De stängda dörrarnas skolpolitik – eller konsten att erkänna fel

Läser just nu Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”. Den kände evolutionsforskaren Phillip Tobias utbrister i denna att det roligaste som finns är att upptäcka att en haft fel, eftersom en då utvecklar sitt tänkande.

Det är synd att Jan Björklund inte har samma inställning. Den numera rikskända PISA-undersökningens skrala resultat för Sveriges del har lett in honom på det disciplinspår som han drev hårt för sisådär tio år sedan.

De svaga kunskapsresultaten ska mötas med stängda dörrar för senkomna elever. I övrigt skyller han det mesta på den gamla ”flumskolan”, också ett begrepp han dammat av. Det är en mager analys.

Vad som betonats ganska lite hittills i PISA-debatten är det faktum att en stor del av nedgången står att finna i socioekonomiskt svaga grupper. Gapet har blivit större mellan åren 2003-2012. Det gäller i stort sett alla resultat. Detta bekräftar bara vad som tidigare noterats i olika rapporter.

 

Det vill säga att skolsegregationen ökar och att det är ett hett tips att söka orsaken i den valfrihetens skolmarknad som skapats sedan 1990-talet. 

Allianspolitikernas fokus ligger istället på själva siffran och inte vad som ligger bakom. För ”valfriheten tummar vi inte på”, säger exempelvis moderaten Tomas Tobé i Svt för några dagar sedan.

Ytterligare en sak framkommer i PISA-rapporten som jag själv inte sett eller hört tidigare. Svenska elever känner sig allt mindre hemma i skolan (”awkward and out of place”). En markant ökad känsla av ”utanförskap”, om en så vill, mellan 2003-2012. Frågan är om Björklund vill mena att detta är en känsla eleverna går och bär med sig från den gamla ”flumskolan” också och då i så fall även utvecklar retroaktivt med tanke på de senaste årens ökning? 

Nej, det duger inte , JB!

Ta istället lärdom av den gamle Phillip Tobias jag nämnde i början. När han upptäckte att han hela tiden haft fel om människoartens ursprung tyckte han att;

”... denna nya insikt faktiskt skänkte mig ren lycka, inte minst eftersom den bevisade att jag trots min framskridna ålder ändå lyckats tänka en ny tanke”.

Marknadsflummet i skolan lär nog tyvärr bestå

PISA-undersökningen har blivit stor nyhet. Sverige ”sjunker”, ”rasar” eller ”faller fritt” och läget beskrivs som katastrofalt. Det är lätt att ryckas med. I synnerhet för den som länge kritiserat den förda skolpolitiken.

Rubrikerna vrålar ut det dåliga resultatet i den senaste s.k. PISA-rapporten om kunskaperna i läsförståelse, matematik och naturkunskap bland elever i OECD-länderna. Under hela 2000-talet har Sveriges resultat försämrats och sedan 2006 har det gått nästan spikrakt nedåt.

- Det är flumskolans fel, menar Björklund, och tycks begära att vi borde vänta i nio år till på att hans ”kunskapsskola” ska nå genomslag.

Nu ska en inte dra alltför stora växlar på undersökningar som dessa. Det mätbara säger sannerligen inte allt om skolan. Men den så tydliga vikande trenden vore å andra sidan rentav korkat att inte allvarligt fundera över. Det duger inte att sätta på den gamla repade skrivan om ”flumskola”, som Björklund försöker få oss att lyssna till igen.

Han har dock, enligt min mening, rätt i två saker. Dels förstatligandet av skolan och dels ökning av lärarledd lektionstid. Ett förstatligande av skolan skulle till viss del komma tillrätta med den bristande likvärdigheten och mer lärarledda lektioner skulle vara välgörande inte minst för svagare elever. 

Men om en samtidigt inte ser eller vill se hur marknadiseringen av skolan försvårar för sådana reformer att ge resultat så kommer problemen troligen att bestå. 

Likvärdigheten var ett av paradnumren i den gamla ”flumskolan” och den slås, av helt naturliga skäl, i spillror av den konkurrenssituation som inrättandet av en skolmarknad har skapat. Segregation och ”brain-drain” i områden med sociala problem underlättar inte för de elever som behöver extra mycket stöd och inte heller för de skolor som verkar i dessa områden. Skolornas tävlan om att visa bäst resultat ger också en manipulativ kultur med ”glädjebetyg” och selektivitet vid intagningar.

Marknadiseringen har också lett till en ökning av kvalitetskontroller. Senare tids ”skolskandaler” har gett upphov till krav på ännu mer av den varan. Följden har blivit att lärare lägger ned alltmer tid på byråkratiska sysslor istället för att ägna sig åt den katederundervisning som Björklund efterlyser. I SvD säger Ulf P Lundgren (en av grundarna av PISA-undersökningen) anger just detta som en av två huvudförklaringar till Sveriges fall i mätningarna.

I grunden alltså, menar jag, ett systemfel som kan bli nog så svårt att åtgärda. I synnerhet så länge som styrande politiker vägrar att se det. Exempelvis moderate Tomas Tobé som i kvällens Aktuellt förklarade bestämt att valfriheten skulle minsann inte tummas på. 

Jag tror dessvärre att det kommer att krävas en PISA-undersökning till för att få honom och allianskollegorna (ärligt talat en del miljöpartister och rätt många sossar också) att börja tänka i de här banorna. Innan dess får vi nog dras med nya desperata reformer och en fortsatt ryckighet i verksamheten för elever och lärare... och fortsatt kräftgång i PISA-mätningarna.