USA använder svenska vatten och svensk mark med blicken mot Arktis

 

Just nu pågår febril aktivitet i Karlskronas skärgård. Amerikanska skepp övar där navigering (!). I samma vatten och bland samma skär som den ryska ubåten U137 fastnade på i oktober 1981.

”Den svenska skärgården är både komplex och utmanande att navigera i och utbildningen är uppdelad i olika faser där både skydd och anfall ingår.”

Så beskrivs det på Försvarsmaktens egen hemsida. Det är enligt min mening uppseendeväckande att en av stormakterna bjuds in att lära sig hantera de svårigheter för en anfallande militär styrka som finns i skärgårdsmiljö. Att den svenska skärgården är komplex och utmanande att navigera i är ju en av det svenska försvarets styrkor. Att då avslöja för en främmande militär makt hur man ska övervinna svårigheterna verkar snudda vid landsförräderi. Vi lär väl knappast bjuda in ryska militärer att ta del av samma information?

Självklart inte och i dagsläget kanske vi inte behöver vara rädda för en amerikansk invasion. Men Försvarsmakten påpekar ju särskilt att vi lever i en komplex och snabbt föränderlig och säkerhetspolitiskt svårförutsägbar värld, så vad vet vi egentligen om vad som händer imorgon med ett land där beväpnade högerextrema miliser nu, med presidentens goda minne vad det verkar, mobiliserar för… ja vad?

Försvarsmakten säger sig ju anpassa sig till ”den utveckling vi inte kunnat förutse” men verkar inte ens klara att anpassa sig till den utveckling som kan ses idag.

Nu ger vi istället bort en del av hemligheten med vårt närförsvar till USA som tackar och bockar och kan lägga i minnet till senare tillfälle. Vad vet vi egentligen om landets planer för Arktis? Vad vet vi om dess planer på ”preventiva åtgärder” mot arvfienden Ryssland? Osv.

Arktis on my mind

Det borde ingå i Försvarsmaktens uppgift att hålla Sverige utanför såväl USA:s som Rysslands och Kinas säkerhetspolitiska ambitioner och planer för det område som Sverige faktiskt tillhör, nämligen Arktis.

USA:s intresse av området kan inte heller komma som en överraskning för Försvarsmakten. Redan ifjol kom FOI med en rapport författad av Niklas Granholm och med titeln ”USA och Arktis – Ett amerikanskt dilemma i väntläge?”

”Flera skäl talar för att USA kommer att börja agera mer aktivt i Arktis inom de närmaste åren”, framgår redan i sammanfattningen av rapporten, där dessa också konkretiseras:

”Klimatförändringarna i Arktis, energireserverna, de överlappande territoriella anspråken, de militärstrategiska implikationerna av missilförsvaret och den nukleära andraslagsförmågan, andra statliga och icke-statliga aktörers aktiviteter i regionen, miljöaspekterna samt allmänt ökande mänskliga aktiviteter i regionen”.

Rapporten pekar på vad som komma skall och som redan sker, nämligen att:

”Arktis är på väg att bli en reguljär del av USA:s nationella planeringsprocess. En fortgående konkretisering av handlingslinjer kommer efterhand att generera utspel, PM, artiklar och federala policydokument av olika slag.”

Exakt hur amerikanska framtida beslut kommer att se ut kan vi inte veta men Försvarsmakten bör ju givetvis i sin omvärldsanalys beakta de brännande frågor som FOI:s rapport framhåller:

”I kraft av sin supermaktsroll och globala intressen kommer amerikanskt agerande att vara en av de viktigaste faktorerna i hur karaktären av det nya Arktis utvecklas. På vilket sätt och i vilken takt kommer USA att utveckla sina handlingslinjer för det nya Arktis? På vilket sätt formulerar USA sina intressen i regionen? Vilka resurser har man tillgängliga? Vilka resurser saknas för att en sammanhängande politik skall kunna implementeras? I vilken takt sker denna utveckling?”

Ekonomiska intressen

Att USA fortsatt kommer att öka sina aktioner i Arktis är utom allt tvivel. Det var inte heller länge sedan som dess president gick ut med en trevare för att ”köpa Grönland” av Danmark, vilket inte emottogs positivt av danskarna. I våras gick de istället ut med att erbjuda ett ”stödpaket” till Grönland, över huvudet på den danska centralmakten. USA:s ambassadör i Danmark, Carla Sands, författade en krönika ställd till danska folketinget där hon varnade för Rysslands och Kinas ”aggressiva”, ”rovgiriga” och ”förorenande intressen i området och istället framhöll USA som en pålitlig och ansvarsfull aktör i Arktis. Men kunde inte dölja att det vattnas i munnen på amerikanska ekonomiska intressenter:

”De outnyttjade resurserna i hela Arktis är verkligen anmärkningsvärda. De omfattar olja, gas och fisk med betydelse för hela världens matresurser. Dessutom finns sällsynta jordarter.”

I Finland är pressen inte lika blåögd som den svenska och frågor om Arktis ges en större uppmärksamhet än här i Sverige. Läsning av en artikel i Yle som tar upp frågan om USA:s intresse för Grönland rekommenderas.

FOI förutser det amerikanska intresset för regionen så här:

”I kraft av världsmaktsstatus, ekonomiska och militära resurser och det amerikanska systemets vana att formulera nationella intressen och agera efter dem, kommer de handlingslinjer USA väljer att vara av stor betydelse för utvecklingsmönstret i Arktis.”

Av FOI-rapporten framgår också det väl grundade antagandet att ”utvecklingen av en ny amerikansk policy för Arktis inte är en så starkt partiskiljande fråga”, men det måste ändå antas att aggressiviteten i agerandet kan komma att variera beroende på USA:s inrikespolitiska utveckling och maktförhållanden. 

Något som styrks av agerandet gentemot Grönland/Danmark samt i frågan om borrning efter olja och gas som är en följd av det republikanska partiets och president Trumps hållning till klimatförändringen, som i en miljökonsekvensanalys från Bureau of Land Management (BLM) beskrivs som ”cyklisk snarare än påverkad av människans livsstil”.

Det slutgiltiga beslutet om oljeborrningen kom i augusti i år och Arktis har också blivit en valfråga inför amerikanska presidentvalet.

Militära intressen

En mycket viktig detalj som USA kan förväntas åtgärda är behov av nya isbrytare och isgående fartyg. Det framgick redan 2011 av det amerikanska försvarsdepartementets rapport där det framhölls att ”USA behöver säker tillgång till Arktis för att kunna stödja nationella intressen i regionen”.

I somras kom också ett memo från president Trump som beordrade byggandet av en ny isbrytarflotta.

Det kan tilläggas (som en parentes) att Sverige och Finland, som av en ren händelse (?), tidigare i år lanserat byggandet av totalt fem nya isbrytare.

Arktis har också kommit att utgöra en spelplan för den nukleära andraslagsförmåga som byggdes upp i och med utvecklingen av kärnkraftsdrivna, kärnvapenrobotbestyckade ubåtar med kapacitet att under lång tid verka i kanten av eller dolda under istäcket i Norra ishavet. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland har byggt upp sådana flottor.

Det svenska agerandet kommer då naturligtvis som en oerhört välkommen present till de amerikanska säkerhetspolitiska och oljeindustriella aktörerna och policymakarna, samt den amerikanska militären.

Detta är bara ett exempel på det olyckliga med det militära samarbetsavtalet med USA. Det är så långtgående att vi inte längre, utan att bli utskrattade, kan hävda att vi försvarar våra gränser mot alla tänkbara angripare. Kanske är det långsiktiga målet att urholka alliansfriheten så pass att den till slut blir meningslös och öppnar för Nato-anslutning som ”enda vettiga lösning”?

Själv känner jag mig inte ett dugg trygg med vetskapen om att det tycks vara USA som ska garantera Sveriges säkerhet. En nation som är världens militärt absolut starkaste; som har en president som hotar andra med att ha den största kärnvapenknappen; som har tungt beväpnade högerextrema miliser på gatorna med samma presidents goda minne; och som har en historia fylld med militära interventioner och invasioner, efter andra världskriget så gott som alla med katastrofalt resultat.

Corona: Allt stängs ned men Aurora består!! Samhällsförsvar utan samhällsansvar?!!

Jag fick nypa mig i armen för att kolla om jag var vaken i morse, då jag läste att Försvarsmakten inte hade några som helst betänkligheter inför sin stora sin övning Aurora i maj-juni. 25 tusen soldater ska ut och strida i skog och mark och tre tusen kommer hit från utlandet. Plötsligt gäller inga som helst begränsningar av antalet deltagare i evenemang eller resebegränsningar.

I flera länder bevakas befolkningen av drönare och militärer (!!) för att de inte ska ge sig ut på gatorna. I Norge får du 15 tusen norska kronor i böter om du övernattar utanför hemkommunen. I Spanien får man bara gå ut för att handla mat och besöka apotek och liknande nödvändiga ärenden. Hemmet får man endast lämna för nödvändiga ändamål – så som mathandling och apoteksbesök. Polis stoppar folk som rör sig utomhus och avkräver dem kvitto som bevis för ärendet. Vakter kontrollerar att alla håller minst en meters avstånd i butikerna och tillåter bara 50 kunder samtidigt i lokalen. Hela Italien har också utegångsförbud och liknande drakoniska begränsningar av rörelsefriheten för befolkningarna finns nu i flera europeiska länder. Själv sitter jag i Helsingfors och får inte röra mig utanför landskapet Nylands gränser. Militärer och poliser spärrar alla tillfartsvägar (ska dock sägas att Finland dragit tillbaka sitt deltagande i Aurora20).

Dessutom är i stort sett alla större kultur- och idrottsevenemang inställda eller uppskjutna i snart sagt hela världen. Företag, idrottsföreningar och kulturetablissemang, egenföretagare och småföretag får alla bita i det sura äpplet och kanske gå i konkurs. Men de fogar sig och gör vad de kan för att inte bidra till spridningen av corona-viruset. En stor militärövning i Norge avbröts i början av mars för att en av deltagarna insjuknat av covid19.

Så vad gör då Försvarsmakten?

Hjälper till i sjukvården? Kör ut mat och mediciner till gamla och sjuka på landsbygden? Röjer snö i norr för framkomlighet till dem? Hjälper ålderdomshem att sköta in- och utpassering? Distribuerar skyddsmateriel till sjukhus och allmänna inrättningar?

Nej, här ska hållas övning i vanlig ordning och in bjuds tusentals soldater från andra länder. Inga problem att korsa gränserna nu inte. Redan den 11 maj ska de välla in i landet och övningen ska pågå fram till 4 juni. Vill påminna om att EM i fotboll som skulle börjat i juni är uppskjutet, Almedalen i början av juli är inställt och OS som skulle hållits i augusti är uppskjutet. Men Aurora består. Kostnad 660 miljoner kronor, enligt Försvarsmaktens egna beräkningar (brukar ju i och för sig aldrig hålla så troligen mer). I en tid då staten är tvungen att ösa ut pengar för att hålla alla samhällsfunktioner på benen och ge stöd till arbetslösa och klara sjukvården med mera. Samhällsförsvar utan samhällsansvar!!

Men kommunikationschefen vid Södra skånska regementet P7, Marcus Nilsson, har inga betänkligheter (möjligen förstod han inte frågan?):

”Vi planerar Aurora som den ska genomföras i full styrka […]”

Ställd inför frågan från Svt varför detta är så viktigt säger han:

”När samhället är i kris ska försvaret vara som starkast”

Vid det laget hade jag redan nupit mig i armen och konstaterat att jag var vaken. Nu gick jag istället i taket och flög ur sängen för att skriva denna text. Det är sällan jag blir så förbannad numera, men här gick proppen ur. Sen fortsatte jag att läsa och fick ännu mer bråttom att skriva. Marcus Nilsson toppar nämligen med följande kommentar:

”Vid alla övningar har vi sjukförläggning. Om någon blir magsjuk eller liknande kommer man att bli isolerad”

Ja, man måste ju fråga sig om Försvarsmakten lever i karantän jämt? Men en kommunikationschef kanske ändå borde titta ut från förläggningen då och då för att se vad som händer runtomkring. Magsjuk!!??

Här är hela Europas befolkning belagda med mer eller mindre drakoniska rörelsefrihetsbegränsningar och företag mer eller mindre beordras av staten att gå i konkurs. Nu är det dags för regeringen Löfven att visa att vi inte är en militärstat och beordra Försvarsmakten att lägga ned årets övning.

Aurora är förvisso ett passande namn på övningen, om den nu ska genomföras. Fenomenet med norrsken (Aurora Borealis) kan ju uppträda i olika former. Ett av dem kallas för… jo… Corona!!

PS) Den 6 april ska ett definitivt beslut tas om övningen eventuellt ska ställas in eller bantas ned. Om du håller med mig, ställ in övningen, sprid denna bloggtext, skriv på listor om sådana finns, skriv egna inlägg på sociala medier, insändare i lokaltidningar osv.

SIFO-undersökningen som försvann - och ett värdlandsavtal som vann

”Majoriteten av den svenska opinionen är emot värdlandsavtalet med NATO!”

Ja, det där är en rubrik vi aldrig fick se i etablerade medier, trots att det speglar sanningen. Det är inte många som känner till den SIFO-undersökning jag i skrivande stund har framför mig. Den visar att drygt 56 % av svenska folket var emot värdlandsavtalet och bara drygt 26 % var för. Intressant att notera är också att även de borgerliga partiernas väljare var övervägande negativa till avtalet. Till och med Moderaternas väljare var mer benägna att säga nej (43 %) än ja (40%). Den andel på 17 % som inte tagit ställning motsvarar ungefär genomsnittet, men bland Socialdemokraternas väljare fanns bara 16 % ja-sägare mot 68 % nej-sägare och för Miljöpartiet gällde motsvarande siffror 15 % ja mot 61 % nej.

Detta var alltså läget 15-18 februari 2016 när undersökningen utfördes. Tre månader före det att förslaget skulle föreläggas riksdagen för beslut den 25 maj 2016.

Det var ett antal aktivister i Nej till NATO som på eget initiativ och på egen bekostnad beställde den här undersökningen av SIFO. Det hör till saken att de inte utför vilka undersökningar som helst utan har höga krav på frågeställningarnas formuleringar och andra kriterier för att ta sig an ett uppdrag. Det var flera månaders jobb med detta för dessa aktivister. Belöningen skulle förstås ha varit att media uppmärksammat resultatet. Det gjorde inte media. Ingen av de stora morgon- och kvällstidningarna eller tv-bolagen intresserade sig för undersökningen som därför lär ha passerat under den allra största majoriteten svenskars radar. Det enda jag hittar på nätet är en artikel på sajten NyheterIdag.

Hur det sedan gick i riksdagens omröstning om värdlandsavtalet vet vi ju nu. Det röstades igenom i riksdagen av en klar majoritet. Som därmed alltså gick emot sina väljares vilja och körde över svenska folket. Förvisso efter fem timmars hård debatt men med röstsiffrorna 254 ja-röster mot 40 nej-röster. Miljöpartiet var splittrat och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt uttalade sig efteråt besviket att han befarade att avtalet skulle urvattna ”omvärldens tilltro till vår militära alliansfrihet”, ett ”utrikespolitiskt verktyg” som gör det möjligt för Sverige att vara ”trovärdiga i de internationella nedrustningsförhandlingarna”, inte minst de som handlar om kärnvapen. Men så var det också det i princip sista han gjorde som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet. ”Tystnadskulturen breder ut sig”, sa Mutt när han tvingats bort som talesperson, med adress till Fridolin.

Frågan bereddes naturligtvis i utrikes- och försvarsutskottet som kom fram till att föreslå riksdagen att säga Ja till avtalet. Bakom utskottets förslag stod en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. De enda som reserverade sig var Sverigedemokraterna som sade sig vilja värna den svenska alliansfriheten och efterfrågade mer konsekvensutredning, samt Vänsterpartiet, som tryckte mer på att det skulle innebära ett steg mot ett medlemskap i Nato och att utformningen av avtalet skett utan folklig förankring.

Det är egentligen ganska märkligt att det är just dessa partier som värnar om den svenska alliansfriheten. Det känns ju mer som en extrem hållning att bjuda in USA att lägga bombmattor över norrländska hedar än att värna den alliansfrihet som de jure gällt sedan andra världskrigets slut.

Det är nämligen just detta värdlandsavtal som svenska Försvarsmakten har som grund för att bjuda in NATO-styrkor till Sverige i höst för övningar under ”Aurora 17”. För några dagar sedan gick försvarsminister Peter Hultqvist (S) och ÖB Micael Bydén ut med ett gemensamt uttalande som lyder så här:

”Det finns en uppenbar risk för påverkans- och informationsoperationer i anslutning till höstens militärövning Aurora 17. Om en felaktig bild av övningens syfte och inriktning sprids kan det skapa oro hos allmänheten samtidigt som förtroendet för våra myndigheter undermineras”

Det är anmärkningsvärt att försvarsminister och Försvarsmakt försöker tysta en sund opinion mot främmande makts militära närvaro på svenskt territorium. Han underminerade just mitt "förtroende för myndigheter". Det är Stasi-fasoner som inte hör hemma i mitt Sverige i alla fall. Yttrandefriheten här bör väl gälla även för de som vill värna alliansfriheten, och inte bara nazister som vill sprida nationalsocialistisk revolutionärspropaganda i Almedalen?

Regering och myndigheter ignorerar inte bara folkets vilja när det gäller den här typen av inbjudningar av främmande makts stridskrafter utan misstänkliggör på förhand också kritiken av konsekvenserna av beslutet om värdlandsavtalet, som ju militärövningen Aurora 17 är exempel på. Eller vill försvarsministern kalla det för desinformation? Möjligen är det också desinformation att här informera om att 19000 soldater kommer att delta i den största övningen sedan kalla kriget och att förband från våra nordiska grannländer samt från Estland, Polen och USA kommer att delta? Eller att amerikanska Abrahams-tanks och stridsfordon av märket M2 Bradley kommer att rulla på svensk mark, att amerikanska attackhelikoptrar av märket AH64 Apache kommer att kretsa i luftrummet, att amerikanska örlogsfartyg kommer röra sig i svenska vatten, och att amerikanska militärkängor tillhörande soldater i ett mekaniserat skyttekompani under denna storövning kommer att trampa svensk, till och med privat, mark?

De kritiker som menat och menar att värdlandsavtalet skyndades igenom utan att föregås av offentlig debatt och en diskussion kring Sveriges alliansfrihet har rätt. Man kan dock gå längre än så är jag rädd. Undanhållande av fakta och en skrämseltaktik mot opposition är metoder vi förknippar med stater som är allt annat än demokratier. Personligen tycker jag detta är extremt provocerande. Den ”tystnadskultur” Valter Mutt tycker sig ha sett breda ut sig inom Miljöpartiet ser vi också lägga sig som en våt obehaglig filt över hela Sverige.

Hade då riksdagens beslut blivit annorlunda om den folkliga opinionen, eller folkets röst, hade fått ett större utrymme att komma fram i media? Vilket intryck hade riksdagspartierna tagit av en undersökning som denna? Hade samma hänsyn till den allmänna opinionen tagits i den här frågan – att öppna våra gränser för främmande militärtrupp - som tas när det gäller att stänga gränser för flyktingar?

Troligen inte är väl det deprimerande svaret. Jag är lite rädd att hela frågan om NATO-medlemskap redan är avgjord och att Värdlandsavtalet bara är en punkt på färdplanen dit. Det särskilda yttrande som samtliga borgerliga partier (emot sina väljares åsikter?) lämnade i utskottets betänkande anger tonen:

”Alliansen ser positivt på att samförståndsavtalet om värdlandsstöd nu kommer till stånd. Det är en naturlig följd av en svensk säkerhetspolitik som vilar på säkerhet i samverkan med andra. Vi vill fortsätta på den vägen och även ansöka om medlemskap i Nato som ett naturligt nästa steg. Värdlandsavtalet ersätter på inget sätt och är inte ens ett första steg mot medlemskap. I den oroliga omvärld vi ser är nu ett svenskt Natomedlemskap tillsammans med en stärkt svensk försvarsförmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle också öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”

Vi ska bara hjärntvättas med skräckinjagande historier om ryssen ett par år till så är tiden mogen?

Och försäkringar från Trumps försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis – han som tycker att ”det är kul att skjuta vissa människor” - att USA kommer att ”skydda oss” mot ryssen.

Tycker du att det verkar OK?

Om inte bör du nog engagera dig redan nu. Imorgon kan det vara för sent. Nej till NATO har många lokalavdelningar och givetvis glada att utöka antalet. Anmäl dig här.

Eller läs mer om den svenska alliansfriheten på den informativa sajten; Bevara Alliansfriheten.

Alliansfriheten ett minne blott?

Den sedan flera år pågående debatten om ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap går förmodligen in i ett slutskede under det nya året 2017. I och med värdlandsavtalet har regeringen underminerat argumenteringen från Nej-sidan, det vill säga de som inte vill se att Sverige blir medlemmar av Nato. Det blir alldeles extra tydligt vid läsningen av en artikel i SvD idag där ÖB Micael Bydén lägger ut texten om vad som står för dörren för det svenska försvaret under året som kommer. 

Han verkar glad för ökade resurser och satsningen på svenskt invasionsförsvar. Det är helt i sin ordning och inget uppseendeväckande för en ÖB naturligtvis. Han berättar sedan vidare om den kommande storövningen ”Aurora” som har scenariot att ”en fiktiv motståndare anfaller överraskande vårt land, utan att för den sakens skull ha Sverige som huvudobjekt”. Det är inte heller detta något att förundras över. Ska vi nu ha ett invasionsförsvar bör det öva för alla tänkbara scenarier. Mina tankar vandrar tillbaka till andra världskrigets början då en brittisk invasionsstyrka i stort sett var på väg mot Nordnorge med uppgift att ockupera hamnar och järnväg och möjligen nordsvenska gruvor och järnvägsförbindelser till dessa. Den tyska invasionen av Norge förekom dem troligen med bara någon dag enligt vad vi numera vet. Invasionshotet mot Sverige kom alltså inte bara från krigets ”bad guys” utan från flera håll, och inte bara med Sverige som huvudmål. Så bör vi förstås tänka även idag om vi är alliansfria och ska värna svenskt territorium mot alla utländska ockupationsmakter.

Det uppseendeväckande med ”Aurora” inkommer först med Nato-styrkornas deltagande. Det blir den största övningen på svenskt territorium på 24 år. Totalt deltar ca 20000 personer, vilket motsvarar ca 40 % av den totala försvarsmaktens resurser i nuläget. Till detta kommer alltså flera Nato-länder och USA kommer att delta med tunga stridsvagnar, luftvärn och Patriotrobotar. Kanske kommer också Frankrike och Tyskland att delta. Alla detaljer tycks inte helt klara. Hur som helst är tanken om att som alliansfri stat möta ALLA hot från utländsk makt uppenbarligen som helt bortsopad. Scenariot för övningen nära nog ordagrant överensstämmer med ett som lades fram i det säkerhetspolitiska betänkandet som regeringen gav ut i höstas. Där beskrivs Sverige som ett ”möjligt förstahandsmål” för Ryssland vilket i stort sett är den enda detalj där betänkandets beskrivning avviker från scenariot för ”Aurora”.

När man ställs inför dessa fakta blir det helt uppenbart att alliansfriheten i praktiken har övergetts. Vi kan inte gärna hävda att vi övar för att möta hot från alla tänkbara angripare och samtidigt invitera en av de tänkbara angriparna att delta. Om det är så att vi alltså inte längre i praktiken är alliansfria så kan vi lika gärna ta steget fullt ut mot ett medlemskap i Nato. Jag förmodar att det är så det är tänkt. Det gäller då dessutom att måla upp det ryska hotet som så mycket större än det egentligen är.

”Finns ett ryskt hot mot Sverige?” är just en fråga som SvD ställer till ÖB. Han tvingas då medge att risken är mycket liten men lägger till att ”man måste se det i ett bredare perspektiv där vi pratar om informationsoperationer, påverkanskampanjer, det vi kallar hybridkrigföring och gråzoner” och tillägger att ”vi är satta under någon form av påverkan och press”.

I detta sistnämnda har han ju helt rätt. Men det bör i så fall, för en alliansfri stat, vara naturligt att värdera även den påverkan och press som kommer från andra håll än Ryssland. Jag tänker givetvis i första hand på hur NSA under decennier utövat oerhört omfattande övervakning av internettrafik och telefonnätstrafik och utövat press på Google och andra internetföretag för att få tillgång till okrypterat material och hur man ägnat sig åt omfattande avlyssning av telefontrafik som sannolikt drabbat även Nato-länders ledare. Något som vi vet ganska mycket om bara tack vare Edward Snowdens visselblåsning. En medborgarinsats som han nu, enligt the Guardian, hotas med minst 30 års fängelse för om han någon gång skulle återvända till USA. Fast i den här soppan simmar förvisso Sverige redan och är därmed delaktiga i de informationsoperationer vi förväntas skydda oss emot. 

Neutraliteten har vi redan övergett i och med EU-medlemskapet och Lissabonfördragets solidaritetsklausul. Min gissning är att det under 2017 kommer en kanske slutgiltig stöt från Nato-förespråkarna om ett svenskt medlemskap i Nato och att Sverige därmed även formellt överger alliansfriheten. Om nu inte Trump kommer och ”förstör” alltsammans genom att ägna sig åt avspänningspolitik i förhållandet mellan USA-Ryssland. Enligt vad som framkommer av intervjun med ÖB Bydén i SvD så hoppas han på att USA ”ska stå fast vid sina tidigare åtaganden”. Om det inbegriper en förhoppning om att fiendskapen till Ryssland ska bestå framgår inte helt klart. Men nog finns det skäl att undra?

EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.

Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.

Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.

EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.

Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.

NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.” (Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”

Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.

Att blåsa luft i en punkterad ballong – ubåtsjakten fortsätter i SvD

SvD gör nu tappra försök att blåsa liv i ubåtsdebatten som blev högst aktuell under förra höstens ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Just som vi trodde att detta var en punkterad ballong. Men SvD blåser så kinderna blir röda. Nyckelvittnen letas upp och ger intervjuer och ”försvarsexperter” kallas in för att bedöma vittnesmålet som ”väldigt trovärdigt”. Försvarsmakten insatsledare fyller på med att säga att ”det är troligt att det pågår främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård” och att detta är ”den näst högsta verifikationen på vår egen bedömningsskala”.

Det borde vara nästan plågsamt för Försvarsmakten att än en gång försöka hålla trovärdigheten uppe samtidigt som de talar om ”troliga” ubåtar och ”trovärdiga” vittnen och ”säkra” indikationer utan att kunna visa så lite som en skärva av bevis... heller denna gång. Men skam den som ger sig, tänker i alla fall SvD.

Egentligen borde väl punkt ha satts i frågan för denna gång när Försvarsmaktens slutanalys presenterades den 23 september i år. Alltså för precis en månad sedan. Men den lämnar snarare nya frågetecken efter sig. Där fastställdes att ”det är ställt utom allt rimligt tvivel” att en kränkning ägde rum under förra höstens ubåtsjakt. Men samtidigt ändrades bevisskalan från den tidigare sexgradiga sådana och talar istället om ”konfidensgrad” och hävdar en sannolikhetsgrad som är ”mycket hög”. Man talar inte längre om en ”bekräftad ubåt” som tidigare utan har här backat ett steg. Trots detta utropas alltså att kränkningen står ”utom allt rimligt tvivel”. Det är ganska förvirrande egentligen. Liksom mycket av detaljerna i slutrapporten.

I denna får vi nämligen också veta att Försvarsmakten har tagit hjälp av geologisk expertis för att analysera bottenspår men inte vad de kommit fram till. Ingen konfidensgrad alltså med försvarets vokabulär. Vi blir också upplysta om att ”djupintervjuer” gjorts med vittnen (i en ubåt kanske?) men inte mycket om vad detta gett för svar. Vidare att 21 ”särskilt intressanta” observationer har fått ”en högre klassificering”. Utan att nämna vilka och varför dessa skulle vara så särskilt intressanta. Andra, vid tidpunkten för jakten så säkra indikationer, har avskrivits eftersom ”ny information” tillkommit. Vi får dock inte veta vad denna nya information består i eller var den kommer ifrån.

En slutrapport av den här arten har alltså i sig oerhört litet värde. Försvarsmakten ger oss inte mycket att gå på men vill ändå med denna tunna soppa hävda att vi ”utom allt rimligt tvivel” ska lita på deras ord att här har en kränkning ägt rum.

Det gagnar varken Försvarsmaktens eller SvD:s trovärdighet att fortsätta driva dessa teser utan att ha något nytt att stödja sig på. Så vad kan då det främsta syftet vara att de ändå gör det? Försvarsmaktens resurstilldelning? SvD:s Nato-kampanj? Att hålla rysskräcken vid liv? Ja, det tål att fundera på.

 Det är förvisso hedrande att SvD ändå släpper fram åtminstone en kritisk röst. Mathias Mossberg, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, som konstaterar att ”Försvaret blandar bort korten – igen”. Det är en rubrik som sammanfattar det hela tämligen på kornet.

Nato, Sverige och det ”nya” hotet från Ryssland

”Och hela tiden tjatar ni om al-Qaida, al-Qaida... Detta fördömda slagord – det enklaste med vilket man kan göra sig kvitt ansvaret för en kedja av nya blodiga tragedier... och det mest primitiva med vilket man kan söva medvetandet i ett samhälle som drömmer om att bli sövt”.

Så avslutar den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin bok ”Putins Ryssland” från 2004 (utgiven på svenska 2005). Hon insåg då att västvärlden satt nöjd medan Putin byggde sin maktposition i Ryssland. Han krigade ju mot ”muslimska terrorister”. Bra så, tänkte världens ledare enkelspårigt, menade hon. Det ryska parlamentsvalet i december 2003 blev dödsstöten för den demokratiska och liberala oppositionen i Ryssland, hävdade hon, och menade att detta skedde till följd av den inhemska ryska apatin och revolutionströttheten men också med västvärldens goda minne;

”... inte minst från Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom”.

Det här var alltså för över tio år sedan och västvärlden var fullt upptagna med att jaga terrorister i Afghanistan och Irak. Putins Ryssland var ju på ett sätt en allierad, han jagade ju också i Tjetjenien och hade inte många allvarliga invändningar att komma med mot islamistjakten i Natos och USA:s jaktmarker. På motsvarande sätt upphörde USA:s tidigare kritik mot den ryska krigföringen i Tjetjenien. Enligt devisen fiendens fiende är din vän uppstod ett tillfälligt töväder som varade under jaktsäsongens första år. Ryssland ingick då alltså inte i analysen av hotbilder och det svenska försvaret köpte den amerikanska beskrivningen rakt av och monterade ned invasionsförsvaret för att få vara med i jaktlaget på ett litet hörn. Om detta skrev jag igår och det här kan ses som en fortsättning på resonemanget jag då inledde. 

Det svenska Nato-inträdet debatteras nu häftigare än kanske någonsin. Nu har ju USA och Nato en ny analys där Ryssland seglat upp som det stora hotet. Som kommen från ingenstans förefaller det om man lyssnar till debatten.

Det ”nya” hotet från Ryssland

”För Putin är arméns renässans en självklarhet efter förödmjukelserna under Jeltsins era och nederlaget i det första kriget i Tjetjenien”.

Så inleder Politkovskaja ovan nämnda bok och Putins uttalade mål att bygga upp Ryssland till en stormakt igen bör inte ha varit särskilt svårupptäckt för de försvarsanalytiker som för ett tiotal år sedan hade till uppgift att göra omvärldsanalyser.

I sådana bör också Krim ha funnits med då halvön med den viktiga ryska örlogsbasen ända sedan Ukrainas självständighetsförklaring 1991 varit ett stridsäpple i relationen mellan Ukraina och Ryssland.

Putins offentliga uttalande om Sovjetunionens fall som ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer” kom redan 2005 vilket inte heller kan ha undgått även mindre initierade bedömare av rysk utrikespolitik.

William Faulkner har sagt åtminstone en klok sak, när han påpekade att ”det förflutna är aldrig dött det är inte ens förflutet”. Den gamla visdomen att se bakåt för att förutspå framtiden gäller i allra högsta grad även avseende den ryska säkerhetspolitiken.

”Många hävdar att stabilitet nu är viktigare än lagar för Ryssland och det ligger en viss sanning i detta. Men så snart det nya Ryssland börjar följa den institutionaliserade laglöshetens väg – och det har redan hunnit ett gott stycke – blir en reform omöjlig. Dess förflutna kommer att hinna ifatt dess framtid” (Ur ”Stalins arkiv”, Jonathan Brent, 2008)

Nu är alltså ryssen det stora hotet igen ropar debattörer från höger högljutt och Sverige bör enligt dessa så fort som möjligt gå med i Nato. Panikanalysen är rätt typisk för försvarsdebatter i det här landet de senaste decennierna. Den har ofta utgått ifrån amerikanska och av Nato framtagna omvärldsanalyser och dragit slutsatser om det svenska försvarets utformning som sneglat mer på vad som är bra för Nato än vad som tjänar Sverige och värnar neutraliteten bäst. Hur vi försvarar gränserna och håller oss utanför krig har länge varit det yttersta målet för svensk säkerhetspolitik men tycks gradvis ha förändrats alltså de senaste 10-15 åren. 

Rysslands nya militärdoktrin offentliggjordes under vår julhelg och Putin redogjorde för de främsta hoten mot Ryssland; USA, Nato och Natos utvidgning österut. Det är förstås Nato:s kvickhet att etablera sig i Ukraina som skaver mest men också i Georgien och nu eventuellt Moldavien. Denna doktrin innehåller dock ingenting som är i grunden sensationellt. Ett nytt kallt krig har varit på gång länge då Putins planer på att återställa Rysslands heder och position som stormakt ofta frontalkrockar med Nato:s lätt arroganta självsäkerhet med vilken man etablerar sig intill ryska gränser.

Det svenska biståndet till amerikanska organisationer som finansierar tv-shower i Georgien med propaganda för Nato-medlemskap retar säkert också ryssen men det är förvisso inte Sverige som tilldrar sig deras främsta intresse. Det bekräftar också bland andra Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i ett uttalande till Aftonbladet. Med tillägget att detta förstås kan förändras om Putin känner sig tillräckligt trängd och hotad.

Svenskt Nato-medlemskap tjänar Sverige?

Tillfället att då driva frågan om svenskt Nato-medlemskap förefaller tämligen illa valt. Huruvida detta skulle värna Sverige är något som allianspartierna, med Folkpartiet och Moderaterna i främsta ledet, med starka argument måste kunna motivera när de nu öppet förklarar sin vilja att bryta den alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år.

Försvarsmakten redogör på sin hemsida för sin främsta uppgift på följande sätt:

”Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och värna om Sverige”.

Samtidigt bekräftas det faktum att Sveriges försvar är ett så kallat ”insatsförsvar”. Med detta menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på hemsidan, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”. Snabbheten är prioritet nummer ett oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”, hävdar de.

Det kan förstås diskuteras om snabbheten är så viktig om inte styrkan är tillräcklig för att mota en invasion. Således en prioritering som är designad för insatser utomlands där det svenska deltagandet sker i mycket begränsad skala. Det är just så som detta insatsförsvar utformats vilket jag skrev om nyligen (se länk ovan). En strategi som bygger på amerikanska militära strategidokument och anpassad till en amerikansk slagstyrka, eller Nato:s om man så vill. För svenskt vidkommande har den dock lett till en nedmontering av invasionsförsvaret. Resurser att underhålla även denna typ av militär infrastruktur och beredskap har helt enkelt inte funnits. Inte heller tror jag många skulle vilja ha en militär budget i den storleksordning som skulle krävas för att klara båda uppgifterna lika väl.

Debatten borde således, istället för att handla om Nato-medlemskap eller inte, röra frågan om vilken typ av militär kapacitet Sverige ska ha. En defensiv invasionsavvisande eller offensiv insatsberedd? Den förra är en förutsättning för en trovärdig alliansfrihetspolitik men skulle kunna effektiviseras. Det samarbete med Finland som har inletts kan kanske utvidgas? Ett Finland som är i ett liknande geopolitiskt läge som Sverige och ett land med vilket vi har en lång gemensam historia. Den senare typen av militärkapacitet är däremot mer designad för att ingå i en samlad styrka i en större militärallians, typ Nato. Där kan svenska förband ingå som specialförband med olika typer av kompletterande uppgifter i en större organisation med andra typer av förband från andra länder.

eller

... det är frågan?

Om konsensus landar i det senare blir förstås konsekvensen att gå med i Nato. Något annat vore tämligen obegripligt. Men på vilket sätt tjänar detta Sverige och svenska intressen? Att tjäna som landningsbana för amerikanska stridsflyg i en konflikt med vårt stora grannland i öst?
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.

Menar jag då att Sverige ska vika sig för varje viljeyttring från Moskva? Nej, knappast, men att hålla fast vid den alliansfrihet vi haft genom två världskrig vore ett stabilare och mer respektingivande svar på alla påtryckningar än att i panik springa och gömma sig bakom Nato:s rygg, som nu en del föreslår.

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.

Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påstår istället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?

Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?

Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

Svenskt invasionsförsvar 2.0

Plötsligt är försvaret poppis i alla läger. Inför valet tas alla chanser att vinna poäng på hur många miljarder som nu ska satsas för att möta det ”nya” hotet från Ryssland. Alliansen kan inte hålla sig utan gör till och med avsteg från den viktiga principen att ta brett grundade försvarsbeslut över blockgränserna. Nu ska det köpas JAS-plan och byggas U-båtar som aldrig förr. 

Den nyvakenhet som präglar agerandet är oroväckande. Dels för att det är samma personer som tagit en rad försvarspolitiska beslut som bäddat för invasionsförsvarets nedmontering och dels för att de nu gör en omvärdering på ungefär lika grund analys som de stöpte om det gamla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar.

Historien om hur Sverige gick från att ha haft ett invasionsförsvar till att vara en liten del av västvärldens insatsförsvar är intressant. Denna utveckling pågick i ett tiotal år utan någon högljudd debatt. När muren fallit och de sista Sovjetresterna skakats ut i randen av ett sargat Ryssland ansågs den gamla försvarsberedskapen hopplöst obsolet. I något som ligger farligt nära högmod utvecklades Nato till en världspolis som tog sig friheten att invadera länder utan FN:s godkännande och utan att analysera följderna särskilt noga. Sverige rycktes med och trycket på oss att överge den gamla neutralitetspolitiken har varit konstant sedan dess.

Hur kunde då den svenska försvarspolitiken och organiserandet av landets försvar styras av så grunda analyser?  Enligt Mikael Nyberg hade en amerikansk säkerhetskonsult, SAIC, en stor del i det hela.

Själv har jag länge intresserat mig för det här transformationsskedet för svenska försvaret och skrev ett par uppsatser i statsvetenskap om omvandlingen från invasionsförsvar till insatsförsvar för några år sedan. Jag ser det mer som att en ny militärdoktrin vunnit alltmer mark efter murens fall. De amerikanska konsulterna Nyberg skriver om ser jag bara som profitörer på en nyöppnad marknad och troligen försäljare av en taskig produkt.

De svenska politikernas förvåning över det försvunna invasionsförsvaret förefaller däremot antingen falsk eller istället häpnadsväckande eftersom de varit synnerligen medvetna om omvandlingsprocessen och tagit en rad viktiga beslut som lett i riktning mot insatsförsvaret. För politiska beslut är vad transformationsprocessen har handlat om.

Vägen framåt

År 2004 publicerades en liten skrift av Försvarsmakten med titeln ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”. Det är nog inte många utanför den egna myndigheten som läst den. Kanske inte ens ansvariga politiker som nu verkar så förvånade över vad som hänt med försvaret. Doktrinen om insatsförsvaret går i all korthet ut på att hoten inte längre finns vid gränserna utan i tredje land där hotet ska mötas på hemmaplan, det vill säga innan det kommer hit.

”Det innebär att Försvarsmakten på ett helt annat sätt än hittills måste sätta den internationella förmågan i centrum. Det måste nu slå igenom i förbandsutbildning, personalförsörjning, värnpliktssystem, materielförsörjning och övningsverksamhet” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Det är naturligtvis en högst självbelåten och självsvåldig doktrin. Men så hamrades den ju ut av amerikanska militärstrateger efter murens fall och i terroristjakten efter 9/11.

”Hoten mot vår säkerhet och mot de humanitära och demokratiska värden som vi bekänner oss till kan bara mötas och hanteras genom gemensamma åtgärder och gemensam förmåga...Med erfarenheter från världssamfundets misslyckanden och otillräcklighet under det senaste decenniet understryks nu behovet av snabbt insättbar förmåga” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Bildandet av Nordic Battle Group blev en av de stora satsningarna och på flera håll framhölls denna som förebild och modell för framtida förband. Terrorism och spridning av massförstörelsevapen skulle stoppas genom snabba insatser, de gamla förråden bommas igen och materielen införskaffas inför varje insats istället, anpassat efter dennas speciella behov.

”Ingen skall tro att vi klarar av allt detta med lagar och regler från kalla kriget. Därför måste politikerna hjälpa oss med att skapa nya förutsättningar... Jag är själv otålig och ivrig. Jag vill komma vidare” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Dåvarande ÖB Håkan Syrén missade inga tillfälligheter att prata om den här transformationen och var flitig resenär till olika möten inte minst inom EU. Genom att åta sig att bilda en av de snabbinsatsstyrkor (EU Battle Groups) som EU, på fransk-brittiskt initiativ, ville etablera i EU ville Sverige ”markera ett starkt stöd för EU:s ambition att på detta sätt stärka den europeiska krishanteringsförmågan” (Försvarsmakten(2010); VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB).

I EU formas försvarspolitiken som en del av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken, GUSP. EU:s förlorade prestige under krigen på balkan under 1990-talet förefaller ha varit en utlösande faktor för en starkare gemensam europeisk försvarsorganisation med gemensamma operativa styrkor att snabbt sätta in i närheten av EU:s gränser men också i tredje land. . Den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) togs i december 2003 och är ett viktigt dokument, där en omvärldsanalys ger en beskrivning av EU:s uppfattning av hotbilder och lösningar samt dessutom en indirekt uppmaning till medlemsstaterna att på frivillig väg reformera sina nationella försvar så att de får kapacitet att tillhandahålla mobila insatsstyrkor.

Från invasionsförsvar till insatsförsvar

Det bör vara uppenbart för de flesta att en försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda in i konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för snabbinsatser av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den svenska neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska diskursen och resulterat i en radikal omvandling av försvarsorganisationen. Det gick tämligen snabbt också. I regeringens försvarsproposition (1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse) framlades följande bestämda förklaring:

”Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen”

För att drygt tio år senare istället låta så här i Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar:

”Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet”

EU, USA och Nato måste ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden med tillhörande handlingslogik som dominerande och styrande för förändring av försvarsorganisationer.

Insatsförsvaret sågs som den nya sortens design av militär verksamhet som, oavsett dess effektivitet i att möta exempelvis terroristhot, etablerades som ett modernt och ansvarsfullt sätt att organisera sig på.

Regeringen framhåller, exempelvis i försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar) skapandet av rörliga militära förband för snabba insatser som en ”trend” inom hela västvärlden. De betonar att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Förändringen av den svenska försvarspolitiken kan alltså mycket väl ses som uttryck för en respons på en tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än Europa.

Långsiktig plan; in i Nato?

I dagsläget är det väl säkert så att det är Nato snarare än EU man tänker på när det gäller det svenska försvarets internationalisering. Kanske var omvandlingen en hemlig, långsiktig plan för att föra oss in i NATO? De senare årens samordnade övningar talar knappast emot detta. Det är också numera en fullt gångbar politisk åsikt att plädera för Nato-medlemskap vilket det inte var före 2000-talet. Bland andra Birger Schlaug har kommenterat denna Nato-vurm under flera år (vilket framgår här) och menar också att exempelvis SvD fört en längre tids kampanj för att styra opinionen i den riktningen.

Gammal rysskräck blir nu hur som helst som ny och kalla krigets realpolitiska strategispel kommer sannolikt att leda till nya försvarsdoktriner som kan ge nya organisationsplaner och öppna nya marknader för de säkerhetskonsulter som vill sälja sina produkter och profitera på rädslan och osäkerheten. Inte för att det framkommit någon ny analys av läget utan för att en ny trend är på väg att infinna sig som kan komma att ge ett nytt ideal för militär organisation.

Vapenskrammel som valfläsk

Alliansen ger sig alltså i detta läge ut och lanserar försvarssatsningar för glatta livet. Invasionsförsvar som valfläsk är ju lite ovanligt men så är också alliansens opinionsläge ovanligt skakigt. Detta med försvars- och säkerhetsfrågor tycker jag dock är alldeles för allvarliga saker för att göra valfläsk av. Framför allt ska inte nya stora försvarspolitiska beslut fattas för att allianspartierna har dåliga opinionssiffror utan måste naturligtvis grunda sig på en djupare omvärldsanalys och vara långsiktig i sin utformning. Alliansens försvarssatsningar är inte finansierade ens (se deras egen DN-artikel ovan om att ytterligare finansieringsförslag ”bedöms behövas” efter 2018). Dessutom ska en del finansieras genom minskade anslag för miljö- och kärnkraftssamarbete med Ryssland. Vi är väl ändå några som hellre skulle se utökade samarbeten om en hållbar värld istället för ytterligare JAS-plan? Jag är åtminstone helt överens med Per Olsson, ordförande Mp Stockholms Stad, som twittrat:

”Med tanke på hur fort Regeringen svängt i försvarsfrågan under våren är det otänkbart att beskedet i dag är grundat i vettig analys”

Är det detta som är svenskt invasionsförsvar 2.0 ?

Spana också in:
 Birger Schlaug om alliansregeringens senaste försvarsutspel.

Helt om marsch, ryter Björklund

Ibland är Jan Björklund riktigt komisk. I kvällens Aktuellt säger han så här:

”Vi hade ett värnpliktsförsvar och sedan gick vi över till ett yrkesförsvar. Som vanligt i Sverige så slår pendeln väldigt, väldigt långt och väldigt stort” 

Kommentaren gäller det svenska försvarets omvandling från värnpliktsbaserat försvar till yrkesarmé. Han låter alltså som en helt oförstående utomstående som undrar vad de sysslar med i regeringskansliet. Själv måste jag fråga mig om han ibland glömmer att han faktiskt är statsråd, partiledare för ett av regeringspartierna och alldeles i högsta grad delaktig i besluten som tas på Rosenbad?

Så här lät det i regeringens proposition 2008/9:140 Ett användbart försvar:

”Med förändrade mål för det militära försvaret och en ny uppgiftsställning för Försvarsmakten skapas en modern försvarsmakt som klarar de säkerhetspolitiska utmaningarna”

Och vidare

”Ett nytt personalförsörjningssystem införs. Personalförsörjningen[...]kommer att bygga på frivillighet[...]Förändringarna inom personalförsörjningen är av omfattande karaktär och kommer att ta tid att genomföra”

Detta var alltså inte särskilt många år sedan och reformens ikraftträdande bara drygt tre år sedan. Och nu står alltså Jan Björklund och yrar om värnplikt som om det vore en ny lysande idé han kläckt. Och dessutom som om han satt i opposition! Sanningen är ju att han varit med att klubba igenom försvarsreformen som innebar avskaffandet av värnplikt. Snacka om tålamod med sina egna reformer.

Samma sak har vi ju sett med skolan. Först införs betyg och föräldrasamtal med skriftliga omdömen varje halvår. När det inte fungerar så bra för att lärarna fått för mycket pappersarbete så ändrar han igen. Nu börjar han också ha synpunkter på riskkapitalbolag på skolmarknaden trots att han varit ytterst ansvarig för att ha skapat denna marknad. Det fungerade inte riktigt som han tänkt sig.

Måhända är det ett Björklundskt drag? Att låta munnen glappa och skrida till verket snarast möjligt med alla briljanta idéer som ramlar ur den. Sedan ta tillbaka och låta något nytt, helt motsägande, rinna ur densamma. Ska man skratta eller gråta?

I Rapport sa han att yrkessoldater är bra för insatsstyrkor, men dyra, så därför blir det ganska få medan det behövs fler soldater för att kunna försvara Sveriges gränser.

I propositionen ovan satte regeringen däremot press på myndigheten Försvarsmakten genom att framhålla följande:

”Det är ett myndighetsansvar att inom ramen för den arbetsgivarpolitiska delegeringen anpassa antalet anställda till verksamhetens behov, att främst lägga insatsorganisationens behov till grund för personalförsörjningen och att vidta de åtgärder som är möjliga för att förbättra personalstrukturen”

I klartext alltså att minska personalantalet och satsa resurserna på insatsförsvaret. Tre år efter reformen genomförande gör Björklund helt om, marsch!

Det ska f-n vara myndighetschef i Sverige.Åtminstone för Försvarsmakten.