Zelenskijs attack mot Medvedtjuk och Porosjenko – ukrainsk politik i ett nötskal

 

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij försöker just nu rida ut en kris förorsakad av uppgifter i de s.k. Pandora-dokumenten som avslöjar skatteflykt och ekonomisk brottslighet eller i bästa fall ”skatteplanering” som hundratals höga politiker och affärsmän ägnat sig åt. Zelenskijs namn finns med på listan vilket jag skrev om häromdagen. Något som redan skadat hans politiska image så till den grad att det kan vara irreparabelt, oavsett om det inte finns några olagligheter inblandade. Inte för att ekonomiska oegentligheter bland politiker är något som generellt sett får ukrainarna att höja på ögonbrynen. De är luttrade vid det här laget och förväntar sig inget annat. Men Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare gick till val och vann stort på en image av ”renhet” och för att han inte var en tidigare politiker med lik i bagaget eller fingrarna i kakburken. Han stod för ett hopp om något bättre och mindre korrupt.

Han har för övrigt misslyckats kapitalt med att hålla sitt löfte att bekämpa denna frätande korruption. Den 14 oktober publicerades den årliga Rule of Law Index för 2021 som placerade Ukraina på 115:e plats av 139 länder (föregående år 110 av 128). Det är alltså inte många länder som har värre korruption än Ukraina. Värst är det inom den juridiska makten, polisen och militären.

I en frän och mycket intressant artikel i Forbes sägs det att amerikanska företag har tröttnat på att försöka investera i Ukraina. En anonym analytiker i Washington DC säger i artikeln:

“Ukraine is the Saudi Arabia of corruption.”

Zelenskij utlovade till västländer att Ukraina under hans presidentskap skulle bli det ”förlovade landet” för investeringar. Forbes artikelförfattare konstaterar torrt: ”It is not”. Samma gamla politiker och affärsmän bekämpar varandra och nya konkurrenter med samma smutsiga metoder som förr. Enligt European Court of Auditors korruptionsrapport från september i år är det samma problem för ekonomin under åren 2016–2020 som det var före Euromajdan 2104. Dvs. korruptionen, misstron mot domstolarna samt statliga monopol (och förstatliganden av privata företag). Forbes artikelförfattare Kenneth Rapoza tillägger att:

“Ukraine appears to ensnare foreigners, not just locals, in its toxic maze of corruption and foreign intrigue.”

Kanske är det ett av skälen till att presidenten har varit på offensiven under året vilket för oss in på de övriga två namn som figurerar frekvent i den ukrainska pressen, Viktor Medvedtjuk och Petro Porosjenko. I deras fall är det Zelenskij som står för attackerna, som har pågått sedan februari. Precis som Europarådets Venedig-kommission varnat för är Zelenskijs oligark-lagar lätta att använda som politiskt vapen.

Det är troligen just vad vi ser nu och i huvudrollerna figurerar dessa ovan nämnda herrar som utgör en sorts trojka i debatten och nyhetsflödet i Ukraina för tillfället och för en längre tid tillbaka. I flera fall korsas deras vägar och det kan spekuleras i hur det ena hänger ihop med det andra eller om det inte alls gör det.

Viktor Medvedtjuk och Zelenskijs stängning av tv-kanaler

I februari utfärdade president Zelenskij, via det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet, ett dekret som förbjöd tre tv-kanaler att sända. Dessa ägdes av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen var ytterst att dessa skulle finansierat ”terrorism” och försett de självutropade republikerna i Donbass med kol.

Sanktionerna innebar förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hörde att just Oppositionsplattformen – För Livet i en opinionsmätning bara veckor dessförinnan visat sig vara största partiet med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, istället hade sjunkit till knappt 21 %. En störtdykning i jämförelse med de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet fick efter valet.

För Medvedtjuks del tog det inte slut med detta.

Viktor Medvedtjuk och anklagelserna om högförräderi

Redan i februari 2019 inleddes en process mot Medvedtjuk på begäran av en parlamentsledamot (Andriy Teteruk) med anklagelser om separatism och högförräderi. Det handlade egentligen mest om att Medvedtjuk föreslagit att Donbass skulle ges autonom ställning inom Ukraina men innehöll en del anklagelser om finansiering av separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa var dock tämligen luddigt formulerade.

Kort därefter sattes ekonomiska sanktioner in mot Viktor Medvedtjuk och hans fru som tydligen äger en hel del tillgångar. Bakom beslutet låg det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet som är ett organ under presidenten som fått ökade legala befogenheter efter augusti 2014. Det kan besluta om sanktioner mot privatpersoner om de ägnat sig åt ”terroristaktiviteter”, vilket uppenbarligen tolkats lite fritt. Genom detta råd kan presidenten utan domstolsbeslut genomföra drastiska åtgärder på kort tid. Medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Rådet är alltså ett mäktigt instrument i presidentens händer och f.d. presidenten Porosjenko - som införde lagen som gav rådet utökade befogenheter 2014 - har tidigare anklagat Zelenskij för att ha planer att stänga hans tv-kanal Priamyi, vilket dock än så länge inte har gjorts.

I mars månad togs Medvedtjuk in för förhör av ukrainska säkerhetstjänsten SBU (numera SSU). Förhören ska ha handlat om anklagelserna för högförräderi. De gällde sannolikt telefonsamtal som har läckts och som sägs innehålla en konversation mellan Medvedtjuk och Vladimir Putins medarbetare Vladislav Surkov, dels 2014 samt vid ett senare ospecificerat tillfälle. Dessa ska ha gällt energiförsörjning till Krim och en fångutväxling i Donbass krigszon samt vid det senare tillfället tillförsel av pengar till järnvägsknutpunkten Debaltseve i Donbass krigszon. 

I april kom uppgiften om att The State Bureau of Investigation (SBI) hade inlett en brottsundersökning mot honom samt Taras Kozak.

Den 11 maj förklarade så Riksåklagaren Iryna Venediktova att hon auktoriserat anklagelserna om högförräderi mot Medvedtjuk och Kozak. Säkerhetstjänsten SBU gjorde samma dag en husrannsakan i Medvedtjuks hus i Kiev. Venediktovas anklagelseakt innehöll förutom de ovan nämnda också anklagelser om att ha delat militära hemligheter med Ryssland och för att ha rekryterat ett nätverk av ”propagandister” för att destabilisera Ukraina.

Medvedtjuk själv nekar förstås till anklagelserna och hävdar att de är politiskt motiverade. Han sade sig då inte heller ha några planer på att fly landet.

Vladimir Putin, som är personlig vän med Medvedtjuk och gudfar till en av hans döttrar, kallade det hela för ett ”rensande av det politiska fältet” och hotade med stark rysk respons mot vad han ser som en ukrainsk anti-rysk politik.

Det har spekulerats om att den ryska militära ansamlingen vid den ukrainska gränsen i våras kan ha haft med detta att göra. Ett vapenskrammel som möjligen fick motsatt effekt, kan jag tänka.

Medvedtjuk har länge fungerat som en sorts informell länk mellan Ukraina och Ryssland och hade en sådan roll i Minsk-överläggningarna som fördes för att få ett slut på kriget i Donbass. Det kan vara sådana samtal som nu har läckts och frågan är om dessa samtal var sanktionerade eller till och med fördes på initiativ från president Porosjenko?

 I juni kom uppgifter dessutom ut om att nya samtal skulle ha läckt och att Medvedtjuk i dessa ska ha förhindrat en fångutväxling som, påstås det, hade varit fördelaktig för Ukraina. Detta skulle ta udden av Medvedtjuks främsta försvar; att hans förhandlingar om fångutväxlingar även skulle legat i Ukrainas intresse. Dessutom – och här kommer kopplingen till Porosjenko igen – skulle dessa läckta telefonsamtal enligt uppgift ha avslöjat att Medvedtjuk förhandlat med Ryssland om naturgasleveranser på uppdrag av Porosjenko.

 Så kom då till sist (?) den 8 oktober tillkännagivandet om att ytterligare en brottsundersökning mot Medvedtjuk inletts baserat på anklagelser om högförräderi. Vid en briefing i Kiev framförde riksåklagaren Iryna Venediktova anklagelser om en konspiration, tillsammans med företrädare för Petro Porosjenkos regering, om att köpa kol från gruvor i separatistkontrollerade områden i östra Ukraina för att på så sätt hjälpa separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk samt Luhansk ekonomiskt.

Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet reagerade häftigt och kallade anklagelserna för ett sätt för president Zelenskij att vrida bort blicken från hans egna tillkortakommanden.

Petro Porosjenko dras med i svepet

Zelenskijs dråpslag mot Medvedtjuk och indirekt dennes parti Oppositionsplattformen För Livet sveper alltså på köpet även med den före detta presidenten, och tillika Zelenskijs politiska rival, Petro Porosjenko.

Två flugor i en smäll skulle man kunna säga.

Bara för en vecka sedan utspelades en märklig scen utanför Porosjenkos hus tre mil utanför Kiev då ett antal ditresta ”huliganer” försökte ta sig in hos honom för att avkräva en förklaring till hans roll i Medvedtjuk-affären. Uppenbarligen var Porosjenko förvarnad eftersom han hade ett antal ”försvarare” som spärrade vägen för den anstormande mobben. Polis fanns också på plats och ett sedvanligt knuffande fram och tillbaka blev den mest allvarliga incidenten till slut.

Ett klipp från scenen finns på facebook, om man är road av sådant. Det är för övrigt utlagt på FB av en medlem av Kievs Stadsråd, Oleksandr Pohrebyskyi, som kommenterar saken med att det var ”krigsveteraner” som ville göra upp med Porosjenko och att de möttes och blev attackerade av “titushki” (som är en sorts benämning för inhyrda busar).

Porosjenko själv kom hem först senare på kvällen och skickade genast iväg ett argt meddelande på facebook, med den omvända beskrivningen, riktat till president Zelenskij :

"Today we saw that ‘titushky’ are ready to sell Ukraine for money. With this dirty stunt, made for money, they are trying to divert attention from Pandora papers scandal".

samt:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko sägs ha avstyrt en plan för att inleda sanktioner mot Medvedtjuk redan 2018, då Porosjenko var president. Inrikesminister Arsen Avakov (som nyligen avgick från sin post) sa i en intervju den 2 mars i år att Porosjenko räddat Medvedtjuks tv-kanaler från stängning och att han skulle gjort det för egen vinning utan att gå in på vad detta skulle betyda.

 Men antagligen avsåg han då det som nu sägs ha framkommit av de senast läckta telefonsamtalen. Medvedtjuk ska alltså under Porosjenkos presidentperiod ha agerat som en mellanhand för Porosjenko i förhandlingar med Ryssland om gasavtal, fredssamtal och fångutväxlingar. Enligt chefen för säkerhetstjänsten, Ivan Bakanov, så synar de nu även Porosjenko.

Det ska här påpekas att såväl Riksåklagare Venediktova som chefen för säkerhetstjänsten SSU Ivan Bakanov har handplockats till sina poster av president Zelenskij. De anses alltså stå presidenten mycket nära och för att gå hans ärenden. Det lär i vart fall vara så som Porosjenko ser det.

Foto 5 Channel. Knuffande och buffande utanför Porosjenkos hus i Kozyn, tre mil utanför Kiev.

Ukrainsk politik i ett nötskal

Vladimir Putins uttalande om att Zelenskij ”rensar det politiska fältet” är inte helt verklighetsfrånvänt. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko leder de två starkaste oppositionspartierna i parlamentet och utgör politiska rivaler också som presidentkandidater, även om Medvedtjuk inte lär ha varken förutsättningar att vinna eller särskilt stort intresse av att ställa upp. I synnerhet inte nu förstås.

Att använda rättsliga instrument för att neutralisera politiska rivaler när maktpositionen så tillåter har varit en gängse metod i Ukraina alltsedan självständigheten 1991. President Zelenskij har förstås även andra skäl att visa musklerna. Bland annat lär USA under Joe Biden i somras ha satt press på honom för att ta itu med korruptionen och oligarkväldet. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko kan sägas tillhöra det senare.

Det kan också tolkas som att Zelenskij vill öka sin popularitet hos nationalistiska ukrainare. Patriotism är en gångbar politisk valuta inte bara hos de högerextrema utan hos en stor portion av väljarbasen.

Han lär dock få svårt att bättra på sin image nu när han till synes är inblandad i Pandora-skandalen, som jag nämnde i början och skrev om nyligen. Jag spekulerade då i om dessa politiska rivaler kan ha haft något att göra med att publiceringarna om Zelenskijs off-shore-verksamheter kommer just nu. Jag har inga som helst belägg för detta mer än att jag följt den ukrainska politiken mycket noga under flera år och även periodvis bott i Ukraina under dessa år och tycker mig känna igen vissa mönster.

Det ska dock sägas att turerna i ukrainsk politik inte är alldeles lätta att hänga med i och ibland blir man förvirrad eller förvånad. Jag brukar dra en liknelse om trädockan Matrjosjka som man kan skruva på och då få fram en ny docka man kan skruva på osv. i flera lager. Det som syns på ytan döljer ofta en mängd andra saker med andra ord.

Det blir hur som helst spännande att se hur det här slutar. Eller också gör det inte det utan bara håller på och håller på och nya ”dockor” dyker upp, och ännu en, och ännu en och…

Vad gömmer sig i Pandoras ask? – den stora frågan i Ukraina

 

Enligt den grekiska legenden skapade guden Zeus den första kvinnan. Hon fick namnet Pandora och blev en gåva till Epimetheus. Med sig hade hon en ask hon inte fick öppna. Efter en tid som hustru till Epimetheus blev hon tvungen att stilla sin nyfikenhet och gjorde det ändå. Ut kom en mängd olyckor och sjukdomar som spreds över världen. Kvar på botten fanns endast hoppet.

Frågan är nu hur det är för Ukraina?

Liknelsen är inte helt grundlös. Just nu är Pandora en av de stora nyheterna här i Ukraina. Inte mytens ask men däremot de dokument som går under benämning Pandora-papers. I dessa döljer sig möjligen den stora olyckan åtminstone för president Zelenskij. Om han inte tvingas avgå i förtid lär hela affären försvåra för honom att bli återvald, om han nu är intresserad av det.

Under benämningen Pandora-papers finns mer än 12 miljoner dokument som har läckts från 14 olika källor och tagits fram av ICIJ, International Consortium of Investigative Journalists. Dessa dokument har granskats i flera månader av 600 journalister i 117 länder.

Nu rullas den ena historien efter den andra upp ur ”Pandoras ask” om gömda förmögenheter, skatteflykt och i vissa fall pengatvätt som mängder av rika affärsmän och politiker ligger bakom på ett eller annat sätt.

Kungen av Jordanien, tjeckiske premiärministern och Kenyas president finns bland de utpekade som nu försöker värja sig mot anklagelser om olika ekonomiska oegentligheter.

Till skaran har nu också den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij sällat sig. Han som gick till val på att vara ”ren” och obefläckad eftersom han aldrig varit politiker på riktigt utan tv-stjärna. Hans största succé var en komedi-serie om en vanlig ukrainare som råkade bli president. Serien bar namnet ”Folkets tjänare” vilket också är namnet på (den verklige) presidentens parti. Zelenskijs popularitet har falnat betydligt efter två år vid makten och frågan är nu om han kan sitta kvar hela mandatperioden? Givetvis nekar han till anklagelserna men de är notoriskt svåra att slingra sig ur.

En mycket klen tröst för Zelenskij är kanske att Ukraina toppar listan över personer som figurerar i Pandora-dokumenten. Där finns 38 ukrainare följt av 19 ryska, 11 vardera från Honduras respektive Förenade Arabemiraten och 10 från Nigeria. Mer än 330 nuvarande eller före detta höga politiker och tjänstemän finns bland de namn som nämns i dokumenten.

Foto: Hans Wåhlberg. Presidentens administration nedklottrat tidigare i år. Det var innan Pandora-pappren kom på bordet. Zelenskijs popularitet lär inte öka nu.

Zelenskijs off-shore-imperium (?)

Enligt dokumenten ska alltså Zelenskij och ett antal kollegor inom tv-produktion ägt ett helt nätverk av off-shore-bolag placerade i Brittiska Jungfruöarna, Cypern och Belize. Del i dessa hade också Zelenskijs närmaste man, Sergij Shefir, samt landets chef för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov. Shefir ska ha varit ledande i uppköp av dyrbara fastigheter i London bland annat. Enligt uppgifterna ska Zelenskij vid sitt makttillträde 2019 ha överlämnat sina andelar i bolagen till just Shefir, men det påstås att han ordnat så att familjen Zelenskij ändå fortsatt tagit emot pengar från bolagen.

Zelenskij och hans partners ska ha ägt aktier i ett skalbolag, Maltex Multicapital Corp, baserat i Brittiska Jungfruöarna. Detta ska i sin tur ha ägt aktier i filmproduktions- och filmdistrubutionsbolag. Zelenskij själv sägs ha vägrat svara på upprepade frågor från journalister som samarbetat med ICIJ.

I skrivande stund granskas Zelenskijs samt Bakanovs deklarationer av landets korruptionsförebyggande myndighet (the National Agency for Prevention of Corruption) vilket förstås är illa nog för presidenten som gjort stort politiskt nummer av att rensa landet från korruption och tämja oligarker. Även om inget oegentligt framkommer av utredningarna så sår det tanken om ”ingen rök utan eld” hos potentiella framtida väljare.

Kolomoiskys roll?

Zelenskij som skådespelare/komiker hade sin bas i en tv-kanal (”1+1”) som ägdes av oligarken Ihor Kolomoisky. Han står just nu under utredning för ett antal misstänkta ekonomiska brott och sägs också vara inblandad i president Zelenskijs off-shore-skandal.

Zelenskij och ett antal av hans tv-kollegor var knutna till tv-produktionsföretaget Kvartal 95 som enligt uppgifter från bland andra journalister tillhörande Slidstvo.Info ha tillförts pengar via Kolomoiskys företag via Cypern-grenen av hans bank Privatbank. Genom denna cypriotiska gren av banken ska han ha tvättat pengar och fört över mer än 40 miljoner USD till offshore-bolag som kan knytas till Zelenskij och hans närmaste. En del kan också ha gått till att förvärva lyxfastigheter i London.

Detta kommer inte som någon nyhet, menar den ukrainska riksåklagaren (General Prosecutor) Iryna Venediktova som också skriver på sin FB-sida att det finns frågetecken kring det här materialets autenticitet. I en film som producerats av Slidstvo-journalister antyds också att åklagarmyndigheten ska ha förhalat utredning om Zelenskijs off-shore-verksamheter vilket hon avfärdar som rena spekulationer.

Förnekanden – anklagelserna bara ett elakt politiskt spel?

Myhaylo Podolyak, rådgivare till presidenten, avfärdar också det hela och hävdar att denna information användes av politiska motståndare vid presidentvalet 2019 och att det inte var sannare då än nu. Journalisternas avslöjanden, säger han också, ”har absolut inget att göra med pengar i statsbudgeten”. Något som mig veterligt ingen påstått heller i och för sig.

Det finns ju, inte minst i Ukraina, en möjlighet att hela kopplingen till Zelenskij är uppförstorad och en del i ett större politiskt spel. Under hela året har Zelenskij försökt få igenom lagar som är tänkta att försvåra oligarkers rörelsefrihet och begränsa deras reella makt. Det hör också till saken att presidentens närmaste man, ovan nämnde Shefir, utsattes för ett attentat med skjutvapen mot sin bil för några veckor sedan. Han klarade sig medan chauffören blev allvarligt skadad.

President Zelenskij har på regeringens hemsida kommenterat attacken med att säga: ”They will not intimidate us”. Vilket kanske anspelar på oligarker som motsätter sig presidentens oligark-fientlighet. Dagen efter Shefir-attacken tog parlamentet ett förslag, framlagt av presidentens parti Folkets Tjänare, att skapa ett ”oligark-register” som ska ligga till grund för ett förbud för dessa att finansiera politiska partier eller ta del av kommande privatiseringar av offentliga tillgångar.

Om detta har något med anklagelserna mot presidenten kan man bara spekulera, men frågor hopar sig och ofta får man aldrig riktig klarhet när det gäller dylika ting i Ukraina.

Man kan också fråga sig om förre presidenten Petro Porosjenko har något finger med i spelet i så fall? Inte enbart för att han förlorade presidentvalet mot Zelenskij 2019. De har under längre tid haft ett personligt lågintensivt ordkrig om ett antal olika saker.

Porosjenko är fortfarande aktiv politiker och leder partiet Europeisk Solidaritet som är ett av de större partierna i parlamentet. En av hans politiska allierade publicerade nyligen på FB uppgifter som påstods visa att Zelenskij och hans partners inom tv-produktion hade kontakter med off-shore-bolag och tagit emot pengar från Kolomoiskys Privatbank. En bank som Porosjenko förstatligade för ett par år sedan som ett led i en strid med just Kolomoisky.

Anklagelserna bevisades inte men enligt OCCRP (Organized Crime And Corruption Reporting Project) finns uppgifter som matchar delar av vad som framkommit i de granskade läckta dokumenten.

Häromdagen uppstod bråk mellan två grupperingar utanför Porosjenkos hus utanför Kiev. Det förefaller oklart vilka dessa grupperingar företrädde men den ena av dem sägs ha sökt upp Porosjenko för att avkräva en förklaring till dennes kontakter med den rysk-vänlige parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk som står anklagad för landsförräderi. Det är en helt annan historia men den nu anklagade chefen för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov har tidigare offentliggjort att de även börjat granska Porosjenkos inblandning i Medvedtjuk-affären. Porosjenko själv kommenterade bråket utanför sitt hem på FB med följande passning till presidenten:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko är inblandad i flera rättsutredningar gällande korruption och andra oegentligheter varav ett par gällande just Medvedtjuk-affären som handlar bl.a. om vapenaffärer med utrbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i Donbass.

Här spekulerar jag alltså. Om detta har något att göra med Zelenskijs off-shore-anklagelser är kanske mer långsökt än oligark-spåret men det ena behöver inte utesluta det andra.

Saker och ting som vid första påseende inte ser ut att höra samman kan ibland vara sammanflätade på ett eller annat sätt.

Det är inte heller alltför långsökt att spekulera i om anklagelserna mot Zelenskij är ett led i ett politiskt spel inscensatt av oligarker och politiska motståndare för att ta udden av hans aktioner mot deras maktposition. Det vore inte heller första gången som rättsliga instrument och ryktesspridning används för att neutralisera politiska motståndare. Den här gången är dock ett omfattande journalistiskt grävande bakom det mesta av sakuppgifterna. Det lär bli svårare att helt avfärda som politiskt rävspel. Kanske är Zelenskij precis som i stort sett alla tidigare presidenter och andra politiker? Det vill säga giriga och mer intresserade av att tjäna sina egna intressen och roffa åt sig tillgångar än att tjäna folket, ja vara just ”folkets tjänare”?

Välkomna till ukrainsk politik!

Har Ukraina haft planer på att tvinga ned belarusiskt plan redan förra sommaren?

 

Det blev stor skandal och internationell uppståndelse kring den belarusiska aktionen mot ett Ryanair-plan som tvingades ned till Minsk för att ge belarusiska myndigheter möjlighet att arrestera den Lukasjenko-kritiske journalisten Roman Protasevitj som de anklagat för ”terrorverksamhet”. Det ledde till skärpta sanktioner mot Belarus från USA och EU.

Samtidigt har en delikat affär med liknande ingredienser legat och bubblat i Ukraina, den s.k. Wagner-skandalen. En affär som är ganska illa känd i Sverige men rört upp stora rubriker i Ukraina.

Det delikata med den är att det handlar om ett försök att fånga misshagliga ryska legosoldater genom att tvinga ett plan att landa i Kiev. Det har under en längre tid varit debatterat huruvida en sådan plan verkligen existerat på riktigt men under tiden vi firade midsommar i Sverige erkände ukrainske presidenten Zelenskij att den faktiskt funnits men att den initierats av främmande makt.

Eftersom affären är mindre känd i Sverige krävs en liten sammanfattning vad det handlar om.

Den s.k. Wagner-skandalen

I slutet av förra året hävdade förre ukrainske presidenten Porosjenko att han 2018 ska ha initierat en specialoperation för att fånga ett antal legosoldater som antogs ha deltagit på utbrytarrepublikernas sida i kriget i Donbass. Det handlade om totalt 33 legosoldater tillhörande det ryskägda militär/säkerhetsföretaget Wagner Group. Ett företag liknande de amerikanska företag som anlitats av USA i Irak, Afghanistan, Somalia och Kuwait och som är del av en generell trend för krigföring genom legosoldater anställda av s.k. PMCs. Porosjenko hävdade att de nuvarande ukrainska politiska makthavarna saboterat operationen som gått ut på att tvinga ned ett plan med legosoldaterna ombord till Kiev för att där kunna göra arresteringarna. De 33 legosoldaterna, varav en del antogs ha haft del i nedskjutningen av Malaysian Airlines flight nr 17 (17 juli 2014), gick emellertid aldrig på det plan från Minsk till Istanbul som det var tänkt. Istället arresterades de av Belarusisk polis i Minsk den 29 juli 2020 och utvisades sedan till Ryssland.

Kontroverserna kring detta handlade i Ukraina om främst två saker. Den ena drevs av den nuvarande politiska eliten som hävdade att hela historien var rysk desinformation för att kompromettera Ukraina. President Zelenskijs stabschef Andriy Yermak och senare presidenten själv hävdade detta och kritiserade starkt de ukrainare som ”spred desinformation” om någon form av ukrainsk specialoperation.

Andra politiska krafter hävdade istället specialoperationen faktiskt hade planerats men att Zelenskij och hans stab saboterat den. Militär-journalisten Jurij Butusov anklagade öppet, via sin sajt censor.net, bland andra Yermak för förräderi och för att ha saboterat aktionen för att inte störa relationerna till Moskva.

En del indicier antyder också att det finns substans i anklagelserna mot presidentens administration. Ett förslag från försvarsministeriets chef Vasyl Burba att använda polygraf-tester på Andriy Yermak och andra inblandade avstyrdes av president Zelenskij som också snart avskedade förslagsställaren Burba genom ett dekret. Dessutom finns uppgifter om att Zelenskij senarelagt datumet för operationen och därmed gett möjlighet för Belarus att utlämna lego-soldaterna till Moskva.

Hela historien ska, enligt bland andra tankesmedjan Jamestown Foundation, ha visat dels hur beroende den belarusiska regimen är av Ryssland, men framför allt splittringen inom den ukrainska politiska eliten som gått så långt att den lett till att alla medel används för att skada motparter, inklusive ärenden av nationellt säkerhetsintresse. Dessutom att, om det nu är sant att operationen misslyckades eftersom information om den läckt till Belarus, rysk infiltration i Ukraina inte har kunnat hejdas av ukrainsk säkerhetstjänst.

Zelenskijs Interfax-intervju reser nya frågor

Denna specialoperation har alltså hela tiden förnekats av president Zelenskij. Därför slog hans intervju den 26 juni med tv-kanalen 1+1 ned som en bomb. I den erkände Zelenskij att en plan att arrestera legoknektar tillhörande Wagner Group funnits men att den inte planerats av Ukraina. Lite kryptiskt sa han så här, översatt av Kyiv Post:

“It was surely not our operation. This operation was a brainchild of, shall we say, other countries.”

Enligt Kyiv Post har det spekulerats att ukrainsk säkerhetstjänst ska ha varit inblandad men att de möjligen fått support av turkiska och amerikanska kollegor, samt att planen gått ut på att fejka ett nödläge på planet och tvinga det att stiga ned i Kiev.

Intressantast ändå är nästan att Zelenskij i intervjun också jämförde operationen med den belarusiska arresteringen av journalisten Protasevitj den 23 maj då ett Ryanair-plan tvingades ned till Minsk. Enligt Zelenskij kunde Ukraina, om Wagner-operationen lyckats, ha fått känna på samma internationella fördömanden som Belarus.

Enligt KyivPost ska Zelenskij ha sagt följande:

”The fact that Ukraine was being lured hard into this issue is true. And regarding the fact that this did not happen… thank God, we acted at our own discretion.”

De här uttalandena kan betyda att Zelenskij är rädd för att hela saken ska explodera i ansiktet på honom och ta udden av alla sanktioner och fördömanden mot Lukasjenkos Belarus som gjorde en nästan identisk operation i Minsk den 23 maj.

Fortfarande snurrar flera frågor i luften. Var Lukasjenkos arrestering av Protasevitj en aktion avsiktligt lik den misslyckade Wagner-planen, med tanken att internationella fördömande inte skulle bli så starka eftersom Ukraina, USA och Turkiet planerat en liknande aktion för ett år sedan? En annan fråga är om han fått information om Wagner-planen av ukrainska presidentkällor eller av egen eller rysk säkerhetstjänst? Ytterligare en fråga är om säkerhetstjänster överlag inlett en trend med nedtvingade plan för att få tag i personer man önskar arrestera? Får vi se en våg av ”kapningar” i ny tappning framöver?

Ytterligare en fråga är om grävande journalister i väst kommer att försöka sprida ljus över Wagner-skandalens alla hemligheter? Som det varit hittills tycks den stora skandalen vara att operationen misslyckats och eventuellt avslöjats av ukrainska presidentkällor. Däremot inte själva förfarandet att tvinga ned flygplan under falska förespeglingar om nödsituationer. Det som, med all rätt, sågs som en sådan präktig skandal när det skedde i Minsk den 23 maj.

Om USA:s nya Ukraina-politik, en offensiv mot Ryssland (?)

 

Beslutet att stänga tre tv-kanaler genom att införa sanktioner mot dess ägare har skapat debatt i Ukraina och i övriga världen. Ägaren är parlamentsledamot av Oppositionsblocket – För Livet som enligt en opinionsmätning som visar att de är största parti just nu, och att presidentens parti, Folkets Tjänare, störtdykt och bara är näst störst, till skillnad från valet 2019 då de vann en majoritet av parlamentsmandaten, nära 60 %.

I en hearing om saken, arrangerad av Atlantic Council, säger John Herbst, tidigare USA-ambassadör i Ukraina, att stängningen av kanalerna, samt att president Zelenskij kastat ut parlamentsledamoten Oleksandr Dubinsky ur sitt parti, är ”en klar gest till USA” som innefattar en önskan från ukrainsk sida att förbättra relationerna mellan länderna. I mitt förra inlägg gjorde jag en fyllig sammanfattning av hearingen.

En intressant detalj i sammanhanget är att denne Dubinsky var en av flera personer som USA riktat sanktioner mot, med anklagelsen att de blandat sig i det amerikanska presidentvalet. Det handlar då om den s.k. Burisma-affären med Joe Bidens son inblandad och eventuellt även Joe själv. En affär som Trump-Giuliani försökte förmå Ukraina att gräva mer i före amerikanska presidentvalet, eftersom det kunde innehålla detaljer som var komprometterande för Biden. Vilket avfärdats av Demokraterna/Biden som rysk desinformation. Nu har Joe Biden äntrat sin post och fått möjlighet att slå tillbaka och Zelenskij verkar välkomna USA:s ”återkomst” till landet.

Trots Zelenskijs för USA irriterande kommentarer om tillståndet för den amerikanska demokratin, efter stormningen av Capitol Building. Just Atlantic Council skrev på sin hemsida att de kan tolkas som en ”ovälkommen inblandning i USA:s interna angelägenheter” och att USA har anledning att misstänka att Zelenskijs inre krets innehåller personer med ”sympatier för Ryssland” så kommer det också finnas en misstro mot ”det egentliga syftet” med denna typ av kommentarer från presidenten, ”som gör relationerna till landets Väst-partners mer ansträngda”.

Vad Zelenskij sa i intervjun för Axios/HBO var bland annat detta:

”I was very surprised and could not even imagine that something like this could happen in the United States. I believe it was a strong blow to US democracy […] We understood that such things could happen in the world, but no one expected it to happen in the United States. This shows that not everything is ideal […] I didn't want you to have - I can't say revolution, but I didn't want you to have a coup, shooting, and, God forbid, casualties. After that, I think it would be very difficult for the world to see the United States as a symbol of democracy.”

Det här störde alltså många kommentatorer i USA, men visar kanske mer av Zelenskijs politiska naivitet och oerfarenhet.

Annars pratade han betydligt mer om Nato och hur gärna Ukraina ville skynda på vägen mot fullt medlemskap. Detta bör däremot ha gjort USA gladare även om det drogs på en del smilband åt Zelenskijs svar på frågan vad han skulle vilja fråga Biden allra först när han får tillfälle:

"Mr. President, why are we not in NATO yet"?

Foto: Hans Wåhlberg. Den tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland. Omgjord till "Mångfaldens båge" i samband med Eurovisions-finalen där för några år sedan. Symboliken rimmade inte längre med "facts on the ground" och gör det inte heller idag.

Mer vapen till Ukraina?

Oavsett de lite naiva resonemangen hos Zelenskij så är Nato-frågan något som dyker upp allt oftare i ukrainska politiska kommentarer och även ökade vapenleveranser från USA.

Under ovan nämnda AC-hearing påminde ex-ambassadören Herbst om att det var USA, och inte Europa, som levererade vapen till Ukraina när det behövde dem. ”Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, betonade Herbst.

Det verkar inte bara vara retorik. USA:s nyutnämnde utrikesminister Anthony Blinken har ringt sin ukrainske kollega Dmytro Kuleba och lär ha sagt att USA är berett att förse Ukraina med ”lethal weapons”, dödliga vapen. Tidigare har det främst handlat om kommunikationsutrustning, fordon, radarutrustning eller liknande. Blinken försäkrade också Kuleba om att USA kommer att ge fortsatt ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina under Bidens administration. Allt enligt Radio Free Europe.

Vid ytterligare en Atlantic Council-arrangerad hearing med titeln ”Can Biden get Putin out of Ukraine?”, som hölls 8 februari, efterlyser den före detta försvarsministern Andrij Zahorodniuk - som säger sig fortfarande ha täta kontakter med nyckelpersoner inom landets försvarsmakt – ökat militärt stöd från USA och mer vapen. Det skulle sända en signal till Ryssland att alla legala hinder för detta är undanröjda, tror han. Han önskar sig också ökad marin närvaro från Nato i Svarta Havet, och inte bara reaktiv sådan. Han tror att USA och UK kan bli ledande i denna mer ”pro-aktiva” approach. Han hoppas också på ökat stöd från USA för att accelerera Ukrainas integrering med Nato.

Kasta ut Putin ur Ukraina?

Joe Biden lär i ett samtal med Putin den 26 januari understrukit USA:s stöd för Ukrainas suveränitet. Det tolkas som en viss markering för vad Putin kan förvänta sig i kontakterna med USA inför resten av Bidens mandatperiod.

Den före detta försvarsministern i Ukraina, Zahorodniuk, inledde den sistnämnda hearingen med att säga att han tror att konflikten i öst kan eskalera, men att mycket hänger på om USA:s politik gentemot Ryssland blir mer bestämd.

Hanna Sjelest, chef för the Security Studies Program at The Foreign Policy Council “Ukrainian Prism”, säger att president Zelenskij stått för mer kompromisslösa uttalanden riktat mot Ryssland på senare tid, men att frågan är om det bara är en taktisk retorik. Tidigare har många oroat sig för hans kompromissvilja med Ryssland och för att han skulle kunna komma att ”äventyra ukrainska intressen”. Parlamentet är den svaga punkten i försvaret mot Ryssland, menar hon också. Där finns dels det pro-ryska Oppositionsblocket – För Livet, men också delar av presidentens Folkets Tjänare, som ”underminerar” detta försvar, tror hon.

”Putin måste ta Bidens varningar på allvar”, menar Alexander Vershbow, distinguished fellow vi Atlantic Council´s Scowcroft Center for Strategy and Security. Biden har aviserat ”högre kostnader” för Ryssland för att inte vilja förhandla om konflikten i Donbass och om Krim enligt USA:s villkor och att han vill mobilisera sina europeiska allierade och G7-partners att göra detsamma. Hårdare sanktioner och ökat politiskt tryck alltså.

Bidens administration lär bli betydligt aktivare i Ukraina-frågor och tuffare mot Ryssland, tror David Kramer, senior fellow vid Florida International University’s Vaclav Havel Program for Human Rights and Diplomacy. Han tycker USA ska införa tuffare sanktioner men tror inte de får EU med sig.

När sedan frågan kommer upp vad som eventuellt skulle kunna locka Ryssland att sluta ett avtal som får slut på kriget i Donbass så menar Alexander Vershbow att det troligen inte räcker med att lyfta sanktionerna utan kommer också sannolikt att innehålla någon form av garanti för att Ukraina inte ytterligare närmar sig EU och Nato.

Med tanke på vad som i övrigt anförts under hearingen lämnar det ett stort gap mellan de olika sidornas viljor. Ukraina säger sig vilja bli Nato-medlemmar (dock inte folket enligt en färsk opinionsundersökning) och USA uttalar ett helhjärtat stöd för detta, medan Ryssland ser det som det främsta hotet och i princip hela syftet med deras engagemang i östra Ukraina och annektering av Krim har varit att förhindra eller försvåra detta.

Tuffare amerikansk attityd?

En sak som talar för en tuffare attityd mot Ryssland i Ukraina-frågor är Victoria Nulands come-back som nyckelperson i säkerhetsfrågor. Hon har utsetts av Biden till under secretary of State for political affairs (motsvarande ung. statssekreterare för politiska utrikesfrågor) direkt under utrikesminister Blinken.

Victoria Nuland var 2014 USA:s vice statssekreterare för politiska frågor i Eurasia-området och i ett läckt telefonsamtal med amerikanske ambassadören i Kiev föreföll ha hela den nya ukrainska regeringssammansättningen klar för sig, tre veckor innan Euromajdan-demonstrationerna nådde sin kritiska punkt och president Janukovytj flydde landet. ”Fuck the EU”, var hennes kommentar när ambassadören antydde att EU ville komma till en kompromisslösning med Janukovytj.

Å andra sidan tog Biden ett snabbt beslut att blåsa liv i det New Start-avtal om reduktion av kärnvapen som hade löpt ut 5 februari, sedan först USA och sedan Ryssland, som svar på detta, aviserat att inte skriva under för att förnya avtalet.

Det framkom emellertid vid den sistnämnda AC-hearingen att det möjligen också fanns en tanke från Bidens sida att slippa fokus på denna fråga för att kunna rikta den åt annat håll, bland annat mot Ukraina.

Det återstår att se vad den nya Biden-administrationen kommer att uträtta framöver men att det lär bli en betydligt mer aktiv approach i Ukraina och mot Ryssland tror jag vi kan vara säkra på.

Zelenskijs stängning av tv-kanaler – en hearing i Atlantic Councils regi

 

Jag tittade och lyssnade på en hearing arrangerad av Atlantic Council som var mycket intressant av flera skäl.

Den hölls den 9/2 och bar titeln ”Zelenskyy unplugs russian propaganda – What´s Next?”

Det handlade förstås om ukrainske presidenten Zelenskijs beslut att stänga ned tre tv-kanaler, 112 Ukraine, NewsOne och ZIK, ägda av en av oppositionspolitikerna Taras Kozak.

Jag kommer att referera och kommentera hearingen strax, men först några viktiga punkter att känna till om vad som skett. Ni kan också läsa mitt tidigare blogg-inlägg om saken.

Först och främst är det Ukrainas säkerhetsråd som gjort utredningen av Kozak som lett till deras beslut att förorda sanktioner.

Presidenten har sedan godkänt detta och utfärdat ett dekret för parlamentet att rösta om.

Där har talmannen vägrat ta upp det på agendan eftersom han inte anser att det är förenligt med yttrandefriheten.

Dessutom har saken dragits till Högsta Domstolen som nu har att avgöra om sanktionerna är förenliga med lag och om det finns tillräckliga bevis så att anklagelserna kan anses styrkta.

Anklagelserna gäller inblandning i terrorverksamhet. Det finns inget lagstöd för en nedstängning av kanalerna så istället har terroristlagar använts. Dessa anklagelser har inte preciserats men det sägs att det handlar om att Kozak har handlat med rysk kol och sett till att det kommit till de självutropade republikerna Donetsk och möjligen även Luhansk. Kozak äger ett holdingbolag som i sin tur äger tre tv-kanaler och i och med att Kozak beläggs med sanktioner drabbar det även tv-kanalerna, som verkar vara det egentliga syftet med det hela. Bland annat att döma av vad justitieminister Denis Malyuska sa på denna hearing.

Atlantic Council’s Eurasia Centers streamade hearing 9/2:

Deltagare i AC:s hearing var förutom justitieministern också Lesia Vasylenko, parlamentsledamot för partiet Holos (Voice), Peter Pomerantsev, visiting senior fellow Institute of Global Affairs vid London School of Economics samt senior fellow vid SNF Agora Institute vid Johns Hopkins University, samt John Herbst, f.d. USA-ambassadören i Ukraina, numera director för Atlantic Council´s Eurasia Center.

Melinda Haring, deputy director vid Atlantic Council’s Eurasia Center, agerade moderator.

Nå vad kom då fram vid denna hearing?

 

Lagvidrigt eller inte?

Detta var första frågan som diskuterades. Justitieminister Malyuskas svar är ”pretty lawful” [sic]. Han räknar sedan upp siffror för hur många privatpersoner och företag som redan är sanktionerade på presidentens order. Dvs. eftersom Zelenskij har gjort samma sak med andra så är det lagligt och OK (?). Skillnaden med den debatt som råder nu är att fallet med Kozak fått sån uppmärksamhet och blivit synlig för allmänheten. Lagen säger att det är fullt tillåtet för presidenten att stänga ned tv-kanaler om det handlar om utländska staters eller organisationers, eller utländska personers aktivitet men också gällande ”subjects of terrorist activity”. Det är just detta som har åberopats av landets säkerhetsråd som skäl för att sanktionera den ukrainske medborgaren och parlamentsledamoten Taras Kozak. Han ska ha varit inblandad i terroristaktivitet.

Men justitieministern säger att grunden till anklagelsen är hemlig men kan tas till Högsta Domstolen för bedömning vilket också gjorts. ”So, it is quite OK”, säger han slutligen. Det bästa hade varit, fortsätter han, om vårt land haft en lag som hade möjliggjort stängning av tv-kanaler som för utländsk propaganda och ”hjärntvättar vårt folk och används som verktyg i ett hybrid-krig”. Men det ville inte parlamentet godkänna. Alltså måste sanktions-verktyget användas.

 

Varför just nu?

Parlamentsledamoten Lesia Vasylenko (Holos) får sedan frågan varför Zelenskij gjort detta nu och inte tidigare? Har något ändrats i kanalernas utbud?

Det tar tid att förbereda en sån här sak, grunden till anklagelserna ligger i aktiviteter 2018, tror hon. Det är den tekniska sidan av svaret. Den politiska är intressant, säger hon, och påpekar att kanalerna har sänt så långt tillbaka som 2013. Sedan 2014, då hon menar att den ryska aggressionen mot Ukraina påbörjades, har regeringar haft tillfälle att stänga dem. Landets säkerhetsråd borde ha undersökt dem tidigare tycker hon men har inget riktigt svar på varför det inte gjorts.

Men vad som hänt nu är att ett av landets oppositionspartier (Oppositionsblocket För Livet som Kozak är medlem av) i opinionsmätningar ser ut att vara största partiet. Så för att ”skära av syretillförseln” till detta parti, fortsätter Vasylenko, var det nödvändigt att stänga de Kozak-ägda kanalerna. Detta är i alla fall en teori som diskuteras just nu, säger hon. Hur bedömningen blir från Högsta Domstolen kommer att ge svar på frågorna varför detta gjorts nu, tror hon. Om det bara handlar om ett politiskt drag av presidenten så kommer det att tydliggöras av domstolen. Men så tillägger hon: ”Om det sistnämnda händer är det farligt för det kommer innebära att Oppositionsblocket För Livet blir ännu populärare”, det blir ”offer för politiskt förtryck”. Kanalerna kommer att startas igen och bli ännu populärare. Då kommer de ha möjlighet att sprida ännu mer av den ”farliga manipulation” som de sprider idag, hävdar hon. Det är ofta en ”blandning av sanning med felaktig information och feltolkningar”, menar hon. Vilket i slutändan är en aggression mot det ukrainska folket, fortsätter hon. Så hon hoppas verkligen att det finns starka skäl ihopsamlade av säkerhetsrådet för sanktionerna så att inte Högsta Domstolen underkänner beslutet.

 F.d. ambassadören Herbst tycker Zelenskij gjort rätt och ger ett exempel ur ”den amerikanska demokratins underbara historia” som handlar om när Abraham Lincoln gjorde ett liknande drag för att värna landets säkerhet.

 

Kanalernas innehåll och dess ”farlighet”

Pomerantsev redogör för kanalernas innehåll. De hade ca 5-6 % av tittarna i Ukraina. Ganska låg andel. De är nischade nyhetskanaler och har inga nöjesprogram. Ungefär samma andel som Porosjenkos nyhetskanal har. De driver en linje som är ganska ”farlig” men ”inte nödvändigtvis pro-rysk men som syftar till att hävda att Ukrainas kontakter med Väst underminerar suveräniteten”. Väst är alltså ”lika dåliga som Ryssland”. Det är olika narrativ som att USA vill komma åt mark i Ukraina eller att de driver Soros-narrativet (liknande Ungerns narrativ). Men de här narrativen finns också i andra tv-kanaler än dessa tre. De ägs av oligarker som driver sina egna intressen. ”I Storbritannien har vi en institution som granskar faktainnehåll och opartiskhet i nyhetssändningar. Varken ert [USA:s/min anm.] Fox News eller de här kanalerna bedriver journalistik.

Här följer en lång tystnad och ett nervöst skratt hörs, antagligen från moderatorn.

Pomerantsev fortsätter sedan:  ”Det är vad Ukraina behöver just nu, en granskande institution, styrd av klara lagar som är vedertagna för demokratier.”

Moderatorn ger sedan en intressant kommentar: ”Tack Peter, vi kan alltid räkna med att du är provokativ”.

Min egen reaktion här är att Pomerantsev var oerhört relevant. Men uppfattas alltså av moderatorn som representerar Atlantic Council som ”provokativ”.

Moderatorn ställer sedan frågan om det finns andra kanaler som borde stängas?

Vasylenko (Holos) svarar att dessa tre är de farligaste. Andra kanaler representerar inte ”Ukrainas femtekolonnare”. Ett uttryck som är ”vanligt i Ukraina och står för Rysslands mångåriga inflytande över Ukraina”. Så dessa kanaler har fungerat som en ”trojansk häst” i Ukraina, avslutar hon.

Syftet ska alltså vara Kremls intresse av att Ukraina inte driver alltför nära EU och Västländerna. Hon hade gärna sett att beslutet kommit tidigare. Det har tagit för lång tid. Men nu har det blivit en internationell fråga att möta rysk desinformation Mer internationell samordning behövs från Ukrainas sida.

Sen säger hon något intressant: ”Jag är orolig för att olika internationella plattformar, som Europarådet, FN och andra internationella plattformar ”kommer att ta upp saken och hävda att detta är ett brott mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och att detta betyder att Ukraina är ett odemokratiskt land. Ja, ni vet den retorik som ofta sprids av Ryssland och deras allierade”. Hon hoppas istället att ledare för demokratiska länder ska genomföra åtgärder för att möta ”rysk desinformation”.

Peter Pomerantsev kommenterar detta från ett intressant perspektiv:

”Lesia använder uttrycket informations-aggression ganska ofta och jag vet vad hon menar. Men det finns inte mycket av laglig konsensus vad det är. EU tog sitt European Democracy Action Plan som togs i december, där just frågan om desinformation togs upp stort och sätter upp en sorts ”vision för Europas digitala framtid”. Den säger sig inte vilja möta desinformation med någon form av ”sanningsdomstol” eftersom det egentligen inte handlar om ”fake news [eller en silly tweet]”. Det är en del av demokratin. Vi behöver tänka noggrant för att fastställa exakt vad konceptet desinformation innebär. EU har ingen klar bild av det och det återstår att definieras. Det kommer alltid att vara svårt i en demokrati att fastställa vad desinformation innebär avseende ”innehåll”, men vad vi kan tala om är ”beteendeformer, finansiering, transparens”. Att komma fram till en gemensam demokratiskt grundad definition är något som måste göras gemensamt [internationellt] och jag tror inte det kan handla om innehåll eftersom demokratier, av goda skäl, har ganska hög ribba när det gäller att definiera desinformation avseende innehåll. Så när vi använder uttryck som ”information aggression” så ska vi veta vad vi menar. Viktigt också med en enighet om saken och införande av kännbara internationella sanktioner. Men ”vi måste förstås konceptualisera saken, vi kan inte gå omkring och strö dessa uttryck omkring oss”.

 

Varför är terroranklagelserna inte specificerade?

Moderatorn frågar sedan justitieministern varför anklagelserna om Kozaks inblandning i ”terrorverksamhet” inte är specificerade?  

Justitieministern påpekar att ”finansiering av terrorism” är en sak som kan leda till sanktioner. ”Viktigt att komma ihåg är att bevisbördan för att införa sanktioner är lägre än det är för att bevisa ett brott”. Så om säkerhetsrådet säger att det finns bevis för att en person är inblandad i terrorverksamhet så är det tillräckligt. Sedan får Högsta domstolen avgöra om det är tillräckligt”.

Min egen kommentar här är att det låter som ett sorts cirkelresonemang som är lite luddigt. Om säkerhetsrådet säger att det finns bevis så är det tillräckligt, men sedan får vi se om Högsta Domstolen bedömer att det är tillräckligt [??])

Justitieministern tar sedan upp frågan om Ukrainas begäran till Youtube att stänga kanalernas sändningar där och avslöjar att Ukraina har bett USA att göra en liknande begäran och då kommer de ”säkert att hörsamma begäran”.

 

Stängning av fler kanaler?

Moderatorn ställer en följdfråga och går då in på innehåll i flera andra kanaler som sänder genom sociala medier och undrar om Ukraina kommer att titta närmare på sådana kanaler som har ”extremt innehåll”?

Justiteministern svarar att det finns de som granskar sådant men det finns inget lagligt ramverk för att driva sådana saker. Vi behöver ett lagligt ramverk för att möta ”propaganda och hjärntvätt … från Ryssland”. Det finns bara terrorist-anklagelser som är ”svåra att bevisa”.

Moderatorn frågar sedan Herbst hur USA kan vara för yttrandefrihet och ändå stödja Zelenskijs beslut?

Han svara att han förstår att personer som ”är djupt intresserade av yttrandefrihet är oroade av beslutet” men åberopar ”sunt förnuft” och förståelse för ”omständigheterna”. Ryssland bedriver ett krig i Ukraina och ”om det inte varit krig så hade det inte behövts”. Men ”Europa har inte starkt nog stöttat Ukraina, med några få undantag, så det förvånar inte att de inte tagit hänsyn till dessa omständigheter”. USA ser inte beslutet som en attack mot yttrandefriheten, avslutar han.

Pomerantsev lägger till här att problemet med Ukrainas hela mediemiljö är att oligarker alltid har drivit tv-kanaler för att bevaka sina intressen och folket har låg tilltro till alla kanaler och vill verkligen ha något nytt. Folk är inte dumma och de allra flesta vet att dessa tre kanaler är pro-ryska. Men de litar inte på någon kanal. Man kan önska sig att en mer objektiv kanal men vad som behövs är en stark laglig restriktion med höga krav, och han hänvisar igen till Storbritanniens institution för media-granskning. Men hur kan Ukraina få en modig sådan institution som inte räds att gå till domstol mot starka affärsintressen/oligarker och lita på att domstolen inte är korrumperad? Det är en hel samling saker som måste ändras. ”Det finns ingen magisk tv-kanal som man kan bilda. Det är ett helt system som måste rättas till”.

Moderatorn säger sedan; ”OK, vi har en massa jobb att göra helt klart”.

Min egen fråga här är vad hon menade med detta? Bara en dålig formulering eller att ”vi” är Atlantic Council? Eller USA? Ukraina tycks inte finnas med i bilden här, på tal om ”falsk information” om utländsk intervention från Väst.

 

En gest mot Biden och USA?

Frågan kommer sedan om Bidens presidentskap har något att göra med Zelenskijs plötsliga USA-tillvända beslut?

Lesia Vasylenko svarar inte direkt på frågan men säger att det är välkommet med en tätare kontakt med USA. Nato-medlemskap är ett mål för Ukraina för att hålla Ryssland i schack. Hon säger också att Holos lagt ett förslag om att det ska bli åtalbart att konferera med Ryssland utanför officiella kanaler om fredsförslag rörande Donbass. Något som tydligen Medvedtjuk (ledaren för Oppositionsblocket) har gjort.

Herbst säger däremot klart och tydligt att Zelenskijs beslut och petningen av Oleksandr Dubinsky* är en klar gest till USA som innehåller en önskan att förbättra relationerna mellan länderna, efter en tid då Trump försökt dra in Zelenskij i amerikansk politik. Herbst påminner sedan att det var USA som levererade vapen till Ukraina när de behövde det och inte Europa. Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, avslutar han.

(* Dubinsky var parlamentsledamot för presidentens parti Folkets Tjänare men sparkades nyligen ut ur partiet på presidentens initiativ)

 

Vart tog tittarna vägen, vad har de för alternativ, vem lyssnar på dem?

Två tredjedelar av de tre stängda kanalernas tittare tycks ha gått över till Nasj och resten till olika andra kanaler. En ukrainsk kanal, Dom, vänder sig till Donbass och sänder online och över satellit.

Pomerantsev tror att Dom håller en god journalistisk profil och har en av de bästa journalisterna anställd som förstår Donbass-problematiken. Han påpekar också att det handlar om att ”förstå sin publik och inte tala nedsättande om dem eller till dem”. ”Man måste förstå folk och deras behov och ha lokal förankring. Du kan inte bara dyka upp uppifrån och säga ´hej, jag är Västs röst´. Man måste förstå människors liv och intressera sig för vad de önskar sig”. Han tycker Radio Free Europe gör ett bra jobb i Ukraina och har inget emot att Voice of America eller andra mediekanaler bedriver verksamhet där men ”det är viktigt att dessa kanaler inte blir inlåsta i den liberala bubblan”. Det är väldigt viktigt att de kommunicerar inte bara med Lesias väljare (Holos) utan också dem som tittar på de här kanalerna [som sanktionerats]. Det räcker inte att nå de som redan är övertygade utan också dessa svåråtkomliga röster utanför bubblan/filtret”.

Justitieministern besvarar till sist frågan om sannolikheten att Högsta Domstolen godkänner presidentens beslut? Han svarar att det finns inga garantier alls.

Ukrainska nedslag mot pressfrihet och opposition i skuggan av ryska

 

Under tiden som världens blickar riktas mot Ryssland och hur Putins regering med olika medel försöker kväsa oppositionen och pressfriheten i allmänhet och Navalnyj i synnerhet så har en liknande utveckling påbörjats i Ukraina.

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij har utfärdat ett dekret som förbjuder tre tv-kanaler att sända. Dessa ägs av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen ska ytterst vara att dessa finansieras av Ryssland, vilket än så länge bara är ett påstående utan vidare bevisning.

Sanktionerna innebär förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hör att just Oppositionsplattformen – För Livet i den senaste opinionsmätningen visat sig vara största partiet i nuläget med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, nu ligger på knappt 21 %. En störtdykning från de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet har idag.

Det tycks uppenbart att nedstängningen av tv-kanalerna är ett försök att tysta partiet. Beslutet om nedstängningen motiveras förstås inte så utan istället att det är ett sätt att eliminera rysk inblandning i ukrainsk politik. Nämnde Medvedtjuk är förvisso vän med Putin och rysk medborgare från början, och partiet brukar beskrivas som pro-ryskt. Det är dock en sanning med modifikation. En stor minoritet av de ukrainska medborgarna är etniska ryssar och en ännu högre andel har ryska som modersmål och många har dessutom både vänner, familj och affärskontakter i Ryssland. Med andra ord finns de facto intressen av goda förbindelser med grannlandet samt också en oro för ryska språkets ställning i Ukraina hos många av landets medborgare. Det är emellertid ett enkelt sätt att sätta ett Kainsmärke i pannan hos politiska motståndare att framhäva det pro-ryska och sätta Ryssland som det egentliga målet för den här typen av repressiva åtgärder.

Nu har presidentens dekret tillfälligt fastnat hos talmannen Razumkov som vägrat att sätta det på parlamentets agenda för omröstning, åtminstone enligt hemsidan för en av de bannlysta tv-kanalerna 112. Det återstår att se om han pressas att ändra sig.

Mer repressiva åtgärder mot press- och yttrandefrihet att vänta?

Till detta kan läggas att landets Departement för Kultur och Informationspolitik har sänt beslutet om nedstängning (formellt taget av Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet)till Youtube med begäran att de också stänger sin tjänst för dessa kanaler.

Enligt källorinom säkerhetstjänsten kan det tänkas att myndigheterna introducerar liknande åtgärder mot andra media om det skulle visa sig att de arbetar emot landets intressen och nationella säkerhet och därmed ”spelar motståndaren i händerna”, vilket förstås måste tolkas som Ryssland. Frågan är om man därmed anser att 23 % av befolkningen (som dessutom inte räknats bland de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk) är landsförrädare?

En medlem av partiet Holos har också föreslagit att stänga ute journalister från de tre sanktionerade kanalerna från parlamentet, det vill säga i stort sett ett besöksförbud.

Hittills har protesterna inskränkt sig till att två hittills icke namngivna personer har lämnat en stämningsansökan mot presidenten till landets Högsta Domstol.

Internationella reaktioner?

OSSE:s representant för Pressfrihet, Dunja Mijatovic, har uttryckt sin oro över presidentens initiativ med att bland annat säga:

”Banning broadcasts is one of the most extreme forms of interference in media freedom and should only be applied in exceptional circumstances”.

Enligt Radio Free Europe har också EU reagerat och ifrågasatt beslutet. EU:s talesman för utrikesfrågor Josep Borrell har den 3/2 skickat ett brev till Zelenskij där han lär ha skrivit att Ukrainas rätt att försvara sig mot manipulation av information och desinformationskampanjer från utlandet men att ”detta inte får ske på bekostnad av pressfriheten och måste göras med full respekt för fundamentala rättigheter och friheter samt följa internationella standarder”.

Vilket helt emotsägs av Mykola Totjytsky, ordförande för Ukrainas EU-delegation, som istället påstår att EU ställt sig positiva till beslutet om sanktionerna. Han använder till och med större ord än så:

"I can say that today, starting in the morning, yesterday evening, the European Commission, the European External Action Service reacted extremely favorably to yesterday's NSDC decision on our sanctions […]”.

Under presidentens möte med G7-länderna nyligen hade frågan varit uppe till diskussion men det enda vi får veta av presidentens stabschef Andrij Yermak är att ”yttrandefrihet och friheten för journalister att arbeta har varit och förblir en prioritet för den ukrainska staten. Ukrainas president betonade att det inte finns några hot mot yttrandefriheten i vårt land”. Detta enligt presidentens egen hemsida.

 USA klappar dock i händerna. I ett uttalande från USA-ambassaden i Kiev sägs bl.a. detta (enligt Unian):

”USA supports Ukraine's efforts yesterday to counter Russia's malign influence, in line with Ukrainian law, in defense of its sovereignty and territorial integrity […]".

Det är alltså Rysslands ”ondskefulla inflytande” som här bekämpas och inte pressfriheten och den politiska viljan hos 23 % av befolkningen ignoreras här helt som faktor i sammanhanget.

Estland och Litauen har också sällat sig till lovsångskören.

Nå, Sverige då?

Ja, jag har då inte hört något.

Däremot har Reportrar Utan Gränser efterfrågat svenska sanktioner mot Ryssland tills attackerna mot pressfriheten upphör.

Det skulle ju kunna sätta regeringen i bryderi över hur den ska ställa sig till Ukrainas attack.

Att möta opposition med repression

Den ukrainske presidenten Zelenskij har hittills setts som en person som, med sina rötter i östra delen av landet, har förutsättningar att åstadkomma försoning mellan landsdelarna, få slut på kriget och med tiden ena landet. Nu förefaller hans stjärna vara i dalande och han agerar allt mer pressat. Det förefaller uppenbart att detta är ett led i att störa den främsta oppositionen. Det är då väldigt lämpligt att den råkar vara stämplad som pro-rysk. Men det eliminerar inte det faktum att det är en opposition och att den för närvarande företräder nästan en av fyra ukrainare.

Att möta opposition med repression bör fördömas varhelst det sker.