Marknadsstalinismen ersätter demokratin

Just som alla, i och med Berlinmurens fall, trodde att hotet mot demokratin var över intensifierades det lågintensiva bombardemanget av marknadsekonomiska avregleringar och omstruktureringar. Världen låg nu öppen för erövring. EU har varit en viktig del, avregleringar av finansmarknader, skapandet av välfärdsmarknader, skattesänkningar och arbetslinje. De stora företagen har växt sig ännu större och mäktigare och mindre stater har under en längre tid varit chanslösa i kraftmätningar med sådana. Med tiden har också större stater fått ge vika för lobbyisters eller juristers (bara att välja) krav och önskemål.

I en mycket förtjänstfull ledare i Aftonbladet lyfter Anders Lindberg fram det frihandelsavtal, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership), som just nu är föremål för förhandlingar mellan USA och EU. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har redan innan avtalet är klart klargjort att avtalet är bra för alla i hela världen, troligen helt förblindad av tillväxtsiffror. För, som Lindberg skriver, är det sannerligen inte så enkelt. Systemet med investor-state-dispute blir till en försäkring för storföretag att deras investeringar inte kommer att störas av hinder som miljölagar, arbetsrättsliga lagar och principer, hälsopolitiska reformer och liknande irritationsmoment. 

Under stort hemlighetsmakeri förs förhandlingarna om vår framtid som riskerar att formas till en marknadsstalinistisk global ordning där storföretag och inte stater blir helt styrande. Vi vanliga medborgare får finna sig i de regler och lagar dessa tillåter och snällt fortsätta tugga i oss deras produkter och glatt välja skola och läkare alltmedan reklamvågorna sköljer in över oss. Vi är nästan där redan, men avtal som TTIP kan komma att få vågskålen att helt tippa över.

En dystopisk fantasi? Tja, The Guardians krönikör George Monbiot har kallat avtalsförslaget ”ett globalt förbud mot vänsterpolitik”. Och mot miljöpolitisk strävan att åstadkomma en hållbar värld skulle jag vilja tillägga. Det är ett understatement att säga att det blir svårt att nå klimat- och andra miljömål utan staters rätt att gå före och utmana kemijättar, gruvbolag och andra miljöbovar. Vår framtida existens avgörs av snäva vinstintressen i kombination med tillväxtfixerade toppolitikers drömmar om svarta siffror i resultatredovisningarna och än mer svällande bankkonton.

Staterna blir alltmer sekundära, dess politiker alltmer hukande i mittfåran, dess medborgare förminskade till valfrihetsboskap och demokratin reduceras till val av frukostflingor. Är det så vi vill ha det? 

Anders Lindberg efterlyser mer offentlig debatt. Själv har jag skrivit en gång tidigare om detta vilket är alldeles för lite.  ”Vår man i Bryssel” däremot, Carl Schlyter (mp), driver en kampanj som härmed rekommenderas varmt att ta del av. På den egna bloggen informerar han om vad som händer och redogör för tänkbara konsekvenser. Läs och begrunda.

 

Löntagarfonderna fick vinden att vända?

Det är imorgon 30 år sedan cirka hundra tusen personer marscherade genom Stockholm för att protestera mot löntagarfonder. 4-oktoberrörelsen var ett småländskt småföretagarinitiativ men finansierades till stor del av arbetsgivarorganisationen SAF. De lyckades inte förmå S-regeringen att stoppa löntagarfondernas införande men jag tror att någonting mycket viktigare skedde under processens gång. Själva idén lanserades 1975 av Rudolf Meidner men LO tillsatte redan 1971 en utredning som förarbetade det hela och fonderna debatterades under många år fram till den urvattnade version som slutligen den socialdemokratiska regeringen drev igenom. Jag tror att lanserandet av idén om löntagarfonder var en starkt bidragande orsak till den nyliberala vågen som under 1980-talet svepte över Sverige och som förflyttade diskursen från ”solidaritet och jämlikhet” till ”satsa på dig själv” och ”entreprenörskap”. Eller egentligen kanske mer korrekt tjänade som katalysator för spridandet av nyliberala idéer och en diskursförändring i svensk politisk debatt.

Anita Du Rietz, som forskar om företagandets villkor, har i dagens SvD skrivit en ledare om detta ”30-årsjubileum”. Hon hävdar i den att fonderna genomfördes bland annat för att Olof Palme skulle ha varit pådrivande. Där tror jag hon har helt fel. Palme var sannolikt mycket medveten om fondernas sprängkraft och delade helt säkert Kjell-Olof Feldts grubblerier som han nedtecknade i riksdagskammaren 21 dec 1983 (omedveten om zoomande kameralinser): ” Löntagarfonder är ett jävla skit,: men nu har vi baxat dem ända hit” . 

Kjell Östberg, som författat en utmärkt biografi över Olof Palme i två band, skriver i den andra av dem - med just titeln ”När vinden vände” – om löntagarfonderna i ett eget kapitel. Han konstaterar att Palmes personliga åsikt varit omdebatterad men landar själv i bedömningen att fonderna varken var något Palme önskat eller brann för. Han försökte få bort frågan inför valet 1976 och fonderna nämndes knapp på S-kongressen 1975. Han lär också ha lagt stort ansvar för valförlusten -76 på LO-kongressens antagande av en skarpare version av Meidner-fonderna vilket han menade troligen mobiliserade en hel del borgerliga väljare. Han hade alltså att hantera ett hårt tryck från LO och delar av partiet å ena sidan och ett lika hårt mottryck från näringslivet å andra sidan. Det är inte trovärdigt att inbilla sig att han skulle ha velat rasera den relation mellan stat och näringsliv som den socialdemokratiska modellen i flera decennier framgångsrikt byggt det svenska välfärdssamhället på. I ett citat Östberg hittat i ett socialdemokratiskt VU-protokoll från 4 jan 1982 kommenterar Palme lättat det förslag som arbetats fram: 

”Man kan begripa om näringslivets folk blev upprörda av Meidnerförslaget, men det kan man inte gärna bli av det nu aktuella förslaget”.

De löntagarfonder som infördes och som sedan avvecklades 1991 (och småningom delades ut till allemansfondsparare) av den nytillträdda borgerliga regeringen orsakade heller inte mycket annat än att bidra till börsyran under 80-talet genom fondernas kapitaltillförsel.

Däremot missbedömde han möjligen kraften i den motreaktion som redan satts igång. Konsensus kring välfärdsstaten förbyttes i strid om den ideologiska diskursen där Timbro sannolikt gavs en större trumma att slå på än de annars hade fått. Andra företagarorganisationer som var mycket aktiva i motståndet var 4:e Oktoberkommittén, Näringslivets Fond och Kommittén rösta borgerligt. En intressant, men rätt bortglömd poäng, är att näringslivet från början (tidigt 70-tal) var tämligen kompromissvilligt när det gäller införande av någon form av ägarspridning. Chefen för SAF:s samhällsekonomiska sektion Nils-Henrik Schager skrev i tidningen Arbetsgivaren en artikel med titeln ”Löntagarfonder – javisst, men hur?” där han konstaterar en politisk enighet kring behovet av löntagarfonder och att det därför inte var meningsfullt att diskutera dess existens, bara utformningen. SAF hade också en egen utredningsgrupp, Waldenströmgruppen, som kom med ett eget förslag till löntagarfonder 1976. Den proteststorm mot denna hållning som kom, från småföretagarhåll inte minst, under 1980 (”Oktoberrevolutionen”) gjorde definitivt slut på kompromissandet och kanske var startskottet för en allmänt mer konfliktsökande arbetsgivarhållning.   

Det kan vara svårt att bedöma och påvisa löntagarfondernas betydelse för vindkantringen mot det nyliberala. Kanske var det själva högervindarna som fick näringslivets representanter att ändra sin kompromissvilliga hållning till benhårt motstånd? Jag tror dock att själva löntagarfondfrågan i vart fall drev på förändringen av hela sättet att tänka kring politik, facklig aktivitet, företagande och ägande. Det har varit en lång process att ändra hela debattklimatet och politiska diskursen men idag är det väl få som talar om arbetarinflytande, jämlik fördelning av övervinster och solidaritet. Däremot om entreprenörskap, marknadsmekanismer, privata investeringar och individen.

Jag tror därför att Anita Du Rietz, för att återvända till SvD-ledaren, överskattar ”faran” att löntagarfondsdiskussionen ska komma igång igen trots debatter om – som hon nämner i artikeln – ”kritiken inom socialdemokratin mot höga vinster i vissa näringar med efterföljande krav inom fackförbunden på lönekompensation, vinstdelning eller offentligt ägande”. Det kommer, enligt min mening, att ta ett eller ett par decennier innan den politiska diskursen förändrats så till den grad att löntagarfondsidén ens är möjlig att ta upp till diskussion igen. 

Fast lite rätt kanske hon ändå har? Finanskrisen och debatten om vinster i välfärden kan möjligen vara frön som får en motdiskurs att växa och sakta förändra? Alternativet är, som jag ser det, mindre lockande; en fortsatt tillväxt för de högerextrema och rasistiska partierna i Europa.