Solidaritet – kommer vi ihåg?

Jag har just sett en film om Lech Walesa. Många minns honom nog. Fackföreningsmannen som ledde Solidaritet i en envis kamp för fria fackföreningar i Polen och som därmed utmanade den kommunistiska diktaturens järngrepp om landet vilket så småningom ledde till demokratins införande i Polen. Ja, han är fortfarande vid liv och gör ibland inlägg i samhällsdebatten. Men för de yngre är han möjligen okänd. Filmen handlar också om Solidaritet. Inte bara fackföreningen som sådan utan om begreppet solidaritet. Minns vi?

Fackföreningen Solidaritet som fortsatte strejka vid varvet i Gdansk trots att kraven uppfyllts; 2000 zloty mer och kollegan Anna återfick jobbet. De fortsatte strejka för att hjälpa buss- och spårvagnsförarna att få igenom sina krav. Av solidaritet med andra strejkande.

Före detta Leninvarvet i Gdansk nuförtiden

Så hopplöst omodernt det känns. Ta pengarna och stick skulle vi väl säga idag?

De tog risken att förlora allt de förhandlat fram, förlora sina jobb, hamna i fängelse, få stryk av polisen eller rentav mista livet. Av solidaritet med andra arbetare. Istället för att ta sina 2000 zloty och sticka.

Solidaritet, kommer vi ihåg vad det är?

Jag tänker på vallöften som singlat genom luften nyss. Hur mycket förlorar eller vinner du? Så frågar tidningarna. What´s in it for me?

Jag tänker på flyktingdebatten. Bäst att hjälpa dem där, men inte här, säger vissa. Vår välfärd räcker inte till. Nimby! Kom inte hit! Vart som helst men bara inte hit.

Solidaritet; ett så omodernt ord.

Kanske har vi blivit alltför goda EU-medborgare. Som sådana är vi flexibla, konkurrenskraftiga, effektiva, välutbildade, språkkunniga, ständigt studerande och anställningsbara.  Så definieras den gode europén av EU-kommissionen. I alla fall om man får tro en avhandling som NE refererar till. 

Det finns inte mycket plats för solidaritet i det här idealet. Den gode europén satsar på sig själv och sin egen ekonomi. Kanske har vi gjort oss av med alla gamla ideal och anammat nya eller förnekar att de gamla längre har någon betydelse? Göran Rosenberg resonerar klokt i sin bok Plikten, profiten och konsten att vara människa om värden. Bland annat så här:

”Att under livets gång byta värden eller bryta med dem är svårt och smärtsamt, eftersom de erfarenheter som en gång skapade dem så starkt präglat vår självuppfattning. Radikala värdebrott är därför ofta förknippade med radikal förnekelse, antingen av tidigare värden eller av varje värdes vikt”.

De nyliberala vågorna sköljer fortfarande över oss och har gjort så ända sedan Walesa kämpade i Gdansk. Vi har varit duktiga elever och lärt oss att sätta individen främst och att var oss själva närmast. Att ta pengarna och sticka. Arvet efter Margaret Thatcher, säger Gunnela Björk som författat Margaret Thatcher - En biografi, handlar inte minst om en ”ny berättelse om samhället, genom vilken hon lyckades komma åt våra själar, fick oss att förkasta allt som luktar socialism eller kollektivism, avvisa jämlikhet och solidaritet som bärande principer för att istället sätta individualismen i högsätet”. Det kan för övrigt tilläggas att Thatcher sägs ha varit mycket misstänksam mot Walesas Solidaritet. 

Solidaritet; så märkvärdigt otidsenligt.

Har socialismens reträtt efter murens fall gjort ordet solidaritet till en relik från förr? Solidariteten är ju en hörnsten i den socialistiska ideologin. I Socialdemokraternas program har ordet/begreppet förvisso fortfarande sin plats. Där står redan i inledningen: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål”. 

Men begreppet bör väl bära på en mer allmänmänsklig betydelse och inte endast vara reserverat för socialismen? Rosenberg resonerar vidare i ovan nämnda bok om plikten, ett ord som kanske inte genast får en att associera till solidaritet;

”Förpliktelse är ett starkt ord som gränsar till tvång, men banden som formar oss knyts inte bara av tillfällig lust utan också av långsiktig nödvändighet. Nödvändigheten av en kedja som sträcker sig bortom vår egen person och vår egen livstid. I sista hand nödvändigheten av att hantera vårt tillstånd av beroende, inte bara av människor i vår omedelbara närhet eller i vår omedelbara intressesfär utan också av människor som vi inte känner och inte kommer att känna, människor i en tid före oss och en tid efter oss, människor som gör det samhälle möjligt utan vilket vi själva inte skulle vara möjliga.”

Är inte solidaritet en nödvändighet för att möjliggöra fortsatt mänskligt liv på den här planeten? Solidaritet som ansvarstagande, eller plikt, som Rosenberg talar om.

Det finns anledning att fundera lite över solidaritet till exempel så som det definieras enligt wikipedia där solidaritet innebär;

”för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa”

Solidaritet – kommer vi ihåg?    

Läs gärna också mitt inlägg om Solidaritet-Solidarnosc som jag skrev efter ett besök i Gdansk 2012

Kärrtorp på söndag – jodå, we shall overcome!

Häromdagen skrev jag om hur strukturreformer, försvagning av facket och villkorad välfärd pressar människor till extremism. I synnerhet som de etablerade vänsterpartierna har abdikerat från en motviktspolitik och tränger sig in i mittfåran av det politiska fältet. En tendens över hela Europa som också ser framväxten av och tillväxten för nyfascistiska rörelser och partier som tar alltmer plats i debatten och påverkar medier och övriga partier. Diskursen förändras och en normalisering av i grunden rasistiska resonemang kan iakttas i stort och smått.

En av mina vänner tyckte att min analys riskerar att bidra till en splittring bland de krafter som skulle kunna bekämpa rasismen gemensamt. Jag håller inte med. Tycker att det lutar lite åt den folkpartistiska välviljelinje som bland annat fick Birgit Friggebo att försöka leda allsång i Rinkeby för tjugo år sedan; ”We shall overcome”, allihopa! En fin låt förvisso, men tajmingen är inte rätt för att sjunga. Det är dags för klarspråk. Det börjar bli sent på jorden och vi ligger lite illa till, tycker jag.

Det som splittrar mänsklig gemenskap, empatisk solidaritet och samarbete över gränserna är den individualisering som sedan årtionden har lärt oss att sköta oss själva och skita i andra. Visst, en förenkling men i huvudsak vad det handlar om... som jag ser det.

Därför tänker jag göra ett avbrott i sillinläggningar och skinkkok på söndag och bege mig till Kärrtorp. Som jag förstått lär jag inte bli ensam. Till dess funderar jag lite till över några meningar ur Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari – hur människan blev människa”:

”Vi uppfann tidigt det samarbete som gjorde oss så ofattbart framgångsrika när det gällde att uppfylla jorden, även om det tog några miljoner år för oss att förfina våra metoder. De bygger på vår förmåga till empati. Vi kan föreställa oss hur andra människor tänker, leva oss in i deras känslor. Evolutionen har givit oss en vilja att göra mot andra det vi vill att de skall göra mot oss. Man kan kalla det solidaritet”   

Vi ses väl i Kärrtorp på söndag?

 

Sköt dig själv och skit i andra

Minns inte vem som myntade uttrycket i titeln till detta inlägg men det gjordes i alla fall med en ironisk grimas åt Moderaternas nyliberala resonemang som tog fart på 1980-talet där medborgaren matades med uppmaningen; ”satsa på dig själv”. Det var SAF (arbetsgivarföreningen) som 1979 drog igång kampanjen med just detta budskap. Det blev dock snabbt en favoritslogan hos Moderaterna vars politik utformades med detta som utgångspunkt. Nu fick det vara slut på statens omsorger och solidariteten med andra, var tanken. Lite finkänsligare uttryckt i Moderaternas handlingsprogram 1984:

”En utgångspunkt för moderat politik är tilltron till och respekten för människors vilja och förmåga att själv besluta och ta ansvar för sig själv och sina närmaste”

Som Göran Rosenberg påpekat i en understreckare i SvD för något år sedan gick strategin ut på att människor skulle göra ”sociala investeringar i humankapital”. Dessa investeringar i färdigheter och kunskap skulle sedan ge utdelning för den investerande individen. Denne skulle, med andra ord, uppmuntras att ”satsa på sig själv”. Därmed förkastades också solidaritetstanken i grunden. Det vill säga att man skulle kunna göra något för att andra skulle må bra eller få det bättre även om det inte direkt gynnade en själv. 

SvD har i dagens tidning granskat hur flyktingmottagandet är fördelat över landet och konstaterat att ”ju rikare en kommun är, desto mindre andel flyktingar tar man emot”. De konstaterar också ett klart samband mellan Moderatstyrda kommuner och lågt flyktingmottagande.

Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) anser, framgår det av artikeln, att det är ”viktigt för solidariteten i systemet att alla är med och tar ansvar”. Han talar emellertid om demografiska orsaker som förklaring till siffrorna SvD tagit fram. Bostadsbrist, tror dock moderaten Anders Berngarn, kommunalråd i Lomma som är en av de moderatledda kommuner som tar emot mycket få flyktingar.

I ett vidare perspektiv är kommunerna också inbegripna i en marknadisering där de tjänar på att attrahera företag och höginkomsttagare. Då lönar det sig dåligt att ta emot flyktingar eller bygga hyresbostäder. Det hör liksom ihop; satsa på dig själv-mentaliteten kan spåras även på kommunal nivå. I det moderata handlingsprogrammet 1984 uttryckt så här elegant;

”Strävan att stärka den enskilde och begränsa den offentliga sektorns expansion får konsekvenser för den kommunala verksamhetens förutsättningar. Den kommunala demokratin måste förstärkas och verksamheten bedrivas så att kommuninvånarna i större utsträckning genom sitt fria val bestämmer dess inriktning och omfattning. Den statliga styrningen av kommunerna genom lagar, förordningar och statsbidrag skall kraftigt reduceras”.

Det som Erik Ullenhag förmodligen inte har förmåga att se och som det moderata kommunalrådet möjligen inte vill se är alltså en politisk strategi som fått fotfäste. 

Det vill säga, krasst formulerat: Sköt dig själv och skit i andra!