Palestinier är nazister? – Israels ”förklaring” till våldet i Jerusalem

Den israeliske presidenten Netanyahus uttalande för några dagar sedan (20/10 på World Zionist Congress) där han frikände Hitler från ansvaret för Förintelsen och påstod att detta istället låg på dåvarande Stormuftin av Jerusalem Haj Amin al-Husseini har mötts med såväl förvåning som upprördhet men också fått många att brista ut i gapskratt. Näthånet har flödat. Men det finns också en allvarlig analys av det historierevisionistiska uttalandet och vad syftet med det egentligen var. 

Noam Sheizaf skriver i +972 Magazine att anledningen att sätta nazistämpel på palestinierna är att försöka antyda för omvärlden att de aldrig kommer att gå att förhandla med dem. Att palestinierna måste bekämpas till det bittra slutet. Han utvecklar tesen så här:

”Saying that the Palestinians are Nazis — very much like the comparison between Israel and the Nazis — has no place in a fact-based or historically accurate discourse. That should go without saying. The only reason to do so would be to illustrate that it is impossible to negotiate, or even speak with, the other side — that they must be fought to the bloody end. That is the historical context and significance of comparing somebody to the Nazis. They are one of the few regimes in all of history whose illegitimacy is absolute — to everyone in the world” 

Netanyahu vet givetvis bättre och försökte dagen efter talet förtydliga att han inte ville frikänna Hitler från ansvaret för Förintelsen. Men någon pudel var det inte tal om. Beskrivningen av palestinierna hänger där i luften.

Faktum är dock att det inte var första gången på sistone som jag hört denna anklagelse. I ett inslag i Agenda för en dryg vecka sedan (19/10) framförde israels ambassadör i Sverige samma sak. Han fick frågan vad han trodde att våldsutbrottet i Jerusalem berodde på och svarade då så här (enligt Svt:s översättning):

”Jag tror att grogrunden är de ständigt pågående provokationerna från den palestinska myndigheten och inte minst Hamas i Gaza. Innan staten Israel bildades samarbetade palestinierna med tyskarna och Hitler om den slutliga lösningen av judefrågan ifall tyskarna kom till Israel”

Netanyahus anklagelse är således ingen isolerad och överhettad ”slip of tongue”. Snarare förefaller det vara en ny strategi från Israel där palestinier och den palestinska myndigheten ska kopplas ihop med Förintelsen och Hitler för att framkalla största möjliga avsky dels internt men framför allt internationellt. Att al-Husseini bevisligen hade tät kontakt med Nazityskland är väl känt. Men lika lite som Angela Merkel ska behöva ställas till svars för Hitlers förbrytelser kan Stormuftin av Jerusalems förehavanden vid andra världskriget knappast belastas den palestinska myndigheten av idag.

Men det är precis vad Israel nu försöker göra. Smutsigt? Ja. Effektivt? Kanske. Fortsättning följer?

Israel mot ett ödesval - Blir Israel av med Netanyahu?

Israel går mot något av ett ödesval. Den 17 mars står valet mellan fortsatt Netanyahu-ledd högerregering eller en center-vänsterkoalition (Zionistunionen) som vill ändra riktningen på israelisk politik och som har betydligt större intresse av att förhandla med Palestina om en framtida tvåstatslösning.

Ett ödesval tror jag att det är. Inte bara för att det skulle underlätta dialog med Palestina eller för att det skulle lösa spänningarna till den främste bundsförvanten USA utan för att Israels framtid, liksom alla små eller stora samhällen, är beroende av att unga människor med framtidstro stannar i landet, bildar familj och en bas för nya generationer israeler.

Israeler trötta på Netanyahu

Nättidningen +972 skriver om valet som en utvärderande folkomröstning av Netanyahus sex år vid makten. I Tel Aviv samlades nyligen 50000 människor som krävde hans avgång. Valbarometrar visar dock att det blir ett jämnt val och osäkerheten är stor om valutgången. Enligt de sista väljarundersökningarna som görs före valet har Netanyahus Likud dock tappat och vore det valresultatet skulle alltså koalitionen med Arbetarpartiet och Hatnuah (Zionistunionen) ha fler platser i Knesset än Likud.

I Haaretz framkommer också att det är många israeler som nu är trötta framför allt på personen Netanyahu kanske mer än på högerpartiet Likud. Anshel Pfeffer skriver:

”In a way that none of his predecessors as prime minister did, Benjamin “Bibi” Netanyahu has sucked the oxygen out of all public debate and overwhelmed his country’s image.”

Det är milt sagt spännande även för de palestinier som längtar efter den tvåstatslösning som så gott som hela världen ser som den enda rimliga för att lösa konflikten mellan israeler och palestinier. Netanyahu däremot tycks ha övergett denna lösning helt om man ska tro uttolkandet av ett tal nyligen där han förklarade tidigare löften om palestinsk statsbildning som ”irrelevanta”.

Främst avser han då förbindelser vid löftet om att verka för en tvåstatslösning som han gjorde 2009 i ett tal som brukar refereras till som ”Bar-Ilan talet”. Av en Haaretz-artikel (obs att länk troligen endast fungerar för prenumeranter) att döma förväntar sig USA av kommande regering efter valet kommer att arbeta för att denna tvåstatslösning ska komma till stånd. Ännu ett skäl för Vita Huset att önska sig ett nederlag för Likud och Netanyahu. En talesman för Vita Huset, Jen Psaki, uttrycker det enligt följande:

”We want partners who want to pursue this [two-state solution]”

Haaretz menar också att listan kan göras lång över utrikesfrågor som förblivit olösta under Netanyahu. Han anses allmänt vara helt utan plan och strategi och agera reaktivt och spontant på världshändelser vilket kanske inte alltid faller ut så väl. Artikeln har titeln ”Wanted: Aprime minister who can clean up Israel´s diplomatic mess”.

Haaretz valsidor finns tillgängliga här om man är prenumerant, vilket kan ordnas genom att registrera sig för den som är intresserad. Kan rekommenderas då det finns åtskilliga intressanta artiklar som ger ett perspektiv på israelisk politik och debatt som kanske inte alltid faller ur Netanyahus mun.

Israeliska araber – ”… not wanted here”

En av valets stora nyheter är dock den arabiskavalalliansen. Den gemensamma listan för flera arabdominerade partier förväntas kunna knipa 15 platser i Knesset och bli tredje största partiet. Enligt professor Lev Grinberg lär det inte kunna bli någon vänsterregering utan deltagande från denna araballians.

Den attack från vänster som nyligen levererades anses dock försvåra ett framtida stöd från den arabiska alliansen för en center-vänsterregering. Högerpartiet Likuds krav inför den centrala valkommittén att diskvalificera kandidaturen för en av araballiansens kandidater, Haneen Zoabi, fick stöd från Zionistunionen vilket mycket väl kan tillintetgöra deras möjligheter att bilda regering efter valet.

Från höger attackeras den arabiska alliansen verbalt. Avigdor Lieberman klargjorde i en tv-debatt nyligen läget för de israeliska araberna: ”Ni är inte önskvärda här”.

Till och med fysiska attacker mot arabiska kandidater har förekommit.

Om detta och mycket mer kan man läsa i nättidningen +972 Valspecial Israel.

Valdebatten - ingen talar om ockupation

Här hemma skriver Ricki Neuman i en krönika i SvD 12/3-15 om frånvaron av debatt om ockupationen i valrörelsen.

Israeliska intellektuella vill häva ockupationen eftersom den är ett brott och innebär förtryck av ett annat folk men också för att den kostar för mycket. Men inte i pengar räknat utan psykiskt och emotionellt. Rent ekonomiskt är den möjligen vinstgivande? Eller tillhandahåller åtminstone lösningar på problem för den nuvarande regeringen.

Debatten inför valet har hittills handlat om korruptionen bland politiker och företagare, om Iran och, kanske framför allt, om bristen på billiga bostäder. Det är här det där om lösningen på problem för regeringen kommer in i bilden. 

Bostadsbrist och bosättningar – trots allt en diabolisk bostadspolitik?

I en artikel i SvD 11/3-15 skriver Catrin Ormestad om bostadsbristens Israel och om bosättningar på Västbanken som lösningen som slår två flugor i en smäll, så att säga. De unga och fattiga tvingas flytta till de billigare bostäderna byggda på ockuperad mark.

Mellan 2008 och 2013 har huspriserna ökat med 55 % och fortsätter att stiga. En lösning är att flytta ut till ”periferin”, vilket enligt Ormestad är en omskrivning för det ockuperade Västbanken. Bosättarnas antal på Västbanken har under ovanstående period ökat med 23 % medan befolkningsökningen under samma period varit 10 %. En halvtimmes bilresa från Tel Aviv finns nämligen bosättningar med betydligt lägre huspriser än i staden. Staten subventionerar bostäderna och erbjuder fördelar, som gratis skolskjuts och skattelättnader för företag för att locka folk att flytta dit. En del kan inte tänka sig att delta i stölden av palestinsk mark men för många är det lockande, i synnerhet för fattiga ultraortodoxa judar. Dessa har ofta stora familjer och låga inkomster och det finns flera bosättningar där nästan enbart denna grupp bor. En medveten politik, enligt Ormestads intervjuobjekt som ser Netanyahus tjat om Iran som ett sätt att avleda debatten från socioekonomiska inrikesfrågor.

Många unga har flyttat utomlands och många fler funderar på att göra det. De ser ingen framtid i Israel. Kanske är detta det stora hotet mot Israel och inte ineffektiva raketer från Hamas?

Själv har jag oerhört svårt att se en ljusnande framtid för Israel-Palestina vid en valseger för Likud. För hur ska den se ut med frustrerade unga människor både i Israel och i Palestina, en nedlagd tvåstatslösning och en fortsättning på den provocerande bosättningspolitiken som lär leda till ytterligare radikalisering av det palestinska motståndet?

Alltså; ett ödesval för Israel, för Palestina, för Mellanöstern och i förlängningen hela världen. 

Netanyahus tal inför kongressen; Har vi inte hört det förut?

Idag talade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inför den amerikanska kongressen. Något som inte uppskattades av Vita Huset.

Nå, vad var det då han sa? I huvudsak att avtalet som USA och ett antal andra länder är på väg att sluta med Iran är dåligt och att det kommer att leda till att Iran får en lätt väg till att skaffa kärnvapen. 

President Barack Obamas kommentar var att talet inte innehöll något nytt. Förmodligen tänkte han på det här:

“Iran would possess nuclear weapons in three to five years”

(Ur Netanyahus bok Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorists, 1995)

“The most dangerous of these regimes is Iran, than has wed a cruel despotism to a fanatic militancy. If this regime, or its despotic neighbor Iraq, were to acquire nuclear weapons, this could presage catastrophic consequences, not only for my country, and not only for the Middle East, but for all mankind … Only the United States can lead this vital international effort to stop the nuclearization of terrorist states. But the deadline for attaining this goal is getting extremely close.”

(Tal till amerikanska kongressen 10 juli 1996)

“... our experts say Iran was probably only one or two years away [from developing nuclear weapons]”

(Netanyahu till en amerikansk kongressdelegation, Wikileaks 09 februari 2009)

“The American president must stop Iran from acquiring nuclear weapons - and quickly – or an imperiled Israel may be forced to attack Iran´s nuclear facilities itself … You don´t want a messianic apocalyptic cult controlling atomic bombs. When the wide-eyed believer gets hold of the reins of power and the weapons of mass death, then the entire world should start worrying, and this is what is happening in Iran”

(Intervju i The Atlantic 31 mars 2009)

“Where’s Iran? Iran’s completed the first stage. It took them many years, but they completed it and they’re 70% of the way there. Now they are well into the second stage. By next spring, at most by next summer at current enrichment rates, they will have finished the medium enrichment and move on to the final stage. From there, it’s only a few months, possibly a few weeks before they get enough enriched uranium for the first bomb.”

(Tal till FN:s Generalförsamling 27 september 2012)

Han var för övrigt en gång i tiden fullständigt övertygad att även Irak hade kärnvapen på gång. Så här sa han 12 september 2002:

”There is no question whatsoever that Saddam is seeking and is working and is advancing towards a development of nuclear weapons. No question whatsoever.”

Vilket ju i och med USA:s invasion 2003 visade sig vara falskt alarm. En överdrift av Iraks kapacitet som Netanyahu och Bush framställde som ett dödligt hot vilket skulle sanktionera invasionen.

Så vad är det Netanyahu egentligen vill med sin närmast besatta repetition av kärnvapenhotet från Iran? Provocera fram en amerikansk invasion av Iran?

Nja, kanske är sanningen närmare en annan sak Netanyahu snuddade vid i sitt tal till kongressen idag?:

” The U.N.'s nuclear watchdog agency, the IAEA, said again yesterday that Iran still refuses to come clean about its military nuclear program.”

Han glömde nämligen lägga till att Israel inte ens tillåter IAEA att komma I närheten av sina egna anläggningar. Israel är ju också ett av få länder (tillsammans med bl.a. Nordkorea) som vägrat skriva under ett icke-spridningsavtal. Kanske är det egentligen just detta Netanyahu fruktar mest? Att en ökad insyn från IAEA i Irans atomprogram ska öka kraven på Israel att själva öppna sina dörrar till sitt eget. Som FN krävde 2012... och igen i december 2014.

Kanske är det ständiga tjatet om Irans kärnvapenprogram i själva verket ett sätt att leda uppmärksamheten från det israeliska?

Med vänner som Netanyahu behövs inga fiender

Att Israel surar över att Sverige erkänt Palestina är ingen nyhet numera. Många liberala politiker och skribenter ojar sig över detta och Per Gudmundson i SvD verkar tycka det är stor skada för Sverige att vi dragit på oss Likuds och Benjamin Netanyahus missnöje. Dessutom brukar han upprepa att det svenska erkännandet är att belöna Hamas raketkrig mot Israel. Med detta har han förminskat Israel-Palestinafrågan och brutit ut en liten bit av hela kakan på ett sätt som passar hans argumentation. Det brukar kallas ”cherry-picking”. En metod som inte är alldeles obekant för just Netanyahu själv.

Det börjar nu bli ganska uppenbart att den allra största och mäktigaste bundsförvanten till Israel börjar tröttna. Jag talar förstås om USA och om Obamas stigande irritation över Netanyahus attityd och sätt att föra politik. ”Cherry-picking” är exempelvis något som man i Vita Huset anser att Netanyahus Israel ägnar sig åt när det beskriver förhandlingarna med Iran om deras kärnkraftsprogram. Saker lyfts ur sitt sammanhang och – vad värre är - läcks ut offentligt från de slutna förhandlingarna vilket alla erfarna diplomater vet är det värsta som kan hända. Om man vill komma till ett bra avslut vill säga. Israel har förstås intresse av att förhandlingarna bryter samman nu när det ser ut att vara nära ett avtal som lättar på trycket mot Iran. Enligt israeliska Haaretz har nu Vita Huset börjat begränsa informationen det delar med Jerusalem om Iran-förhandlingarna. 

Ytterligare en sak som irriterar Vita Huset (kanske ännu mer) är Netanyahus planerade tal inför Kongressen. Demokraten Howard Dean är en av de starkaste kritikerna och säger, enligt Haaretz, att Netanyahu är ”en katastrof” (”a disaster”) och att hans planer om tal till kongressen är; ”a stupid thing to do that has harmed US-Israeli relations greatly”. Han fortsätter;

”I don’t trust Netanyahu. I think he’s not served Israel well”.

Netanyahu är inbjuden av republikanerna i kongressen och talet är tänkt att handla om just avtalet med Iran. Hans plan är förstås att gå förbi den amerikanska regeringen och ägna sig åt lobbying i kongressen istället där de mer Likudvänliga Republikanerna är i majoritet. Jag gör det för att ”rädda överlevnaden för mitt land”, säger Netanyahu. Ett brott mot protokollet anser Demokraterna och Vita Huset vilket har lett till att flera demokrater planerar att bojkotta talet och i Vita Huset stiger irritationen över Netanyahus inblandning i amerikansk politik. Patrick Leahy, Demokrat-veteran i kongressen klargör till the Guardian varför;

”It has long been an unwritten rule and practice through the decades that when it comes to American foreign policy, we speak and act thoughtfully, with one voice when we can, with the national interests of the United States as our uppermost consideration, and with caution about the unintended consequences of unilateral actions like this”.

Klargjort är också att Vita Huset inte har några planer på att träffa Netanyahu vid dennes besök till USA (han får här känna på samma medicin som Wallström). Det är inte ofta den dörren är stängd för en israelisk premiärminister på besök i Washington DC, påpekar Aaron David Miller i Foreign Policy. I hans artikel framgår också hur representanter för Obama-administrationen för pressen öppet redovisat sin ilska över israelambassadören Ron Dermers aktiva roll i Netanyahus kongressbesök vilket, menar de, äventyrar relationerna med USA till förmån för Netanyahus egen valkampanj. Irritationen är så pass stor att Obama-administrationen även hyser planer på att svara på Netanyahus provokativa inblandning i amerikansk politik genom att göra detsamma mot Israel. Vita Husets dörr kommer nämligen att istället öppnas för Likuds och Netanyahus största valrival Isaac Herzog, arbetarpartiets ledare, som kommer att ha ett möte med vicepresident  Joe Biden och utrikesminister John Kerry. Herzog har inte varit sen att utnyttja detta i sin valkampanj och triumferande påpekat det vitala för Israel att ha goda förbindelser med USA och att Netanyahus Likud har sämre förutsättningar att upprätthålla sådana.  Helt klart förefaller den amerikanska presidenten ha tröttnat på Netanayahu och hoppas på förändring i det israeliska valet den 17 mars. Aaron David Miller avslutar sin artikel med att formulera det så här;

”Both Obama and Kerry would love to see Netanyahu out and Labor’s duo of Herzog and Tzipi Livni in. And they’re doing everything they reasonably can — short of running campaign ads — to bring that about.”

En ganska unik situation som Netanyahu har lyckats provocera fram. Så de så kallade israelvännerna i Folkpartiet, Per Gudmundson och andra liberala ledarskribenter behöver alltså inte vara så ledsna över de skadade diplomatiska relationerna med Israel. Vi har gott sällskap av USA. Liksom Vita Huset kan de väl istället förena sig med oss som hoppas på en förändring den 17 mars och att det då finns nya ledare att knyta relationerna starkare med. Ledare som förmodligen är varsammare med sina vänner och inte så snara att utse fiender.