Kalevankangas och dess blodiga förflutna

Kalevankangas är den största begravningsplatsen i Tammerfors. Den är som alla andra begravningsplatser fridfull samtidigt som dess stenar vittnar om liv som flytt och bär på tusentals människoöden och historier. I Finland finns också en laddning som vi i Sverige inte är vana vid, nämligen minnet av ett inbördeskrig. Röda revolutionärer mot de vita under Mannerheims ledning. Detta minne lever alldeles särskilt starkt just här på Kalevankangas, en ås som ligger sydost om staden vid landsvägen till Messuby. Väster om staden byter den namn till Pyynikkiåsen.

Bild: Hans Wåhlberg. Entrén till Kalevankangas begravningsplats.

Under inbördeskriget 1918 stod de allra hårdaste striderna vid Tammerfors och den kanske allra hårdaste striden utkämpades vid Kalevankangas den 28 mars 1918. Många av de stupade ligger också begravda här.

Heikki Ylikangas har beskrivit vad som hände de där dagarna då den avgörande offensiven mot Tammerfors sattes in av de vita trupperna under Mannerheim.

Den 27 mars 1918 hoppades de vita på ett genombrott in i staden men det röda motståndet var oväntat segt. Denna dag rörde sig alltså inte fronterna särskilt mycket och de vita vid Kalevankangas hade till och med dragit sig tillbaka en bit då de drog på sig kulspruteeld över Hatanpääfälten. Över hela linjen fick de vita kännbara förluster och hölls tillbaka i sina anfallsförsök. De stod nu bara ett par kilometer utanför stadens gränser men stångade sig blodiga på den röda försvarsmuren. En viss uppgivenhet och stor trötthet kan skönjas i många av de vitas anteckningar och brev under den här dagen. En av dem, rektorn Kaarlo Tiililä, skriver 27 mars i dagboken:

”Jag är trött och bruten. Inte ett enda av de röda batterierna vid den södra kanten av staden har man fått att tystna […] I striderna igår kväll och idag har de vita skjutits bort från stadens utkanter, deras manfall torde vara stort […] Djupt nedslagen gick jag till sängs” (Citerad i Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors, s 300).

Dagen därpå skulle knappast ge någon vila. Det var skärtorsdag och 28 mars och skulle bli det som kallats ”blodiga skärtorsdagen” i den finska krigslitteraturen.

Åsen hade vid den här tidpunkten blivit hela ”krigets brännpunkt”, för att citera ett vittne som inkallats till befästningsarbete av de röda (Ylikangas s 308).

Fram till Kalevankangas skickade nu de vita minst 2300 man, huvudsakligen jägare samt kulsprutegrupper ur svenska brigaden. Det här var de vitas elittrupper. Svenskarna var högt värdesatta av ledningen och skolade militärer medan jägarna ursprungligen bestod av män som var utbildade i Tyskland under ett par års tid. Det ska dock sägas att rekryteringen till jägarförbanden nu skedde genom inkallelser sedan värnplikt just införts. En del hade alltså bara tre veckors utbildning bakom sig, så de välutbildade jägarna var bara i befälsställning. Dessa jägare var alltså i det här sammanhanget och denna tidpunkt egentligen oerfarna och olämpliga för sin uppgift och således bara ”elittrupp” till sitt anseende. Sammanlagt 17 kompanier anföll med tyngdpunkt kring Kalevankangas.

Striden vid Kalevankangas började vid sjutiden på morgonen 28 mars. De vitas artillerield inför anfallet hade inte gett stor effekt eftersom de röda befann sig i linje närmare artilleriet än de anat. De vita led därför stora förluster, inte minst från väl placerade kulsprutors eld. Gårdarna i Järvensivu by var som ”befästningar”, skriver Ylikangas. ”Från vindar, fönster, källare och gårdar” sprutade kulor mot jägarna (Ylikangas s 318). . I flera timmar rådde ett kaos i de vita leden. Många vägrade röra på sig och anfallet stannade helt av. Först tog de skydd i gropar men det blev så trångt i dem att en enda granat kunde ha dödat mängder av dem så de beordrades till Kalevankangas begravningsplats istället. Något som ytterligare bidrog till förvirringen då många tappade bort sina förband under reträtten och inte återfann dem förrän senare på kvällen.

De vita led mycket stora förluster men svenska brigaden tillsammans med andra förband lyckades ändå slå sig fram till de ryska kasernerna på fältet nedanför Kalevankangasåsen.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärke över vita stupade vid Kalevankangas.

Därifrån lyckades de vitas styrkor snart avancera och de bröt också igenom på andra ställen och Tammerfors föll helt i de vitas händer den 6 april 1918.

Synen av mängden lik var hur som helst chockerande för de Tammerforsare som kröp ur sina källare eller klev ut ur sina lägenheter när striderna upphört. Ett vittne som promenerat till Kalevankangas begravningsplats berättar om att han ”skymtade någonting mörkt, som liknade en lång kö” (Ylikangas s 449). Vilket på ett sätt stämde, men ”kön” bestod av staplade lik. Minst hundra meter lång och på sina ställen en meter hög stapel, men bara de rödas stupade. Det fanns en massgrav som väntade på att fyllas. Liknande staplar, men lite mindre, fanns i Pyynikki västerut samt i än mindre skala i andra stadsdelar. De som stupat i Pyynikki och redan begravts där blev sedan uppgrävda och forslade till massgraven i Kalevankangas. Det oaptitliga arbetet utfördes av röda fångar. Oklart varför? Förnedring? Ville de vita segrarna undvika att de stupade skulle få martyrstatus och platsen där de begravts i Pyynikki, som var ett starkt rött fäste, någon form av kultplats för vänstern?

Ungefär 11000 rödgardister ställdes upp som fångar vid centraltorget intill Rådhuset. De fördes senare till olika provisoriska fängelser och till Kalevankangas fångläger. Rödgardisternas ledare spårades upp och arkebuserades. Även ett stort antal röda soldater sveptes med i avrättningsvågen av hämndlystna vita och massgravar fylldes av lik. Den största fanns vid Kalevankangas där uppemot mellan 2800-4000 röda kan ligga begravda. Ingen vet riktigt säkert. Flertalet stupade i slaget om staden men många blev också arkebuserade efteråt.

Fem fängelser grundades i Tammerfors, det största vid de ryska kasernerna på Kalevankangas. Där satt de röda fångarna i väntan på domar. De sista fick vänta till mitten av maj på sin dom som delades ut av jurister vid fältdomstolen i arbetarföreningens hus i Tammerfors. Ibland kom skyddskårsmän från olika delar av landet och sökte igenom fånglägren efter kända ”rödingar” som de ville ta kål på. I en grop invid träden vid Kalevankangas kaserner sköts fångar dagligen. En del förstod vartåt det barkade och svarade inte när namn lästes upp. Något som snart gick upp även för vakterna som använde olika trick, som att säga att några valts ut att arbeta vid en såg vilket för fångarna föreföll mer attraktivt än att ledas i lägret (Ylikangas s 474). Många gick istället under av svält och sjukdomar. I juli 1918 dog 40 personer om dagen i Kalevankangas kaserner. Före hösten hade 800 dött och slängts i massgravar utan att deras namn antecknades.

Redan 1921 uppfördes minnesmärket över de vita stupade medan de röda stupade fick sitt först år 1941. Var den stora massgraven finns lyckas vi aldrig lokalisera. Den finns inte med på kartan över gravfältet. Det lär dessutom finnas inte bara en massgrav utan flera.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärket över de röda som vilar vid Kalevankangas.

Namngiven är däremot Väinö Linna som också han ligger på Kalevankangas begravningsplats. Han som är något av det moderna Finlands nationalförfattare och som skrev Okänd soldat och den s.k. Polstjärnetrilogin som innefattar Högt bland Saarijärvis moar (1959), Upp, trälar! (1960) samt Söner av ett folk (1962), och som handlar om en by i närheten av Tammerfors, om upptakten till revolutionen, om striderna kring Tammerfors, och om vad som hände sedan. Ett epos som innehåller nästan allt vad som brukar förknippas med den finska folksjälen och av smärtsamma minnen som när trilogin skrevs knappt hade berörts ännu. Väinö Linna bröt isen och skapade samtidigt en serie klassiker som varmt rekommenderas. Läs dem så förstår ni säkert varför jag berörs så starkt just vid Kalevankangas begravningsplats. En promenad där sker kanske bokstavligen ovanpå offren för inbördeskrigets strider och efterföljande avrättningar. Väinö Linnas romansvit ger namn och karaktärer åt historieskrivningens anonyma numerärer.

Bild: Hans Wåhlberg. Väinö Linnas gravsten på Kalevankangas begravningsplats.

Källor:

Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918, Heikki Ylikangas, 1993

I bödlarnas fotspår - Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009

Över branten – Bröder i krig 1917-1918, Annvi Gardberg, Anders Gardberg, Aapo Roselius, 2018

Red Tampere Guide, The Finnish Labour Museum Werstas, 2015

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012

Frihetskriget i Finland år 1918, Hannes Ignatius och Kaarle Soikkeli, 1924

Vägen till Ekenäs: Del 2. Dragsvik – militäranläggning idag men miserabelt fångläger 1918

Första delen av denna berättelse om finska inbördeskrigets Västnyland rörde själva kriget och dess förspel och rörde sig över hela västra Nyland. Nu har vi kommit till resans huvudmål, Ekenäs och Dragsvik.

Som nämndes i förra delen hade jag och mitt ressällskap stor hjälp av Sture Lindholms bok ”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland (2005). Han skriver i den att få av Ekenäs invånare då (2005) kände till att den största massgraven i Finland ligger tre km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting skrivet om saken när Lindholm påbörjade sitt arbete med boken, hävdar han.

Vi hittade i alla fall dit och detta är berättelsen om lägret.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesvården vid tallmon där drygt tre tusen människor som dog i Dragsviks fångläger ligger i en massgrav.

Koncentrationslägret i Dragsvik

Vid mitten av maj hade de vita tagit mellan 80 och 90 tusen röda fångar. I Tammerfors ungefär 11 tusen, omkring 28 tusen i Lahtis-trakten, 12 tusen i Viborg och 10 tusen i Kymmenedalen. Naturligtvis blev det problem för den nyblivna nationen efter ett världskrig och ett inbördeskrig att ta hand om en så enormt stor ansamling fångar på så kort tid. Den 27 maj fanns det i Dragsvik utanför Ekenäs 368 fångar. Tio dagar senare var de 6995. Den 29 juni var antalet 8587. Detta var nästan tre gånger fler än invånarantalet i Ekenäs. På ett område som mätte 200 x 500 meter. Omkring 3000 av dem dog i lägret och ligger nu i Finlands största massgrav bland tallarna på åsen (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 305).

Inom området fanns en rysk kyrka samt fem stora tvåvåningskaserner av tegel samt stall, lider och lager. Vaktmanskapet bodde i kaserner utanför själva lägret där det också fanns kontor.

Fångarna fick i stort sett själva söka sig nattläger, lössen trivdes och mycket snart kom de första dödsfallen. I början bokfördes de inte ens innan farmaceuten Pekka Railo den 4 juni på eget bevåg började anteckna namnen på de döda. Railos opublicerade minnen är också, enligt Lindholm, bland de bästa förstahandskällor som finns om förhållandena i lägret. Han tecknar en bild av ”död, svält, elände, trakasserier” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 307).

Till en början vaktades fångarna av Björneborgs regemente men de ansågs sköta vakthållningen dåligt och kompletterades snart med de s.k. E-männen. Det var skyddskårsmän eller andra civila som hade en armbindel märkt med ett E för Ekenäs. Dessa ska enligt vittnen ha ”farit hårt fram med fångarna” (Ibid). Slag och piskningar var vanligt till en början, men förbjöds i slutet av juni och blev då ovanligare. Enligt officiella källor ska också 21 avrättningar ha ägt rum där, men det kan ha varit fler då skriftliga spår är sällsynta. Kanske för att många fall liknar det som beskrivs i boken Ekenäs 1918 ? Där berättas om en fånge som skulle ha bett om mer soppa och skulle ha blivit skjuten på fläcken (Ibid).

De som försökte fly sköts omedelbart utan pardon, andra dog av ”svaghet” vilket var en omskrivning för undernärdhet i kombination med hårt straffarbete. Svältdöden var också vanlig och tillgången på vanligt vatten så knapphändig att fångarna ibland drack direkt ur pölar eller dikeskanter. Givetvis grasserade sjukdomar och tog många liv, ofta i kombination med den dåliga och knappa matransonen. Vittnen har berättat om hur barken på träden i området var avskalad så långt fångarna nådde eftersom de åt av den och om hur sanden rörde sig eftersom den var så full av klädlöss. Stanken från lägret ska ha känts på kilometers avstånd (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 310). När det satt 6-8 tusen fångar i lägret kunde matköerna bli så långa att väntetiden uppgick till 2 timmar i värsta fall för dem som kom sist. Maten var dessutom undermålig. Vittnen berättar om en fisksoppa som luktade och smakade illa och var starkt luthaltig att många förstörde sina magar så att de till slut inte fick behålla något alls. En av sanitärerna berättar om en fånge som hittade två hela möss i sin soppa (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 311). Pekka Railo vittnar om de ”benrangel” som besökte hans apotek. De var ofta döda efter några dagar (Ibid). 

Socialdemokratisk press var förbjuden i Finland under sommaren 1918. Dessutom fanns en stor opinion som ansåg att fångarna bara fick vad de förtjänade i den mån kritik ändå nådde allmänheten via borgerlig press. Det var därför istället svensk press som larmrapporter om förhållandena i lägren nådde finländska läsare. Händelserna i Finland ”rörde verkligen om i den allmänna opinionen i Sverige”, framhåller Paavolainen (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 200). I Sverige fanns inte heller den censur som förbjöd vänsteropposition och artiklar om vit terror och de usla lägerförhållandena var ”läckerbitar för vänsterpressen”, menar Paavolainen (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201). Men även tidningar som Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen skrev ganska ohämmat om lägren och publicerade även den tidigare nämnde Hjalmar Linders insändare från Hufvudstadsbladet (se del 1).

Den 20 juni publicerade svenska morgontidningen Social-Demokraten en artikel som tog upp förhållandena i Ekenäs/Dragsvik och var, enligt Jaakko Paavolainen, först med nyheten om att 30-40 fångar dog varje dag (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201), vilket stämde helt överens med verkligheten. Liken grävdes ned i massgraven på åsen utanför där de ligger än idag under minnesmärket från 1951. Recurrensfeber grasserade och en anteckning från 2 augusti talar om att omkring 2000 av fångarna led av den. Nästan alla fångar drabbades av den vid något tillfälle. Löss hade också alla fångar i mängder och överallt. Det vittnas om hur fångarna kliat sig i skägget fick fullt med löss under naglarna och hur de sedan åt upp dem. Hygienen var minst sagt bristfällig och ännu en orsak till dödsfall.

En del historier kan förvisso vara överdrivna och börjat ”leva sina egna liv”, som Lindholm säger. Men det finns ändå tillräckligt med samstämmiga vittnen som berättar om det fruktansvärda lägerlivet som inte står de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget långt efter.

Vestra Nylands redaktör Oskar Wikholm som besökte lägret i slutet av juli 1918 tyckte ändå så här:

”En mot sydost och söder öppen torr sandmo, sluttande mot sjöstrand, delvis med tall- och delvis med björkskog bevuxen, erbjuder här de fångna en hälsosam uppehållsort, där de dagen långa ha tillfälle att röra sig som de själva önska inom ett område stort nog för många gånger samma antal fångar” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 313).

Man måste fråga sig om det verkligen var lägret i Dragsvik han beskrev. Wikholm tillhörde för övrigt även Ekenäs skyddskårs ledning. Han tyckte också att fångarna ”av sitt utseende att döma” torde få tillräckligt med mat och ”i många avseenden bättre föda” än ”en stor del av befolkningen” och att myndigheterna ”gjort vad man kunnat för att fångarna skola ha det bra, ja bättre än mången av dem förtjänat” och att det inte fanns skäl att visa ”onödig medkänsla” med dem (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 314-315).

Senaten beslutade redan den 26 juni 1918 att minst 25 % av fångarna så snart som möjligt skulle släppas för att myndigheterna helt enkelt inte klarade av att hålla så många med mat. Lägren hade upprättats med tanken att de skulle vara temporära i väntan på rättegång för fångarna men det stora antal personer det handlade om klarade inte rättssystemet heller av trots inrättandet av en specialdomstol för statsförbrytelser med avdelningar på flera håll i landet. I Ekenäs fanns till slut hela tio sådana avdelningar. Forskning visar att domsluten i Ekenäs i allmänhet var hårdare än i domstolar på andra platser.

Vändningen för förhållandena i Dragsvik kom när Robert Tigerstedt, professor i fysiologi vid Helsingfors Universitet, i slutet av juli blev överläkare vid lägret. Han skrev en svidande rapport till regeringen som genast hemligstämplade innehållet som ändå läckte ut till pressen, även utländsk sådan. SvD och Svenska Social-demokraten skrev om Dragsvik att ”något liknande torde knappast ha påträffats ens i tsarväldets fängelser” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 316).

Dödligheten minskade till tio per dag i mitten av september och minskade sedan markant, låt vara delvis för att också antalet fångar minskade. Efter ett beslut 15 september omvandlades fånglägret till tvångsarbetsinrättning. I slutet av månaden fanns där 1600 fångar men under slutet av året anlände ungefär lika många från andra avvecklade läger. Samtidigt frigavs dock 1140 fångar under samma tid och en amnesti den 7 december gjorde att ytterligare drygt tusen frigavs så att det vid årets slut fanns 1042 fångar kvar i Dragsvik.

Enligt den officiella statistiken dog 2654 fångar totalt i lägret. Nya beräkningar gjorda på 1980-talet anger antalet 2873 säkra dödsoffer. Projektet Krigsdöda i Finland 1914-1922 bokförde 31 avrättade och 2764 döda av andra orsaker. Dödligheten var hur som helst störst i Dragsvik i jämförelse med andra läger.

Sammanlagt dömde det vita rättsväsendet 67788 personer till något sorts straff för medverkan i det röda upproret. Av dessa blev 125 dödsdömda medan omkring 12500 avled i fånglägren. Närmare 60 tusen berövades sitt medborgerliga förtroende vilket gjorde att de inte fick rösta i valet 1919.

Senare skulle dock de allra flesta släppas i förtid vid olika amnestier eller få sina straff omvandlade till villkorliga straff. Dödsdomar omvandlades också i flera fall till livstids fängelse. Antalet fångar krympte alltså i omgångar även om dessa amnestier blev en ständig tvistefråga under hela 1920-talet.

Under hösten och vintern 1918 utfärdades två stora amnestier, den 30 oktober samt den 7 december. I början av 1920 uppgick antalet fångar till ca 4000 i hela landet medan det år 1927 endast satt ungefär femtio fångar kvar av dem som satts i förvar till följd av specialdomstolarnas domar.

Dragsviks senare användningsområden och minnesmärket

1921 avdelades en mindre del av lägret för att användas som mentalsjukhus, vilket fortfarande till viss del är i drift som Ekåsens sjukhus. Under 1930-talet användes Dragsviks kaserner i tur och ordning som tuberkulossjukhus, alkoholistanstalt samt återigen som fångläger för politiska fångar i samband med krigsutbrottet 1939. Efter vinterkriget 1940 blev det militär förläggning vilket det är än idag. Vid mitt besök till Dragsvik kan jag utan vidare promenera in bland kasernerna vilket känns märkligt. En rostig vägbom och en lika rostig skylt som förkunnar att tillträde är förbjudet hittar jag först senare, halvt igenvuxna. Hundra meter bort står ett tiotal soldater och ägnar sig åt någon form av persedelvård. På vägen därifrån in till centrala Ekenäs möter vi flera militärfordon. 

Bild: Hans Wåhlberg. "Tillträde börbjudet" står det på skylten. Men bommen och skylten här är det enda som indikerar att det är militärt område. Från detta håll är det fritt fram att promenera in i lägret. Märkligt nog finns stängsel och kontrollkurar ett par hundra meter bort.

Bild: Hans Wåhlberg. Baksidan av nuvarande Soldathemmet med eget bageri och café. Vet inte vad byggnaden användes till 1918 men tror att den kan ha stått där då också. Lär knappast ha haft bageri dock.

Den skogbevuxna tallmon intill är dock inte inhägnad alls och rymmer massgraven där drygt 3000 personer ligger.

Bild: Hans Wåhlberg. Under plattläggningen ligger mer än tretusen människor som gick under eller blev skjutna i fånglägret i Dragsvik 1918-1921.

Först 1951 restes ett minnesmärke som visar att opinionsvinden då hade vänt och att den finsk-ryska ”vänskapspakten” hade slutits. En stor röd granitsten föreställande en sörjande kvinna och hennes barn böjda över den avlidne fadern omges av två mindre stenar som bär respektive texter:

”Minnet av tusentals arkebuserade och ihjälpinade rödgardister som vilar i denna massgrav påminner oss om de vitas grymhet samt manar oss att vaksamt värna demokratin och oförväget kämpa för folkets makt”

Respektive:

”Forna rödgardister RF från Helsingfors reste år 1951 med stöd av sympatiserande arbetare denna minnesvård för att hedra dem som i klasskriget 1918 kämpade för demokratin och föll offer för de vita segrarnas blodiga hämnd”

Märkligt nog har Sture Lindholm i sin bok en något annorlunda återgivning av texterna:

”Tusentals rödgardisters anda talar på denna kyrkogård till oss om de vitas grymhet och strömmar av blod. Den manar oss att vaksamt och oförfärat strida för folkväldet”

respektive:

”Till minne av dem som i klasskampen kämpade för folkväldet och föll offer för de vitas hämnd, avrättades och svältes ut, restes stenen 1951 av Forna rödgardister, Helsingfors under medverkan av likasinnade arbetare”.

Jag vet inte om texterna ändrats på senare år eller om det handlar om en egen översättning från finskan eller något annat. Men möjligen kändes bland annat ordvalet ”folkväldet” lite obsolet och därför ändrats till ”demokratin”. I vilket fall som helst en lite provokativ text med tanke på att de röda faktiskt störtade en demokratiskt vald regering.

På Ekenäs fackliga platsorganisations initiativ bildades 1986 en medborgarkommitté för att arrangera inbördeskrigets 70-års minneshögtid. De fick också i uppdrag att dokumentera namnen på de som låg i massgraven. Detta dokumenterades sedan genom en utvidgning av minnesmärket som 1988 gavs ett antal granithällar med kopparplattor bärande 2891 av offrens namn ingraverat tillsammans med födelsetid, hemkommun samt dödsdag. De hann dock inte forska fram alla de namnlösas identitet och därför reserverades utrymme för flera namn vid minnesmärket och 171 ytterligare kunde läggas till vid en minnesceremoni 1998. Det gör sammanlagt 3062 namn och ska, såvitt man känner till, vara den kompletta listan över dödsoffren vid Dragsviks fångläger.

Bild: Hans Wåhlberg. De som ligger i massgraven behöver inte längre vara namnlösa. Här finns namn, födelseort, födelsedag och dödsdag inetsat på kopparplattor. Många var inte mer än 16 år och knappt det. Men anhöriga kan nu i alla fall komma hit och få bekräftat var pappa, mamma, farfar, mormor osv. ligger och få en stilla stund med sin anhöriga i den stillsamma lunden i skuggan av tallarna.

Vid avtäckningstillfället för det utvidgade minnesmärket 4.6.1988 deltog emellertid omkring 4000 personer, bland andra president Mauno Koivisto och försvarsmaktens kommendör, general Valtanen. Evenemanget var ett genombrott för försoningsprocessen då det var första gången i Finlands historia som republikens president och försvarsmaktens kommendör närvarade vid ett evenemang anordnad vid rödas gravar.

Först 1993 genomfördes en minnesceremoni vid Dragsvik där alla finländska politiska partier deltog.

En intressant notering som visar att inbördeskriget även långt senare varit ett kontroversiellt ämne för Finlands officiella företrädare är om firandet av Frihetskrigets 90-årsminne. Den 16 maj 2008 i Finlandiahuset i Helsingfors framfördes statsmaktens hälsning av riksdagens borgerliga talman. Presidenten Tarja Halonen, starkt förankrad i arbetarrörelsen, deltog dock inte utan höll istället ett tal några veckor senare vid en minnesstund för de röda mördade vid massgraven i Ekenäs.

Vid högtidlighållandet av 100-årsminnet över de döda Dragsviksfångarna 2018 kom kanske något av en isbrytning. Runt 3500 människor samlades då vid en ceremoni betitlad ”Vägen till Ekenäs”. Ärkebiskop Kari Mäkinen höll då ett tal med bland annat följande ord:

”Allt värde en människa bör ha, togs ifrån fångarna här. De hamnade utanför historien och mänskligheten. Genom minnesmärket och minnesevenemang, gör vi dem till en del av historien igen. Bördan från det förflutna blir inte lättare av att glömma och tysta ner, utan av att minnas och berätta” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)

Tarja Halonen deltog precis som hon gjorde vid ceremonin 2008 och noterade skillnaden:

”Jag är glad att se att atmosfären här i dag är så mycket ljusare och bättre” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)

Källor:

”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005

Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)

Proppfullt och känslofyllt vid minnesmärket i Dragsvik, Sofia Westerholm, Västra Nyland 9/6-2018

Hemsida Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs ry, Fånglägrets och minnesmärkets historia

Vägen till Ekenäs - Del 1. Resa genom inbördeskrigets västra Nyland

När gränserna kring Nyland i skrivande stund är stängda för att hindra spridning av corona-virus får man som boende i Helsingfors passa på att utforska det egna landskapet, Nyland.

En plats som intresserade mig och mitt ressällskap alldeles särskilt var Dragsvik. Numera är det militärförläggning men år 1918 fångläger till vilket många av de röda fångarna i inbördeskriget fördes. Där inväntade de sina domar och levde under skräckinjagande förhållanden. Svält och sjukdomar tog tusentals liv och de dog som flugor sommaren 1918. Vårt slutliga mål är tallmon alldeles utanför militäranläggningen. Där står minnesstenen för de drygt 3000 som ligger där och som dog under sin fångenskap i Dragsviks fångläger.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesstenen vid Dragsviks massgrav.

Till hjälp hade vi också Sture Lindholms bok ”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland. I den säger han att många orättvisor under inbördeskriget i Västnyland har tigits ihjäl vilket ”skapat en bitterhet som det tagit flera generationer att komma över”. Han säger sig också först efter att ha arbetat med boken ha insett hur viktig del av det finländska kollektiva arvet händelserna 1918 utgör och som han menar mer eller mindre omedvetet till och med ”präglar den västnyländska mentaliteten”. Få av Ekenäs invånare kände ens till att den största massgraven i Finland ligger tre km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting skrivet om saken när Lindholm påbörjade sitt arbete med den här boken, hävdar han.

I del 2 av denna berättelse tittar vi närmare på Dragsvik. Men vi börjar från början för att få en bakgrund till hur det finska inbördeskriget 1918 såg ut specifikt i västra Nyland. Det kan redan här sägas att situationen och förhållandena i östra Nyland såg på många vis helt annorlunda ut än i västra delen av landskapet, den vi har utforskat lite närmare.

Före revolutionen

Det fanns flera politiska strider som skulle komma att utkämpas under året och i olika utsträckning ligga som bäddlager för det röda upproret 1918. En av dem var vem som skulle stå för ordningen i landet. Socialdemokraterna krävde på flera håll i landet, bland annat i Hangö, att gamla poliskårer skulle avgå och ville ersätta dem med en folkmilis. Vem som skulle styra landet var en annan fråga. Lantdagen eller Senaten? Maktlagen blev helt avgörande under hösten 1917. Den akuta livsmedelsbristen var en annan brännande fråga. Arbetslösheten ytterligare en.

I Ekenäs kallade borgmästaren till möte den 4 oktober 1917 för att dryfta frågan om bildandet av ett skyddsgarde. Socialdemokraterna opponerade sig och lämnade demonstrativt mötet när det skulle röstas om saken. Som på de flesta andra platser i landet ville de inte medverka till att bilda ett vad i arbetarrörelsen sågs som ett ”slaktargarde”. Enligt tidningen Arbetet 17 oktober 1917 var syftet med bildandet av ett skyddsgarde endast ”avsett att skydda överklassens matförråd”.

Bild: Hans Wåhlberg. Torget i Ekenäs, en ort som fortfarande till större del bebos av svenskspråkiga finländare och som 1918 åtminstone betraktades som svensk "herrskapsklass".

Den 14 november 1917 utlyste den finländska arbetarrörelsen en storstrejk. I västra Nyland fick också kampen mellan strejkande och de som motsatte sig den en dimension av språkstrid. Det var de finska arbetarna som var mest aktiva och radikala i länets arbetarrörelse och i de svenskspråkigas språkrör Vestra Nyland skrev Oskar Wikholm en ledare med rubriken ”I finnarnas ledband” i vilken han uppmanade ”svenska arbetare” att inte låta sig ”ledas av finska bolscheviker” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 45).

Runtom i landet rapporterades om blodiga sammanstötningar mellan rödgardister och strejkbrytare, skyddskårer och polis. Strejken i västra Nyland blev i stort sett oblodig även om mindre oroligheter bröt ut i Sjundeå och Ingå kyrkby. Orterna i västra Nyland var små och troligen utgjorde deras ringa storlek en bromsande faktor för våldsamheter. Tidningarna rapporterade om namngivna personer som gjort sig skyldiga till övertramp och den sociala kontroll som ofta finns i små samhällen, på gott och ont, höll sannolikt tillbaka stridbarheten. Det är svårare att slå grannen på käften i Ekenäs än en okänd kombattant i huvudstaden eller någon annan stor stad.

Revolutionen i västnyländsk tappning

I västra Nyland började revolutionen på allvar den 29 januari med att Hangös röda garde med hjälp av ryska soldater stationerade i staden tog kontroll över telegrafkontoret och telefoncentralen och patrullerande av gator och torg. Stadens röda garde kunde tämligen oblodigt ta över makten utan att det lilla och illa beväpnade skyddsgardet kunde göra mycket åt det.

Skyddskåristerna hade antingen flytt staden eller höll låg profil och bidade sin tid. På liknande sätt såg det ut i hela västra Nyland. Det var bara i Sjundeå som skyddskåristerna förberett sig och samlat in en större mängd vapen. Dit begav sig nu också en del skyddskårsmedlemmar från andra västnyländska orter. De uppgick dock inte till slut till fler än ett par-tre hundra man och blev besegrade efter några dagar i Sigurds Gård i Kyrkslätt där de belägrat sig. Denna s.k. Sigurdskår fördes som fångar till Helsingfors, men skulle komma tillbaka i april fulla av hämndlystnad, men mer om det senare.

De röda fick sedan fritt fram att ta över makten i hela övriga västra Nyland. De behärskade i stort sett hela södra Finland ända upp till Tammerfors. I västra Nyland var den klart rödaste trakten industrisocknen Pojo med Billnäs bruk och Karis med sina järnvägsarbetare som centrum för de röda i länet. På landsbygden gick det röda maktövertagandet i regel lugnt tillväga men en del torpare tog tillfället i akt att göra upp med sina ”herrar”. Många av dessa hade dock flytt fältet eller gömde sig för att senare ge sig av vid bästa tillfälle.

Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk idag. År 1918 ett rött fäste i västra Nyland.

Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk är nu en delvis pietetsfullt renoverad idyll, men 1918 tillverkades här framför allt produkter av smidesjärn och senare kontorsmöbler. Mig veterligt finns inget kvar av denna produktion nu. Orten lever mycket på turism och lär lida hårt av nedstängningen av det finska evenemangs- och kulturlivet om det fortgår länge.

De röda kom att kontrollera Hangö och Ekenäs i ganska precis två månaders tid. Klart är dock att månaderna förflöt utan större dramatik. De röda var angelägna om att få samhällsfunktionerna att fungera normalt men många av de borgerligt sinnade hade antingen lämnat hemorten, gjorde endast passivt motstånd eller vägrade lyda de röda makthavarna.

Arbetarföreningens hus Rientola i Karis tjänstgjorde som centrum för de röda i Västnyland. Där höll de rödas distriktsstab till. Även i Hangö fanns en stark stab som till viss del skötte sig själva. De som ville göra längre resor i trakten eller till andra delar av landet var tvungna att skaffa passersedlar hos de lokala staberna. Det förekom ett eller annat mord framför allt i samband med striderna kring Sigurds men faktum är att den ”röda terrorn” här inte var speciellt våldsam. I den arbetardominerade kommunen Pojo blev inte en enda vit sockeninvånare dödad under denna tid.

En del av fabrikerna i Västnyland stängdes under en period då verksamheten helt enkelt stannade av. Först mot slutet av de rödas maktperiod gjordes vissa försök att få igång dem igen i statlig regi. På andra platser gick trots allt fabrikshjulen. Bland annat i Fiskars där bruket var igång, förvisso med förmannen under bevakning av röda vakter. Andra butiksägare eller företagare led ekonomiska förluster då de rödas garden tvångsrekvirerade förnödenheter och betalade med kvitton som skulle berättiga till ersättning vid senare tillfället. Något som förstås blev svårt att utkräva efter inbördeskrigets slut, även om en del räkningar faktiskt betalades innan dess.

Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars, då som nu känt främst för sin tillverkning av yxor och saxar. Det sägs att tio procent av världens alla saxar är producerade här. 

Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars var 1918 ett rött fäste men är numera en idyllisk bruksort med många sevärda och vackra byggnader. Exempelvis detta sädesmagasin från 1902 i nyrenässansstil. 

Åtminstone i Ekenäs behandlades dock de gripna skyddskåristerna ”synnerligen milt” av de röda, enligt Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 152). I Hangö fanns en fungerande revolutionsdomstol där en del av dem dömdes till fängelsestraff, men några värre straff verkar inte ha delats ut där. Faktum är att de rödas revolutionsdomstolar hölls åtskilda från Röda gardet och dess ledamöter, fem till antalet inklusive en ordförande, utsågs av den lokala arbetarrörelsen, t.ex. arbetarrådet eller den lokala socialdemokratiska kommunorganisationen. Dessutom förbjöds dödsstraff och tortyr och fängelsedomar på över två månader kunde överklagas till Revolutionsöverdomstolen. Ett exempel på en rättegång som Lindholm ger är den mot målarmästaren Valdemar Westerholm som anklagades för vapenstöld i Ekenäs. Han förnekade kännedom om vapnen men erkände att han hörde till vita gardet. Han dömdes till tusen mark i böter eller tre månaders fängelse och var tvungen att inställa sig tre gånger i veckan för den lokala ordningsmakten (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 155). Domstolarna i Karis och Hangö sysslade faktiskt mest med vanliga brottsmål och delade oftast ut tämligen milda domar (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 153).

Tyskarna kommer

I gryningen den 3 april 1918 anlände till Hangö större delen av Östersjödivisionen, ca 9500 man inklusive en finsk bataljon bestående av 381 östnyländska skyddskårister som flytt från de röda över isarna till Hogland och därifrån till Estland i början av inbördeskriget. Tyskarna var förstås intresserade av att ställa till mer kaos i Ryssland och dessutom ville de skaffa en buffertzon mot det revolutionära Ryssland varav Finland var en viktig del. För de vita blev de avgörande för att segra över de röda revolutionärerna. Det var också ännu osäkerhet kring hur den färska ryska revolutionära regimen skulle ställa sig till ett framtida Finland och en arbetarrörelse i reträtt. Den tyska interventionen gav en viss garanti för fortsatt rysk non-intervention.

De flesta lokala rödgardister hade skickats norrut som förstärkning och större delen av de ryska trupperna hade rest hem till Ryssland i mitten av mars. En del rödgardister anlände från Åbo som förstärkning av stadens röda försvar. De stridsvana, välutbildade och välutrustade tyskarna hade dock inga större problem att pressa de röda bakåt och mötte inget större motstånd i själva Hangö. De röda samlades istället i panik på järnvägsstationen där ett tåg avgick mot Ekenäs. Vissa kom med och andra inte. Tyskarna kunde landstiga och lasta av sina fartyg i lugn och ro under god ordning. De borgerligt sinnade Hangöborna firade ”Finlands befrielse” med gudstjänst, hornorkester, psalmsång, hurrarop och tacktal. Tyskarna skulle snart inta även Ekenäs och övriga västra Nyland och fortsätta mot Helsingfors.

En delegation från ryska flottan anlände också snart till Hangö och undertecknade den 5 april en överenskommelse att inte blanda sig i striderna, vilket även gällde kustforten. De gick också med på att avlägsna lås och siktinrättningar från kanonerna och märka ut sina båtar med rödvita flaggor som tecken på att avtalet följdes. Några dagar senare seglade ryska flottan ut från Helsingfors med destination Kronstadt. Detta var dödsstöten för de finska revolutionärerna och till att börja med för de som befann sig i Helsingfors där de röda var tvungna att ge upp redan den 13 april.

Vid intagningen av staden befriades bland andra de vitgardister som tagits till fånga i striderna kring Sigurds och som nu satt fångna hos de röda på Reallyceum. Det fanns de som ville avrätta dem men de vakthavande röda styrkorna vägrade utföra något sådant men försvarade byggnaden mot tyskarna under häftig eldstrid natten mellan 12-13 april. De röda bar aldrig hand mot sina vita fångar men den här kåren skulle som sagt ändå få en av huvudrollerna i de vitas hämndaktioner som vi ska se senare.

År 1921 restes i Hangö Frihetsmonumentet som invigdes med den tyske överbefälhavaren von der Goltz som hedersgäst. Monumentet med ett kors i toppen och en tysk soldat utmejslad i stenen bar texten:

”Tyska trupper landsteg den 3 april i Hangö och bistod vårt land i dess kamp för friheten. Allt intill sena dagar må denna sten bära vittne om vår tacksamhet”

Under den sovjetiska arrendetiden i Hangö revs monumentet för att återställas igen 1943 under fortsättningskriget men togs ned igen 1946 för att återigen resas och från 1960 med nuvarande mer fåordiga och neutrala inskription ”För vår frihet”.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärket över tyskarnas ankomst till Hangö 1918, kallat "Frihetsmonumentet". Inte alls okontroversiellt och har tagits ned och återigen rests ett par omgångar. För tyskvänligt, för glorifierande av den vita segrarsidan i inbördeskriget? Ja, ännu kan åsikterna svalla om den enkla raden som är ristad i graniten: "För vår frihet".

Efter tyskarnas ankomst till Hangö

Röda aktivister arresterades hela tiden med början redan den 3 april när tyskarna just anlänt till Hangö. Ekenäs blev också uppsamlingsort för hundratals röda fångar från olika orter i Västnyland. De hölls antingen i Nya Biografen eller i kasernerna vid Dragsvik. Även personer med mycket lös anknytning till de röda anhölls och det kunde räcka med att ha haft ”vänskapliga förbindelser” med ryska soldater (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 267-268).

Många hamnade i lägret i Dragsvik men även i Sveaborg eller Reallyceum i Helsingfors. Alexander Rajalin som den 1 maj utnämndes till ny chef för Pojos skyddskår skriver samma kväll om hur han skickat 23 fångar till Helsingfors. Den 3 maj antecknar han tankar om sina uppgifter som förhörsledare. En del är ”rena banditer”, skriver han, och att han vet att protokollet han undertecknar är ”så gott som en dödsdom”, men att han med ”en sådan” inte har något medlidande. Annat är det med en ”gråtfärdig” yngling som Rajalin visar större medkänsla för. Men, skriver han vidare:

”Även om han slipper lindrigt i Hfors, dit de alla sändas, kan det hända att han aldrig återser hemmet, innan svälten gjort slut på honom. Ty problemet med fångkosten har i Hfors ej kunnat lösas. Det är de rödas eget fel att vi ha detta tillstånd, men ändå…” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 271).

Pojo var det starkaste röda fästet i Västnyland och där häktades först de mest framträdande röda men efter någon vecka kom order att fängsla i stort sett alla som haft med den röda rörelsen att göra. Rajalin skriver i sin dagbok 22 april att ”så mycket förbrytare på en gång har intet land haft” och att det ”blir svårt att döma dem alla” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 272).

Rajalin skriver om hur ”ödsliga” trakterna kring Pojo blivit då ”fäderna, bröderna, sitta alla i fängelse” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 273). Han beskriver också hur barnen skriker ”slaktare” efter honom och hur hatet lyser ur ögonen på deras mödrar (Ibid).

Rensnings- och hämndaktioner

Sture Lindholm konstaterar i sin bok att det i stort inte skedde några mord från de rödas sida under deras period vid makten i Västnyland. Men ändå drabbades de slagna röda även i de västnyländska orterna av blodiga rensnings- och hämndaktioner.

Lindholm tror själv att de ”hårda tagen” delvis kan ha orsakats av ”skräckhistorier” och skrönor som florerat om de rödas framfart under dess maktperiod. Berättelserna visar sig vid närmare granskning oftast vara rena ”vandringssägner”, säger Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 303). Historierna fick eget liv och i efterhand kunde de dessutom användas för att rättfärdiga övertrampen från de vitas sida.

De kan också ha förstärkts av det som hände i östra Nyland där den röda terrorn mot civilbefolkningen, enligt Jaakko Paavolainen, var särskilt framträdande (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 61).

Hämndlystnaden under upprensningsaktionerna är hur som helst väl dokumenterad. En del lokala skyddskårsmän ska till och med ha reagerat på de blodiga hämndaktionerna i Nummis och vänt sig till landshövdingen Bruno Jalander med en vädjan om laglighet (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 279). Röda sköts efter ”summariska förhör utan egentliga undersökningar”, hävdade de (Ibid). Författaren av boken Teloittajien edessä, Tauno Tukkinen, framställer det som att ”de svenskspråkiga västnylänningarna på språkliga grunder varit ute efter att göra upp med den finskspråkiga befolkningen” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 280). Lindholm menar dock att det också avrättades svenskspråkiga röda under aktionen och att det inte var språket utan politiken som var ”den viktigaste faktorn bakom avrättningarna. Hur som helst så fick många röda sätta livet till i dessa rensningsaktioner.

Många civila borgerligt sinnade ropade också på vedergällning. En ledare i tidningen Vestra Nyland den 13 april 1918 visar också hur språk och klass fördelade sig i länet och hur motsättningen ibland gränsade till ren rasism:

”Min tro är att vår svenska allmoge utan de finska ledarna och uppviglarna aldrig skulle ha visat sig som den nu gjort det: rå, dum och envis, typiska egenskaper för den finsktalande ´socialisten´. Finnes det överhuvudtaget någon som tvivlar på att den rabiesartade, röda yran renodlats i de breda finska lagren och sedan inympats i den svenska befolkningen?” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 261).

Denne skribent fortsätter också med att undra vad alla namn som slutar på -nen, -lo, och -ta ”har här att göra” och med att kalla ryssarna för ”de halvasiatiska hordernas medlemmar” (Ibid).

I språkfrågan låg en inte obetydlig dos rastänkande. Bland den svensktalande herrgårdsklassen och ämbetsmannakåren samt de i huvudsak svensktalande industriägarna fanns under 1870-80-tal en utbredd uppfattning om en rasgräns mellan deras egen germanska samhälls- och statsbärande och den i deras ögon underlägsna finska, med sämre förutsättningar som statsbärande. Socialismens utbredning gav en ”renässans” för dessa tankegångar vid åren före revolutionen 1918.

”Den vita terrorn” i dessa trakter leddes framför allt av den Västnyländska bataljonen, det vill säga den tidigare Sigurdskåren som togs till fånga av de röda i början av kriget, och som nu skred till aktion snart efter att de frigivits från sin fångenskap i Helsingfors Reallyceum. Som Västnyländska bataljonen inrättades de officiellt den 20 april och stationerades på Västankvarn i Ingå. Detta var veteraner från Svidja och Sigurds och de fick nu tillfälle att utkräva hämnd. I annonser som lagts ut för att uppmana nya rekryter att ansluta till bataljonen uppmanades länets män att rensa sin hemtrakt från ”samhällets avskum” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 283). Västankvarn skulle komma att bli ”den vita terrorns högborg”, skriver Lindholm.

Enligt egna protokoll uppställde de egna fältdomstolar som avkunnade dödsdomar som ”omedelbart verkställdes” och de ska under maj månad ha avrättat ”flera tiotal” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 284). Enligt uppgift från projektet Krigsdöda 1914-22 ska 62 dödsdomar ha avkunnats och verkställts av fältdomstolen i Västankvarn. Som domare i Västankvarn fungerade publicisten och författaren Erik Grotenfelt. Han hade anslutit sig till jägarrörelsen men klarade inte av militärutbildningen i Tyskland. Nu kanske han ville ”visa sig som en riktig man”, spekulerar Lindholm, som också menar att han gav ”den vita bödeln ett ansikte” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 286). Han citerar ett av Grotenfelts brev hem till sin fru:

”Sedan gevärssalvan avlossats, skjuter chefen för den grupp som utför arkebuseringen dem för säkerhets skull med revolver genom huvudet. Vid de första avrättningarna, då manskapet var ovant ännu, gjorde jag det själv (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 286).

I ett andra brev skriver han:

”Manskapet här blir nog bra. De har redan lärt sig mycket. Och sinnelaget är det rätta. Därom vittnar bl.a. att de kappas om att få utföra arkebuseringarna, så att jag måste fördela dem mellan de olika kompanierna, så att inget blir lottlöst” (Ibid).

På andra håll tog lokala skyddskårer saken i egna händer i hemsocknarna, bland annat i Karis, Pojo, Ekenäs och Hangö. Ibland räckte det med ”beskyllningar och påståenden” eller ”antaganden” för att fältdomstolarna skulle komma fram till dödsdomar. Det kunde också räcka med mindre brott än mord för att dömas till döden.

Karis och Billnäs hade varit de främsta röda fästena i Västnyland och i maj höjdes rop på ”blodig hämnd” som mest just där. ”Systematiskt sökte man upp de röda ledarna för att göra upp räkningen med dem”, skriver Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 293). Några hämtades till och med hem från fångläger på andra orter i Finland för att arkebuseras.

Det var inte utan samtida reaktioner som detta blodbad pågick. Exempelvis kammarherren Hjalmar Linder, som var den som kanske lanserade begreppet ”den vita terrorn”. Han hade tillbringat kriget i Sverige men skrev en insändare i Hufvudstadsbladet den 25 maj som väckte enormt uppseende (notera att insändare i svenskspråkiga Hufvudstadsbladet då som nu egentligen mer motsvarar vad som i svenska tidningar kallas debattartikel). Linder menade att det som pågick i landet var ”förfärligt”, det vill säga de godtyckliga arkebuseringarna, att tusentals änkor och faderlösa lämnats utan försörjare utan att staten gjort något för att lindra deras nöd och att fångarna i lägren dog ”såsom flugor” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 301). Han menade att:

”Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts af den hvita terrorn” (Ibid)

I nästa del kommer vi till Dragsvik i Ekenäs.

Källor:

”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005

Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)

Revolutionsutbrottet idag för 102 år sedan

Sent på kvällen den 27 januari 1918 hissades en röd lykta i tornet på Folkets Hus i Helsingfors. Det signalerade att revolutionen hade startat. Befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors gav order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkkommissariatet. Det blev därmed också utbrottet för det finska inbördeskriget mellan de röda revolutionärerna och den vita armén under Mannerheims ledning. Mannerheim hade i sin tur samtidigt gett order om att avväpna ryska garnisoner i Österbotten från sin stab i Vasa. Dit lyckades också till slut hela senaten fly från Helsingfors. Den kunde verka från sin bas i österbottniska Vasa som den lagliga regeringen och styra över de politiska besluten för landet medan de lämnade över ledningen för den vita armén till Mannerheim.

Bild: Hans Wåhlberg. Folkets Hus som det ser ut idag. Numera krog, hotell och konferensanläggning. Tornet bombarderades av tyskt artilleri i april 1918 och raserades. Men byggnaden restaurerades och idag kan du på krogen Juttutupa sitta vid Lenin-bordet där han sägs ha pratat revolution med Kuusinen och andra finska socialister. I tornet hissades en röd lykta som signal för den finska revolutionens start 27 januari 1918.

Kriget har av vinnarna kallats Frihetskriget och till en början beskrevs det som ett led i kampen för att frigöra Finland från Ryssland, trots att Lenins bolsjevikstyre redan erkänt Finlands självständighet som utropades redan 6 december 1917. Inbördeskriget rev upp ett sår i Finland som ännu har en skorpa som forskare och författare bara börjat att skrapa på. Tidigare har mestadels den vita sidan fått skriva historien, men under senare decennier har allt mer litteratur getts ut som ger en bild av kriget ur de rödas perspektiv.

Åren före inbördeskriget, egentligen under hela 1900-talets början, höll den finska kultureliten i stort sett fast vid den runebergska idealbilden av ett enat finskt folk. Självständighetstanken fanns med i den kulturella produktionen och nationalromantiska idealbilder av ett urfinskt nationalhem. Den finländske historikern Henrik Meinander menar att kultureliten i stort sett klamrade sig fast vid den här enhetsbilden och att det var kampen för att slingra sig ur det ryska greppet som dominerade. De sociala spänningarna gick dem så att säga förbi, inkörda som de var i självständighetsspåret.

Parallellt pågick ju en klasskamp i vilken majoriteten, industriarbetarna och de obesuttna lantarbetarna, kämpade för att få sociala och politiska reformer genomförda medan de ledande skikten mest var upptagna med att återupprätta Finlands autonoma ställning inom det ryska väldet eller rent av få till stånd ett självständigt Finland.

Bakgrunden

Under 1800-talets slut tog industrialiseringen fart i Finland. Tammerfors blev egentligen den första staden som på allvar industrialiserades men Helsingfors stod inte långt efter och inflyttningen till städerna var stor under 1800-talets slut och början av 1900-talet. Till saken hör att minst halva landsbygdsbefolkningen inte ägde sin jord utan var obesuttna lantarbetare. Det var svårt att klara även basbehov som mat och kläder. I staden kunde det finnas arbete även om lönerna var låga. Bostäder blev också ett stort problem när inflyttningen var så stor. Många bodde i enkla trähus och trångboddheten var enorm med i snitt runt 4-5 personer i varje rum.

Mellan åren 1870 och 1910 fyrdubblades Helsingfors befolkning, från 32000 till 136000 invånare. Arbetarnas andel av befolkningen gick från 40 % till 70 % till vilket kan läggas de 10 % som var tjänstefolk hos stadens borgare. Nöden var stor i arbetarkvarteren i Rödbergen/Punavuori och i Berghäll/Kallio där de allra flesta av arbetarna bodde. Även i Tölö och Vallgård uppfördes stora arbetarkaserner. Hyrorna var ofta alldeles för höga för den standard som rådde och familjer drygade ofta ut kassan genom att ha inneboende, vilket ökade trångboddheten ytterligare.

Klassindelningen var tydlig och till och med fysisk då arbetarklass på vissa restauranger var hänvisade till särskilda avdelningar som på Kapellets servering vid Esplanaden där herrskapen satt på verandan och de lägre klasserna på markplan.

Bild: Hans Wåhlberg. Nästan inga av de många träkåkar som byggdes som arbetarbostäder kring slutet av 1800-talet och början av 1900-talet finns kvar idag. I Berghäll finns dock ett fåtal som numera ser närmast idylliska ut. För hundra år sedan var de grogrund för misär och sjukdomar, och en radikal socialism.

Arbetarrörelsens födelse och utveckling

De första arbetarstrejkerna kom redan på 1860-talet vid Finlaysons fabriker i Tammerfors och de skulle följas av långt flera, i synnerhet under 1900-talets början. Men än så länge fanns inga organiserade socialistiska föreningar eller ens systematisk agitation. Det var sociala reformer som efterfrågades helt enkelt. Arbetarnas livssituation var förfärlig i Finland liksom på alla andra platser i industrialismens Europa och Amerika.

Den ökande sociala misären och det pyrande missnöjet bland arbetare fick även till följd att allt fler av de ”bildade kretsarna” för att mota bort socialismens landvinningar började engagera sig för reformer. Den mest tongivande skulle bli Viktor Julius von Wright, småföretagare med rottingfabrik och butik i Helsingfors. Han lät först bilda en hantverkarklubb 1883 som utöver arbetare och hantverkare även lockade flera liberalt sinnade ur samhällets övre skikt. Helsingfors arbetarförening inledde sin verksamhet ordentligt i och med ett möte 27 april 1884 då Viktor von Wright som ordförande skisserade riktlinjerna. Fortfarande var idén att förbättra arbetarnas ”andliga och materiella situation” samt leda dem bort från socialistiska idéer men de tog också fram ett reformprogram som senare skulle antas av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Runt om i landet bildades liknande arbetarföreningar.

Socialismen fick steg för steg alltmer inflytande över arbetarrörelsen. I Helsingfors samlades de mest radikala i arbetargården Torpet (Georgsgatan 27) och framför allt i dess kantin Juttutupa (detta var innan Folkets Hus uppförts vid Broholmen där krogen Juttutupa huserar). Där samlades en mer högljudd ”rabulistisk” oppositionsgrupp. Bland dessa utmärkte sig lagerbokhållaren Taavi Tainio och skomakaren Eetu Salin. Tainio publicerade 1899 sin Työväen katkismus (Arbetarnas katekes) i korta ordalag presenterade socialismens centrala principer.

Dessa och andra ”rabulister” vann allt mer gehör och deras stöd förstärktes under nödåren mellan 1891 och 1894 då en svår ekonomisk kris med ursprung i Ryssland förvärrade arbetarnas redan svåra situation. Vinterarbetslösheten var i Finland ett stort och specifikt problem. Många av utearbetarna hade inget jobb under vintermånaderna och ofta räckte inte lönen till för att klara dessa. Protester med krav på arbete och bröd blev vanliga och missnöjet pyrde. von Wrights moderata och liberala modell för arbetarföreningen räckte inte längre till. Arbetarnas krav innefattade nu också politiska krav och blev allt mer högljudda. Borgarklassens filantroper och liberaler troppade av en efter en medan socialister snart dominerade helt och von Wright lämnade därför ordförandeskapet i Helsingfors arbetarförening 1894 men fortsatte förvisso till 1896 som ordförande för den landsomfattande delegationen. I Tammerfors bildades året innan den första proletära arbetarföreningen bland stadens utearbetare och följdes snart av flera.

Marx och Engels Kommunistiska manifest och Marx Das Kapital var som regel alltför svåra att begripa sig på för arbetare som ibland inte ens var läskunniga. Bakom socialismens popularisering i Finland låg istället dels redan nämnda Tainios ”katekes”, men också den tyske socialdemokraten Karl Kautskys s.k. Erfurt-program från 1892. Det var en förenkling av Marx idéer som översatt till finska publicerades 1899.

Finska arbetare följde också med vad som skrevs i Sverige och Ryssland och i synnerhet vad de svenska fackföreningarna och Socialdemokraterna gjorde.

En annan viktig influens kom från Alexandra Kollontaj som vistades i Finland 1899. Hon författade flera artiklar om den finska arbetarrörelsen som publicerades i utländska tidskrifter och släppte 1903 sin ekonomiska avhandling om den finska arbetaren vilket också gjorde intryck på de finska arbetarna.

De allt vanligare strejkerna var främsta orsak till att också arbetar- respektive arbetsgivarsidan gled isär allt mer. Samhället polariserades helt enkelt vid slutet av 1800-talet. Symboliken med Långa bron i Helsingfors framstod i allt tydligare dager. Arbetarna norr om bron och borgarna och makteliten söder om densamma.

De viktigaste frågorna för arbetarrörelsen var förstås arbetslösheten men också rösträttsfrågan samt arbetstiden. Arbetartidningen Työmies drev frågan hårt. Debatten fördes livligt dock redan 1895 och gällde då ett förslag, med ursprung hos von Wright, att begränsa röstetalet till tio röster för de högre bemedlade. Arbetarrörelsen drev dock linjen ”en man, en röst”.

Arbetstiden var vid den här tiden normalt omkring 12-15 timmar per dag. Andra internationalens krav på 8 timmar förefaller i ljuset av denna realitet mycket radikalt och arbetarrörelsen i Finland vid den här tiden drev istället 10 timmar som sitt krav. Något som vissa yrkesgrupper, som skomakarna och byggnadsarbetarna i Helsingfors, fick igenom 1896 respektive 1897.

Arbetarna stängdes ute från partipolitiken i de etablerade partierna och beslutade sig därför den 17 juli 1899, under ett möte i Åbo (som för övrigt besöktes av svenske Hjalmar Branting), för att bilda ett eget parti som fick namnet Finlands Arbetarparti, sedermera Socialdemokraterna. Den socialistiska anstrykningen var dock i början ännu försiktig. Ändå reagerade den borgerliga pressen och borgerliga politiker med upprördhet. Samtidigt fördes nämligen en kamp mot förryskningen av Finland som just inletts i och med ryske tsar Nikolaj II:s dekret 1899 (”Februarimanifestet”) som den nytillsatte generalguvernören Bobrikov fått i uppgift att med fasthet driva igenom. I den borgerliga pressen och bland borgerliga politiker möttes arbetarrörelsen därför av häftig kritik och anklagades för att splittra nationen i kampen mot förryskningspolitiken som Ryssland just hade anträtt. Generalguvernören Bobrikov utnyttjade också mycket riktigt splittringen och det nya partiet stötte just därför inte på något större motstånd från rysk sida trots att ryska Socialdemokraterna var förbjudna i Ryssland ända fram till 1917. Arbetarrörelsen var i allt detta splittrad. Antingen förena sig med borgarna i motståndet mot den ryska makten eller gå sin egen väg och driva klasskampen istället. Som redan nämnts spelade också Bobrikov på strängarna ”söndra och härska” och lät arbetarrörelsen driva det sistnämnda i fred så länge det inte talades illa om kejsaren eller Ryssland. Arbetarna hade dessutom begränsad rösträtt så de utgjorde inte något större politiskt hot ansågs det.

Ryska revolutionen 1905 sänder svallvågor till Finland och dess arbetarrörelse

Under 1905 utbröt en revolution i Ryssland som förvisso slogs ned blodigt men som tvingade tsaren och hans råd att inse att sociala reformer behövdes. Han accepterade en konstitutionell monarki, allmän rösträtt till duman, medborgerlig frihet samt samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet. Kejsarens riksråd omformades också och blev till en form av regering med premiärminister som fick stor makt över kejsardömet. Revolutionsyran spred sig till Finland och arbetarrörelsen genomförde ett antal strejker och marscher för att kräva rösträtt inte minst. Den finska aktiviteten handlade dels om arbetarnas krav men också krav på ökad autonomi från en växande självständighetsrörelse som dessutom också fått ökat våldsamma inslag. Under senhösten rådde storstrejk i Finland och spänt läge i stora städer, inte minst i Helsingfors.

Även polisen strejkade och en stor fråga i Finland blev vem som skulle hålla ordning. Det blev studentkåren som med sina skyddsgarden genast ställde upp samt arbetarnas nationalgarde som kunde bidra med egna garden. En styrka som växte snabbt och kraftigt och därför också kom att innehålla ett antal mindre disciplinerade individer. Nationalgardet uppgick till slut till hela 6000 man i Helsingfors och 25000 i hela landet. De organiserades på militäriskt vis och började snart kalla sig röda gardet. Det rådde dock både problem med disciplinen samt befälsordningen inom såväl studenternas men kanske framför allt arbetarnas garden och dessutom en ökande fientlighet gardena emellan. Studenterna irriterade sig över att arbetarnas garde kallades röda gardet istället för Nationalgardet och att de hade röda armbindlar istället för vita, som studenterna. Det hände att butiksägare bad studentgardister om hjälp när arbetargardister försökte konfiskera varor, vilket ofta ledde till handgemäng.Redan här grundlades den fientlighet som skulle utmynna i våldsamheterna 1917 och under inbördeskrigets strider mellan vita och röda.

I november 1905 nåddes Finland av meddelandet från ryske kejsaren som senare skulle komma att kallas Novembermanifestet och bekräftade den finska autonomin och att februarimanifestet från 1899 lagts åt sidan, förvisso på obestämd tid. Det mottogs med stor lättnad och glädjeyra utbröt i staden. Från kejsaren kom emellertid också ett beslut att sammankalla lantdagen den 20 december och att den i uppgift skulle ha att stifta en ny grundlag gällande folkrepresentationen i Finland och bygga på allmän och lika röst- och valrätt. Den finska arbetarrörelsens envetna rösträttskrav såg nu ut att bli verklighet. Morgonen 6 november spreds ordet att storstrejken skulle avblåsas efter arbetarnas möte vid Järnvägstorget kl 14.00 och butiksägare och andra affärsidkare öppnade därför sina butiker under dagen. Det uppstod arga konflikter när rödgardister ändå gick runt och försökte stänga butiker som öppnat och utanför Stockmans varuhus blev det slagsmål och tumult. Studenternas garden skickades dit och mötte de röda med vapen i hand. Läget var spänt och infekterat. Risken för en blodig sammanstötning var här överhängande men räddades av att arbetargardets befälhavare Johan Kock beordrade reträtt vilket också fick studenterna att ge sig av i god ordning och Stockmans kunde öppna. Denna dag kom ändå att kallas för ”slaktardagen” bland arbetarrörelsen och studenternas garde för ”slaktargarde”. ”Slaktare” kom sedan att under inbördeskriget bli det gängse epitet som de röda gav den vita arméns soldater.

Beslutet om rösträtten i Finland måste ändå godkännas av tsaren och detta kom äntligen den 3 maj 1906 utan väsentliga ändringar och den nya lagen godkändes nu av ständerna den 28 maj, men skulle ta vägen över St. Petersburg igen för kejsarens godkännande. En stor socialdemokratisk demonstration omringade ständerhuset under dess möte för att sätta press på beslutsfattarna. Då enkammarsystemet godkänts utbröt jubel medan beskedet om att borgarståndet accepterat rösträttsåldern 24 år möttes med burop och protester. Ungefär samtidigt upplöste kejsaren duman och tillsatte Pjotr Stolypin som premiärminister. Stolypin gjorde snabbt slut på liberaliseringen och införde hårt auktoritärt styre, vilket också kom att drabba Finland. Detta var kejsarens svar på dumans radikala krav på total reform av landets styre vilket skulle ha gjort det till en demokrati och konstitutionell monarki.

År 1906 präglades också i Finland av återkommande strejker samt, vilket var nytt, även bland småtorpare. Dessa hade börjat strömma in som medlemmar i socialdemokraterna efter ett stort möte i Tammerfors 12 april. Torparstrejkerna väckte motstånd bland markägarna som ofta genomförde vräkningar av torparna, som i sin tur fick stöd och sympatiåtgärder från arbetare och de röda gardena. Under sommaren utbröt också ett myteri bland soldaterna på den ryska garnisonen på Sveaborg i Helsingfors. Rödgardister gav visst flankstöd åt soldaterna och på några platser förekom skottlossning mellan rödgardister och de kommunala skyddsgarden som kommenderats ut för att hålla ordning. Myteristerna vid Sveaborg fick dock endast förstärkning av ca 150 frivilliga rödgardister och inte de tusentals som utlovats i de hemliga planerna före revolten.

I Socialdemokraternas led kunde redan här skönjas en splittring i två fraktioner. En stod för en mer pragmatisk linje och litade mer till förnuftet än socialismens dogmer och den senare dominerande socialdemokratiska linjen i enlighet med den tyske revisionisten Eduard Bernsteins idéer om socialismens parlamentariska genomförande i små reformsteg. Denna linje fick dock större genomslag i Sverige än i Finland där deras företrädare drevs ut i marginalen för socialdemokratiska partiet. Att vara ”revisionist” blev ungefär detsamma som ”klassförrädare”. Den andra fraktionen var alltså den mer hårdföra som inte drog sig för att använda våld. Många av de ledande rödgardisterna företrädde denna linje. Ingen av fraktionerna ville dock i detta läge ha någon egentlig finsk revolution. Socialismen måste införas över hela Europa och för finländsk del var utvecklingen i Ryssland helt avgörande. De revolutionära där måste göra uppror och avsätta den enväldige kejsaren och införa ett socialistiskt samhälle innan detsamma kunde göras i Finland.

I takt med radikaliseringen av socialdemokraterna växte också det röda gardets styrka i antal och våldstendens vilket tydliggjordes vid myteriet på Sveaborg. Dessa svek också löftet om att upplösa gardet när rösträttsreformen var genomförd. Gardet fortsatte verksamheten även efteråt och blev ett sorts tillhåll för revolutionära aktivister.

Efter att myteriet på Sveaborg slagits ned proklamerade Socialdemokraterna en storstrejk den 2 augusti i Helsingfors. Den vände direkt sin spets mot det privata spårvägsbolaget och demonstranter började ställa sig i vägen för spårvagnar och blockera spårvägshallar i Tölö och Sörnäs för att förmå spårvägsarbetarna att gå med i storstrejken. Den kommunala skyddskåren beordrades då ut för att få igång trafiken och freda vagnarna. Våldsamheter utbröt och polis kallades till platsen och en ny större styrka kommunala skyddskårister, vilket väckte demonstranternas ilska. Borgarnas ”slaktargarde” var inte välkommet i den röda rörelsens hjärta som numera (och för hundra år framöver) var beläget vid Broholmen och Hagnäs torg. Hela incidenten urartade i stenkastning och skottlossning och polisen såg sig tvungna att begära hjälp av rysk militär och ett femtiotal kosacker samt ett par infanteriregementen med kulsprutor kom till platsen, jagade bort de församlade med piskor och tog sig, tillsammans med poliser, in på Röda gardets kansli på Broholmen. Den blodiga sammandrabbningen vid Hagnäs torg och denna sorgens begravningsdag kan sägas ha varit en förövning och ett förebud om det som komma skulle 1918. Det ledde också till att senaten förbjöd det röda gardets verksamhet och beordrade dess upplösning vilket Socialdemokraterna accepterade, hårt pressade internt av reformlinjens företrädare men framför allt av borgerlig press och den allmänna opinionen. Dess verksamhet hade glidit ur partiledningens kontroll och utvecklats i en radikal riktning som äventyrade hela partiets existens.

Partiets kongress i Uleåborg den 20 augusti 1906 stakade dock ut vägen för framtiden i en något radikalare riktning. Den parlamentariska vägen skulle visserligen följas men den väpnade kampen lämnades öppen för framtida beslut. Partiet fick också en fastare organisation med ett modernt centraliserat styre som fick sitt starka fäste vid Broholmen (Folkets hus). Bygget av ett nytt Folkets Hus påbörjades där hösten 1906 och sprängstenen från den bergiga tomten användes för byggnadens granitfasad och dess ståtliga torn (senare kallat paasitorni). Beläget på norrsidan av Långa Bron gav byggnaden intryck av att vara en arbetarnas borg, vilket den i stort sett bokstavligen blev 1918. Där regerade huvudredaktören för tidningen Työmies, Edvard Valpas, som fick namnet ”Broholmens påve” fram till 1918.

Det beslutades också på kongressen i Uleåborg att en hemlig organisation garde skulle bildas i den händelse partiet skulle förbjudas och var tvungna att bjuda väpnad kamp. Denna hemliga organisation kom att bli ett sorts underjordiskt rött garde och tummelplats för röda anarkister som inte drog sig för bankrån och mordattentat för att få de snabba och radikala resultat som dessa aktivister sökte.

Sammanfattningsvis kan med visst fog sägas att det under dessa stormiga sommardagar i slutet av juli och början av augusti 1906 lades en grund till den polarisering av det finska samhället och dess politiska sammansättning vilket skulle få följder som yttrade sig i den röda revolten och inbördeskriget 1918.

Mellan revolutionerna

Tiden fram till dess skulle också präglas av en hårdare rysk styrning under Stolypin, en ny förtrycksperiod och begränsning av autonomin. Detta nya läge försvårade för den nyinrättade lantdagen att utöva det inflytande som varit så hoppingivande för arbetarklassen. De sociala och klassmässiga skillnaderna blev svårare att utjämna med den ryska överhetens noggranna kontroll och kampen för autonomin tog utrymme för klasskampen. Ryska strejkbrytare användes också för att stoppa arbetarnas krav på kortare arbetstid och bättre löner. Motgångarna för lantdagen och svårigheten att få reformer genomförda gjorde att socialdemokraterna började tappa förtroende för den parlamentariska demokratin och att partiet delvis radikaliserades. En del ansåg att klasskampen borde föras genom fackföreningarna för att den vägen få arbetsgivarna att ge efter för reformkrav. Den skärpta censuren gav också ökade befogenheter för myndigheter att blanda sig i demonstrationer och innehåll i tal. Strupgreppet om Finland lättades dock något av att Stolypin under ett operabesök i Kiev mördades och ersattes som premiärminister med Vladimir Kokovtsov som föredrog en mjukare linje gentemot Finland.

Utvecklingen skulle dock ta en ny radikal vändning redan 1914 då utbrottet av 1vk förändrade allt i ett slag och gav generalguvernören specialbefogenheter då krigstillstånd utfärdades i hela kejsardömet. Finlands autonomi sattes på undantag, censuren hårdnade, lantdagen tilläts inte sammanträda och strejker förbjöds.

Världskriget gav emellertid också nya möjligheter för de finska självständighetsaktivisterna att förbereda sig för ett militärt frihetskrig. De sökte militär utbildning i Tyskland. Detta var givetvis att betrakta som högförräderi i Ryssland och skedde i största hemlighet. Till att börja med i blygsam skala men vid slutet av 1915 i allt större skaror. Därmed föddes den finska jägarrörelsen och den bataljon som skulle bli Kungliga preussiska jägarbataljonen 27. Några garantier för finsk självständighet lämnade dock inte Tyskland som såg som huvudsyfte att få Ryssland på knä och nå en separatfred. Först när inbördeskriget redan brutit ut skickades jägarbataljonen till Vasa 25 februari 1918. De skulle då komma att slåss mot sina landsmän i huvudsak, vilket flera av de frivilliga kanske inte tänkt sig från början.

Världskriget innebar alltså möjligheter såväl för de finländska nationalisterna som socialisterna. Men om nationalisterna framför allt sökte stöd för sin sak hos Rysslands fiende Tyskland så var arbetarnas främsta allierade de ryska socialisterna. Därmed krockade deras respektive planer med varandra och vände ut och in på begreppen.

För Finlands del innebar världskriget också lite motsägelsefullt till en början ett ekonomiskt uppsving. Rysslands behov av finska råvaror och produkter till armén gjorde att industrierna gick på högvarv. Detta innebar också att arbetslösheten blev ett mindre problem i Finland. De som inte fick jobb inom industrin eller på lantgårdarna kunde göra påhugg i de mängder av befästningsarbeten som Ryssland påbörjade i Finland för att säkra sin flank väster om St. Petersburg. Affärsmännen och industrimagnaterna blev rika medan arbetarna led under låga löner som åts upp av inflationen. Inte blomstringstid för alla med andra ord utan egentligen ganska få till antalet lyckligt lottade personer. En polarisering som redan funnits tydliggjordes och arbetarna radikaliserades i sin desperation. När livsmedelssituationen blev alltmer krisartad sålde bönderna hellre på svarta börsen än i butikerna och priserna steg på de varor som ändå fanns till försäljning, vilket spädde på missnöjet bland den fattiga befolkningen än mer.

Hotet om hungersnöd gav socialdemokraterna nya anhängare vilket i lantdagsvalet 1916 gav dem egen majoritet med 103 mandat av totalt 200. Men alla deras reformförslag förhalades och motarbetades av senaten som var en form av regering. Otåligheten bland torpare och arbetare växte i takt med att livsmedelsbristen tilltog och reformerna uteblev.

Upptakten till finska revolutionen 1918

Världskriget som var tänkt att återupprätta det ryska kejsardömets prestige och styrka blev istället dess fall. Under trycket från den tyska offensiven rämnade allt för kejsarens maktställning och de revolutionära fick sitt gyllene tillfälle att med revolutionen 1917 och kejsarens abdikerande den 15 mars ställa om det ryska samhället helt och under stort tumult försöka ordna med en ny ordning. Ryssland utropades till republik och högsta makten gavs till duman och en revolutionär provisorisk regering under furst Georgij Lvov som snart ersattes med Aleksandr Kerenskij som representerade den socialistrevolutionära partiet.

Kejsarens abdikering och revolutionen yttrade sig i Helsingfors i att generalguvernör Seyn och hans närmaste män arresterades av upproriska soldater, som också utförde en massaker på misshagliga officerare. Men glädjen var ändå stor över nyheten om händelserna i Petrograd (ändrade namn fr det tyskklingande St. Petersburg vid krigsutbrottet) och vädrade morgonluft för Finlands del. Den provisoriska regeringen i Ryssland utfärdade den 20 mars 1917 ett manifest som återställde den finska autonomin men fortsatte dock kriget och var väl medvetna om det finska självständighetssträvandes kontakter med Tyskland. Kerenskij reste därför själv till Helsingfors den 29 mars för att återställa disciplinen bland militärstyrkorna och knyta band till den finska ledningen som innefattande senatens nya socialdemokratiske ordförande Oskari Tokoi.

Polismakten i Helsingfors försvann i och med revolutionen och stadens borgerliga styre misslyckades med att upprätta en ny professionella ordningsmakt. Det blev istället arbetarnas milis som kom att fungera som ordningsmakt och gjorde så ändra fram till våren 1918.

De ryska soldaterna började nu också umgås med de finska socialdemokraterna och uppträda i samma demonstrationståg som dessa och delta i samma möten. Bland annat inför metallarbetarnas strejk i april 1917 för kortare arbetstid då beväpnade soldater och matroser marscherade tillsammans med arbetarna till arbetsgivarna med dragna vapen för att kräva 8 timmars arbetsdag. Socialdemokraterna samlade sig den 14 juli samma år till demonstration vid Senatstorget för att kräva lagstiftning om arbetstiden och bjöd då in de ryska soldaterna att delta. 

Samtidigt blev matbristen skriande. Ransonering och prisrestriktioner infördes utan att komma till rätta med problemet. Mat fanns dock för de som hade pengar vilket provocerade de fattiga arbetarna ytterligare. Den ryska krigsledningen hade svårigheter att försörja sin armé vilket också gjorde att ryska soldater beslagtog matvaror i desperat hunger. Bristen på livsmedel förvärrades dessutom sommaren 1917 p.g.a. en dispyt med ryska provisoriska regeringen om krediter. Ryssarna ville ha ett valutalån av Finland men förvägrades av lantdagen med socialdemokraterna i spetsen och svarade med att stoppa leveranserna av säd, förbjuda import från USA, och ställde dessutom in alla sina betalningar till Finland och avskedade finländare som arbetade med befästningar. Arbetslösheten och hungersnöden blev då än mer krisartad. Sommaren 1917 var till råga på allt kall och torr och gav dåliga skördar.

I augusti utbröt svåra smörkravaller i Åbo och därefter i Helsingfors och kunde avstyras först efter hot om att kalla in rysk militär. Läget förblev dock allvarligt och den 13 augusti krävde demonstranterna vid Senatstorget att alla livsmedelslager skulle beslagtas och att gränspriserna skulle sänkas. Demonstranter och ryska soldater trängde sig in vid stadsfullmäktiges möte den 17 augusti och kunde inte förmås att utrymma förrän arbetarmilisen anlände tillsammans med en grupp ur Helsingfors skyddskår och med våld körde ut demonstranterna.

Missnöjet med ledningen ledde också till ett bolsjeviklett uppror i Petrograd i juli 1917. Det slogs ned och Lenin flydde, utklädd till lokförare, till Helsingfors där han gömde sig på Sörnäs strandväg. Till råga på allt kaos försökte sig också general Kornilov på att i september 1917 utföra en statskupp vilken också slogs ned av interimsregeringen.

Bild: Hans Wåhlberg. Huset på Sörnäs Strandväg står kvar och bär en minnesplakett över dess mest kända hyresgäst, Lenin, som huserade där 1917, inte långt från Folkets Hus.

Bolsjevikernas planer på revolution spred sig till de finska socialdemokraterna som blev alltmer splittrat i en moderatate fraktion och en radikal som förordade revolution. Dessa uppmuntrades av Lenin som ville locka dem att bryta med Kerenskijs interimsregering och förena sig med de ryska bolsjevikerna i en revolution mot löfte om stöd till Finlands självständighetssträvan. Ett löfte som Alexandra Kollontaj upprepade när hon gästade socialdemokraternas partimöte i maj 1917.

Stärkta av detta och den instabila situationen i Ryssland utarbetade senaten under Tokoi i juli 1917 ett förslag där lantdagen tog över kejsarens maktbefogenheter medan Finland kvarstannade under Ryssland som fortfarande skulle styra över utrikespolitiken och de militära frågorna. Förslaget vann stöd i lantdagen trots viss misstänksamhet bland de borgerliga angående bolsjevikernas löften. Samtidigt utvidgade de rösträtten till att gälla kommunala val och godkände lagen om 8 timmars arbetsdag. 

Senatens förslag togs inte emot väl av Kerenskijs regering och inför hot om militära åtgärder backade Tokoi och konflikten löstes genom att upplösa lantdagen och utlysa nyval den 1 och 2 oktober 1917. Detta upphävde dock även lantdagens beslut om rösträtten i kommunalval och 8 timmars arbetsdag.

Detta orsakade ytterligare split i den interna finska politiken där socialdemokraterna såg lantdagens upplösning som olaglig medan borgarna anklagade dem för att planera en socialistisk diktatur i Finland. Socialdemokraterna ställde ändå upp i nyvalet vilket orsakade ytterligare splittring även inom partiet.

Strejker, demonstrationer och oron på gator och torg spred sig över landet och många kommuner började inrätta egna skyddskårer för att hålla ordning. Arbetarna bildade istället egna garden men försökte inledningsvis undvika att kalla dem röda garden. I Helsingfors underställdes dessa ett gemensamt organ, "Helsingfors arbetarorganisationers representantskap" ("Helsingin työväenjärjestöen eduskunta).

I lantdagsvalet i oktober backade socialdemokraterna och förlorade sin majoritet medan Agrarförbundet gick framåt. Vid lantdagens sammanträde den 1 november vägrade socialdemokraterna att delta i valet av talman och presenterade istället en kravlista som innehöll stiftandet av en ny grundlag och ett antal sociala reformer, men också propagandistiska punkter som de borgerliga svårligen kunde tänkas gå med på. Arbetartidningarna hotade med revolution om programmet inte antogs.

Mitt under detta kaotiska läge tog bolsjevikerna makten i Ryssland den 6 och 7 november. I Finland orsakade händelsen stor förvirring. Till slut, den 15 november 1917, röstade lantdagen (på nytt) för förslaget att överta kejsarens tidigare befogenheter men utan att undanta utrikespolitiken och militärfrågorna vilket i praktiken innebar en självständighetsförklaring.

Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland fick dock alla fördämningar att släppa hos socialdemokraterna och trycket på ledningen att även i Finland göra revolution ökade, samtidigt som det uppmuntrades av de ryska revolutionärernas soldat- och arbetarråd i Helsingfors. Den 9 november 1917 bildade socialdemokraterna enligt rysk modell ett "revolutionärt centralråd" för att leda maktomvälvningen. Fortfarande rådde dock delade meningar inom partiet om det förnuftiga i att göra revolution.

Det revolutionära rådet stannade vid att den 12 november hota med generalstrejk om inte kravlistan antogs. Den inleddes redan 14 november och fick snart en revolutionär karaktär. Arbetarnas garden blev i praktiken tvådelad där en del följde socialdemokratiska partiets order medan andra agerade mer självständigt och radikalt. De ryska soldaterna höll sig till större del utanför men en del grupper anslöt sig spontant till de röda gardenas sökande efter livsmedelslager och beslagtagande av skyddskårers vapenlager. Arresteringar av borgerliga politiker och skyddskårsmedlemmar samt genomsökningar av hem i jakt på vapen och livsmedel genomfördes också av de röda gardena. I Helsingfors förlorade strejkledningen kontrollen över deras verksamheter. Mord förekom och skärmytslingar uppstod på flera håll i landet.

Våldsvågen väckte stor förbittring i landet och röda gardet och socialdemokraterna anklagades för att ha uppmuntrat till anarki och inför ett skräckvälde. Landet stod redan på randen till inbördeskrig. Den socialdemokratiska ledningen fick kalla fötter och avblåste strejken men lovade att låta inrätta en "röd senat", men radikala rödgardister agerade fortfarande lokalt på egna initiativ. Partiet kallade till kongress den 25 november i Helsingfors och fick där besök av Stalin och Kollontaj som uppmuntrade dem att driva på revolutionen och lovade Finland självständighet. Kongressen slets dock mellan den radikala och moderata falangen och kunde inte enas om något beslut. Detta överlämnades istället till lantdagsgruppen och partifullmäktige.

Lantdagen röstade ned förslaget om en röd senat och uppdraget att bilda ny senat gick istället till den konservative P.E. Svinhufvud. Hans program i tre punkter innefattade att förverkliga landets självständighet. Utropandet skedde formellt redan 6 december 1917 trots oenighet om hur denna deklaration skulle formuleras och verkställas. Det socialdemokratiska förslaget hade förbehållet att beslutet måste bygga på en överenskommelse med Rysslands regering. Svinhufvud ville istället vända sig till de europeiska stormakterna, i första hand Tyskland, för att få deras erkännande. Efter uppmaning från tyskarna gick dock Svinhufvud socialisterna tillmötes och reste den 31 december till Petrograd tillsammans med en delegation för att få erkännande av den finska självständigheten vilket erhölls efter smärre justeringar av texten i senatens anhållan.

De ryska trupperna kvarblev i landet och ryska Östersjöflottan låg i Helsingfors hamn. Matköerna var fortfarande långa och arbetslösheten förvärrades då inte längre befästningsarbeten och krigsmaterielproduktionen behövdes. De röda gardena patrullerade fortfarande gatorna och ställde dessutom stora penningkrav för sitt arbete och de blev alltmer självständiga i sitt förhållande till partiledningen. I ett stort möte i Helsingfors den 6 januari 1918 godkände Helsingfors röda garde sina egna stadgar och antog officiellt namnet Helsingfors röda garde. Stadgarna spreds till landets alla gardesdistrikt och gardets stab hade beslutanderätt även i politiska frågor. Den 8 januari beslagtog de generalguvernörens residens på Södra Esplanaden som kom att benämnas Smolna efter modell från Petrograd.

Svinhufvuds senat lämnade den 9 januari ett förslag om att bilda en stark ordningsmakt för hela landet. Socialdemokraterna motsatte sig förslaget och anklagade borgarna för att legalisera ”slaktargardena” men lantdagen antog Svinhufvuds förslag. Senaten såg till att snabbt verkställa förslaget för att förekomma ett motdrag från rödgardisterna innan mobilisering kunnat genomföras. En försvarskommitté bildades och general Carl Gustaf Mannerheim utnämndes den 15 januari till ordförande med uppgift att ställa upp ordningsstyrkor i landet. Rykten om röd revolution fick kommittén att den 19 januari flytta sitt säte från Helsingfors till Vasa. Mannerheim omorganiserade kommittén till en arméstab och gav den 21 januari skyddskårsdistrikten order om att snabbt ställa upp stridsberedda enheter.

Arbetarrörelsen var i upprorsstämning och rödgardisternas ledare Adolf Taimi förklarade sig beredd att leda revolutionen. Partiets fullmäktige sammanträdde 19 januari och beslutade att inrätta en revolutionär centralkommitté som skild från partistyrelsen skulle sköta kontakten med gardena.

Mindre strider mellan rödgardister och skyddskårister hade då redan inletts på olika platser i landet. Socialdemokraternas partistyrelse möttes den 24 januari och Yrjö Sirola konstaterade där att inbördeskrig brutit ut i landet. Dagen därpå tog styrelsen beslutet att skapa en revolutionsregering, beordra röda gardet att mobilisera och arrestera alla senatorer och andra ledande borgerliga politiker, besätta viktiga byggnader och institutioner.

Senastens ledare Svinhufvud, å sin sida, beordrade fyra av senatsledamöterna att genast bege sig till Vasa medan han själv och resten av senaten höll sig gömda i Helsingfors.

Den 27 januari 1918 hissades så i tornet på Folkets Hus vid Broholmen en röd lykta som förkunnade att revolutionen inletts och att en revolutionsregering, Finlands folkkommissariat, tillsatts.

Detta var alltså upptakten till ett blodigt inbördeskrig som slutade i ett katastrofalt misslyckande för revolutionärerna. Mannerheims vita armé avancerade under mars månad mot Tammerfors och intog staden den i början av april. När det tyska trupperna också landsteg i Hangö den 3 april var allt i praktiken över för de röda. Tyskarna stod snart vid portarna till Helsingfors. De röda styrkorna försökte hålla ut men tvingades ge upp efter att tyskt artilleri bombarderat högkvarteret i Folkets Hus den 12 april 1918. De röda revolutionärer som ännu inte dött, tillfångatagits eller gett upp försökte fly österut och i sista hand till Ryssland.

Den 15 maj 1918 tog kriget slut enligt den officiella historieskrivningen. I praktiken var det över innan dess och den tyska armén hade redan den 14 april hållit segerparad i Helsingfors.

Finland skulle hur som helst inte stå enat förrän under andra världskriget under angreppet från Sovjetunionen. Riktig läkta blev dock inte såren från inbördeskrigets röda och vita terror, men det får bli en historia att kanske berätta vid senare tillfälle.

Huvudsakliga källor:

Helsingfors röda fanor – Från arbetarrörelsens tidiga år 1883-1917, Torsten Ekman, 2017

Republiken Finland igår och idag – Finlands historia från inbördeskriget till 2012, Henrik Meinander, 2012

I bödlarnas fotspår – Massavrättningar och terror i Finska inbördeskriget 1918, Aapo Roselius, 2009