Ukraina i EU är ”inte aktuellt”

Ja, rubriken är nära nog ett citat av Stefan Löfven i nyhetssändningar häromdagen angående ett möte han haft med den ukrainske presidenten Porosjenko nyligen. Återigen kanske man ska säga eftersom denne var på officiellt besök i Stockholm redan 14 november, men nu senast alltså i samband med EU:s toppmöte i Bryssel. Löfven påpekade i Svt:s nyhetssändningar och till pressen att det inte är aktuellt med något EU-medlemskap för Ukraina eller de fem andra östeuropeiska länder som deltog vid mötet, Armenien, Azerbajdjzan, Georgien, Moldavien, och Vitryssland. Däremot att Sverige kommer ge stöd till fortsatta reformer i Ukraina och han tog särskilt upp korruptionen som ett stort problem (han ”glömde” då lagstiftning som begränsar åsiktsfrihet och tryckfrihet, bannlysningar av journalister och bloggare, censur av filmer och böcker, inreseförbud och andra åtgärder mot utländska misshagliga, fängslande av politiskt oliktänkande ukrainare etc etc).  

Att Ukraina är långt ifrån medlemskapet de så hett önskar verkar vara en åsikt som kanske är än mer markerad bland många av de övriga länderna i EU, inte minst i Nederländerna där folket till och med sagt nej i en unik folkomröstning om saken. Sverige förefaller alltmer vara Ukrainas bäste vän i EU. Löfven påminner oss också i intervju vid toppmötet i Bryssel att det var Sverige som var drivande i EU för att år 2009 formalisera de sex nämnda östeuropeiska ländernas samarbete med EU, däribland Ukraina som även då troligen var den tyngst vägande kandidaten.  Vid sidan av Sverige var emellertid också Polen bland de allra mest drivande i den frågan. Det hade i högsta grad med Ukraina att göra, som grannland till Polen med många intressen gemensamt och historiskt sammankopplade på många sätt, bland annat genom kampen mot Sovjetunionen och kommunistdiktatur. Ukraina skulle dessutom onekligen kunna utgöra en buffertzon för Polen mot den store grannen Ryssland till vilken de båda har en minst sagt frostig relation. Men från att ha varit Ukrainas kanske allra, allra bäste vän i EU-förhandlingarna har det på ett par år svängt till nära nog det motsatta.

Polen och Ukraina är nämligen också sammankopplade genom deras gemensamma historia under andra världskriget. Dock en mycket kontroversiell sammankoppling som har sitt epicentrum i Volynien, gränsregionen mellan länderna i vad som då var Polen men som nu är nordvästra Ukraina och sydöstra Polen. UPA, som då var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B:s militära gren, genomförde under 1943-1944 en etniskt rensning av östra Galizien och i synnerhet i Volynien. Tanken fanns då från ukrainsk sida att det skulle vara lättare för Ukraina att göra anspråk på området efter kriget i de fredsförhandlingar som de hoppades på att få vara med i och driva krav på ett självständigt Ukraina. Polacker drevs ut från regionen med bestialiska metoder och omkring hundra tusen polska civila mördades. Antalet offer är förvisso en tvistefråga och har varit så genom åren och det blir alltmer tydligt hur den nationalistiskt präglade polska regeringen hamnat alltmer på kollisionskurs med den nationalistiskt präglade ukrainska regeringen. Den polska filmen ”Volyn” som handlar om dessa händelser är bannlyst i Ukraina. Den får helt enkelt inte visas där. Ukraina bedriver en politisk censur som sorgligt nog är mycket illa känd i Sverige (är ganska ensam om att ha skrivit om den, se länk nedanför detta inlägg), tydligen även i Löfvens rådgivarkrets och hos UD.  Jag skrev om den här polsk-ukrainska konflikten för ungefär ett och ett halvt år sedan (se länk nedanför detta inlägg) i samband med att det polska parlamentet beslutade att de här händelserna skulle benämnas ”folkmord”, vilket i Ukraina betraktades som en oerhörd provokation. Inte minst som det ukrainska parlamentet i april 2015 antog en lag om att förbjuda just användandet av ordet ”folkmord” relaterat till OUN-UPA. Ett förslag som för övrigt lades fram för parlamentet av Yuri Sjuchevitj, sonen till Roman Sjuchevitj som ledde UPA under 1943-44. 

Den här konflikten ser ut att ha eskalerat anmärkningsvärt bara de sista månaderna. Redan i februari 2017 lär den polske ledaren för partiet Lag&Rättvisa, Jaroslaw Kaczynski, ha sagt till Porosjenko ungefär att han kan glömma EU om Ukraina håller fast vid Bandera och att det finns gränser för det polska tålamodet. Den polske utrikesministern lär också nyligen ha sagt att Polen kommer att använda sitt veto i EU för att hindra ukrainskt medlemskap om inte ”historiska motsägelser elimineras” och om inte Ukraina löser ett antal frågor rörande minoriteters rättigheter. Han fortsatte med att upprepa Kaczynskis formulering:

"Our message is very clear: you will not enter Europe with Bandera," said Waszczykowski. "We talk about it loudly and quietly. We will not repeat the mistakes of the 1990s, when there were certain problems in relations with Germany and Lithuania. I am referring to the status of Polish minorities in these countries. Having such experience, we will firmly demand from Ukraine that all matters be settled before Kiev stands at the gate of Europe with a request for membership." (på engelska tillgängligt här, och i original här)

 Det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne har bannlyst polska efterforskningar och uppgrävningar av polska ”offer för krig och konflikter” på ukrainsk mark. Detta efter att ett monument över UPA (uppfört illegalt 1994) nedmonterats i polska staden Hruszowice. Den ukrainska staten ska också ha planer på att bannlysa vissa polska individer från att beträda ukrainsk mark.

Den polske utrikesministern Witold Waszczykowski uttalade nyligen i polsk radio sitt fördömande av ukrainska myndigheters sätt att blockera polska medborgares tillträde till polska minnesmonument och viktiga minnesplatser i Ukraina och därmed hindra skötseln av dem och omhändertagande av kvarlevor från offer för Volynien-konflikten 1943-44. Han aviserade ett motdrag genom att införa inreserestriktioner till Polen för ukrainska medborgare som vill glorifiera nazism eller som vill hindra polacker från att hedra sina offer och nämnde specifikt ”folk som klär sig i SS Galizien:s uniform”. SS Galizien var benämningen på en SS-enhet bildad 1944 och bestående enbart av frivilliga ukrainare och som alldeles vid slutet av 2vk ändrade sin beteckning till 1a Nationella Ukrainska Armén.

Den polske senatorn Jan Zaryn använder starkare ordval än utrikesministern i sin beskrivning av den ukrainska historierevisionen och minnespolitiken, som citeras av Irish Times:

“Ukraine does not want to belong to Roman civilisation. It is behaving like a barbarian in questions of historical memory.” 

 Volodomy Viatrovytj, som är chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, biter tillbaka med att säga att han tycker det polska sättet att uttrycka sig och bete sig ”påminner lite om vår östra granne”, dvs. Ryssland.

Ironiskt nog är båda dessa länder något av europeiska mästare (tillsammans med Ryssland) i grenen minnespolitik. Här hemma vet vi knappt vad det är men det ukrainska ovan nämnda Institutet för Nationellt Minne bildades efter polsk förebild. Båda nationerna är inne på var sitt blint nationalistiskt spår som tillåter lite eller inget av opposition. Polen hålls sannolikt tillbaka av EU och kanske annars skulle ha varit lika repressiva med yttrandefrihet och åsiktsfrihet som Ukraina är idag. Men sättet att forma historieskrivningen efter en nationalistisk idealbild är ungefär densamma. Typiskt nog kom det polska regeringspartiet PiS till makten 2015 med ambitionen att "omkalibrera många av de sätt på vilket det polska folket tänker, pratar och lär sig om sin egen historia" enligt den breda strategin att återskapa en "starkare känsla av nationell stolthet" i Polen, för att citera Deutsche Welle.

Det är i alla händelser en eskalerande konflikt som passerat under svenska mediers radar och som den svenska regeringen tycks helt omedveten om. Och en konflikt som blottar den ukrainska regeringens oförmåga att hantera sina relationer till omvärlden, inklusive tidigare vänskapligt sinnade grannar. Men också dess besatthet av att vittvätta nationaliströrelsen OUN och dess militära enhet UPA, till och med på bekostnad av EU-medlemskapet. Det ger också Stefan Löfvens uttalande om att ett ukrainskt EU-medlemskap ”inte är aktuellt” en annan, för Löfven själv okänd (?), dimension.

Fortsättning lär följa.

Om politisk censur:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/05/nagra-iskalla-fakta-om-ukraina-som-ger.html

Om den polsk-ukrainska konflikten:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/08/polsk-ukrainskt-historiekrig.html

Brexits profitörer

Mycket av den brittiska diskussionen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet har handlat om migration. Arbetslösa och lågavlönade har lagt sin proteströst mot förfallet i de avindustrialiserade engelska städer där gruvor och tung industri har ersatts av vadslagningsbyråer, pantbanker och polska delikatessbutiker. De har letts att tro att immigranter tar jobb och sänker lönenivån i landet. Forskning visar att sambandet är mycket svagt eller obefintligt. Hur som helst var det lämna-sidans tyngsta kort som sannolikt vägde över i favör för utträde ur EU.

Nu förefaller bland andra Polen, Ungern och Slovakien falla in i resonemanget och vill dra stora växlar på resultatet av Brexit-omröstningen. ”Ett stort antal av EU:s medborgare har förkastat migrationspolitiken”, säger Robert Fico, premiärminister i Slovakien. Ungerske Viktor Orban menar att britterna, liksom många andra människor, ”anser att flyktingpolitiken har skapat ett svagare Europa”.

Det finns en ironi i detta som kanske inte alla uppfattar, framför allt inte de östeuropeiska ledarna själva. Nämligen den att det i första hand är folk från deras egna länder som britterna vill stänga gränsen för. Det är EU-migranter från Polen och Baltikum och andra östeuropeiska länder som anslutit till EU efter 2004 som den brittiska immigrationsdebatten allra främst har handlat om. Grunden till detta är lätt att spåra även statistiskt. Oxford-baserade hemsidan The Migration Observatory har sammanställt migrationsströmmarna in och ut ur Storbritannien:

“Over the whole time period analysed (1993 to 2014) the highest growth in the foreign-born population occurred between 2005 and 2008. This period coincides with the significant inflow of East European migrants following EU enlargement in 2004”

Vad de xenofobiska östeuropeiska ledarna inte har förstått (eller försöker dölja) är att det är immigranter från deras egna länder som triggat de brittiska väljarna mest att rösta för utträde ur EU. Det är en sorglig ironi och hela diskussionen förefaller tämligen absurd och förvirrande. Viktor Orban säger exempelvis följande:

”Om EU ska överleva krävs en tuffare migrationspolitik med skärpta gränskontroller där medlemsstaterna har rätt att säga nej till att ta emot flyktingar”.

Vad vill han och de övriga östeuropeiska ledarna och vad menar de med immigrationspolitik? Inbegriper det den immigration som sker mellan EU-länder, som ju är den de brittiska väljarna reagerat främst emot?

Kanske bör vi tänka tanken hela vägen? De länder som blev nya medlemmar efter 2004 kanske inte var redo för EU? I teorin åtminstone handlar ju EU-medlemskapet inte bara om ekonomi utan om att omfamna ett helt paket värderingar. Bland annat ska EU, enligt Lissabonfördragets texter, med en för medlemsstaterna gemensam politik ”bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor”.

Kanske kan EU istället vända lite på Orbans uttalande och säga så här; om EU ska överleva krävs tuffare krav på att medlemsländer följer fördragstexterna. Medlemmar som inte vill erkänna dem bör följa Storbritanniens exempel och träda ur unionen.

Då kan en mindre grupp EU-länder gå vidare - utan Storbritanniens bromsande av den inre marknadens fria rörlighet och utan de östeuropeiska medlemsländernas extrema flyktingskräck – och forma en politik mer i enlighet med fördragstexten. 

Britterna är åtminstone konsekventa. Viktor Orban & Co vill både ha kakan och äta den. Jag börjar fundera över om inte kakan ska tas ifrån dem...

Israel given kandidat till EU?

Israel bör vara en ”given kandidat” för medlemskap i EU. Det anser tre debattörer på SvD Brännpunkt idag.

Att fredsförhandlingar Israel-Palestina har påbörjats igen, menar artikelförfattarna, borde vara nog skäl för EU att uppmuntra staten Israel genom ett medlemskap.

Därefter radar de upp ett antal avtal som EU redan har med Israel och menar väl då; varför inte ta steget fullt ut? Dessutom kommer påståendet som trummats i många år; att Israel är Mellanösterns enda demokrati.

Det här hade inte varit särskilt uppseendeväckande om den enda undertecknaren varit Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Sverige-Israelinformation, som kallar den israeliska ockupationen av palestinsk mark för ”närvaro”. Hon har spritt (des)information om Israel länge och har naturligtvis intresse av att Israel får tillgång till full frihandel, säkerhetspolitiska och militära gemenskapsöverenskommelser etc. och den legitimitetsstämpel ett EU-medlemskap skulle ge. Som belöning för att bara sätta sig vid förhandlingsbordet är det en ganska god affär, dristar jag mig att tycka.

Vad som däremot förvånar och skrämmer mig lite är att de övriga undertecknarna är kandidater till EU-parlamentsvalet nästa vår; Erik Scheller (fp) och Arba Kokalari (m). Jag hoppas innerligt att folkpartiets och moderaternas väljare uppmärksammas på detta och gör sina val noggrant.

De krav som EU ställer på en blivande medlem är ganska höga. Det har bland andra Turkiet fått erfara under den mängd år som förhandlingar pågått. Men detta är i grunden positivt. Kraven bör vara hårda. 

Så vad har då staten Israel att bidra med till den samlade europeiska gemenskapen? Jo, bland en hel del annat, följande:

En illegal ockupation: 

Den gröna linjen kallas den vapenstilleståndslinje som Israel och Jordanien kom överens om sinsemellan 1949, efter kriget året innan. Fram till 1967 skilde Gröna linjen Israel från Västbanken som stod under jordansk ockupation. Efter 1967 års krig ockuperade Israel Västbanken och betraktade gränslinjen som upphävd och har, i strid med internationell rätt, flyttat ett stort antal judiska bosättare till Västbanken. Utanför Israel betraktas Gröna linjen som en rimlig framtida gräns mellan Israel och en framtida Palestinsk stat. Den mur (”skyddsbarriär”) Israel låtit uppföra avviker dock betydligt från linjen och annekterar i praktiken stora delar av Västbanken.

Illegala bosättningar: 

Israels ockupation av Västbanken, Gaza och Golan i kriget 1967 har efterföljts av en medveten bosättningspolitik i strid med FN-konventioner och resolutioner. 

Alldeles innan förhandlingarna påbörjades nu i augusti togs ett beslut om ytterligarebosättningar av den israeliska staten. Cirka 1200 nya bostäder ska det bli i Östra Jerusalem och Västbanken, enligt israeliska dagstidningen Haaretz. Ett mycket märkligt beslut om nu regeringen samtidigt tänker sig förhandla fram en fred med Palestina som alla inblandade vet förutsätter ett tillbakadragande till 1967 års gränser och av bosättningarna.

Israeliska staten samt dessutom utökat ekonomiskt stöd till 20 olika bosättningar på mark som vid en lyckad fredsförhandling skulle komma att evakueras. Ett lika egendomligt beslut om det fanns en stark vilja att komma till ett för båda parter nöjsamt avslut av förhandlingarna. 

Nästan samtliga partier i det israeliska parlamentsvalet tidigare i år uttalade sitt stöd för bosättningspolitiken och det rena bosättarpartiet Beit Yehudi hade stor framgång. Det tycks alltså inte finnas någon grund att tro att denna inställning kommer att ändras för att Israel belönas med ett EU-medlemskap.  

Världens enda apartheidregim (jmf Mellanösterns enda demokrati): 

Enligt Per Jönsson vid Utrikespolitiska Institutet (och författare till en färsk skrift,”Israel en judisk demokrati”, är Israel förvisso att betrakta som en demokrati. Men, invänder han, har en del ”egendomliga karaktärsdrag”. Att de aldrig haft några fastställda gränser vilket brukar vara kännetecknande för en demokrati (på vilket territorium gäller Israelisk lag?). Frågan är berättigad eftersom bosättare på ockuperat palestinskt område har fullständiga israeliska rättigheter vilket däremot en israel bosatt utomlands har. För det andra är staten Israels uttalade målsättning att vara en stat för judar, vilket är ovanligt i andra demokratier, som brukar vara för alla medborgare.

Det här omvittnas också av bland andra den judiska författarinnan Susan Nathan som menar att Israel är världens nu enda apartheidstat. Denna mening fastslogs också av den s.k. Russelltribunalen i Kapstaden som i ett officiellt uttalande menade att Israel ”utsätter palestinska folket för en institutionaliserad regim av herravälde vilken utgör apartheid såsom definierad i internationell rätt”.

Ett antal sinnrika lagar och bestämmelser vars design är tydligt diskriminerande mot den arabiska minoriteten i landet (och även kristna). Bland flera andra en som tillåter byar och städer att förbjuda inflyttning av personer som inte uppfyller kriterier för vad som ”passar in i områdets karaktär” (fritt översatt). Mer detaljer om detta finns att läsa här.

Rörelsebegränsningar och diskriminerande behandling i Östra Jerusalem:

Detta med rörelsebegränsningar är fundamentalt för Israels politik gentemot palestinier på ockuperat område. En bra sammanställning av vad detta innebär finns exempelvis på Diakonias hemsida.

 

En utdöende fredsrörelse:

Någon uttalad fredsvilja finns tyvärr inte heller hos det israeliska folket. Anita Goldman, författare och journalist och bosatt i Israel i 17 år (1980-97), menade - vid det ovan nämnda UI-seminariet i våras – att Palestinafrågan blivit en ”icke-fråga” för israeler. Detta parallellt med en utveckling mot att en judisk diskurs börjat ersätta israelisk i debatten. Det vill säga att politiker och debattörer och vanliga medborgare identifierar sig som judar och inte israeler. 

En ny Berlin-mur:

En 8 meter hög mur, diken, stängsel, taggtråd, elektroniska staket och militärvägar avskiljer numera Israel från Västbanken. 4 mil är ren mur och 75 mil utgörs av andra barriärer. Det står naturligtvis Israel fritt att skydda sitt territorium på detta vis men eftersom muren på flera ställen överträder ”den gröna linjen” som vore att betrakta som legitim gräns för Israel är den, enligt Internationella domstolens i Haag uttalande från 2004, att betrakta som illegal enligt internationell rätt.

Det påminner onekligen om den ”järnridå”, uppförd av det kommunistiska Östtyskland, som tidigare skiljde Öst från Väst i Europa och den förhatliga Berlinmur som under stort jubel raserades en fantastisk vinter 1989/90.

Liknelsen med ”järnridå” är inte heller språkligt helt olikt den ”järnmur” som de mer hårdföra israeliska politikerna förespråkat i ungefär hundra år. Då var den ledande sionistiska revisionisten Vladimir (Ze’ev) Jabotinsky  den främste förespråkaren för en hårdför linje gentemot araberna och skapandet av en ”mur av järn”. Styrd av uppfattningen att det judiska folket hade en historisk rätt till hela Israel, så som det framstod i bibeln. Enligt denna uppfattning var det irrelevant vilka som bodde där eftersom det judiska folket hade rätten på sin sida i anspråken på territoriet. Enligt revisionisterna skulle araberna motstå främmande bosättare så länge de hyste hopp om att Palestina inte blev Israel. Bosättningen av judar skulle fortgå, men ”bakom en järnmur som de inte har makt att bryta ner”.

 

En regering med terrorbakgrund:

I kampen mot terrorismen brukar EU, tillsammans med USA, vara en av de stora förkämparna. Det är då på sin plats att spåra rötterna till det nuvarande regeringspartiet Likud premiärminister Benjamin Netanyahu, vars far Benzion var en av de främsta revisionistiska personligheterna och personlig rådgivare till ovan nämnde Jabotinsky.

Högerpartiet Herut bildades ur spillrorna efter den upplösta terroristorganisationen Irgun. En av de ledande terroristerna i Irgun, Menachem Begin (känd för att ha beordrat bombattentatet mot King David Hotel i Jerusalem 1946), blev också ledare för Herut under åren efter självständigheten. Senare bildade han det parti, Likud, som nu sitter i regeringsställning.

Andra premiärministrar tillhörande partiet har varit Yitzhak Shamir som innan dess hette Yitzhak Yezernitsky och var en av ledarna i en annan terrororganisation LEHI, eller Stern-ligan. Han var bland annat en av dem som tog beslutet att utföra mordet på FN-medlaren Lennart Bernadotte 1948. En annan före detta premiärminister är Ariel Sharon som i tidiga år tillhörde paramilitära sionistorganisationen Haganah och senare en kontroversiell general och försvarsminister med indirekt ansvar för massakrerna i flyktinglägren Sabra och Shatila.   

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta men det skulle bli alltför långt. Sammantaget anser jag detta tillräckligt för att säga nej tack till israeliskt EU-medlemskap.

Men, vill jag understryka, själva den grundläggande tankegången om belöning i form av EU-medlemskap kanske inte är alldeles tokig. Om Israel i de nu pågående förhandlingarna går med på att dra sig tillbaka till ”gröna linjen”, fastställa gränser för sin egen och en palestinsk grannstat och evakuera bosättningarna. Då vore prestationen mer motiverad den belöning ett EU-medlemskap uppenbarligen ses som. Då kunde staten Israel sägas ha visat sin vilja att inlemmas i den europeiska gemenskapen och förtjäna det säkerhetspolitiska stöd detta skulle innebära. 

Men frågan är alldeles för tidigt väckt. Det borde väl åtminstone Erik Scheller (fp) och Arba Kokalari (m) kunna hålla med om? 

Eller tänker de gå till EU-parlamentsval med agendan att sänka kraven för EU-medlemskap?

Läs också gärna:

 

JonasSjöstedt om att kritik av Israel ses som antisemitism

 

UI:s bloggom seminariet ”Israel mot en judisk demokrati”