Palestinier är nazister? – Israels ”förklaring” till våldet i Jerusalem

Den israeliske presidenten Netanyahus uttalande för några dagar sedan (20/10 på World Zionist Congress) där han frikände Hitler från ansvaret för Förintelsen och påstod att detta istället låg på dåvarande Stormuftin av Jerusalem Haj Amin al-Husseini har mötts med såväl förvåning som upprördhet men också fått många att brista ut i gapskratt. Näthånet har flödat. Men det finns också en allvarlig analys av det historierevisionistiska uttalandet och vad syftet med det egentligen var. 

Noam Sheizaf skriver i +972 Magazine att anledningen att sätta nazistämpel på palestinierna är att försöka antyda för omvärlden att de aldrig kommer att gå att förhandla med dem. Att palestinierna måste bekämpas till det bittra slutet. Han utvecklar tesen så här:

”Saying that the Palestinians are Nazis — very much like the comparison between Israel and the Nazis — has no place in a fact-based or historically accurate discourse. That should go without saying. The only reason to do so would be to illustrate that it is impossible to negotiate, or even speak with, the other side — that they must be fought to the bloody end. That is the historical context and significance of comparing somebody to the Nazis. They are one of the few regimes in all of history whose illegitimacy is absolute — to everyone in the world” 

Netanyahu vet givetvis bättre och försökte dagen efter talet förtydliga att han inte ville frikänna Hitler från ansvaret för Förintelsen. Men någon pudel var det inte tal om. Beskrivningen av palestinierna hänger där i luften.

Faktum är dock att det inte var första gången på sistone som jag hört denna anklagelse. I ett inslag i Agenda för en dryg vecka sedan (19/10) framförde israels ambassadör i Sverige samma sak. Han fick frågan vad han trodde att våldsutbrottet i Jerusalem berodde på och svarade då så här (enligt Svt:s översättning):

”Jag tror att grogrunden är de ständigt pågående provokationerna från den palestinska myndigheten och inte minst Hamas i Gaza. Innan staten Israel bildades samarbetade palestinierna med tyskarna och Hitler om den slutliga lösningen av judefrågan ifall tyskarna kom till Israel”

Netanyahus anklagelse är således ingen isolerad och överhettad ”slip of tongue”. Snarare förefaller det vara en ny strategi från Israel där palestinier och den palestinska myndigheten ska kopplas ihop med Förintelsen och Hitler för att framkalla största möjliga avsky dels internt men framför allt internationellt. Att al-Husseini bevisligen hade tät kontakt med Nazityskland är väl känt. Men lika lite som Angela Merkel ska behöva ställas till svars för Hitlers förbrytelser kan Stormuftin av Jerusalems förehavanden vid andra världskriget knappast belastas den palestinska myndigheten av idag.

Men det är precis vad Israel nu försöker göra. Smutsigt? Ja. Effektivt? Kanske. Fortsättning följer?

Våldet triumferar i Jerusalem – om förståelse av det som händer

Jerusalem har drabbats av en våldsvåg. Mest hör vi talas om knivdåd mot israeler utförda av israelisk-palestinska medborgare. Många är förvånade över våldsutbrottet, även initierade experter. Som Per Jönsson vid Utrikespolitiska Institutet som säger att han aldrig sett något liknande sedan han började studera konflikten 1967. ”De israeliska palestinierna i Jerusalem brukar vara fredliga”, säger han till TT. Nu har Israel spärrat av delar av Östra Jerusalem och gett polisen rätt att utfärda utegångsförbud och ”rasera terroristers hem”.  

Det har dock bubblat ganska länge under ytan. För ganska precis ett år sedan forcerade högerextrema israeler moskéområdet vid Klippmoskén, skyddade av israeliska säkerhetstrupper. En provokation som ledde till våld naturligtvis. Samtidigt fortlöpte byggandet på ockuperad mark i Östra Jerusalem. Det finns säkert många som glömt att Jerusalem var en delad stad men att Israel sedan 1967 ockuperat den palestinska östra delen och i strid mot FN-resolutioner bebyggt området med ständigt nya bosättningar. En tredjedel av Östra Jerusalem har sedan 1967 exproprierats och bebyggts av israelerna. Det ensidiga israeliska utropandet av Jerusalem som sin huvudstad tycks ha absorberats av det allmänna nyhetsbruset men är vardag för de palestinier som fortfarande lever där som andra klassens medborgare utan mycket av den samhällsservice som de judiska invånarna i staden tar för självklar. 

 Detta är en långsiktig och medveten politik som staten Israel har drivit i åtminstone ett tiotal år. Vräkningar och husrivningar och byggförbud för palestinier har införts samtidigt som judiska bosättningar uppförts i snabb takt. Jerusalem ska befästas som den israeliska huvudstaden är det bestämt och inget tycks förmå att rubba elefantens fot.

Detta är något som borde uppröra, kan man väl tycka? Nja, Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion är i alla fall upprörd. Hon tycker rapporteringen från Israel är bristfällig. Det har hon förvisso rätt i men det som irriterar Ludvigsson är TT-rubriken ”Palestinier sköts till döds” för några dagar sedan. En rubriksättning som hon säger i dagens SvD är ”minst sagt missvisande” även om hon erkänner att det var precis just vad som hänt. Den dödsskjutne var gärningsman till ett knivdåd och detta menar Ludvigsson inte framgår i rubriken. Hon räknar i ledaren upp ett antal dåd mot israeliska judar för att med detta förtydliga poängen att det är de judiska israelerna som är offren. Men glömmer då att nämna att de senaste två veckornas våldsutbrott har resulterat i sju judisk-israeliska dödsoffer men 29 palestinska, varav tio varit våldsverkare men också åtta har varit barn. Den förfärliga matematiska övningen ”bodycounting” brukar så gott som alltid sluta med höga tal för palestinier. Vad sägs om 2000 döda (varav 551 barn) och 11000 skadade (varav över 7000 kvinnor och barn) under Israels bombningar av Gaza ifjol? Att ställas mot 67 israeler, varav 3 civila. Ludvigsson avslutar med den ständigt återkommande beskrivningen av Israel som en demokrati omgiven av ”terroristvänliga, auktoritära stater” och trumfar igenom det hela med att konstatera att regionens Pridefestival hålls i Tel Aviv och inte i Gaza eller på Västbanken. 

Detta är naturligtvis sant men likväl en oerhörd skymf mot de till vansinnesgränsen sönderbombade människorna i Gaza som redan innan förra årets bomborgie tillhörde de fattigaste och mest trångbodda i världen. Tusentals hus och fabriker i ruiner, tusentals människor hemlösa och en återuppbyggnad som försvåras (omöjliggörs) av den israeliska blockaden. Det finns även andra skäl än bristande vilja att inte hålla Pridefestival, Maria Ludvigsson.

 Så hur ska våldet i Jerusalem förstås? Med hjälp av Ludvigsson eller mot bakgrund av den konsekventa och våldsamma israeliska ockupationspolitiken?

Ansvarsfrågan har i alla fall Netanyahu klar för sig. Abbas ska hållas personligt ansvarig om våldet trappas upp, dundrar han. För ingen skugga kan väl falla på ”Mellanösterns enda demokrati”? 

Israeliska bosättningar äter långsamt upp en framtida palestinsk stat

Som jag skrev nyligen är det svenska erkännandet av Palestina ett beslut i rättan tid. Den som har en ärlig mening att den enda rimliga lösningen på konflikten Israel-Palestina är att tvåstatslösningen kommer till stånd inser att en sådan nu brådskar om inte den infrastrukturella utvecklingen på marken ska hinna ikapp och förbi alla sådana planer. Bloggen Dessa mina minsta bröder betonar också detta ett par inlägg nyligen som är värda att läsa, här och här.

Just nu i skrivande stund pågår en konflikt i Östra Jerusalem om den för palestinierna så heliga Al Aqsa-mosken. Vid upprepade tillfällen har israeliska bosättare och högerextremister forcerat sig in på moské-området i skydd av israeliska säkerhetstrupper. Det är naturligtvis en maktdemonstration och provokation som nu orsakar omfattande oroligheter i östra Jerusalem och har lett till våldsamma demonstrationer och åtminstone två dödsskjutningar.

Striden om Östra Jerusalem börjar emellertid inte på långa vägar här och nu. Israel har alltid hävdat Jerusalem som sin huvudstad men detta är inte internationellt erkänt och det strider mot FN:s beslut om östra Jerusalem som en framtida huvudstad för Palestina. Det vill säga att staden skulle utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. FN:s säkerhetsråd har i resolutionerna 252, 267, 471, 476 och 478 fastställt att alla lagstiftande åtgärder från Israel som ändrar stadens karaktär och status är att betrakta som ogiltiga och utan värde (null and void).

Israel har ändå i lag fastställt att hela Jerusalem utgör Israels huvudstad och har under senare decennier systematiskt annekterat delar av detta Östra Jerusalem och byggt bosättningar i strid mot internationell lag och FN-resolutioner. Ungefär 2000 palestinska hus har också demolerats sedan 1967. Flera hundra bosättare har dessutom helt sonika tagit lägenheter i den gamla delen av Östra Jerusalem i besittning där det med vapen och trakasserier ockuperar övervåningarna på flera hus. 

Ett exempel på dessa bosättningar är Har Homa/Abu Ghneim som successivt har vuxit till sig trots palestinska och internationella protester. Detta är dock bara ett enda exempel. Sedan 1967 har över en tredjedel Östra Jerusalem med omgivningar blivit exproprierat och bebyggt av israelerna, i strid mot de ovan nämnda FN-resolutionerna.

En FN-rapport (OCHA) om Östra Jerusalem som släpptes i mars 2011 inleds enligt följande:

” Within the framework of Security Council resolutions and the terms of reference of the Middle East peace process, such a solution must end the 1967 occupation and realize the two State solution, and resolve all permanent status issues, including Jerusalem. The UN Secretary-General believes that a way must be found for Jerusalem to emerge from negotiations as the capital of two States, with arrangements for the holy sites acceptable to all”.

 Denna önskan att hitta en väg att genom förhandlingar förvandla Jerusalem till den delade huvudstad som FN alltid förordat ser idag ut att klinga i stort sett ohörd från israelisk sida. Istället skyndar de sig att exploatera alltmer mark och stänga vägar kring staden för palestinierna vilket gör den alltmer svårtillgänglig för dem.

Av FN-rapporten framgår att palestinier sedan början av 1990-talet måste söka tillstånd för att ens besöka staden. Antalet tillstånd är begränsat och följaktligen förvägras en hel del tillträde till staden. Att bosätta sig där för palestinier från Gaza eller Västbanken är inte tillåtet annat än i undantagsfall som rör återförenande av familjer. En ytterligare försvårande omständighet för Östra Jerusalem är att den palestinska myndigheten (PA, Palestinian Authority) enligt Oslo-avtalet inte tillåts verka där vilket gör att Östra Jerusalem inte har något tydligt styre och att förvaltande institutioner är stängda. De palestinska invånarna i Jerusalem har inte heller israeliskt medborgarskap utan endast ”permanent uppehållstillstånd” vilket dessutom är mindre beständigt än det låter eftersom detta inte är överförbart till makar eller barn. Mer än 10000 barn lever som konsekvens av detta ”illegalt” i staden. Det här gör sammantaget att, enligt rapporten, Östra Jerusalem blir alltmer isolerat från övriga Palestina såväl fysiskt som politiskt, socialt och kulturellt.

Sedan rapporten skrevs har alltså den här utvecklingen mot isolering sakta men säkert fortskridit och bara så sent som för några dagar sedan rapporterades det om ytterligare utvidgningar av bosättningar. Premiärminister Netanyahu har också nyligen uttalat att Israel kommer att fortsätta att bygga i östra Jerusalem och att varje försök att dela staden kommer att bekämpas med ”en järnnäve”. Således finns inga som helst planer på att förändra den här israeliska politiken. Tvärtom.

Jag har tidigare skrivit om Israels bosättningspolitik och beskrivit den som ”Elefantens fot”, ett uttryck lånat från Sven Lindqvist som i sin tur lånat det från afghanen Abdur Rahman som använde det för att beskriva ryssarnas sätt att expandera sitt territorium. Rahmans textrader från början av 1900-talet tycker jag är oerhört effektfulla som beskrivning också av den israeliska bosättningspolitiken och ockupationspolitiken så de tål att upprepas. Byt bara ut ryssarnas mot israelernas så har vi fått den israeliska politiken uttryckt i en enda mening;

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Den som inte har förstått den här israeliska taktiken förstår inte heller att varje fördröjning av en överenskommelse om en tvåstatslösning innebär att möjligheten för en sådan att bli verklighet sakta men säkert minskar och att den inom ett par decennier till realistiskt sett kan vara helt utsiktslös. En utveckling som jag menar att den nuvarande israeliska regeringen vill ha. Det är bland annat därför jag vidhåller att det svenska erkännandet av Palestina är ett beslut i rättan tid och ett sätt att försöka bidra till att ändra spelplanen - en game changer - och bryta ett kontinuum som annars leder allt längre bort från tvåstatslösningens slutgiltiga förverkligande.

Foto: Amer Aruri, B´tselem

Hamza Abu Tir in ruins of his home at Um Tuba, where he had lived with his wife and their three children. On 14 January 2014 Abu Tir was compelled to demolish his home himself after he received a demolition order from the municipality. By undertaking the demolition himself, he avoided paying the cost of demolition by the municipality and other fines. The family has no permanent residence at present.

Kartor:

Kartor och gränslinjer (gröna linjen, muren, vägar reserverade för bosättare etc)

Interaktiv karta över Västbanken med bosättningar, checkpoints etc

Blogginlägg och artiklar om bosättningspolitiken och ockupationen:

UI-bloggen, Utrikespolitiska institutet

Kyrkans tidning

Svenska Yle – människorättsrapportör bloggar

Anna Veeders blogg Al Hamatzav:

Jerusalem – fredens stad,enad stad?

Besök i Silwan

Olof Palme International Center, Agneta Carleson

Följeslagarprogrammet EAPPI reserapport av Thord-Ove Thordson

Slavoj Zizek i The Guardian

Artikel i Aftonbladet där ledande socialdemokrater skriver om Israels omöjliggörande av en tvåstatslösning

Information inifrån Israel och Västbanken kan också sökas här:

B´Tselem (The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories)

Breakingthe Silence (Israeli soldiers talk about the occupied territories)

MachsomWatch (a volunteer organization of Israeli women observing and reporting on the Occupation)

TheElectronic Intifada

”Den israeliska närvaron runt Jerusalem”

I veckan som gick fick kungaparet varsin palestinasjal som gåva vid ett besök i Härnösand. Detta har upprört en del, inte minst Lisa Abramowicz från föreningen Svensk israelinformation. Hon ”informerar” om att det kan ses som en markering mot ”den israeliska närvaron runt Jerusalem”. 

Det vill säga, i klartext, den israeliska illegala ockupationen av Östra Jerusalem och Västbanken. 1967 erövrade Israel den östra delen av Jerusalem och införlivade den, i strid med internationell rätt, med staten Israel och började anlägga judiska bosättningar kring de östra förorterna. När det gällde de muslimska kvarteren kring Gamla Staden och Tempelberget med al-Aqsa moskén gick exproprieringen försiktigare fram men många hus revs ändå för att ge plats åt ett stort torg vid Västmuren för dess judiska besökare. Ansvaret för själva platsen för moskén överläts dock till en waqf (islamisk religiös stiftelse) men detta hindrade inte Benjamin Netanyahu att i slutet av 1990-talet gräva en tunnel under moskéinhägnaden och Ariel Sharon att besöka platsen i september 2000 för att utropa den israeliska överhögheten; ”The Temple Mount is in our hands”, vilket utlöste den andra intifadan och en israelisk återvändo till delar av Västbanken som tidigare temporärt lämnats. 

Det är ibland slående vilken kraft orden innehar vilket inte minst tydliggörs när det handlar om Israel-Palestina. Det tog exempelvis flera månader av förhandlingar under den segdragna fredsprocessen i början av 1990-talet att förmå den israeliska delegationen att inte tala om det bibliska ”Judeen och Samarien” när det ockuperade Västbanken fördes på tal. 

Vad denna ”närvaro” innebär rent konkret har miljoner palestinier genom åren fått uppleva. Taktiken från israeliska armén framgår klart av vittnesmålen i boken Bryt tystnaden – Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena. Sammanfattningsvis att all användning av militärt våld anses förebygga terroristverksamhet, vilket påpekas i förordet till boken. Att injaga fruktan hos den palestinska befolkningen innefattar metoder som rivningar av hus, störande av nattsömnen med chockgranater och skottlossning i byar nattetid, dagligt oprovocerat våld, användande av människor som mänskliga sköldar, kollektiva bestraffningar av byar, omotiverade husrannsakningar och bortföranden etc etc. För att inte tala om alla godtyckliga dödsskjutningar där barn som kastar sten eller förmodas kunna kasta sten kan avrättas utan vidare. Inte bara så att det sker utan påföljd för den enskilde soldaten som sätter kulan i barnet utan på direkta order och uppmuntran från överordnade. Expropieringen och annekteringen pågår löpande och ingår i en medveten politik att ta kontroll över områden på ockuperad mark och befolka dem med judiska nybyggare. Bara för några dagar sedan fattades officiellt beslut om nya bosättningar på ockuperad mark. Därmed försvåras förstås den tvåstatslösning som det nu åter förhandlas om. 

 

Den israeliska ”närvaron” utgör alltså en oerhört konkret risk för liv och hälsa och omöjliggör ett normalt vardagsliv för de palestinier som råkar bo i dessa ockuperade områden. 

Allt det här kräver Lisa Abramowicz att omvärlden ska förhålla sig neutral till. Det kan man ju kanske förstå. Det skallrar onekligen lite obehagligare än att tala om israelisk närvaro runt Jerusalem. Frågan som troligen ingen vågar ställa till Abramowicz är då om hon menar att omvärlden också borde förhållit sig neutral till den tyska ”närvaron” i Warszawa och andra europeiska städer?