Till vem hör Babij Jar?

Babij Jar – en konfrontation med ett mörkt förflutet och en chans att ta itu med den?

Den 29 september hedras minnet av alla de som mördades vid Babij Jar, en ravin i Kiev där över 30000 judar sköts och begravdes i en enorm massgrav den 29-30 september 1941.

Tal kommer att hållas. Ett av dem troligen av president Porosjenko. År 2016 vid 75-årsminnet av massakern framhöll han att tragedin tillhör ”flera stora böcker samtidigt; Ukrainas historia, Andra Världskrigets historia och historien om den Judiska Nationen”. Han sa också att Babij Jar är en ”gemensam grav” för oskyldiga civila tillhörande olika nationaliteter.

En del talare kommer att framhäva den judiska tragedin särskilt. Tre fjärdedelar av de som mördades vid Babij Jar under ockupationsåren var judar och 97 % av alla judar på nuvarande ukrainskt territorium dog under kriget. Det vara bara det judiska folket som nazityskarna försökte utrota även om de inte var ensamma om att falla offer för deras kulor.

Detta ligger i botten när framtiden för Babij Jar som minnesplats nu debatteras i Ukraina. En diskussion som blivit en infekterad kamp mellan de som anser att platsen i första hand är en symbol för Förintelsen och de som menar att de ukrainska nationalister som också blev offer för Nazityskland ska hedras jämbördigt med de judiska. Trots att många av dem tillhörde bödlarnas led just dessa septemberdagar 1941.

På samma sätt som Auschwitz symboliserar de central- och västeuropeiska judarnas öde så är Babij Jar den största symbolen för Förintelsen i Östeuropa.

Idag är området en stor park där människor promenerar, joggar och rastar sina hundar. Eftersom också ryssar, ukrainare, romer och andra folkgrupper finns bland de ihjälskjutna innehåller parken många olika minnesmonument. Det är också i huvudsak detta som det för närvarande råder en infekterad strid om i Ukraina. Är Babij Jar främst en plats som symboliserar Förintelsen så som den såg ut i Ukraina, där fler mördades genom att skjutas och begravas i massgravar än i de stora förintelselägren, eller är det en plats för alla offer för nazismen? Det sistnämnda var den officiella sovjetiska hållningen och ironiskt nog har den nu övertagits av de ukrainska nationalister som annars är starkt kritiska mot allt som har med den forna Sovjetmakten att göra.

Egen bild. Menorah-monumentet vid Babij Jar, till minne av alla de judiska offren som mördats och begravts vid platsen

Avrättningsplats och massgrav

Det var naturligtvis de nazityska ockupanterna som utfärdade ordern att mörda Kievs alla judar. Massmord hade redan innan dess utförts på flera platser i Ukraina och den 29-30 september var det Kievs tur. De nazityska ockupanterna beordrade att alla Kievs judar skulle samlas på en bestämd plats den 29 september 1941 under förevändning att de skulle förflyttas från staden. Istället föstes de samman i led, fick överlämna sina kläder och tillhörigheter på angivna platser, och fördes slutligen nakna i grupper om ca tio till avrättningsplatsen där de sköts ned med maskingevär. Grupperna om tio tvingades lägga sig ned på mage ovanpå liken av den tidigare gruppen och sköts därefter ihjäl. Allt för att lämna bättre plats i gropen för nya offer. Första dagen ska runt 22000 ha mördats. Vid mörkrets inbrott tog mördarna paus för natten och de judar som ännu inte mördats fick tillbringa densamma i ett närbeläget garage för att nästa dag bli nya offer att läggas sida vid sida med de övriga. Det finns ingen riktigt säker siffra över hur många som mördades vid Babij Jar. Den enda dokumenterade siffran är 33 771 judar från tyskarnas egna protokoll, men det avser endast aktionen som utspelades 29-30 september. Dagens uppskattningar ligger någonstans runt 100 000 döda, varav majoriteten var judar.

Vad som är mindre känt är att det var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-M som ansvarade för det civila styret i Kiev under dessa septemberdagar och som såg till att flygbladen som uppmanade judar att bege sig till samlingsplatsen sattes upp över hela staden. Många judiska vittnen till massakern berättar också om ukrainsk milis och polis som deltog åtminstone i vaktstyrkan vid avrättningsplatsen. De bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag.

Även OUN-medlemmar mördades dock så småningom av nazisterna när det blev tydligt att åsikterna om Ukrainas framtid gick isär. Tyskarna var inte det minsta intresserade av ett självständigt Ukraina. Europas kornbod skulle istället bli en ”Edens Lustgård” exklusivt för tyskar och utgöra det ”Lebensraum” som Hitler så ofta talat om. En av dessa OUN-medlemmar var Olena Teliha, entusiastisk beundrare av Hitler och Mussolini, som sedan ett par år tillbaka står staty i utkanten av Babij Jar-parken, rest på initiativ av det statliga ukrainska institutet för nationellt minne (INP). Hon var under hösten 1941 både skribent och redaktör för den nationalistiska och starkt antisemitiska tidningen Ukrainske Slovo som bland annat, strax efter massmordet 29-30 september-41, beklagande konstaterade att det fortfarande fanns judar vid liv i staden och uppmanade Kiev-borna att ange judar till nazityskarna.

Iryna, representant för ”National Historical Memorial Preserve Babyn Yar” och vår guide när jag och i sällskap med ett par till besöker platsen för att skaffa material för ett filmprojekt, förstår inte frågan om det kan uppfattas som en provokation att det står monument över OUN-medlemmar i Babi Jar. OUN hade inget med Förintelsen att göra och påståenden om samarbete med nazister är helt och hållet rysk propaganda, menar hon. OUN bekämpade aldrig judarna och hade aldrig något antijudiskt program utan ”kämpade bara mot sovjetmakten, mot politruker och kommissarier och om dessa var judar så mördades de som alla andra, men inte som jude, utan som kommunist”, betonar Iryna.”. Något som emotsägs av OUN:s egna dokument från före kriget men som senare reviderades 1943 då tyskarna började se ut som den förlorande parten i kriget.

Irynas uppfattning om historien stämmer helt överens med den som nu lanseras av INP under ledning av den stridbare nationalisten Volodomyr Viatrovytj. Ett institut och en man som har vittvätt av historien om de ukrainska nationalisternas under andra världskriget som högsta prioritet, för att parafrasera Jared McBride i den israeliska dagstidningen Haaretz.

Egen bild. Statyn över Olena Teliha, poet och OUN-medlem som sägs ha mördats vid Babij Jar. Men verksam för en publikation som uppmanade Kiev-bor att ange judar för nazityskarna.

Vems minne? Eller glömska?

Iryna menar dessutom att Babi Jar inte alls enbart är en minnesplats för Förintelsen, utan en minnesplats för alla människor som mördades här. Ett synsätt som alltså liknar det sovjetiska förhållningssättet till Förintelsen och som förklarar varför det dröjde ända till 1976 innan det överhuvudtaget restes ett minnesmonument vid Babi Jar och att plaketten vid monumentet inte innehåller ett ord om judar utan bara att det är ett monument över sovjetmedborgare som föll offer för nazisterna. Det sovjetiska narrativet om Stora Patriotiska Kriget erkände inte judarnas specifika öde. Judar blev i de sovjetiska berättelserna kort och gott ”sovjetmedborgare”. På samma sätt förs nu i Ukraina en kamp om Babij Jar och dess betydelse. Nu gäller det istället att förminska det judiska ödet eftersom det samtidigt skulle blottlägga den ukrainska nationaliströrelsens kollaboration med tyskarna och delaktighet i mördandet av judar.

Enligt Viatrovytjs syn på saken finns en ”diskrepans” mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” och övriga världens syn. Från detta uttalande fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster nationellt och internationellt. Bland annat uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, ser Viatrovytjs uttalande och INP:s arbete som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. De senare årens vittvätt av de ukrainska nationalisternas agerande under kriget, falska historier om judar som skulle slagits för OUN:s militära gren UPA, och initiativet bakom lagen som förbjuder kritik av UPA, hänger ihop med försöken att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i, menar han.

Den ukrainska staten lägger verkligen ned mycket arbete på att åstadkomma en bild av Ukraina som framstår som mer aptitlig i EU till vilket landet strävar efter att så snart som möjligt bli medlemmar av. Men det präglas snarare av slutenhet och oärlighet kring de mörkare delarna av landets befrielsekamp. Narrativet om andra världskriget och förhållandet då mellan de ukrainska självständighetskämparna och de judiska ukrainarna får inte innehålla något som smutsar ned Ukrainas namn. Det måste istället framstå som om dessa självständighetskämpar slogs sida vid sida med judarna och att det ukrainska folket gjorde allt för att rädda dessa från att mördas av nazityskarna.

En av statens planer för Babij Jar som lagts på Viatrovytjs ansvar är att anlägga två gångvägar genom parken som ska knytas samman vid det judiska Menorah-monumentet. Den ena vägen tillägnad de judiska offren och den andra till ukrainare som hjälpt och räddat judar från att mördas, s.k. ”righteous”. Israeliska Yad Vashem har erkänt ca 100 personer som värdiga att tas upp i denna ”Alley of the Righteous Among the Nations”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk lär då ha uppmanat Viatrovytj att bättra på siffran genom att skapa egna kriterier för vilka som ska anses ”Righteous”. Tanken är förstås att knyta ihop de två folken till ett enande. Många vill att det förflutna ska glömmas, om än av olika skäl. Även andra företrädare för den ukrainska judiska gemenskapen än Eduard Dolinsky.

Framför allt Josef Zissels som leder Vaad (Association of Jewish organizations and communities of Ukraine). Han säger sig ta avstånd från det ukrainska hyllandet av OUN och UPA, resandet av statyer över dess ledare, och att gator döps efter deras namn. Men de flesta ukrainare tycks gilla detta och minoriteter i landet bör, menar Zissels, inte lägga sig i det ukrainska folkets val av hjältar. En högljudd kritik gynnar bara den ryska propagandan, resonerar han.

Dessa olika synsätt står nu emot varandra i kampen om vad som ska göras med parken och minnesmärket Babij Jar. Parallellt ligger alltså den ukrainska konflikten med Ryssland.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev en katalysator för olika initiativ. Exempelvis Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF), en internationellt styrd stiftelse med planer på ett Holocaust-museum vid Babij Jar. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga striden om historieskrivningen.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin, som i samband med besöket var ofin/modig nog att i det ukrainska parlamentet påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och under kriget och uppmanade ukrainare att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA, OUN:s militära gren, som han ansåg ”utmärkte sig särskilt” genom att trakassera och mörda judar eller rapportera dem till nazityskar. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bogdan Tjervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Enligt Dolinsky utlöste Rivlins tal också en våg av antisemitiska kommentarer på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, säger han till oss vid en intervju publicerad i SvD 25/1-18, och beklagar att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Egen bild. Den ukrainska flaggan vajar numera ofta tillsammans med den röd-svarta OUN/UPA-flaggan, som hämtat färgerna inspirerat av Blut und Boden-ideologins tankar om blod och jord. Det ukrainska institutet för nationellt minne driver en kampanj för att rentvätta OUN och UPA och förnekar deras kollaboration med nazityskarna.

Kontroversen kring stiftelsen BYHMCF

Ett av initiativen som växte ur hedrandet av 75-årsminnet var alltså att anlägga ett minnescenter. President Porosjenko och Kiev:s borgmästare Vitalij Klitschko godkände projektet som nu drivs av stiftelsen Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF). Det är en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av; dokumentera; och utbilda om massakern i september 1941”. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar.

Till direktör utsågs polacken Marek Siwiec, som numera hoppat av, och ytterligare en polack ingick i styrelsen. Men det som rört upp de starkaste känslorna hos många ukrainare har varit att de tre huvudsakliga finansiärerna och initiativtagarna är de tre stenrika ryska oligarkerna German Khan, Mikhail Fridman och Pavel Fuks. Samtliga är födda i Ukraina men verksamma i Ryssland. Alla tre är också av judisk börd och har ett flertal familjemedlemmar i tidigare generationer bland offren för Förintelsen i Ukraina.

Debatten har varit het om denna stiftelse som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivits som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Något som väcker känslor från svunna tider då Polen och Ryssland slogs om kontrollen över det som nu är Ukraina. Projektet sågs framför allt av många ukrainare som ett ryskt angrepp på Ukraina. Syftet skulle vara att framhäva antisemitismen i Ukraina och att dra in landet i ”Russkij Miir”, den ”ryska världen”. Projektet syftar enbart till att skada Ukrainas rykte, skriver Josef Zissels i en färsk artikel på euromaidanpress.com. German Khan själv har bedyrat att hans enda drivkraft är att visa den historiska sanningen om händelserna vid Babij Jar och en ambition att frikoppla projektet från politiska intressen.

Att företrädare för en mängd utländska institutioner och bland andra israeliske presidenten har visat sitt stöd för projektet ses av kritikerna snarast som en del av problemet. Det utländska inflytandet är en av stötestenarna. Uppfattningen att projektet är styrt från Kreml har bitit sig fast trots att det också stöds av kända ukrainare som den tidigare sovjetiske dissidenten Natan Sharansky, chefsrabbin Yaakov Dov Bleich och rocksångaren och Euromajdan-aktivisten Svjatoslav Vakartjuk. Enligt Josef Zissels är dessa bara ute efter egna ekonomiska möjligheter. Det finns å andra sidan de som menar att projektets kritiker bara surar för att de lämnats utanför projektet.

Kritikernas främsta måltavla är emellertid projektets narrativ som BYHMCF:s vetenskapliga råd presenterade i en offentlig hearing i Kiev i början av 2018. Ett narrativ med ambition att lyfta fram det lokala deltagandet i massmorden vid Babij Jar och på andra ställen i Ukraina istället för att lägga allt ansvar på Nazityskland. Ett perspektiv som också speglar den samtida forskningen om Förintelsen.

Viatrovytj opponerade sig mot den centrala placeringen av Ukraina och ukrainare i narrativet och ogillade användandet av ordet ”kollaboration”.

Vitalij Nakhmanovytj, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre, kallade narrativet rentav för ”pro-Kreml” och ”anti-ukrainskt” och menade att det kunde vara skadligt för landets nationella säkerhetsintressen. I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ifrågasätter han stiftelsens ambition att ha Förintelsen som fokus. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärnan i en akademisk arbetsgrupp som kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”.

Josef Zissels har gått ett steg längre och jämställt det sovjetiska ansvaret för Förintelsen med det nazityska. En uppfattning som även Nakhmanovytj utvecklat i en artikel där han hävdar att bolsjevismen och den sovjetiska terrorn före kriget var orsak till nazismens växande popularitet i Ukraina. Det ukrainska folket är sålunda offer för både nazism och stalinism och friskrivna allt ansvar för de anti-judiska aktionerna under kriget. Ukrainare får inte beskrivas annat än som offer eller hjältar enligt detta perspektiv.

Nakhmanovytj och Zissels driver istället ett eget projekt för utvecklingen av Babij Jar tillsammans med kanadensiska Ukrainian Jewish Encounter group (UJE). Det har fått arbetsnamnet Babyn Yar – Dorogozhichi Necropolis och ska utmynna i en väldig minnespark som inkluderar Babij Jar och alla angränsande begravningsplatser. För två år sedan utlystes en arkitekttävling som till slut stod utan vinnare men, enligt Zissels, ”en del bra förslag på andra till sjunde plats”. Varken staten, staden Kiev eller president Porosjenko har visat något intresse för planen. Möjligen tycker de att det räcker med deras eget projekt och konkurrensen från stiftelsen?

Egen bild. Med orangefärgade stavar markeras den tomt som är tänkt att användas för bygge av ett stort Minnescenter över Babij Jar. Om det går som stiftelsen BYHMCF planerat.

Statens roll och obeslutsamhet

Babij Jar-området blev en form av reservat enligt direktiv från dåvarande president Jusjtjenko 23/9 2005 kompletterat 1 mars 2007 då gränserna fastställdes för området och monumenten på området tillskrevs statligt ägarskap. Den 24 februari 2010 gavs ”reservatet” nationell status liksom det institut som ska ha ansvar för dess utveckling. Under åren därefter har hur som helst en mängd dekret utfärdats av presidenter och premiärministrar men utan att leda till särskilt många konkreta åtgärder.

Planen är att uppföra ett Museum på central plats i Babij Jar och frågan ligger nu hos kulturministeriet som ska ha fått 27 miljoner Hrivna att spendera på projekteringen. Pengar som ännu inte använts. Projektet rör sig mycket långsamt framåt. Byråkrati och oklarheter om ägarskap av olika detaljfrågor hämmar planeringen. Som exempel har konceptet för projektet, som tagits fram av en grupp historiker, skickats vidare för översättning till engelska och för kritisk granskning av utländska forskare men ingen tycks riktigt veta vilka som ska skriva kontrakt med vem och kulturministeriets intresse för att driva på har varit obefintligt vilket har gjort att arbetet stannat av i mer än tre månader, skriver Josef Zissels i en färsk artikel.

Ett annat problem är själva den organisationskommitté som utsågs genom ett dekret från president Porosjenko 20/10-2017 och är tänkt att arbeta med utvecklingen av ”reservatet” Babij Jar. I kommittén sitter ett antal företrädare för den judiska gemenskapen men också INP:s Viatrovytj och den nuvarande ledaren för nationaliströrelsen OUN, Bohdan Tjervak, som därmed har erbjudits ett stort inflytande över planerna. Men som också ställer till problem för kommitténs förutsättningar att komma framåt i arbetet då dessa två har främst på agendan att vittvätta OUN och UPA från all skuld till morden på judar och som i alla sammanhang istället glorifierar deras insats under kriget. Tjervak har vid ett tillfälle till och med krävt att alla som opponerar sig mot den uppfattningen bör arresteras. Enligt uppgift har kommittén ännu inte lyckats genomföra ett enda möte där alla närvarat.

Trots de statliga planerna för Babij Jar skrev kulturministeriet och utbildningsministeriet, tillsammans med Kievs stadsadministration och reservatet Babij Jars administration, i mars 2018 ett samarbetsavtal med BYHMC kring planerna för platsen.

Samtidigt fick motståndarna till BYHMCF stöd av såväl kulturministeriet som INP till en dokumentärfilm; skolmaterial; och en virtuell utställning om Babij Jar (“Babyn Yar: Memory against History’s Background”) som förpassade den judiska tragedin till periferin och istället fokuserade på mångfalden av grupper som föll offer för nazisternas kulor vid platsen. Den virtuella utställningen tillkom på initiativ av ovan nämnde Nakhmanovytj, en av de hårdaste kritikerna av BYHMCF och dess projekt.

Det är inte alldeles lätt att förstå sig på vad den ukrainska staten riktigt vill men sannolikt blottar den ambivalenta hållningen och det dubbeltydiga agerandet en splittring i frågan. Vilket inte främjar utvecklingen av Babij Jar som minnesplats. Just parallella projekt har i det förflutna bidragit till distraktion och destruktivt konkurrenstänkande och en del av förklaringen varför inte mycket har hänt trots stora planer vid flera tillfällen efter den ukrainska självständigheten 1991.

Babij Jar – en konfrontation med och en chans att ta itu med ett mörkt förflutet

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet gav upphov till en debatt kring händelserna vid Babij Jar. En debatt som lär fortlöpa och som kan vara nyttig för Ukraina som nation och en början för många att  se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Vid ett symposium som då hölls uppmanade historikern Timothy Snyder ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare: ”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”. 

President Porosjenkos tal vid minnesceremonin 2016 visade också en liten öppning i synen på den ukrainska skuldfrågan då han påpekade att det finns ukrainare i det förflutna att vara stolta över men också att skämmas över och att det inte kan ”suddas bort ur det nationella minnet”, men att kollaboratörer inte representerar sitt folk.

Samtidigt arbetar det statliga INP och dess chef Viatrovytj flitigt för att göra just detta, sudda bort ett skamligt förflutet. När president Porosjenko uttalar sitt stöd för projektet BYHMCF inför utländska åhörare så driver Viatrovytj med sitt INP ett motstånd mot det på hemmaplan. Babij Jar har potential att utgöra en utgångspunkt för försoning och läkning av gamla sår men också att riva upp relationen mellan den ukrainska majoritetsbefolkningen och den judiska minoriteten men också internt inom den judiska gemenskapen.

Att anlägga ett värdigt museum eller minnescenter vid platsen som på ett öppet och ärligt sätt skildrar vad som händer där och på andra ställen i Ukraina under andra världskriget skulle kunna sätta Ukraina på kartan som en mogen demokrati värdigt sitt eftertraktade medlemskap i EU. Kommer de att ta chansen eller glider den ur händerna och hamnar i ryska händer, eller i hemmablinda nationalisters?

Egen bild. Vilken väg tar utvecklingen av Babij Jar? Det handlar också om ett vägval för Ukraina.

Förintelsens minnesdag – varje dag

Jag och Anna Jacobsson fick inleda SvD:s artikelserie om Förintelsen i torsdags med en artikel om det judiska Ukraina och deras situation där idag. Den finns här för den som är e-prenumerant av SvD (den som inte är det lär kunna bli det gratis i 2 månader).

Artikelserien i SvD avslutades igår och det är lite märkligt att tidningen idag inte har minsta notis om evenemangen igår, på själva minnesdagen. I Stockholm hölls en ceremoni vid Raoul Wallenberg-monumentet med ljuständning och en därpå följande minnesstund i såväl Jacobs kyrka (till minne av de romer som mördades) som i den stora synagogan alldeles i närheten. Jag var där och tog del av programmet i en mer än fullsatt synagoga, befolkad av bland andra drottningen, statsminister, kulturministern samt alla oppositionspartiledare utom Jimmie Åkesson. Det blev förstås många tal om att inte låta detta hända igen, att vi måste lära av det som hänt för att något liknande inte ska kunna upprepas i framtiden. Det har sagts många tusen gånger förr men är kanske viktigare nu än någonsin efter kriget.

Egen bild. Ljuständning vid Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag 27/1-2018.

Egen bild. Statsministern i kvällskylan vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår.

Egen bild. Stora Synagogan i Stockholm igår. En byggnad som blev klar 1870, samma år som judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Egen bild. Interiör från Stora Synagogan i Stockholm igår. Ett byggnadsverk inspirerat av s.k. tysk reformjudendom och som sådant en av få kvarvarande originalsynagogor i Europa, om jag förstått rätt.

Förintelse-överlevaren Hedi Fried satt några bänkrader framför mig i synagogan igår och i SvD:s temaserie om Förintelsen levererade just hon i gårdagens tidning precis det här budskapet till oss som är yngre. Hon vill lämna stafettpinnen till oss som tillhör en yngre generation och hon har i artikeln ytterligare ett, enligt min mening, oerhört viktigt budskap. Hon är 93 år och kan se tillbaka på ett långt liv, som innehåller fruktansvärda lägervistelser i Auschwitz, i flera nazityska arbetsläger, samt i Bergen-Belsen. Men hon är också tillräckligt gammal för att komma ihåg vad som hände dessförinnan, under 1930-talet. Det gör att hennes ord väger alldeles särskilt tungt när det gäller vad vi bör lära av Förintelsen. Hon redogör för det så fantastiskt klartänkt och klokt i gårdagens SvD. Huvudbudskapet är detta, som jag läser det: ” Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret”. Just det här med de små stegen är så viktigt att jag måste återge ett längre stycke där hon talar om vad hon tycker sig se i dagens värld:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar. Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.”

Det är precis de här små stegen Hedi Fried talar om som vi inte ser så tydligt. Efter några år börjar vi ställas oss själva frågor som; hur gick det här till? Hur kunde det gå så långt? Vad hände egentligen?

Hur blev det så att en i övrigt tämligen respekterad författare och samhällsdebattör som Katerina Janouch plötsligt släpper ut allt hon har av sina fördomar och avsky gentemot grupper av invandrare? Nyligen twittrade hon en länk med en fejkad valaffisch för Miljöpartiet där Isabella Lövin flankerar ett antal punkter som den fejkade affischen förespeglar skulle vara Miljöpartiets (Lövins?). Bland annat att Mp skulle vilja att terrorismen ska ”gro sig starkare” och att ”hatet ska blomstra”. Sedan följer nästa punkt: ”Därför vill vi fortsätta att importera terrorister, mördare, våldtäktsmän, pedofiler samt fysiskt och psykiskt sjuka människor från tredje världen”.

Det kan knappast tolkas på annat sätt än att dessa uppfattningar är några som Katerina Janouch själv bär på och får ge utlopp för. Alltså att ”människor från tredje världen” bär på egenskaper, kulturer eller sjukdomar som ”vi” måste skydda oss mot, vi som är de ”normala” eller lite mer civiliserade. 

De små, små stegen…

Det är i och för sig inget nytt fenomen. Under 1930-talet och 40-talets början tog de flesta svenskar avstånd från nazismen men ansåg ändå att judisk invandring hotade ”svensk kultur” och ”den svenska rasen”, eller också gav folk uttryck för en, för att citera Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, ”vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett problem”  (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997).

Efter andra världskriget sjönk de här uppfattningarna ned till bottensedimenten i våra kollektiva minnen för att på senare år återigen flyta upp till ytan. Att peka ut en grupp som alldeles särskilt skuldbelagd är något som allt fler idag skyndar sig att göra. Sverigedemokraterna har lyckats vrida diskursen och debattnivån åt sitt håll och nu förbereder exempelvis moderate Ann Heberlein ett bokprojekt om gruppvåldtäkter (arbetsnamn för boken "Våldtäkt och kultur") med syfte att kartlägga samtliga gruppvåldtäkter i Sverige mellan 2012 och 2017 men också samtliga förövares ålder och födelseland, i hopp om att kunna peka ut en viss grupp förstås.

De små, små stegen…

Det är inte alltid i de grövsta lögnerna djävulen gömmer sig utan i de faktiska sanningar som tolkas och framställs i syfte att peka ut vissa grupper.

Det är ungefär så det fungerar också med de ukrainare (får jag förmoda) som nu på SvD:s facebook-sida kommenterat min och Anna Jacobssons artikel i SvD från i torsdags. En av dem tycker att vi istället borde ha skrivit om den stora svälten på 30-talet i Ukraina (Holodomor) men hon lägger också till att denna svältkatastrof skedde ”under ledning av juden Lazar Kaganovich”. Förvisso en jude med ledande befattning i Sovjetunionen på 1930-talet men det är en typisk anmärkning som belägger skulden till inte bolsjevikerna utan judiska bolsjeviker eller i förlängningen judar i största allmänhet. Det är samma effekt som jag tror att Ann Heberlein är ute efter i exemplet ovan. 

De små, små stegen…

Sakta men säkert närmar vi oss ett alltmer intolerant och utstötande samhälle där minoriteter pekas ut och hatet flödar i kommentarsfälten och på stan där hatbrotten sker. Det är just därför vi måste komma ihåg Förintelsen och inte bara det som hände i lägren eller i det tyskockuperade Europas judiska ghetton, utan också vad som föregick det hela. Och inte heller bara för en dag, utan varje dag. Förintelsens minnesdag måste vara varje dag.

Hedi Fried uppmanar oss att inte blunda, men samtidigt inte heller att bli rädda. Den aggressivitet jag ser på nätet är ett sätt att tysta. De som vill att vi ska blunda försöker skrämma till blindhet och stumhet. Då är Hedi Frieds ord trösterika att luta sig mot och ett rättesnöre att följa. Hon säger så här i gårdagens SvD:

”Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem. ”

Babij Jars framtid – en het ukrainsk fråga

Del 3 i serien om tre delar om Babij Jar

Den första delen finns här och den andra här.

Jag har i två inlägg berättat om Babij Jar. Platsen för den största enskilda massakern av judar under andra världskriget. Jag har också berättat om hur planerna ser ut för framtiden för denna plats som blivit en park där Kiev-borna rastar hundar, joggar eller promenerar i största allmänhet. Men det har också blivit en plats där olika grupper uppför monument över de döda och gör anspråk på sin del av den offersymbolik som namnet Babij Jar bär på. Det handlar också om ett ukrainskt identitetsskapande och en nationalistisk approach till Babij Jar och jag berättar i det här sista inlägget om den tvist som just nu rasar om framtidsplanerna för Babij Jar, parken, monumenten och eventuella nya muséer eller minnescentrum.

Mer konkret inleder jag här med att titta närmare på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, debatten, motståndet och kontroversen kring detta. Därefter tar jag upp den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar, dvs i september-oktober 2016. En debatt som i huvudsak handlar om ifall utländska intressenter ska ges möjligheter att anlägga ett museum om Förintelsen eller om det istället ska handla om alla offer för massmorden vid Babij Jar och vad som, enligt en av debattrösterna, beskrivs som ”vår riktiga historia”. 

Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF)

Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF) är alltså en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av, dokumentera och utbilda om de ”tragiska händelserna i September 1941”. Ungefär så beskriver sig stiftelsen på sin hemsida. Detta är själva sajten för stiftelsen som bildats för anläggandet av ett Minneskomplex, Babi Yar Holocaust Memorial Center.

Den 29 september 2016, vid 75-årsminnet av Babij Jar, annonserades intentionerna att bilda stiftelsen, i mars 2017 inrättades en styrelse, och i maj 2017 ett Råd för offentligt stöd. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar. Exekutiv Direktör är polske medborgaren Marek Siwiec, som suttit i EU-parlamentet i tio år 2004-14 för sitt parti som närmast kan kallas Socialdemokrater. I ett par år hade han titeln Vice President för EU-parlamentet. Han har tidigare tillhört polska säkerhetstjänsten. Som EU-parlamentariker engagerade han sig ganska frekvent i vad som hände i Ukraina och var valobservatör där vid valen 2006 och 2010. Det sistnämnda året kritiserade han EU för dess politik gentemot Ukraina och fällde uttalandet: ”Ukraina är i ett politiskt kaos, vilket jag misstänker passar en del folk i EU”. Han fanns också med på scenen vid Majdan i februari 2014 efter att Janukovytj flytt landet och Julia Tymosjenko talade till demonstranterna efter sin frigivning. Han skrev på sin blogg att det han såg var ”en annan Julia och ett annat Majdan”, med vilket han menade att Tymosjenko förlorat lite av sin utstrålning och inte var samma populära politikerkvinna som tidigare och att Majdan var mer krävande och hade mer tro på sin egen kraft än förut (avseende Orangerevolutionen 2004). Han förutsåg också att folksamlingen säkerligen skulle stå kvar på torget i veckor för att ”kika över axlarna på de opålitliga politikerna och att han till och med kunde tänka sig att ”de viktigaste besluten kommer att tas av Majdan”. Det är inte utan att han träffade ganska rätt, med tanke på hur det utvecklat sig; med en högerextrem ”milis” som rycker in som armébataljoner och som ”självförsvarsgrupper” i städer och byar; med hotfulla grupper av kamouflageklädda män som dyker upp vid lokala och regionala rådssammanträden; livsmedelsblockader som tillåts pågå vid ”gränsen” till Krim och Donbass, etc etc. Han verkar i vart fall vara en person med stor insikt om läget i Ukraina och med insikt om hur det fungerar i landet.

Siwiec är alltså exekutiv direktör men sitter inte i styrelsen för stiftelsen. Den består dock av en hel del intressanta och ganska framträdande personer. Det kanske kan framstå som en avvikelse från ämnet men en presentation av dem är tämligen väsentlig för förståelse av den konflikt som råder i Ukraina om Babij Jar i allmänhet och just detta projekt i synnerhet;

Här finns den före detta tyske utrikesministern Joshka Fischer, en amerikansk jurist och före detta senator, Joseph I. Lieberman, före detta boxaren Wladimir Klitschko, bror till borgmästaren i Kiev (Vitalij, även han f.d. boxare), före detta polske presidenten Aleksander Kwasniewski, den ukrainske kulturpersonligheten Sviatoslav Vakarchuk, generaldirektören för UNESCO Irina Bokova, överrabbin för Kiev och Ukraina Yaakov Dov Bleich och Natan Sharansky, född i Donetsk och dissident (en av grundarna av Helsinki Watch) under Sovjettiden som under en tid satt fängslad i Sibirien anklagad för spioneri åt USA. Kom till USA i en spionutväxling 1986 men emigrerade snart till Israel och har där ingått i regering och varit en framträdande figur för de östeuropeiska immigranterna till Israel. I styrelsen för BYHMCF finns också den ukrainske oligarken Victor Pinchuk, en av de rikaste i Ukraina och även räknad som en av de allra mest inflytelserika. Varit medlem av parlamentet vid ett par perioder och är gift med dottern till före detta presidenten Kutjma.

De styrelsemedlemmar som orsakat mest upprörda känslor i Ukraina är dock de tre som ännu inte nämnts;

German Khan, ukrainsk-rysk oligark eller affärsman, vilket man föredrar, som är en av Rysslands rikaste män. Sannolikt en av de ryska finansiärer det talas om i debatten. Är filantrop och har donerat medel till bland annat European Jewish Fund. Har länge haft samröre med Mikhail Fridman, som också sitter i den här styrelsen. Även detta en rik affärsman, oligark, som leder det multinationella konglomeratet Alfa-Group och i våras utsedd av en rysk publikation till Rysslands viktigaste/mest inflytelserika affärsman. Lär också vara den näst rikaste i Ryssland. Han föddes dock i Lviv i en judisk familj. Båda dessa är av judisk börd. Till grupperingen ”oligarker” hör också den yngre Pavel Fuks, som föddes i Kharkiv men sedan 1992 är verksam i Ryssland, främst med fastighetsaffärer. Beskriver sig gärna själv som filantrop och enligt den ukrainska tidskriften Focus den 24e rikaste i Ukraina, som han fortfarande är medborgare av. Han har dock utpekats som ”broker” för ryska affärsintressen i Ukraina, bland annat gällande ett uppköp av DonbassEnergo. Det ryktas om kontakter med förre presidenten Janukovytj och andra i dennes krets som tog sin tillflykt till Ryssland efter upplösningen av Euromajdan 2014. Enligt en artikel i publikationen Obozrevatel sägs Fuks sedan länge varit rekryterad av KGB (sedermera FSB) och efter att ha ”kraschat” under finanskrisen 2008 sägs han ha blivit ”rekryterad” (uppköpt?) av ryska företrädare för den undre världen i Moskva, kretsar i vilka han ska ha lånat stora belopp innan kraschen. Kontakterna med kretsen kring Janukovytj lär ha kommit på senare tid och bland annat i fallet med DonbassEnergo lär det vara denna krets som är ute efter ett övertagande i bolaget, där förre presidentens son Oleksandr redan äger 34 % av aktierna. Det här förnekas av både Janukovytj senior och junior. Fuks uppgift sägs hur som helst vara att köpa ut tillgångar i gas och olja, energiföretag och andra intressanta prospekt i Ukraina åt de här kriminella eller halvkriminella kretsarna i Ryssland. En del av de här uppgifterna kommer från ukrainska säkerhetstjänsten SBU, och det är svårt att avgöra vad som är helt sant och vilken vinkling affärerna får i den nuvarande spända atmosfären mellan Ukraina och Ryssland. Helt klart är Pavel Fuks i alla fall den kanske mest kontroversiella figuren i den här styrelsen och möjligen den som orsakat allra mest rabalder i ukrainska nationalistiska kretsar. 

Debatten om Babij Jar-komplexet och dess inriktning

Debatten är tämligen het om denna stiftelse och om de tänkta finansiärerna som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivs som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Därmed avseende Exekutive direktören Siwiec, styrelseledamoten Kwasniewski, samt Khan, Fridman och Fuks, trots att den sistnämnde är ukrainare. Ibland buntas även ukrainaren Pinchuk in bland ”ryska oligarkerna” trots att även han är ukrainare. Det förefaller oklart om de två polackerna är finansiärer alls utan bara engagerade i styret av stiftelsen men att beskriva polacker och ryssar som styrande och finansiärer av projektet slår troligen an en sträng bland många ukrainare och sätter igång tankar om den ukrainska självständighetskampen och frigörelsen från de mäktiga grannarna. Ett uttryck som används ofta av ukrainska nationalistiska kretsar är ”Russkij Miir”, det vill säga den ”ryska världen” vilket anspelar på det ryska inflytandet över Ukraina genom alla tider och senast i form av införlivandet med Sovjetunionen. Det ses då som att Ryssland gör allt för att införliva Ukraina i denna ”ryska värld”. Men det är också namnet på en rysk stiftelse tillkommen efter ett dekret utfärdat av Vladimir Putin 2007. En stiftelse som har som syfte att promota ryska språket och göra ”den ryska världen till ett globalt projekt” som utmanar västvärldens värderingar. Något som kanske låter mindre hotande för oss men för desto mer provocerande för många ukrainare. Uttrycket ”ryska världen” återkommer också i den fortsatta texten nedan, vilket härmed har fått en närmare förklaring.

Volodomyr Viatrovytj, chef för det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, anser att ukrainska staten bör ha kontroll över komplexets utformning och får medhåll av bland andra Vitalij Nakhmanovych, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre (inte att förväxlas alltså med BYHMCF:s råd för offentligt stöd). I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ställs frågan varför stiftelsen som arbetar med att skapa det nya Minnescentret har bestämt att det ska ha Förintelsen som fokus, ”trots det välkända faktum” att det, förutom judar, även mördades krigsfångar, romer, ukrainska nationalister, sovjetiska underjordiska aktivister, sjömän ur Dnepr-flottiljen och mentalsjuka och människor tillhörande andra grupper? 

Nakhmanovych menar att regeringen (och tidigare regeringar) har släppt ifrån sig frågor om Babij Jar och bara går dit en gång om året för att hålla högtidstal. Han framför också den mycket befogade kritiken mot att det råder en sorts tävling i att uppföra monument på platsen och hävdar att det finns ett trettiotal sådana vid området. Han opponerade sig också mot de tidigare planerna att anlägga ett framtida museum på mark som hör till den närliggande judiska begravningsplatsen. Han anser det vara ett helgerån och en brist på respekt för de döda och ser just detta fenomen som ”ett arv från Sovjet”. Det vill säga att bygga på begravningsplatser. Även detta en kritik med klar relevans. Han är också kritisk mot att det framtida centret ska ha en ”judisk inriktning”. Dessutom att projektet, på initiativ av Fuks, föreslås ha inriktning på att bli ett minneskomplex och museum för ”Förintelsen i före detta Sovjetunionen”. ”Nonsens”, säger han, och menar att initiativtagarna genom detta försöker att - med hjälp av det historiska minnet av den judiska gemenskapen - ”pressa igenom idén om en sovjetisk enighet”, vilket i själva verket är ”den väl kända Ryska världen”, fortsätter Vitalii. Han är säker på att den ryska influensen kommer från Kreml. Han säger att Fuks, Fridman, Khan och Pinchuk har ”klart post-sovjetiska hjärnor” speciellt med tanke på att de spenderat sina vuxna liv i Moskva där de gjort karriär och skapat sina förmögenheter. Han menar att Fridman har tät kontakt med Kreml och att det är osannolikt att han skulle kunna driva ett projekt av den här typen i Kiev utan Kremls goda minne. Han menar vidare att hur det än går med projektet blir Kreml och Putin vinnare. Notera också nyckelorden i sammanhanget (fetmarkerat av mig):

”After all, the project is designed not only for Ukrainian citizens, but first and foremost for numerous tourists from all over the world, who will be told how Ukrainian collaborators exterminated the Jews. If they build it and the expected scandals begin around the Memorial or if they are not allowed to build it at all, then this is also wonderful, as it can be presented as anti-Semitic Ukraine disallowing the creation of the Holocaust Memorial. However it goes, Vladimir Putin will be fine with it.”

Han anser att den ukrainska regeringen måste ta kontrollen över projektet. Han förordar också två separata muséer:

“These should be two separate museums. Unfortunately, we are not ideologically mature enough today for it to be a single facility. The Holocaust is totally absent from the national history of Ukraine. This is a complicated process of not just reflecting on a world phenomenon, but developing a Ukrainian perspective on it.”

Att integrera dessa två anser han vara en ”intellektuell utmaning” som han menar att Ukraina inte är redo för. Han kan möjligen ha en poäng i detta. Men den stora frågan är kanske om de ska integreras alls? Han vill hur som helst också se en public-private partnership som finansiärform. Dessutom vill han föra över ägarskapet över frågor om minnesmonument och Babij Jar till Institutet för Nationellt Minne. Idag ligger det på kulturdepartementets bord till vilket Janukovytj förde över dessa frågor. National Academy of Sciences’ Institute of Ukrainian History tycker han ska ha befäl över utvecklingen av muséernas koncept. BYHMCF har just ett akademiskt råd under ledning av nederländaren Karel Berkhoff men Nakhmanovych kritiserar också den här internationella forskargruppen som han ser som ”outsiders” som har ”ett annat perspektiv”. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärngrupp i en sådan här akademisk arbetsgrupp. De kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”. Själv tänker jag att detta låter oroväckande med tanke på hur den synen har fungerat hittills. I starkt behov av glasögon skulle man kunna vitsa till det. Nakhmanovych menar emellertid att projektet med BYHMC har en ”typiskt kolonial design”, att ukrainare ses som ”illiterata infödingar” medan civiliserade ryssar, polacker och andra européer ska skapa ett museum för turister från hela världen. Han vill att det ska vara till för ukrainarna och deras barn, för skolbarn och universitetsstuderande som ska kunna komma dit och ”reflektera över det förflutna och tänka på sin egen framtid”. 

Hans åsikter får delvis stöd av historikern Anatolii Podolskiy vid Ukrainian Center for Holocaust Studies vilket framgår av artikelintervju i The Day 17/8-2017. Han har tillsammans med 16 forskarkollegor undertecknat ett öppet brev publicerat i Ukrainska Pravda 28 mars 2017 (brevet här) i vilket de tillkännager sin åsikt att det är fel att inrikta ett kommande Babij Jar Minnescenter enbart på Förintelsen. Han beklagar bristen på respons från styrande politiker på historikernas brev.

Han säger visserligen att han inte, lika lite som han vill ha tillbaka sovjet-myter, vill se att ”kontroversiella och tragiska berättelser om Nazi-ockupationen av Ukraina vattnas ur när det gäller brott begångna vid vissa tidpunkter under Nazi-styret av representanter för den högerextrema ukrainska nationaliströrelsen”. Han säger sig ha skrivit till forskarkollegor och betonat att om kampen mot totalitärt styre ska bedrivas med totalitära metoder kommer detta att leda till ett dödläge. Själv av judisk börd och med familj vars öde är knutet till massakern ser han Babij Jar som sin livsuppgift och klarlägger att han ser Babij Jar som en symbol för Förintelsen på ungefär samma sätt som Auschwitz. Kanske just därför är han också angelägen att förklara sitt ställningstagande.

Han menar att Ukraina som stat och nation måste ta tag i frågan om ett riktigt Minnescenter vid Babij Jar. Efter decennier av sovjetisk tystnad har ukrainska regeringar varit passiva och oförmögna att göra just detta vilket har lämnat fältet öppet för utländska intressenter. Han säger så här:

”För mig, som ukrainsk historiker, en jude, och en Kiev-bo, är Babij Jar inte bara en händelse i den judiska historien. Människor som dödades där levde och bidrog till både Kievs och Ukrainas historia. Ansvaret för detta minnesmärke och dess roll i historien borde ligga på ukrainska staten och ukrainskt samhälle möjligen med delaktighet av kollegor och specialister från andra länder”.

Han anser att åtminstone 51 % av finansieringen och därmed ansvaret och beslutsfattandet borde komma från Ukraina. Podolskiy inser förstås, fortsätter han, att majoriteten av de som mördades vid Babij Jar var judar men att det också var mängder av andra som blev offer för mördandet. Han vill se en minnespark vid området och ett museum som tar upp alla dessa offers öde, som inte handlar bara om Förintelsen utan ett ”museum of history or memory of the victims of Babi Yar”. Intressant nog alltså en liknande hållning som det Sovjetunionen han inledde med att kritisera hade till Babij Jar och som fått sitt uttryck i det stora monumentet från 1976. Förvisso utan samma ideologiska bevekelsegrunder men som slutresultat ett liknande utfall.

Egen bild. Stora Babij Jar-monumentet uppfört 1976. Uttryck för en sovjetisk approach till platsen. En approach som i mycket liknar dagens officiella ukrainska, trots hävdandet av det motsatta.

Det statligt styrda Babi Yar National Historical and Memorial Sanctuary (med vilket Podolskiy måste avse Babyn Yar National Historical Memorial Preserve) bildades 2006 men ”gjorde ingenting på tio år”, menar Podolskiy, utan började arbeta först efter 75-årsminnet 2016. Samtidigt dök också planerna på BYHMC upp. Podolskiy avslöjar att dess direktör Siwiec frågat honom om hur man kan få till stånd en dialog (med honom och hans kollegor antar jag han avser), men att Podolskiy svarat att de först måste ändra namnet innan en dialog kan påbörjas. Det vill säga stryka ordet ”Holocaust”. Han vill hellre se ett separat Museum över de ukrainska judarnas historia (min anm/liknande Polin i Warszawa över de polska judarnas historia) och kanske ytterligare ett om Förintelsen. Podolskiy säger sig också ha uppmanat Siwiec att starta en dialog och samarbete med den ukrainska regeringen, ukrainska historiker och ukrainska makthavare. Siwiec ska ha svarat att:

”Er regering har inte gjort någonting på 25 år men här kommer en chans, här är pengar, och ni kommer förlora den här chansen igen [om ni inte tar den/min anm]”

Egen bild. Bakom de orangefärgade stolparna finns den mark på vilken Babi Yar Holocaust Memorial Museum planeras med privata finansiärer och initiativtagare.

Podolskiy uttrycker stort missnöje med att den ukrainska akademiska världen inte konsulterats av styrande politiker som han kallar ”obildade” och inte har lärt sig vad ansvar är för något. Han säger exakt så här;

”[…] problemet är att de människor vi kallar ministrar, borgmästaren, presidenten, premiärministern, vet inte vad ansvar är. Och enbart när de lär sig vara ansvarsfulla, vilket involverar professionalism och grundlig utbildning, bara om så sker kommer vi att vara skyddade från uppdykandet av främmande stiftelser”.

Han anser av erfarenhet att det inte finns några politiker som de kan föra meningsfulla dialoger med eftersom de alla är obildade populister och att det är just därför som den här stiftelsen dykt upp och tagit över det som borde ha varit deras ansvar. En annan konsekvens är den snårskog av monument, 30 stycken olika, som står på området. Privata intressen av olika slag och från olika grupper har drivit igenom sina önskemål i avsaknad av statligt eller regionalt politikerintresse för att styra upp utvecklingen för platsen och dess utformning. Slutligen anser han också att det måste vara en inhägnad plats, öppen för besökare men inte för joggare, hundägare som rastar sina hundar och folk på söndagspromenad.

Liksom Nakhmanovych talar han också om en post-kolonial approach (Nakhmanovych använder sig förvisso av ordet ”kolonial”) avseende det faktum att det är utländska finansiärer och experter som initierat och driver projektet med BYHMC. ”Det är som om de säger, ´vi kommer till er och bygger ett minnesmärke åt er”, säger Podolskiy. Han är klart irriterad över dessa utländska herrars attityd gentemot den ukrainska akademikervärlden och tycker att det är Ukraina som borde överväga om de eventuellt ska inkludera utländska akademiker och inte tvärtom. En sårad stolthet och möjligheter till framtida forskningsjobb ligger kanske här också i vågskålen för Podolskiy med kollegor.

Avslutningsvis, vad som borde göras, menar han är att ukrainska nationella och municipala myndigheter borde säga till direktörerna för BYHMC att de gärna tar emot hjälp men ”vägrar att underkasta sig deras diktat eftersom det skulle betyda att vi är en koloni om vi inte kan bevara vårt minne själva, utan blir tillsagda istället hur vi ska göra detta”. Podolskiy avslutar med att säga:

”Jag vill inte ha ett museum över Sovjetunionen. Jag vill att det ska visa vår riktiga historia”.

Egen bild. Träkorset till minne av mördade OUN-medlemmar. En kristen symbol på platsen för den största enskilda massakern av judar under 2vk.

Egen bild. Namnen över mördade OUN-medlemmar vid sidan av träkorset ovan, men också direkt eller indirekt delaktiga i massmordet på judar vid Babij Jar.

Egen bild. Andra namntavlan över mördade OUN-medlemmar.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den Västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev också en katalysator för initiativ, som exempelvis BYHMC. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga strid om historieskrivningen som är beskrivet i min text här ovan och i tidigare inlägg i den här serien.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, uttryckte sitt missnöje med att aktivister för OUN hedrades sida vid sida med judiska offer för massakern 29-30 september. Bland andra Ivan Rohach som tillsammans med Olena Teliha var redaktör för Ukrainse Slovo (se avsnittet om Teliha i förra inlägget). Vid själva ceremonin närvarade många andra prominenta gäster men Eduard Dolinsky tvingades också till ett mindre uppskattat sällskap då det fanns representanter för nuvarande (förvisso moderna reviderade) OUN bland deltagarna. En uppgift som förvisso motsägs av andra uppgiftslämnare.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin. Han talade också i samband med detta inför det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. I det talet var han ofin/modig nog att påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och även allmänt under kriget. ”Många av kollaboratörerna var ukrainare, bland andra de mest namnkunniga medlemmarna av OUN, som utförde pogromer och massakrer av judar och i flera fall överlämnade dem till tyskarna. Det är sant, där fanns mer än 2500 ´Righteous Among The Nations´, enstaka ljus som sken i mörkret. Men de flesta förblev tysta”, sa Rivlin, och fortsatte med att hävda att ukrainare är skyldiga att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA som kanske har en ännu mer upphöjd status än OUN bland många ukrainare. ”UPA-kämparna utmärkte sig särskilt”, fortsatte han. ”De trakasserade judarna, mördade dem, och i många fall rapporterade dem till Nazisterna”. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bohdan Chervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. 

Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Hans kollega vid institutet Paul Podobyed hävdade till och med att det kunde jämföras med om en ukrainsk ledare skulle ”tala om för Knesset att judarna har ansvariga för Holodomor” (den stora svälten i Ukraina 1932-33/min anm).

Eduard Dolinsky hävdade också att Rivlins tal utlöste ”en våg av antisemitiska kommentarer” på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, tillade han, och beklagade att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Dolinsky medverkade i samband med detta 75-årsminne över Babij Jar i Savik Shusters populära debattshow i ukrainsk tv, tillsammans med en panel av debattörer, bland andra Volodomyr Viatrovytj och ledaren för det moderna OUN, Bohdan Chervak. 

Programmet sändes den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt. Det kan tyckas utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. - Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”. Debatten finns tillgänglig på Youtube och just den här delen börjar vid 1 timme och 46 minuter in i programmet. Dolinsky säger sig ha fått mängder av hatinlägg och till och med dödshot på sin facebook-sida efter programmet. Under en tid raderades dessutom en del av hans fb-inlägg mystiskt. Det är uppenbart att den historiska sanningen är kontroversiell i Ukraina och den ukrainska staten spelar här ett dubbelspel där den ena hållningen, som förnekar ukrainsk kollaboration med tyskarna, vänder sig främst inåt och den andra, som har fokus på Förintelsen, vänder sig främst utåt mot omvärlden.

(Länk Youtube här)

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet innehöll förvisso också mycket positivt som det kan behövas mer av för att få ukrainare att börja se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Ukrainian-Jewish Encounter (UJE), en kanadensisk organisation, var en av medarrangörerna av evenemangen kring högtidlighållandet och ordnade bland annat ett symposium för ungdomar till vilket de bjudit in berömda historiker, bland andra Timothy Snyder. Han uppmanade sina ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare:

”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”.  

Egen bild. Menorah-monumentet över de judiska mordoffren. Får det stå kvar? Ska det ersättas med något nytt? I så fall vad? Debatten i Ukraina lär fortsätta.