Poroshokin fortsätter att styra Ukraina – det selektiva rättssystemet 2.0

Euromajdan-protesterna under vintern 2013/14 handlade huvudsakligen om två saker. I första hand om viljan att skriva handelsavtal med EU istället för med den ryska skapelsen Eurasiatiska ekonomiska unionen, som dåvarande presidenten Janukovytj hade planer på att närma sig. I andra hand, men kanske minst lika starkt, vände sig en stor allmänhet emot det maktsystem som präglat den ukrainska politiken och vardagen ända sedan självständigheten 1991 och som innefattat ekonomisk korruption, vänskapskorruption, maktfullkomlighet, rofferi och ett rättssystem som varit i händerna på makthavarna. Det har varit en självklarhet att använda rättssystemet selektivt och den nationella säkerhetstjänsten och domstolarna för egen politisk vinning oavsett vem eller vilka som suttit vid makten. Janujkovytj och hans entourage, med maktbas i Donbass, var kända sedan länge som alldeles särskilt inarbetade i detta system och det råder inget tvivel om att de utvecklade och förfinade systemet efter Janukovytjs tillträde som president 2010.

Den kände ukrainske skribenten Mykola Riabchuk skrev en krönika i januari 2011 med titeln ”Selective justice” (publicerad i UkrainianWeekly och Kyiv Post men finns också med i hans bok ”Gleichschaltung”) där han kommenterade de då aktuella arresteringarna av påstått korrupta politiker (mest känd förstås Julia Tymosjenko) under julhelgen 2010/11. Samtliga tillhörande den dåvarande oppositionen och de tidigare regeringarna under Jusjtjenkos presidentperiod efter Orange-revolutionen 2004. Vilket Riabchuk menade, och med stor sannolikhet hade helt rätt i, inte var någon tillfällighet utan ett uttryck för ”selektiv rättvisa”. Han beskrev då Janukovytj och hans parti Regionernas Parti enligt följande:

”The entire Party of Regions can be broadly perceived as a mafia-style organization with tight inner discipline and immeasurable shadow resources”

Troligen var detta faktum en lika starkt bidragande orsak till folkets missnöje som det uteblivna undertecknandet av EU-avtalet. Till viss del har också denna maktstruktur brutits och Regionernas Parti är inte längre gångbart som politiskt parti. Individerna bakom finns dock kvar på flera ställen vilket ibland föranleder upprörda politiska kommentarer i parlament och media. Dessutom, vilket är mer allvarligt, tyder alla tecken på att systemet med selektiv rättvisa tycks leva kvar och frodas under nuvarande presidenten Porosjenko och landets riksåklagare Viktor Shokin. Deras parrelation vid makten har till och med gett upphov till epitetet ”Poroshokin”, vilket jag skrivit om tidigare.

Vanan att göra upp med oppositionen med hjälp av rättssystemet påminner om forna tiders kungar som slaktade sina motståndare för att säkerställa sin egen maktposition. Riktigt lika brutalt går det förstås inte till idag men det är ett mönster som går igen att oppositionella politiker hamnar i trubbel med rättvisan medan sittande makthavare kommer undan. Professor Keith Darden, som citeras av ovan nämnde Riabchuk i ovan nämnda artikel, skrev redan vid slutet av 1990-talet en beskrivning av systemet som skulle vara fullt adekvat än idag. Han menade att sytemet bestod av tre huvudelement:

1) Widespread corruption that is tolerated and even encouraged by the authorities, 2) Tight surveillance that enables the authorities to collect compromising materials against everyone and keep each subject on the hook, 3) Selective punishment of any politically disloyal subject for seemingly non-political wrongdoings.

Kritiken mot ”Poroshokin” har dock handlat främst om att riksåklagaren Shokin inte lyckats driva ett enda rättsfall mot de forna makthavarna i Regionernas Parti sedan han tillträdde för snart ett år sedan. Här spekuleras det alltså i huruvida detta kan ha att göra med att de nuvarande makthavarna i allmänhet, och kanske presidenten i synnerhet, är så djupt insyltade i korruption och förskingringsaffärer att det vore riskabelt för dessa med rättegångar mot de tidigare makthavarna.

Som jag skrev i det blogginlägg jag refererade till tidigare här har ett stort antal parlamentsledamöter försökt få till stånd en missnöjesomröstning för att få riksåklagare Shokin avsatt. Vid en presskonferens den 14 januari underlät president Porosjenko att bemöta detta men lätt meddela att riksåklagaren skulle få färre befogenheter vad gäller korruptionsärenden. Möjligen tänker han sig att detta ska mildra kritiken. Beslutet att inte avsätta Shokin försvarade han med följande uttalande, översatt till engelska i Kyiv Post:

”Over the whole 25 years of independence, there has been no prosecutor general that society was happy with. I won´t go down the path of replacing the prosecutor general”

Porosjenko passade dock på att betona framgången med skapandet av en (förment) oberoende antikorruptionsbyrå. Just detta är emellertid en av de punkter där kritiken varit hård mot Porosjenko och framför allt mot Shokins sätt att motarbeta och desavouera denna institutions oberoendeställning. Presidenten antydde också sin intention att istället genomföra systemiska förändringar istället för personella. Beslut om att reformera åklagarsystemet, som togs av parlamentet redan i oktober 2014, har dock förhalats och gått i stå. Det som av president Porosjenko beskrivs som en framgång är istället en av huvudpunkterna för kritiken mot ”Poroshokin”.  Halya Coynash, vid Kharkiv Human Rights Protection Group, förklarar i en artikel i Atlantic Council varför försöken att reformera åklagarämbetet misslyckats. Hon framhåller Shokin som den store sabotören av reformer:

”Almost twenty years after Ukraine promised to reform its prosecutor's office as a condition to joining the Council of Europe, it still has a long way to go. The reforms that have been made were disturbingly cosmetic. Shokin sabotaged the latest round of reform, which resulted in the status quo being reinstated under the guise of a new competitive system”

Balasz Jarabik, vid Central European Policy Institute, nämner också i en färsk analys av läget i Ukraina den seglivade vanan att använda rättssystemet som politiskt instrument:

”The high profile arrests of Yanukovych-era figures on corruption, such as Olena Lukash, the former justice minister, and the failure to proceed with an investigation of allegations of corruption against current political allies, show that holding the rule of law in contempt remains standard practice. Decisions on anti-corruption cases, as well as the management of law enforcement, judicial and security agencies, remain dominated by politics, although not by a single clan, as was the case under Yanukovych”

Den selektiva rättvisan i Ukraina har länge varit utsatt för kritik från EU. Ett av kraven på förre presidenten Janukovytj vid förhandlingarna om associationsavtalet med EU var bland annat ett frisläppande av Julia Tymosjenko. 

Rättssystemet var också en av de punkter där vår egen utrikesminister Margot Wallström, tillsammans med litauiska kollegan Linas Linkevicius, uttalade skarpast kritik mot Ukraina i den artikel som publicerades i samband med hennes besök där i mitten av november 2015. I artikeln betonades att rättssystemet måste befrias från politisk inblandning och korruption.

President Porosjenko tycks dock vara tämligen oberörd av dessa krav och det ser ut som om riksåklagare Shokin även fortsatt kommer att vara en ”propp” i rättssystemet. Därmed kanske även för den fortsatta ukrainska EU-integrationen?

Vad händer i Ukraina egentligen? nr 3 – Ett land i sönderfall

Det är en splittrad bild av läget vi får av nyhetsflödet från Ukraina. Dels en bild av att regeringsstyrkor är på väg att besegra de pro-ryska rebellerna och utbrytarrepubliken Donetsk Peoples Republic (DPR) men också av materiell förstörelse och civila dödsoffer. Mer detaljerade redogörelser är det mer tunnsått med vilket jag har försökt belysa och råda bot på med ett par inlägg tidigare på denna blogg. Jag kommer själv att resa ned till Ukraina om ett par dagar för att besöka min sambo som är observatör för OSSE där. Det känns onekligen lite nervöst när läget är så instabilt trots att jag kommer att röra mig i delar som är förhållandevis lugna, som Lviv och Chernivtsi.

En liten lägesrapport för den intresserade tänkte jag ändå ge nu innan jag åker, med OSSE som huvudsaklig källa.

Förstörelse och uppbyggnad

Anna-Lena Laurén har i dagens SvD ett reportage från ett besök i området runt Slovjansk. Ett tidigare proryskt rebellfäste som nu fallit i regeringsstyrkornas händer. Förstörelsen är stor rapporterar hon och flera där boende privatpersoner vittnar om hur de fått uthärda en sommar utan el och vatten och hur de fått spendera stora delar av dygnen i bombskydd. Pressekreteraren för staden Slovjansk, Tatjana Sjulga, berättar att ungefär hälften av alla skolor och daghem i staden har skadats och 8 helt förstörda. Över en tredjedel av alla höghus är skadade och över 1500 bostäder måste repareras. Men pengar från centralregeringen i Kiev finns bara till de offentliga byggnaderna. Det är en känsla av övergivenhet som präglar människors uppgivna kommentarer. Ukraina är ett land på randen till bankrutt och krigets skador lär tära än mer på den ansträngda ekonomin. 

De inofficiella källor jag har bekräftar denna känsla av övergivenhet från människor som är internflyktingar från Donbass-området i öst. De är inte alltid väl sedda i de lugnare delarna i väst dit en del tagit sin tillflykt och hjälpen från regeringen är knapp eller obefintlig. Det går också rykten om trafficking i samband med de belägrade och förstörda städerna. Det sägs finnas ett pris för att komma säkert ut ur exempelvis staden Pervomaisk vars bebyggelse till cirka 60-70 % är förstörd vilket jag skrev om i mitt förra inlägg om läget i Ukraina.

 I Chernivtsi och Lviv och även andra städer finns också ett utbrett missnöje med inkallelser av unga män utan militär utbildning. I ett rapporterat fall ska de ha blivit uppmanade att ta med egen mat och annan utrustning. OSSE uppskattar att ungefär 200 inkallade ska ha vägrat att infinna sig för att kriga i öst. En regional militär talesperson lär ha bekräftat bilden för OSSE-observatörer och sagt att endast cirka 20 % av alla inkallade är villiga att slåss i öst. I Lviv ska också protester ha pågått mot vad som uppfatta som ett orättvist rotationssystem där vissa soldater har fått ligga vid östfronten i fem månader utan permission. Det är således en viss krigströtthet som här kan spåras och det är inte omöjligt att Porosjenkos segervissa uttalanden kan komma på skam om inte stridsmoralen bland de inkallade kan stärkas.

Missnöje pyr alltså på flera håll och inte bara i öst. Där är många öppet fientliga mot Porosjenko och Kiev-regeringen och tillmälen som ”fascister” används ofta när den kommer på tal. Å andra sidan är många i väst av uppfattningen att människorna i Donbass-området är ”Sovjetmänniskor” och bakåtsträvare. Den materiella uppbyggnaden är ett problem. Ett kanske ännu större är hur människorna i Ukraina ska kunna normalisera förhållandet till varandra. Det är inte ett språk av försoning som Porosjenko använder i sina officiella uttalanden vilket knappast lär underlätta i den normaliseringsprocessen.

Ett land i spillror och ett delat land – kan det bli ett igen?

Den tämligen nyvalda presidenten Porosjenko tar alla tillfällen i akt att försöka ge sken av att han har kontroll över situationen och att den militära segern över utbrytarrepublikerna och dess försvarare, som han kallar ”terrorister”, är nära förestående. Det kan möjligen vara så. Frågan är bara vad som ska hända efteråt i så fall? Vilka utsikter finns det för Ukrainas regering att ena landet?   

Det är märkligt hur exempelvis den till ukrainska försvarsministeriet knutna Aidar-bataljonen far fram vid fronten i öst, inte minst i Luhansk-trakten. Aidar-bataljonen är en av de enheter som bland annat svenska nazister lär ha sökt sig till för att slåss. Från OSSE kommer nu omfattande rapporter om vägspärrar där soldater ur bataljonen misshandlar och bortför människor på lösa grunder. Fall av utpressning förekommer också, enligt vittnesmål, där en summa pengar kan krävas för släktingar att få ut en kidnappad familjemedlem. OSSE uppger att Aidar-bataljonen befinner sig; ” at the centre of accusations of human rights abuses in the northern Luhansk region”.

En annan sådan här enhet är Azov-bataljonen som är en paramilitär gren av nationalgardet och underställd Ukrainas inrikesministerium. ”The men in black” som de kallas lär också ha haft svenska nazister i leden.

Dessa specialenheter är knutna till regeringen i Kiev och det är således kanske inte en helt grundlös ilska som människor i Donetsk och andra städer i öst ger uttryck för när de skriker ”fascister” åt de ukrainska soldaterna, som vid den groteska ”vallningen” av krigsfångar som de proryska rebellerna genomförde på Donetsks gator under firandet av nationaldagen igår.

Den stora frågan är om splittringen och förbittringen är för långt gången för att det ska kunna bli helt igen? Var finns den enande kraften? Hos Porosjenko? Jag tillåter mig att tvivla. Men det ska bli intressant att bilda sig en uppfattning på plats. Kanske får jag egna intryck som ger en annan bild? Jag lär skriva om det senare.