TTIP – Miljöpartiets motstånd ett minne blott? – eller Vad är det egentligen som händer i mitt parti?

Birger Schlaug skriver på sin blogg nyligen om frihandel och påpekar där att Miljöpartiet numera stödjer TTIP-avtalets tillblivelse. Då jag måste erkänna att jag följt med rätt dåligt i partipolitiken under sommaren studsar jag till vid denna formulering. Kan det verkligen stämma? Ja, Schlaug har på annan plats på bloggen lagt ut ett Youtube-klipp som styrker det han påstår. I detta klipp säger den ekonomisk-politiska talespersonen Janine Alm-Ericson att (citerar);

”Det är alldeles tydligt att Miljöpartiet står för det frihandelsavtalet som nu håller på att förhandlas fram”.

Jaså, tänker jag. Sedan när?

Vid närmare granskning ser jag dock att detta klipp har lagts ut 10 augusti 2016 men att riksdagsdebatten det hämtats ifrån gick av stapeln 16 juni 2015. Det är alltså mer än ett år gammalt. Jag blir förbryllad och sätter mig ned för att nysta upp det hela. Kan jag verkligen ha missat något så väsentligt?

Naturligt är ju att gå direkt till källan. Således går jag in på Mp:s hemsida och söker på order ”TTIP”. Sortera inläggen får jag göra själv tydligen så det tar en stund att få lite ordning kronologiskt. Men ett axplock bland de viktigaste inläggen ser ut så här:

15 april 2014

Ett osignerat inlägg (= partiets officiella ståndpunkt får förmodas) med rubriken ”TTIP – ett handelsavtal som hotar miljöskyddet”. Där sägs bland annat följande:

”Vi i Miljöpartiet säger kategoriskt nej till ett avtal som gör det möjligt för företag att stämma stater (ISDS) och som urholkar miljöskydd. Sekretessen som omgärdar förhandlingarna tycker vi också är oacceptabel”.

11 juli 2015

Ett osignerat inlägg med rubriken ”Handelsavtalet mellan EU och USA: Urvattnad kompromiss”. Vi får veta att EU-parlamentet lämnat ifrån sig en urvattnad resolution och att Miljöpartiets EU-parlamentariker anser att parlamentet borde ha ställt ”tuffare krav på TTIP-förhandlarna”. Framför allt är besvikelsen stor framför allt över att konfliktlösningsmekanismen ISDS fortfarande kan bli en del av avtalet. Den mekanism som varit den kanske största risken för en framtida hållbar utveckling eftersom den ger företag möjlighet att stämma stater som lägger ”handelshinder” i form av exempelvis tuffa miljölagar.

30 september 2015

En ”nationell aktionsdag mot TTIP” aviseras.

12 februari 2016

De fyra miljöpartistiska EU-parlamentarikerna rapporterar om ”Gröna framsteg i EU”. Under punkten TTIP framhåller de dock sin besvikelse över parlamentets urvattnade resolution, som redogjordes för i inlägget daterat 11 juli 2015.

Ja, där tar det slut. Fler inlägg från i år får vi inte, frånsett ett inlägg som aviserar ett föreläsning om TTIP i Västerås 14 januari och ett annat i Enköping 2 februari samt att miljöpartisterna i Vara informerat om avtalet under ”Jordgubbens Dag” 3 juli.

Så vad tycker vi då? Jag söker vidare. Rubriken ”Vår politik” bör ju ge svar, tänker jag. Men under bokstaven T finns inget TTIP. Inget om handelspolitik under H heller men jag hittar det under B med rubriken ”Bistånd och handel”. Texten innehåller mer om bistånd. Om handel endast en ytlig formulering från Isabella Lövin om att en ”rättvis handel, med hänsyn till klimat och miljö är en nyckel för långsiktigt hållbar utveckling”. Det låter förvisso bra men TTIP får jag fortsätta leta efter.

Så vad sa den senaste kongressen (maj 2016)? Togs det några beslut i frågan vid denna? På hemsidan finner jag kongresshandlingar inför kongressen. Där finns ett pdf-dokument med motioner och propositioner men bland dessa finner jag inte ett enda som direkt berör TTIP.

Så vad är Miljöpartiets hållning? Nja, svaret finns kanske i en SVD-artikel från januari 2016 där det framgår att Miljöpartiet i Sverige är positivt inställt till TTIP medan de miljöpartistiska EU-parlamentarikerna, som arbetar mitt i den miljö där avtalet förhandlas, är betydligt mer kritiska. 

Dåvarande miljöminister Romson sa då att ”regeringens ståndpunkt” är att vi önskar ett avtal men att ”avtalet inte ska försämra möjligheten till demokratiskt fattade beslut”. Med detta avsåg hon då förstås ovan nämnda konfliktlösningsmekanism, ISDS.

Det står alltså klart att regeringen önskar ett avtal men fortfarande är det oklart vad Miljöpartiets linje är i frågan. Som jag uppfattat det hela har det hela tiden handlat om ett motstånd mot ett avtal som förhandlas fram i tysthet. Det finns inte mycket vettigt i att sätta sig emot handelsavtal rent principiellt utan det hela måste förstås handla om vad avtalet kommer att innehålla och det är just detta som vi inte får veta säkert. Däremot att det mycket väl kan komma att innehålla just det som Romson ställde som ett sorts villkor, nämligen en försämring av möjligheten till demokratiskt fattade beslut som gäller miljön, matkvalitet, kemikalier, energiförsörjning bland mycket annat.

Men nu är det ju på det viset att en del av innehållet i förhandlingarna har läckt ut under våren och sommaren. En sammanställning av artiklar som tagit del av läckorna finns bland annat på bloggen TTippen som drivs (tror jag fortfarande) av förre EU-parlamentarikern Carl Schlyter (jo det finns länk till bloggen från Miljöpartiets hemsida ... än så länge). Där framgår bland annat att the Guardian granskat läckorna och noterat att EU:s senaste avtalsförslag bland annat kan innebära ett stort hinder för främjande av användandet av förnybar energi och underminera regler för gruvdrift och utvinning av fossila bränslen i utvecklingsländer. EU-kommissionen vill att parterna åtar sig att avskaffa ”samtliga existerande handelshinder för exporten av naturgas parterna emellan från det datum avtalet träder i kraft”. Ett stenhårt slag i solar plexus mot EU:s egen klimatpolitik, som the Guardian konstaterar. 

Tidigare i våras läckte uppgifter om USA:s förslag till avtalsinnehåll ut och väckte uppståndelse bland miljörörelser i Europa då det framgick att dessa skulle innebära att det blir mycket svårare att just lagstifta om miljö och människors hälsa i framtiden. All läckt information finns tillgängligt på Greenpeace hemsida men finns sammanfattat mer hanterbart på TTippen.

Det kan ju hända att vår regering inte är orolig för att den sitter inne med information vi inte har fått ta del av? Eller är det värre än så, att de själva är dåligt informerade? Knappast Mp:s regeringsmedlemmar i vart fall då de mycket aktiva miljöpartistiska EU-parlamentarikerna knappast varit inaktiva med att informera om vad som händer.

Och så vad med Miljöpartiets officiella hållning? Är det möjligen så som Birger Schlaug säger; att partiledningen håller tillbaka miljökraven för att ”behaga de som inte delar gröna värderingar”? Eller pågår en strid i toppen som omöjliggör ett klarläggande principuttalande? Det är ju av oerhörd vikt att uttala eventuellt motstånd nu eftersom det, när avtalet väl har förhandlats fram, kommer att vara för sent att hävda att det absolut inte får ”försämra möjligheten till demokratiskt fattade beslut”.

Är det inte läge att ställa just det som villkor för att stödja regeringens positiva hållning till avtalet? Om vi nu verkligen tycker så... ?

Någon som vet säkert?

Polsk-Ukrainskt historiekrig

Maj Wechselman skrev en liten artikel i Aftonbladet i fredags som tydligen har vunnit stor spridning. Det är glädjande då ämnet är stekhett (eller borde vara) och ger en inblick i den ukrainska statligt stödda historierevisionism som bedrivs i skuggan av Putin-hysterin. 

Hon nämner där att Polen och Ukraina kommit på kollisionskurs med varandra då polska parlamentet den 11 juli beslutade att massakern på 100000 polacker genomförd av ukrainska nationalister under 1943-44 var folkmord. Vilket föranlett vilda protester från ukrainskt håll förstås.

Det finns olika siffror på antalet polska dödade men dokumentationen är riklig och vittnesmålen mångtaliga. Filmbilder och foton finns också tillgängliga i stort antal. Det bör alltså stå utom allt tvivel att den nationalistiska ukrainska armén UPA utfört massmord i Volynien och Galizien, numera nordvästra Ukraina. Att det var Banderas nationaliströrelse OUN-B som stod för beslutet är också väl dokumenterat. Motivet var framför allt att rensa Volynien och en del av Galizien från polacker eftersom de visste att polackerna skulle göra anspråk på gränsregionerna efter kriget som då (sommaren 1943) tyskarna såg ut att sannolikt förlora. Utan en polsk befolkning skulle anspråket bli svårare att hävda tänkte de sig. I bakgrunden låg förstås också ett gammalt polackhat och verkliga oförrätter som ukrainare blivit utsatta för under polskt styre.

Somliga kallar det etnisk rensning medan alltså polska parlamentet vill fastställa det som folkmord. Det är möjligen ett politiskt bollande med ord men tiotusentals mord begicks och med de mest bestialiska metoder dessutom. Det bör vara uppenbart för de flesta. Just inte den ukrainska regeringen dock.

Det ligger helt i linje med en förnekelsekultur som inleddes redan efter kriget då många OUN/UPA-ledare och kombattanter flydde västerut och fortsatte sitt krig genom att befolka diverse akademiska lärosäten och därifrån vittvättat de nationalistiska rörelsernas aktiviteter i Ukraina och producerat material till stöd för ett hjältenarrativ där självständighetskampen har satts i förgrunden och de mörka delarna sopats undan eller förminskats. Delvis med CIA-medel producerades exempelvis UPA-krönikorna (Litopy UPA – Chronicles of the Ukrainian Insurgent Army) av dessa veteraner. En skönmålning av UPA som fortfarande refereras till av dagens ukrainska propagandaproducenter och historierevisionister.

Under senare tid har också yngre akademiker och politiker fört den här bilden vidare och under president Viktor Jusjtjenko (2005-2010) blev den en nationell hållning. Vi kan kalla det en nationell minnespolitik (fast glömskepolitik passar egentligen bättre) eller varför inte tyska Geschichtspolitik som ofta använts för att beskriva Jusjtjenkos hantering av den ukrainska historien. Den var tämligen problematisk i det spända läge som rådde i Ukraina under och efter Orangerevolutionen 2004 och i ett land som Ukraina med en befolkning med så diametralt olika syn på historien och på symbolernas värde. Istället för att ena har denna politik haft en tendens att så split och att det inte har främjat nationens enhet är dagens konflikt ett blodigt bevis på.

Jusjtjenko avslutade med att postumt utnämna Stepan Bandera till ”Ukrainas hjälte”. En utnämning som hans efterträdare Janukovytj senare drog tillbaka. Jusjtjenko ägnade dock mycket av sin tid åt att bygga institutioner för mytproduktion och historierevision. Bland annat använde han sig av säkerhetstjänsten SBU:s (tidigare KGB:s) arkiv vars ansvarige Vladimir Viatrovytj styrde utbud och vilka som skulle få tillgång till arkiven. Det här skriver bland andra den svenske Lund-forskaren Per-Anders Rudling om.

Mytbildningen kring OUN/UPA och Stepan Bandera blev i detta minnespolitiska arbete fundament kring vilka nationen skulle byggas, var det tänkt. Eller också en medveten provokation? Som det senare har det hur som helst fungerat. Nämnde Viatrovytj har dock en annan syn på saken vilket han offentliggjord exempelvis i publikationen Ukrainska Pravda 2010 där han säger att nationaliströrelserna OUN/UPA är hörnstenar i nationens identifikation och att det utan UPA, Bandera och Sjuchevitj inte skulle finnas något självständigt Ukraina. Han hävdade vidare att deras exempel har inspirerat framtida kämpar för mänskliga rättigheter och nationell enhet, som dissidenter under Sovjetstyret och aktivisterna som drev på Orangerevolutionen.

Att distansera sig från Sovjet/Ryssland blev under Jusjtjenko ett huvudspår i den ukrainska politiken vilket naturligtvis inte alla invånare uppskattade. Ironiskt nog bedrevs politiken med ungefär samma metoder som Sovjet tillämpade. ”A spitting image of Soviet history writing”, enligt Rudling. Skolböcker skrevs om, gator döptes om, minnesmärken och statyer restes och minnesceremonierna avlöste varandra, ofta i samspel med den Kiev-baserade ortodoxa kyrkan, vilket har stor effekt bland de många djupt religiösa ukrainarna.

Med Janukovytj tog minnespolitiken en annan riktning men är nu, efter Euromajdan, tillbaka och bedrivs med kanske ännu större beslutsamhet. Nämnde Viatrovytj är också tillbaka och har nu tilldelats en post som ledare av den nyinrättade institutionen Ukrainska Institutet för Nationellt Minne till vilket också allt före detta KGB-material har överförts. Som med andra ord åter är i händerna på samme man som under Jusjtjenko. Hans huvuduppgift är främst att vittvätta minnet av OUN och UPA och de ledande figurerna kring dessa rörelser, som Bandera.  Viatrovytj är synnerligen lämpad för uppgiften då han inledde sin karriär med att göra sig känd i TsDVR (med kontor passande nog på Banderagatan i Lviv), en organisation som grundades av ultranationalister i diasporan med syfte att marknadsföra den heroiska berättelsen om OUN/UPA.

Till stöd får han även det lagpaket som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det som nyligen ytterligare retat polackerna är att den Stepan Bandera som beordrade massmordet 1943 nu föräras en av de större gatorna i Kiev som byter namn från Moskvagatan till Banderagatan. Det var många som jublade över att på detta vis ge ett tjuvnyp åt ryssarna men tänkte kanske mindre på att polackerna blev minst lika upprörda. Möjligen vilseledda av den desinformation de skedmatats med på senare år.

Håller i skeden gör som sagt Vladimir Viatrovytj som för några år sedan skrev en bok om Volynien-frågan där han försökte leda i bevis att de polska mördade handlade om kombattanter dödade i krig. Per-Anders Rudling gjorde en kritisk granskning av boken och författade sedan (2012) en artikel som kan liknas vid en akademisk avrättning. Så här avslutar han:

”As an account on the OUN-UPA murder of the eastern Poles, this reviewer would not recommend Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina (titeln på Viatrovychs bok/min anm.) either to scientists, lecturers, or students. However, with a critical introduction Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina could perhaps be used as an object of inquiry in a higher seminar on comparative far-right revisionism and obfuscation. Like Stavlennia OUN do ievreiv (en annan Viatrovych-artikel/min anm.), it illustrates a culture of historical denial that, in combination with self-victimization, fuels the rise of the extreme right. Against the backdrop of current developments in Ukraine, it is disturbing reading […] Ukrainian studies have long struggled to draw the line between scholarship and ultranationalist activism. This book raises serious questions, not only of academic integrity but also of fundamental human rights” (Rudling “Warfare or War Criminality?” 2012:379).

Detta alltså om den person som är bland de högst ansvariga för att förse ukrainarna och världen med ”objektiv information” om OUN och UPA, som det står i den citerade lagparagrafen här ovan.

Det här vore väl något för Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation, att granska närmare? Kanske kan Sverige introducera en utvidgning av centrets sökradie? Anders Ygeman betonade i slutet av maj i år hur viktigt det var att ”bygga kapacitet för att identifiera och motverka kampanjer” och Stratcoms chef Janis Sarts uttryckt sin förhoppning om att Sverige ska ”bidra med experter och erfarenhet som kommer fortsätta utveckla centrets arbete”.

Varför inte skicka Rudling?

Vad USA behöver

- Jag gav mitt liv för USA. Men de kan inte ens ge mig vettig medicin tillbaka. De respekterar mig inte ens tillräckligt mycket för att ge mig en bra läkare.

Två meningar som jag tycker sammanfattar väldigt väl varför Donald Trumps triumftåg bara fortsätter. Yttrandet fälldes av en bitter krigsveteran, Bruce Williams, i en lång och djupgående artikel i DN där Martin Gelin bemödar sig att ta reda på vilka som stöttar Trump och varför. Williams och kompisen Pete Tilly är båda krigsveteraner och är missnöjda med Obama, utan att kunna formulera riktigt varför, och imponerade av Trumps intresse för dem och deras missnöje, utan att för den skull riktigt veta vad han konkret kan göra för dem. – Men han intresserar sig för oss och han lyssnar, säger Pete Tilly. Han attraheras också av Trumps budskap att ”lyfta Amerika” till forna höjder. - För mig handlar det om att ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands, så att vi kan få jobb här med vettiga löner igen. Sen gillar jag hans idéer om invandring, fortsätter Pete.

Det är globalisering och liberalism som missnöjet riktar sig mot snarare än Obamas politik. Det liberala segertåg som förutsågs vid murens fall och som sedan trumpetats ut över världen är på väg att göra halt. Nu talar många om att skapa ett ”illiberalt” samhälle istället. Det påpekar bland andra Richard Swartz i en kolumn i dagens DN. Han erkänner globaliseringens ”smärtsamma konsekvenser”. Dock utan att kunna ge mer hoppfull förlösning för de hårdast drabbade än en önskan om ett ännu mer konsekvent införande av ”modellen”. Jag tror inte det räcker för att motarbeta den ökande populismen och nationalismen. 

Att globaliseringens effekter inte har varit positiva för alla är en ganska rudimentär vetskap som många liberaler väljer att blunda för eller vägrar erkänna. I USA blir dessa effekter extra tuffa att tackla för den enskilde där de sociala trygghetssystemen och sjukförsäkringarna försämrats sedan 1990-talet och inte minst sedan finanskrisen 2008, till förmån för skattesänkningar för höginkomsttagare. ”Modellen” fungerar bäst om den också bygger in en fördelningsmekanism som gör så gott som alla till vinnare. Det är den självkritik och nödvändiga insikt som oftast saknas.

Det liberala svaret på Pete Tillys drömmar om att ”ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands” brukar vara att, som sagt, pumpa på ännu hårdare med samma vev. Det vill säga att göra marknader ännu mer fria, öka globaliseringen. Jobb skapas, menar de, om inte regeringar och fackföreningar lägger sig i och skapar regler för minimilöner och anställningstrygghet med mera. Den perfekta balansen mellan tillgång och efterfrågan kommer att infinna sig med tiden, försäkrar dessa marknadsliberala apostlar. Så även när det gäller jobben. Det övertygade nog många för 30 år sedan, men börjar klinga alltmer högljutt ihåligt. Många är de som börjar få ont i öronen.

Själv börjar jag tro att Trump vinner presidentvalet. Kanske främst för att Demokraterna valde fel kandidat. De flesta undersökningar visade att Bernie Sanders hade större förutsättningar att vinna över Trump än Hillary Clinton, men ändå valdes ”Drottningen av korruption” som hon kallas av Åsa Linderborg i hennes svidande vidräkning med Clinton i Aftonbladet.

Linderborg kallar Clinton en ”katastrofal kandidat man ändå måste stödja” eftersom motkandidaten är en ”galning”. Det ligger en hel del i detta. Jag tror att det i Bernie Sanders fanns en kandidat som hade ett för USA välgörande recept mot Trump. Mer jämlik inkomst- och välståndsfördelning, fri college-undervisning, skapande av jobb med anständiga löner, bekämpa klimatförändringar, sjukvård (Medicare) för alla, stärka och utöka det sociala skyddsnätet, få ned priset på medicin, förbättra omhändertagandet av krigsveteraner (!), uppmuntra låglöneländer att höja minimilöner istället för, som Clinton gör (exempel Haiti), motarbeta dem, med mera, med mera. Det är förvisso troligt att många av hans programpunkter skulle förbli papperstigrar när kongress och tunga marknadsaktörer får säga sitt, men att mota den amerikanska medelklassens 40-åriga nedgång är inget dåligt arbetsnamn på vad man vill åstadkomma.

Clinton kan bli historisk genom att bli den första kvinnliga amerikanska presidenten. Sanders hade kunnat bli historisk som den första uttalat socialistiska presidenten i USA. Det hade kunnat bli ett intressantare trendbrott, tror jag, och i vart fall en mer konstruktiv attityd till det pyrande missnöjet i USA. Kanske kunde det till och med återigen ha gjort USA till en ledstjärna för Europa och övriga världen.

Nu riskerar USA att istället få en ”galning” som ska göra Amerika ”great again”. Utan att ha en aning om riktigt hur.

Endast Sverige svenska värderingar har (?)

”Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute”.

Det tycker jag vara ganska fint formulerat av biskopen i Linköpings stift Martin Modéus i DN Debatt 19/7-16) angående den nya asyllagen som trädde i kraft igår. Han fortsätter:

”För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar”.

 En av hans huvudpoänger är att Åsa Romsons tårar vid presentationen av den nya asyllagen bör ses som ”det mest statsmannamässiga vi hittills sett i denna sorgliga historia”. Det hån hon mötte i pressen och bland oppositionspolitiker för dessa tårar ser han som tecken på ett förhärdande. Vi bör inte vänja oss av med medkänsla, menar han, och tillägger:

”Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute”.

Det handlar enligt min mening om förmågan, och kanske framför allt viljan, att sätta sig in i en annan människas situation eller att se saker ur en annan människas perspektiv. Det har tagit ett antal decennier att träna på detta och i vår del av världen har vi stiftat lagar där vi markerar allas lika värde och rättigheter. De flesta har tills nyligen skrivit under på detta. Men mycket tyder på att något är på väg att hända, att vi befinner oss mitt i en värdeförskjutning.

Som jag ser det är debatten om ”svenska värderingar” på ett subtilt sätt en del av denna förskjutning. Den har blivit ett sätt att försöka säga att om du invandrare ska vara här i landet får du finna dig i att...

Det blir en rätt märklig blandning av markeringar av det förment specifikt svenska och förment universella värden som inte känns helt aptitlig.

Enligt Aida Hadzialic måste en nationell identitet för alla vara baserad på ”svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien”.

Vad menas egentligen med detta? Kan vi hoppa över rasbiologin, tack? Den som Sverigedemokraterna i många år nu försökt återintroducera i ny tappning där ras ersatts med kultur. SD skriver också i sitt ”invandringspolitiska program” att det primära målet med deras politik är att ”återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”. De efterfrågar en ”assimileringspolitik” och att det vid asylärenden ska tas hänsyn till ” den enskilde asylsökarens förutsättningar att smälta in i det svenska samhället”.

Jag tror det ligger mycket i det att, som bland andra Erik Helmerson skriver i en DN-ledare 7/7-16, assimileringen kan vara på väg tillbaka. Det vill säga assimilering till den svenska kulturen/värderingarna. Alltså det som SD efterfrågat i många år. När politiker från andra partier nu börjar tala om detta kräver det också en formulering av värderingarna som assimileringen ska ske till men också en sorts markering av bevekelsegrunden för att börja diskutera assimilation utan att bli betraktade som SD. Det blir som sagt en del märkliga krumbukter som det finns all anledning att fundera över.

I Almedalen talar statsminister Löfven med myndig stämma:

”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”

Det påminner inte så lite om J.F. Kennedys ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country” (om jag minns citatet helt rätt). Men vad menar han mer konkret? Vem vänder han sig till egentligen? 

I stort sett alla partiledare i Almedalen pratade om “svenska värderingar”, att hissa svenska flaggan och om hur viktigt värderingar är. Jag får känslan av att vi ska hjärnmasseras för att vänja oss vid en ny diskurs.

 Det började dock tidigare än under Almedalen och tog rejäl fart i samband med den nya handskakningsdebatt som utbröt under våren. Den tidigare handlade om huruvida hälsande meddels handskakning krävdes i arbetslivet och ett domstolsavgörande kunde till slut fastställa att så inte var fallet. Enligt den då tämligen färska diskrimineringslagen var det enligt domstol att betrakta som diskriminering. DO:s företrädare såg domstolsutslaget som ett stärkande av rätten att utöva religion och framhöll den skepsis som möter alla som visar religiösa uttryck, inte minst muslimer.

Nu i våras blev istället en av mina partikamrater Yasri Khan (nu en f.d. sådan om jag förstått rätt) central figur i en debatt om handskakning. Vilken visade att det i det politiska livet förefaller vara andra värderingar som gäller än i arbetslivet. Frågan är vad som är det specifikt svenska? På regeringens egen webbplats om mänskliga rättigheter står följande att läsa:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder”.

I samband med handskakningsdebatten säger däremot Stefan Löfven i riksdagens frågestund:

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Miljöpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Janine Alm Ericson menade till och med att handskakningen bygger på de mänskliga rättigheterna och att det är en fråga om diskriminering att inte hälsa på kvinnor eller män.

Vad är svenskt och vad är värderingar och vad är lag? Skiljer de sig åt eller handlar allt bara om en tolkning av lagar? Det är sannerligen inte enkla frågor.

Ett av de vettigaste inläggen i debatten om svenska värderingar kommer från ett för mig ganska otippat håll, nämligen från Gunnar Hökmark. Han konstaterar att det inte finns några specifikt svenska värderingar utan att det i Sverige råder svensk lag och det således inte handlar om ”tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar”. Han noterar att det vi kallar ”svenska värderingar” ständigt formas av oss själva och därför inte kan fastställas. Det är en ständig omformulering som sedan till viss del ligger till grund för lagstiftandet.

Att slira på den här punkten är alltså, menar jag, att bidra till den värdeförskjutning som Sverigedemokraterna jobbat envetet med i många år att få till stånd. Kanske är det just därför vi fått den nya asyllagen? Samt uppfattningen att inte alla i Sverige ska få syssla med politik. Åtminstone inte i Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. ”Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna”, säger Martin Modéus.

Vilken riktning är vi i Miljöpartiet på väg egentligen?

EU:s oro för dödsstraff

Många togs helt på sängen av kuppförsöket i Turkiet. Möjligen var turkiske presidenten Erdogan betydligt bättre förberedd eftersom utrensningar bland oppositionella, militärer och domare tagit sådan omedelbar fart. Det har också diskuterats att återinföra dödsstraffet i Turkiet för att grundligen kunna utradera alla kuppmakare. Detta togs inte emot väl hos EU-politiker.

Margot Wallström:

"Det finns ett antal principer fastlagda och dit hör förstås att vi är emot dödsstraff."

Tyska regeringens talesman Seibert:

"Införandet av dödsstraff i Turkiet skulle följaktligen betyda slutet för medlemsförhandlingarna"

EU:s "utrikesminister" Federica Mogherini:

"Inget land kan bli EU-medlem om det återinför dödsstraffet"

Därefter satte de sig alla, som inledning av EU:s utrikesministermöte i Bryssel, till bords för att äta frukost med den högt ärade gästen John Kerry, utrikesminister för det USA som återinförde dödsstraffet 1976 och sedan dess avrättat över 1000 människor. Vad jag vet förs förhandlingarna om TTIP vidare med oförminskad styrka och enligt EU-parlamentets hemsida förväntas 2016 bli ett avgörande år för stärkandet av relationerna mellan EU och USA.

Säga vad man vill om EU:s utrikespolitik men den är i alla fall flexibel.

Nato, Putin och... Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.

Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

Solens kraft fortfarande en underutnyttjad resurs

Kommer just hem från en vecka på den lilla ön i Finland. Dit finns ingen el dragen men vi har solceller på taket som räcker för att driva ett kylskåp. Fungerar bra även denna gång trots att solen uteblev hälften av dagarna. Men för att fungera som energikälla för mer än kylskåpet skulle vi behöva fler paneler. Det kostar dock en slant. Funderar över vad en rejäl satsning på solceller skulle kunna innebära här hemma i Sverige. Enligt fyra forskare och experter inom förnybar energi skulle det kunna innebära att Sverige får ett helt förnybart elsystem redan 2020 hävdar de i en debattartikel i DN.

Hur det än förhåller sig med riktigheten i påståendet så förefaller det uppenbart att med rätt (och konsekvent) styrning skulle processen kunna påskyndas väsentligt. Varför sätta det blygsamma målet 2040? Jag tror många av Miljöpartiets medlemmar i denna tid av smärtsamma kompromisser skulle ha mått bra av att se en mer offensiv satsning än den som kom ut av energiuppgörelsen som dessutom öppnade för ny kärnkraft.

Att Tysklands installerade effekt för solel överstiger den svenska 300 gånger förklaras huvudsakligen med att stödsystemet är betydligt mer generöst än det svenska. Det handlar alltså om statlig styrning. Något som i Sverige tycks ha blivit likställt med stalinism. Beröringsskräcken med statliga styrmedel syns i vår tids stora nationella samhällsfrågor som bostadsbristen, välfärdssystemens brister och energipolitiken. Jag tror att vi måste skaka av oss denna fobi snarast eftersom vi annars antagligen kommer att få ägna oss åt betydligt mer hårdhänt styrning, gränsande till diktatur, när klimatproblemen för västvärlden börjar ge allt mer synbara och kännbara konsekvenser.

Det faktum att solenergin är i stort sett helt gratis när kostnaden för anläggningen är betald gör att varje medveten elkonsument naturligtvis påverkas mycket avgörande av storleken på subventioneringen av inköp och installation av solenergianläggningar. Dessutom påverkar energiskatteuttaget för kommuner och företag samt bostadsföreningar som vill installera solel på bostadshus, skolor, sjukhus, kontor och lagerlokaler. Ett sätt att subventionera är ju också att ge skattelättnader. Detta debatterades i Almedalen där solkraftens outnyttjade potential framhävdes. Här finns förstås pengar att tjäna för producenter av solelsanläggningar och montörer. Men det brukar ju sällan anföras som en nackdel med växande marknader och nya jobbtillfällen.

Här finns emellertid framför allt en investering för staten att göra som kan betala sig mångdubbelt i framtiden. Kostnaderna för samhället vid en galopperande klimatkatastrof är svåra att mäta i pengar men lär vida överstiga en kraftigt subventionerad solelssatsning som hjälper till att undvika klimatkatastrofen. Enbart kostnaderna för naturkatastrofer som uppmätts under detta sekels första tio år överstiger 5-6 gånger siffrorna för 1970-talet, enligt WMO:s rapport för åren 1970-2012. Kostnader som enligt dessa beräkningar under förra decenniet motsvarade Sveriges totala årliga BNP x 2.

Då räknar vi inte ens in (eftersom det är omöjligt att säkert fastställa) de ekonomiska följderna av förhöjd havsnivå, sämre livsmedelssäkerhet till följd av extremt klimat, reducerad biologisk mångfald med mera. Eller mänskligt lidande eftersom det är lika omöjligt (och föga väsentligt) att mäta ekonomiskt.

Under tiden kverulerar istället kärnkraftskramare och ideologiska kritiker av subventioner om bristen på sol i Norden och hakar sig fast vid frågan vad som händer när det är molnigt. Vilket utgår ifrån det felaktiga antagandet att Sverige skulle producera el och värme enbart med hjälp av solkraft. Naturligtvis behöver den kompletteras men det bidrag den kan ge är väsentligt och till oerhört mycket lägre kostnad än exempelvis kärnkraftens.

Så vad väntar vi på? Bättre konjunktur? Under tiden stiger temperaturen...