändring men visar stor ovilja till förändring, hävdas i artikeln. Vid ett möte med ledare för civilsamhällets organisationer försäkrade en färsk premiärminister Jatsenjuk att administrativa reformer stod högt på agendan. Ihor Koliushko (the Centre for Political and Legal Reforms) menar i artikeln att detta löfte aldrig följdes upp och att Jatsenjuk som gammal byråkrat är en ovillig och osannolik reformatör. Den ukrainske ekonomen Pavlo Sheremeta vittnar också i artikeln om sin förvåning:

 “I was surprised that the government stood by the current system so much”

Kanske är ett nytt Majdan att vänta? Frågan är bara om det då kommer att uppstå någon politisk rörelse som kan knyta missnöjet kring en ideologi med progressiva framtidsidéer, vänsterinriktade eller liberala? Inte mycket tyder på det. Risken är istället stor att missnöjet kommer att sugas upp av företrädare för unken ultranationalism som inte lär åstadkomma mycket mer än ytterligare konfrontation med den del av befolkningen som nu lever i den östra delen av landet, det vill säga i kvasirepublikerna Donetsk och Luhansk. Om nu ukrainarna själva fortfarande betraktar dessa delar som Ukraina?

Att mobilisera passioner i demokratisk riktning

Just Chantal Mouffe – en av Podemos främsta inspiratörer – lanserade för ett tiotal år sedan en teori om ”det politiska som agonism” där tendensen till konsensustänkande hos de etablerade partierna (ihopträngda i en politisk mittfåra) öppnar för populistiska och främlingsfientliga rörelser som vänder demokratin ryggen. Deras recept är att lämna inriktningen mot konsensuslösningar och istället bejaka konflikter mellan ”legitima politiska motståndare”. Politiken måste äga kraft att mobilisera passioner i demokratisk riktning, säger de i introduktionen till boken ”Om det politiska”, och det måste få komma i uttryck som partikonflikter. Hon använder istället för antagonism det egna begreppet ”agonism” i vilket hon lägger betydelsen parter som ”erkänner sina opponenter som legitima”. Relationer mellan motståndare snarare än fiender. Det vill säga en uppfattning om att, trots konflikten sinsemellan, ”tillhöra samma politiska sammanslutning och som delaktiga i ett gemensamt symboliskt rum inom vilken konflikten utspelar sig”. Det är en tes som motsäger Giddens ”posttraditionella” samhälle där klyftan mellan höger och vänster betraktas som överspelad och den är naturligtvis omstridd och emotsagd inte minst bland liberaler men även hos delar av socialdemokratin.

Det senaste decenniets utveckling inom ett flertal västeuropeiska länder (inklusive Sverige) är dock knappast något som talar emot tesen. En maktstruktur där både vänster och höger trängs i en sorts mittfåra lämnar ett tomrum där de främlingsfientliga högerpopulisterna klivit in för att absorbera ett folkligt missnöje. Detta har blivit ett delikat problem som på ett vis illustreras av den aktuella svenska debatten om DÖ där liberaler ondgör sig över vänsterpolitik och vill dödförklara uppgörelsen som var tänkt att hindra Sverigedemokraternas inflytande på politiken. Liberaler står vid ett val där de måste, för att ställa saken på sin spets, välja mellan att acceptera vänstern som sin motståndare och respektera vänsterpolitik när det parlamentariska läget ger en sådan eller att bjuda in främlingsfientliga rörelser med odemokratiskt tankegods i det demokratiska finrummet.   

I Spanien har däremot en stark vänster uppstått (kanske har här den långa eran av Franco-fascism varit tillbakapressande av högerpopulism) medan det i Grekland finns både en höger- och vänsterrörelse som vinner mark. Men där vänsterrörelsen har vunnit mest, kanske även här ett uttryck för minnet av Nazitysk ockupation och högerkonservativ militärjunta. Den ukrainska vänstern är däremot antingen eliminerad (i väst) eller en rest av den sovjetkommunistiska diktatoriska makten vilket gör den i stort sett omöjlig som mobiliserande kraft som vänsterrörelse. Den blir istället nostalgisk och sovjetnationalistisk (lite motsägelsefullt men kommer inte på bättre) och oanvändbar som progressiv framtidsinriktad kraft. Den blir istället en motpart i den pågående antagonismen, till skillnad från Mouffes agonism alltså.

Alldeles oavsett vad man tycker om detta så menar jag att det ukrainska missnöjet med sakernas tillstånd är dömt att gå vilse i de ukrainska maktkorridorernas labyrinter. Såvida inte en rörelse dyker upp som har en klar vision om ett framtida ukrainskt samhälle, en klar idé om vägen dit och en ideologisk bas som är dels demokratiskt rotad men också har kraft att mobilisera och inge hopp och framtidstro. Den syns dessvärre inte till i nuläget. Eller gömmer den sig i den ultranationalistiska korselden?

Har Grekland längre något val?

Det är idag nyval i Grekland och alla opinionsundersökningar pekar mot att vänstern genom Syriza kommer att bli valvinnare. Det återstår att se men i så fall kommer det grekiska folket att ha gett uttryck för en vilja att bryta sig ur tvångströjan som den s.k. trojkan trätt på landet. Syriza säger sig vilja förhandla om en 50-procentig skuldavskrivning.

Det sägs att EU och övriga euroländer bävar för denna utgång. Höga EU-företrädare försöker därför påverka grekerna i deras val. Att inte försöka påverka opinionen i andra länders val brukar annars vara en oskriven regel i mellanstatliga relationer. Det hindrar emellertid inte bland andra EU-kommissionens ordförande Juncker och tyska förbundskanslern Angela Merkel att sprida skräckpropaganda hos väljarna och uppmana dem att inte ”rösta fel”. 

Skuldavskrivning förefaller fullständigt otänkbart i Greklands fall. Merkel har då glömt skuldavskrivningen till Tyskland efter andra världskriget? Juncker å sin sida ser uppenbarligen demokrati och lättnader för vanligt folk som mer extremt än den skatteflykt han underlättade för storföretag under sin tid som premiär- och finansminister i Luxemburg.

Det är dock inget märkligt med skuldavskrivning, vilket många framstående ekonomer också har påpekat just i fallet Grekland. Till och med finansministrar inom eurozonen, vilket framhålls i en intressant artikel i Financial Times nyligen. Där påpekas också att det panikartade motståndet mot Syriza inte handlar om ekonomi utan om politik. 

För ett och ett halvt år sedan skrev jag om en självkritisk IMF-rapport (som förvisso inte var tänkt att offentliggöras egentligen) där de bedömde att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa åtstramningar. De gav också EU-kommissionen stark kritik för att de brytt sig mer om EU-normer än åt att definiera tillväxtförbättrande strukturreformer för Grekland. 

Mycket av detta är vad Syriza går till val på och som nu beskrivs som vänsterextremt. Om Grekland får relevanta åtgärder för att åtgärda sina ekonomiska problem tycks sekundärt för EU- och ECB-höjdarna. Viktigare är att inte själva tappa ansiktet och att rädda eurons anseende och värde. Det finns också hos högerdebattörer och politiker en skräck för att Syrizas politik kanske verkligen lyckas för att få fart på landet. Det är förmodligen det som de mest alarmistiska invändningarna mot Syriza handlar om. Partiledaren Alexis Tsipras har kallats Europas farligaste politiker (det är alltså inte någon av alla de högerextrema mörkermän och kvinnor som nu vinner mark i många EU-länder?), att han splittrar Europa och sätter eld på eurozonen. Jacob Adaktusson försökte i debatt förra söndagen argumentera mot Vänsterns Jonas Sjöstedt och påstod då att orsaken till Greklands problem var att de fört en planekonomi innan krisen!!?? Det hade alltså inget att göra med brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp en alltmer absurd handel med derivat? Eller kort och gott att det bjöds upp till konsumtionsfest för att stimulera den heliga tillväxt som i Europa blir allt svårare att upprätthålla med hjälp av produktion?

De förljugna påståendena slår rekord på rekord men Adaktussons var nog lågvattenmärket. Det liknar mycket de tomtehistorier som frodades för ett par år sedan om den lata greken som gott kunde skylla sig själv att ekonomin gick åt fanders och att de bara låg övriga Europa till last. En myt som basunerades ut ända upp på ministernivå över hela Europa.

Frågan är bara om de åtgärder som egentligen krävts tidigare längre är verkningsfulla för Grekland? Det hade troligen varit bättre med en politik liknande den som Island förde efter den djupa kris de gick igenom för ett antal år sedan. Bland annat att förstatliga banker och höja vissa sociala ersättningar istället för att strama åt dem. Måhända ses detta som en vänsterextrem politik men den har fungerat tämligen väl för Island, vilket vi hört ganska lite om. Kanske för att det inte passar in i mallen för vad som vanligen beskrivs som nyttig medicin för skuldsatta länder, som Grekland. En viktig skillnad dock är att Island inte varit inlåst av ECB utan haft en egen valuta med möjlighet att föra en egen valutapolitik.

Det kan alltså vara så att det som Syriza nu vill göra är alltför sent påkommet och att en Grexit, utträde ur eurosamarbetet, borde ha kommit för länge sedan. Men varför inte låta det grekiska folket, med 2 miljoner arbetslösa och 2,5 miljoner fattiga, välja sin väg mot framtiden? Eller är det inte längre så viktigt med demokrati och valfrihet?

EU och Ukraina och EU och Grekland – två förhållningssätt att fundera på

Några korta citat (för den som kan hålla flera saker i huvudet samtidigt) att fundera över när det gäller EU:s förhållningssätt till demokrati och folkliga proteststormar:

EU och Ukraina:

”Vi är på det ukrainska folkets sida”,

Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy när demonstrationerna började för att trycka på om ett handelsavtal med EU istället för det avtal med Ryssland som den folkvalda presidenten avsett att underteckna. 

EU och Grekland:

”I also wish to join my voice to the Greek government in condemning the unacceptable violence that took place yesterday in Athens. These individuals do not represent the vast majority of Greek citizens who are genuinely concerned for the future of their country”,

EU-kommissionären Olli Rehn:s fördömande av det ”oacceptabla våldet i Aten” när det grekiska folket (?) protesterade mot EU:s och IMF:s åtstramningspaket innefattande hundratals lagförändringar som påtvingats dess folkvalda regering. 

”Eurogruppen välkomnar de grekiska myndigheternas avsikt att introducera en klausul i den grekiska författningen som försäkrar att prioritet ges till avbetalning på skulder. Denna klausul bör introduceras i den grekiska författningen så snart som möjligt”,

Eurogruppens (euroområdets finansministrar) uttalande i februari 2012 med påtryckning om grundlagsförändring i Grekland, demokratins vagga.

 

Carl Bildt under riksdagens utrikespolitiska debatt:

"Det som händer i Ukraina har också visat […] styrkan i den europeiska drömmen, drömmen om ett Europa i fred, frihet och samarbete. Det löser inte alla problem med en gång, men vi löser problemen tillsammans. Förr eller senare kommer den drömmen att segra också i Ukraina."