Gott Nytt År med hopp om förändring

Jag läser i SvD att Maria Ludvigsson i en ledare (28/12) filosoferar över vad alliansregeringen bör göra i framtiden. Det blir en uppräkning som känns bekant med ledord som företagsamhet, entreprenörskap och skattesänkningar. Hon hävdar att det alltid varit en frestelse för staten att öka skattetrycket för att ”få medborgarna att göra som man vill”. Ludvigsson tycks nervös över att alliansregeringen kommer att överge borgerliga värderingar. Hon vill ge medborgaren mer ”egenmakt”.

Det är intressant hur den här ”borgerliga” tanken om staten som en egen entitet i motsatsförhållande till medborgaren alltid dyker upp när skattetrycket är på tal. Ett annat sätt att se det är ju att pengar överförs från individer till det gemensamma. Det är givetvis alltid mer svidande när individen har väldigt mycket. Mycket vill ha mer heter det ju. 

Själv tänker jag snarare att arbetslinjen är ett bättre exempel på hur staten styr för att få medborgarna att göra som man vill, för att använda Ludvigssons uttryck. I mina funderingar om det nya året och om framtiden ingår istället tankar om medborgarlön/basinkomst för att frigöra medborgaren från trycket av stat och en osäker arbetsmarknad. Vilket skulle tillföra medborgaren den egenmakt som Ludvigsson efterfrågar. I betydligt högre grad än några kronor extra i plånboken i form av sänkt skatt. 

Staten har också en mängd styrmedel för att få de offentliga tjänsterna att utföras som man vill. Det bör den ha också eftersom det är våra gemensamma pengar det handlar om. Som dragits in till stat och kommun främst genom Ludvigssons förhatliga skatter. Det är just därför det är illa om dessa används till utdelning av vinster till investerare. En effektivare resursanvändning var också ett grundläggande syfte för de s.k. NPM-reformerna inom offentlig förvaltning under 1980-talet och framåt. Idén om att använda medlen effektivt har dock gått överstyr i form av styrsystem för de offentliga tjänsterna som ger snedvridande incitament och manipulation av siffror istället för kvalitet och trygghet för brukare och arbetsro och respekt för professionerna för de utförande yrkeskårerna. Den här bloggen har varit späckad av inlägg om just detta under hösten/vintern. 

Min förhoppning är att den mycket hälsosamma debatt som kommit igång om styrningen också fortsätter på det nya året. Det finns lyckligtvis inget som tyder på motsatsen. Bara nu under julhelgen har vi till exempel kunnat läsa en intressant debattartikel i SvD om styrsystemet inom vården skriven av företrädare för Svenska Läkaresällskapet. Här ett klipp ur den som styrker det jag själv hävdat länge:

”Vi har försökt att förstå vilka kärnvärden som styrningen av dagens sjukvård enligt NPM-konceptet vilar på och har kommit fram till kontroll, detaljstyrning, kvantitativ mätning och kommersialism. Sjukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för sjukvårdens inre arbete”.

 

I flera tidningar har också florerat en TT-artikel om betygen i skolan som missvisande eftersom ingen vill se dåliga resultat på en skolmarknad. Sverker Härd, enhetschef på Skolverket tillägger: ”Vi kan föreställa oss att ju mer marknadslikt ett skolsystem är, och där betygen har ett marknadsföringssyfte, desto högre tryck är det på betygsinflationen”.

 

Jag tror att många borgerliga ledarskribenter och andra tyckare med sorg i hjärtat nu ser hur vissa borgerliga ideologiska grundsatser är på väg att bli omvärderade och ifrågasätts alltmer. Mantrat om marknadsprinciper och entreprenörskap börjar eka tomt och det hjälper inte att dessa borgerliga proffstyckare skriker dem ännu högre. En motrörelse är på gång känns det som. Det är i alla fall min förhoppning inför det nya året.

Nästa år är också ett viktigt valår, med val såväl till EU-parlamentet som till riksdag/landsting/kommun. Jag hoppas att det ger en förändring där nya värden tillförs debatten som sedan kan genomsyra parlamenten.

Jag tror det är oerhört viktigt att vi rör oss mot en syn som betonar vikten av det gemensamma istället för det egna. Som rör sig mot solidaritet istället för egoism. Som rör sig mot riktig frihet snarare än fria val av varor och tjänster på en allt snurrigare marknadskarusell. Som rör sig mot en större omsorg om allas vår planet som en gemensam gåva att förvalta istället för en källa till exploatering för att tillfredsställa en alltmer uppskruvad tillväxthysteri. Samt mot medmänsklighet istället för hat och misstänksamhet mot grannen. Jag tycker manifestationen i Kärrtorp före jul gav ett andningshål som skänkte hopp om detta sistnämnda. 

Jag tror allt detta hör ihop och hoppas att 2014 kan bli det gemensammas år då orden vi och vårt blir vanligare än ordet jag och mitt. Men ett vi som inbegriper oss alla, inte bara en viss inkomstgrupp eller de med en viss hudfärg eller självutnämnd kulturell överlägsenhet.

Med detta vill jag tacka bloggläsarna för visat intresse under 2013 och önska Gott Nytt ValÅr 2014!

Kvotering reglerat eller strukturellt – en fråga om ideologi?

Maria Ludvigsson ondgör sig i dagens SvD över Anders Borgs oväntat fria tänkande om kvotering till bolagsstyrelser (emot hela sitt eget partis parlamentarikergrupp exempelvis). Det faktum att bara 23 procent av bolagsstyrelseposterna i Sverige innehas av kvinnor är alltså något Ludvigsson vill åtgärda på annat sätt, oklart hur.

Hon problematiserar kvoteringsmetoden genom att jämföra med USA:s erfarenheter av ”affirmative action” avseende etniska tillhörigheter. Hon väljer då att bortse från den del av forskningen som motsäger hennes egen skepsis till metoden, vilket är vanligt bland kvoteringsmotståndare enligt bland annat en EU-rapport (s 17-19) som kan laddas ned här.

 

Om hon dessutom istället valt att uppehålla sig vid frågan, jämställdhet mellan kön i bolagsstyrelser, skulle hon istället ha kunnat räkna upp ett stort antal europeiska länder som studieobjekt. Norge anses ha gått i bräschen men följts av flera andra. EU-kommissionen tog också nyligen (nov-12) beslut om att något måste göras och att EU-länderna bör eftersträva att åstadkomma en 40-procentig kvinnlig styrelserepresenation på frivillig väg innan en eventuell tvingande EU-reglering kanske kan bli aktuell.

Det kan alltså inte uteslutas att Borgs uttalande handlar minst lika mycket om påtryckningar fån EU-kommissionen som sitt eget fria tänkande. Men handlar alltså specifikt om bolagsstyrelser. På flera sätt är det ganska enkelt att applicera just kvoteringsmetoden på sådana. Det är lätt att räkna antalet ledamöter i en styrelse och därmed enkelt att lagstifta om, ungefär på samma sätt som det finns lagtexter som styr hur många ledamöter en styrelse ska bestå av etc.

Men Ludvigsson pratar alltså hellre om svårigheten för kvoterade till universitet i USA att avsluta sina studier.

Hennes huvudpoäng är dock att det är en ideologisk markering att vara emot kvotering. Metoden är fel för att ”det särbehandlar människor, identifierar och sorterar dem utifrån grupptillhörighet...”. Hon avslutar med att säga att det inte är värt att överge lika rättigheter för en ”quick fix”.

Vad Ludvigsson och andra då glömmer, eller väljer att glömma (?), är den sortering och särbehandling som redan sker. Oreglerat och till nackdel för kvinnor. När det gäller just bolagsstyrelser torde den selekteringen vara ganska uppenbar.

Eller menar då Ludvigsson och andra kvoteringsfobiker att kvinnor helt enkelt inte förtjänar fler platser i styrelserna? Att de helt enkelt inte är meriterade eller lämpade i större utsträckning än att det motsvarar 23 procent?

Den frågan tycker jag återstår att besvaras av dem som, liksom Maria Ludvigsson, motsätter sig kvotering så benhårt. 

Men detta motstånd är sannolikt uttryck för samma blindhet som tydliggjordes i debatten om Jonas Hassen Khemiris artikel där liberala debattörer antydde att strukturell diskriminering är något som inte finns i verkligheten och att det bara är att kavla upp ärmarna och spotta i nävarna så ordnar det sig.

Är detta verkligen liberal ideologi? I så fall börjar väl den ideologin kännas lite obsolet? Eller handlar det snarare om individuella uttolkares alldeles egna tunnelseende?