Gatans parlament i Ukraina – fallen Sternenko och Tjornovil

 

Just nu är det två fall som är omskrivna i ukrainsk press, fallet Sternenko och fallet Tjornovil. Det förstnämnda har fått landets högerextrema ut på gatorna och det senare fallet är ett rättsfall som härrör från Euromajdan 2014.

Serhij Sternenko har varit ordförande för Högra Sektorn i Odessa medan Tetyana Tjornovil är en journalist som också suttit i parlamentet för partiet Folkfronten.

Omständigheterna kring deras fall och kring protesterna till stöd för dem är på många vis intressanta. Inte minst intressant är Atlantic Councils närmast oreserverade stöd för dem.

 

Sternenko

Sternenko dömdes den 23 februari av en domstol i sin hemstad Odessa till sju års och tre månader i fängelse för kidnappning. En dom som fick flera tusen högerextrema att redan samma kväll gå ut i gatuprotester i såväl Kiev som i Lviv och andra städer. I Kiev anhölls 17 personer i sammanstötningar med polis utanför regeringsbyggnaderna vid Bankova-gatan.

Sternenkos brott ska alltså ha varit att, tillsammans med en annan person, ha fört bort den folkvalda politikern Serhiy Sjtjerbytj i Odessa för att komma åt hans bankkort och mobiltelefon. Vid en husrannsakan redan 2015 beslagtogs ett luftgevär, en kniv och en pistol av modellen startpistol. Förutom Sjtjerbytjs eget vittnesmål finns också ett ögonvittne som säger sig ha sett hur Sternenko och den andre mannen tvingat in Sjtjerbytj i en bil, och polisen har också mobiltrafik som styrker inblandning.

Det hör också till saken att Sternenko sedan länge tillhört och under en tid varit ledare för Odessas Högra Sektor, det vill säga den högerextrema rörelse som bildades vid Euromajdan och sedan dess gjort sig skyldiga till mängder av våldsaktioner. Sternenko har vid tidigare tillfälle anklagats för mord på en Ivan Kuznetsov, som Sternenko påstår ska ha utfört ett mordförsök på honom själv. Det fallet är ännu inte avgjort.

Det är ju omöjligt att avgöra vad som är sant och riktigt i fallet, men vissa påstår att det skulle finnas politiska motiv bakom domen, att Sternenkos ”pro-ukrainska aktivism” skulle ligga honom i fatet. En del tar det som kvitto på att rättssystemet är politiserat och influerat av pro-ryska krafter. Bland andra den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC) som kommenterar snart sagt varje nyhet i Ukraina och har stort inflytande på vad som skrivs i tidningarna här. I en artikel för AC får Solomiia Bobrovska, ukrainsk parlamentsledamot för partiet Holos, skriva bland annat följande:

” […] the implications of Sternenko’s seven-year jail sentence remain chilling. His conviction sends out a signal that anyone in Ukraine who dares to oppose corruption or adopt a pro-Ukrainian position risks potential prosecution and jail time. It also serves to further undermine public confidence in the deeply discredited Ukrainian justice system.”

Den 27 februari marscherade ungefär tusen personer mot riksåklagarens kontor för att kräva dennes och inrikesministerns avgång och förre presidenten Porosjenko samt även Julia Tymosjenko har krävt att fallet omprövas.

Den 20 mars marscherade återigen hundratals högerextrema till presidentens administrationsbyggnad i Kiev och krävde Sternenkos frigivning. De brände dörrarna till presidentens kontor, krossade fönster, slängde brinnande bloss mot balkonger och klottrade slogans, svärord (ACAB= All Cops Are Bastards exempelvis) och hakkors på fasaden. Detta skedde i stort sett obehindrat och någon polis syns inte till på de bilder som BBC sänt från händelsen och som finns i Kyiv Post-länken här. De stod vid sidan av och tittade på.

Enligt polischefen Artem Sjevtjenko ska de ha tagit beslutet att inte ingripa för att undvika fysiska skador på polismännen. Ett ganska intressant uttalande av en person som representerar statens våldsmonopol.

Polisen har dock gripit två personer efter händelsen. Dels Vlad Sord, veteran från fronten i Donbass och dels Serhij Filimonov som tidigare varit medlem av högerextrema frivilligbataljonen Azov. De står nu anklagade för ”huliganism”.

Detta kallades av arrangörerna för "en underbar, fredlig sammankomst utan sammanstötningar och skadade människor”.

Den har dock bidragit till att skapa en debatt om vad som är acceptabelt vid en demonstration. Argumentationslinjen går också rakt igenom partiet Holos. Flera av deras medlemmar deltog i protestaktionen 20 mars, bland andra Solomiia Bobrovska (se AC-artikeln ovan), medan partiledaren Kira Rudyk och parlamentsgruppledaren Jaroslav Zhelezniak fördömer vandalismen.

En opinionsundersökning utfördes den 9 mars av OperSo för att få en bild av allmänhetens inställning till Sternenko. Den gav resultat att 20 % var positivt inställda till honom medan 23 % var negativt inställda, 15 % ställde sig neutrala medan större delen antingen inte hört talas om Sternenko (29 %) och övriga inte ville eller kunde svara på frågan. Många tror att vandaliseringen den 20 mars kommer att vända opinionen kraftigare emot Sternenko.

Det återstår att se vad Atlantic Council säger om saken. I synnerhet i ljuset av det som hände vid Capitol Hill. Vad är acceptabelt vid en demonstration och var går gränsen för tankesmedjans stöd för de högerextrema i Ukraina egentligen?

Märkligt nog fanns klottret fortfarande kvar igår (24 mars) då jag gick förbi presidentsbyggnaden, medan en rengöringspatrull var i färd med att ta bort det. Hela renoveringsarbetet efter skadegörelsen beräknas kosta ca 2 miljoner UAH (ca SEK 650.000 i dagens värde).

Bild: Hans Wåhlberg. Klottret städas undan flera dagar efter vandaliseringen. Hakkorsen är borttagna, men ACAB (All Cops Are Bastards) återfanns på flera ställen igår. Troligen rengjort idag.

Tjornovil

Det andra fallet gäller journalisten Tetyana Tjornovil som nu blivit formellt anklagad för ett mord i samband med en attack med molotov cocktails mot Regionpartiets huvudkontor den 18 februari 2014. En person omkom vid attacken, troligen av rökgaserna snarare än lågorna vid branden som uppstod. Fallet har varit uppe tidigare men ska nu alltså omprövas.

Hon har förvisso varit undersökande journalist och engagerad politiskt i att bekämpa korruption och blev själv angripen och misshandlad av vad hon menar var poliser i samband med Euromajdan 2014. Men det hör till saken att Tjornovil erkänt att hon var delaktig i att antända byggnaden och att det var avsiktligt att göra så, genom att en molotov cocktail kastades mot byggnaden. Det rör sig alltså åtminstone om mordbrand.

Det märkliga är försvaret av Tjornovil. Kharkiv Human Rights Protection Group, KHPG, en NGO som driver människorättsfrågor skriver om fallet och hävdar att Tjornovil anklagats för ett ”icke-existerande mord”. De skriver också en vecka senare om vad som påstås vara en ”kampanj” för att diskreditera Euromajdan-protesterna, eller ”Värdighetens Revolution” som den numera benämns, och att styra narrativet om den ryska ”invasionen av Krim” och ”aggression i Donbass” i en riktning som ligger nära Kremls.

 Atlantic Council har förstås kommenterat också detta fall, återigen på deras blogg. Inlägget är skrivet av Adrian Karatnycky, senior fellow vid AC, och bär rubriken ”Zelenskij ställer Ukrainas Majdan-revolution inför rätta”. Han framför där en hälsning till president Zelenskij som nära nog kan tolkas som ett hot:

”President Zelenskyy risks deep political trouble if he chooses to let the dubious case against Tetyana Chornovol proceed. He came to power as a fresh face in Ukrainian politics, but this prosecution could cement his reputation as a proponent of counter-revolutionary revisionism and revenge against the Maidan.”

Han för fram det som den tidigare undersökningen visat och som låg till grund för frikännandet då. Nämligen att det ansågs att personerna som fanns i den brinnande byggnaden hade tid på sig att lämna den. Det kan förstås ifrågasättas om mord är rätt brottsrubricering, men mordbrand är det ju inget tvivel om att det rör sig om, vilket Tjornovil också erkänt.

I USA kan mordbrand (arson) ge livstids fängelse i grova fall. Men det kan också bli fråga om mord, om det orsakar personers död, vilket kan ge dödsstraff i vissa stater. Därför är Atlantic Councils försvar av Tjornovil märkligt. De anför försvarets argumentation att den avlidne, en 66-årig IT-ansvarig som inhalerade brandrök och dog av lungskadorna, ”hade tid på sig att lämna byggnaden”. Om detta skulle räcka som försvar skulle det utgöra ett obehagligt prejudikat för alla framtida anläggare av mordbränder att använda.

Det reser ju också frågan vad Atlantic Council egentligen anser om demonstrationer och protester mot landets folkvalda. Återigen, i synnerhet i ljuset av stormningen av Capitol Hill och vandaliseringen av kongressbyggnaden.

Minsk II, en pressad president och ett splittrat land

Jag skrev igår helt kort om händelserna i Kiev. Medan det ukrainska parlamentet samlades för att rösta om ändringar i konstitutionen samlades gatans parlament utanför och kastade bomber mot Nationalgardet som skyddade parlamentsbyggnaden och dess ledamöter från den högerextrema och ultranationalistiska mobben. 

Det lär ha gått ganska vilt till även innanför parlamentsväggarna. Lyasjkos Radikala Parti lär ha försökt stoppa omröstningen (och har för övrigt idag meddelat att de lämnar regeringskoalitionen) och flera ledamöter även från andra partier ryade om landsförräderi. President Porosjenko är dock tvungen att visa Ukrainas goda vilja att följa det ingångna avtalet, Minsk II, och lyckades tydligen samla ihop tillräckligt med röster för att föra förslaget om decentralisering vidare till en slutlig omröstning som lär komma senare i år så fort författningsdomstolen synat det förslaget om jag förstått rätt. Ett förslag som innebär en landsomfattande decentralisering men också en temporär och begränsad självständighet för de rebelliska regionerna Donetsk och Luhansk. Det är naturligtvis det sistnämnda som ultranationalisterna i och utanför parlamentet störs av. De vill uppenbarligen hellre se mera blod flyta än att kompromissa med sina landsmän i öst. Samtidigt som ledarna för dessa regioner underkänner förslaget för att det ger för lite självständighet eller autonomi vilket knappast heller visar särskilt mycket till kompromissvilja för att nå försoning och fred.

Porosjenko är pressad av såväl en högljudd minoritet inom parlamentet som en ännu mer högljudd, och dessutom våldsam sådan, utanför maktens boning. Pressad att vägra kompromissa med rebellerna i Donbass. Det råder krig i öst och det är svårt att föra samtal på sansad nivå. Beredskapspropagandistiska paroller, militär logik, nationalistiska slagord och provokativa utspel hör till vardagsdebatten. Våldet ligger ständigt och lurar runt hörnet. Stora mängder vapen cirkulerar i landet och det finns gott om unga (företrädesvis) män som kan och vill hantera dem.Den granat som under gårdagens kravaller dödade en och skadade uppemot hundra lär ha kastats av en 21-åring som slagits i frivilligbataljonen Sich. 

Samtidigt som Porosjenko nu gör allt han kan för att visa sin vilja att följa Minsk-avtalet, och på så sätt om möjligt ena landet och få rebellerna att lägga ned vapnen, så har han redan på sätt och vis släppt taget om befolkningen i Donetsk och Luhansk (det lilla grepp han nu kan ha haft). Beslutet att ställa in alla statliga utbetalningar (som pensioner och sociala bidrag) till folket i Donbass kan ha varit ett ödesdigert misstag. Nu gäller rubeln som betalningsmedel där och pensioner utbetalas av ryska staten. Till vilken stat förväntar sig Porosjenko att dessa människor ska vända sin lojalitet? Hur kan de någonsin mer känna sig (och förväntas känna sig) som fullvärdiga medborgare i Ukraina? 

På samma gång har folket i övriga Ukraina tämligen lite att se fram emot. Korruptionen fortsätter att vara en vardagsrealitet som lägger en förlamande hand över kreativitet och samhällsservice, valutan faller ständigt i värde och urholkar de redan ynka lönerna. Unga män flyr landet för att undvika inkallelser och fyller därmed på den redan strida strömmen av unga, inte minst välutbildade, människor som flyttar utomlands eftersom karriärvägarna inom landet är alltför få eller alltför krokiga.

Kanske är splittringen av landet nu oundviklig? Enligt Anna-Lena Laurén i SvD idag lär en högt uppsatt parlamentariker viskat i hennes öra att Ukraina inte behöver Donetsk och Luhansk och att det vore lika bra att ge bort områdena till Ryssland. De utgör bara en fotboja för Ukraina på dess väg in i EU, menade han. Det kan hända att han har rätt. Kanske är splittringen att se som oundviklig och ofrånkomlig? Richard Sakwa sammanfattar det alldeles utmärkt i sin lika utmärkta bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands:

”The Ukrainian crisis is essentially a struggle between different visions of what it means to be Ukrainian and who is to decide, and, following on from that, what is Ukraine´s proper place in the world. As early as the 1990s Anatol Lieven asked whether it was wise to try to force Ukraine to choose between integration into western institutions, notably NATO, and its traditional orientations to the East. The imposition of such a choice in the end turned ´fraternal rivalry´into deadly contestation that threatened to tear the country apart and endanger world peace”

Gatans parlament i Kiev

Än en gång har gatans parlament haft sammanträde i Kiev. Svobodas blågula fanor vajade i vinden utanför det riktiga parlamentet, Verkhovna Rada, där en förändring av konstitutionen som ska ge större självständighet åt regionerna idag röstades igenom. En mur av kravallpoliser hindrade cirka tretusen protesterande högerextrema ultranationalister från att storma byggnaden men fick ta emot en skur av projektiler. Bland annat en form av bomb som dödade en polisman och skadade uppemot hundra personer, även journalister och kameramän. Scener vi känner igen från Majdan för ett och ett halvt år sedan. Den här gången lär väl knappast USA och EU ge så mycket stöd åt demonstranterna. Trots att många av dessa med stor säkerhet fanns på Majdan då.

Det beslut om konstitutionsändring som ska decentralisera Ukraina är helt i enlighet med vad som blev överenskommet i Minsk II-avtalet som medlades fram av bland andra Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel. Enligt punkt 11 i avtalet ska Ukraina genomdriva en ”Constitutional reform in Ukraine, with a new constitution to come into effect by the end of 2015, the key element of which is decentralization”. Beslutet idag visar alltså en viss insikt hos majoriteten av parlamentsledamöterna att en politisk lösning av konflikten med Donbass är den enda rimliga. En insikt som dock inte delas av alla. Bland andra Julia Tymosjenko ska ha motsatt sig förändringarna. En del ser det som en eftergift mot Ryssland och separatisterna i öst.

Högra Sektorns ledare Dmitri Yarosh uttalade sitt motstånd mot hela Minsk-uppgörelsen tidigare i år och förbehöll sig ”rätten att fortsätta striden” mot separatisterna i öst. Att Svoboda motsätter sig åtminstone den här konstitutionsändringen framgick med all önskvärd tydlighet idag. Den person som nu sitter anhållen som misstänkt för att ha slängt den dödliga bomben sägs också vara medlem av partiet. 

Det är inte alls så att den här mobben är representativ för Ukrainas folk. Men gatans parlament är en kraft som inte går att förbise i den ukrainska politiken, vilket jag har påpekat förut. De piskar upp en hätsk debatton, spär på polarisering i det ukrainska samhället, skapar en rädsla bland politiker att ta sansade (men för denna grupp impopulära) beslut och försvårar därmed en väg mot fred och försoning för Ukraina. De är dessutom beväpnade och tvekar inte att använda dödligt våld. Något USA och EU bör väga in i bedömningarna av den ukrainska konfliktens förutsättningar att få en fredlig lösning. Det är inte enbart ryska tanks som hotar Ukrainas framtid. Hotet finns också i form av en oresonlig nationalism som utesluter en stor del av landets invånare (etniska ryssar och ryskspråkiga i öst) och vill driva dem ut ur det. Och de är på marsch...