onsdag 8 januari 2020

Estland – Narva, gränsstaden med svenska anor



I mellandagarna besökte jag Estland och gränstrakterna mot Ryssland. I ett tidigare inlägg berättar jag om den märkliga lilla staden Sillamäe. Därifrån är det inte långt till Narva, gränsstad mot Ryssland. Det har den varit i flera hundra år i stort sett, och som sådan en omstridd plats som vi svenskar borde känna till.

Här stod det berömda slaget år 1700 då Karl XII med sin numerärt underlägsna armé krossade den ryska och fick tsar Peter den Store att slicka såren i flera år framöver innan han kunde bygga upp en ny slagkraftig armé, ta tillbaka Narva och tillfoga vår stridssugne kung ett avgörande nederlag i Poltava 1709.

Narva är än idag en het adress i världspolitiken men innan jag kommer in på dagens Narva (nästa inlägg) kan det vara på sin plats med lite historisk tillbakablick.



Narvas grundande och tidiga utveckling

Danskarna grundlade sitt herravälde över Estland 1219 och anlade 1256 borgen Narva som senare fick namnet Hermansborg. Det var först ett träfort men kring det växte staden Narva. Borgen förstärktes under 1300-talet med stenmurar, och senare med ringmur kring staden och fyra portar.

Bild: Hans Wåhlberg. Hermansborg i Narva. Floden Narva och gränsbron intill.


Estland, och därmed Narva, såldes 1346 till livländska orden och blev viktig handelsstad. Den livländska orden var del av den tyska riddarorden. Dessa riddare valde sin stormästare som hade makt att ge order till riddarna. Denna livländska orden erövrade stora delar av dagens Baltikum och behärskade då Kurland, Livland och Semgallen (se not). Ryssarna byggde 1492 fästningen Ivangorod på andra sidan floden Narva och utgjorde ett vakande hot mot staden på andra sidan. I samband med detta reste de livländska riddarna tornet Pik Hermann för att få bättre överblick över till ryssarna. Ringmuren uppfördes också med flera portar och kanontorn, varav två finns att beskåda idag, men rekonstruerade inom Hermansborgs västra del (ringmuren revs dock 1777). Redan här blev platsen en gräns mellan den västeuropeiska och ryska maktsfären.

Bild: Hans Wåhlberg. Ivangorodfästningen som ligger i Ryssland, på andra sidan floden Narva.


År 1558 intogs Narva av ryssarna under Ivan III av Storfurstendömet Moskva. Övriga estniska fästen under den sammanfallande tyska orden ställde sig under svenskt beskydd och år 1581 intog svenskarna Narva och förstärkte dess försvarsverk. Staden blev tidvis säte för svenske generalguvernören över Ingermanland och Kexholms län. År 1659 brann hela staden ned och måste återuppbyggas, inklusive dess försvarsverk. Arbetet gick dock långsamt och var långt ifrån klart när ryssarna belägrade staden år 1700, upptakten till det berömda slaget samma år vilket var en del i Stora Nordiska Kriget.



Slaget vid Narva år 1700

Stora nordiska kriget pågick mellan 1700 och 1721 och utkämpades i första hand mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket på ena sidan medan andra sidan var en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Danskarna slogs dock snabbt ut och slöt separatfred med Sverige i augusti 1700.

Ryska armén belägrade Narva med ca 30 tusen man år 1700. Karl XII kunde, efter att ha besegrat danskarna, rikta uppmärksamheten mot den ryska armén. Han landsteg med en armé på ca 10 tusen man i Pärnu för att undsätta de belägrade svenskarna i fortet Ivangorod.

Under anfallet mot staden, den 20 november 1700, rasade en snöstorm som svenskarna hade i ryggen men som träffade ryssarna i sina befästningar rakt i ansiktet, vilket gjorde att de hade svårt att se och sikta mot anfallarna. De svenske kunde trots sin numerära underlägsenhet bryta igenom försvaret med värjor och bajonetter och ryssarna började fly i panik. Många av dem spelade döda eller försökte fly över befästningsvallarna men de flesta hanns upp och gjordes ned av svenska ryttare. Alldeles för många försökte, tillsammans med trossen, ta sig över Kamperholmsbron som då brast och drog uppemot tusen man ned i döden. Dessutom blev reträttvägen därmed avskuren och katastrofen för den ryska armén oundviklig. Enligt vittnesmål från ryska soldater sprang alla förvirrat runt som ”får utan herde” och officerarna lyste med sin frånvaro. Dessa var till stor del utländska och blev föremål för de ryska soldaternas vrede. Dessa började massakrera officerare som då fick fly för både fiender och egna trupper.

Den ryska vänsterflygeln under Adam Weides ledning var de enda som bjöd på ordentligt motstånd. De byggde ett improviserat fort vid den rasade brons fäste och försvarade sig envist där. Svenskarnas anfall började förlora kraft mot kvällningen och de hade dessutom hittat sprit bland ryssarnas övergivna tross och börjat förse sig av bytet. Vilket också ledde till att de i fyllan och villan började skjuta på varandra i mörkret.

Men avskurna som de var från reträtt skickade Weide under natten meddelande till svenskarna att de var beredda att ge sig om de fick ett tillfredsställande ”ackord”. Det accepterades av Karl XII som lät dem avmarschera mot att de lämnade ifrån sig vapen och fanor. En lång kolonn av ryssar avtågade dagen därpå över den reparerade bron genom en allé av svenska soldater. De sista i kön blev dock dödade och plundrade av svenska (i synnerhet finska av någon anledning) berusade soldater.

Allt som allt hade knappt tusen av de svenske stupat eller dött av sina skador medan de ryska förlusterna uppgick till ca 10 tusen. Dessutom tillfångatogs över 20 tusen ryssar som dock senare avväpnades och fick avtåga fritt mot Ryssland. Sammanlagt dog runt 14 tusen ryssar, medräknat de som avled under sitt återtåg till Ryssland.

Karl XII deltog själv i striderna och var minst ett par gånger nära döden. Vid ett tillfälle föll han med sin häst ned i ett djupt vattenfyllt dike och var nära att drunkna innan soldater drog upp honom. Hans häst dödades senare av en kanonkula och efter striden hittades en muskötkula i kungens halsduk.

Bild: Hans Wåhlberg. Karl XII har en plats i Hermansborgen igen, i dess museum.


Svenskarna tog hundratals kanoner och 24 tusen musköter i beslag samt ryska krigskassan på 32 tusen rubel. Dessutom mängder av ammunition, tält, mat och hästfoder.

Bild: Hans Wåhlberg. Det ryska minnesmärket över slaget vid Narva 1700 står några km utanför själva staden.


Ryssarnas armé var därmed grundligt slagen i spillror och de var tvungna att utrymma hela Ingermanland. Peter den Store tvingades bygga upp en ny armé vilket tog flera år och gav svenskarna tillfälle att vända sina vapen mot Polen istället.

Bild: Hans Wåhlberg. Det svenska lejonet. Minnesmärke över segern som förstördes under andra världskriget men återuppfördes år 2000, då avtäckt av svenska utrikesministern Hjelm-Wallén. På sockeln står MDCC (1700) på ena sidan och "Svecia memor" ("Sverige minns") på den andra. Officiellt representerar monumentet "vänskap och samarbete mellan dagens Estland och Sverige" men ses av många av stadens etniska ryssar som en illa förtäckt provokation.


Men ryssarna kom tillbaka som bekant och lyckades inta Narva 1704. Efter Poltava 1709 föll också resten av Estland och Livland i ryska händer och kom att bilda generalguvernementet Estland 1710.



Narva efter ryska erövringen

Efter erövringen av Narva 1704 lät ryssarna deportera majoriteten av befolkningen i staden, fullbordade befästningsarbetet som svenskarna påbörjat och underhöll dem fram till 1864. Från 1850-talet utvecklades här en stor textilindustri och 1857 grundades Kreenholms bomullsspinneri som på 1860-talet lär ha varit världens största. Forsarna i floden Narva utnyttjades här på samma sätt som i exempelvis Tammerfors som ju också kom att utveckla en stor textilindustri vid ungefär samma tid.

Bild: Hans Wåhlberg. Delar av Kreenholms fabrikskomplex. Nu nedlagt och omgärdat av stängsel. Men det finns stora planer på kontor, bostäder och kulturverksamhet. Vem kan lockas investera?


Under första världskriget besatte tyskarna staden den 4 mars 1918 men lämnade staden redan samma höst då de var nära sammanbrottet. Bolsjevikerna tog den i besittning i november 1918 men förlorade den igen till estniska trupper, förstärkta av finska frivilliga under svenskt befäl den 19 januari 1919. Staden kom därmed att tillhöra den nybildade republiken Estland.

Bild: Hans Wåhlberg. Hus från 1919 på gatan Koidula nr 8. Ett av få hus som överlevt andra världskriget. Hur länge till kan man undra?


Under andra världskriget annekterades Estland av Sovjetunionen efter en kupp och ett riggat val och blev sedan krigsskådeplats när tyskarna anföll Sovjet i juni 1941. Den tyska ockupationen bröts 1944 och slaget vid Narva den 2 februari blev den första tyska fästpunkten som intogs av Röda armén. Under det hårda slaget raserades i stort sett hela staden. Nästan allt som återstod av den revs sedan av de nya sovjetiska herrarna som istället byggde nytt utan hänsyn till den gamla stadsplanen och arkitekturen. Innan staden förstördes ansågs den vara en sällsynt vacker barockstad med prägel av svensktiden. I stort sett de enda byggnaderna som står kvar idag är lutherska Alexanderskyrkan och ortodoxa Voskresenskijkatedralen samt rådhuset som uppfördes 1670 och då var ett av Stormaktssveriges pampigaste.

Bild: Hans Wåhlberg. Rådhuset i Narva, byggt under svenska stormaktstiden 1670 och då ett av de pampigaste i hela riket.

Bild: Hans Wåhlberg. Rådhuset är nästan det enda som finns kvar av den gamla barockstaden Narva. Till vänster en modern post-sovjetisk byggnad och till höger en kasern från Sovjettiden. Så ser det numera ut i staden som förlorat en vettig struktur.


Narva byggdes i övrigt upp på nytt och skulle bli sovjetiska Estlands första sanna socialistiska stad. Ester förbjöds att bosätta sig i staden som därmed i praktiken förryskades. Här står också Estlands sista Leninstaty ännu kvar. Den har dock flyttats till ett skräpigt hörn av Hermansborgens utanverk och Lenin pekar nu där i sin ensamhet mot Ryssland. Kanske längtar han till andra sidan?

Bild: Hans Wåhlberg. Estlands enda kvarvarande Lenin-staty står här i Narva. Dock flyttad till en undanskymd plats.

Bild: Hans Wåhlberg. Lenin pekar mot Ryssland. Kanske längtar han över till andra sidan? Kanske står han snart där rentav?

Gränsstationen är inte långt borta där den, norr om borgen, utgör en stor del av stadens gamla centrum.

Bild: Hans Wåhlberg. Gränspassagen mellan Estland och Ryssland. Som synes är det kö in i Ryssland men inte omvänt. Det är billigare att handla på andra sidan och många åker dit för att göra sina inköp. 

Bild: Hans Wåhlberg. Gränspassagen sedd från Pik Herman på estniska sidan.


I och med Estlands självständighet 1919 drogs gränsen öster om floden Narva vilket innebar att exempelvis Ivangorod och dess fästning kom att tillhöra Estland. I och med den sovjetiska ockupationen 1944 fördes Ivangorod över från den estniska sovjetrepubliken till den ryska. När Sovjetunionen kollapsade 1991 accepterade inte Ryssland den gamla gränsen från 1919 varvid Ivangorod kom att tillhöra Ryssland och gränsen dras mitt i floden, så som gäller idag.

Bild: Hans Wåhlberg. De två borgarna vakar över varandra på var sin sida om gränsfloden Narva. För en del en gräns där det tar stopp, för andra en förbindelselänk till rysk kultur och shopping eller släkt och vänner. En gränsbro mellan väst och öst som både hindrar och förbinder.

Dagens Narva är minst lika intressant och mer om detta skriver jag i nästa inlägg.





Not. Livland omfattade i stort sett nuvarande Estland samt Lettland när det var som störst. Svenska Livland omfattade södra halvan av Estland och norra hälften av Lettland och var i svensk ägo 1629-1721. Kurland var ett hertigdöme inom nuvarande Lettland och blev feodalstat inom Polen-Litauen men ockuperat av Sverige 1701-1709. Semgallen är en regin i centrala Lettland. Historiskt sett först en del av hertigdömet Kurland 1560-1795 och sedan en del av ryska guvernementet Kurland för att sedan införlivas med Lettland 1918.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar