NATO-kampanjen fortsätter

De senaste årens NATO-kampanj har på senare tid accelererat väsentligt. Inte minst SvD upprepar med imponerande envishet de vanliga argumenten för svenskt medlemskap. Bara i dagens tidning finns en ledare, en kolumnist-kommentar och en stort uppslagen artikel om Nato-frågan. Det förs också in rikligt med debattartiklar för Nato-medlemskap där argumenten upprepas. Vi är redan så svaga att vi är beroende av hjälp från Nato om vi blir attackerade men har inga garantier för detta om vi inte är medlemmar själva, heter det ofta. Det ryska hotet målas också upp som något nytt och omedelbart överhängande.

Senast var det Centerpartiet som ville tala om att de släppt alla tvivel på det fördelaktiga med svenskt medlemskap. De bygger sin analys på hur de sett ”utvecklingen i vår omvärld under lång tid” (?) och menar att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka bägge ländernas möjligheter att ”bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet men också i insatser för internationell säkerhet”. Huruvida deras tidsperspektiv (”under lång tid”) sträcker sig till Irak- och Afghanistan-insatserna framgår inte riktigt. Inte heller förstår jag hur ett uppbrott från den 200-åriga svenska alliansfriheten bidrar till stabilitet. Den har väl snarare utgjort en garant för densamma? Möjligen ska Sverige gå med för att förändra inifrån. Den hörde vi väl senast inför folkomröstningen om EU-medlemskap. De ledande centerpartisterna förefaller i artikeln till och med ha egna sådana ambitioner då de skriver att ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred”. En tuff uppgift sannerligen och tämligen oklart vad som här menas. Det låter både naivt och luddigt.

Det här med att ansöka tillsammans med Finland är emellertid en lite ny komponent. Dessa förutsätts ha samma längtan till NATO som Sverige. Därför är det intressant att notera en artikel från i början av juni som en fb-vän uppmärksammade mig på nyligen. Det är en stort uppslagen intervju med den finske generalen Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s militärkommitté. Artikeln är på finska men en översättning av ett urval finns här.

Han sover gott om natten säger han. Han ser förvisso Ryssland som en ”speciell sorts granne” och som ett latent hot att ha med i beräkningen men inte något aktuellt sådant. Av den enkla anledningen att Finland inte utgör något hot, ”inte ens i hopdiktat propagandasyfte”. När frågan om NATO-medlemskap dyker upp säger han så här:

”Jag har inte varit förespråkare för ett NATO-medlemskap tidigare och är det inte nu heller”.

Just det här med att inte utgöra något hot är en nyckelmening. NATO-förespråkarna vill ju gärna utmåla Ryssland som ett så stort hot att vi inte skulle ha något val. När som helst kan det stå ryska tanks utanför dörren, ska vi ledas att tro. Alla försök att avdramatisera den här hotbilden bemöts med beskyllningar för naivitet eller troskyldighet eller ren rysskärlek. Ukraina tas givetvis upp som exempel på hur starkt hot ryssarna utgör. Själv menar jag att det i stort sett fungerar på precis motsatt sätt. Det vill säga först när Ukraina visade allvarlig vilja att närma sig Nato och när den helt vitala ryska örlogsbasen Sevastopol på Krim riskerade att falla i Nato:s händer så utgjorde Ukraina ett hot mot Ryssland. Tillräckligt för att ockupera Krim och införliva det med Ryssland. 

Varför vi själva skulle vara så ivriga att få verka hotfulla mot vår stora granne i öst har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Kan inte hjälpa att tänka att det finns en liten stormaktsjävul kvar i vissa politiker, exempelvis Carl Bildt. Med Nato bakom ryggen kan vi brösta oss mot ryssen igen. Går Sverige och Finland med utgör vi plötsligt ett reellt hot mot Ryssland och bidrar till att öka den redan accelererande spänningen. Varför är vi så angelägna om att göra detta? Och blir då inte det ryska hotet en självuppfyllande profetia?

Nato är en försvarsallians brukar det heta. Men de senare decenniernas aktioner har varit allt annat än defensiva. De bygger helt enkelt på en offensiv militärdoktrin som tillämpats på ett flertal platser vid det här laget varav Irak och Afghanistan förstås utgör de främsta och mest förskräckande exemplen. Under förevändning att bekämpa terror har nu USA- och Nato-ledda aktioner vispat upp en betydligt hotfullare värld än när skyskraporna föll. Det är en militärdoktrin som misslyckats att uppnå vad den lovat och dessutom varit rent kontraproduktiv. Ett mer utförligt resonemang om detta förde jag i ett inlägg från januari i år.

Under ett tiotal år har nu Sverige byggt ett så kallat insatsförsvar för att kanske få vara med och leka på ett hörn. Vilket vi gjorde i Afghanistan för en längre tid. Det är därför vi inte har något invasionsförsvar kvar värt namnet. Varför vi nu alltså skulle vara tvungna att gå med i Nato, menar förespråkarna. Det är antingen diaboliskt uträknat på förhand eller också en realpolitisk vindflöjelpolitik som inte precis inger förtroende eller respekt hos varken fiender eller vänner. 

Nato, Sverige och det ”nya” hotet från Ryssland

”Och hela tiden tjatar ni om al-Qaida, al-Qaida... Detta fördömda slagord – det enklaste med vilket man kan göra sig kvitt ansvaret för en kedja av nya blodiga tragedier... och det mest primitiva med vilket man kan söva medvetandet i ett samhälle som drömmer om att bli sövt”.

Så avslutar den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin bok ”Putins Ryssland” från 2004 (utgiven på svenska 2005). Hon insåg då att västvärlden satt nöjd medan Putin byggde sin maktposition i Ryssland. Han krigade ju mot ”muslimska terrorister”. Bra så, tänkte världens ledare enkelspårigt, menade hon. Det ryska parlamentsvalet i december 2003 blev dödsstöten för den demokratiska och liberala oppositionen i Ryssland, hävdade hon, och menade att detta skedde till följd av den inhemska ryska apatin och revolutionströttheten men också med västvärldens goda minne;

”... inte minst från Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom”.

Det här var alltså för över tio år sedan och västvärlden var fullt upptagna med att jaga terrorister i Afghanistan och Irak. Putins Ryssland var ju på ett sätt en allierad, han jagade ju också i Tjetjenien och hade inte många allvarliga invändningar att komma med mot islamistjakten i Natos och USA:s jaktmarker. På motsvarande sätt upphörde USA:s tidigare kritik mot den ryska krigföringen i Tjetjenien. Enligt devisen fiendens fiende är din vän uppstod ett tillfälligt töväder som varade under jaktsäsongens första år. Ryssland ingick då alltså inte i analysen av hotbilder och det svenska försvaret köpte den amerikanska beskrivningen rakt av och monterade ned invasionsförsvaret för att få vara med i jaktlaget på ett litet hörn. Om detta skrev jag igår och det här kan ses som en fortsättning på resonemanget jag då inledde. 

Det svenska Nato-inträdet debatteras nu häftigare än kanske någonsin. Nu har ju USA och Nato en ny analys där Ryssland seglat upp som det stora hotet. Som kommen från ingenstans förefaller det om man lyssnar till debatten.

Det ”nya” hotet från Ryssland

”För Putin är arméns renässans en självklarhet efter förödmjukelserna under Jeltsins era och nederlaget i det första kriget i Tjetjenien”.

Så inleder Politkovskaja ovan nämnda bok och Putins uttalade mål att bygga upp Ryssland till en stormakt igen bör inte ha varit särskilt svårupptäckt för de försvarsanalytiker som för ett tiotal år sedan hade till uppgift att göra omvärldsanalyser.

I sådana bör också Krim ha funnits med då halvön med den viktiga ryska örlogsbasen ända sedan Ukrainas självständighetsförklaring 1991 varit ett stridsäpple i relationen mellan Ukraina och Ryssland.

Putins offentliga uttalande om Sovjetunionens fall som ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer” kom redan 2005 vilket inte heller kan ha undgått även mindre initierade bedömare av rysk utrikespolitik.

William Faulkner har sagt åtminstone en klok sak, när han påpekade att ”det förflutna är aldrig dött det är inte ens förflutet”. Den gamla visdomen att se bakåt för att förutspå framtiden gäller i allra högsta grad även avseende den ryska säkerhetspolitiken.

”Många hävdar att stabilitet nu är viktigare än lagar för Ryssland och det ligger en viss sanning i detta. Men så snart det nya Ryssland börjar följa den institutionaliserade laglöshetens väg – och det har redan hunnit ett gott stycke – blir en reform omöjlig. Dess förflutna kommer att hinna ifatt dess framtid” (Ur ”Stalins arkiv”, Jonathan Brent, 2008)

Nu är alltså ryssen det stora hotet igen ropar debattörer från höger högljutt och Sverige bör enligt dessa så fort som möjligt gå med i Nato. Panikanalysen är rätt typisk för försvarsdebatter i det här landet de senaste decennierna. Den har ofta utgått ifrån amerikanska och av Nato framtagna omvärldsanalyser och dragit slutsatser om det svenska försvarets utformning som sneglat mer på vad som är bra för Nato än vad som tjänar Sverige och värnar neutraliteten bäst. Hur vi försvarar gränserna och håller oss utanför krig har länge varit det yttersta målet för svensk säkerhetspolitik men tycks gradvis ha förändrats alltså de senaste 10-15 åren. 

Rysslands nya militärdoktrin offentliggjordes under vår julhelg och Putin redogjorde för de främsta hoten mot Ryssland; USA, Nato och Natos utvidgning österut. Det är förstås Nato:s kvickhet att etablera sig i Ukraina som skaver mest men också i Georgien och nu eventuellt Moldavien. Denna doktrin innehåller dock ingenting som är i grunden sensationellt. Ett nytt kallt krig har varit på gång länge då Putins planer på att återställa Rysslands heder och position som stormakt ofta frontalkrockar med Nato:s lätt arroganta självsäkerhet med vilken man etablerar sig intill ryska gränser.

Det svenska biståndet till amerikanska organisationer som finansierar tv-shower i Georgien med propaganda för Nato-medlemskap retar säkert också ryssen men det är förvisso inte Sverige som tilldrar sig deras främsta intresse. Det bekräftar också bland andra Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i ett uttalande till Aftonbladet. Med tillägget att detta förstås kan förändras om Putin känner sig tillräckligt trängd och hotad.

Svenskt Nato-medlemskap tjänar Sverige?

Tillfället att då driva frågan om svenskt Nato-medlemskap förefaller tämligen illa valt. Huruvida detta skulle värna Sverige är något som allianspartierna, med Folkpartiet och Moderaterna i främsta ledet, med starka argument måste kunna motivera när de nu öppet förklarar sin vilja att bryta den alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år.

Försvarsmakten redogör på sin hemsida för sin främsta uppgift på följande sätt:

”Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och värna om Sverige”.

Samtidigt bekräftas det faktum att Sveriges försvar är ett så kallat ”insatsförsvar”. Med detta menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på hemsidan, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”. Snabbheten är prioritet nummer ett oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”, hävdar de.

Det kan förstås diskuteras om snabbheten är så viktig om inte styrkan är tillräcklig för att mota en invasion. Således en prioritering som är designad för insatser utomlands där det svenska deltagandet sker i mycket begränsad skala. Det är just så som detta insatsförsvar utformats vilket jag skrev om nyligen (se länk ovan). En strategi som bygger på amerikanska militära strategidokument och anpassad till en amerikansk slagstyrka, eller Nato:s om man så vill. För svenskt vidkommande har den dock lett till en nedmontering av invasionsförsvaret. Resurser att underhålla även denna typ av militär infrastruktur och beredskap har helt enkelt inte funnits. Inte heller tror jag många skulle vilja ha en militär budget i den storleksordning som skulle krävas för att klara båda uppgifterna lika väl.

Debatten borde således, istället för att handla om Nato-medlemskap eller inte, röra frågan om vilken typ av militär kapacitet Sverige ska ha. En defensiv invasionsavvisande eller offensiv insatsberedd? Den förra är en förutsättning för en trovärdig alliansfrihetspolitik men skulle kunna effektiviseras. Det samarbete med Finland som har inletts kan kanske utvidgas? Ett Finland som är i ett liknande geopolitiskt läge som Sverige och ett land med vilket vi har en lång gemensam historia. Den senare typen av militärkapacitet är däremot mer designad för att ingå i en samlad styrka i en större militärallians, typ Nato. Där kan svenska förband ingå som specialförband med olika typer av kompletterande uppgifter i en större organisation med andra typer av förband från andra länder.

eller

... det är frågan?

Om konsensus landar i det senare blir förstås konsekvensen att gå med i Nato. Något annat vore tämligen obegripligt. Men på vilket sätt tjänar detta Sverige och svenska intressen? Att tjäna som landningsbana för amerikanska stridsflyg i en konflikt med vårt stora grannland i öst?
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.

Menar jag då att Sverige ska vika sig för varje viljeyttring från Moskva? Nej, knappast, men att hålla fast vid den alliansfrihet vi haft genom två världskrig vore ett stabilare och mer respektingivande svar på alla påtryckningar än att i panik springa och gömma sig bakom Nato:s rygg, som nu en del föreslår.

Nato, kriget mot terrorismen och en militärdoktrin

Diana Janse, som leder svenska ambassaden i Damaskus, skriver i en understreckare i onsdagens SvD om en intressant bok, ”No good men among the living: America, the Taliban, and the war through Afghan Eyes” av Anand Gopal, amerikansk journalist. ”Välskriven” och ”påtagligt saklig uppgörelse med den amerikanska Afghanistanpolitiken”, menar Janse. Gopal går igenom hela förloppet när USA förklarat krig mot terrorismen efter 9/11 2001 och Afghanistan blev första krigsskådeplatsen redan samma år. Hans huvudtes är att USA avfärdade möjligheten till en fred med talibanledaren mulla Omar och istället krävde villkorslös kapitulation, skickade specialförband med mandatet att ”bekämpa terrorism” och stöttade krigsherrar med en alldeles egna självberikande agendor och därmed skapade fiender. Krigsherrarna kunde med USA:s hjälp radera ut konkurrenter och USA fick därmed också de fiender de såväl behövde för att motivera sin närvaro. Bristen på underrättelser går, enligt Janse, ”som en röd tråd” genom Gopals anklagelseakt mot USA:s Afghanistaninsats. Gopal hävdar vidare:

”På så sätt kom amerikanerna, på grund av ett feldefinierat uppdrag tillsammans med undermåliga underrättelser och bristfällig förståelse för den lokala kontexten, efter hand att skapa den terrorism som USA fram till sitt återtåg ägnade sig åt att kriga mot”.

Han berättar också om Stalinliknande skenrättegångar och galet felaktiga arresteringar. Som den av Abdullah Khan som hamnade i Guantanamo för att han liknade den afghanska före detta inrikesministern Khaidrullah Kharikhwa trots att den verklige Kharikwa redan suttit i Guantanamo eller som busschauffören Mohebullah vars hem förväxlades med en talibaledares och fick spendera fyra och ett halvt år av sitt liv i detta Guantanamo.

Gopals uppgörelse med den amerikanska politiken i Afghanistan är enligt Janse en viktig påminnelse om vikten av kunskap om kultur och historia för förståelsen av vilka problemlösningar som ska tillgripas i andra länder. Hon vet vad hon talar om eftersom hon varit stationerad i Kabul.

”Om analysen och uppdragsbeskrivningen blir fel blir också politiken, taktiken och strategierna fel, alldeles oavsett hur gott vi vill”, avslutar Janse, vars understreckare bär titeln ”Kriget som skapade vad det ville bekämpa”.

Kriget mot terrorismen kontraproduktivt

USA: efterföljande projekt, invasionen av Irak, kan svårligen beskrivas som någon succé det heller. De underrättelser som talade om stora lager av kemiska vapen, kanske atomvapen och om horder av terrorister knutna till Al-quaeda fick snabbt fel. De som sedan dök upp hade slunkit in i kaoset efter USA:s invasion när irakiska armén och gränspolis befann sig i upplösningstillstånd eller anslutit sig senare. Att avväpna och upplösa den irakiska armén var en åtgärd som enligt många bedömare gav en stor rekryteringsbas för underjordiska motståndsrörelser, miliser och terrororganisationer.  Flera rapporter har dömt ut den amerikanska strategin för sitt ”krig mot terrorn” i Irak. Oxford Research Group har skrivit flera rapporter om konsekvenserna av kriget och en professor Paul Rogers förutspådde till och med innan invasionen att den skulle resultera i mängder av civila dödsfall och leda till instabilitet i området och därmed bädda för ökad support för Al-Qaeda. Den amerikanska invasionen blev ”en gåva” till al-Quaeda och andra paramilitära grupper, menar Paul Rogers, eftersom bevisade vad de länge hävdat; att USA:s engagemang i Gulf-regionen enbart handlade om att ta kontroll över oljereserver. 

Ett amerikanskt forskarteam som står bakom Globala Terrorism-indexet hävdade 2012 att ”kriget mot terrorn” gjort terrorn värre. Forskarna rekommenderar i rapporten alla länder som överväger militär intervention någonstans att tänka igenom detta noga en extra gång. Deras siffror visar att det förefaller totalt kontraproduktivt.

Nederlag för insatsförsvaret och en militärdoktrin

Det är inte bara ett nederlag för det amerikanska kriget mot terrorismen utan också för en militärdoktrin som bygger på snabba och rörliga insatser i länder där terrorism kan bekämpas innan den når till västvärlden.

Det här är också en doktrin som det svenska försvaret anammade för över tio år sedan då det började ställas om på allvar från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Dåvarande ÖB Håkan Syrén hade då i flera år talat sig varm för att följa ”trenden” och tryckte på politikerna, ivrig att följa med på vagnen:

”Den internationella terrorismen tar varken hänsyn till nationsgränser eller vår svenska departements- och myndighetsindelning. Därför krävs ett samlat grepp [...] En statlig utredning föreslog för över ett år sedan att Försvarsmakten skulle få en utpekad roll i skyddet mot storskalig terrorism, men inga beslut har fattats. Vi är nu efter övriga Europa.” (Ur ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”, Försvarsmakten, 2004).

I regeringens proposition 2008/09:149 Ett användbart försvar betonas också att skapande av rörliga militära förband för snabba insatser blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. 

Snabbhet, rörlighet och proffsighet premierades före allmän mobiliseringskraft och mer stationära gränsförsvar. Det svenska försvarets nedtrappning av invasionsberedskapen är alltså en högst medveten växling till den här strategin som kräver en helt annan militär design än patrullerande av gränser, förrådsställda försvarsvapen och stora manskapsreserver. Det som nu efterfrågas febrilt av samma politiker som nyss avskaffat detsamma. Och som nu istället ropar på Nato-medlemskap som ”quick-fix”. Medveten strategi från början för att föra in oss i Nato? Kanske, kanske inte. Troligen mer kortsiktighet, politisk populism och bristande omvärldsanalys byggd på amerikansk underrättelseverksamhet och en hybris hos västvärlden efter murens fall.      

Den militära doktrin som legat till grund för skapandet av det svenska insatsförsvaret hämtades till stor del från USA och Nato. Det ligger inte så långt borta att dra ett likhetstecken dem emellan. Deras underrättelser och analys låg till grund för ”trenden” som gått över västvärldens försvarsbeslut under ett tiotal år. Basen för doktrinen ligger dock längre bakåt i tiden och kan till stor del hänföras till Harlan K. Ullman och James P. Wade som 1996 för National Defense University publicerade sin doktrin om ”Shock and Awe” eller ”Rapid dominance”. En militärstrategi som byggde på snabbhet, eldkraft, precision och yrkesskicklighet i kombination vilket skulle chocka motståndaren och bryta ned all motståndsvilja. Lite av ett typfall för en lösning som söker ett problem. Attacken mot Twin Towers 2001 gav Bush-administrationen tillfälle att pröva doktrinen på allvar. Den militära industrin gnuggade förstås händerna inför ljusa framtidsutsikter. Krigsmateriel och vapen kräver naturligtvis krig för att motivera produktionen och för att testa och utveckla vapensystem. 

Det första testet i Afghanistan kanske kortsiktigt sågs som en framgång för doktrinen varför den också säkert betraktades som gångbar i Irak. Den som nu analyserar vad som hänt där sedan dess kan dock knappast konstatera annat än att doktrinen orsakat enorma civila lidanden, enorm förstörelse av byggnader och annan infrastruktur och en enorm politisk instabilitet samtidigt som motståndsviljan snarare har stärkts och hårdnat. IS framfart i Irak och Syrien kan svårligen sägas vara helt oberoende av de konsekvenser den amerikanska invasionen av Irak burit med sig.

En mer självständig analys och mer öppen debatt hade kanske gett andra svar grundade bland annat på det som Oxford Research Group kom fram till redan innan Irak invaderades. Den kontraproduktiva kampen mot terrorismen genom militära insatser i tredje land kan inte annat än betraktas som ett stort misslyckande.

Svenskt Nato-medlemskap

Grovt förenklat kan man säga att en amerikansk och Natoburen strategi påverkade svenska politiker och militärer att förändra försvarsstrukturen och i det närmaste lägga ned det svenska invasionsförsvaret. Nu när omvärldsanalysen, i ljuset av Rysslands agerande på Krim och i Ukraina, plötsligt omfattar ett invasionshot igen ropar alla på Nato-medlemskap. Det de flesta glömmer är att vi då får deras underrättelser och analys på köpet. Med en historia som alltså förskräcker. Det finns hos Nato inte heller några säkra tecken på omvärdering av den militära doktrinen. President Obamas tal om att satsa på att hitta och utbilda lokala partners som utförare av de militära insatserna mot terroristgrupper bör nog betraktas som mer av en tillfällig reträtt. Dessutom en strategi som redan, i ockupationsskeden, prövats utan större framgång. Den militära delen av den amerikanska utrikespolitiken lär hur som helst inte bli mer defensiv inom överskådlig framtid. 

” In fact, by most measures, America has rarely been stronger relative to the rest of the world.  Those who argue otherwise -- who suggest that America is in decline, or has seen its global leadership slip away -- are either misreading history or engaged in partisan politics. Think about it.  Our military has no peer.  The odds of a direct threat against us by any nation are low and do not come close to the dangers we faced during the Cold War […] The question we face, the question each of you will face, is not whether America will lead, but how we will lead -- not just to secure our peace and prosperity, but also extend peace and prosperity around the globe […] Regional aggression that goes unchecked -- whether in southern Ukraine or the South China Sea, or anywhere else in the world -- will ultimately impact our allies and could draw in our military.  We can’t ignore what happens beyond our boundaries [...] America must always lead on the world stage.  If we don’t, no one else will.  The military that you have joined is and always will be the backbone of that leadership […] Let me make one final point about our efforts against terrorism.  The partnerships I’ve described do not eliminate the need to take direct action when necessary to protect ourselves. When we have actionable intelligence, that’s what we do -- through capture operations like the one that brought a terrorist involved in the plot to bomb our embassies in 1998 to face justice; or drone strikes like those we’ve carried out in Yemen and Somalia.  There are times when those actions are necessary, and we cannot hesitate to protect our people. “ (Ur Barack Obamas tal vid United States Military Academy Commencement Ceremony, West Point, 28/5-2014)

Den svenska neutraliteten och alliansfriheten ger oss tillfälle till självständig analys och byggande av ett relevant försvar av landets gränser. Nato-medlemskapet blir snarare en fortsättning på det insatsförsvar vi nu har med en sorts inbyggd försäkring mot anfall österifrån. Men samtidigt en stor risk att dras in i operationer i tredje land enligt den militära doktrin och terroristbekämpningsdoktrin som Nato fortfarande tillämpar. Eller i framtiden; nya doktriner utformade efter amerikanska intressen i oljerika länder? Är det så vi bäst ska försvara Sveriges gränser?

Svenskt invasionsförsvar 2.0

Plötsligt är försvaret poppis i alla läger. Inför valet tas alla chanser att vinna poäng på hur många miljarder som nu ska satsas för att möta det ”nya” hotet från Ryssland. Alliansen kan inte hålla sig utan gör till och med avsteg från den viktiga principen att ta brett grundade försvarsbeslut över blockgränserna. Nu ska det köpas JAS-plan och byggas U-båtar som aldrig förr. 

Den nyvakenhet som präglar agerandet är oroväckande. Dels för att det är samma personer som tagit en rad försvarspolitiska beslut som bäddat för invasionsförsvarets nedmontering och dels för att de nu gör en omvärdering på ungefär lika grund analys som de stöpte om det gamla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar.

Historien om hur Sverige gick från att ha haft ett invasionsförsvar till att vara en liten del av västvärldens insatsförsvar är intressant. Denna utveckling pågick i ett tiotal år utan någon högljudd debatt. När muren fallit och de sista Sovjetresterna skakats ut i randen av ett sargat Ryssland ansågs den gamla försvarsberedskapen hopplöst obsolet. I något som ligger farligt nära högmod utvecklades Nato till en världspolis som tog sig friheten att invadera länder utan FN:s godkännande och utan att analysera följderna särskilt noga. Sverige rycktes med och trycket på oss att överge den gamla neutralitetspolitiken har varit konstant sedan dess.

Hur kunde då den svenska försvarspolitiken och organiserandet av landets försvar styras av så grunda analyser?  Enligt Mikael Nyberg hade en amerikansk säkerhetskonsult, SAIC, en stor del i det hela.

Själv har jag länge intresserat mig för det här transformationsskedet för svenska försvaret och skrev ett par uppsatser i statsvetenskap om omvandlingen från invasionsförsvar till insatsförsvar för några år sedan. Jag ser det mer som att en ny militärdoktrin vunnit alltmer mark efter murens fall. De amerikanska konsulterna Nyberg skriver om ser jag bara som profitörer på en nyöppnad marknad och troligen försäljare av en taskig produkt.

De svenska politikernas förvåning över det försvunna invasionsförsvaret förefaller däremot antingen falsk eller istället häpnadsväckande eftersom de varit synnerligen medvetna om omvandlingsprocessen och tagit en rad viktiga beslut som lett i riktning mot insatsförsvaret. För politiska beslut är vad transformationsprocessen har handlat om.

Vägen framåt

År 2004 publicerades en liten skrift av Försvarsmakten med titeln ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”. Det är nog inte många utanför den egna myndigheten som läst den. Kanske inte ens ansvariga politiker som nu verkar så förvånade över vad som hänt med försvaret. Doktrinen om insatsförsvaret går i all korthet ut på att hoten inte längre finns vid gränserna utan i tredje land där hotet ska mötas på hemmaplan, det vill säga innan det kommer hit.

”Det innebär att Försvarsmakten på ett helt annat sätt än hittills måste sätta den internationella förmågan i centrum. Det måste nu slå igenom i förbandsutbildning, personalförsörjning, värnpliktssystem, materielförsörjning och övningsverksamhet” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Det är naturligtvis en högst självbelåten och självsvåldig doktrin. Men så hamrades den ju ut av amerikanska militärstrateger efter murens fall och i terroristjakten efter 9/11.

”Hoten mot vår säkerhet och mot de humanitära och demokratiska värden som vi bekänner oss till kan bara mötas och hanteras genom gemensamma åtgärder och gemensam förmåga...Med erfarenheter från världssamfundets misslyckanden och otillräcklighet under det senaste decenniet understryks nu behovet av snabbt insättbar förmåga” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Bildandet av Nordic Battle Group blev en av de stora satsningarna och på flera håll framhölls denna som förebild och modell för framtida förband. Terrorism och spridning av massförstörelsevapen skulle stoppas genom snabba insatser, de gamla förråden bommas igen och materielen införskaffas inför varje insats istället, anpassat efter dennas speciella behov.

”Ingen skall tro att vi klarar av allt detta med lagar och regler från kalla kriget. Därför måste politikerna hjälpa oss med att skapa nya förutsättningar... Jag är själv otålig och ivrig. Jag vill komma vidare” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Dåvarande ÖB Håkan Syrén missade inga tillfälligheter att prata om den här transformationen och var flitig resenär till olika möten inte minst inom EU. Genom att åta sig att bilda en av de snabbinsatsstyrkor (EU Battle Groups) som EU, på fransk-brittiskt initiativ, ville etablera i EU ville Sverige ”markera ett starkt stöd för EU:s ambition att på detta sätt stärka den europeiska krishanteringsförmågan” (Försvarsmakten(2010); VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB).

I EU formas försvarspolitiken som en del av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken, GUSP. EU:s förlorade prestige under krigen på balkan under 1990-talet förefaller ha varit en utlösande faktor för en starkare gemensam europeisk försvarsorganisation med gemensamma operativa styrkor att snabbt sätta in i närheten av EU:s gränser men också i tredje land. . Den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) togs i december 2003 och är ett viktigt dokument, där en omvärldsanalys ger en beskrivning av EU:s uppfattning av hotbilder och lösningar samt dessutom en indirekt uppmaning till medlemsstaterna att på frivillig väg reformera sina nationella försvar så att de får kapacitet att tillhandahålla mobila insatsstyrkor.

Från invasionsförsvar till insatsförsvar

Det bör vara uppenbart för de flesta att en försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda in i konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för snabbinsatser av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den svenska neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska diskursen och resulterat i en radikal omvandling av försvarsorganisationen. Det gick tämligen snabbt också. I regeringens försvarsproposition (1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse) framlades följande bestämda förklaring:

”Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen”

För att drygt tio år senare istället låta så här i Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar:

”Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet”

EU, USA och Nato måste ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden med tillhörande handlingslogik som dominerande och styrande för förändring av försvarsorganisationer.

Insatsförsvaret sågs som den nya sortens design av militär verksamhet som, oavsett dess effektivitet i att möta exempelvis terroristhot, etablerades som ett modernt och ansvarsfullt sätt att organisera sig på.

Regeringen framhåller, exempelvis i försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar) skapandet av rörliga militära förband för snabba insatser som en ”trend” inom hela västvärlden. De betonar att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Förändringen av den svenska försvarspolitiken kan alltså mycket väl ses som uttryck för en respons på en tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än Europa.

Långsiktig plan; in i Nato?

I dagsläget är det väl säkert så att det är Nato snarare än EU man tänker på när det gäller det svenska försvarets internationalisering. Kanske var omvandlingen en hemlig, långsiktig plan för att föra oss in i NATO? De senare årens samordnade övningar talar knappast emot detta. Det är också numera en fullt gångbar politisk åsikt att plädera för Nato-medlemskap vilket det inte var före 2000-talet. Bland andra Birger Schlaug har kommenterat denna Nato-vurm under flera år (vilket framgår här) och menar också att exempelvis SvD fört en längre tids kampanj för att styra opinionen i den riktningen.

Gammal rysskräck blir nu hur som helst som ny och kalla krigets realpolitiska strategispel kommer sannolikt att leda till nya försvarsdoktriner som kan ge nya organisationsplaner och öppna nya marknader för de säkerhetskonsulter som vill sälja sina produkter och profitera på rädslan och osäkerheten. Inte för att det framkommit någon ny analys av läget utan för att en ny trend är på väg att infinna sig som kan komma att ge ett nytt ideal för militär organisation.

Vapenskrammel som valfläsk

Alliansen ger sig alltså i detta läge ut och lanserar försvarssatsningar för glatta livet. Invasionsförsvar som valfläsk är ju lite ovanligt men så är också alliansens opinionsläge ovanligt skakigt. Detta med försvars- och säkerhetsfrågor tycker jag dock är alldeles för allvarliga saker för att göra valfläsk av. Framför allt ska inte nya stora försvarspolitiska beslut fattas för att allianspartierna har dåliga opinionssiffror utan måste naturligtvis grunda sig på en djupare omvärldsanalys och vara långsiktig i sin utformning. Alliansens försvarssatsningar är inte finansierade ens (se deras egen DN-artikel ovan om att ytterligare finansieringsförslag ”bedöms behövas” efter 2018). Dessutom ska en del finansieras genom minskade anslag för miljö- och kärnkraftssamarbete med Ryssland. Vi är väl ändå några som hellre skulle se utökade samarbeten om en hållbar värld istället för ytterligare JAS-plan? Jag är åtminstone helt överens med Per Olsson, ordförande Mp Stockholms Stad, som twittrat:

”Med tanke på hur fort Regeringen svängt i försvarsfrågan under våren är det otänkbart att beskedet i dag är grundat i vettig analys”

Är det detta som är svenskt invasionsförsvar 2.0 ?

Spana också in:
 Birger Schlaug om alliansregeringens senaste försvarsutspel.