Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 2: Pilger om den amerikanska krigshetsen

Jag fortsätter här att presentera tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland. I förra inlägget redogjorde jag för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev. I detta inlägg har turen kommit till John Pilgers Strangeloveeffekten.

Pilger om den amerikanska krigshetsen

John Pilger skräder inte orden. Hans bok Strangeloveeffekten är en svidande vidräkning med den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska strategin och etablerade mediers okritiska rapportering om de stora konflikthärdarna i världen. Tony Blair kallas genomgående för ”krigsförbrytare” och John Kerry kallas för ”pajas”. Nyhetsrapporteringen beskriver han som en ”surrealistisk teater”.

Det är med illa återhållen vrede han framför sina vittnesmål och iakttagelser. Det tillför argumenten hetta men kan möjligen skrämma bort en del och inverka menligt för bedömningen av balansen i hans kritik. Vilket är synd eftersom den är värd att beakta. Pilger är en mycket erfaren journalist som under flera årtionden på nära håll har sett de platser och skeenden han talar om och fått inblick i medias sätt att jobba och behandla fakta. Hans väldokumenterade erfarenhet gör det svårt att avfärda honom som alarmistisk vänsterradikal USA-hatare. Hans tes är grundad empiriskt och han hämtar stöd för den hos både centralt placerade men anonyma källor såväl som dokumenterade sådana.

Strangelove-effekten anspelar förstås på Stanley Kubricks klassiska film ”Dr Strangelove” som utspelar sig under kalla kriget. När en kärnvapenbestyckad B-52:a är på väg mot mål i Ryssland lugnar generalen ”Buck” Turgidson presidenten med orden: ”Slå till först så får ni inte mer än tio-tjugo miljoner döda, max”. Vid tiden för filmens premiär 1964 var kärnvapenkapplöpningen i full gång och den amerikanska propagandan gjorde gällande att Sovjet låg långt före USA. Just i dagarna kunde vi i en artikel se hur missvisande den bilden var. Allt för att kunna sprida skräck för ”det ryska hotet”.

Pilger menar att dagens krigshets mot Ryssland drivs med samma propagandistiska knep där det ”ryska hotet” framställs som överhängande vilket ger USA och NATO fritt fram att flytta fram positionerna. ”Propagandamakarna markerar samma mål med samma vilseledande flagga”, formulerar han det. Han pekar på det faktum att Ryssland sedan muren föll omringats av NATO:s baser och kärnvapen. NATO-utvidgningen kryper nu in mot den ryska gränsen. En provokation som riskerar att leda till världskrig, anser Pilger. Det som hände i Ukraina i februari 2014 var en av USA iscensatt kupp med fascistiska stormtrupper, hävdar han vidare, och fortsätter:

”Sedan Washingtons statskupp i Kiev – och Moskvas oundvikliga svar på Krim för att skydda sin Svartahavsflotta – har provokationerna mot Ryssland och isoleringen av landet rapporterats på ett så förvrängt sätt att de förvandlats till det ´ryska hotet´”

Pilger nämner historikern William Blums årliga uppdatering av händelser i amerikansk utrikespolitik. Där framgår att USA sedan 1945 gjort över 50 försök att störta regeringar, på grovt sätt blandat sig i valen i 30 länder, bombat civilbefolkning i 30 länder, använt kemiska och biologiska vapen och försökt mörda utländska ledare. Det är alltså en lång amerikansk historia av amerikanska utrikespolitiska aggressioner som leder fram till Ukraina.   

Ukraina är förvandlat till ”en temapark för CIA” i likhet med ”ruinfälten” Irak och Afghanistan, fortsätter Pilger sin anklagelseakt mot USA. Det är inte heller främst mot vänsterns favoritmåltavla George W. Bush han skickar sina giftigaste pilar. Han påminner hellre om hur Bill Clinton lät invadera Haiti, bomba Balkan, Afrika och Irak och tog livet av irakiska barn (en halv miljon enligt Unicef). Eller skickar ännu en pil mot frun Hillary Clinton för hennes stöd och propagerande för invasionerna av Afghanistan, Irak, Jemen och Somalia. Barack Obama går sannerligen inte heller oskadd ur Pilgers pilskur. Sju krig har Obama på sitt samvete, bland andra hans ”terrorkampanj med hjälp av drönare”, påminner Pilger. Ukraina är bara den senaste i raden av vad han kallar ”färgkupper” där genuina protester mot korruptionen i Kiev utnyttjades för USA:s syften. Han påminner här, liksom Robert Parry som jag skrev om i förra inlägget, om den biträdande utrikesministern Victoria Nulands uppenbara inblandning i valet av de nya makthavarna i Kiev, vilket läckte ut på nätet ett par veckor före maktskiftet verkligen ägde rum på just det vis Nuland önskat i samtalet med den amerikanske ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt. Enligt hennes egen utsago ska fem miljarder dollar ha satsats på detta maktskifte. Det har rått en sorts ekande tystnad om detta samtal (förutom på sociala medier) utom alldeles tiden efter det läckte ut. Då tycktes dock de flesta journalister mer bekymrade över att det verkligen hade läckt (ryssarna förstås) och roade över hennes vokabulär när deras europeiska bundsförvanter kom på tal; -Fuck the EU!

 Offren för all denna aggressiva amerikanska utrikespolitik behandlas av media som ”icke-människor”. En numerär som räknas in i vad som cyniskt brukar kallas ”collateral damage”. Åsikter som avviker från huvudfåran får ”dra sig tillbaka till en – bildligt talat – underjordisk tillvaro”, menar Pilger. Ett helt kapitel ägnas också åt Julian Assange som sitter belägrad på Ecuadors ambassad i London. ”En fars” kallar Pilger hela den historien och den svenska åklagarens agerande i synnerhet. Varför denne inte åkt till London för att genomföra sina förhör av Assange framstår som absurt för Pilger som inte ser något annat skäl än att man vill locka honom till Sverige för att möjliggöra utlämning till USA. Där ska en hemlig åtalsjury ha ägnat fyra år åt att komma på brott han skulle kunna anklagas för. Pilger citerar här ur ett läckt Pentagon-dokument daterat 18 mars 2008 som sägs innehålla en detaljerad plan för att förstöra förtroendet för Wikileaks, vilket skulle åstadkommas med hjälp av hot om ”skandal [och] brottsmålsåtal”. Detta trots Obamas tal 2008 om att visselblåsare bör ”skyddas mot repressalier” eftersom de utgör en del av ”en sund demokrati”. Ett exempel på vad Pilger kallar det Orwellska i diskrepansen mellan språkbruk och agerande. Assange är utsatt för justitiemord och en smädeskampanj från media, menar Pilger. Trots att det amerikanska hotet mot Assange också är ett hot mot alla journalister och mot yttrandefriheten.

Pilger är bitvis som ett sårat vilddjur och det är svårt att källkontrollera alla påståenden som slungas mot framför allt USA men också mot etablerade medier. Man kan ana en stor bitterhet över den egna yrkeskårens förflackning, kanske färgat av egna högst personliga upplevelser? Han relaterar som sagt till Orwell i sin beskrivning av hur ord byter betydelse, som när nynazister blir till ”nationalister” eller på sin höjd ”ultranationalister”. Den vilseledande ryssfientliga informationen har nu ”nått ett crescendo” vilket riskerar att leda till ett världskrig, varnar han.

Det är viktiga frågor Pilger ställer här; varför stora delar av journalistiken gett vika för propagandan? Censur och förvanskningar hör till vardagen och varför unga journalister inte får lära sig ”att det centrala i många så kallade mainstreammedier inte är information utan makt”? Världen står kanske inför risken för ett världskrig och mitt i en situation där USA tycks berett att isolera och provocera Ryssland och i detta känsliga läge marknadsför många journalister samma ”lögner som ledde till blodbadet i Irak”. Hans varning är överraskande ödesmättad, formulerad så här:

”Den tid som vi lever i är så farlig och blir så vilseledande skildrad att propagandan inte längre är den ’osynliga regering’, som Edward Bernays talade om. Den är regeringen. Den styr direkt utan rädsla för att bli motsagd, och dess främsta syfte är att besegra oss – förstöra vår förmåga att uppfatta världen och skilja lögn från sanning.”  

Den amerikanska uppochnedvändningen av verkligheten har enorm genomslagskraft, fortsätter Pilger. USA:s militär inringning av Ryssland behandlas som helt okontroversiellt, en icke-nyhet, och begravs i en ”skrämsel- och smutskastningskampanj” som Pilger känner igen från det (första) kalla kriget. Just när det gäller Ukraina är Pilger särskilt upprörd och hävdar att;

”Undertryckandet av sanningen om Ukraina är en av de mest fullständiga mörkläggningar i nyhetsbranschen jag kan minnas”.

Det är en saftig smocka mot den liberaldemokratiska världen med dess högt uppburna ideal. Kanske just detta är det farligaste, menar han. Att vår självbild som de goda och upplysta är så grundmurad att det blir svårt att se vad som egentligen sker. Att den sekulära liberalismens ideologi är långt farligare än extrema terrorrörelser eftersom den lyckats skapa en ”illusion om fri och öppen information”. Det finns en tystnad som journalister behöver bryta, menar Pilger, och citerar den sovjetryske dissidenten Jevtusjenko som sagt;

”När sanningen ersätts av tystnad är tystnaden en lögn”

Putins Ryssland har sin berättelse. USA och Nato har sin. Den journalistiska uppgiften borde vara att avslöja luckor i båda och inte ensidigt omfamna den ena. Som en påminnelse om detta till synes självklara är Pilgers bok viktig. Med flera decenniers erfarenhet av undersökande journalistik och utrikespolitiska konflikter är Pilger en röst att lyssna till. Det också ungefär så han avslutar sin bok:

”Det är uppenbart vilket ansvar vi andra (utanför USA och Ryssland/min anm) har. Det består i att identifiera och avslöja krigshetsarnas fräcka lögner och att aldrig samarbeta med dem. Det består i att återuppväcka de stora folkliga rörelser som skänkte våra moderna imperiestater en bräcklig civilisation. Framför allt består det i att förhindra erövringen av oss själva: våra själar, vår mänsklighet, vår självrespekt. Om vi förblir tysta är det oundvikligt att vi blir besegrade, och då hotar förintelsen”.

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 1: Parry om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram Kiev-kuppen

Medan etablerade medier mestadels upprepar narrativet om den onde Putin och den ryska aggressionen mot Ukraina försvinner de alternativa perspektiven i bakvattnet. Trots detta finns en del undersökande journalister och andra som gör försök att framföra sådant som motsäger den dominerande berättelsen om händelserna i Ukraina i Västvärlden.

Det lilla förlaget Karneval har gett ut ett antal mindre böcker som presenterar en del av dessa röster. Jag har tidigare lyft fram John J. Mearsheimers Vems fel är Ukrainakrisen?  Jag har nyligen avslutat läsningen av ytterligare tre titlar från samma förlag;

Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, Alexander Mercouris Kan Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? samt John Pilgers pinfärska Strangeloveeffekten. De driver liknande teser om den amerikanska inblandningen i det ukrainska skeendet och den som anser sig seriöst intresserad av sanningen bakom de dramatiska händelserna vid Majdan och den våldsamma fortsättningen vi inte sett slutet av än bör åtminstone ta del av och beakta dessa.  Författarna här är ändå två mycket erfarna och prisbelönta undersökande journalister samt en erfaren jurist med speciell inriktning på mänskliga rättigheter och internationell lag.

Jag börjar i detta inlägg med Parrys bok och fortsätter i senare inlägg med Pilgers och Mercouris och avslutar med en sammanfattning baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om konflikten i Ukraina.

Parry om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram Kiev-kuppen

Robert Parry är en amerikansk undersökande journalist, berömd för sina avslöjanden om Iran-Contras affären för vilket han erhöll George Polk Award 1984. Fram till 1999 var han verksam på amerikanska magasinet Newsweek. Vid pensioneringen därifrån startade han en oberoende nyhetssida, Consortium for Independent Journalism (CIJ).

Med sin bok Bakom kulisserna i Kiev vill han visa hur den etablerade berättelsen om Ukraina och revolutionen i Kiev är konstruerad för att framställa landets utveckling som en kamp mellan goda och onda, var de sistnämnda är en elak president (Janukovytj) och den ännu elakare Putin. Centrala element i konflikten tonas avsiktligt ned eller förtigs och Parry menar att Ukraina ingår i en nykonservativ strategi som härrör från Reagans dagar och bildandet av National Endowment och Democracy (NED). NED tog över CIA:s uppgift att slussa pengar till utländska politiska rörelser som bekämpade Sovjetunionen. NED erhåller, enligt Parry, varje år cirka 100 miljoner USD för sin verksamhet. Under hösten 2013 publicerade dess chef Carl Gershman en debattartikel i Washington Post där han kallar Ukraina för den ”största trofén”. Han utvecklade tankegångarna enligt följande:

”Ukrainas val att ansluta sig till Europa kommer att påskynda nederlaget för den ryska imperialistiska ideologi som Putin företräder [...] Ryssarna står också inför ett val, och Putin kan hamna på den förlorande sidan inte bara i förhållande till grannländerna utan också i själva Ryssland”.

Janukovytjs slutliga val att inte skriva på avtalet med EU och istället vända blicken mot Rysslands Eurasiska ekonomiska union blev alltså till ett svidande amerikanskt nederlag. Något som svårligen kunde accepteras och den amerikanska inblandningen (minns Nuland-samtalen) i händelserna vid Majdan vintern 2013/14 förefaller som logiskt realpolitiskt stormaktsagerande. Ukraina blev en segerpokal för amerikanska och ryska intressen och strömningar bland demonstranterna på torget utnyttjades för att styra utvecklingen enligt den amerikanska planen.

Parry beskriver vad han menar är ett nykonservativt grepp om utrikespolitiken där Obamas egen utrikespolitiska agenda motarbetas av nyckelpersoner i administrationen. Som den numera pensionerade försvarsministern Robert Gates och generalen David Petraeus med band till Max Boot på tankesmedjan Council of Foreign Relations och Robert Kagan vid tankesmedjan Brookings Institution. Samt utrikesminister Hillary Clinton som enligt Parry befordrade nykonservativa omkring sig, som den nyss nämnde Kagans fru Victoria Nuland, tidigare rådgivare åt Dick Cheney och nu biträdande utrikesminister för europeiska frågor. För att få igenom den nykonservativa agendan måste Obamas kompromissvilja i förhållande till Putin (som angående Iran och Syrien) brytas. Ukraina ska därför för de nykonservativa ha blivit ”ground zero”, menar Parry.

Parry menar också (liksom Pilger vilket jag återkommer till i senare inlägg) att amerikanska nyhetsmedier konsekvent teg om det betydelsefulla fascistiska deltagandet i ”kuppen” vid Majdan i februari 2014. ”Bandera-vinkeln” ignorerades i stort sett och begravde eller utplånade sammanhanget i händelserna på ett sätt som gjorde det ”nästan omöjligt för den genomsnittlige läsaren att lägga ihop två och två”, hävdar Parry. Mycket av det som hände vid Majdan är än idag höljt i ett mystiskt dunkel. Varför är de ukrainska åklagarna och politikerna så saktfärdiga med, eller till och med undanröjer möjligheten att, utreda de dödande skotten vid torget under 20 februari 2014? Varför undersöks inte det läckta telefonsamtalet mellan Victoria Nuland och den amerikanske Kiev-ambassadören Geoffrey Pyatt mer ingående? Ett samtal i vilket de diskuterade utformningen av den ukrainska övergångsregeringen och hur de skulle gå till väga för att ”hjälpa till att knyta ihop grejen”. Det vill säga det maktskifte som kom ungefär två veckor senare. Varför avfärdas Krim-bornas önskemål om nationstillhörighet rutinmässigt som ”rysk propaganda” liksom den framträdande nynazistiska rollen vid genomförandet av ”Majdan-kuppen”?

De fascistanstrukna stormtrupper som gick i täten vid Majdan skickades sedan till Donbass för att utgöra spets i den ”antiterroristoperation (ATO)” som den nya Kiev-regimen satte igång i april 2014 (de s.k. frivilligbataljonerna).  Motståndet i öst sågs som en ren rysk provokation vilket var en syn som snabbt och okritiskt anammades av mainstreammedia som därmed bortsåg ifrån betydelsen av befolkningens i Donbass motvilja mot den nya Kiev-regimen och utsikten att bli centralstyrd av denna, att påtvingas de IMF-åtstramningar som väntade, som nedskurna värmesubventioner, plundring av pensionskassorna och devalvering av valutan. ”Reformer” som den nytillsatte premiärministern Jatsenjuk själv uttalat skulle bli ”mycket impopulära, mycket svåra, mycket hårda”.

Parry frågar sig också varför det ständigt läggs fram falska bevis för den ryska infiltrationen? Om den är så uppenbar borde det rimligen gå att lägga fram äkta bevis. Han tar upp bland annat suddiga foton av beväpnade män som, liksom andra så kallade bevis, senare visat sig vara fingerade. Likaså ifrågasätter han ”raden av brådstörtande fördömanden” av den förgivettagna ryska/pro-ryska nedskjutningen av MH-17 den 17 juli 2014. Framför allt den amerikanske utrikesministern John Kerrys tal om indicier som pekar mot Ryssland vilket senare visade sig främst härröra från inlägg på sociala medier. Vad visade egentligen de amerikanska sattelitbilderna?, frågar sig Parry. Om de innehöll ovedersägliga bevis för rysk inblandning borde vi rimligen ha fått se dem, kan tyckas. Parry redovisar också en rad vittnesmål - bland vilka han säger sig själv ha inhämtat en del från amerikanska underrättelsekällor – som pekar ut den ukrainska regeringen som skyldig till nedskjutningen. Bland annat skulle Andrij Parubijs, chefen för Nationella Rådet för säkerhet och försvar, plötsliga avgång den 7 augusti vara ett tecken på detta. Parubij själv har vägrat tala om varför han avgick men Parrys källa anger ett samband med nedskjutningen av MH-17 som skäl.

Alla dessa uppgifter och vittnesmål är naturligtvis extremt svåra eller omöjliga att kontrollera men den viktig poängen att fundera över här är hur media och likaså den första nederländska utredningen underlåtit att djupare undersöka alla dessa uppgifter som stred mot den officiella amerikanskstödda uppfattningen om rysk skuldbörda. Varför denna öronbedövande tystnad?

Den amerikanska, nykonservativa strategin går ut på att anstifta ett nytt kallt krig mot Ryssland, menar Parry, och på att befästa den amerikanska världsdominansen genom att styra skeendet i Syrien, Irak, Iran och Afghanistan såväl som Ukraina enligt amerikanska intressen. Egentligen en gammal amerikansk strategi som lämnat spår efter sig i en rad länder som Iran, Guatemala, Chile, Haiti, Venezuela, Honduras, Egypten med flera. Allt enligt en hycklande amerikansk syn på demokrati som hyllas när den för ledare med amerikanskt stöd till makten medan den motarbetas när det motsatta sker.

Således kunde en folkvald ledare som Janukovytj och hans regering störtas med amerikansk hjälp och den ryska säkerhetspolitiska reaktionen, invasionen av Krim, användas för att förstärka den amerikanska krigshetsen vilket Parry menar är tänkt att leda till rysk inre splittring och få Putin på fall. Vilket, får vi förmoda, i sin tur är tänkt att leda till tillsättandet av nya och mer USA-vänliga ledare i Moskva.

Det vore lättköpt att avfärda Parry som konspiratorisk. Vilket också görs naturligtvis. Den som avviker från det som Parry själv kallar ”grupptänkandet” kring det ryska hotet får ofta sin heder och personliga vandel ifrågasatt medan det sakliga innehållet ägnas mindre intresse. Parry är dock inte ensam om sitt perspektiv. John Pilger anför liknande tankar och i ännu starkare ordalag. Något som jag kommer till i nästa inlägg där jag behandlar nästa lilla bok, Strangelove-effekten.

Rysk skrämseltaktik?

Finland har nu fått sin egen ubåtshistoria. I ett par dagar har en ”trolig ubåt” jagats i vattnen utanför Helsingfors. Ett antal sjunkbomber har fällts men tydligen av en sort som bara smäller högt och skakar om, inte skadar ubåtsskrov, om jag förstått rätt. Ingenting är bekräftat med säkerhet som vanligt. – Det finns en stark misstanke om att det fanns undervattensverksamhet som inte hör hemma här, säger den finske försvarsministern Carl Haglund. Just nu finns sannolikt ingen aktivitet, tillägger han dock. Vi känner igen kommentarerna från i höstas.

Jag hörde talas om denna ubåtsjakt redan igår genom ryska och finska nättidningar, men Google translator är inte ett helt bekymmersfritt översättningsverktyg så detaljerna föreföll till viss del något oklara. Rapport hade ett kort inslag igår kväll men annars var det rätt tyst fram till idag då bland andra Aftonbladet vaknat till liv rejält. Trots att inga andra uppgifter finns än den ”starka misstanken” om undervattensverksamhet har AB bilden klar. De har hittat en pensionerad kommendör som är helt säker; - Klart det är ryssar, säger han. Allan Widman (fp) varnar för att Putin förbereder sitt folk på krig och ÖB talar om att det ”ryska kroppsspråket blir alltmer utmanande”. Han har ju ett lite eget sätt att uttrycka saker. Hur som helst råder inget tvivel om att det är ryssen som rör sig i vattnen utanför Helsingfors blir vi upplysta om. Wolfgang Hansson vet till och med att berätta varför. De vill skrämma Sverige och Finland från att gå med i NATO.

Här är jag inte längre riktigt med på noterna. Egentligen vet vi alltså inte om det verkligen förekommit någon fientlig ”undervattensverksamhet” och i så fall vilken typ av sådan det handlat om. Det kan också mycket väl ha handlat om minkar eller sälar eller andra typer av ljudillusioner som tydligen kan uppstå i just de här farvattnen, om man får tro uppgifter i finska tidningar. Nationaliteten på den eventuellt undervattensverksamme och avsikten med aktiviteterna hör alltså till nästa steg i analyskedjan men Hansson kastar sig in i mycket långtgående spekulationer.

Men okej, OM (säger OM) det funnits en ubåt i de finska vattnen är det givetvis inte alls osannolikt att den kan ha varit rysk. Men skälet till närvaron torde i så fall snarare vara att rutinmässigt kartlägga svensk och finsk beredskap. Vid höstens eventuella besök i svenska skärgården hade vi nyss valt en ny regering och i Finland har den inte ens hunnit tillsättas efter valet nyligen. Det kan alltså tänkas vara av intresse att se hur snabb reaktionstiden är vid sådana lägen. Fungerar befälsgivningen? Tas det snabba beslut eller blir de fördröjda av färska ministrar och tjänstemän eller en oklar befälsordning? Ett sådant skäl kan jag köpa att det handlar om eller för all del något annat militärstrategiskt skäl. Men att skrämma oss från att gå med i NATO verkar helt enkelt fullkomligt ologiskt. Eller möjligen korkat. Men det tror jag inte ryssen är. Eller?

Det skulle alltså ligga till så att ryssen är irriterad över NATO:s framfart österut och dessutom oroliga för att hittills alliansfria Sverige och Finland, med gräns mot Ryssland, ska lockas att bli medlemmar. Så vad göra? Jo, enligt Wolfgang Hansson, skicka ubåtar till svenska och finska farvatten för att skrämma oss att avstå. Enligt all logik torde väl effekten bli den motsatta. Ingen kan väl påstå att ropen på Nato-medlemskap tystnat efter höstens ubåtsjakt i Sverige? Varför skulle de? De som i flera år propagerat för ett svenskt NATO-medlemskap har förstås alla skäl i världen att dra snabba växlar på minsta indikation på krusningar i Östersjöns vatten. 

Så gjorde Nya Moderaterna i höstas och fortsatt under vintern då ledande moderater med jämna mellanrum återkommer till frågan, som exempelvis den försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark som tillsammans med riksdagsledamoten Lars-Arne Staxäng talade om ett ökat militärt hot och att ”ubåtskränkningen i Stockholms skärgård under oktober bekräftar den bilden”. Det kan ju också noteras att hon i SvT:s Raktpå (30/10-14) propagerade starkt för att frågan om NATO-medlemskap borde utredas tillsammans med Finland. Tre företrädare för Centerns respektive Folkpartiets ungdomsförbund skrev en artikel med titeln ”Ubåten är ytterligare ett bevis på varför vi bör gå med i NATO”. Jan Björklund betonade naturligtvis också hur allvarligt han såg på kränkningen, att han hade svårt att misstänka någon annan än Ryssland och föreslog därför återigen svenskt medlemskap i NATO.

Jag har högre tankar om rysk underrättelsetjänst än herr Hansson och är därför helt övertygad om att de är fullt medvetna om detta. Alltså att tonläget hos NATO-förespråkarna skruvas upp väsentligt efter varje misstänkt ubåtskränkning av svenska vatten.

Det finns egentligen bara ett starkt skäl för Sverige och Finland att ansluta sig till NATO och det är om hotet från Ryssland skulle upplevas så starkt att det inte råder några tvivel om att det finns akut behov av militär assistans för att försvara gränserna. Om det nu är så att ryssarna ogillar pratet om NATO-medlemskap (och så är det) så bör väl sämsta sättet att få oss på andra tankar vara att låta ubåtar stryka längs våra kuster titt som tätt.

Då finns det däremot goda skäl att tro det motsatta. Det vill säga att hotet överdrivs och att sådana här ubåtsjakter lite då och då är till för att skrämma upp oss att gå med i NATO. Kanske var det en svensk ubåt som gjorde en liten sväng in för att få med Finland på Enströms gemensamma NATO-utredning? Nu ägnar jag mig givetvis åt provokativa spekulationer. Dock med betydligt klarare logik än Wolfgang Hanssons. Om än mindre tvärsäkert.

Demokratisk diktatur eller diktatorisk demokrati

Ni kanske såg dokumentären om Edward Snowden igår; Citizenfour ?  Jag slogs av tanken hur lite NSA:s övervakning av allas våra privatliv, åsikter och tankar egentligen har upprört. Ändå är metoderna för övervakningen mycket lika de som Stasi använde i DDR, fast utan internet. Samt att den idag sker i en oerhört mycket större omfattning än bakom den forna järnridån.

Vi lever ju ändå i en demokrati och tillhör den så kallade västvärlden där den demokratiska traditionen och friheten är fast förankrade sedan länge, tänker väl de flesta. Vi kan skaka på huvudet och småle åt det kazakiska valresultatet där sittande Nursultan Nazarbajev fick 97,7 procent av rösterna i ett val med 95,2 procents valdeltagande. Demokratin är numera globaliserad och snarast ett villkor för att få delta i handels- och kulturutbyte. Nästan alla diktaturer idag är ”demokratier”. Demokrati som simulacrum.

Baudrillards sorgligt bortglömda begrepp känns mer aktuellt än någonsin. Enligt hans ramverk om simulacra och simulation lever vi i en historisk period som kännetecknas av postmodernism och senkapitalism. Massproduktion och kopiering urvattnar originalen och gränsen mellan verklighet och representation suddas ut tills simulacrum är det enda som finns kvar. Kopian imiterar originalet så väl att det hotar att ersätta det. Baudrillard trodde på en dual värld och menade att vår verklighetsbild efter murens fall och de internationella mediernas framväxt blivit endimensionell, stöpt efter en modell; den liberala marknadsekonomin och en tro på demokratin som ett självspelande piano. Kriget mot terrorismen har tagit död på friheten, som varit västvärldens stolthet och moraliska trumfkort i förhållande till övriga världen, enligt Baudrillard.

Muren som delade öst och väst markerade med sin fysiska närvaro på ett brutalt sätt var gränsen mellan frihet och demokrati respektive tvång och diktatur gick. Vi som stod på ”rätt” sida kunde kika in över muren eller till och med träda över för en stund, förfasa oss, och sedan ta oss tillbaka till den fria världen och andas ut. Allt var sannerligen inte bra på ”vår” sida men vi levde i alla fall i demokratier där vi var fria att uttrycka våra åsikter i tal och skrift både offentligt och privat innanför våra egna gränser.

”Maktanspråken sträcker sig in i varje skrymsle av människors liv, något som är omöjligt och därför blir fragmentariskt. Och paradoxalt nog mer förtryckande, eftersom otydligheten är svår att kalkylera [...] Det gör diktaturen så svår för utomstående att begripa”

Hynek Pallas berättar i dagens SvD om familjens minnen från livet bakom järnridån. Jag tänker att det lika gärna hade kunnat vara ett citat ur filmen om Snowden och NSA som förfinat Stasis metodik. Storebror som en cookie i din hjärna. Jag har svårt att hålla tillbaka den krypande känslan av obehag som formar sig till en stilla undran;

Finns det längre några utomstående?

Är Ukraina redo för 1:a maj... och för EU?

Torsten Kälvemark är som vanligt nykter i sin analys av vad som händer i Ukraina. I en artikel i Aftonbladet uppmärksammar han nyligen det beslut som det ukrainska parlamentet tog för ett par veckor sedan som kan (om president Porosjenko släpper igenom förslaget) innebära en lag som förbjuder såväl nazism som kommunism och som gör det olagligt att sjunga internationalen och använda symboler som hammaren och skäran. Något jag själv berört i ett tidigare inlägg.

Dessutom föreslås det bli straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. En ultranationalistisk rörelse med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Av Kälvemarks artikel framkommer att detta förslag även fått hård intern kritik. Bland annat från Halya Coynash som företräder Kharkiv human rights protection group. Hon kallar detta för ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev. Från grannlandet Polen kommer också hård kritik. Banderas OUN-UPA massakrerade hundratusentals polacker i Volynien, i nuvarande nordvästra Ukraina, under 1940-talet och enligt den polske före detta europaparlamentarikern Pawel Kowal kan Ukraina aldrig bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”.

I Ukraina råder nu en nervös stämning inför 1:a maj och kanske inte minst firandet av segern i andra världskriget 9 maj. I just Kharkiv, framgår det av en artikel i Kyiv Post, har kommunisterna förbjudits att marschera under 1:a maj. I kommentarsfältet till artikeln finns en klarsynt kommentar:

”Unfortunately actions like this will damage the chances of Ukraine getting into the EU etc for a long time and leave it as the Slavic Turkey of Europe - never quite ready yet to be invited to the dance”

Kälvemark menar att EU måste trycka på för en demokratisk utveckling och en nationell dialog mellan Kiev-regering och rebellerna i Donbass istället för det ”villkorslösa stödet” som den ukrainska regeringen hittills fått. Annars riskerar landet en oåterkallelig splittring, en balkanisering.

Samtidigt har också Ukraina under senare tid haft en liten våg av mord och ”självmord” bland före detta Janukovytj-politiker. Senast på en journalist, Oles Buzyna, frispråkig regimkritiker och ryssvän.En del har försökt peka ut Ryssland som skyldiga till morden som skulle ha utförts för att misskreditera Kiev-regeringen. Det förefaller tämligen långsökt. Mer troligt är att de utförts av den grupp som kallar sig UPA (se ovan om OUN-UPA) som i ett brev har tagit på sig morden. Många pro-ryska oppositionella och tidigare politiker under Janukovytj-regimen fruktar nu för sina liv och en livlig debatt har rasat i Ukraina kring dessa händelser.

Anna-Lena Laurén skrev också i SvD för en vecka sedan om denna ”mordvåg” och menar att den tyder på en svag rättsstat. Hon har intervjuat journalisten Tetjana Sylina som inte utesluter att det kan vara någon av de väpnade ”självförsvarsgrupper” (se tidigare inlägg på denna blogg) som nu rör sig i Kiev och andra städer under namn som anknyter till Majdan. Hon framhåller att mängder av vapen cirkulerar i det ukrainska samhället, något jag själv hört från min källa i Ukraina. Sylina kallar den tid som råder för ”stora oredan” (smutnoje vremja). 

Med allt detta är det bäddat för bråk inför 1:a maj och firandet av segern i andra världskriget 9 maj. Något som kan utlösa än värre inre blödningar för det redan blödande Ukraina. Och en irreparabel splittring och våldsbemängd balkanisering som kan få mer komplicerade gränsdragningar än västra vs östra Ukraina.

Ukraina ser i alla händelser allt mindre ut att vara redo för EU. Eller vad säger EU?

Bild: The Retired Boomers. 1:a maj-demonstration i Kiev

Vad är väl en mellanlandning på Bromma...?

- Spik i foten? Du snackar om spik i foten! Under franska revolutionen, där flög huvudena som limpskivor...

Ja ungefär så går Hasse Alfredssons argumentation på i den klassiska sketchen där Tage Danielsson klagar över att ha fått en spik i foten. Lite så kan jag tänka om tramset om regeringsplanet som mellanlandade på Bromma på väg från Arlanda. Förvisso en knasighet i planeringen. Media driver emellertid stenhårt på med, som jag ser det, främsta syfte att få Miljöpartiets Gustav Fridolin att framstå som en hycklare och att det skulle ligga någon form av dubbelmoral i att flyga från Bromma dessutom. Likadant lät det när Åsa Romson i höstas flög från Bromma. Dubbelmoral skreks det då högt tills det framgick att det var just med regeringsplanet hon åkte. Regeringsplanet utgår från Bromma alldeles oavsett vad Fridolin, Romson, Miljöpartiet eller någon annan för den delen tycker om detta. Så de får ju snällt infinna sig varifrån planet går om de nu ska med. Så mycket märkligare är det inte med detta. Inte har det heller något med framtidsplanerna för flygplatsen att göra även om det är en "twist" som ofta återkommer.

Hur FM-log sköter logistiken och informationen kring regeringens flyg (eller Statsflyget som det väl egentligen heter) kan ju möjligen diskuteras. Men det är ju inte lika politiskt gångbart och ger inte särskilt spännande rubriker. Det görs istället ibland långsökta försök att få det att se ännu tokigare ut än det egentligen är. Lena Mellin på Aftonbladet försöker exempelvis göra stor sak av reseverksamheten i samband med en annan flygning, till Thailand i julas, som bland andra statsrådet Åsa Regnér åkte med på. Hon bekymrar sig för kostnaden och tycker det är märkligt att reguljära flyg skulle varit dyrare än regeringsplanet. Hon surfar då in på en resesajt och hittar biljetter under valborgshelgen (som hon tycker är jämförbar med julhelgen beträffande Thailandsresor) som är billigare än vad regeringsflyget kostat och tycker att regeringen borde "byta resebyrå". Hon gör också ett nummer av att resan varit planerad sedan flera år. Om hon istället för att gräva själv hade konsulterat en resebyrå hade hon fått veta att julresor till Thailand bokas nästan ett år i förväg och att det sannolikt inte fanns fem platser dit just det aktuella datum resan skulle göras. En resa kan inte heller på ett reguljärflyg bokas längre i förväg än ungefär 11 månader och även om så hade gjorts, vem hade bokats in? Mellan våren och vintern 2014 har vi bytt regering med helt andra personer och flygbolag tillåter inte alltid namnbyte. Men allt detta vet nog Lena Mellin egentligen men det låter ju inte lika kul att skriva om.

Jag tycker förvisso att det finns anledning att diskutera hur regeringen ska använda Statsflyget och hur logistiken ska gå till. Att flyget ligger under Försvarsmakten har förstås sina säkerhetspolitiska skäl. Men det går nog att förbättra informationen kring flighterna och kostnaderna är också något som kan diskuteras. Betalar regeringen verkligen alltid den verkliga kostnaden för flygningarna? DN uppmärksammade detta för ett år sedan och det kan säkert diskuteras vidare. Men "hyckleri" och "dubbelmoral" är det inte tal om.

Den hyckleridiskussion som pågår - inte minst på sociala medier - är en tramsig diskussion som initierats av dem som vill ta ifrån Mp trovärdighet i diskussionen om nedläggningen av Bromma flygplats och rent generellt i miljöfrågor och klimatfrågor. Jag tänker att det nog finns vissa ledande morgontidningar åtminstone som gärna vill att allmänheten ska prata om mellanlandningar på Bromma istället för det stora problemen med tillväxt, växthusgaser, klimatförändringar etc. På nätet rullar redan drevet och löjet lägger sig på näthinnan hos de som inte vill eller har förmåga att informera sig om fakta.

Glädjande nog ser jag att en av mina goda vänner - som INTE är miljöpartist och som normalt sett brukar kritisera Mp ganska hårt - är inne på samma linje som jag. Han befinner sig i Vietnam för att studera samhällsutveckling där och säger i sin fb-uppdatering att "problemet" med regeringsplanets mellanlandning på Bromma ter sig "futtig" när vi borde diskutera hur länder som Vietnam och andra snabbväxande ekonomier ("The Next Eleven") med tillsammans en miljard människor ska kunna öka sin levnadsstandard utan att belastningarna på jordens resurser blir för stora. Vi borde diskutera "innovativa lösningar" på detta dilemma istället för att slösa energi på denna futtighet, anser han. Jag håller helt med.

Samtidigt i dagens blad framgår också att Kalifornien har sin värsta torka kanske någonsin, att en rysk oljetanker sjunkit utanför Kanarieöarna med risk för omfattande oljekatastrof, att ännu en båt med flyktingar förlist i Medelhavet med runt 650 släckta människoliv som konsekvens...

- Du, spik i foten, du...!!
  

Syriza, Podemos och Euromajdan – Om att mobilisera passioner i demokratisk riktning

"We have made the decision to clash with a regime of political and economic power that plunged our country into the crisis and is responsible of Greece’s depreciation on an international level" (Syriza, Alexis Tsipras)

“To feel proud of this country is to feel proud of the best public schools, the best hospitals – but it´s not the political classes that make these things function, it´s the people – that is our country: the people. These parties, PP and PSOE, have broken Spain” (Podemos, Pablo Iglesias)

“Corruption in Ukraine is so, so voluminous, it’s difficult to imagine how much works must be done to overcome it” (Euromaidan, Tetiana Chornovol)

Beröringspunkterna är flera mellan länderna Grekland, Spanien och Ukraina. Den omfattande korruptionen kanske den mest framträdande. Det handlar om en maktstruktur som murats där vänskapskorruptionen och nepotismen frodas, om en ekonomi där mutor ingår som förutsättning för att få kontrakt att skrivas och affärer gjorda och om offentligt anställda som kräver en dusör för att utföra sitt arbete. Historier om läkare som inte utför operationer utan att få en dollarbunt i näven eller sjukhuspersonal som måste få en slant i handen för att visa patienterna till rätt undersökningsrum eller universitetsbetygen som kan köpas har jag själv hört från direkta källor från både Grekland och Ukraina. Korruptionen genomsyrar samhällena och åtminstone när det gäller Ukraina verkar den helt förlamande på normalt näringsliv och offentliga serviceinstitutioner.

Korruptionen har också varit en av de stora frågorna för de nya vänsterpopulistiska partierna Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I Grekland anses maktkorruptionen vara ett arv från juntatiden och sedan dess förvaltat av de dominerande partierna Nea Demokratia och PASOK i hemlig allians med skattesmitande oligarker. I Spanien kallas de etablerade partierna - Partida Popular och PSOE - och deras kontaktnät för ”La Casta”. I Ukraina gick kretsen kring Janukovytj också under ett öknamn, Familjen, som anspelar på den nepotism och vänskapskorruption som rådde under hans styre. Det har dock varit ett väl rotat problem under hela Ukrainas existens som självständig stat och handlar mycket om den gamla kommunistregimens sammantvinning med de stenrika oligarkerna.

I alla tre länder har vi på senare tid sett något som kan kallas ett folkligt uppror mot gamla stelnade maktstrukturer, maktmissbruk, korruption och misskötsel av ekonomin. Det är uppror mot dåliga levnadsvillkor och för ett värdigt liv. Med den intrikata skillnaden att det spanska och grekiska missnöjet också riktas mot EU eller åtminstone ECB medan det ukrainska istället riktar sitt hopp till just EU. 

I Spanien och Grekland har missnöjet fångats upp av vad vi skulle kunna kalla vänsterpopulistiska partier. Podemos vill förvisso inte riktigt kännas vid vänsterbeskrivningen trots att partiets ledare har hämtat mycket näring hos vänsterteoretiker som framför allt Laclau & Mouffe. De får därför finna sig i att betraktas som ett vänsterparti och beskrivas som ett sådant.     

Nationalism den enda ukrainska ideologin (?)

Ukraina däremot skiljer sig i det fallet mycket från de övriga två länderna. Den ukrainska ”revolutionen” är också en icke fullbordad frigörelse från Sovjet som tar sig många olika uttryck som i raserandet av Lenin-statyer. Där lär numera inga vänsterrörelser kunna få fotfäste, i synnerhet inte efter förra veckans beslut att likställa kommunism med nazism och förbjuda båda ideologierna. Något som fördömts av bland andra Simon Wiesenthal-centrets östeuropadirektör som framhåller det absurda i att likställa den mest folkmördande regimen någonsin med den regim som befriade fångarna i Auschwitz och fick slut på Tredje Rikets terror. I samma veva som den ukrainska regeringens dekret om nazismen/kommunismen tillkännagavs ett officiellt erkännande av den ukrainska staten för UPA, den militära grenen av OUN-B under Stepan Bandera. En rörelse som slogs för ukrainsk självständighet men också samarbetade med nazityskland under andra världskriget och tog mycket aktiv del i judepogromer i Ukraina. En ultranationalistisk rörelse som har blivit den kanske främsta symbolen för den ukrainska ”revolutionen” eller Euromajdan. Ett faktum som förbryllar och oroar, vilket jag skrivit en serie inlägg om ganska nyligen på denna blogg (Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina del 1-8).

Bild: Sergei Supinsky, AFP. Leninstaty i Slavjansk.

Den enda ideologi som kan skönjas klart i dagens Ukraina är nationalism. Protesterna vid Majdan gällde initialt mot beslutet att inte skriva under ett avtal med EU. Det hade alltså kunnat tänkas att upproret kunnat få liberala förtecken. Men liberalismens mobiliseringskraft tycks svag, inte bara i Ukraina (något som för övrigt borde bekymra sanna liberaler). Ultranationalismen tog alltså snabbt över scenen på Majdan. Därför tror jag också att det folkliga upproret tappade kraft så fort den nya interimregeringen bildades i mars 2014. Nationalismen inspirerade till symbolhandlingar och högstämd retorik och provocerande språkreformer. De ekonomiska och maktstrukturella reformerna som många inom Euromajdanrörelsen krävde har fastnat i de gamla politikernas och oligarkernas välspunna nät. Presidenten Porosjenko är själv en oligark. Likaså Tymosjenko som är en av huvudpersonerna i regeringspartiet Batkivsjtjina. Det är gamla politiker som styr om än i vissa fall i nya partier. Partier utan riktig ideologi och med mer eller mindre populistiska program och som tävlar i patriotism och bygger på ledarnas personligheter snarare än någon form av politisk viljeriktning.

Medan Spaniens och Greklands folkuppror kan knytas kring en politisk vänsterrörelse famlar den ukrainska i ett intet och uppgivenheten riskerar nu att ta överhanden. Korruptionen är förlamande. Transparency International rankar landet som Europas mest korrumperade och femma i världen. Euromajdan som började i protest mot det uteblivna EU-avtalet växte snabbt till bredare protest mot landets styre. Chefen för Transparency International i Ukraina beskrev läget i december 2013 så här:

”[…]now the whole Ukraine stands rather against corruption and tyranny of authorities than just for EU Association”

Tetiana Chornovol, journalist och majdanaktivist utsågs i mars 2014 till ordförande för den Nationella Anti-korruptionsbyrån och intog sitt ämbete i mars 2014 med höga ambitioner. Redan i augusti  avgick hon från sin post i ren frustration, med orden:

"[…] there is no political will in Ukraine to carry out a hard-edged, large-scale war against corruption"

Enligt en undersökning genomförd i oktober-november 2013 var 86 % av ukrainarna missnöjda med ekonomin, 90 % med Janukovytjs ekonomiska politik, 85 % med korruptionen och 71 % med Janukovytjs sätt att begränsa oligarkernas inflytande (genom att försöka bli ensam översteoligark).

Men vad blev det av det hela när krutröken lagt sig kring Majdan? Vad som gick fel med Euromaidan-reformerna är frågan som ställs bland annat i en artikel i Kyiv Post i höstas.

Landets toppolitiker bara pratar om förändring men visar stor ovilja till förändring, hävdas i artikeln. Vid ett möte med ledare för civilsamhällets organisationer försäkrade en färsk premiärminister Jatsenjuk att administrativa reformer stod högt på agendan. Ihor Koliushko (the Centre for Political and Legal Reforms) menar i artikeln att detta löfte aldrig följdes upp och att Jatsenjuk som gammal byråkrat är en ovillig och osannolik reformatör. Den ukrainske ekonomen Pavlo Sheremeta vittnar också i artikeln om sin förvåning:

 “I was surprised that the government stood by the current system so much”

Kanske är ett nytt Majdan att vänta? Frågan är bara om det då kommer att uppstå någon politisk rörelse som kan knyta missnöjet kring en ideologi med progressiva framtidsidéer, vänsterinriktade eller liberala? Inte mycket tyder på det. Risken är istället stor att missnöjet kommer att sugas upp av företrädare för unken ultranationalism som inte lär åstadkomma mycket mer än ytterligare konfrontation med den del av befolkningen som nu lever i den östra delen av landet, det vill säga i kvasirepublikerna Donetsk och Luhansk. Om nu ukrainarna själva fortfarande betraktar dessa delar som Ukraina?

Att mobilisera passioner i demokratisk riktning

Just Chantal Mouffe – en av Podemos främsta inspiratörer – lanserade för ett tiotal år sedan en teori om ”det politiska som agonism” där tendensen till konsensustänkande hos de etablerade partierna (ihopträngda i en politisk mittfåra) öppnar för populistiska och främlingsfientliga rörelser som vänder demokratin ryggen. Deras recept är att lämna inriktningen mot konsensuslösningar och istället bejaka konflikter mellan ”legitima politiska motståndare”. Politiken måste äga kraft att mobilisera passioner i demokratisk riktning, säger de i introduktionen till boken ”Om det politiska”, och det måste få komma i uttryck som partikonflikter. Hon använder istället för antagonism det egna begreppet ”agonism” i vilket hon lägger betydelsen parter som ”erkänner sina opponenter som legitima”. Relationer mellan motståndare snarare än fiender. Det vill säga en uppfattning om att, trots konflikten sinsemellan, ”tillhöra samma politiska sammanslutning och som delaktiga i ett gemensamt symboliskt rum inom vilken konflikten utspelar sig”. Det är en tes som motsäger Giddens ”posttraditionella” samhälle där klyftan mellan höger och vänster betraktas som överspelad och den är naturligtvis omstridd och emotsagd inte minst bland liberaler men även hos delar av socialdemokratin.

Det senaste decenniets utveckling inom ett flertal västeuropeiska länder (inklusive Sverige) är dock knappast något som talar emot tesen. En maktstruktur där både vänster och höger trängs i en sorts mittfåra lämnar ett tomrum där de främlingsfientliga högerpopulisterna klivit in för att absorbera ett folkligt missnöje. Detta har blivit ett delikat problem som på ett vis illustreras av den aktuella svenska debatten om DÖ där liberaler ondgör sig över vänsterpolitik och vill dödförklara uppgörelsen som var tänkt att hindra Sverigedemokraternas inflytande på politiken. Liberaler står vid ett val där de måste, för att ställa saken på sin spets, välja mellan att acceptera vänstern som sin motståndare och respektera vänsterpolitik när det parlamentariska läget ger en sådan eller att bjuda in främlingsfientliga rörelser med odemokratiskt tankegods i det demokratiska finrummet.   

I Spanien har däremot en stark vänster uppstått (kanske har här den långa eran av Franco-fascism varit tillbakapressande av högerpopulism) medan det i Grekland finns både en höger- och vänsterrörelse som vinner mark. Men där vänsterrörelsen har vunnit mest, kanske även här ett uttryck för minnet av Nazitysk ockupation och högerkonservativ militärjunta. Den ukrainska vänstern är däremot antingen eliminerad (i väst) eller en rest av den sovjetkommunistiska diktatoriska makten vilket gör den i stort sett omöjlig som mobiliserande kraft som vänsterrörelse. Den blir istället nostalgisk och sovjetnationalistisk (lite motsägelsefullt men kommer inte på bättre) och oanvändbar som progressiv framtidsinriktad kraft. Den blir istället en motpart i den pågående antagonismen, till skillnad från Mouffes agonism alltså.

Alldeles oavsett vad man tycker om detta så menar jag att det ukrainska missnöjet med sakernas tillstånd är dömt att gå vilse i de ukrainska maktkorridorernas labyrinter. Såvida inte en rörelse dyker upp som har en klar vision om ett framtida ukrainskt samhälle, en klar idé om vägen dit och en ideologisk bas som är dels demokratiskt rotad men också har kraft att mobilisera och inge hopp och framtidstro. Den syns dessvärre inte till i nuläget. Eller gömmer den sig i den ultranationalistiska korselden?