Centerledaren Annie Lööf
skjuter numera skarpt i välfärdsfrågan. I gårdagens Agenda (repris ikväll) debatterade
hon med Vänsterledaren Jonas Sjöstedt och debatten fortsätter i dagens
Aftonbladet. Hon har tidigare anklagat allianskollegorna Anders Borg och Jan
Björklund för populism när de uttalat sin tveksamhet till riskkapitalbolag som
huvudmän för skolor.
Populism kan inte Lööf
anklagas för men möjligen röstmaximering. Jag gissar åtminstone att hon
(Centern) med strategin att utmåla sig som Vänsterns extrema motpol i
vinstfrågan kalkylerat med att kapa åt sig ett antal röster i valet från sina
allianskollegor och därmed öka chansen att säkra riksdagsplatserna. De ser ju
ut att hänga på skör tråd.
I sak är hennes
argumentering i försvaret av riskkapitalbolag och vinster i välfärden i
allmänhet dock svag. Det är förvisso lite symptomatiskt för hela
välfärdsdebatten där motståndarsidan inte heller alltid har så knivskarp
argumentering. För sanningen är väl att frågan är lite mer komplicerad än slogans
och enstaka åtgärder som att förstatliga skolan etc. Men närmast enfaldigt ser det
ut när Annie Lööf smäller av sitt magasin mot Sjöstedt. Så här, i korta
ordalag, enligt hennes AB-replik idag:
Tycker du att
privatanställda inom vård- och omsorg gör ett dåligt jobb?
Tycker du att de som
väljer att gå till privata vårdgivare har valt fel?
Tycker du att föräldrar
och elever som valt friskolor har valt fel?
Hon avrundar med att
Centerpartiet tänker svara ”valfrihet och högre kvalitet” när ropen på
vinstförbud skallar.
I Agenda-debatten frågade
hon Jonas Sjöstedt varför inte byggbranschen skulle beläggas med vinstförbud om
vårdsektorn ska göra det? Hon försökte därmed göra hela frågan till en sorts
feministinlägg (män är verksamma inom byggföretag och kvinnor inom vårdföretag
logiken). Sjöstedts kontring tillhörde debattens stora behållning: ”Vet man
inte skillnad mellan att bygga ett sjukhus och driva ett så ska man nog inte
driva sjukhus”.
Det ligger onekligen en
hel del i det. Även om frågan förstås är mer mångfacetterad, som sagt. För nog är det
trevligt med valfrihet? Motsatsen tvång låter ju inte så lockande. Den är också
på de flesta marknader en hyggligt fungerande princip (går förvisso också att
problematisera men det gör jag inte i detta inlägg). Vi väljer och det
förutsätts att det vi valt är det bästa. Därmed slås de sämsta så småningom ut.
Det blir i sig kvalitetshöjande. När det gäller välfärdstjänster är detta emellertid
betydligt mer komplext.
Det ger konsekvenser som
i vård, skola och omsorg är högst problematiska och motverkar den förmodade
kvalitetshöjningen, nämligen instabilitet,
bristande likvärdighet samt manipulation.
Instabiliteten och
osäkerheten i form av nedlagda skolor exempelvis, bristande likvärdighet i
service på platser där ”kundunderlaget” inte är tillräckligt attraktivt i den
konkurrenstyngda marknadskampen och manipulation av mätbara data eller rent
fusk för att få bättre placering i benchmarking-listorna och maximera
intäkterna från ersättningssystemen.
Dessutom infinner sig
ofrånkomligen frågan om var de vinstdrivande företagen kan göra sina
kostnadsbesparingar? Svaret är i huvudsak på personal och lokaler. Det som
handlar om den inre effektiviteten och förbättringar av arbetsprocesser kan ju
göras oavsett vem som är huvudman.
Dessutom faller valet
ofta på den vårdinrättning eller skola som ligger närmast hemmet. Detta gäller
i synnerhet på orter där ”kundunderlaget” inte är så stort eller för dem som
saknar bekväma transportmedel/bra kommunikationer. Eller inte är så rörliga
alls, vilket är en faktor avseende äldre människor eller
rörelsehindrade/kroniskt sjuka. Högst relevant faktor alltså om vi talar om
vård och omsorg framför allt. Det är med andra ord inte alltid som valet av
vårdcentral eller förskola och skola är särskilt aktivt. Av ren nödvändighet
eller åtminstone av helt naturliga bekvämlighetsskäl eller tidsskäl.
Så det stora problemet
infinner sig snarast när det inte finns någon service alls. En utveckling vi
sett tydligt när det gäller Apoteken som konkurrensutsattes för ett par år
sedan. Med påföljd att storstäder fick fler Apotek men landsbygden färre och
helt försvunnit på flera orter.
Att marknadsprinciperna
inte följer den teoretiska mallen och verkar automatiskt kvalitetshöjande inom
välfärdssektorerna avslöjas genom den allt mer rigorösa kontrollapparat som
byggts upp sedan marknadiseringen kommit igång på allvar. Den som bland andra
Maciej Zaremba skrivit om (se länkar nedan till mina egna inlägg baserade på
hans artiklar) och som skolorna vittnat om i ett antal år. Verksamheterna blir
lidande av en ständigt svällande byråkrati. Skulle skapandet av marknader i sig
varit kvalitetshöjande hade utvecklingen gått åt andra hållet. Mot allt mindre
byråkrati, kontroller, redovisningar och utvärderingar etc.
Det förefaller snarare
vara så att även liberaler med tiden finner att manipulation, rent fusk och
kostnadssänkande åtgärder ger återverkningar på kvaliteten i ett system som
bygger på konkurrens om vård- och skolpengar. Kvalitet stavas ofta tid i
välfärden. Tid att hålla den döende i handen, att prata med de äldre som har
långtråkigt, att ägna sig åt elever som behöver stöd för att lära. Tid är
pengar och kräver personal och ger inga produktivitetssiffror att leverera till
ägare eller kontrollörer. Så vad är kvalitet egentligen? Det har
kontrollinstanserna funderat på i decennier. Hur hitta indikatorer som visar
det här sistnämnda som inte är mätbart? Hur hitta indikatorer som pekar på att
en skola varit bra för elevens lärande när det kanske inte visar sig förrän ett
tiotal år senare? Och hur mäta att det var just skolans fel/förtjänst?
Så Lööf får lov att
precisera sina kvalitetsslogans, tycker jag. På vilket sätt tänker
Centerpartiet höja kvaliteten i välfärden? Genom att hårdnackat försvara
riskkapitalbolagen? Men troligen kommer hon att fortsätta mala sina inlärda
valfrihetsfraser ända fram i kaklet.
Frågan är bara om inte
väljarna har tröttnat på dem nu?
Inlägg på denna blogg om välfärdsmarknader:
