Zelenskijs stängning av tv-kanaler – en hearing i Atlantic Councils regi

 

Jag tittade och lyssnade på en hearing arrangerad av Atlantic Council som var mycket intressant av flera skäl.

Den hölls den 9/2 och bar titeln ”Zelenskyy unplugs russian propaganda – What´s Next?”

Det handlade förstås om ukrainske presidenten Zelenskijs beslut att stänga ned tre tv-kanaler, 112 Ukraine, NewsOne och ZIK, ägda av en av oppositionspolitikerna Taras Kozak.

Jag kommer att referera och kommentera hearingen strax, men först några viktiga punkter att känna till om vad som skett. Ni kan också läsa mitt tidigare blogg-inlägg om saken.

Först och främst är det Ukrainas säkerhetsråd som gjort utredningen av Kozak som lett till deras beslut att förorda sanktioner.

Presidenten har sedan godkänt detta och utfärdat ett dekret för parlamentet att rösta om.

Där har talmannen vägrat ta upp det på agendan eftersom han inte anser att det är förenligt med yttrandefriheten.

Dessutom har saken dragits till Högsta Domstolen som nu har att avgöra om sanktionerna är förenliga med lag och om det finns tillräckliga bevis så att anklagelserna kan anses styrkta.

Anklagelserna gäller inblandning i terrorverksamhet. Det finns inget lagstöd för en nedstängning av kanalerna så istället har terroristlagar använts. Dessa anklagelser har inte preciserats men det sägs att det handlar om att Kozak har handlat med rysk kol och sett till att det kommit till de självutropade republikerna Donetsk och möjligen även Luhansk. Kozak äger ett holdingbolag som i sin tur äger tre tv-kanaler och i och med att Kozak beläggs med sanktioner drabbar det även tv-kanalerna, som verkar vara det egentliga syftet med det hela. Bland annat att döma av vad justitieminister Denis Malyuska sa på denna hearing.

Atlantic Council’s Eurasia Centers streamade hearing 9/2:

Deltagare i AC:s hearing var förutom justitieministern också Lesia Vasylenko, parlamentsledamot för partiet Holos (Voice), Peter Pomerantsev, visiting senior fellow Institute of Global Affairs vid London School of Economics samt senior fellow vid SNF Agora Institute vid Johns Hopkins University, samt John Herbst, f.d. USA-ambassadören i Ukraina, numera director för Atlantic Council´s Eurasia Center.

Melinda Haring, deputy director vid Atlantic Council’s Eurasia Center, agerade moderator.

Nå vad kom då fram vid denna hearing?

 

Lagvidrigt eller inte?

Detta var första frågan som diskuterades. Justitieminister Malyuskas svar är ”pretty lawful” [sic]. Han räknar sedan upp siffror för hur många privatpersoner och företag som redan är sanktionerade på presidentens order. Dvs. eftersom Zelenskij har gjort samma sak med andra så är det lagligt och OK (?). Skillnaden med den debatt som råder nu är att fallet med Kozak fått sån uppmärksamhet och blivit synlig för allmänheten. Lagen säger att det är fullt tillåtet för presidenten att stänga ned tv-kanaler om det handlar om utländska staters eller organisationers, eller utländska personers aktivitet men också gällande ”subjects of terrorist activity”. Det är just detta som har åberopats av landets säkerhetsråd som skäl för att sanktionera den ukrainske medborgaren och parlamentsledamoten Taras Kozak. Han ska ha varit inblandad i terroristaktivitet.

Men justitieministern säger att grunden till anklagelsen är hemlig men kan tas till Högsta Domstolen för bedömning vilket också gjorts. ”So, it is quite OK”, säger han slutligen. Det bästa hade varit, fortsätter han, om vårt land haft en lag som hade möjliggjort stängning av tv-kanaler som för utländsk propaganda och ”hjärntvättar vårt folk och används som verktyg i ett hybrid-krig”. Men det ville inte parlamentet godkänna. Alltså måste sanktions-verktyget användas.

 

Varför just nu?

Parlamentsledamoten Lesia Vasylenko (Holos) får sedan frågan varför Zelenskij gjort detta nu och inte tidigare? Har något ändrats i kanalernas utbud?

Det tar tid att förbereda en sån här sak, grunden till anklagelserna ligger i aktiviteter 2018, tror hon. Det är den tekniska sidan av svaret. Den politiska är intressant, säger hon, och påpekar att kanalerna har sänt så långt tillbaka som 2013. Sedan 2014, då hon menar att den ryska aggressionen mot Ukraina påbörjades, har regeringar haft tillfälle att stänga dem. Landets säkerhetsråd borde ha undersökt dem tidigare tycker hon men har inget riktigt svar på varför det inte gjorts.

Men vad som hänt nu är att ett av landets oppositionspartier (Oppositionsblocket För Livet som Kozak är medlem av) i opinionsmätningar ser ut att vara största partiet. Så för att ”skära av syretillförseln” till detta parti, fortsätter Vasylenko, var det nödvändigt att stänga de Kozak-ägda kanalerna. Detta är i alla fall en teori som diskuteras just nu, säger hon. Hur bedömningen blir från Högsta Domstolen kommer att ge svar på frågorna varför detta gjorts nu, tror hon. Om det bara handlar om ett politiskt drag av presidenten så kommer det att tydliggöras av domstolen. Men så tillägger hon: ”Om det sistnämnda händer är det farligt för det kommer innebära att Oppositionsblocket För Livet blir ännu populärare”, det blir ”offer för politiskt förtryck”. Kanalerna kommer att startas igen och bli ännu populärare. Då kommer de ha möjlighet att sprida ännu mer av den ”farliga manipulation” som de sprider idag, hävdar hon. Det är ofta en ”blandning av sanning med felaktig information och feltolkningar”, menar hon. Vilket i slutändan är en aggression mot det ukrainska folket, fortsätter hon. Så hon hoppas verkligen att det finns starka skäl ihopsamlade av säkerhetsrådet för sanktionerna så att inte Högsta Domstolen underkänner beslutet.

 F.d. ambassadören Herbst tycker Zelenskij gjort rätt och ger ett exempel ur ”den amerikanska demokratins underbara historia” som handlar om när Abraham Lincoln gjorde ett liknande drag för att värna landets säkerhet.

 

Kanalernas innehåll och dess ”farlighet”

Pomerantsev redogör för kanalernas innehåll. De hade ca 5-6 % av tittarna i Ukraina. Ganska låg andel. De är nischade nyhetskanaler och har inga nöjesprogram. Ungefär samma andel som Porosjenkos nyhetskanal har. De driver en linje som är ganska ”farlig” men ”inte nödvändigtvis pro-rysk men som syftar till att hävda att Ukrainas kontakter med Väst underminerar suveräniteten”. Väst är alltså ”lika dåliga som Ryssland”. Det är olika narrativ som att USA vill komma åt mark i Ukraina eller att de driver Soros-narrativet (liknande Ungerns narrativ). Men de här narrativen finns också i andra tv-kanaler än dessa tre. De ägs av oligarker som driver sina egna intressen. ”I Storbritannien har vi en institution som granskar faktainnehåll och opartiskhet i nyhetssändningar. Varken ert [USA:s/min anm.] Fox News eller de här kanalerna bedriver journalistik.

Här följer en lång tystnad och ett nervöst skratt hörs, antagligen från moderatorn.

Pomerantsev fortsätter sedan:  ”Det är vad Ukraina behöver just nu, en granskande institution, styrd av klara lagar som är vedertagna för demokratier.”

Moderatorn ger sedan en intressant kommentar: ”Tack Peter, vi kan alltid räkna med att du är provokativ”.

Min egen reaktion här är att Pomerantsev var oerhört relevant. Men uppfattas alltså av moderatorn som representerar Atlantic Council som ”provokativ”.

Moderatorn ställer sedan frågan om det finns andra kanaler som borde stängas?

Vasylenko (Holos) svarar att dessa tre är de farligaste. Andra kanaler representerar inte ”Ukrainas femtekolonnare”. Ett uttryck som är ”vanligt i Ukraina och står för Rysslands mångåriga inflytande över Ukraina”. Så dessa kanaler har fungerat som en ”trojansk häst” i Ukraina, avslutar hon.

Syftet ska alltså vara Kremls intresse av att Ukraina inte driver alltför nära EU och Västländerna. Hon hade gärna sett att beslutet kommit tidigare. Det har tagit för lång tid. Men nu har det blivit en internationell fråga att möta rysk desinformation Mer internationell samordning behövs från Ukrainas sida.

Sen säger hon något intressant: ”Jag är orolig för att olika internationella plattformar, som Europarådet, FN och andra internationella plattformar ”kommer att ta upp saken och hävda att detta är ett brott mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och att detta betyder att Ukraina är ett odemokratiskt land. Ja, ni vet den retorik som ofta sprids av Ryssland och deras allierade”. Hon hoppas istället att ledare för demokratiska länder ska genomföra åtgärder för att möta ”rysk desinformation”.

Peter Pomerantsev kommenterar detta från ett intressant perspektiv:

”Lesia använder uttrycket informations-aggression ganska ofta och jag vet vad hon menar. Men det finns inte mycket av laglig konsensus vad det är. EU tog sitt European Democracy Action Plan som togs i december, där just frågan om desinformation togs upp stort och sätter upp en sorts ”vision för Europas digitala framtid”. Den säger sig inte vilja möta desinformation med någon form av ”sanningsdomstol” eftersom det egentligen inte handlar om ”fake news [eller en silly tweet]”. Det är en del av demokratin. Vi behöver tänka noggrant för att fastställa exakt vad konceptet desinformation innebär. EU har ingen klar bild av det och det återstår att definieras. Det kommer alltid att vara svårt i en demokrati att fastställa vad desinformation innebär avseende ”innehåll”, men vad vi kan tala om är ”beteendeformer, finansiering, transparens”. Att komma fram till en gemensam demokratiskt grundad definition är något som måste göras gemensamt [internationellt] och jag tror inte det kan handla om innehåll eftersom demokratier, av goda skäl, har ganska hög ribba när det gäller att definiera desinformation avseende innehåll. Så när vi använder uttryck som ”information aggression” så ska vi veta vad vi menar. Viktigt också med en enighet om saken och införande av kännbara internationella sanktioner. Men ”vi måste förstås konceptualisera saken, vi kan inte gå omkring och strö dessa uttryck omkring oss”.

 

Varför är terroranklagelserna inte specificerade?

Moderatorn frågar sedan justitieministern varför anklagelserna om Kozaks inblandning i ”terrorverksamhet” inte är specificerade?  

Justitieministern påpekar att ”finansiering av terrorism” är en sak som kan leda till sanktioner. ”Viktigt att komma ihåg är att bevisbördan för att införa sanktioner är lägre än det är för att bevisa ett brott”. Så om säkerhetsrådet säger att det finns bevis för att en person är inblandad i terrorverksamhet så är det tillräckligt. Sedan får Högsta domstolen avgöra om det är tillräckligt”.

Min egen kommentar här är att det låter som ett sorts cirkelresonemang som är lite luddigt. Om säkerhetsrådet säger att det finns bevis så är det tillräckligt, men sedan får vi se om Högsta Domstolen bedömer att det är tillräckligt [??])

Justitieministern tar sedan upp frågan om Ukrainas begäran till Youtube att stänga kanalernas sändningar där och avslöjar att Ukraina har bett USA att göra en liknande begäran och då kommer de ”säkert att hörsamma begäran”.

 

Stängning av fler kanaler?

Moderatorn ställer en följdfråga och går då in på innehåll i flera andra kanaler som sänder genom sociala medier och undrar om Ukraina kommer att titta närmare på sådana kanaler som har ”extremt innehåll”?

Justiteministern svarar att det finns de som granskar sådant men det finns inget lagligt ramverk för att driva sådana saker. Vi behöver ett lagligt ramverk för att möta ”propaganda och hjärntvätt … från Ryssland”. Det finns bara terrorist-anklagelser som är ”svåra att bevisa”.

Moderatorn frågar sedan Herbst hur USA kan vara för yttrandefrihet och ändå stödja Zelenskijs beslut?

Han svara att han förstår att personer som ”är djupt intresserade av yttrandefrihet är oroade av beslutet” men åberopar ”sunt förnuft” och förståelse för ”omständigheterna”. Ryssland bedriver ett krig i Ukraina och ”om det inte varit krig så hade det inte behövts”. Men ”Europa har inte starkt nog stöttat Ukraina, med några få undantag, så det förvånar inte att de inte tagit hänsyn till dessa omständigheter”. USA ser inte beslutet som en attack mot yttrandefriheten, avslutar han.

Pomerantsev lägger till här att problemet med Ukrainas hela mediemiljö är att oligarker alltid har drivit tv-kanaler för att bevaka sina intressen och folket har låg tilltro till alla kanaler och vill verkligen ha något nytt. Folk är inte dumma och de allra flesta vet att dessa tre kanaler är pro-ryska. Men de litar inte på någon kanal. Man kan önska sig att en mer objektiv kanal men vad som behövs är en stark laglig restriktion med höga krav, och han hänvisar igen till Storbritanniens institution för media-granskning. Men hur kan Ukraina få en modig sådan institution som inte räds att gå till domstol mot starka affärsintressen/oligarker och lita på att domstolen inte är korrumperad? Det är en hel samling saker som måste ändras. ”Det finns ingen magisk tv-kanal som man kan bilda. Det är ett helt system som måste rättas till”.

Moderatorn säger sedan; ”OK, vi har en massa jobb att göra helt klart”.

Min egen fråga här är vad hon menade med detta? Bara en dålig formulering eller att ”vi” är Atlantic Council? Eller USA? Ukraina tycks inte finnas med i bilden här, på tal om ”falsk information” om utländsk intervention från Väst.

 

En gest mot Biden och USA?

Frågan kommer sedan om Bidens presidentskap har något att göra med Zelenskijs plötsliga USA-tillvända beslut?

Lesia Vasylenko svarar inte direkt på frågan men säger att det är välkommet med en tätare kontakt med USA. Nato-medlemskap är ett mål för Ukraina för att hålla Ryssland i schack. Hon säger också att Holos lagt ett förslag om att det ska bli åtalbart att konferera med Ryssland utanför officiella kanaler om fredsförslag rörande Donbass. Något som tydligen Medvedtjuk (ledaren för Oppositionsblocket) har gjort.

Herbst säger däremot klart och tydligt att Zelenskijs beslut och petningen av Oleksandr Dubinsky* är en klar gest till USA som innehåller en önskan att förbättra relationerna mellan länderna, efter en tid då Trump försökt dra in Zelenskij i amerikansk politik. Herbst påminner sedan att det var USA som levererade vapen till Ukraina när de behövde det och inte Europa. Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, avslutar han.

(* Dubinsky var parlamentsledamot för presidentens parti Folkets Tjänare men sparkades nyligen ut ur partiet på presidentens initiativ)

 

Vart tog tittarna vägen, vad har de för alternativ, vem lyssnar på dem?

Två tredjedelar av de tre stängda kanalernas tittare tycks ha gått över till Nasj och resten till olika andra kanaler. En ukrainsk kanal, Dom, vänder sig till Donbass och sänder online och över satellit.

Pomerantsev tror att Dom håller en god journalistisk profil och har en av de bästa journalisterna anställd som förstår Donbass-problematiken. Han påpekar också att det handlar om att ”förstå sin publik och inte tala nedsättande om dem eller till dem”. ”Man måste förstå folk och deras behov och ha lokal förankring. Du kan inte bara dyka upp uppifrån och säga ´hej, jag är Västs röst´. Man måste förstå människors liv och intressera sig för vad de önskar sig”. Han tycker Radio Free Europe gör ett bra jobb i Ukraina och har inget emot att Voice of America eller andra mediekanaler bedriver verksamhet där men ”det är viktigt att dessa kanaler inte blir inlåsta i den liberala bubblan”. Det är väldigt viktigt att de kommunicerar inte bara med Lesias väljare (Holos) utan också dem som tittar på de här kanalerna [som sanktionerats]. Det räcker inte att nå de som redan är övertygade utan också dessa svåråtkomliga röster utanför bubblan/filtret”.

Justitieministern besvarar till sist frågan om sannolikheten att Högsta Domstolen godkänner presidentens beslut? Han svarar att det finns inga garantier alls.

Terrorresor till Ukraina?

För ett par dagar sedan kom ett TT-meddelande som kungjorde att svensk polis utreder krigsbrott utförda i Ukraina av en svenskbaserad person. Om det är en svensk medborgare framgår inte av meddelandet utan personen beskrivs som svenskbaserad. Exakt vad denne gjort framgår inte heller men brotten ska ha begåtts under 2014. Enligt Säpo har en handfull svenskar åkt till Ukraina för att slåss i frivilligbataljoner på den ukrainska sidan i konflikten. Detta är väl känt sedan tidigare och personen kan mycket väl ha ingått i den s.k. Azov-bataljonen som jag skrivit om tidigare. Enligt Säpo delar flera av personerna som deltar för ukrainska regeringssidan vit makt-miljöns värderingar och har tidigare visat våldsbenägenhet och intresse för vapen och sprängmedel.

Det är betryggande att notera att det svenska rättssystemet fungerar. Personer som gör sig skyldiga till krigsbrott utomlands kan identifieras och lagföras här. Det svenska rättsmaskineriet har alltså både möjlighet och vilja att göra just detta. Det är positivt alldeles oavsett hur domen nu kommer att falla. Det har ju tidigare rapporterats om frustration bland svenska åklagare och poliser som utreder krigsbrott över bristande resurser och att detta skulle kunna leda till att krigsförbrytare går fria.

Men det är också intressant eftersom det aktualiserar den debatt om s.k. terrorresor som förts tidigare under året. Sverigedemokraterna har ju exempelvis föreslagit att de som företar ”jihadresor” ska fråntas sitt medborgarskap vid hemkomsten vilket jag problematiserat i tidigare inlägg.

Men även många andra menar ju att de lagar som finns inte är tillräckliga och att det bör bli straffbart att delta i strider eller träning med stridande enheter oavsett om krigsförbrytelser begås. Det låter inte helt orimligt men det finns en hel del svåra gränsdragningar och frågeställningar att ta ställning till. Det skulle exempelvis vara intressant att höra vad Moderaterna har att säga om de här personerna som slåss i Ukraina. M föreslog ju alldeles nyligen en skärpning av lagar för att komma åt s.k.  ”terrorresor”. I en lista på 20 punkter som partiet presenterat finns förslag om indragna pass eller reseförbud till vissa länder infört i passet. De vill alltså begränsa rörligheten för personer som deltar, deltagit eller planerar att delta i strider utomlands. Frågan är alltså bara vilka förband eller enheter som dessa förslag är tänkt att gälla? Endast sådana som tillhör rörelser som finns på EU:s lista över terrorstämplade organisationer? Vilket i så fall inbegriper kurdiska förband som strider mot IS. Kan de till ukrainska regeringen ganska löst knutna frivilligbataljonerna komma ifråga? Gäller förslagen även personer som döms för krigsförbrytelser oavsett om det skett inom enheter som inte är terroriststämplade? Om inte, i så fall varför, och vilka andra gränsdragningar måste då göras rörande andra konflikthärdar i världen? 

Är lösningen kanske att helt förbjuda deltagande i strider utomlands annat än för svenska armén? Vad gäller då för utländska medborgare baserade i Sverige? Eller är det bättre att helt enkelt förse åklagare och polis med tillräckliga resurser att komma åt terrorism och krigsförbrytelser bättre?

Jag hoppas att dessa frågor kan komma högre upp på dagordningen i den terrorresedebatt som förs. Kanske kommer detta aktuella fall att kunna ge upphov till att de lyfts och att perspektiven vidgas? Vad är egentligen terrorresor och vad är det egentligen vi vill förbjuda?

Sverigedemokraterna har INTE ”förstått problematiken” med krigsresor

I dagens Aftonbladet skriver fyra ledande sverigedemokrater (Kent Ekeroth, Richard Jomshof, Adam Marttinen och Björn Söder) en debattartikel där de säger sig vilja frånta personer som åker på ”jihadresor” sitt medborgarskap. Vad de ser framför sig är alltså de som reser ned till Syrien och Irak för att slåss med IS. De välkomnar Socialdemokraternas förslag om snabbutredning av frågan om svenska krigsresenärer och är nu ivriga att tala om att SD minsann tidigt ”förstått problematiken” med det som de betecknar som ”jihadresor”. Att de använder just den här benämningen visar dock att de har en enda måltavla med sina förslag och snarast, i sin blinda iver att tvåla dit muslimer, glömmer bort just ”problematiken”.

”Är det rimligt att en människa som frivilligt deltar i övergrepp av det här slaget välkomnas tillbaka?”, frågar de, och avser då de som strider för IS. Ett resonemang som kan vara lätt att falla in i och besvara med ett nej. Den moraliska indignationen, att peka på rimligheten i att bestraffa ”jihadresenärerna” för deras krigsresa, är emellertid i sig en del av ”problematiken”.

Det räcker med att bläddra vidare i samma Aftonblad så ges ett exempel på vad den kan gå ut på. Martin Aagård skriver om svenskarna i Ukraina och återger en intervju som svensken Mikael Skillt, som strider för den ukrainska frivilligbataljonen Azov, gett till den italienska tidningen Corriere della Sera. Skillt är själv öppen nazist (Svenskarnas Parti) och Azov-bataljonen har sitt ursprung i det ukrainska nazistpartiet SNA. Andra bataljoner har liknande ursprung och rekryteringsbas. Inte bara bland ukrainska högerextrema alltså utan även bland utländska. Enligt Skillt är svenskar den absolut största gruppen utlänningar i de ukrainska volontärbataljonerna. Om uppgiften stämmer är svårt att avgöra men hans uppgifter lyfter i alla fall fram ett exempel på ”problematiken”. Dessa personer kan knappast omfattas av SD-begreppet ”jihadresenärer”. Däremot har en del av dem sannolikt begått handlingar som klassas som krigsbrott, enligt bland andra Human Rights Watch och Amnesty. Borde de fråntas sina svenska medborgarskap när de kommer hem?

Kanske inte, eftersom vi lär få svårt att använda andra kriterier än FN:s terrorstämpel på olika organisationer för att kunna avgöra till vilka krig det är OK att resa och delta i. De ovan nämnda frivilligbataljonerna i Ukraina finns inte med på denna lista av terrororganisationer. Där finns dock PKK och deras systerorganisationer som nu slåss mot IS. Det här påpekas av bland andra miljöpartisterna Per Gahrton och Jabar Amin i en debattartikel i dagens SvD. Där lyfter de fram den motsägelsefulla effekt ett förbud mot ”terrorresor” skulle kunna ge för kampen mot IS i och med att de som står i främsta ledet för att bekämpa dem, PKK, själva är terrorstämplade av FN. Svenskar som åker ned för att ansluta till dem skulle alltså omfattas av SD:s föreslagna bestraffningsmetod att bli av med sitt medborgarskap. Att kalla dem för ”jihadresenärer” vore däremot helt absurt. 

Tanken att förhindra svenskar från att alls delta i krig utomlands är kanske inte helt orimlig. Rent moraliskt finns väl inte mycket att invända emot det? Frågan är bara hur det ska gå till utan att rättssäkerheten sätts ur spel? SD talar om att göra människor statslösa, andra har talat om att ”förbjuda terrorresor”. Det finns en hel del komplikationer med dylika åtgärder. Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms Universitet, har bland annat pekat på det faktum att en terrorstämpel på en organisation ofta är ett politiskt beslut och att det finns tidigare mål där domstolar konstaterat att stater följt FN:s terrorbedömningar men ändå brutit mot de mänskliga rättigheterna, exempelvis föreningsfriheten. Den som säger att vi ska bedömas för våra handlingar och att inte organisationstillhörighet i sig ska vara ett brott. 

Frågan är alltså tämligen komplex. Det är därför bra att den utreds. Däremot kanske mindre bra att det ska ske snabbt, vilket också varit Vänsterns främsta kritik mot ”snabbutredningen”. Sverigedemokraternas inlägg däremot faller pladask på att de använder benämningen ”jihadresor” vilket avslöjar att det inte handlar om att förhindra svenskars deltagande i grym krigföring utan bara är bara ännu ett i raden av deras utfall mot muslimer.

Själv är jag nog böjd att hålla med Mahmoudi och kanske istället förorda en mer aktiv spaning efter krigsförbrytare och lagföring av deras krigsbrott, alldeles oavsett vilken stats armé, frivilligbataljon eller gerillagrupp de slagits för. Det finns ju faktiskt lagar att använda för det. 

Israel, folkrätten, terrorism, frihandel och det kommande valet

Jag har svårt att koncentrera mig på annat än Gaza just nu. När jag ska somna tänker jag på Gaza och när jag vaknar tänker jag på Gaza. Jag försöker förstå likgiltigheten för människoliv som präglar Israels agerande under den terrorattack mot Gaza som Israel valt att kalla ”Protective Edge”. Antalet dödsoffer stiger hela tiden och lär nu vara uppe i cirka 1500 varav merparten palestinier och av dessa 80 % civila, var femte är ett barn. En, förvisso inkomplett, lista över offren finns på wikipedia. Det ger namn på offer, anger plats och händelse, med referenser. Det ger en viss överblick men inte full förståelse för det som sker. Bilderna av offren, på torg, i FN-skolor och på sjukhus synliggör en mer påträngande verklighet.

Ledande MR-forskare och andra förordar i en debattartikel i DN att Israels folkrättsbrott nu anmäls till Internationella domstolen i Haag. Den kollektiva bestraffning vi nu bevittnar kan inte få fortgå utan att ansvar utkrävs.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Rambergs senaste inlägg i debatten, också i DN, är i samma anda.Hon upprörs bland annat, med all rätt, av uttalanden från Knessets vice talman Moshe Feiglin (Likud). Hon sammanfattar dem så här:

”Han uppmanar i ett uttalande Israel att eliminera Gaza och dess befolkning. Han säger uttryckligen att motståndet i Gaza ska krossas med alla medel. Därefter ska de palestinier som inte är anhängare till Hamas tillåtas lämna landet för att slutligen låta området ingå i Israel och befolkas av judar, något som också skulle lösa Israels bostadsproblem”

En artikel av Feiglin där han själv skriver det som nämns i Rambergs artikel finns här (från Arutz Sheva, israelnationalnews.com 15/7-14). Samme Feiglin säger vidare i ett inlägg i The Jewish Press att människorna i Gaza själva valt Hamas och att de därmed får ”betala priset för sina val”. Han menar att det inte går att särskilja de stridande och den civila befolkningen. Det här skulle alltså rättfärdiga de civila dödsoffren. Det vill säga kollektiv bestraffning. Det häpnadsväckande citatet finns här.

Etnisk rensning och överlagt folkmord är allvarliga brott mot mänskligheten och bör behandlas som sådana.

Politisk svensk och internationell press på Israels Likud-regim

För att kritiken mot Israel inte ska urarta till anti-semitism är det viktigt att hålla i minnet att det är en regim som ska kritiseras. Den Likud-ledda regering som styr Israel är förstås folkvald (liksom Hamas) och representerar en majoritet av folkviljan förefaller det. Men omvärlden behöver inte omfamna regimen för att den är demokratiskt vald. Det vore inte helt orimligt att till den lista EU har över terrororganisationer nu lägga Likud. 

EU:s strategier för terroristbekämpning innefattar exempelvis att ”hantera rekrytering och radikalisering”, ”stärka skyddet av människor och infrastruktur” (bland annat ska ”gränser, transporter och energiförsörjningen skyddas bättre”) och ”hjälpa medlemsländerna att stoppa terroristorganisationernas ”finansiering och tillgång till materiel”. 

Hamas finns på denna lista och omfattas således av direktiven. Att lägga till Likud vore alltså ett sätt att inte brännmärka Israel som stat utan istället en organisation som omfattas av värderingar liknande den som vice talmannen Moshe Feiglin ger uttryck för och som i handling visas i den omfattande förstörelse och det urskillningslösa dödande som Likud beordrar den israeliska armén att utföra.

En före detta soldat i IDF, Yuli Novak, berättar i TheGuardian om en allt mer hänsynslös attityd mot civila palestinier inom israeliska armén och en ökande likgiltighet för mänskligt lidande hos den israeliska allmänheten:

”What’s worse is that almost no one protests. Entire families are erased in a second, and the Israeli public remains indifferent. From year to year, from one military operation to another, our moral red lines are stretching further away. Where will they be in the next operation? Where will they be 10 years from now?”

Det skulle också kunna beskrivas som en radikalisering av Israels befolkning som Likud underblåser med sin retorik.

Likud bildades 1973 som en sammanslutning av flera politiska grupper och vald att leda partiet blev Menachem Begin som tidigare tillhörde Herut. Begin hade förflutet i terroristorganisationen Irgun som utförde bombattentat och mord mot britterna under deras mandatperiod före 1948 och låg bakom mordet på Folke Bernadotte när denne försökte medla i konflikten och förhandla fram en tvåstatslösning med parterna. Ett av Begins berömda citat är från Palestinabulletinen nr 1 1969 då han sade sig vilja dra igång ett krig mot arabstaterna för att nå målen att ”förinta arabiska regimer” och ”expandera vårt territorium”. Begins efterträdare Yitzhak Shamir, med ett förflutet i terrororganisationen Lehi , Ariel Sharon, som sågs som bosättarnas store skyddsling, och nu Benjamin Netanyahu, har förvaltat den hårda linjens hänsynslösa politik genom åren.

Partiet har i sitt program uttalat den israeliska rätten till Västbanken, sin vilja att fördjupa och utvidga bosättningarna där och sitt avvisande av tanken på en suverän palestinsk stat.

Bosättningspolitiken och de ovan nämnda uttalandena av Moshe Feiglin bör ses i ljuset av denna Likud-ledda radikalisering av den israeliska politiken. 

Med frihandel som vapen

Terroriststämpeln är dock vanligen i händerna på statsmakter. Följaktligen var medlemmar av organisationer som Irgun och Lehi (Stern-ligan) terroriststämplade av britterna under deras styre för att redan 1949 (ett år efter Israels grundande) ges allmän amnesti och senare uppträda som premiärministrar, ges statsmannalika begravningar eller sitta i tv-program och skryta om sina bedrifter (som mordet på Folke Bernadotte) till publikens stora muntration. Terrorism som nationalism eller ren och skär underhållning. Terrorism är således ett problematiskt begrepp. Putin använder det för att rättfärdiga sina aktioner och Ukrainas Porosjenko anklagar Putin för att sponsra terrorism. Robert Fisk menar (i sin Det stora kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern) att ordet terrorism ”har blivit en farsot för vårt ordförråd, en förevändning och moralisk ursäkt för det våld som finansieras av staten – vårt våld – som nu allt mer skamligt och urskillningslöst används mot de oskyldiga i Mellanöstern”.

Det våld vi alltså nu åser i Gaza utförs av ett Israel som har total makt över palestiniernas varje rörelse inte bara där utan naturligtvis även på Västbanken. Israel som stat har alltså möjlighet att avvärja en humanitär kris i Gaza likaväl som att skapa en sådan. Men den israeliska politiken styrs just nu av ett parti som värderar palestinska människoliv så oerhört lågt att det inte finns några bilder eller argument om proportioner som biter.

Således får väl omvärlden (om nu inte terroriststämpeln är brukbar) ta vapnen ifrån Israel. Amnesty publicerade 2009 (efter ”Operation Gjutet Bly”, Israels förra större attack mot Gaza) en rapport med listor över vapen som levereras till Israel (och Hamas) från andra länder. Den är i sanning diger och mängder av vapen eller komponenter till vapen och krigsmateriel kommer från länder. USA är förstås den allra största leverantören men mycket kommer också från EU-länder som Serbien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och (faktiskt) Finland.  

Ett EU-beslut om vapenembargo skulle således kunna skada Israels förmåga att använda våld men framför allt att statlig terrorism inte accepteras av EU och får konsekvenser för relationerna. Sverige skulle kunna bli ledande i att driva detta krav i EU. Det förutsätter förstås att vi själva går före och upphör med all vapenhandel med Israel, det vill säga inte heller importerar från dem. Åsa Romsons artikel i Aftonbladet har lyft detta och därmed gjort frågan levande i den kommande valrörelsen.

Nästa steg är förstås att EU upphör med all handel med Israel, vilket vore en särdeles kännbar sanktion som med tiden torde kunna mjuka upp Israels hållning till förhandlingar om en tvåstatslösning. EU är Israels främsta handelspartner, vilket framgår av EU-kommissionens genomgång av handeln med Israel. Att använda den så åtrådda frihandeln som vapen är ett krav som nu också, glädjande nog, rests av Magda Rasmusson och Anders Lindell i Grön Ungdom. 

I väntan på att detta ska ske kan den individuelle konsumenten bedriva sin egen bojkott av israeliska varor. Den som har ägnat sig åt detta tidigare vet kanske att det går att göra genom att titta på varornas streckkoder som för israeliska varor alltid börjat med 729. En viktig upplysning är att de nu ändrat till 871. Ett sätt att försöka undkomma bojkottande konsumenter förstås men också i sig ett tecken på att det börjar bli kännbart.

Det kan om inte annat mildra den vanmakt som alltid infinner sig när Israel med sina terrorattacker mot palestinierna utmanar varje utomstående tänkande och kännande människas uppfattning om universella mänskliga värden.

Terrorism och terrorister... eller extremism och ensamma galningar?

Jag läser just nu Mattias Gardells bok ”Islamofobi”. I den finns ett intressant kapitel där han har studerat Europols statistik om terroristattacker i EU som sammanställs varje år i publikationen TE-SAT, EU terrorism situation and trend report.

När terrorism förs på tal styrs samtalen/artiklarna/nyhetsinslagen genast in på islamistiskt våld. Det var därför lite förvånande när Gardell i sin bok hävdade att Europol uppgav antalet attacker under det senast bokförda året (2011) till 0 av totalt 174. Året dessförinnan var antalet 3 av 249. Jag var tvungen att kolla om detta stämde.

” However, Member States have not reported a single

al-Qaeda affiliated or inspired terrorist attack actually

carried out in 2011” (Europol, TE-SAT 2012)

“Seventeen persons were arrested for the preparation of a terrorist

attack, a number significantly lower than in 2010…” (Om terrorism med anknytning till al-Qaeda Europol, TE-SAT 2012)

Överlägset flest terroristattacker utfördes av separatister som inom EU till allra största del handlar om basker i Spanien samt korsikaner i Frankrike. Utöver islamistiskt eller separatistiskt relaterad terrorism kategoriseras som utförande part också vänsterextrema/anarkister samt högerextrema. Det finns också en ospecificerad kategori av övriga under vilken bl.a. militanta djurrättsaktivister och andra ”single issue”-aktivister sorteras.

Ett litet kurvdiagram över dessa kategoriers terroristaktivitet de senaste åren:

 

 

         

(Källa: Europol, länkar till filer nedanför inlägget)

x-axel = årtal, y-axel = antalet terrorattacker

Intressant att notera är alltså dels att terroristattackerna har minskat betydligt de senaste två bokförda åren. Dessutom att antalet islamistiska attacker förutom två ”svarta år” 2007 och 2009 ligger på 0 eller nära 0 varje år.

Allra mest intressant är kanske ändå att den högerextrema terrorismen också ligger nära 0 varje år. Genast går väl tankarna till Behring Breivik men då hans dåd utfördes i Norge kommer det inte med i denna statistik. Men den främsta orsaken till den låga siffran (jfr med antalet vänsterextrema/anarkistiska terroraktioner) är till stor del att nästan alla länder bokför högerextrema våldsaktioner rubricerade som ”extremism” istället för ”terrorism”. 

Man kan fundera över orsaken till detta. Kanske är det samma tankemönster som gjorde Behring Breivik till en ”ensam galning” och inte en ”terrorist”? Det är alltså sannolikt att hans dåd inte hade rapporterats som terrorism om det hade utförts i något av EU-länderna. Däremot hade samma sorts dåd utfört av en islamist med all säkerhet blivit rapporterat som sådan. Definitionen av terrorism/t kan alltså problematiseras. En intressant sådan problematisering har för övrigt frilansskribenten Björn Kumm, författare till ”Terrorismens historia”, bidragit med i en artikel i Nationalencyklopedin som är mer än tio år gammal men helt relevant och intressant med tanke på tidsperspektivet.

Det framgår också i Europols senaste rapport att Al-Qaedas* resurser och möjligheter att utföra större attacker har minskat och att taktiken därför har anpassats och istället går ut på att få gehör för uppmaningar på nätet till småskaliga attacker bland enskilda sympatisörer i västländer. De hoppas alltså på att ”ensamma galningar” ska hörsamma deras maning till våld.

”The threat will most likely come from

lone actors but organised underground groups also

have the capability and intention to carry out attacks”

(Om högerextremt våld, Europol, TE-SAT 2012)

“The more al-Qaeda’s core is under pressure,

and the more difficult it becomes to prepare large scale

attacks, the more al-Qaeda will try to recruit individual

supporters in the West to plan and execute attacks.

Attacks performed by individually-operating actors are

not a practice limited to al-Qaeda inspired terrorism”

(Europol, TE-SAT 2012)

Det bör väcka kritiska tankar om kampen mot terrorismen förs på rätt fronter? Samtidigt som det rustas militärt för att möta terrorismen så gömmer sig alltså de ”ensamma galningarna” - oavsett om de kallas terrorister eller extremister - i den digitala vegetationen. Kanske borde en armé av hackers rekryteras istället? Eller är en bred global politisk satsning på socio-ekonomisk ”upprustning” mer verkningsfull? 

Frågorna är i alla fall värda att ställas.

”One of the major challenges in

responding to terrorism is that a handful of very rare cases can

have a disproportionate effect on setting the agenda for the

phenomena more generally”(ur ”Black Swans and Burstiness: Countering Myths About Terrorism”, Gary La Free, Director START Consortium, University of Maryland, i Global Terrorism Index 2012)

“In my view, the dramatic rise of youth unemployment is likely

to constitute the fundamental engine of political violence and

terrorism. Caruso and Schneider (2011) find a positive and

significant association between youth unemployment and

terrorism in Europe for the period 1994-2007” (ur ”Youth Unemployment and Terrorism”, Professor Raul Caruso, Institute for Economic Policy, Milan, i Global Terrorism Index 2012)

* Det kan också vara av intresse att veta att al-Quaeda kan tillskrivas en av alla 5000 terrorattacker som genomfördes under 2011 enligt Global Terrorism Index 2012 som ges ut av Institute for Economics and Peace (IEP).

Källor:

Europol:

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/europoltsat.pdf

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/te-sat2011.pdf

http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/TE-SAT%202010.pdf

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/tesat2009_1.pdf

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/tesat2008_0.pdf

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/tesat2007_1.pdf

IEP:

http://www.visionofhumanity.org/wp-content/uploads/2012/12/2012-Global-Terrorism-Index-Report.pdf