Att blåsa luft i en punkterad ballong – ubåtsjakten fortsätter i SvD

SvD gör nu tappra försök att blåsa liv i ubåtsdebatten som blev högst aktuell under förra höstens ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Just som vi trodde att detta var en punkterad ballong. Men SvD blåser så kinderna blir röda. Nyckelvittnen letas upp och ger intervjuer och ”försvarsexperter” kallas in för att bedöma vittnesmålet som ”väldigt trovärdigt”. Försvarsmakten insatsledare fyller på med att säga att ”det är troligt att det pågår främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård” och att detta är ”den näst högsta verifikationen på vår egen bedömningsskala”.

Det borde vara nästan plågsamt för Försvarsmakten att än en gång försöka hålla trovärdigheten uppe samtidigt som de talar om ”troliga” ubåtar och ”trovärdiga” vittnen och ”säkra” indikationer utan att kunna visa så lite som en skärva av bevis... heller denna gång. Men skam den som ger sig, tänker i alla fall SvD.

Egentligen borde väl punkt ha satts i frågan för denna gång när Försvarsmaktens slutanalys presenterades den 23 september i år. Alltså för precis en månad sedan. Men den lämnar snarare nya frågetecken efter sig. Där fastställdes att ”det är ställt utom allt rimligt tvivel” att en kränkning ägde rum under förra höstens ubåtsjakt. Men samtidigt ändrades bevisskalan från den tidigare sexgradiga sådana och talar istället om ”konfidensgrad” och hävdar en sannolikhetsgrad som är ”mycket hög”. Man talar inte längre om en ”bekräftad ubåt” som tidigare utan har här backat ett steg. Trots detta utropas alltså att kränkningen står ”utom allt rimligt tvivel”. Det är ganska förvirrande egentligen. Liksom mycket av detaljerna i slutrapporten.

I denna får vi nämligen också veta att Försvarsmakten har tagit hjälp av geologisk expertis för att analysera bottenspår men inte vad de kommit fram till. Ingen konfidensgrad alltså med försvarets vokabulär. Vi blir också upplysta om att ”djupintervjuer” gjorts med vittnen (i en ubåt kanske?) men inte mycket om vad detta gett för svar. Vidare att 21 ”särskilt intressanta” observationer har fått ”en högre klassificering”. Utan att nämna vilka och varför dessa skulle vara så särskilt intressanta. Andra, vid tidpunkten för jakten så säkra indikationer, har avskrivits eftersom ”ny information” tillkommit. Vi får dock inte veta vad denna nya information består i eller var den kommer ifrån.

En slutrapport av den här arten har alltså i sig oerhört litet värde. Försvarsmakten ger oss inte mycket att gå på men vill ändå med denna tunna soppa hävda att vi ”utom allt rimligt tvivel” ska lita på deras ord att här har en kränkning ägt rum.

Det gagnar varken Försvarsmaktens eller SvD:s trovärdighet att fortsätta driva dessa teser utan att ha något nytt att stödja sig på. Så vad kan då det främsta syftet vara att de ändå gör det? Försvarsmaktens resurstilldelning? SvD:s Nato-kampanj? Att hålla rysskräcken vid liv? Ja, det tål att fundera på.

 Det är förvisso hedrande att SvD ändå släpper fram åtminstone en kritisk röst. Mathias Mossberg, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, som konstaterar att ”Försvaret blandar bort korten – igen”. Det är en rubrik som sammanfattar det hela tämligen på kornet.

Lokalvalen i Ukraina – kort rapport

De lokala och regionala val som hölls igår har passerat i stort sett helt utan medialt intresse här i Sverige. Intresset för Ukraina verkar ha svalnat nu när bomberna inte regnar lika tätt i öst. För den som är intresserad av Ukraina kan det kanske vara av intresse med en kortare lägesrapport från valet.

Enligt de preliminära resultat som beräknats vid exit polls mitt på valdagen igår ser den gamle boxaren Vitaly Klitschko ut att kunna ta hem segern i Kievs borgmästarval då han såg ut att få drygt 40 % av rösterna medan tvåan Vladimir Bondarenko från partiet Fäderneslandet (Batkivsjtjyna) beräknades få endast 8,7 %. Här blir det en andra valrunda antagligen (hålls 15 november) eftersom mer än 50 % krävs för att avgå med segern i första valrundan. 

I Kharkiv ser Gennady Kernes ut att bli ny borgmästare då han såg ut att få 59,3 % av rösterna. Vilket är ganska intressant eftersom han var anhängare till förre presidenten, den flyktade Janukovytj, och själv under en kort tid tog sin tillflykt till Ryssland. Han anklagades också ifjol för att ha kidnappat och torterat aktivister från Euromajdan och satt ett tag i nattlig husarrest i väntan på rättegång. Anklagelserna lades dock ned i juli 2014.

Möjligen ett tecken på den splittring mellan öst och väst som bland annat framhålls i en färsk artikel i International Business Times.

I Dnipropetrovsk är striden om borgmästartiteln hård mellan Oppositionsblockets (parti som är avläggare till Janukovytjs Regionpartiet) Olexandr Vilkul och UKROPs Borys Filatov. Det ser ut att gå till en andra valomgång. Jag skrev igår felaktigt att oligarken Ihor Kolomoisky ställde upp i borgmästarvalet vilket alltså rätteligen ska vara Borys Filatov, som förvisso är backad av Kolomoisky och ställer upp för dennes relativt nybildade parti UKROP.

I Lviv får den populäre och framgångsrike sittande borgmästaren Andriy Sadovyi, som representerar partiet Självhjälp (Samopomich) nära 50 % av rösterna. Kan gå till en andra omgång men tvåan är långt efter så han lär kunna vinna en sådan. Vilket sannolikt är hälsosamt för staden då han är omvittnad för att ha tagit radikala grepp för att få bukt med korruption och gjort mycket för stadens näringsliv och turistnäring.

Den ukrainska valkommittén övervakar valet och dess ordförande Oleksiy Koshel sa på en presskonferens idag följande:

"Generally, we have every reason to say that, despite some technical procedural violations, despite the few significant violations of the current legislation, the local elections, if we speak about the voting day and the night when the ballots were counted, we generally meet the high democratic standards." 

Han förutspår dock problem i den andra valrundan, i synnerhet i städerna Dnipropetrovsk, Uzhgorod och Odessa:

"Speaking about big cities, these are the three cities where considerable problems may occur. That is the reason why our organization is asking the Central Elections Commission, the Verkhovna Rada to come up with a mechanism of solutions for centralized printing of ballots with a protection system"

Han upplyste också om att valet i Mariupol (som jag berättade igår hade problem med valsedlar) är uppskjutet till 2016. Det är alltså givetvis inte inställt som TT hävdade i gårdagens tidningar.

OSSE:s observatörer anser också att valen generellt sett har skötts enligt en demokratisk process men att ytterligare ansträngningar måste göras för att öka allmänhetens förtroende för valen. Det officiella uttalandet finns att hämta här. Några viktiga utdrag pekar ut kritiska punkter som vittnar om demokratiska problem med valprocessen och oligarkernas fortsatta grepp om politiken och media. Rapporter om röstköp och våld framkommer också:

“The election law was adopted less than four months before election day in an non-inclusive manner. Despite long-standing OSCE/ODIHR and the Council of Europe’s Venice Commission recommendations, the legal framework continues to be fragmented, contains gaps and ambiguities and lacks clarity. Overall, the legal framework falls short of some OSCE and Council of Europe commitments and international standards.”

“The campaign environment was competitive and voters had a wide array of parties and candidates to choose from. However, it was dominated by wealthy donors and their associated business interests who focused their resources on the mayoral and oblast council races.”

“The media sector with its vividness and turmoil reflects Ukraine’s overall political climate. The growing power and politicization of media groups affect both national and regional media. The political and business interests controlling the media often influence editorial policy, and the malpractice of paid-for journalism is widespread.”

“The OSCE/ODIHR EOM received widespread allegations of vote-buying and observed candidates distributing food packages to low-income voters directly or through charity organizations.  In some areas the campaign was also marred by threats and physical attacks targeting candidates and campaign workers. In some instances fear and intimidation were mentioned as reasons for candidates to withdraw, while some decided to contest mayoral races as non-partisan self-nominees as a consequence of pressure.”

Som jag skrev igår är jag snart på väg ned till Ukraina för att under fem månader se, höra och ta reda på hur livet ter sig för ukrainarna och hur den politiska pulsen slår i landet. Jag kommer alltså kunna följa andra omgången den 15 november på plats. Ny rapport då skulle jag tro... 

Palestinier är nazister? – Israels ”förklaring” till våldet i Jerusalem

Den israeliske presidenten Netanyahus uttalande för några dagar sedan (20/10 på World Zionist Congress) där han frikände Hitler från ansvaret för Förintelsen och påstod att detta istället låg på dåvarande Stormuftin av Jerusalem Haj Amin al-Husseini har mötts med såväl förvåning som upprördhet men också fått många att brista ut i gapskratt. Näthånet har flödat. Men det finns också en allvarlig analys av det historierevisionistiska uttalandet och vad syftet med det egentligen var. 

Noam Sheizaf skriver i +972 Magazine att anledningen att sätta nazistämpel på palestinierna är att försöka antyda för omvärlden att de aldrig kommer att gå att förhandla med dem. Att palestinierna måste bekämpas till det bittra slutet. Han utvecklar tesen så här:

”Saying that the Palestinians are Nazis — very much like the comparison between Israel and the Nazis — has no place in a fact-based or historically accurate discourse. That should go without saying. The only reason to do so would be to illustrate that it is impossible to negotiate, or even speak with, the other side — that they must be fought to the bloody end. That is the historical context and significance of comparing somebody to the Nazis. They are one of the few regimes in all of history whose illegitimacy is absolute — to everyone in the world” 

Netanyahu vet givetvis bättre och försökte dagen efter talet förtydliga att han inte ville frikänna Hitler från ansvaret för Förintelsen. Men någon pudel var det inte tal om. Beskrivningen av palestinierna hänger där i luften.

Faktum är dock att det inte var första gången på sistone som jag hört denna anklagelse. I ett inslag i Agenda för en dryg vecka sedan (19/10) framförde israels ambassadör i Sverige samma sak. Han fick frågan vad han trodde att våldsutbrottet i Jerusalem berodde på och svarade då så här (enligt Svt:s översättning):

”Jag tror att grogrunden är de ständigt pågående provokationerna från den palestinska myndigheten och inte minst Hamas i Gaza. Innan staten Israel bildades samarbetade palestinierna med tyskarna och Hitler om den slutliga lösningen av judefrågan ifall tyskarna kom till Israel”

Netanyahus anklagelse är således ingen isolerad och överhettad ”slip of tongue”. Snarare förefaller det vara en ny strategi från Israel där palestinier och den palestinska myndigheten ska kopplas ihop med Förintelsen och Hitler för att framkalla största möjliga avsky dels internt men framför allt internationellt. Att al-Husseini bevisligen hade tät kontakt med Nazityskland är väl känt. Men lika lite som Angela Merkel ska behöva ställas till svars för Hitlers förbrytelser kan Stormuftin av Jerusalems förehavanden vid andra världskriget knappast belastas den palestinska myndigheten av idag.

Men det är precis vad Israel nu försöker göra. Smutsigt? Ja. Effektivt? Kanske. Fortsättning följer?

Vintern är på väg i Ukraina – och jag med den...

Snart far jag ned till Ukraina för att under fem månaders tid själv bilda mig en uppfattning om stämningsläget i landet. Jag kommer att försöka träffa så mycket olika människor som möjligt under min vistelse och lär skriva en hel del på min blogg (Hans lilla gröna) om mina möten och vad som händer. Om en dryg vecka bär det av. Till den ukrainska vintern.

Vintern på väg till Ukraina och med den risken för nya uppror, menar Foreign Policy. Kanske är farhågorna överdrivna? Kanske är folk i allmänhet trötta på våld och vapen? Drömmarna om ett bättre liv, ett normalt liv, är sannolikt starkare hos folk i allmänhet än stridslystenheten och krigslusten. Det är en av de saker jag ska försöka få svar på under min tid i landet. 

Det går dock inte att bortse ifrån de högerextremas och ultranationellas krigshets och upprorsretorik. De som gick i spetsen för Euromajdans självförsvarsenheter går nu i spetsen för de ukrainska styrkorna i öst. När lugnet har infunnit sig någorlunda där och regeringen i Kiev gör vissa försök att följa Minsk-uppgörelsen, med utökad självständighet för regioner exempelvis, så vänder sig vreden och upprorsretoriken mot den egna regeringen i allt högre grad än mot Ryssland och separatisterna i Donetsk och Luhansk. Den stora folkmajoritetens önskan om fred och normalisering kan snabbt förbytas i konfrontation och krav på ställningstagande för eller emot den sittande regeringen och presidenten. Då kan ett nytt Majdan-uppror bli arenan där de ultranationalistiska krafterna ånyo kan få visa framfötterna och framstå som folkets hjältar. Det vore skadligt för Ukrainas utveckling såväl politiskt som socialt och gagnar knappast närmandet till EU samtidigt som det skulle provocera Ryssland än mer.

Just idag är det emellertid lokala val i Ukraina. Något som passerat i stort sett obemärkt i svenska media. Kandidater slåss om att bli borgmästare i städerna eller om poster i städernas råd och i regionråden (oblast). Kampanjerna har, enligt Kyiv Post, varit smutsigare än någonsin, vilket säger en hel del när det gäller Ukraina. Smutskastning av motkandidater har varit en vanlig kampanjmetod från alla politiska partier. Rykten och lögner sprids om motkandidater och svartmålningen balanserar ibland på gränsen till ärekränkning. Spinndoktorer rekryteras av framför allt affärsmän som vill säkra sina politiska intressen, som oligarken Ihor Kolomoisky som i våras fick sparken (offentligt i tv av president Poroshenko) från borgmästarposten i Dnipropetrovsk, men nu ställer upp för val i samma stad igen.Den här bilden bekräftas också i en artikel i the Guardian i vilken det också framgår att kampanjerna för det mesta har ett nationellt perspektiv istället för det lokala perspektiv som borde vara viktigast när det är lokala val. Angrepp mot president Poroshenko är vanliga och använder populistiskt folkets missnöje med oligarkväldet och korruptionen. Ett flagrant sådant exempel är Gennady Korban som är kandidat för partiet Dill i Kiev. Ett parti som bedyrar att de vill avskaffa oligarkin samtidigt som deras kandidat i huvudstaden är en av de rikaste oligarkerna i landet och en gammal affärskontakt till ovan nämnde Kolomoisky.

Frågan är om folket i landet möjligen har bättre uppmärksamhet på den här typen av populism efter Euromajdan och lyfter fram andra kandidater än oligarkerna eller om de kanske reagerar med uppgivenhet och stannar på sofflocket? Ungefär hälften sägs, enligt undersökningar, vara av uppfattningen att lokalvalen inte förändrar något alls.

En annan fråga som också ställts av Kyiv Post är om folket förstår hur valet går till? Enligt en undersökning har ungefär en tredjedel av väljarna bestämt sig för en kandidat att rösta på medan bara en femtedel riktigt vet hur röstningsproceduren går till. En liten TT-notis idag berättar också om att lokalvalet i Mariupol är inställt (själv gissar jag att det är uppskjutet men inställt är ordet) eftersom det inte fanns tillräckligt med valsedlar. Det är inte lätt att rösta i Ukraina.

Vi får väl se imorgon hur många som till slut kommit underfund med procedurer och valsedlar och vilken makt oligarkerna kommer att ges i fortsättningen.

Nato, Nej Tack 2: Krigets kostnader

Min argumentation mot Nato-medlemskap i mitt förra inlägg handlade i första hand om den säkerhetspolitiska aspekten och krigföringens produktivitet eller snarare kontraproduktiva effekt på säkerhetsläget i världen och den humana kostnaden för densamma. I det här inlägget fokuserar jag på det rent ekonomiska. Kostnaden för militära insatser istället för fredsinsatser och humanitärt bistånd mätt i reda pengar.

Vad själva Nato-medlemskapet skulle kosta är ett tvisteämne. Men det finns ett antal basfakta som med lite enkel matematik kan ge en del svar. Bloggen Cornucopia har räknat på detta redan för ett par år sedan. Försvarsbudgeten skulle sannolikt behöva höjas med cirka 34 miljarder kronor... årligen. Även Leif Pagrotsky har räknat och kommit fram till ungefär samma summa.

Det brukar framhållas att kravet på att hålla nivån 2 % av BNP för militära utgifter ändå inte följs av många Nato-länder och att Sverige därför skulle kunna strunta i det. De som framför detta argument bör då också framhålla att medlemsländerna förra året skrev under på (Wales Summit Declaration) att inom en tioårsperiod uppnå 2 %-kravet och att Nato nu skärpt tonen mot de ”olydiga” medlemmarna som kommer att få utstå en ”name-and-shame”-kampanj för att pressa dem till att följa överenskommelsen. Det är alltså långt ifrån säkert att Nato är intresserade av att släppa in ett Sverige som har ingången att bli någon sorts fripassagerare.

Detta handlar då om den svenska budgeten enbart. Om vi vidgar perspektivet och ser till den totala kostnaden av den krigföring Sverige skulle - direkt eller indirekt - vid ett Nato-medlemskap, behöva delta i eller politiskt stötta blir det helt andra siffror.

Svenska Afghanistankommittén (SAK), som jag själv hade styrelseuppdrag för under 1980-talet, byggde då - under den sovjetiska ockupationen - upp en humanitär verksamhet i landet, med skolor och sjukstugor, som fick oerhört stor betydelse inte minst i mindre byar. Ett tålmodigt arbete som fortsatte och alltjämt fortsätter långt efter den sovjetiska utmarschen ur landet. Vid början av 2000-talet var SAK Afghanistans största arbetsgivare med 8000 anställda (!). Det hade inte kunnat uppnås utan SIDA-stöd. Sedan 1982 har deras bistånd till Afghanistan (varav en stor del slussat genom SAK) uppskattningsvis uppgått till cirka 8-9 miljarder kronor. Mycket pengar förstås, men kan jämföras med vad krigföring kostar.

Bara den svenska militära insatsen i Afghanistan har kostat drygt 1 miljard kronor per år, enligt officiella siffror. De verkliga siffrorna skulle kunna uppgå till ca 35 miljarder per år, enligt Stefan Lindgren som i en artikel från 2011 framhåller en hel del kringkostnader som inte brukar medräknas. Vilket ändå är småpotatis jämfört med vad USA:s krigföring i Afghanistan och Irak uppskattas komma att kosta totalt. Enligt vissa uppgifter jag stött på ca 1800 miljarder USD. Medan andra - som professor Joseph Stiglitz och Harvard-forskaren Linda Bilmes vilka omnämns i Lindgrens artikel - landar vid summan 4000-5000 miljarder USD. Det visar svårigheten att räkna kostnader för krigföring i pengar (hur mäta lidande och död exempelvis?) men ändå att det rör sig om oerhörda summor. Hur mycket uppbyggnad i stil med den SAK ägnat sig åt hade detta räckt till? Eller investeringar i energieffektiviseringar och förnybara energiproduktionsanläggningar?

Sett ur ett globalt perspektiv är det högst diskutabelt om Sverige ska bidra till att driva en militär doktrin och strategi som dels orsakar ökad säkerhetspolitisk instabilitet, dels orsakar miljoner civila dödsoffer och skadade samt infrastrukturell förstörelse (se mitt förra inlägg) och dessutom kostar åtskilliga miljarder dollar?

Detta återstår nu för de partier som svängt i Nato-frågan och förespråkar ett svenskt medlemskap att politiskt försöka försvara. I en tid då globalt krig istället bör förklaras mot klimatförändringen och mot fattigdom och global ojämlikhet, roten till fanatism och våld. Med de initiala kostnader detta kommer att medföra. Investeringar som åtminstone långsiktigt lär ge återbäring många gånger om. 

Nato, Nej Tack 1: Vikten av att ha en fiende

SIPRI uppskattar att det totala värdet för den internationella vapenhandeln år 2013 uppgick till minst 76 miljarder US-dollar. Med tanke på att inte alla länder är lika öppna med sina transaktioner är den verkliga siffran, enligt SIPRI, mycket sannolikt klart högre. Det är i alla händelser en mycket stor bransch som omsätter enorma summor. Avspänningen efter det kalla kriget kanske, i ljuset av detta, inte togs emot som odelat positivt av riktigt alla. Här stod stora pengar på spel. Men hur skulle denna krigsindustri motiveras utan den klassiska fienden? Det uppstod tillfälligt ett desperat behov av fiender. Ja, lite överdrivet konspiratoriskt kanske. Men det är onekligen en röd tråd som går genom alla USA- och Nato-ledda aktioner under de senaste 20 åren.

Många har nog glömt hur den serbiske presidenten Milosevic jämfördes med Hitler och fick personifiera ”ondskan” i världen. Sören Sommelius påminner oss i ett kapitel av ”Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap”. Det blev de ”smarta bombernas” entré på världsmarknaden. Stealth-planen testades och smög över Serbien och fällde sin last med aldrig tidigare skådad precision... enligt Nato. I verkligheten träffades få militära mål men desto fler civila. I Haag hölls en stor fredskonferens där krigsförbrytelserna fördömdes medan Nato från sitt högkvarter i Bryssel istället pumpade ut propaganda om ”det goda kriget”. I Bryssel satt också de svenska journalisterna för att inhämta ”information” om vad som skedde i Serbien.

Några år senare inledde George W. Bush sitt korståg mot ”evil-doers around the world”. Kampen mot terrorismen var en perfekt klangbotten för all militär verksamhet och produktion. Vem vill inte bli av med terrorism? Det satte också ribban för andra och kampen mot terrorismen används som återkommande slogan för Israels urskillningslösa bombningar av Gaza och av Ryssland i Tjetjenien och numera också Syrien. Att åberopa ”krig mot terrorismen” har blivit en taktik som inbegriper ett propagandamaskineri där överdrifter av terrorhot och demonisering av personer och grupper ingår som ett led i krigföringen. Att Putins Ryssland skulle vara ensamt om ett sådant är en naiv villfarelse som bland andra den förre CIA-agenten Philip Giraldi har försökt framhålla. Eller som material som Edward Snowden offentliggjort visar om USA:s hemliga försök att destabilisera misshagliga latinamerikanska regeringar. Något som i propagandan avfärdas som ”konspirationsteorier”.

Saddam Hussein var bästa kompis med USA på den tiden då Ayatollah Khomeini var en ”evil-doer” men blev sedan föremål för demoniseringstaktiken och fick sitt Irak invaderat och förstört. Demoniseringen av Saddam Hussein och de påstådda lagren av massförstörelsevapen var nödvändiga element i propagandan utan vilka det troligen aldrig gått att skrapa ihop tillräckligt med allierade och tillräckligt med folkligt stöd för invasionen (i brist på FN-mandat). Resultatet vi ser idag kan ingen kalla annat än katastrofalt. Låt vara att Irak blev av med en diktator. Men hundratusentals civila har fått sätta livet till och landet befinner sig delvis i totalt kaos. Om det var terrorism som skulle bekämpas kan det svårligen betraktas som annat än ett kostsamt kolossalfiasko. Först efter invasionen fick Al-Quaeda inflytande i Irak och IS framfart har vi inte sett slutet på än.

Invasionen av Afghanistan och den efterföljande jakten på Usama Bin-Laden och på talibaner har på samma sätt orsakat stora mängder civila människoliv. Utan att på något sätt ha fått talibanerna på knä. Ett oräkneligt antal miljarder dollar har pumpats in till den militära insatsen, till synes verkningslöst. Troligen har det, som terroristbekämpning betraktat, varit snarare kontraproduktivt. Liksom i Irak. Trots detta, eller just därför (beroende på hur man vill se det) dröjer sig USA kvar i landet. Liksom de flesta övriga Nato-ländernas trupper.

Bild: Reuters/Afghanhumanrights.com. Offer för en bombattack utförd av NATO i Kunarprovinsen i april 2013.

Libyens Gadaffi var under flera decennier diktator i landet och var länge en demon för USA och Europa tills han hjälpte Europa att lösa ”problemet” med flyktingströmmar från den afrikanska kontinenten som istället kunde hanteras i Libyen. Tillsammans med lite ”oljesmörjning” blev Gadaffi nästan rumsren under ett antal år. Ungefär 10 % av Europas oljeimport kom från Libyen vid den tidpunkten. Fram till den arabiska våren då han åter blev en demon och Nato gavs uppdraget att upprätta en flygförbudszon över Libyen och sedermera hjälpte miliser att inta Tripoli. Troligen handlade detta mer om att säkra oljeimporten än att skydda civilbefolkningen. Demoniseringen av Gadaffi har också i efterhand visat sig bygga på delvis falska uppgifter, vilket bland annat framgår av en artikel i Washington Post, som menar att insatsen i Libyen grundats på ett ”false narrative”. Resultatet av aktionerna är emellertid... kaos.

Utöver detta bör också nämnas alla de tusentals drönarattacker som görs i en mängd länder, utan krigsförklaring. Bara i Pakistan dödas, enligt en artikel i the Guardian, 28 civila för varje dödad ”targeted”. De blir vad som kallt brukar benämnas ”collateral damage”. Många av attackerna utförs av den amerikanska militära organisationen JSOC (Joint Special Operatons Command). Den undersökande journalisten Jeremy Scahill har i sin film ”Dirty Wars” försökt att komma detta hemlighetsfulla militära organ närmare inpå livet. Han tvingas konfrontera konsekvenserna av ”a war spinning out of control”, enligt den officiella presentationen av filmen (finns på Netflix för den intresserade). Enligt uppgifter i denna film utförs attacker i upp till 75 olika länder (!). Även SR P1 har uppmärksammat organisationens förehavanden och beskriver en ny militär strategi ”långt bort från det mediala sökarljuset”.

Jämfört med alla dessa interventioner och invasioner förefaller Rysslands övertagande av Krim som ett under av smidighet. Två ukrainska soldater dödades. Ändå förefaller det oerhört viktigt att framställa Putin som en ny Hitler. Och som det stora hotet mot världsfreden. Demoniseringen av Putin i USA och Europa följer ett mönster som borde oroa oss betydligt mer än Putin. Ändå är nu det främsta argumentet för ett medlemskap i Nato att skydda oss från Putins Ryssland.

Att i blind hysteri rusa in i Nato vore för det första ett säkerhetspolitiskt risktagande sett ur ett snävt nationellt perspektiv. Det svenska deltagandet i Libyen och Afghanistan har inte gett mersmak precis men det har ändå varit fria val. Vilka konflikter kan vi tvingas eller pressas att delta i som medlemmar av Nato? Ett medlemskap skulle också vara en sorts underskrift på en militärdoktrin som visat sig kontraproduktiv och förödande för människoliv och länders infrastruktur, politiska stabilitet och den internationella säkerheten och stabiliteten. Ett alliansfritt Sverige har betydligt bättre möjligheter att driva en förhandlingslinje där fred, försoning och uppbyggnad blir mål och riktmärken istället för förstörelse och dödande. En linje som är mer konstruktiv och human och samtidigt oerhört mycket billigare. Något jag går in på djupare i mitt nästa inlägg...

En liten bön från ett litet barn

Den trogne läsaren av denna blogg får ursäkta min tillfälliga fascination av böner. Men jag är just nu helt inne i Svetlana Aleksijevitjs bok "Bön för Tjernobyl" och den har en oemotståndlig påverkanskraft. Som jag skrev häromdagen när jag en förhoppning att hon ska stöta på kärnkraftskramare som Jan Björklund i vimlet på Nobelmiddagen som kommer. Vittnesmålen från folk som var tvungna att evakuera byarna i närheten av Tjernobyl eller blev ditkallade att arbeta med saneringen efter haveriet är omskakande läsning. Högläsning ur ovan nämnda bok borde få även denne inbitne atomkraftsfantast att vackla. Exempelvis Nikolaj Fomitj Kalugins berättelse om sitt barns bön om att få leva:

"Min dotter fyllde sex år på själva haveridagen. När jag nattade henne, viskade hon i mitt öra: 
- Pappa, jag vill leva, jag är liten än. 
Och jag som trodde att hon ingenting förstått... När hon fick syn på någon i vit rock på daghemmet eller på kocken i matsalen, blev hon hysterisk: 
- Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill inte dö!
Vitt ljus tålde hon inte. I vårt nya hem bytte vi till och med ut de vita gardinerna. Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? I sjuksalen låg sju stycken... Nej, nog nu! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: ´Du begår förräderi´
Det är för att jag måste berätta om henne som om en främling... Om henne och hennes plågor... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre om hon fick dö än att behöva plågas så här. Eller om jag fick dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte! Förmår inte! Vi lade henne på dörren... på dörren som pappa låg på en gång... Sedan kom de med en liten kista... Den var som en stor dockask. Som en ask.
Jag vill vittna om att min dotter dog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi ska hålla tyst. Man säger att det inte är bevisat än, att det inte finns någon faktabank. Man får vänta i hundra år. Men mitt människoliv - det är kortare... Jag kan inte vänta. Skriv det... Ni kan i alla fall skriva: Dottern hette Katia... Katiusjenka... Hon blev sju år...

(Ur "Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj)