Ukraina – hur kunde ni?

Ja, så skriver Maria Georgieva i SvD den 31/5-2018 om sättet som den ukrainska säkerhetstjänsten iscensatte ett fejkat mord på den ryske exiljournalisten Arkadij Babtjenko. För den som inte följt med i denna märkliga historia så gick alltså nyheten ut från statliga Kiev-källor den 29 maj att den Putin-kritiske journalisten Babtjenko hade skjutits till döds utanför sitt hem och bilder av hans ”döda” kropp cirkulerade till och med. Den ukrainske premiärministern gick genast ut och la skulden på ”det ryska totalitära maskineriet”. Dagen efter återuppstod Babtjenko mirakulöst. En presskonferens ordnades och som förklaring till hela teaterstycket gavs att det var ett sätt att locka fram uppgifter om ett planerat mord på journalisten. Den ukrainska säkerhetstjänsten SBU påstår sig nu ha bevis att rysk säkerhetstjänst ska ha betalat en ukrainsk medborgare 40000 USD för att utför mordet.

Den här metoden med fejkade mord har använts tidigare av ukrainska polis och säkerhetstjänst. I Väst anses den mycket tveksam av många skäl. Babtjenko själv var skyldig många människor en ursäkt under gårdagens återuppståndelse. Syftet sägs alltså vara att komma åt den mordkomplott som man påstår har funnits mot journalisten.

Huvudsyftet med hela aktionen kan däremot ha varit något annat, nämligen propagandaeffekten. Folk minns de spektakulära händelserna och ett mord på en Putin-kritisk journalist smäller förstås högt i medias värld och skapade också rubriker världen om. Mark Galeotti sätter ord på detta i sin artikel ”Back from the Dead: the Bizarre Story of Journalist Arkady Babchenko” i Foreign Policy den 30 maj:

”In the so-called post-truth era, what often matters is not the objective facts on the ground so much as the subjective assumptions in people’s heads. Kiev saw a chance to take advantage of everyone’s assumptions — mine included — that Putin’s Russia is a murderous state when it originally claimed Babchenko had been killed.”

Galeotti menar att Ryssland har en historia av att göra sig av med kritiska journalister och politiker men att SBU:s taktik nu riskerar att underminera framtida anklagelser om ”äkta” mord. Om en false-flag-operation används i detta fall så varför inte i andra fall, som exempelvis Skripal-attentatet?

Galeotti menar för det andra att när en regimkritisk journalist som Babtjenko deltar i en aktion som utnyttjas av Ukraina för att plocka politiska poäng undergräver han sin egen och andra journalisters trovärdighet. De agerar då precis som de marionettdockor till främmande makt som ryska staten ofta anklagar regimkritiska journalister för att vara.

”Sanningen tog kulan som var menad för Babtjenko”, säger Galeotti. Vem kan nu lita på den ukrainska säkerhetstjänsten eller Ukraina över huvud taget? 

SBU tog inte bara över lokalerna från det sovjetiska KGB. Det ärvde också metoder. Kanske sitter det i väggarna, som det brukar heta? Kanske är det en polisiär tradition som är svår att skaka av sig?

Maria Georgieva skriver hur som helst i SvD att hela världen frågar sig: ”Herregud, Ukraina, hur kunde ni?”. En del av indignationen kan säkert bottna i att en samlad journalistkårs okritiskt svalde hela historien och ”hann skylla mordet på Ryssland”. Kanske borde de ha läst den broschyr som samma dag ramlade ned i våra brevlådor med titeln ”Om krisen eller kriget kommer”. I ett avsnitt står att vi bör vara vaksamma mot falsk information och två av de saker vi uppmanas att tänka på är: ”Vem är avsändaren?; samt ”Är källan trovärdig?

Förutom att den polisiära metoden med fejkade mord har använts tidigare av ukrainska polis och säkerhetstjänst finns all anledning att vara vaksam för uppgifter från den ukrainska säkerhetstjänsten SBU eller från statliga ukrainska organ i allmänhet. Som broschyren så riktigt påpekar så använder stater och organisationer redan idag ”vilseledande information för att försöka påverka våra värderingar och hur vi agerar”.

Hur var det med Odessa-massakern 2014 exempelvis? Varför har inte händelserna där den 2 maj utretts på ett tillfredsställande sätt? En fråga som tidigt ställdes av Europarådet och FN-organet UNHCR som i sin rapport om Ukraina från 14 juni 2014 klagade över säkerhetstjänsten SBU:s och det ukrainska inrikesministeriets bristande samarbetsvilja när det gällde händelserna i Odessa. Den ukrainska säkerhetstjänsten och regeringsföreträdare anklagade istället genast Ryssland för att ha skickat beväpnade grupper/provokatörer till Odessa vilket ska ha orsakat tragedin. Samtliga omkomna var dock ukrainska medborgare, de allra flesta från Odessa. Anklagelserna mot ryska provokatörer slungades ut i stort sett innan branden var släckt, utan hänsyn till polisutredningar eller avvaktan tills vittnesmål och bevismaterial kunnat inhämtas och analyseras.

Hur var det med de mystiska prickskyttarna vid Majdan den 20 februari 2014? Varför har inte heller denna blodiga händelse utretts tillfredsställande? Även här har Europarådet riktat stark kritik mot Ukraina. Enligt den ukrainska officiella utredningen var den sittande presidenten Janukovytj, tillsammans med toppar inom SBU och inrikesministeriet, ensam skyldig till mordet på 49 Euromajdan-aktivister den dagen. Några som helst hållbara bevis presenterades dock inte och någon förklaring till att även ett flertal poliser blivit skjutna till döds gavs inte heller. Att några skyttar skulle funnits i Hotell Ukraina eller Musikkonservatoriet som båda hölls av Euromajdan-demonstranterna förnekas helt. Detta trots att det finns filmbilder från BBC som bekräftar att skott kommit från hotellet och att radiotrafik mellan polisledning och ledningen för Euromajdan där polisen upprört uppmanar Euromajdan-ledarna att genast upphöra med beskjutningen av poliser och att elden kom från Musikkonservatoriet. Samt att detta var orsak till deras reträtt från torget och att de sköt skarpt mot de förföljande Euromajdan-aktivisterna. I brist på ordentlig utredning lär det bli svårt att nu få säkra svar trots seriösa försök av bland andra tyska tv-kanalen ARD och engelska BBC.

Hur är det med vittvätten av de ukrainska nationaliströrelserna OUN och dess militära gren UPA under andra världskriget? SBU vakar över arkiven och vem som ska få tillgång till dem och den officiella ukrainska hållningen är att de ukrainska nationalisterna inte hade någon som helst del i förföljelsen av judar eller skulle ha samarbetat med Nazityskland. En lag som antogs våren 2015 förbjuder till och med att sådana påstående yttras i offentliga sammanhang. Sanningen får inte sägas och det finns förslag om femåriga fängelsestraff för brott mot lagen. Alla påståenden om OUN:s kollaboration med tyskarna sägs vara sovjetisk och rysk propaganda. En linje som ihärdigt drivs av Volodomyr Viatrovytj, chefen för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, och tidigare anställd hos SBU med ansvar för historiska arkiv.

Hur är det med den ukrainska inställningen till det fria ordet och journalister? Kritiken från människorättsorganisationer tycks ha undgått åtminstone flertalet svenska journalister trots att den visar hur den ukrainska inställningen i mångt och mycket är en spegelbild av den ryska. 

Listan kan göras betydligt längre men detta bör räcka för att visa att journalister har skäl att vara lite mer kritiska i sin granskning av uppgifter som härrör från SBU i fortsättningen.

Per Gudmundsons ledare – den kryper in under mitt skinn

Per Gudmundson frågar sig, i en ledare i SvD den 11 december, hur många städer som ska bli obeboeliga för judar då de utsätts för en ”ny antisemitism”. Resten av artikeln är en uppräkning av undersökningar som ska visa att det är muslimer som är de främsta antisemiterna, inte högerextremister. Själv skulle jag förklara detta med att många högerextremister har övergått till en idag mer ”gångbar” antimuslimsk retorik, men jag återkommer till det. Gudmundson sticker däremellan in sitt konstaterande av ”fakta”: ”Antisemitiska incidenter härrör numera ofta från muslimska förövare”. Han aktar sig förvisso att säga ”oftast”, men budskapet ligger på lut. Det som ger mig kalla kårar är emellertid avslutningen av ledaren. Där tar han upp tråden från Eurabia-diskursens tes om den europeiska civilisationens undergång när han återger Pew Research Centers undersökning som han menar visar att Sverige ”med en migration på samma nivå som under asylkrisen” antas hysa 30,6 % muslimer år 2050 medan Sverige med ”helt strypt asylinvandring” istället skulle innehålla endast 11,1 procent medborgare med muslimskt ursprung. Han avslutar på detta sätt:

”Långt ifrån alla – om än en stor andel – muslimer hyser antijudiska åsikter. Det är vidare relativt få som går från fullt lagliga fördomar i det tysta till fientliga uttryck. Ändå kan man anta att poolen av potentiella förövare kommer att öka som ett resultat av vår politik”.

Det är en dubiös formulering. Å ena sidan har ”långt ifrån alla” muslimer antijudiska åsikter, men å andra sidan ”en stor andel”, och slutligen kan vi, menar Gudmundson, förväntas allt fler ”potentiella förövare”. Tillägget ”som ett resultat av vår politik” skulle mycket väl kunnat vara hämtat från Sverigedemokraternas partiprogram. I ett flertal ledare har han också visat sin avsky för den svenska migrationspolitiken, bland annat 26 juli 2017, då med rubriken ”Nästan ett nytt Malmö på fem år”. Djävulen ligger ofta i rubriken till Gudmundsons ledare i SvD. Med vetskap att många inte läser mer än så. Huvudbudskapet går därmed fram till fler läsare, som dessutom inte får med sig eventuella nyanser i själva artikeln i den mån Gudmundson nu lyfter fram sådana. Exempelvis att ”Invandring ska inte vara politiskt tabu” (17nov2017), en vanlig uppfattning inom SD exempelvis, eller ”Ett smörgåsbord för kriminella” (3nov2017), ett citat som lyfts ur sitt sammanhang men som blir tema för ledaren. Att muslimer är terrorister är en annan ”sanning” som bekräftas av Gudmundson vid upprepade tillfällen. Förvisso också det ett fenomen som innehåller ett korn av sanning, men som blir befäst som en allmän uppfattning om muslimer när det repeteras med sådan enveten frekvens och frenesi utan att nyanseras i andra inlägg. Att ensidigt lyfta fram negativa bilder av islam och muslimer och projicera dem för hundratusentals läsare nästan varje vecka ger onekligen effekter. Det är bara att lyssna på konversationen i fikarummen för att få exempel på reproduktionen av uppfattningar om invandring, islam och muslimer. Diskursanalys är inte längre riktigt på mode men det kan här vara relevant att lyfta fram exempelvis van Dijks ord om mediernas makt:

”These news production strategies involve ideologically shared values and routines of attention allocation, institutional access, selection, summarizatíon, relevance assignment, stylistic (re)formulation, and exclusion […] And because the media provide the daily discourse input for most adult citizens, their role as a prevailing discourse and attitude context for thought and talk about ethnic groups is probably unsurpassed by any other institutional or public source of communication” (Teun A. van Dijk ”Communicating racism – Ethnic Prejudice in Thought and Talk”, Sage Publications 1987).

Kan det då inte vara bra att lyfta fram problem med islamistiska fanatiker, antisemiter och terrorister? Jodå, det måste naturligtvis låta sig göras. Men det blir otäckt när det övergår i en besatthet, en sorts ”pilgrimsfärd” mot islam och mot muslimer. Gudmundson befinner på gränsen för vad som kan anses vara sund kritik och antimuslimsk hets.

Han har nämligen i många år skrivit åtskilligt om islam och muslimer och alltid i negativa termer, gärna sammankopplat med antisemitism eller till och med nazism. Kanske inte så mycket att förvånas över? För några år sedan tillkännagav han att han tecknat prenumeration för tidskriften Dispatch International, ett av de främsta och mest aggressiva språkrören för antimuslimsk agitation och ovan nämnda Eurabia-tes. Detta för att visa sitt stöd för dess chefredaktör som emottagit mordhot. En måste fråga sig hur många olika muslimska församlingar och föreningar han skulle behöva teckna stödmedlemskap i med den typen av motiv? Ingen ska förstås förlora sitt liv för sina åsikter och det står förvisso var och en fritt att bestämma gränsen för sin solidaritet. Kanske hade Gudmundson tecknat medlemskap i NSDAP om han levat när ledande nazister hängdes efter Nürnbergrättegångarna också? Hur som helst säger det en del om Gudmundsons böjelser och troligen har han smygläst med stort intresse och hämtat stoff till sina artiklar (även om han hävdat motsatsen). Bland annat den aktuella ledaren som mitt inlägg handlar om. Han klär bara konspirationsteorierna i en vetenskaplig dräkt och bäddar in dem i den stora tidningens legitimitetssäng. Om SvD skriver så här kan det ju inte vara helt galet?

Gudmundson har både före och efter sin prenumeration på den antimuslimska tidskriften själv producerat mängder av inlägg i samma anda. De är bara mer subtila och till synes ”oantastliga”. Droppar som urholkar stenen, så att säga.

Dispatch International jämför bland annat islam med nazism. Kanske är det därför ingen slump att Gudmundson något år senare (1jan2015) släppte ifrån sig artikeln ”Hakkorset och halvmånen” i vilken han framför just den här kopplingen? 

På sin blogg gudmundson skriver han alldeles särskilt mycket om islam och muslimer.

13jul2011 skrev han om ” Det skattefinansierade hatet i Sveriges Imam Förbund”.

15maj2015 skrev han om ”17-årig predikant från Lund poserar med AK47 i Syrien”. En 17-åring har anslutit sig till IS vilket givetvis är högst tragiskt. Gudmundson räknar upp en mängd framträdande pojken gjort i sociala medier och gör ingen analys varför han tagit detta synnerligen sorgliga beslut mer än att: ”Han har uppfostrats som muslim. På hans Facebooksida kan man höra när han som tioåring reciterar verser ur koranen, en inspelning hans pappa gjort i Lunds moské. I Sydsvenskan kan man hitta en artikel om hur hans mor grundade Lunds islamiska scoutkår”.

Den 12 juni 2015 skrev han om en extrem muslimsk predikant på Folkets Hus och i Stockholmsmoskén.

Metoden på bloggen är annars ofta att citera andra och lägga som rubrik, som exempel:

6dec2009: ”Evin Rubar – islam är islamism”

30nov2009: ”Pernilla Ouis: ”islam är problemet”

Gudmundson refererar i den aktuella ledarartikeln, för att nu återgå till den, till Pew Research Centers undersökning om tillväxten av europeiska invånare med muslimsk bakgrund. En undersökning han skulle kunna lyfta fram är en annan från samma institut, genomförd tidigare i år. En undersökning som visar att anti-muslimska uttryck blir vanligare i USA. Washington Post har tittat närmare på den och citerar ur undersökningen oroliga muslimers vittnesmål:

”One immigrant Muslim man, who spoke to Pew on the condition of anonymity, said that the start of Trump’s “Muslim ban” — a travel ban that the president sought to enforce against the citizens of seven majority-Muslim countries — felt like the official launch of a campaign of anti-Muslim persecution”.

Och fortsätter:

“Because we had read the history of Europe and what happened to the Jewish people in Germany,” he said. “These little steps lead to bigger issues later on. So, we really felt we were threatened.”

Sådant skriver inte gudmundson om. Han lyfter istället metodiskt och systematiskt fram allt negativt han kan hitta om islam och muslimer som utmärkt sig i negativ bemärkelse. Det är svårt att formulera en kritik mot hans artiklar och blogginlägg då de för det mesta håller sig inom ramarna för vad som är sant eller i vart fall vilar på vetenskaplig grund. Men det är en mycket selektiv sanning som undanhåller det som skulle kunna läggas i den positiva vågskålen. Som exempelvis alla initiativ som på sistone tagits från muslimska församlingar och föreningar för att uttrycka sin solidaritet med svenska judar och de judiska församlingar som angripits på sistone. Sådant skriver inte heller gudmundson om. Det är en bild som inte platsar i hans kanonad av negativa islam-bilder.

Det är förvisso bra att antisemitism uppmärksammas och bekämpas varhelst den uppträder och vem som än ger uttryck för den. Men när en skribent vid en av landets ledande tidningar så envetet och ihärdigt bara pumpar ut rubriker som misstänkliggör en stor religiös minoritet på det här sättet blir det till slut ett inlägg i en mycket farligare och mer aggressiv kampanj som exempelvis Behring Breivik anslöt sig till innan han tog sitt gevär och sköt ihjäl runt hundra norska ungdomar och lät sina bomber brisera i de norska regeringskvarteren. Inläggen blir en del av en Eurabia-diskurs som handlar om att den västerländska kulturen och Europas civilisation håller på att gå under och översvämmas av muslimska massor som väller in över gränserna och att sharia-lagar snart har ersatt våra nuvarande lagar. Politiska högerpopulistiska partier runtom i Europa driver aggressivt tesen vidare och det är inte heller många som talar om hur Sverigedemokraterna övergivit sina antisemitiska rötter för att istället göra Eurabia-diskursen till sin. Numera i aningen mer rumsren ton. En ton som ligger gudmundson nära.

Detta handlar om en diskursförändring och en normförskjutning som kryper inpå tämligen obemärkt för stunden, men över tid klart märkbar. Det som för tiotalet år sedan var oacceptabelt blir sakta men säkert helt accepterat och Eurabia-diskursen har idag fått fäste i kulturella och intellektuella kretsar. Och i våra största dagstidningar, uppenbarligen.

Likheterna med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning ”Antisemitism och Islamofobi” så beskrivs den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker ta över genom massinvandring och barnafödande. Gudmundsons artikel bryter ett tabu som tidigare har hållit ledande skribenter ifrån den här diskursen. Isen är bruten och nu kan fler följa. Det är så normförskjutningar går till och i dess spår följer värre överträdelser.

Om detta har bland andra Hedi Fried, nyligen Palme-pristagare, talat. Den ståndaktiga Förintelseöverlevaren skrev i somras att gränsen mellan det fria ordet och propaganda är ”mycket skör” och att det bara är ”en tunn hinna som skiljer dem åt”. I detta har hon helt rätt och när det fria ordet behandlas i de mest respekterade publikationerna blir den desto svårare att upptäcka, vill jag tillägga. Hedi Fried höjer också ett mycket erfaret men varnande finger när hon säger så här:

”Jag har varit med om dessa normförskjutningar tidigare och de slutade inte väl”.

Det gäller naturligtvis såväl antijudisk propaganda som antimuslimsk. Vad säger att gårdagens offer och morgondagens nödvändigtvis blir desamma även om tecknen i skyn är det?

Not: SvD-artiklarna har bara prenumeranter tillgång till, men kan enkelt hittas bland dem som är det.

När det gäller bloggen gudmundson har jag ingen lust att bidra till reproduktionen mer än så här, men den som är nyfiken kan lätt googla fram inläggen.

Informationskrig angående NATO

Vår ÖB Micael Bydén säger i en intervju med SvD idag att det svenska försvaret måste bygga ut försvaret, bland annat mot ”informationskrig”. Informationskrig är ju lite luddigt uttryck och har använts ganska slarvigt men kan innebära en stats störning av en annan stats informationsflöde men också en produktion och spridning av den egna statens propaganda i andra staters informationskanaler. Bydén säger det inte rätt ut men avser förstås påverkan av opinionen från rysk sida, med diverse olika metoder. Det är naturligtvis inte fel att vara på sin vakt mot sådan dold påverkan av vad vi ska tro och tycka. Men samtidigt pågår också en påverkanskampanj av mycket större mått helt öppet. Vi tänker inte så mycket på det bara eftersom den förekommer i mycket djupt etablerade publikationer och många lever i en sorts villfarelse att svenska medier skulle vara objektiva eller i vart fall inte direkt styrda av främmande staters intressen. Ett exempel på en sådan styrning finns faktiskt i samma SvD-tidning idag.

Ann-Sofie Dahl, som är nonresident Senior Fellow vid tankesmedjan Atlantic Council, skriver i dagens SvD att ”den svenska populariteten dalar i Natokretsar”. Hon raljerar där över Sveriges övervägande att underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud och uttrycker sitt missnöje med att det gjort svenskar mindre populära i Nato:s korridorer. Under ett besök i ”Nato HQ” har hon upptäckt ”irriterade suckar” när Sverige förs på tal. Hon fortsätter med att säga att utrikesminister Margot Wallström ”förlorat jordeförbindelsen” och ser Sveriges plats i säkerhetsrådet som en möjlighet till återkomst för ”den självutnämnda moraliska stormaktens återkomst”. Hon hoppas slutligen att regeringens utredning av vad ett undertecknande av konventionen skulle få för konsekvenser leder till att det ”läggs på hyllan” så att Sverige ”med tiden kan återfå sin forna popularitet i Nato”.

Förmodligen ligger mycket personlig irritation i den här artikeln. Tänk att behöva utstå alla dessa ”irriterade suckar” och himlande ögonbryn i NATO-korridorerna, där hon rör sig ofta får förmodas, när hon talar om att hon är svensk. Irritationen över den svenska ”självutnämnda moraliska stormakten” kan möjligen vara en uppfattning hon anammat i Danmark där hon varit aktiv i många år? År 2004 var hon med och grundade en dansk tankesmedja, Center for Political Studies (CEPO) och sedan 2013 forskare vid Copenhagen´s Center for Military Studies.

Hon har också varit ”visiting fellow” vid NATO Defense College i Rom och haft liknande gästforskarpositioner vid bland andra Heritage Foundation i Washington DC. Hon har skrivit mängder av publikationer och artiklar om Nato och är numera redaktör för FriVärld knutet till Atlantic Council. I deras nätmagasin skrev hon redan 2012 att ” Sverige borde gå med i Nato i stället för att nöja sig med en roll som en tredje klassens åskådare”. Hon är också en av de drivande av projektet FutureNato som också är knutet till Atlantic Council men sponsrat av... just det, NATO, men även av Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen. Således är hennes irritation över Sveriges dalande popularitet i Natokretsar inte helt och hållet personlig måste vi förmoda.

Atlantic Council är en amerikansk tankesmedja med oerhört stort inflytande världen över och som sponsras av uppemot 25 olika stater med USA i spetsen samt även Ukrainian World Congress, en sammanslutning av ukrainsk diaspora runtom i världen. De har också många olika nationaliteters forskare och skribenter knutna till sig som hjälper till att sprida pro-Nato budskap i sina hemländers olika forum. De har bland annat en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida). En avläggare till tankesmedjan är svenska FriVärld som fokuserar bland annat på säkerheten vid Östersjön och torgför åsikten att svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna. Om detta har jag skrivit tidigare lite mer utförligt.

En annan skribent som fått stort utrymme på senare tid är Erik Thyselius. Han är projektledare på det till Atlantic Council knutna FriVärld och skriver återkommande i Svd numera. Har en bakgrund som mediegranskare på Timbro Medieinstitut och är också redaktör för SvD Ledares blogg Säkerhetsrådet. Det var han som skrev en ledare i SvD (den 11sep2017) att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”. Fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara.

Han skriver där också att: ” Till skillnad från den rödgröna försvarspolitiken, som bygger på en alliansfrihet som aldrig funnits och som med EU-medlemskap och solidaritetsförklaring i dag är helt ihålig, är det i sammanhanget värt att lyfta att hela Alliansen nu står bakom Natos tvåprocentsmål”.

Han säger också i samma artikel att ”en del svenska redaktioner bidragit till förvirringen kring försvarsövningen”, dvs Aurora17, och att de intervjuat fredsvänner som kommit med ”missvisande påståenden”. Återigen förses här fredsvänner med citationstecken i Thyselius artikel. Ett sådant användande av citationstecken markerar ironi och bygger i de här fallen helt på att misskreditera argumentationen för fred och misstänkliggöra den för att gå någon annans ärenden. En mindre lyckad rapportering tycker Thyselius att SVT Nyheter stod för när de hade rubriken ”Gotland invaderas av soldater”, vilket väl är en ganska adekvat beskrivning om man tillskriver begreppet invasion meningen att det kommer många på en gång (typ ”turistinvasion” och likn). Thyselius är dock mycket nöjd med att rubriken senare ändrades eftersom det var en rubrik som han också antyder skulle vara en produkt (på annat sätt kan jag inte tolka det) av vad han kallar ”Kremls propagandamaskineri”. 

Detta är alltså bara ett par exempel ur den ständigt växande högen där vi utsätts för ett bombardemang av argument för NATO-medlemskap och där motståndare till NATO-medlemskap antyds vara Kreml-hantlangare eller där fredsrörelsen försätts med citationstecken allt oftare. Det är förvisso ganska ”enkelt” att helt upphöra med prenumerationen om en är missnöjd med en tidning men det är ändå bekymmersamt att den här kampanjen inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Det vill säga att den pågår och vilka som står bakom den. Ett eventuellt NATO-medlemskap är ett oerhört stort beslut Sverige kan komma att ställas inför och jag ser det som ett bekymmer att runt 300000 prenumeranter av SvD respektive ungefär lika många av DN samt något hundratusental sammanlagt som har prenumeration av digitaltidningarna får en sådan snedbelastning i frågan skedmatad varje vecka. Dessa två drakar har också mycket stort inflytande på debatten. De citeras flitigt och framför allt ledarartiklar sprids via sociala medier vilket gör att de når en betydligt större läsekrets än prenumerantantalet antyder. Uppenbarligen har de också stor påverkan på vår statliga informationskanal SvT vilket det ovan nämnda exemplet med ”soldatinvasionen av Gotland” visar. De ses också som trovärdigare än många andra källor till information vilket äger viss relevans när det gäller innehållet i nyhetsrapporteringen, men även Ledarsidorna rider på det här förtroendet. Det gör mig betänksam när exempelvis en av mina mest välutbildade vänner tillmäter just Ledarsidorna stor trovärdighet med orden ”det är ju ändå en Ledarskribent”. Som om just Ledarskribenter skulle vara sanningsvittnen med större trovärdighet än andra debattörer. När de i själva verket bör ses som marknadsförare av åsikter.

Här ges alltså på Ledarsidor med NATO och USA indirekt knutna organisationer stort utrymme att föra ut NATO-intressen och NATO-perspektiv på säkerhetspolitiken och vad som är bäst för Sverige. Jag tillåter mig att misstänka att ett motsvarande återkommande spaltutrymme för en till ryska staten knuten tankesmedja - eller vad Thyselius skulle kalla ”Kremls propagandamaskineri” - skulle orsaka ett enormt rabalder och debatt. Med all rätt. Men varför inte när de är knutna till USA och NATO och deras propagandamaskineri? Vi ska inte tro att Sverige utsätts för påverkan utifrån från bara ett enda håll.

Vi behöver i vart fall vara mer medvetna om detta och att vi som konsumenter av information också måste bygga upp ”försvaret mot informationskrigföring”. Det kräver dock en hel del tid för research vilket i sin tur kräver en hel del energi. Har vi det? En yngre mediekonsument skulle förmodligen svara med uttrycket ”ORKA”!

Strategisk kommunikation – eller troll och sagor i Västerland?

"Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed.”

Citatet är från Unesco:s konstituerande text 1946 men inleder också under fliken ”About Us” när man surfar in på Stratcom:s hemsida. Sverige är nu medlemmar av detta Stratcom, Nato:s propagandaorgan som i den svenska debatten (av medierna) ofta beskrivs som en sorts institution som ska avslöja rysk desinformation. Men på hemsidan betonas något annat, strategisk kommunikation. Det står bland annat så här:

”Strategic communication is an integral part of the efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives, thus it is increasingly important that the Alliance communicates in an appropriate, timely, accurate and responsive manner on its evolving roles, objectives and missions.”

Det är i sig en oerhörd märklighet att Sverige är medlemmar i denna organisation. Samtidigt som Peter Hultqvist står i Sälen på konferensen ”Folk och Försvar” och talar om hur självklart det är att Sverige inte ska gå med i Nato så intar Sverige sitt Stratcom-säte i Riga. En organisation som överst på listan över alla sina uppgifter sätter följande:

”Support the development of a NATO Military Committee Strategic Communications policy and doctrine”

Det är alltså strategisk kommunikation det handlar om och Sverige ska nu vara med och hjälpa till att försvara Nato:s aktiviteter i ord, om jag nu tolkar uppgiften rätt. Listan över huvudsakliga uppgifter för 2016 är förvisso längre än så. Där finns bland andra följande punkter:

”Research how NATO and its members could protect themselves from subversive leverage”

”Research how to identify the early signals of a hybrid warfare scenario”

Årets lista får vi visst vänta på. Måhända har de haft fullt upp på sistone med tanke på de märkliga publikationer som poppat upp på sistone. 

Först den mystiska rapporten, skriven av en nu namngiven brittisk före detta spion (Christopher Steele), som pekade ut hur ryska staten skulle ha samlat material om både Obama och Trump för att användas i eventuellt utpressningssyfte och som delvis skulle ha använts vid amerikanska presidentvalet i höstas. Att själva dossiern överlämnades till FBI ur just den republikanske senatorn John McCain:s hand säger en hel del bara det, för den som känner till dennes notoriska rysshat genom åren.

The Guardian har i en genomgång av materialet funnit avsevärda brister och rena faktafel och ifrågasätter på många punkter sanningshalten i de påståenden som levereras i dossiern. Något som givetvis är notoriskt svårt i dessa sammanhang där allt är hemligt och sekretessbelagt, och vem vet egentligen vad som är sant? 

Fortfarande är mycket höljt i dunkel, men om jag förstått rätt är den namngivne brittiske spionen anlitad av Demokraterna från början för att gräva lite i Trumps kontakter med Kreml. De tycks ha fått ganska lite ut av materialet och enligt nya uppgifter i brittiska media ska Demokraterna ha bestämt att de inte längre hade nytta av det eller den brittiske spionens ansträngningar. Denne hade dock hela tiden matat FBI med sina uppgifter och sammanställt materialet till en sorts rapport. När Demokraterna dumpat spionen Steele plockade senator McCain upp det hela i dagsljuset. Förmodligen i ett försök att skada relationen USA-Ryssland och ställa till det för blivande presidenten Trump så mycket som möjligt. Demokraterna/Obamas utvisning av 35 ryska diplomater är troligen ett drag med samma huvudsyfte.

Mycket är alltså oklart om varför detta material dykt upp just nu och vilken sanningshalt rapporten har. Men av the Guardians granskning framgår att den troligen innehåller tillräckligt många sanningar eller halvsanningar för att trovärdigt överbrygga de rena lögnerna. Det är ju ungefär så som skicklig propaganda skapas, eller strategisk kommunikation hette det ju visst?

Här hemma har vi fått vår egen lilla ankdammsversion i de två UI-trollen Martin Kragh:s och Sebastian Åsberg:s privata studie av ”ryska påverkanskampanjer” mot Sverige, först publicerad i Journal of Strategic Studies. DN, Aftonbladet med flera stora tidningar presenterade studien som en UI-publikation och författarna uttalade sig för tidningarna utan att nämna något som talade emot den uppfattningen. Studien fick dock genast mängder av kritik för de påståenden som framfördes och en del av dem framstår som rena angrepp på yttrandefriheten och pressfriheten. Framför allt Aftonbladet Kultur anklagades av Kragh/Åsberg för att ”gå Putins ärenden” utan att belägga detta på något sätt. Något som genomgående verkar känneteckna studien. En mängd påståenden som det i vissa fall finns belägg för och andra som är rena spekulationer eller åsikter. Eftersom Utrikespolitiska Institutet ska vara ett oberoende institut för forskning och analys utan att ta ställning i sakfrågor var det många som därför höjde ett ögonbryn eller två.

Men nu förnekar UI:s direktör Mats Karlsson att studien skulle varit utförd på uppdrag av UI. De två författarna har forskat helt privat och oberoende av institutet, heter det. Något som också förefaller mycket märkligt. Han vill inte ge någon längre intervju till Aftonbladet och vill inte bli citerad, enligt AB. Mitt intryck är att Martin Kragh (som är enhetschef på UI) fått fria händer och tillåtelse att publicera sitt material men att direktören nu fått kalla fötter när kritiken börjat svida. Det bekräftas också vagt av Karlssons replik till Expressen: ”Det görs inom ramen för UI, men publikationen är inte en UI-publikation”.

Mina intryck är förstås också ren spekulation och gissningar. Det får vi kanske vänja oss vid att ägna oss åt i fortsättningen för övrigt. Om nu inte Stratcom griper in och avslöjar rena falsarier? Men, som jag tidigare skrivit, lär väl inte Stratcom granska och analysera material som de ovanstående om de inte kommer från Ryssland.

Vi får nog snarare vänja oss vid att utsättas för en störtflod av propaganda, desinformation och studier med sanningar och halvsanningar blandat med rena lögner eller faktafel både från öst och väst. Frågan är bara vem som tar på sig att avslöja de senare?

Polsk-Ukrainskt historiekrig

Maj Wechselman skrev en liten artikel i Aftonbladet i fredags som tydligen har vunnit stor spridning. Det är glädjande då ämnet är stekhett (eller borde vara) och ger en inblick i den ukrainska statligt stödda historierevisionism som bedrivs i skuggan av Putin-hysterin. 

Hon nämner där att Polen och Ukraina kommit på kollisionskurs med varandra då polska parlamentet den 11 juli beslutade att massakern på 100000 polacker genomförd av ukrainska nationalister under 1943-44 var folkmord. Vilket föranlett vilda protester från ukrainskt håll förstås.

Det finns olika siffror på antalet polska dödade men dokumentationen är riklig och vittnesmålen mångtaliga. Filmbilder och foton finns också tillgängliga i stort antal. Det bör alltså stå utom allt tvivel att den nationalistiska ukrainska armén UPA utfört massmord i Volynien och Galizien, numera nordvästra Ukraina. Att det var Banderas nationaliströrelse OUN-B som stod för beslutet är också väl dokumenterat. Motivet var framför allt att rensa Volynien och en del av Galizien från polacker eftersom de visste att polackerna skulle göra anspråk på gränsregionerna efter kriget som då (sommaren 1943) tyskarna såg ut att sannolikt förlora. Utan en polsk befolkning skulle anspråket bli svårare att hävda tänkte de sig. I bakgrunden låg förstås också ett gammalt polackhat och verkliga oförrätter som ukrainare blivit utsatta för under polskt styre.

Somliga kallar det etnisk rensning medan alltså polska parlamentet vill fastställa det som folkmord. Det är möjligen ett politiskt bollande med ord men tiotusentals mord begicks och med de mest bestialiska metoder dessutom. Det bör vara uppenbart för de flesta. Just inte den ukrainska regeringen dock.

Det ligger helt i linje med en förnekelsekultur som inleddes redan efter kriget då många OUN/UPA-ledare och kombattanter flydde västerut och fortsatte sitt krig genom att befolka diverse akademiska lärosäten och därifrån vittvättat de nationalistiska rörelsernas aktiviteter i Ukraina och producerat material till stöd för ett hjältenarrativ där självständighetskampen har satts i förgrunden och de mörka delarna sopats undan eller förminskats. Delvis med CIA-medel producerades exempelvis UPA-krönikorna (Litopy UPA – Chronicles of the Ukrainian Insurgent Army) av dessa veteraner. En skönmålning av UPA som fortfarande refereras till av dagens ukrainska propagandaproducenter och historierevisionister.

Under senare tid har också yngre akademiker och politiker fört den här bilden vidare och under president Viktor Jusjtjenko (2005-2010) blev den en nationell hållning. Vi kan kalla det en nationell minnespolitik (fast glömskepolitik passar egentligen bättre) eller varför inte tyska Geschichtspolitik som ofta använts för att beskriva Jusjtjenkos hantering av den ukrainska historien. Den var tämligen problematisk i det spända läge som rådde i Ukraina under och efter Orangerevolutionen 2004 och i ett land som Ukraina med en befolkning med så diametralt olika syn på historien och på symbolernas värde. Istället för att ena har denna politik haft en tendens att så split och att det inte har främjat nationens enhet är dagens konflikt ett blodigt bevis på.

Jusjtjenko avslutade med att postumt utnämna Stepan Bandera till ”Ukrainas hjälte”. En utnämning som hans efterträdare Janukovytj senare drog tillbaka. Jusjtjenko ägnade dock mycket av sin tid åt att bygga institutioner för mytproduktion och historierevision. Bland annat använde han sig av säkerhetstjänsten SBU:s (tidigare KGB:s) arkiv vars ansvarige Vladimir Viatrovytj styrde utbud och vilka som skulle få tillgång till arkiven. Det här skriver bland andra den svenske Lund-forskaren Per-Anders Rudling om.

Mytbildningen kring OUN/UPA och Stepan Bandera blev i detta minnespolitiska arbete fundament kring vilka nationen skulle byggas, var det tänkt. Eller också en medveten provokation? Som det senare har det hur som helst fungerat. Nämnde Viatrovytj har dock en annan syn på saken vilket han offentliggjord exempelvis i publikationen Ukrainska Pravda 2010 där han säger att nationaliströrelserna OUN/UPA är hörnstenar i nationens identifikation och att det utan UPA, Bandera och Sjuchevitj inte skulle finnas något självständigt Ukraina. Han hävdade vidare att deras exempel har inspirerat framtida kämpar för mänskliga rättigheter och nationell enhet, som dissidenter under Sovjetstyret och aktivisterna som drev på Orangerevolutionen.

Att distansera sig från Sovjet/Ryssland blev under Jusjtjenko ett huvudspår i den ukrainska politiken vilket naturligtvis inte alla invånare uppskattade. Ironiskt nog bedrevs politiken med ungefär samma metoder som Sovjet tillämpade. ”A spitting image of Soviet history writing”, enligt Rudling. Skolböcker skrevs om, gator döptes om, minnesmärken och statyer restes och minnesceremonierna avlöste varandra, ofta i samspel med den Kiev-baserade ortodoxa kyrkan, vilket har stor effekt bland de många djupt religiösa ukrainarna.

Med Janukovytj tog minnespolitiken en annan riktning men är nu, efter Euromajdan, tillbaka och bedrivs med kanske ännu större beslutsamhet. Nämnde Viatrovytj är också tillbaka och har nu tilldelats en post som ledare av den nyinrättade institutionen Ukrainska Institutet för Nationellt Minne till vilket också allt före detta KGB-material har överförts. Som med andra ord åter är i händerna på samme man som under Jusjtjenko. Hans huvuduppgift är främst att vittvätta minnet av OUN och UPA och de ledande figurerna kring dessa rörelser, som Bandera.  Viatrovytj är synnerligen lämpad för uppgiften då han inledde sin karriär med att göra sig känd i TsDVR (med kontor passande nog på Banderagatan i Lviv), en organisation som grundades av ultranationalister i diasporan med syfte att marknadsföra den heroiska berättelsen om OUN/UPA.

Till stöd får han även det lagpaket som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det som nyligen ytterligare retat polackerna är att den Stepan Bandera som beordrade massmordet 1943 nu föräras en av de större gatorna i Kiev som byter namn från Moskvagatan till Banderagatan. Det var många som jublade över att på detta vis ge ett tjuvnyp åt ryssarna men tänkte kanske mindre på att polackerna blev minst lika upprörda. Möjligen vilseledda av den desinformation de skedmatats med på senare år.

Håller i skeden gör som sagt Vladimir Viatrovytj som för några år sedan skrev en bok om Volynien-frågan där han försökte leda i bevis att de polska mördade handlade om kombattanter dödade i krig. Per-Anders Rudling gjorde en kritisk granskning av boken och författade sedan (2012) en artikel som kan liknas vid en akademisk avrättning. Så här avslutar han:

”As an account on the OUN-UPA murder of the eastern Poles, this reviewer would not recommend Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina (titeln på Viatrovychs bok/min anm.) either to scientists, lecturers, or students. However, with a critical introduction Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina could perhaps be used as an object of inquiry in a higher seminar on comparative far-right revisionism and obfuscation. Like Stavlennia OUN do ievreiv (en annan Viatrovych-artikel/min anm.), it illustrates a culture of historical denial that, in combination with self-victimization, fuels the rise of the extreme right. Against the backdrop of current developments in Ukraine, it is disturbing reading […] Ukrainian studies have long struggled to draw the line between scholarship and ultranationalist activism. This book raises serious questions, not only of academic integrity but also of fundamental human rights” (Rudling “Warfare or War Criminality?” 2012:379).

Detta alltså om den person som är bland de högst ansvariga för att förse ukrainarna och världen med ”objektiv information” om OUN och UPA, som det står i den citerade lagparagrafen här ovan.

Det här vore väl något för Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation, att granska närmare? Kanske kan Sverige introducera en utvidgning av centrets sökradie? Anders Ygeman betonade i slutet av maj i år hur viktigt det var att ”bygga kapacitet för att identifiera och motverka kampanjer” och Stratcoms chef Janis Sarts uttryckt sin förhoppning om att Sverige ska ”bidra med experter och erfarenhet som kommer fortsätta utveckla centrets arbete”.

Varför inte skicka Rudling?

Stratcom - om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.

Säga vad man vill om NATO... men det får man inte?

Idag presenteras NATO-utredningen. Tack för den. Åtminstone några som håller huvudet kallt och inte rekommenderar att rusa in i en militärallians med kärnvapen och aggressiv hållning åt både det ena och andra hållet. Det är ju också befriande att se att det finns plats för en hållning som är kritisk mot NATO. Möjligen kommer en sådan att bli svårare att inta i fortsättningen, utan att bli utsatt för påtryckningar från USA. Åtminstone om man får tro en artikel i Daily Telegraph.

I denna artikel sägs en viss James Clapper, chef för amerikanska underrättelsetjänsten, National Intelligence, vara utsedd som speciell bevakare och utredare av ryskt inflytande på europeiska politiker. Ryssland sägs finansiera ett antal partier i Europa och Clapper har fått i uppgift att undersöka saken. Den ryska "infiltrationen" sägs syfta till att underminera den europeiska politiska enigheten och uppmana till agitation mot NATO:s missilprogram. Mer allvarligt är att det spekuleras i att det skulle ligga ryskt inflytande bakom utnämnandet av Jeremy Corbyn som ledare för brittiska Labour. Det beskrivs i alla fall som en "aldrig tidigare skådad inblandning i brittiska interna angelägenheter" när den ryske London-ambassadören Alexander Yakovenko, när Corbyn valts, dristade sig till att utbrista att valet var ett "radikalt genombrott" för motstånd mot NATO och support för kärnvapennedrustning i Storbritannien. Vilket skulle sammanfalla med vad Corbyn tycker och säger, enligt bedömare i Storbritannien. Och kanske därför något som Clapper också kommer att undersöka. Åsikter som råkar vara desamma som ryska betraktas som rysk infiltration? Man vill ju helst tänka att detta är en överdrift och mer Daily Telegraphs spekulation, men...

Det är ju inte utan att man, på temat inblandning i andra länders inre angelägenheter, spontant kommer att tänka på vår förre utrikesminister Carl Bildt och hans uttalanden om Ukraina för två år sedan. Eller den före detta amerikanske presidentkandidaten John McCain som stod på Majdan i Kiev och höll tal till demonstranterna medan den (jo, faktiskt) demokratiskt valde presidenten Janukovytj fortfarande var i allra högsta grad vid makten. Dubbla måttstockar är väl ett adekvat uttryck i sammanhanget, antar jag.

Men det får vi tydligen vänja oss vid. Det råder inget tvivel om att det finns en rysk informationskampanj som syftar till att påverka opinionen i Europa och andra delar av världen. Men den som tror att det amerikanska åsiktsmaskineriet skulle vara mindre aktivt lurar sig själv. Det visar kanske mitt inlägg från igår, bland annat.

Det är emellertid oroande om försvararna av den liberala demokratin i allt högre grad tar till metoder som minst av allt hör hemma i liberala demokratier. Det är också något att uppmärksamma i den NATO-debatt som lär fortsätta med ökad kraft nu efter den eminenta utredning som presenterades idag. Kanske kommer NATO-kritiska partier att bli granskade av denne man (bilden)?

James Clapper, US National Intelligence. Snart i ditt partis kansli? Bild: Jim Watson, AFP/Getty.

Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka? 

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 8. Att påminna om glömskan

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Del 7. Euromajdan och återupplivade myter

Jag avslutar här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

Hittills har det mest varit Yulia Yurchuk som har ”talat”. I detta sista inlägg gör jag mer egna reflektioner och funderingar över hennes tema om minnespolitik i Ukraina.

För den som blir sugen att läsa själva avhandlingen finns den att ladda ned här.

Det ukrainska minnesarbetet avseende OUN och UPA handlar minst lika mycket om att glömma som att komma ihåg. Att glömma det som Yurchuk kallar ”problematiska minnen”. Mörka delar av de ukrainska självständighetsrörelsernas historia.

Jag läser en krönika i SvD med titeln ”Det är viktigt att påminna om glömskan”. Carl-Johan Malmberg skriver där om hur glömska kan handla om medvetna beslut att aldrig mer tänka på något som är obehagligt eller otrevligt. Han citerar Michel de Montaigne:

”inget lämnar ett mer levande avtryck på minnet än försöken att glömma det”.

Yulia Yurchuks avhandling som jag nu i sju delar försökt redogöra för och diskutera kring har fått mig att fundera över om inte den ukrainska nationalismen har varit en kontraproduktiv kraft i den nuvarande konflikten och hur denna syn på nationen riskerar att splittra den istället för tvärtom.

Hade då annekteringen av Krim och det ryska underblåsandet av separatism i östra Ukraina kunnat undvikas genom en annan ukrainsk hållning till sitt förflutna? Nja, det vore väl förmätet av mig att påstå men det tål i alla fall att diskutera hur spänningar och polarisering skapar en grogrund för våld och incitament eller ursäkter för extern och intern aggression. Tillfället gör tjuven, brukar det ju heta och i fallet Ukraina tycker jag det har en viss relevans.

Yurchuks konkluderande anmärkningar

Yurchuk menar sammanfattningsvis att minnesarbetet rörande OUN/UPA inte har bedrivits strikt top-down utan snarare handlat om en process där olika nivåer interagerat och där initiativet fluktuerat mellan nivåerna. Syftet att relatera till OUN/UPA har skiftat beroende på kontext och situation, menar hon vidare. Vid slutet av 1980- och början av 1990-talen ett sätt att betona en kulturell frigörelse från Sovjetunionen och kommunismen, en avsovjetisering och avkolonisering.

OUN och UPA värderades positivt eftersom de presenterats i första hand som en integrerad del av den nationella befrielsekampen och därmed ansågs utgöra en omistlig länk i den kedja av händelser som ledde till Ukrainas självständighet. Yurchuk hävdar också att de tidiga nationaldemokratiska partierna, som Rukh, parallellt med användandet av OUN/UPA som symboler också paradoxalt nog sökte europeisk integration och stod för demokratiska värden. Marknadsföringen av OUN/UPA ska alltså ha varit mer instrumentellt och ett sätt att ingjuta mod i den samtida självständighetsrörelsen och att använda deras mytiska funktion, som kulturella symboler snarare för samtiden än för det förflutna. Detta krävde förstås ett avskalande av den historiska essensen kring dessa rörelser och försök att fylla i med element som passade in i de samtida önskningarna. Som att tolka OUN:s tredje kongress som ett skifte till demokratiska värderingar (se tidigare inlägg).

Det som emellertid komplicerar det hela och som blir till ett problem med hela OUN/UPA/Bandera-myten/kulten är att det samtidigt funnits de som istället anammat OUN:s ideologiska och ultranationalistiska arv och vävt in den fascistanstrukna OUN-doktrinen i sina egna politiska program. Som exempelvis UNA-UNSO, Högra Sektorn och Svoboda. Som Yurchuk också påpekar ligger dessa partiers uppfattning om OUN/UPA närmare historiska fakta än de nationaldemokratiska partiernas.

Det gemensamma har dock varit avståndstagandet till Sovjetunionen och kommunismen och en rädsla för att förlora den ukrainska självständigheten till Ryssland, det vill säga en återgång till det gamla. Således odlas det heroiska minnet av OUN/UPA av både den extrema högern och de nationaldemokratiska partierna. Som symboler för skydd mot hotet mot den nationella suveräniteten.

Det här mytiska minnet ger goda exempel och hopp inför framtiden men, menar Yurchuk, är fyllt av fakta som negligeras, ignoreras eller överslätas. Hon avslutar sina konklusioner med följande:

“In search of the perfect past, though, memory actors did not address this knowledge and even fought against the production of such knowledge. As a result, the knowledge about the difficult aspects of the past does not come within the realm of cultural memory.”

Nationalism och synen nation/stat

På ett sätt är det samma nationalism som driver de ukrainska nationalisterna som ryssarna använder när de gör anspråk på att Krim och hävdar att de östra delarna av Ukraina naturligt hör till den ryska kulturella sfären och därför möjligen (avseende Donetsk och Luhansk) bör tillhöra Ryssland. Den nationella tillhörigheten knyts i den här logiken till etnicitet och språk. På så vis underminerar också den ukrainska nationalismen möjligheten att ena landet inom de gränser som nu gäller och som ses som historiska för den ukrainska nationen. Idén om ett ”rent Ukraina” och exempelvis utspelet under våren 2014 – efter Euromajdan – att nedgradera det ryska språkets status spelar den ryska logiken i händerna. De etniska ryssarna och ryskspråkiga i öst blir därmed inte en del av nationen och i förlängningen staten Ukraina. När staten definieras som nation finns en möjlighet att göra invändningar mot gränsdragningen enligt den uppfattning om nation som innefattar idén om kulturell och språklig homogenitet.

Att så reservationslöst omfamna minnet av OUN och UPA och Bandera-kulten som den ukrainska regeringen har gjort (med ett avbrott vid Janukovytjs styre) åtminstone sedan Orangerevolutionen och Jusjtjenkos presidentskap ser jag som problematiskt för Ukrainas framtid. Den här typen av minnespolitik och institutionalisering av den bedrivs också mycket aktivt av den nuvarande regeringen och president Porosjenko. Nyligen utfärdade den senare ett dekret för inrättande av en ny helgdag ”Day of Defender of Ukraine” att ersätta en helgdag som ärvts från Sovjet-eran. Tillägnat UPA och kopplat till en religiös helg, Pokrova, vilket vittnar om den religiösa kopplingen till OUN och UPA som Yurchuk noterar i sin avhandling och som jag tagit upp i tidigare inlägg.

Egen bild: Spår av nationalism...

Ett odlande av en nationalism där etnicitet och språk är den huvudsamkliga essensen tillför samma sorts argument för att dela Ukraina som för att ena det. Ryska intressen av polarisering för att slita landet i två delar gynnas av den här typen av resonemang.  Att exploatera denna etniska skillnad i befolkningsgrupper regionalt ligger i ryskt intresse och därför blir hyllandet av OUN och UPA alldeles särskilt kontraproduktivt för den som önskar ett helt och enat Ukraina. Att fascistiska och ultranationalistiska rörelser ägnar sig åt denna Bandera-kult är inte förvånande men den ukrainska centralregimen bör göra allt för att distansera sig om den ska ha någon som helst möjlighet att hålla ihop landet.

Fascism och anti-fascism

Som framgår av Yurchuks avhandling är temat om den ryska kampen mot fascismen mycket verkningsfullt för att försvaga den ukrainska legitimiteten som nation och för dess krigföring mot separatisterna i Donetsk och Luhansk. Den ukrainska regeringens institutionalisering och marknadsföring av OUN/UPA som sker parallellt med exempelvis högerextrema marscher där hyllande av samma rörelser och personer (Bandera, Shukevitj) förekommer ihop med hyllandet av SS-divisionen Galicien och ett ”ariskt rike”. En koppling som ständigt återkommer och framhålls av ryska politiker och i rysk media där den ukrainska centralregimen påstås vara kontrollerad av högerextrema krafter.

Temat är som sagt effektivt eftersom det finns en sanning i påståendena som inte kan förnekas även om betydelsen överdrivs och överbetonas i den ryska propagandan. En intressant notering i det sammanhanget är också den vänskapliga ryska inställningen till högerextrema partier i Europa. Den ryska anti-fascistretoriken och upprepandet av narrativet om en kamp mot fascismen framförs alltså parallellt med att Putins Ryssland har en mängd supportrar bland högerextrema och högerpopulistiska partier i Väst. Sympatin förefaller inte heller ensidig.

Den folkomröstning om halvöns nationella tillhörighet som hölls på Krim för ett år sedan erkändes aldrig internationellt. Ryssland kallade dock till sig observatörer från Väst för att ge ett sken av legitimitet för omröstningen. Det är en ganska intressant lista över observatörer som bloggaren Anton Shekhovtsov publicerat av vilken det framgår att i stort sett alla var medlemmar av antingen fascistiska/högerpopulistiska eller kommunistiska partier och rörelser.

Just i skrivande stund hålls dessutom en pan-europeisk ”konservativ konferens” i St Petersburg där det lär förekomma diskussioner om ett stöd från högerextrema europeiska partier för den ryska ståndpunkten i Ukraina-konflikten.

Den stora poängen här alltså att de stora narrativen som härrör från andra världskriget är verktygslådor som kan användas i olika syften för att få motståndaren att framstå som skurken i den nuvarande situationen. Anti-fascism och anti-kommunism plockas fram både när det är relevant men också när det passar för att rama in det som händer enligt logiken i de stora narrativen.

Historieberättaren drar det längsta strået

Jag läste citatet av den ukrainska författarinnan under en bilfärd från Chernivtsi till Kiev alldeles efter nyår:

http://avisensandhed.files.wordpress.com/2014/03/selfdefence.png

”Det är historieberättaren som drar det längsta strået – spelar ingen roll om historien är sanna eller påhittad”

Det gäller alltså att berätta, och berätta igen, och igen, samma historia. Den minnespolitik som Yurchuk har skrivit sin avhandling om är i högsta grad en viktig del av kampen om Ukraina. Den är i sin tur en viktig del av de propagandainstitutioner som verkar öppet eller i det tysta i både Ryssland och Ukraina.

Jag får en påminnelse om hur subtilt minnespolitiskt arbete går till när jag läser i söndagens SvD om det sovjetiska Gulaglägret i Perm som bevarats och drivits som museum av en frivilligorganisation men nu övertagits av ryska staten för att göras mer ”objektivt”. Igor Gladnev, kulturminister för Perm-distriktet klarlägger det hela när han säger att det är viktigt att historien om Gulag inte ”utnyttjas mot Ryssland”. Han fortsätter:

”Vissa använder Gulag som ett verktyg för att svärta ner Ryssland. De försöker få uppmärksamhet genom att förvrida och överdriva det som skedde där. Många i Europa idag vägrar att erkänna att det var Sovjetunionen som besegrade fascismen under andra världskriget”

Problematiska minnen bearbetas för att inte störa återupprättelsen av Sovjetunionen vars sönderfall enligt Putin var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. 

Det pågår ett spel här som vi alla är en del av och som det finns mycket stora skäl att vara uppmärksam på. Det finns alla skäl att vara på sin vakt mot proklamationer av ”den enda sanningen” och att vara kritisk mot nyhetsinslag på nätet där ensidigt den ena sidan utmålas som offer eller omvänt som förövaren. Det gäller att ta del av många olika argument och berättelser för att inte falla in i en propagandakör som tjänar syftet att splittra och alienera två sidor från varandra. Det gäller inte bara rysk propaganda alltså utan även ukrainsk eller sådan som produceras i västvärlden.

Det är också huvudsakligen av detta skäl som jag själv på sistone har börjat vända mig alltmer mot forskarvärlden och akademiska publikationer om Ukrainakonflikten istället för journalistiska publikationer som istället bör ses som komplement till forskningen. Yulia Yurchuks arbete förtjänar uppmärksamhet liksom flera andras. Det hon visar och som jag har försökt förmedla är hur narrativ om andra världskrigets händelser aktivt har använts som propagandistiska verktyg och hur minnespolitiken varit, och fortsatt är, en viktig del av kampen om Ukraina.

Det är också därför det kan vara viktigt att bli påmind om glömskan.

Politiskt arvegods från Sovjet och gatans parlament i Ukraina

Medan vi ojar oss över politisk kris här hemma i Sverige rullar politisk livet det på som vanligt i Ukraina. Vilket innebär politiska kriser, bråk, skandaler och demokratiskt tvivelaktiga beslut. Två fenomen är särskilt tydliga i den ukrainska politiken; kvardröjande sovjetiska beslutsmodeller och metoder samt å andra sidan ett gatans parlament. Det präglar den ukrainska, politiska vardagen och får vid jämförelse vår ”lilla” regeringskris att blekna.

Under hösten har president Porosjenko lanserat en utrensningslag, på engelska benämnd Law of lustration, för att komma till rätta med korruptionen inom den offentliga förvaltningen. Jag har skrivit om den en del tidigare. Den har kritiserats internt och kan innebära, om den genomförs konsekvent, avskedande av omkring en miljon statligt anställda vilket för det första skulle kunna bli en total brain-drain av den statliga förvaltningen och för det andra drabba helt oskyldiga som förlorar sina jobb på lösa grunder. Den genomförs också som en utrensning av Sovjetkommunister och tjänstemän under förre presidentens Janukovitj styre. I stort sett räcker det att ha varit anställd under Janukovitjs tid vid makten för att förlora jobbet. Det var inte så svårt att lista ut att en lag med denna dåliga precision snarare skulle bli ett nytt problem än en lösning på ett gammalt. 

Nu har också Europarådets Venedigkommission (Venice Commission) studerat reformen och i ett utlåtande starkt kritiserat denna utrensningslag. 

De huvudsakliga anmärkningarna kan sammanfattas i följande punkter:

1) Att applicera lagen på personer som tjänat under det sovjetiska kommuniststyret (före 1991) så många år efter regimens fall kräver mycket övertygande bevis för hot mot demokratin från dessa före detta kommunister. Kommissionen finner det mycket svårt att se att en sådan sen rensning (eng/lustration) kan vara försvarbar.

2) Att applicera rensningsåtgärder mot personer som tjänat under den förre presidentens Janukovytj styre bör i förlängningen innebära ett ifrågasättande av det nuvarande konstitutionella och legala ramverket i Ukraina och dess funktion som demokratisk rättsstat.

3) Lagen har flera allvarliga brister som kräver en omprövning åtminstone på följande punkter:

- Rensningen måste endast gälla positioner som utgör ett genuint hot mot mänskliga rättigheter eller demokratin; listan av positioner som ska rensas måste omprövas

- Skuld måste prövas i varje enskilt fall och kan inte endast antas på basis av enbart tillhörigheten till en speciell kategori av offentliga positioner; kriterierna för rensning måste omprövas

- Ansvaret för utförandet av rensningsprocessen måste fråntas justitiedepartementet och bör anförtros åt en särskilt inrättad, oberoende kommission som aktivt involveras civilsamhället

- Rensningsproceduren måste respektera garantier för en rättvis rättslig prövning (rätt till rättshjälp, en rättvis rättegång och muntlig förhandling); under rättegångsprocessen bör det administrativa beslutet om utrensning suspenderas tills dom fallit; Utrensningslagen bör specifikt utformas så att dessa rättigheter garanteras

- Utrensning av domare bör inte göras utan full respekt för deras konstitutionella oberoendestatus och endast Högsta Domstolen bör ansvara för avsättande av domare. Venedigkommissionen ser dessutom inget som rättfärdigar att alls inbegripa domare i Utrensningslagen eftersom de redan är föremål för en annan specifik Utrensningslag som togs för några månader sedan

- Information om personer som rensats ut bör inte lämnas ut offentligt förrän slutlig dom har tagits av en domstol

Venedigkommissionen visar här på den ukrainska oförmågan att ta itu med sitt korruptionsproblem utan att samtidigt äventyra rättssäkerheten. Som lagen är utformad och används är den mer ett verktyg för de nuvarande makthavarna att bli av med politiska motståndare snarare än med korrupta statstjänstemän. Det ironiska är också att de nuvarande makthavarna, i sin iver att rensa bort arvet från Sovjet, använder metoder som inte skiljer sig nämnvärt från just de summariska utrensningar och rättegångar som Sovjetunionen var så ökänt för.

Gatans parlament

Samtidigt pågår en lokal/regional maktkamp i landets olika städer och oblast (regioner). Smutskastning och anklagelser om brott och korruption ingår i denna kamp men också mer eller mindre våldsamma gatuaktioner. Dessa kan beskrivas som folkliga resningar mot korrumperade och/eller odugliga politiker men kan lika gärna handla om iscensatta kupper av andra lika korrumperade politiker som genom att mobilisera rena pöbelhorder kan kasta folkvalda över ända. Just nu pågår en sådan kamp i Vinnytsya där regionens olika politiska institutioner och ledare är inbegripna i en tvekamp som det inte är alldeles lätt att hänga med i. OSSE har varit på plats och ändå gjort ett försök att beskriva konflikten. Enklast är att helt enkelt klippa in deras rapport här:

”On 6 December, the police informed the SMM that a group of protestors of approximately 600 people had violently gained access to the regional administration building in Vinnytsya (300 km north-east of Chernivtsi), which they occupied for approximately two hours before a police force of 200 officers regained control of the building. The protest was organized by the Batkivshchyna and Svoboda parties and aimed to block the planned dismissal of the head of the regional council by the regional administration. In Vinnytsya, a representative of the Svoboda party told the SMM that the head of the regional council was elected by the pro-Maidan groups in Vinnytsya and that the planned dismissal was linked to the fact that he had actively started to fight corruption in the medical sector.”

Det är med andra ord en tämligen typisk ukrainsk politisk soppa/såpa där det inte är lätt att avgöra vem som är den största skurken och vad som är spontana folkliga protester och vad som är iscensatt. Här framgår i alla fall att representanter från regeringspartiet Batkivshchyna (Tymosjenkos parti) och högerextrema Svoboda är ledande figurer för de protesterande. OSSE rapporterar också att de sett bilar med Aidar-bataljonens emblem fyllda med militärklädda personer i närheten av demonstrationerna (som pågått i ett par dagar nu). Ett par hundra demonstranter har också bussats in från närliggande Khmelnitskyi. Oklart av vem. Under upploppet i lördags lär porträtt av president Porosjenko ha rivits ned och trampats sönder. 

Dagen efter stormningen av Regionrådets byggnad, 7 december, samlades ett par hundra personer återigen framför byggnaden och utsåg en egen ”folkets guvernör”, Aleksey Furman, från högerextrema Svoboda. Tält slogs upp kring stadens centrala torg av ”Euromajdan-aktivister”. Det är alltså rörelsen från Majdan-torget i Kiev som nu anför protesterna i Vinnitsya. Inrikesministern Arsen Avakov uttalade sig dock kritiskt mot demonstranterna och Aidar-bataljonen, som är knuten till försvarsministeriet, lär enligt vissa uppgifter närvara i staden för att lugna ned situationen. Ditkommenderade av den ukrainska regeringen? Stadens polischef säger sig dock inte känna till några sådana uppgifter för bataljonen.    

Föremålet för mobbens missnöje, guvernören Anatoliy Oliynyk, lär under måndagen ha sagt till OSSE:s observatörer att det nu var tid för de lokala politikerna att lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan och se till att gå till beslut om den regionala budgeten. Det är alltså inte bara i Sverige det är problem med att få igenom en budget. I Ukraina går det emellertid lite våldsammare till.

Detta gatans parlament var något västvärlden jublade åt i våras då det centrala Majdan-torget i Kiev ockuperades under flera månader. Det är dock fortfarande oklart hur mycket av protesterna som var folklig spontan resning och vad som var politiskt styrda protester som sedan kulminerade i ett kuppartat maktövertagande. De makthavare som sitter i den nuvarande nya regeringen för landet har dock en svår uppgift framför sig då detta gatans parlament återigen kan användas för att uppvigla protester mot de folkvalda.

Det är oftast notoriskt svårt för utomstående bedömare (OSSE, journalister och vi som följer det hela på avstånd) att avgöra vem det är som protesterar mot vad, varför och i vilket långsiktigt syfte. Eller om det ens finns något sådant. Möjligen är desperationen så stor hos folket att det upplevs som att enda sättet att få till politisk förändring (eller en väg reparerad) är att demonstrera, ockupera och attackera. Men det kan också ofta vara så att gatans parlament används som spjutspets för politiska attacker på motståndarsidan.

Propagandakriget bidrar  till förvirringen. I ett Youtube-klipp från Ukraine Today visas bilder från upploppet under lördagen men den engelska speakerrösten talar om rysk provokation. Demonstranterna som stormar byggnaden i filmklippet är emellertid samlade under högerextrema Svobodas blå-gula och röd-svarta ultranationalistiska flaggor och beskrivningen motsäger helt OSSE:s rapportering som talar om demonstranterna som ”Euromajdan”-aktivister. Ukraine Today ägs delvis av den judiske oligarken Ihor Kolomoyskyi som också sägs sponsra det våldsamma högerextrema partiet Högra Sektorn, om nu det gör att bilden klarnar?  

Att vi inte har hört eller sett ett ljud om dessa protester och oroligheter i svenska medier kan möjligen bero på att de varit fullt uppslukade av den svenska politiska krisen. Eller också att det är så oerhört komplicerat att få ordning på vad det hela handlar om ... egentligen.