Estland – Narva idag, flytande gräns mellan öst och väst

I mellandagarna besökte jag Estland. I tidigare inlägg har jag beskrivit den märkliga staden Sillamäe och gjort en historisk återblick på staden Narva som ligger alldeles vid gränsen till Ryssland och Ivangorod. Skilt åt av floden Narva och med varsin borg vakande över forsen. Flaggorna fladdrar i vinden på vardera sida. Men ryska pratas det på båda sidor. "Narva is next " lanserades av domedagsprofeter efter ryska annekteringen av Krim. Men här ringlar köerna över gränsen åt båda håll.

Bild: Hans Wåhlberg. Ivangorods fästning på ryska sidan om floden Narva.

Bild: Hans Wåhlberg. Hermansborg på den estniska sidan av floden Narva.

Dagens Narva

Enligt Estlands president Kersti Kaljulaid är Narva Estlands ”nästa framgångssaga”. Detta sagt i samband med att hon, som ett led i en kampanj att hjälpa staden att bli kulturhuvudstad i Europa 2024, under en knapp månads tid under vintern 2018 förlade sitt kansli i Narva för att ge extra stöd åt kampanjen. Det blev dock istället estniska Tartu som gick segrande ur kampen, trots mindre uppbackning av estniska staten.

Men Estland satsar uppenbarligen på att bryta stadens ryska dominans. Både med lock och pock. En ny Narvafestival inrättades i september 2018 med kultur, mat och design för att öka stadens attraktionskraft. En filmfestival har också etablerats här. Enligt presidenten är Narva, med sina grå lamellhus, en typisk postindustriell stad med samma problem som andra sådana europeiska städer, men hon vill med Narva ”tänka om och tänka nytt”. Detta stod tills helt nyligen att läsa på sajten VisitEstonia men är vad jag kan se nu raderat. Kanske verkade det lite pinsamt eller i vart fall inaktuellt eftersom Narva inte blev kulturhuvudstad 2024 och satsningen därmed kan sägas ha varit misslyckad? Den tycks inte heller ha varit speciellt omfamnad av de boende i Narva, åtminstone att döma av en artikel i Svenska Yle 29/8-2018.

”Det är ju bra att presidenten riktar sin uppmärksamhet mot Narva”, säger Narvabon Stanislav Pupkevitj till Yle i artikeln. Han tror inte heller att många i staden riktigt förstår varför det händer. Majoriteten av invånarna tycks vara antingen negativa eller likgiltiga. ”Det är bara show och pr, och det kommer inte att förändra någonting i Narva”, säger en Irina Sjisjkina i samma artikel. En annan som Yle talar med, Inna, säger att Narva skulle behöva ha tillbaka sina arbetsplatser. ”Det här med att vi alla ska bli småföretagare och hanka oss fram på minimilön går inte, menar hon. ”Unga personer flyttar bort och staden blir gammal. Allt stänger: sjukhusen, dagis, skolor”, fortsätter hon. Enligt den estniska konstitutionen har inte heller presidenten någon inrikespolitisk makt. Kaljulaids aktioner blir här alltså endast symboliska, vilket förvisso kanske inte saknar betydelse men inte heller bör överdrivas.

Många hoppas i alla fall att staden ska bli ”hipp”. Åtminstone om Ivan Sergejev, Narvas stadsarkitekt, får som han vill. Hans slogan har varit ”Narva is next”, med vilket han menar som kulturresmål och inte ursprungsort för tredje världskriget, som domedagsprofeter tidigare menat. Han är dock nyktert medveten om att det inte går att få staden trendig med nya hus eller klatschig målarfärg på de gamla. Istället vill han göra folk stolta över sin stad och intressera sig för och engagera sig i dess utveckling. Det framgår av en artikel i Hufvudstadsbladet, HBL 23/9-2018. Som pilotprojekt ordnade han ett ”streetparty” som lockade fem personer. Men Ivan har inte gett upp utan fortsatt med nya projekt som den ovan nämnda kulturfestivalen under namnet Station Narva som håller till i den klassiska industribyggnad som hyste det numera nedlagda Kreenholms bomullsspinneri. Dess tomma lokaler, som breder ut sig över flera kvarter, ska enligt Ivans drömmar bli bostäder, kulturinstitutioner och kontor och kanske hotell. Förebild är förstås många andra europeiska storstäders gamla industriområden som förvandlats enligt den här modellen, exempelvis Tammerfors som också hyste stora textilindustrier tidigare.

Bild: Hans Wåhlberg. Kreenholms huvudfabrikskomplex. Nu tomt och avspärrat i väntan på nya användningsområden och investeringar.

Bild: Hans Wåhlberg. Kreenholms gamla brandstation. Nu oanvänd och avspärrad även den.

Bild: Hans Wåhlberg. Kreenholms förmanshus. Här bodde förmännen om jag förstått rätt. Nu oanvänd och avspärrad. Eftersom det är ett trähus lär det vara bråttom om man vill rädda det innan det ruttnar helt.

Bild: Hans Wåhlberg. Fabriksbyggnad som bör ha tillhört Kreenholms. Kan ha varit annan fabrik men ligger inom Kreenholms område. Lär nog vara utom räddning (?).

Under mitt besök i den närmast folktomma, slitna och ostrukturerade staden är det svårt att se att det kommer att ske inom den närmaste tiden i alla fall. Det mesta av bebyggelsen är byggnader som uppförts i olika skeden av den sovjetiska ockupationen medan den gamla staden präglas nästan helt av borgen och den närliggande gränsstationen med tillfartsvägar och vaktkurer. En del av byggnaderna förefaller vara övergivna eller i var fall stadda i svårt förfall. Bland annat ett stort kulturcentrum i en unik form av stalinistisk nyklassicism med romersk förlaga som står övergivet mitt i stadens centrum. Det blir svårt att genomföra helgjutna satsningar på att göra staden till en turistattraktion när staten inte vill kännas vid de historiska lager som finns kvar i Narva men som många av stadens invånare däremot känner en kulturell närhet till.

Bild: Hans Wåhlberg. Narva sett från tornet Pik Herman. Staden saknar följsam struktur och ger ett splittrat intryck. Det lär behövas mycket jobb och pengar för att få den att leva upp, tror jag.

Bild: Hans Wåhlberg. Ett helt bisarrt kulturcentrum byggt under Stalins styre. Det är lätt att förstå att estniska staten inte vill lägga mycket möda på renovering, men det är trots allt en sevärdhet som skulle kunna utnyttjas i den turistsatsning som pågår. Men en tid och en kultur de helst vill glömma.

Bild: Hans Wåhlberg. Hotell Narva som jag bodde på. Jo, det är det till höger. Ruinen till vänster fick jag aldrig klarhet i vad det varit. En tillbyggnad som aldrig färdigställdes? En investering som gick snett? Hur som helst ingen inbjudande syn för turister som nu ska lockas till staden.

Huvudgatan Alexander Pusjkin är mycket sparsamt frekventerad av stadsborna och restauranger och butiker ligger allt annat än tätt. De flesta tycktes vistas i något av Narvas stora köpcentrum, Fama eller Astri. I Fama finns flera våningar med butiker och restauranger av olika slag, bland annat en trivsam bokhandel där litteraturen som bjuds mestadels är på ryska. Vilket knappast är att förundras över. Mellan 80 och 90 % av stadens invånare är rysktalande. De flesta är etniska ryssar och bara hälften av dessa är estniska medborgare. Enligt estnisk lag måste man kunna estniska tillräckligt för att bli medborgare och många i Narva med omnejd kan bara ryska. En tredjedel har till och med valt att vara ryska medborgare men ändå bo kvar i Estland medan resten, ca niotusen, saknar medborgarskap. En del klarar inte språkkravet men andra har medvetet valt det grå främlingspasset eftersom det möjliggör att visumfritt röra sig mellan Estland och Ryssland samtidigt som det står dem fritt att flytta inom EU.

Många av dessa ryssar går till fots eller åker bil över floden, och kommer tillbaka till Estland fullastade med kassar fyllda med varor från det billigare Ryssland. De rysktalande i Narva med omnejd får också praktiskt taget all information från Ryssland. På hotellet där vi bor är det mestadels ryska kanaler och så ser det ut också i hemmen hos de flesta.

Bild: Hans Wåhlberg. Gränsöverfarten tar stor plats i Narvas gamla centrumdel.

”De lever i en bubbla som i huvudsak kontrolleras av Kreml. Det är därför den estniska regeringen satsar på ryskspråkiga sändningar”, säger Anders Ljunggren, Sveriges ambassadör i Tallinn, i en GP-artikel.

Språket som vapen

Irene Käosaar, direktör för statligt stödda Estlands Integrationsstiftelse, sa för ett drygt år sedan att Narva dessvärre varit bortglömt men att det nu skulle öppnas ”nya möjligheter också för estländare” i Narva. Ett erbjudande som möjligen skulle kunna tolkas fientligt av stadens nuvarande rysa befolkning. Hon sa det i samband med kungörelsen att stiftelsens kontor skulle flytta från Tallinn till Narva. ”Vårt budskap är att det här är en estnisk stad med estniska medborgare”, fortsatte hon i samma HBL-artikel som nämnts ovan. Ett tydligt budskap alltså. Ett språkcenter har öppnats i staden, Estniska huset, där det anordnas klubbar, kafé och framför allt kurser i estniska.

Käosaar ser också att separata skolor för ryska och estniska barn innebär problem i och med att de därmed lär sig olika språk och växer upp i två helt olika kulturer. Det ”ökar klyftan mellan språkgrupperna” och fostrar barnen i ”olika sätt att tänka och leva”, fortsätter hon. En femtedel av Estlands grundskoleelever går i någon av landets 70 ryska skolor, varav hälften erbjuder språkbad i estniska. Planen är att allt fler ryska barn ska få sådan undervisning. Det är inte alla lika förtjusta i. De ryskspråkiga lärarna exempelvis som inte behärskar estniska tillräckligt för att kunna undervisa på språket. Enligt Käosaar är också många estniska föräldrar rädda för att det estniska språket ska utarmas om de integrerade skolorna får fler elever med ryska som modersmål.

– Ändå skulle jag säga att de ryskspråkiga nu är redo att ta steget fullt ut och låta barnen gå i skola på estniska, säger ändå Käosaar.

Det förefaller inte helt självklart. I en DN-artikel säger en av dessa rysktalande, Tatiana, att ”det är viktigt för kommande generationer att kunna få sin utbildning på modersmålet” och att detta ”förvägras ryssarna i dag”, vilket motsäger Käosaars redogörelse. Tatiana tror också att just detta är ett skäl till att ”flertalet ungdomar flyr sina hemorter” (citerad i DN-artikel 7/6-2015).

Nu satsar emellertid alltså estniska staten på att lära ut estniska. Det kan förstås ses som ett försök att integrera de niotusen som saknar medborgarskap men kanske också som en liten knuff åt de ryska medborgarna i staden? Kanske vill de genomföra en liknande folkomflyttning som Sovjetunionen gjorde men med lite mjukare metoder? Urmas Reitelmann, den estniske chefen för estniska hemvärnets informationsavdelning, gjorde i oktober 2015 i alla fall sitt bästa för att skrämma bort dem. Han skrev då på sin fb-sida, i samband med en debatt om ifall Estland skulle ta emot några hundra flyktingar, att: ”De som försöker ta sig hit är bara skräpfolk som man ska avvärja med alla medel. I Estland parasiterar det 300 000 ryssjävlar som inte har anpassat sig här, hur skulle man kunna göra folk av de här miljontals bekvämlighetskackerlackorna som strävar hit?” (citerad i artikel SvD 1/5-2016).

Den estniska statens satsning på att göra Narva mer estniskt kan mycket väl också ha att göra med säkerhetspolitiska överväganden och analyser. Enligt undersökningar är det i vart fall flera Nato-positiva bland den ryskspråkiga befolkning som anser sig väl integrerade i Estland och som behärskar estniska. Totalt sett är 90 % av esterna positiva till Nato medan 32 % av de rysktalande.

Narva brännpunkt för nya kalla kriget

Att bryta den ryska dominansen över området har blivit en prioriterad uppgift i eftersvallet från Ukraina-krisen och annekteringen av Krim som visat faran med att ha en till Ryssland angränsande region med övervägande etniska ryssar och en svag lojalitet mot det ”egna” landet. ”Här kan tredje världskriget bryta ut” eller ”Narva is next” är rubriker som förekommit i Västmedia och bland Nato-företrädare på senare år. Som bara ett exempel kan nämnas en ganska precis ett år gammal artikel i amerikanska The Atlantic med rubriken ”NATO Fears That This Town Will Be the Epicenter of Conflict With Russia”. Den följs av frågan ” Will Putin try to invade like he did in Crimea?”. Förutom felaktigheten i sak (det var ingen regelrätt invasion av Krim men däremot en folkrättsvidrig annektering) så sätter den ton för en domedagsvision. ”Om du inte hört talas om Narva förut så kanske du kommer att göra det inom kort”, fortsätter artikelförfattaren Josh Rubin, och informerar om att Narva är epicenter för det som Nato kallar ”the Narva scenario”. Ett ganska okomplicerat scenario som helt enkelt går ut på att Putins Ryssland skulle försöka införliva Narva med Ryssland. Detta skulle utgöra ett test av Nato-ländernas lojalitet mot organisationen och dess syfte, eller i klartext dess artikel V om att bistå andra Nato-länder om de angrips.

Narva kan kanske ses som en ny gränslinje mellan öst och väst i det nya kalla kriget? Här höll i alla fall Nato en militärparad med pansarfordon den 24 februari 2015 som markering av Natos vilja att försvara Baltikum och mot Rysslands aggression mot Ukraina. Från rysk sida sågs det förstås som en provokation med amerikanska pansarvagnar några hundra meter från ryska gränsen.

Den 3 september 2014 besökte Barack Obama Estland och sa då bland annat att det är lika viktigt att försvara Tallinn, Riga och Vilnius som att försvara Berlin, Paris och London. Nu regerar en ny president i USA med en åtminstone inte lika övertygande retorik avseende just detta, för att göra sig skyldig till ett understatement. President Trump har till och med yrat om att USA skulle lämna Nato (min egen spekulation är att det är Trumps teknik att slunga ur sig sådant för att få saker att hända hos i det här fallet övriga Nato-länder). Josh Rubin avslutar sin artikel i The Atlantic med att sammanfatta farhågan som dallrar i luften:

”If Putin assesses that under Trump, the United States will not follow through on its treaty commitments to allies in Europe, nato—and with it, America’s word—could turn into a house of cards, and Narva might be the first to fall” (Artikel i The Atlantic 24/1-2019: NATO Fears That This Town Will Be the Epicenter of Conflict With Russia, Josh Rubin).

Detta oroar förstås balter som bland annat, med direkt adress till Trump, är noga med att påpeka att de minsann är ett av få Nato-länder som spenderar 2 % av BNP på försvaret. Nato gör också sitt bästa för att skyla över tveksamheterna. Storbritannien har förstärkt sin närvaro i Baltikum med fem attackhelikoptrar av Apache-typ och Boris Johnson besökte före jul de brittiska i Estland stationerade trupperna och betonade då Storbritanniens förpliktelse till Nato och beslutsamhet att försvara Estlands östra gräns med Ryssland. Sommaren 2018 deltog även icke-Natoländer som Finland i övningen Saber Strike 18 i Estland, en övning ledd av USA:s stridskrafter i Europa. En annan årligen återkommande internationell marin övning, ledd av chefen för US 2nd Fleet, är den som i somras hette Baltops 2019. Den genomfördes i södra Östersjön med sammanlagt 12 tusen personer från 18 nationer (bland andra Sverige), 44 örlogsfartyg och över 40 stridsflyg och helikoptrar involverade.

Trumps uttalanden och aktioner har ändå gett upphov till en het utrikespolitisk debatt i Estland, vilket framgår bland annat i en artikel i Svenska Yle 21/11-2019. Estlands inrikesminister Mart Helme, som är ledare för det högerpopulistiska nationalistiska EKRE-partiet, gav i ett möte med finländska politiska journalister ett besked som ”rörde om i den inrikespolitiska grytan”. Det tolkades som att Estland inte litar på Nato och vill söka alternativ till medlemskapet. Estland har ”tagit fram en plan B”, citeras Helme i en artikel i Svenska Yle 19/11-2019. Andra företrädare för regeringen har skyndat sig att bortförklara uttalandet eller helt förneka dess riktighet. ”Det beror på vem man frågar”, säger försvarsministern Jüri Luik exempelvis.

Det är lätt att förstå den estniska oron. Det är många av landets invånare som upplevde den sovjetiska ockupationen mellan 1940-1991 (med avbrott för den tyska 1941-44). För några år sedan publicerades en Vitbok av estniska staten där den sovjetiska ockupationen av Estland summeras. Politiska domar drabbade större delen av landet politiska och intellektuella elit och många avrättades eller deporterades till läger. Stora folkomflyttningar skulle också följa där estnisk befolkning ersattes helt eller delvis av rysk. Enligt kommissionens rapport ska Estland ha förlorat 59967 medborgare bara första året av ockupationen. De estimerar också att runt 90 tusen estniska medborgare mördats under hela perioden (1940-1991) och att ungefär lika många lämnade sitt land för alltid. Terror och repressiva åtgärder drabbade också runt hälften av befolkningen, beräknas det i rapporten. Detta har lämnat, förutom fysiska skador, ett ”permanent trauma” hos de drabbade och har ingraverats i befolkningens kollektiva minne som lär ta generationer att komma över, tror författarna till rapporten.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärke över de sovjetiska soldater som stupade i slaget om Narva 1944.

Bild: Hans Wåhlberg. Textplaketten vid obelisken innehåller ett avståndstagande till den sovjetiska beskrivningen att de befriade Narva från tyskarna. Här betonas att de bara ersatte en ockupant med en ny.

 

Samtidigt finns ingen anledning att slå alltför hårt på trumman och öka spänningen i området. Det finns inga som helst tecken på att Putins Ryssland skulle vara suget på att införliva Narva med Ryssland och kanske ännu viktigare är att de flesta av de rysktalande i Estland ändå tycks vilja bo just där och har ingen längtan att få tillhöra Ryssland. Det framgår exempelvis av artikeln i GP som jag tidigare refererat till. Ingen som GP möter säger sig vilja tillhöra Ryssland. Svetlana Mukhina exempelvis. Hon säger dock så här om det komplexa förhållandet för ryssar i Estland:

– Det är viktigt att hålla historien levande. Men jag tycker om att leva här i Estland. Varför skulle jag fråga efter estniskt medborgarskap? Jag är ryss och född här, det borde vara en rättighet. Vi köper inte luft, vi andas den.

Huvudsakliga källor och referenser:

Artikel i GP 24/2-2017: I skuggan av Ryssland, Jan Höglund

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/i-skuggan-av-ryssland-1.4171975

Artikel DN 7/6-2015: På spänd resa längs ryska gränsen – Balterna hukar under hotfull skugga från öst, Michael Winiarski

https://fokus.dn.se/balterna-hukar-under-hotfull-skugga-fran-ost/

Artikel i SvD 1/5-2016: Den estniska staden där alla talar ryska, Kalle Kniivilä

https://www.svd.se/den-estniska-staden-dar-alla-talar-ryska

Artikel Hufvudstadsbladet 23/9-2018: Estland höjer profilen i öst – satsar stort på Narva, Maria Gestrin-Hagner

https://www.hbl.fi/artikel/estland-hojer-profilen-i-ost-satsar-stort-pa-narva-2/

Artikel i Svenska Yle 21/11-2019: Nato viktigast för Baltikum, men Twitterpresidenten Trump får Estland att snegla efter alternativ, Bengt Östling

https://svenska.yle.fi/artikel/2019/11/21/nato-viktigast-for-baltikum-men-twitterpresidenten-trump-far-estland-att-snegla

Artikel i Svenska Yle 19/11-2019: Estland tar fram "plan B" för Nato säger inrikesministern - men försvarsministern säger att det beror på vem man frågar, Marianne Sundholm & Bengt Östling

https://svenska.yle.fi/artikel/2019/11/19/estland-tar-fram-plan-b-for-nato-sager-inrikesministern-men-forsvarsministern

Artikel i Svenska Yle 29/8-2018: “Vi är ett land trots två språk” - Estlands president flyttar sitt pick och pack till ryskspråkiga Narva, Gustaf Antell

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/08/29/vi-ar-ett-land-trots-tva-sprak-estlands-president-flyttar-sitt-pick-och-pack-till

Artikel i The Atlantic 24/1-2019: NATO Fears That This Town Will Be the Epicenter of Conflict With Russia, Josh Rubin

https://www.theatlantic.com/international/archive/2019/01/narva-scenario-nato-conflict-russia-estonia/581089/

Vitboken, The Whitebook, eller officiellt Estonian State Commission on Examination of the Policies of Repression; The White Book; Losses inflicted on the Estonian nation by occupation regimes 1940-1991 (2005)

https://www.riigikogu.ee/wpcms/wp-content/uploads/2015/02/TheWhiteBook.pdf

Estland – Narva, gränsstaden med svenska anor

I mellandagarna besökte jag Estland och gränstrakterna mot Ryssland. I ett tidigare inlägg berättar jag om den märkliga lilla staden Sillamäe. Därifrån är det inte långt till Narva, gränsstad mot Ryssland. Det har den varit i flera hundra år i stort sett, och som sådan en omstridd plats som vi svenskar borde känna till.

Här stod det berömda slaget år 1700 då Karl XII med sin numerärt underlägsna armé krossade den ryska och fick tsar Peter den Store att slicka såren i flera år framöver innan han kunde bygga upp en ny slagkraftig armé, ta tillbaka Narva och tillfoga vår stridssugne kung ett avgörande nederlag i Poltava 1709.

Narva är än idag en het adress i världspolitiken men innan jag kommer in på dagens Narva (nästa inlägg) kan det vara på sin plats med lite historisk tillbakablick.

Narvas grundande och tidiga utveckling

Danskarna grundlade sitt herravälde över Estland 1219 och anlade 1256 borgen Narva som senare fick namnet Hermansborg. Det var först ett träfort men kring det växte staden Narva. Borgen förstärktes under 1300-talet med stenmurar, och senare med ringmur kring staden och fyra portar.

Bild: Hans Wåhlberg. Hermansborg i Narva. Floden Narva och gränsbron intill.

Estland, och därmed Narva, såldes 1346 till livländska orden och blev viktig handelsstad. Den livländska orden var del av den tyska riddarorden. Dessa riddare valde sin stormästare som hade makt att ge order till riddarna. Denna livländska orden erövrade stora delar av dagens Baltikum och behärskade då Kurland, Livland och Semgallen (se not). Ryssarna byggde 1492 fästningen Ivangorod på andra sidan floden Narva och utgjorde ett vakande hot mot staden på andra sidan. I samband med detta reste de livländska riddarna tornet Pik Hermann för att få bättre överblick över till ryssarna. Ringmuren uppfördes också med flera portar och kanontorn, varav två finns att beskåda idag, men rekonstruerade inom Hermansborgs västra del (ringmuren revs dock 1777). Redan här blev platsen en gräns mellan den västeuropeiska och ryska maktsfären.

Bild: Hans Wåhlberg. Ivangorodfästningen som ligger i Ryssland, på andra sidan floden Narva.

År 1558 intogs Narva av ryssarna under Ivan III av Storfurstendömet Moskva. Övriga estniska fästen under den sammanfallande tyska orden ställde sig under svenskt beskydd och år 1581 intog svenskarna Narva och förstärkte dess försvarsverk. Staden blev tidvis säte för svenske generalguvernören över Ingermanland och Kexholms län. År 1659 brann hela staden ned och måste återuppbyggas, inklusive dess försvarsverk. Arbetet gick dock långsamt och var långt ifrån klart när ryssarna belägrade staden år 1700, upptakten till det berömda slaget samma år vilket var en del i Stora Nordiska Kriget.

Slaget vid Narva år 1700

Stora nordiska kriget pågick mellan 1700 och 1721 och utkämpades i första hand mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket på ena sidan medan andra sidan var en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Danskarna slogs dock snabbt ut och slöt separatfred med Sverige i augusti 1700.

Ryska armén belägrade Narva med ca 30 tusen man år 1700. Karl XII kunde, efter att ha besegrat danskarna, rikta uppmärksamheten mot den ryska armén. Han landsteg med en armé på ca 10 tusen man i Pärnu för att undsätta de belägrade svenskarna i fortet Ivangorod.

Under anfallet mot staden, den 20 november 1700, rasade en snöstorm som svenskarna hade i ryggen men som träffade ryssarna i sina befästningar rakt i ansiktet, vilket gjorde att de hade svårt att se och sikta mot anfallarna. De svenske kunde trots sin numerära underlägsenhet bryta igenom försvaret med värjor och bajonetter och ryssarna började fly i panik. Många av dem spelade döda eller försökte fly över befästningsvallarna men de flesta hanns upp och gjordes ned av svenska ryttare. Alldeles för många försökte, tillsammans med trossen, ta sig över Kamperholmsbron som då brast och drog uppemot tusen man ned i döden. Dessutom blev reträttvägen därmed avskuren och katastrofen för den ryska armén oundviklig. Enligt vittnesmål från ryska soldater sprang alla förvirrat runt som ”får utan herde” och officerarna lyste med sin frånvaro. Dessa var till stor del utländska och blev föremål för de ryska soldaternas vrede. Dessa började massakrera officerare som då fick fly för både fiender och egna trupper.

Den ryska vänsterflygeln under Adam Weides ledning var de enda som bjöd på ordentligt motstånd. De byggde ett improviserat fort vid den rasade brons fäste och försvarade sig envist där. Svenskarnas anfall började förlora kraft mot kvällningen och de hade dessutom hittat sprit bland ryssarnas övergivna tross och börjat förse sig av bytet. Vilket också ledde till att de i fyllan och villan började skjuta på varandra i mörkret.

Men avskurna som de var från reträtt skickade Weide under natten meddelande till svenskarna att de var beredda att ge sig om de fick ett tillfredsställande ”ackord”. Det accepterades av Karl XII som lät dem avmarschera mot att de lämnade ifrån sig vapen och fanor. En lång kolonn av ryssar avtågade dagen därpå över den reparerade bron genom en allé av svenska soldater. De sista i kön blev dock dödade och plundrade av svenska (i synnerhet finska av någon anledning) berusade soldater.

Allt som allt hade knappt tusen av de svenske stupat eller dött av sina skador medan de ryska förlusterna uppgick till ca 10 tusen. Dessutom tillfångatogs över 20 tusen ryssar som dock senare avväpnades och fick avtåga fritt mot Ryssland. Sammanlagt dog runt 14 tusen ryssar, medräknat de som avled under sitt återtåg till Ryssland.

Karl XII deltog själv i striderna och var minst ett par gånger nära döden. Vid ett tillfälle föll han med sin häst ned i ett djupt vattenfyllt dike och var nära att drunkna innan soldater drog upp honom. Hans häst dödades senare av en kanonkula och efter striden hittades en muskötkula i kungens halsduk.

Bild: Hans Wåhlberg. Karl XII har en plats i Hermansborgen igen, i dess museum.

Svenskarna tog hundratals kanoner och 24 tusen musköter i beslag samt ryska krigskassan på 32 tusen rubel. Dessutom mängder av ammunition, tält, mat och hästfoder.

Bild: Hans Wåhlberg. Det ryska minnesmärket över slaget vid Narva 1700 står några km utanför själva staden.

Ryssarnas armé var därmed grundligt slagen i spillror och de var tvungna att utrymma hela Ingermanland. Peter den Store tvingades bygga upp en ny armé vilket tog flera år och gav svenskarna tillfälle att vända sina vapen mot Polen istället.

Bild: Hans Wåhlberg. Det svenska lejonet. Minnesmärke över segern som förstördes under andra världskriget men återuppfördes år 2000, då avtäckt av svenska utrikesministern Hjelm-Wallén. På sockeln står MDCC (1700) på ena sidan och "Svecia memor" ("Sverige minns") på den andra. Officiellt representerar monumentet "vänskap och samarbete mellan dagens Estland och Sverige" men ses av många av stadens etniska ryssar som en illa förtäckt provokation.

Men ryssarna kom tillbaka som bekant och lyckades inta Narva 1704. Efter Poltava 1709 föll också resten av Estland och Livland i ryska händer och kom att bilda generalguvernementet Estland 1710.

Narva efter ryska erövringen

Efter erövringen av Narva 1704 lät ryssarna deportera majoriteten av befolkningen i staden, fullbordade befästningsarbetet som svenskarna påbörjat och underhöll dem fram till 1864. Från 1850-talet utvecklades här en stor textilindustri och 1857 grundades Kreenholms bomullsspinneri som på 1860-talet lär ha varit världens största. Forsarna i floden Narva utnyttjades här på samma sätt som i exempelvis Tammerfors som ju också kom att utveckla en stor textilindustri vid ungefär samma tid.

Bild: Hans Wåhlberg. Delar av Kreenholms fabrikskomplex. Nu nedlagt och omgärdat av stängsel. Men det finns stora planer på kontor, bostäder och kulturverksamhet. Vem kan lockas investera?

Under första världskriget besatte tyskarna staden den 4 mars 1918 men lämnade staden redan samma höst då de var nära sammanbrottet. Bolsjevikerna tog den i besittning i november 1918 men förlorade den igen till estniska trupper, förstärkta av finska frivilliga under svenskt befäl den 19 januari 1919. Staden kom därmed att tillhöra den nybildade republiken Estland.

Bild: Hans Wåhlberg. Hus från 1919 på gatan Koidula nr 8. Ett av få hus som överlevt andra världskriget. Hur länge till kan man undra?

Under andra världskriget annekterades Estland av Sovjetunionen efter en kupp och ett riggat val och blev sedan krigsskådeplats när tyskarna anföll Sovjet i juni 1941. Den tyska ockupationen bröts 1944 och slaget vid Narva den 2 februari blev den första tyska fästpunkten som intogs av Röda armén. Under det hårda slaget raserades i stort sett hela staden. Nästan allt som återstod av den revs sedan av de nya sovjetiska herrarna som istället byggde nytt utan hänsyn till den gamla stadsplanen och arkitekturen. Innan staden förstördes ansågs den vara en sällsynt vacker barockstad med prägel av svensktiden. I stort sett de enda byggnaderna som står kvar idag är lutherska Alexanderskyrkan och ortodoxa Voskresenskijkatedralen samt rådhuset som uppfördes 1670 och då var ett av Stormaktssveriges pampigaste.

Bild: Hans Wåhlberg. Rådhuset i Narva, byggt under svenska stormaktstiden 1670 och då ett av de pampigaste i hela riket.

Bild: Hans Wåhlberg. Rådhuset är nästan det enda som finns kvar av den gamla barockstaden Narva. Till vänster en modern post-sovjetisk byggnad och till höger en kasern från Sovjettiden. Så ser det numera ut i staden som förlorat en vettig struktur.

Narva byggdes i övrigt upp på nytt och skulle bli sovjetiska Estlands första sanna socialistiska stad. Ester förbjöds att bosätta sig i staden som därmed i praktiken förryskades. Här står också Estlands sista Leninstaty ännu kvar. Den har dock flyttats till ett skräpigt hörn av Hermansborgens utanverk och Lenin pekar nu där i sin ensamhet mot Ryssland. Kanske längtar han till andra sidan?

Bild: Hans Wåhlberg. Estlands enda kvarvarande Lenin-staty står här i Narva. Dock flyttad till en undanskymd plats.

Bild: Hans Wåhlberg. Lenin pekar mot Ryssland. Kanske längtar han över till andra sidan? Kanske står han snart där rentav?

Gränsstationen är inte långt borta där den, norr om borgen, utgör en stor del av stadens gamla centrum.

Bild: Hans Wåhlberg. Gränspassagen mellan Estland och Ryssland. Som synes är det kö in i Ryssland men inte omvänt. Det är billigare att handla på andra sidan och många åker dit för att göra sina inköp. 

Bild: Hans Wåhlberg. Gränspassagen sedd från Pik Herman på estniska sidan.

I och med Estlands självständighet 1919 drogs gränsen öster om floden Narva vilket innebar att exempelvis Ivangorod och dess fästning kom att tillhöra Estland. I och med den sovjetiska ockupationen 1944 fördes Ivangorod över från den estniska sovjetrepubliken till den ryska. När Sovjetunionen kollapsade 1991 accepterade inte Ryssland den gamla gränsen från 1919 varvid Ivangorod kom att tillhöra Ryssland och gränsen dras mitt i floden, så som gäller idag.

Bild: Hans Wåhlberg. De två borgarna vakar över varandra på var sin sida om gränsfloden Narva. För en del en gräns där det tar stopp, för andra en förbindelselänk till rysk kultur och shopping eller släkt och vänner. En gränsbro mellan väst och öst som både hindrar och förbinder.

Dagens Narva är minst lika intressant och mer om detta skriver jag i nästa inlägg.

Not. Livland omfattade i stort sett nuvarande Estland samt Lettland när det var som störst. Svenska Livland omfattade södra halvan av Estland och norra hälften av Lettland och var i svensk ägo 1629-1721. Kurland var ett hertigdöme inom nuvarande Lettland och blev feodalstat inom Polen-Litauen men ockuperat av Sverige 1701-1709. Semgallen är en regin i centrala Lettland. Historiskt sett först en del av hertigdömet Kurland 1560-1795 och sedan en del av ryska guvernementet Kurland för att sedan införlivas med Lettland 1918.

Estland – Sillamäe, en märklig plats

Vi har tagit båten från Helsingfors till Tallinn under dagarna mellan jul och nyår och är på väg med bilen till Narva, den kända gränsstaden mot Ryssland. Det är runt 20 mil på en väg med mycket lite att titta på annat än granar och björkar i vinterskrud. Men ett par mil innan Narva pekar en vägskylt mot Sillamäe. Vi har läst lite om staden som var stängd under Sovjettiden och bestämmer oss för en avstickare i eftermiddagens mörker.

Vi har lite tur och åker av en slump rätt på vägen som leder mot rådhuset och det pampiga kulturcentret. De ligger på en höjd och från den öppna platsen utanför kulturcentret uppenbarar sig en märklig syn, den stalinistiska paradgatan som öppnar sig nedanför en mäktig trappa och leder ut mot havet. Den är upplyst och pyntad med julljus, årstiden till ära, men är i stort sett folktom. Det omgivande mörkret, husen i stalinistisk klassicism som kantar den belysta gatan och havet som anas längre bort hjälper till att framkalla en närmast spöklik känsla. Bor det folk här eller är husen övergivna?

Bild: Hans Wåhlberg. Paradgatan i Sillamäe.

Sillamäe blev ju sovjetiskt efter andra världskriget och den estniska befolkningen flyttades bort till förmån för ryssar. Staden förvandlades till en stalinistiskt "mönsterstad" och ägnade sig åt uranhantering. Den blev en s.k. stängd stad 1947 och namnet raderades från kartor och register och fick namnet "postbox 22". Om jag förstått rätt hade den flera kodnamn, som Moskva 500, Leningrad 1 eller Narva 1. Fabriken som hanterade uran kallades Fabrik nr 7. Här fanns också ett fångläger med ca 5000 fångar. Den blev officiell stad 1957, är nu estnisk men bebodd till största del av ryssar, liksom Narva och hela området i nordöstra Estland som gränsar mot Ryssland.

Under 1800-talet var orten en liten semesterstad som besöktes av prominenta sällskap från större städer, inte minst St Petersburg som bara är drygt 20 mil bort. Svenska investerare låg bakom byggandet av ett skiffereldat värmekraftverk 1928 men det förstördes liksom resten av den gamla staden under andra världskriget. När Estland annekterades av Sovjetunionen ändrades som sagt allt och ett nytt blad skrevs i stadens historia. Men i allra största hemlighet. Under 1940-talets slut byggde flera tusen fångar den nya stalinistiska ”mönsterstaden”. Här skulle arbetarna vid fabriken som anrikade uran bo. Det skulle vara en attraktiv plats som lockade ingenjörer från övriga Sovjetunionen (främst Ryssland och Ukraina) att flytta och ägna sig åt den farliga uranhanteringen.

Bild: Hans Wåhlberg. Det praktfulla rådhuset i Sillamäe.

Uranet fanns i skiffer lokalt och användes till en början för anrikningen men senare importerades det också från andra ställen. Här behandlades under cirka femtio år över 100 tusen ton uran och användes i runt 70 tusen kärnvapen, inklusive Sovjetunionens allra första atombomb. Hanteringen var klart miljöfarlig och den estniska staten var tvungen att sanera platsen och blev inte klara med arbetet förrän 2008. Framför allt var det dammen med radioaktivt avfall på fabriksområdet som läckte och betraktades som ett av Europas värsta miljöhot. Numera används fabriken av Neo Performance Materials för att processa metaller, men för en tynande tillvaro. Liksom själva staden som dock lär hysa ungefär 15 tusen invånare. På fabriken arbetar ca 500 personer, jämfört med det tiodubbla under ”glansdagarna”.

Bild: Hans Wåhlberg. Ett av prakthusen vid Sillamäes paradgata.

Bild: Hans Wåhlberg. Hus i förfall vid paradgatan i Sillamäe. Kan man ana en relief med sovjetisk symbol (hammare och skära) ovan balkongen?

Bild: Hans Wåhlberg. Husen byggdes i stalinistisk klassicism. Praktfullt skulle det vara för uraningenjörerna i Sillamäe.

Bild: Hans Wåhlberg. Sportklubben i Sillamäe. Verkar fortfarande i bruk trots sitt förfall.

Bild: Hans Wåhlberg. Bokhandel?

Men kulturcentret från den stalinistiska tiden är renoverat och används flitigt. Just den kväll vi är där pågår ett julspel med barn och ungdomar. Föreställningen är på ryska och i den närmast fullsatta lokalen som lär rymma 400 personer sitter barnens anförvanter får vi förmoda. Det är inget inträde och vi smyger oss in för att se relieferna av Marx och Lenin som fortfarande pryder väggarna bredvid scenen. Vi är i Sovjetunionen, i Ryssland och i Estland samtidigt känns det som.

Bild: Hans Wåhlberg. Det mäktiga kulturcentret i Sillamäe.

Bild: Hans Wåhlberg. Karl Marx pryder fortfarande väggen som relief i kulturcentret.

Bild: Hans Wåhlberg. ...liksom Lenin.

Bild: Hans Wåhlberg. Julspel i kulturcentret i Sillamäe. Barn och ungdomar spelar för sina anförvanter. Kanske är det därför gatorna är folktomma?

I en artikel i Göteborgsposten (GP) intervjuas Svetlana som sedan barndomen bor i staden. Hon bekräftar att det var en stängd stad men ”alla var lyckliga”, hävdar hon. Alla var ”starkt förenade som en stor familj”, säger hon om staden hon fortfarande älskar. Och som hon tror har en framtid i Estland trots att den ligger i den del av Estland där arbetslösheten är som störst. Trots renoveringen av bland annat kulturcentret är Sillamäe i förfall. Arbetslösheten pendlar kring 50 procent och ungdomarna drar iväg. En del till Ryssland men ännu fler västerut.

Svetlana säger i GP-artikeln att hon inte känner sig utanför som ryss. Det kan tolkas på olika vis. Man får anta att hon menar som ryss i Estland (?). Men kanske är hon hemmablind och egentligen tänker på sin situation i Sillamäe? Här är det esterna som torde känna sig utanför då bara runt 4 procent av befolkningen är ester. Här talas ryska och det lilla julspel vi tar del av i kulturcentret ges på ryska.

Efter den ryska annekteringen av Krim och konflikten i Ukraina har spänningen i området ökat avsevärt. Närheten till Ryssland och det historiska hotet från öst har fått Nato att mobilisera både militärt och politiskt. Rädslan är stor att Ryssland ska tillämpa principen om att skydda rysk befolkning i forna sovjetrepubliker här också. Det råder delade meningar om det befogade i denna rädsla. De ryska invånarna i Sillamäe är inte rädda men de är å andra sidan till större del inte estniska medborgare. De är antingen ryska medborgare eller statslösa. Antingen klarar de inte språkkraven (estniska) för att få estniskt medborgarskap eller också vill de inte ha ett sådant. Med det grå främlingspasset kan de fritt röra sig mellan Estland och Ryssland och får dessutom resa och arbeta inom EU. De får däremot inte rösta i estniska val. Det är lätt att inse att dessa icke-ester utvecklar en egen kultur där det ryska dominerar och att det utgör ett bekymmer för den estniska staten. Samt för Nato som, inte helt utan grund, anar ett lojalitetsproblem. Konflikten i Ukraina har också förgiftat relationerna mellan ukrainarna och ryssarna i staden.

De ryska invånarna i Sillamäe verkar dock mest irriterade över Natos omsorg. I en DN-artikel säger pensionerade Natalja Morohova att hon inte ser något hot från Ryssland och att det är något som ”politikerna hittat på”. Enligt artikeln känner sig ryssarna här inte förtryckta i Estland men dock besvärade över att ryska språket inte kan användas i kontakt med myndigheterna. Natalja erkänner också att de talar om Vladimir Putin som ”vår president”.

Bild: Hans Wåhlberg. Folktom sidogata till paradgatan i Sillamäe. Skuggor av det förflutna tycks löpa längs alléerna, men här bor folk. Och tycks trivas.

Ett isande snöblandat regn börjar falla och vi lämnar Sillamäe med en lika isande känsla av att vara förföljda av skuggor från det förflutna. Lite sorgset stämda kör vi under tystnad vidare och närmar oss Narva och gränsen mot Ryssland. En gräns som varit omstridd sedan hundratals år. Något vi som svenskar bör vara mycket medvetna om. Ändå vet vi väldigt lite om vad som väntar oss där vid gränsfloden som ringlar mellan borgarna Hermansborg på estniska sidan och Ivangorod på ryska sidan. Där står de som två stenkolosser och vakar över varandra. Vi ska bo vid foten av den förstnämnda och kan bara ana floden och gränspassagen i dunklet då vi ankommer till hotell Narva.

Fortsättning följer…

Källor:

Om Sillamäe i Atlasobscura:

https://www.atlasobscura.com/places/sillamae

Artikel i GP:

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/i-skuggan-av-ryssland-1.4171975

Artikel DN:

https://fokus.dn.se/balterna-hukar-under-hotfull-skugga-fran-ost/

FINLANDS PRESIDENTER – Del 12. Mauno Henrik Koivisto

Jag fortsätter här med min serie inlägg om Finlands presidenter. Berättelsen om Finlands presidenter säger oerhört mycket om Finlands historia som självständig nation. Därför har jag nu inlett en serie inlägg om dem, men bara fram till och med Mauno Koivisto eftersom jag ser Sovjetunionens fall som en milstolpe i Finlands historia. Det var just han som fick hantera övergången från den s.k. vänskapspakt som Finland tvingades teckna med Sovjet efter förlusten i andra världskriget.

Det första inlägget handlade om Finlands första president Kaarlo Juho Ståhlberg. Det andra om Lauri Kristian Relander. Det tredje om P.E.Svinhufvud. Det fjärde om Kyösti Kallio. Det femte om Risto Ryti. Det sjätte om Mannerheim – första delen. Det sjunde om Mannerheim – andra delen. Det åttonde om Mannerheim – tredje delen. Det nionde om Mannerheim – fjärde delen. Det tionde om J.K. Paasikivi. Det elfte om Urho Kekkonen.

Detta inlägg som handlar om Mauno Koivisto blir därmed också det sista inlägget i denna serie. Hoppas de har gett en större inblick i den finländska historien och vad som format vårt kära östra grannland.

Det kan dock vara värt att nämna vilka som följt som presidenter efter Koivisto:

Koivisto efterträddes av Martti Ahtisaari (1937-) som tillträdde 1 mars 1994 och frånträdde 1 mars 2000. Ahtisaari efterträddes av Tarja Halonen (1943-) som tillträdde 1 mars 2000 och frånträdde 1 mars 2012. Halonen efterträddes av Sauli Niinistö (1948-) som tillträdde 1 mars 2012 och som återvaldes 2018 och sitter alltjämt om ingenting oförutsett händer åtminstone fram till nästa presidentval år 2024. Kanske blir då De Grönas Pekka Haavisto nästa president i raden? Han har i vart fall i nuläget de högsta popularitetssiffrorna. Men det är förstås långt kvar till nästa val. Mycket kan hända.

Kekkonen efterträddes av Mauno Koivisto (1923-2017) som tillträdde 27 januari 1982 och frånträdde 1 mars 1994.

En barndom fylld av arbete

Mauno Koivisto föddes i Åbo 1923 som son till en skeppstimmerman och en sömmerska. Mamman dog när Mauno var tio år och familjen fick vänja sig vid enkla förhållanden. Fadern och tre barn (en lillasyster och en storebror) bodde på 30 kvm i ett hällrum i Åbo. Han talade i inofficiella sammanhang på en färgstark Åbo-dialekt, men höll oftast tillbaka den i offentliga uttalanden. Han blev också strängt religiöst uppfostrad och flitig och arbetsam redan som pojke. Under barn- och ungdomsåren hade han, därtill av nöden tvungen, flera olika arbeten; hjälpreda i bowlinghall, springpojke, snickarlärling, nitarassistent på Vulcanvarvet och på Pääskyvuoris bombfabrik innan Vinterkriget.

Unge Mauno var också frivillig brandman (mycket vanligt i Finland och frivilliga brandkårens hus står i snart sagt varje by) redan i 16-årsåldern och anmälde sig 1941 frivillig till fronttjänst som sådan, men kommenderades året därpå till ett jägarkompani och deltog i många av Fortsättningskriget strider. Han har själv beskrivit det som ”ett litet helvete fyllt av hett rivande stål och eld” och var en erfarenhet som han inte önskade någon annan människa (Nars s 29). Systern har berättat hur han länge var inbunden och tyngd av upplevelserna i kriget och brottades med samvetskval över dem han dödat.

Efter kriget och början på en politisk karriär

Under senare delen av 1940-talet skrev han kolumner för socialdemokratiska tidningen Sosialisti under signaturen Puumies (Trämannen). Medlem av Socialdemokraterna, SDP, blev han 1948 och engagerades som strejkbrytare då kommunisterna, påhejade av Sovjet, inlett en rad strejker för att försöka fälla den socialdemokratiska minoritetsregeringen. Den kommunistiska tidningen Uusi Päivä (Ny Dag) kallade honom ”Finlands strejkbrytare No 1” (Nars s 37). I sina politiska memoarer, Linjan vetoa, berättar Koivisto om hur socialdemokraterna systematiskt bearbetade arbetsplatser under åren 1945-48 för att hindra de sovjetstödda kommunisterna att få kontroll över fackförbunden. Finlands relativa självständighet under VSB-fördragets tidevarv kanske säkerställdes där och då? (Häikiö s 223).

Samtidigt som han arbetade i Åbo hamn studerade han vid Åbo Universitet och skrev på sin doktorsavhandling i statsvetenskap. Han hann också med att vara föreståndare för Åbo hamnkontor 1948-51 och sedan folkskollärare 1951-53.

Koivisto var alltså socialdemokrat men tog enligt egen utsago inte till sig ett ”det marxistiska tänkesättet” (Nars s 44) och var ingen större vän av socialisering. Han fick ofta frågan om han var socialist eller inte, men gled oftast undan frågan. Bland annat med att kontra med att säga att han inte var ”marxistisk socialist”. Troligen försökte han säga att han var reformist men undvek att använda benämningen socialist.

Karriären som politiker förde honom hur som helst till ett antal olika befattningar: Åbo stads yrkesvägledare 1954-57, medlem av stadsfullmäktige i Åbo 1957, direktör i Arbetarsparbanken i Helsingfors 1958-59, VD i Arbetarsparbanken i Helsingfors 1959-67, finansminister 1966-67, statsminister 1968-70, ordförande i direktionen för Finlands Bank 1968-82, finansminister och ställföreträdande statsminister 1972 och statsminister 1979-82 innan han blev president 1982.

Den optimistiske pessimisten

”Karismatisk, begåvad, modig, energisk och humoristisk. Krigsveteran och försvarsmaktens överbefälhavare. En anspråkslös man med låg profil. Statsman. Det var Mauno Koivistos kännetecken” (Nars s 11). Så inleder Kari Nars sin bok om Mauno Koivisto. Författaren var god vän med Koivisto som var hans chef och arbetskamrat i Finland bank (jmf Riksbanken). Naturligtvis är hans beskrivning färgad av detta förhållande. Kari Nars beundrade och tyckte om sin före detta kollega, det är tydligt. Han var ”kritisk och skeptisk”, lovade sällan eller aldrig någonting men blev, enligt Nars, bara populärare ju mer han berättade om ”tråkiga saker” eller ”förutspådde en dyster framtid” (Nars s 12).

Han gjorde sig känd som en ärlig hedersman, utan skandaler eller fräna utspel. Respektingivande men också respektfull. Så blev han med tiden en populär landsfader. Återhållsam var han emellertid också med beröm till medarbetare och lär inte ha haft en stor vänkrets.

Koivisto höll en låg profil och var inte en man av stora ord. Enligt Nars en insikt i den finska folksjälen som han menar bär på ett lätt masokistiskt drag och yttrar sig i ett värdesättande av ”anspråkslöshet, en smula pessimism, till och med dysterhet” (Nars s 38 & 39). Han lär själv ha sagt att han som regel räknat med att det sämre alternativet skulle besannas (Nars s 40).

Ett annat citat som säger en del är: ”Man bör säga så litet som möjligt, men just så mycket som nödvändigt” (Nars s 51). Eller detta: ”Profilen kan inte höjas om den hela tiden är hög. Därför måste profilen huvudsakligen hållas låg” (Nars s 63). Han gav inte heller gärna intervjuer. På så sätt behövde han ju inte avslöja så mycket av det som rörde sig i tankarna, gissar jag. Liksom Mannerheim visste han värdet av att vara otillgänglig. Han ska exempelvis ha sagt att: ”Man skall aldrig förklara, om man kan undvika förklaringar, och dem skall man undvika med alla medel” (Nars s 112).

Hans relation till pressen var för övrigt lika dubbeltydig som hans humor. Hans kluriga uttalanden och underfundiga karisma gjorde honom till något av pressens favorit medan han själv kallade journalister för ”lämlar” som ofta sprang åt samma håll (Nars s 111).

Stabilitet var ett annat nyckelord förknippat med Koivisto. Vilket bland annat innebar att han inte ville ha för mycket av det ena eller andra; inte för stora lönehöjningar, inte för stora skattesänkningar eller höjningar, för stora ekonomiska utsvävningar etc. Han tyckte inte heller att alltför mycket makt skulle ligga i en enda persons händer, därav ambitionen att begränsa presidentens makt. Maktbasen skulle vara bred och besluten väl förankrade på så många händer som möjligt.

Sparsam, på gränsen till snål, var han också. Kanske en följd av barndomens knapphet under depressionens 1930-tal? Kari Nars beskriver hur han alltid hade utgångna skor, även som chef för Finlands bank. Han lär också ha använt sina blyertspennor till sista stumpen och fick därför en gång ett förlängningsstycke i gåva (Nars s 94). På ett sätt en perfekt man för jobbet som chef för riksbanken (?).

Typiskt nog var han en försiktig general som inte var särskilt förtjust i tvärsäkra framtidsprognoser, exempelvis som chef för Finlands bank, och ska en gång ha sagt att; ”I världen finns det två slags ekonomiska prognosmakare: sådana som inte vet, och sådana som inte vet att de inte vet” (Nars s 75). Koivisto påpekade också ofta och gärna att det inte finns något ”rätt” sätt att ta itu med politiska problem. Bara en mängd alternativ som alla har ”sina bra respektive dåliga sidor”, säger han exempelvis i sin bok Den ryska idén (Koivisto s 246). Han har ju en poäng här men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det också är ett smart sätt att slingra sig ur kritik mot egna beslut han tagit.

Sin pessimistiska optimism sträckte sig inte mycket längre än till det lakoniska favorituttrycket: ”Nog skall det ordna sig” (fi/Kyllä se siitä) (Nars s 89).

Koivistos humor

Nars beskriver Koivisto som en mycket humoristisk man som var mästare på att ”trolla fram välfunna visdomsord, historier och anekdoter” (Nars s 13). Han ska ha gillat brittisk underfundig och ”mångtydig” humor. Själv tänker jag (och inte bara jag) att den ibland övergick till en otydlighet och dunkelhet. Vissa uttalanden som Nars ger som exempel på som ”bevingade ord” är i det närmaste obegripliga eller i vart fall förbryllande och i behov av tolkning eller förklaringar. Kanske var de mer begripliga för samtidens uttolkare eller i en viss kontext? Men vad betyder exempelvis det här?:

”Man skall aldrig bygga ett hus med bara ett hörn på berget”

Eller:

”Så mycket måste man röra på sig att motståndarna är rädda för att halka på sin egen avföring”

(Nars s 82 resp. 83)

Eller det lite överkluriga:

”Att dämpa en högkonjunktur är alltför tidigt tills det är alltför sent” (Nars s 64).

Det här med mångtydigheten var ett av hans främsta kännetecken och han förklarade själv när frågan kom upp att; ”Jag försöker inte medvetet förbrylla människorna, men jag uttrycker mig gärna mångtydigt, om det är möjligt – och det finska språket passar väl för detta ändamål” (Nars s 67).

Den underfundiga humorn träffade ibland helt rätt dock och löste kniviga situationer för honom inför press och politiska motståndare. Vid ett tillfälle, när han försökte slingra sig ur en svår fråga angående det då (1968) känsliga ämnet Finlands förhållande till EEC (föregångare till EU), avslutade han med:

”Hoppas att jag kunnat uttala mig tillräckligt oklart” (Nars s 66).

Ett annat exempel på detta var när han anklagades för sitt ansvar för den ekonomiska krisen som inträffade under hans presidentskap i början av 1990-talet, men vände på steken i sin replik: ”Samma konstaterande kan också sägas omvänt, eller att allt detta inträffade under den tid, då jag inte var statsminister, finansminister eller Finlands Banks chefdirektör” (Nars s 121).

En som inte uppskattade Koivistos svårgripbara uttalanden var president Urho Kekkonen. Han skrev 1980 i sin dagbok: ”Man får aldrig reda på vad Koivisto menar, och vad han har i kikaren” (Nars s 69). Det måste förstås ha irriterat Kekkonen som gärna ville veta allt om sina politiska motståndare och gärna skaffa en hållhake på dem. De sägs dock ha respekterat varandra och var enligt Koivisto själv, trots många politiska gräl, ”goda kamrater” (Nars s 70).

En populär president

Koivisto var bland annat finansminister, statsminister innan han valdes till president den 27 januari 1982. Då hade han dessutom i egenskap av statsminister redan fungerat som tillförordnad president en tid, då företrädaren president Urho Kekkonen avgått av hälsoskäl året innan.

Redan på 1970-talet var han en av Finlands populäraste politiker. Enligt Meinander för att han dels var krigsveteran, vilket sågs som tecken på att han patriot och en garanti för att han skulle försvara landets intressen gentemot Sovjet. Å andra sidan var det viktig för honom i valkampanjen inför valet 1982 att visa sin vilja att fortsätta på Paasikivi-Kekkonenlinjen (Meinander b s 265). ”Bakom kulisserna sändes andra signaler”, säger Meinander, vilket ledde till rekordmånga högerröster för den socialdemokratiske Koivisto (Meinander b s 266).

Just Kekkonen hade han många duster med redan i början av 1970-talet och utkämpade 1979-81 en hård strid som socialdemokratisk statsminister med de i koalitionsregeringen sittande centerpartistiska ministrarna. Koivisto hade med andra ord en ganska kritisk syn på Kekkonen och tyckte att hans politiska handlingsmönster visade hur makt korrumperar (Meinander b s 279). Koivistos motto var stabilitet och demokrati, ingendera föregångaren Kekkonens bästa grenar avseende inrikespolitiken åtminstone. Kekkonen hade inte ”för vana” att föra diskussioner med regeringar över huvud taget, menar Koivisto själv i en av sina böcker (Koivisto b s 142). Han fortsätter med att vidhålla att han inte kan dra sig till minnes att han själv en enda gång under sina fyra år som statsminister diskuterade ”djupt principiella politiska frågor” med president Kekkonen (Ibid). Kekkonen hade inte heller för vana att föra dialog med sina regeringar utan ”behöll sitt vetande för sig själv och handlade egensinnigt”, enligt Koivisto själv (Koivisto b s 144). Utrikespolitiken ville Kekkonen helst sköta helt själv, fortsätter han. Han såg utrikesministeriet som sitt eget och utrikesministern var ibland bara i vägen för honom (Koivisto b s 145).

Koivistos gärning som president utmärker sig bland annat av att han, säkerligen i motsats till de flesta presidenter, stärkte parlamentarismen och beskar presidentens stora maktbefogenheter. Han var av uppfattningen att landet skulle ledas av regeringen och inte av presidenten och försökte begränsa den överbetonade presidentmakt som kännetecknade Kekkonens era. Medan Kekkonen lät ombilda regeringar stup i kvarten höll sig Koivisto helst till majoritetsregeringar och lät dem sitta mandatperioden ut. Koivistos ämbetsperiod som president innebar en klar förändring jämfört med Kekkonens era också i fråga om regeringssammansättningarna. Såväl Samlingspartiet som Finlands landsbygdsparti och Kristliga Förbundet, vilka under Kekkonens två sista årtionden varit bannlysta från regeringsarbetet, fick nu ta plats i regeringen (Häikiö s 225). Koivisto läxade hellre upp en regering som inte presterade än upplöste den. Vid ett tillfälle när Finland sjunkit som lägst i 1990-talets depression lär han ha gjort just detta och förklarat, på sitt underfundigt humoristiska vis, att han ”var tvungen att försvara regeringen mot sig själv” (Nars s 114).

Enligt Henrik Meinander hände det dock väldigt lite med landets utrikespolitik under Koivistos presidentskap (Meinander a s 449). En lite märklig slutsats som motsägs på flera håll och åtminstone ytligt sett inte håller streck. Men kanske var det framför allt omvärlden som förändrades?

Koivistos tre lägen i relationerna till Sovjetunionen/Ryssland

Koivisto behärskade ryska och var väl inläst på rysk historia och litteratur vilket säkerligen var till stor hjälp i förståelsen av samtalen med sina ryska motparter och deras sätt att tänka. Han var också mycket mån om att upprätthålla goda kontakter med Sovjetunionen och gjorde sitt första statsbesök som president i Moskva och inte till Sverige som brukligt. Han var emellertid långt mer restriktiv i sitt fraterniserande med de ryska ledarna än Kekkonen varit. Koivisto fraterniserade över huvud taget väldigt lite, kan man säga. Under hans presidentskap genomgick också Sovjetunionen en omstörtande omvälvning under Gorbatjovs perestrojka och glasnost och det totala sammanbrottet 1991. Genomgående hanterade han, enligt egen utsago, relationerna österut mer enligt Paasikivis linje än Kekkonens (Meinander a s 463). Det mest centrala i utrikespolitiken, har han skrivit, är att ”upprätthålla god grannsämja, hålla sig utanför stormaktskonflikterna och främja en fredlig utveckling överallt” (Koivisto a s 18).

Det var egentligen tre helt olika lägen i kalla kriget som Koivisto kom att hantera. Vid tillträdet som president 1982 fram till Gorbatjovs tillträde som partichef i sovjetiska kommunistpartiet 1985 var USA och Sovjet inne i en upprustning av aldrig tidigare skådat slag, Sovjet förde krig i Afghanistan och läget var minst sagt spänt mellan öst och väst. USA och flera västländer hade bojkottat OS i Moskva 1980 och Sovjet och flera andra lydstater bojkottade Los Angeles OS 1984 som svar på tal. Efter 1985 när Gorbatjov började göra verklighet av sina idéer om glasnost och perestrojka kom en islossning och ett närmande till västvärlden som gav en ny öppning i samtal mellan Finland och Sovjet. Ett läge som varade fram till Sovjetunionens upplösning 1991 som återigen blev ett ännu radikalare skifte och en helt ny situation för relationerna mellan Finland och det nya Ryssland.

Koivisto hanterade det helt enligt den finländska Paasikivilinjens undfallande taktik och i enlighet med den finländska tolkningen av neutraliteten som ett i första hand säkerhetspolitiskt medel vars innehåll fick anpassas efter verkligheten. Han fick dock kritik under 1980-talets slut för att inte betona neutraliteten lika mycket som Kekkonen. Något som han avfärdade helt (Koivisto a s 71). Istället visade han prov på vad som menas med neutraliteten som medel att hantera omvärlden i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet. Senare har han sagt att det inte finns någon anledning att precisera neutralitetsbegreppet alltför snävt eftersom det bara skulle begränsa Finlands egen situation (Koivisto a s 168). Jag ska bara ge tre exempel som åskådliggör detta.

När FN 1983 antog en resolution som fördömde Sovjetunionens invasion av Afghanistan avstod Finland från att rösta. Något som Koivisto fick kritik för, i synnerhet som man tre veckor tidigare hade fördömt USA:s invasion av Grenada. Men USA var nu inte den supermakt som gränsade till Finland och utgjorde det latenta hotet mot dess överlevnad som suverän nation. Den inhemska pressen irriterade sig emellertid på Koivistos ”kryptiska förklaringar” och inkonsekvens (Meinander a s 453). Det var i samband med detta som Koivisto kallade journalisterna för ”lämlar” som springer åt samma håll (se ovan). Han menade att det, för att undvika att dras in i stormaktskonflikter, var nödvändigt att inte öppet motivera varje beslut. Till The Times sa han ett år senare att fallen med Afghanistan och Grenada inte är identiska men att vi (Finland) inte gärna går in i detalj på besluten eftersom ”det skulle innebära en onödig inblandning i tvisterna mellan stormakterna” (Koivisto a s 41). Under den här perioden utkämpades flera bataljer mellan pressen och Koivisto vilket gjorde att han till slut vägrade tala med vissa massmedier (Meinander a s 453).

Med Gorbatjov hade Koivisto dock inga problem att komma överens och 1985 manövrerade han in Finland i EFTA som fullvärdig medlem. Detta skedde inte utan att informera Gorbatjov, men däremot inväntade inte Koivisto och Finland något godkännande utan körde på med processen utan en sådan. Detta bröt mot den tidigare Kekkonen-erans samråd med Moskva före alla utrikespolitiska beslut (Meinander a s 453-454). Samtidigt var Koivisto fortsatt försiktig och kände sig för med känsliga fingrar vad som kunde vidröras utan att bränna sig. Bland annat lär han 1985 ha försökt förhindra utgivningen av president Paasikivis dagböcker. När inte detta lät sig göras utan att ställa till med en skandal meddelade han i ett brev Gorbatjov att han försökt men inte lyckats stoppa utgivningen. Oron var uppenbarligen stor att innehållet skulle kunna kompromettera relationerna och ställa till problem för Koivisto personligen då han gärna angav att just Paasikivi var hans läromästare (Meinander a s 464). Det kom ingen reaktion alls från Gorbatjovs Sovjet och visade på ett minskat sovjetiskt intresse för den finländska inrikespolitiken och en fri väg för ett öppnare finländskt förhållningssätt till omvärlden och mot grannen i öst.

När Sovjetunionen föll hösten 1991 tog Koivisto snabbt kommando över en process ur den väldiga grannens nävgrepp. På hans initiativ meddelade Finland att det nu själv beslutar om sin försvarspolitik och VSB-pakten förhandlades bort. Men det handlade också om en kulturell och minnespolitisk förändring. Bland annat visade Koivisto stort engagemang för krigsveteranerna vilket inte bara handlade om att han själv var en sådan utan också att Gorbatjovs Sovjet blev mjukare, svagare och gick mot sin upplösning. Det var inte längre lika viktigt att undvika åtbörder som av Sovjet kunde uppfattas som revanschistiska (Meinander b s 266). Han fick dock en del kritik för att han inte var snabbare att försvara de baltiska ländernas uppror mot Sovjetmakten under tiden före Sovjetunionens upplösning. Det tolkades av många som en kallsinnighet. Sin försiktiga linje trogen tyckte han att maktskiften inte skulle ske på gator och torg utan genom förhandlingar och fördrag. Men i första hand var det ett uttryck för att Paasikivi-Kekkonenlinjen inte helt hade spelat ut sin roll. Koivisto själv säger i efterhand att Finland på grund av sin position hade svårt att anpassa sin politik till ”den nordiska linjen och Baltikums aspirationer”, att de hade både VSB-avtal och Parisfreden att tänka på, och att det därför passade Finland illa med vad Koivisto kallade ”manifestationspolitik” (Koivisto b s 184-185).

När Koivisto var i Moskva för att presentera sin bok ”Den ryska idén” fick han frågan från en rysk journalist vad då Finlands idé var, och fick av Koivisto svaret: ”Att överleva” (Nars s 130).

Finland ”blir europeiskt”

Samtidigt som han vårdade relationen österut så skapade han också nära kontakter med USA:s ledare och banden till Norden och de nordiska kollegorna var mycket nära och förtroendefulla. Koivisto hade dock uppfattningen klar om skillnaden mellan ländernas respektive neutralitetspolitik:  ”Sverige söker sina vänner i fjärran och sina fiender nära. Finland gör det rakt tvärtom” (Nars s 140). Vänskapen med Sverige sattes också på prov under processen att för de bägge länderna in i EG. När Sverige lämnade besked 1990 att de ämnade söka medlemskap blev Finland taget på sängen. Sverige hade tidigare lovat att informera övriga EFTA-länder ifall det övervägde något sådant så Koivisto kände sig lurad av svenskarna. Många år efter skrev Koivisto: ”Enligt min mening hade Sverige handlat brådstörtat. Det ledde till onödig splittring inom Efta” (Koivisto b s 188).

Han förhöll sig till en början avvaktande, vidhöll att det fortfarande var EES-förhandlingar som stod på agendan och att neutralitetspolitiken inte behövde justeras. Socialdemokraterna SDP:s partiråd kom fram till samma sak och gick offentligt ut med att ett finländskt EG-medlemskap inte var aktuellt (Meinander a s 481). Sommaren 1991 började SDP och Samlingspartiet dock öppet att propagera för en ansökan och även Centerpartiet började visa försiktigt positiva tecken till detta. Samtidigt hade Koivisto försökt bereda vägen genom att försäkra sig att inga hinder förelåg från sovjetisk sida. Efter kuppförsöket mot Gorbatjov såg Koivisto nödvändigheten av att snabbt omarbeta VSB-avtalet som skrevs om helt och inte längre innebar några finländska militära förpliktelser gentemot Sovjet och inte heller hindrade Finland att söka politiska eller militära allianser med tredje part. Den 8 december 1991 upphörde Sovjetunionen att existera och den 11 juli 1992 utväxlades noter mellan Finland och Ryssland att VSB-avtalet inte längre var giltigt. Redan under våren hade dock Finland redan bestämt sig för att ansöka om EG-medlemskap vilket tyder på att de i praktiken redan såg avtalet som ovidkommande och deras ansökan var till viss del en test av riktigheten i antagandet. Ett formellt avslut av VSB-avtalet var ändå av mycket stor betydelse för Finlands fortsatta utveckling och en boja för självständigheten hade slutligen helt släppt.

Koivisto sägs ha varit mycket drivande i frågan om EG-ansökan. Han såg dock medlemskapet i första hand ur ett säkerhetsperspektiv, precis som företrädarna Paasikivi och Kekkonen. Det ekonomiska kom i andra hand. Efter att Finland gick med i EU talades det inte längre om neutralitet i Finland utan ”militär alliansfrihet”, enligt Teija Tiilikainen. Det skedde utan större debatt och tolkas av Tiilikainen som en fortsättning av Kekkonens resonemang om neutraliteten som ett medel och inte ett mål i sig (se inlägg om Kekkonen). Således kunde neutraliteten ”som snävt säkerhetspolitiskt instrument” då bytas ut mot medlemskapet i EU (Tiilikainen s 213-214). Det var emellertid inte med några stora åtbörder som Koivisto och övriga i den finländska statsledningen drev processen. Enligt Koivistos memoarer ska det ha varit främst av säkerhetspolitiska skäl som man drev på EG-ansökan och av samma skäl höll låg profil eftersom man fortsatt var osäkra på Rysslands utveckling och inställning till Finlands dragning västerut (Meinander a s 487-488). Finland var också tydliga i sin ansökan med att ställa sig positiva till planerna på en militär samordning inom EG/EU och att med konkreta åtgärder visa att de själva var villiga att öka sina militära satsningar (Meinander a s 517).

Under processens gång visade sig också Tyskland att (återigen) bli en viktig finländsk allierad. Koivisto pratade flytande tyska och upprätthöll goda tyska kontakter. Bland annat gav Finland stark support till Tysklands stora ekonomiska stöd till Ryssland och fick ett oreserverat stöd tillbaka för sin EG-ansökan, vilket var viktigt eftersom Tyskland var den ekonomiska motorn i EG. De båda länderna delade också synen på EU:s framtid, det vill säga ett pådrivande av integrationen (Meinander a s 520-521).

Samtidigt gick Finland in i en lågkonjunktur av aldrig tidigare skådat slag, trots 1930-talets depression, och den förvärrades förstås av att handeln med Ryssland var minimal i jämförelse med VSB-fördragets ”gyllene år”. Detta drev också på ett ekonomiskt incitament att föra Finland in i EG/EU. Men till en början var det i första hand en säkerhetspolitisk åtgärd för att säkra västeuropeiskt skydd när Finland nu glidit ur det ryska greppet och det gällde att hinna med i Sveriges och Österrikes tempo för att komma med i samma runda som dessa. När tillfället skulle yppa sig igen visste ju ingen då och Finland ville inte lämnas ensamt stående mellan ett växande EG/EU och ett söndrigt och instabilt Ryssland.

Tillräckligt gammal för att dö?

Pådrivandet av processen för EU-medlemskapet blev Koivistos sista stora insats som president. Den 1 mars 1994 framträdde han i sitt avskedsanförande i riksdagen. Han lämnade över till Martti Ahtisaari att föra Finland in i unionen och till vidare öden.

Själv ägnade han sedan mycket tid åt att skriva böcker. Han hade ju varit skribent i ungdomsåren och hade en klar talang för det skrivna ordet. Inte mindre än sju publikationer skrivna av Mauno Koivisto utgavs mellan 1994-2007. Han har skrivit ett flertal böcker innan dess också men av naturliga skäl känns de senare publikationerna frispråkigare och mer lättlästa än de tidigare lite torra kommentarerna om samtida politik.

Framför allt var han en folkkär person som med sin lite underfundiga stil sakta men säkert, utan stora ord och åthävor, togs till folkets hjärtan. Underfundigheten blev ibland diffus men kunde också vara träffsäker, som i en anekdot om hur han vid fronten under fortsättningskriget satt och rökte en cigarett. En kapten som såg det förmanade honom med att han var för ung för att röka, men fick det dräpande svaret tillbaka:

”Tillräckligt gammal för att dö, herr kapten” (Nars s 147).

Men Mauno Koivisto överlevde kriget och dog gjorde han inte förrän vid den respektingivande åldern 93 år, den 12 maj 2017.

Han blev med sin försiktiga stil en landsfader som med ”fredens händer” tryggt ”lotsade skutan Finland”, som biskop emeritus Eero Huovinen formulerade det vid jordfästningen (Citerad i Yle 25/5-2017, President Koivisto har lagts till sin sista vila, https://svenska.yle.fi/artikel/2017/05/25/president-koivisto-har-lagts-till-sin-sista-vila).

President Sauli Niinistö hyllade Koivisto i sitt ett avskedstal som en ”stor statsman” och en ”stor människa” men framför allt att han var, och varför han var, en man av folket, en landsfader:

”President Koivisto var inte unik för att han kände folket, han var unik för att folket kände honom. Folket kände; kände igen, trots att det han sade, ibland beskrevs som svårbegripligt eller oklart. Folket var en klok tolk” (Citerad i Hufvudstadsbladet 25/5-2017, https://www.hbl.fi/artikel/niinisto-president-koivisto-var-inte-unik-for-att-han-kande-folket-han-var-unik-for-att-folket-ka/)

Bild: Hans Wåhlberg. Mauno Koivisto ligger förstås som alla finländska presidenter begravd vid Sandudds begravningsplats. Populär landsfader som fick ett långt liv.

Huvudsakliga källor:

Republiken Finland igår och idag, Henrik Meinander, 2012 (Meinander a)

Kekkografi och andra historiska spånor, Henrik Meinander, 2008 (Meinander b)

Mauno – Optimistisk pessimist, Kari Nars, 2017

Finland och morgondagens Europa, Mauno Koivisto (Urval och red. Keijo Immonen och Jaako Kalela), 1992 (Koivisto a)

Grannar - Frändskap och friktion, Mauno Koivisto, 2008 (Koivisto b)

Finland och Sverige – Skillnader och likheter i sätten att förstå världen efter det kalla kriget, Teija Tiilikainen, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999

En förändrad syn på Finlands historia efter det kalla krigets slut – Autonomin, självständigheten och Kekkonen, Martti Häikiö, I Det hotade landet & det skyddade, Red. Tapani Suominen och Anders Björnsson, 1999