Transnistrien och Moldavien nya brickor i stormaktsspelet?

Fredagen den 4 december tillkännagav, enligt uppgifter från TASS, president Porosjenko en ökning av den militära närvaron vid gränserna till Krim och Transnistrien. Möjligen hade det samband med den ovanligt talrika närvaron av militärer som samma dag frekventerade gatorna i Tjernivtsi, där jag befinner mig just nu, . Porosjenko lär ha uppgett att numerären har stärkts generellt och att ”kraftfulla” trupper ska ha placerats nära gränserna till det av Ryssland annekterade Krim och till Transnistrien, som formellt tillhör Moldavien, men som utropat sin självständighet utan att erkännas förutom av andra utbrytarrepubliker som Nagorno-Karabach, Sydossetien och Abchasien. 

Transnistrien kom att tillhöra Moldavien först i och med Molotov-Ribbentroppakten där området tilldelades Sovjets intressesfär och sammanfördes med våld av sovjetiska trupper. I samband med Sovjetunionens sönderfall röstade Transnistriens invånare med stor majoritet för en utbrytning från Moldavien av rädsla för en rumänisering. Något som sågs fientligt mot de etniska ryssar, ukrainare och vitryssar som tillsammans utgör majoriteten av de boende i Transnistrien. Moldavien anföll Transnistrien för att tvinga utbrytarna tillbaka men hindrades av ryska och ukrainska frivilliga samt ryska trupper som dröjt sig kvar i området efter Sovjetunionens upplösning.

Ukraina och Moldavien säger sig nu vilja bryta den uppgörelse som gällt sedan 1992 och som innebär att ryska fredsbevarande trupper bevakar gränsen mellan Moldavien och Transnistrien vilket har gjort att all fientlig kontakt mellan moldaviska och transnistriska styrkor sedan dess har upphört. De vill istället ha internationella civila fredsobservatörer stationerade där de ryska soldaterna nu utför sina uppgifter. Samtidigt stärker de också gemensamt bevakningen vid gränserna i en samordnad ansträngning att blockera all handel med Transnistrien. De har redan gemensam bevakning av en stor gränspost, Kuchurgany, och planerar att 2016 placera moldaviska tulltjänstemän vid alla ukrainska gränsposter mot Transnistrien. Detta skulle kunna innebära ett totalt stopp för all import från Transnistrien och ”ändra hela infrastrukturen för ekonomin, rörelsefriheten och säkerheten mellan Transnistrien, Moldavien och Ukraina”, säger Transnistriens ”utrikesminister” Vitaly Ignatiev till TASS. Vilket tillbakavisas som en falsk anklagelse av den moldaviska ministern för internationella relationer och EU-integration Natalia Gherman, enligt Interfax-Ukraine, och menar att Moldavien tillsammans med sina EU-partners har gjort mycket för att ge transnistriska företag tillgång till europeiska marknader.

Transnistrien har drygt 40 mil gräns mot Ukraina som utgör en livlina för handel för utbrytarrepubliken då gränsen mot Moldavien är stängd för handel. Vid de mindre stationerna är trafiken mellan Ukraina och Transnistrien dock mycket begränsad och stora delar av gränsen är dessutom i stort sett obevakad. Möjligen är det faktum att utbrytarrepublikens handelsavtal med EU upphör 1 januari 2016 mer betydelsefullt då handeln med EU i nuläget utgör ca 40 % av republikens totala utrikeshandel.

Vad händer i Transnistrien?

I Transnistrien hölls parlamentsval den 29 november vilka resulterade i en brakförlust för den sittande presidentens Jevgenij Sjevtjuk parti. Detta fick missnöjda anhängare till det transnistriska kommunistpartiet att genomföra gatuprotester i den moldaviska (!) huvudstaden Chisinau där de blockerade den byggnad i vilken den centrala valkommissionen skulle mötas. Enligt internationella observatörer ska dock valen ha gått demokratiskt tillväga. Oppositionens, ledd av Förnyelsepartiet som sägs vara knutna till storföretaget Sheriff, framgångar ses möjligen som en moldavisk inbrytning i den transnistriska politiken och ett försök att minska de ryssvänliga separatisternas inflytande. Sheriff äger i stort sett allt av värde i Transnistrien och det ryktas att de vill återansluta regionen till Moldavien för att få lättare tillgång till marknader. Det hör också till saken att president Sjevtjuk i december 2012 med ett dekret avskaffade en rad privilegier som Sheriff tidigare haft vilket har hjälp företaget att nå sin dominanta position. 

Vad som kommer att hända internt i Transnistrien förefaller ännu oklart men Moldaviens och Ukrainas förstärkning av gränsbevakningen mellan Ukraina och Transnistrien samt deras krav på att ersätta de ryska trupperna med internationella, civila fredsobservatörer ses som en provokation mot utbrytarrepubliken och kan innebära en ökad spänning i området. Samtidigt är Ukraina oroat över vad som misstänks vara ryska planer på att förverkliga idén om Novorossija, ett område som – förverkligat - skulle sträcka sig från Azovsjön till Svarta Havet och därmed förbinda Ryssland landmässigt med Transnistrien.

Vad händer i Moldavien?

Moldavien i sin tur är i princip delat mitt itu opinionsmässigt mellan vad som skulle kunna kallas EU-vänliga och ryssvänliga. Landet har dock sedan den s.k. Twitterrevolutionen 2009 påbörjat ett närmande till EU inom programmet för Eastern Partnership och sedan förra sommaren reglerat enligt ett avtal, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA) och en Association Agenda (AA), som för Transnistriens del alltså går ut vid årsskiftet. EU-anpassningen har länge av EU betraktats som en framgångssaga men har under det senaste året drabbats av bakslag. Valet i november 2014 gav de tre EU-vänliga partierna 55 av 101 säten i parlamentet men lyckades ändå inte bilda regering som istället styrdes av en bräcklig koalition med stöd av det ryssvänliga kommunistpartiet (PCRM) mellan februari och juni i år då den tvingades avgå. En ny koalition bildades bestående av alla tre EU-vänliga partier men denna tvingades också avgå efter bara hundra dagar. Landet befinner sig just nu i en politisk limbo med en stor bankskandal där ledaren för det liberala partiet Vlad Filat och ett antal andra politiker misstänks för att ha förskingrat cirka 1 miljard USD, ungefär 15 % av landets BNP. 

Det är en delikat balansgång för de moldaviska regeringarna att orientera sig internationellt med en ekonomisk verklighet där dess främsta handelspartners är till största delen dels Rumänien men också Ryssland och där beroendet av ryskt såväl som EU-stöd stöd är stort. Bankskandalen har skadat tilltron till de EU-vänliga partierna och gjort osäkerheten stor kring Moldaviens fortsatta EU-anpassning och reformagenda. Nyligen stoppades vad som sägs ha varit ett planerat kuppförsök i staden Balti där ett hundratal paramilitärer ska ha försökt att bilda ännu en utbrytarrepublik i norra Moldavien enligt modell från dem som bildats i Donetsk och Luhansk i Ukraina. En av ledarna sägs också ha varit från östra Ukraina. Det verkar tämligen dimhöljt vad dessa utbrytare ville med sin republik och enligt de moldaviska myndigheterna ska läget vara helt under kontroll. 

Bara några dagar senare, den 29 november (samma dag som det Transnistriska valet) utfärdade dock landets tillförordnade premiärminister Gheorghe Breda en instruktion till landets viktigaste ministerier och myndigheter som bland annat innebär ökad fokus på ”flödet av utländska medborgare som anländer till eller transiterar Moldavien” för att upptäcka individer som ”utgör risk för den allmänna ordningen och nationella säkerheten” samt medlemmar av och supportrar till ”extremistiska, terroristiska och kriminella organisationer”. Dessutom påbjuder Breda ökad uppmärksamhet för att förhindra eskalering av situationen i Säkerhetszonen (mellan Moldavien och Transnistrien) och avskräcka vad som beskrivs som ”unilaterala aktioner av den Transnistriska regionen”.

Storpolitik i Europas glömda hörn

Från gränsen mellan Ukraina och Transnistrien rapporteras inga allvarliga incidenter och några stora beslag av vapen eller smuggelvaror har inte heller kunnat noteras. De ukrainska och moldaviska utspelen om Transnistrien och hårdare gränsbevakning är således möjligen en fråga mer om positionering i spelet mellan EU/NATO och Ryssland än reaktion mot reella gränshot.

Den ryska vice premiärministern Rogozov varnade 2013 Moldavien för att ett fördjupat EU-samarbete kan kosta dem dyrt avseende kontrollen över Transnistrien och framtida ryska gasleveranser. NATO-generalen Philip Breedlove hävdade i ett uttalande i mars 2014 att betydande ryska styrkor skulle finnas sammandragna längs dess gräns mot Ukraina och att dessa snabbt kunde nå Transnistrien som han då pekade ut som nästa ryska mål, efter Krim. I september 2014 antydde samme Breedlove att Ryssland använde samma typ av hybridkrig i Transnistrien som de gjorde på Krim och i ett tal till amerikanska kongressen i slutet av februari 2015 upprepade han sin prediktion om rysk intervention i Moldavien och menade då att de ryska styrkorna i Transnistrien fanns där för att hindra Moldavien från att ”luta för mycket åt Väst”. I somras ökade NATO takten i skapandet av en snabbinsatsstyrka, Spearhead Force, som skulle kunna sättas i aktion inom 48 timmar och antog samtidigt en plan, “Defense Capacity Building Initiative for the Republic of Moldova”, för att hjälpa Moldavien att stärka och utöka sitt försvar och sina säkerhetsanordningar. Något som av Ryssland ses som provocerande offensivt medan NATO-överhuvudet Stoltenberg hävdar att det ska ses som åtgärder ”av defensiv natur”.

Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.

Det här är mycket okänd mark bland internationella media och i svensk press finns närapå inga som helst rapporter från Moldavien och Transnistrien annat än spridda TT-meddelanden. Det finns dock stor anledning att hålla bättre koll på vad som händer här eftersom det kan få avgörande betydelse för den ukrainska konflikten och för relationen mellan Väst och Ryssland. Avspänning eller ökad spänning? Det kan avgöras kring de moldavisk-transnistriska gränserna medan världens blickar är riktade mot Donbass och Syrien.

Kriget i Ukraina handlar allt mer om USA och Ryssland

Påståendet att ryska reguljära förband opererar i separatistkontrollerade delar av Ukraina återkommer gång på gång i media och bland politiska ledares kommentarer, bland andra Barack Obama. Nu hittar jag uppgifter på ett antal bloggar, både svenska och utländska, att den ukrainska arméns generalstabschef Viktor Muzhenko sagt att det inte finns några reguljära ryska förband i Ukraina, endast frivilliga ryska medborgare, varav en del boende i Ukraina. Det vill säga samma förhållande som råder för de flesta av de ukrainska frivilligbataljonerna som innehåller en hel del utländska medborgare. Bland annat ett antal svenskar.

Det ovanstående citatet från generalstabschefen hittar jag ingenstans på nätet annat än på bloggar eller ryska nättidningssidor. Den mest tillförlitliga träffen jag får om detta är den ryskägda, men Kiev-baserade, nyhetsförmedlaren Interfax-Ukraine som skriver om Viktor Muzhenkos uttalande men också om den ukrainska försvarsministern Stepan Poltorak som hävdar det motsatta. 

Det är inte alls omöjligt att försvarsministern har rätt. Det vill säga att ryska militärer, sanktionerat eller beordrat av den ryska militärledningen, åker in i Ukraina som ”frivilliga” civila och förstärker separatisterna. Men det förefaller lika troligt att de verkligen är helt frivilliga ryssar. Att de tjänstgjort i ryska armén är i så fall inte märkvärdigare än att de svenska frivilliga i Azov-bataljonen har gjort lumpen. Oavsett hur det är med saken är situationen nu sådan att både den ukrainska armén och separatiststyrkorna mobiliserar för en upptrappning av kriget och kanske någon form av avgörande. Just nu står slaget kring staden Debaltseve, som jag skrev om igår.

Det råder inte heller något större tvivel om att ryska vapen och vapensystem på ett eller annat sätt har tillförts separatisterna. Tanks och andra militärfordon av ryskt ursprung men utan beteckningar har ofta siktats av OSSE-observatörer. En typisk sådan rapport publicerades så sent som 30 januari:

 ”The SMM observed military equipment and vehicles at different locations in the Donetsk region. On the outskirts of “DPR”-controlled Makiivka (15km east of Donetsk), the SMM saw a column of seven unmarked armoured personnel carriers heading west towards Donetsk city, with one unmarked and covered military-style Ural truck. The SMM saw east of “DPR”-controlled Zhugres (30km east of Donetsk) a stationary, self-propelled Howitzer (122 mm). Two hours later, the SMM observed what it assumed was the same Howitzer five kilometres further east, now loaded on a flatbed trailer moving west towards Donetsk city. The SMM observed three stationary civilian buses full of men in military uniforms – some with assault rifles – in “DPR”-controlled Zhugres (30km east of Donetsk). The SMM could not see insignia on the uniforms. The buses were facing east. The SMM observed 11 tanks and one large artillery piece near “DPR”-controlled Ternove (163km north-east of Donetsk).”

(Mitt förtydligande: SMM= OSSE:s Special Monitoring Mission to Ukraine).

I brist på faktabaserade reportage sprids genom sociala medier spekulationer, propaganda och desinformation från ryska och ukrainska källor. På de svenska ledarsidorna återkommer ständigt grovt förenklande påståenden och en väldigt entonig anti-rysk hets. Viljan att söka fred är inte alltid den allra bästa från ukrainskt regeringshåll heller och beskjutning av civila förekommer från både regeringsstyrkor och separatiststyrkor. 

Den som följer OSSE-observatörernas rapporter kan notera att det oftast är väldigt oklart varifrån artilleribeskjutning kommer och vilka som avfyrar missilerna. Dessa observatörer möts också ofta av fientlighet och hindras att utföra sina observationer vid vägspärrar, både från ukrainska armén och från separatiststyrkor. De senaste rapporterna, från igår, vittnar om hur det brukar låta:

” While attempting to monitor government-controlled Myrna Dolyna (75km west of Luhansk), the SMM was stopped at a Ukrainian Armed Forces checkpoint at the entrance of the village. The checkpoint commander said that he had not received any information regarding the SMM’s freedom of movement and ordered the SMM to wait until he could clarify with his chain of command. The SMM members were not allowed to use their cell phones, were requested to present their SMM ID cards and state their nationality and date of birth. The SMM was not allowed to turn around and depart and the checkpoint commander refused to provide the name of the battalion commander. After being held for over an hour the SMM was denied access to Myrna Dolyna and departed.

The SMM was stopped at the “Mihailovka” checkpoint, 10km before “LPR”-controlled Alchevsk (43km west of Luhansk). The SMM was not granted access to the checkpoint “commander”, but was informed by the armed men affiliated with the “LPR” that it would not be allowed to pass without further instructions from their chain of command. 40 minutes later, three “LPR” members joined the checkpoint and started to display aggressive behaviour towards the SMM at which point the SMM turned around and departed.”

Utbytet av salvor med Grad-raketer med dålig träffsäkerhet är källor till mycket civilt lidande. De som drabbas lider inte mindre beroende på vem som avfyrat dem. En artikel helt nyligen i amerikanska nättidningen The Nation tar upp frågan om de civila offren. Den visar också en annan approach till konflikten än entonigt krigshetsande och försök att överträffa andra i att fördöma Putin. I Donbass lever ungefär 5 miljoner människor varav ungefär en fjärdedel har flytt området, över 5000 har dödats och de som är kvar är de äldre, fattiga och de sjuka. Artikelförfattaren Lev Golinkin berättar om ett par av dem. Valentina Dudareva, som bor i en utbombad lägenhet i Donetsk, säger; ”Jag vill äta, jag vill ha min pension”. En annan, Natalia Shevchenko boende i Miusynsk sydväst om Luhansk, har inte heller fått sin pension och säger: ”Vi ville bara prata ryska och bli lämnade i fred”.

Den ukrainska statens innehållna utbetalningar till Donbass-regionen drabbar inte separatiststyrkorna. Den drabbar de civila och detta kritiseras av FN, Amnesty, Human Rights Watch och Läkare utan gränser bland andra. I en rapport från OHCHR (High Commissioner for Human Rights) före jul formulerades kritiken så här:

”Furthermore, the decision19 of the Government to terminate the activities of all state institutions and organisations in areas controlled by the armed groups, and relocate them (whilst evacuating employees consensually) to Government-controlled areas is likely to exacerbate this situation. The relocation involves the withdrawal of social, medical and educational institutions, the judiciary, detention facilities, banking services, state enterprises and other entities. The relocation of large institutions, such as medical and education facilities, nursing homes and penitentiary institutions which fall within the competence of regional and local authorities, would be particularly challenging, as no mechanisms for this transfer have been developed.” 

Natalia Shevchenko, pensionären från Miusynsk som jag berättade om tidigare, uttrycker också sin förtvivlade syn på hela konflikten: 

”Det här kriget handlar om Amerika mot Ryssland”.

Hon har förmodligen mer rätt än de flesta anar. Det blir inte heller mindre rätt med tiden. Det som nu förkunnas från Vita Huset, att Barack Obama överväger att godkänna att den ukrainska armén förses med amerikanska vapen, är mycket illavarslande tecken som befäster den bilden. Om Ryssland tidigare har smusslat med vapentillförseln och hållit igen med kvantitet och kvalitet så kommer de i så fall ha legitima skäl att släppa på förlåten och låta det flöda fritt in i det redan svårt krigshärjade Donbass. Som Wolfgang Hansson i Aftonbladet idag påpekar har det då passerats en gräns. Därefter kan amerikanska vapen stå mot ryska. Vad säger att inte trupper är nästa steg? Vilket skulle göra det som alla under kalla kriget fruktade mest av allt. Det vill säga hett krig mellan två kombattanter med oerhört slagstyrka.

Mitt i allt detta står alltså människorna i Donbass. De som bara vill prata ryska, leva ett normalt liv och bli lämnade i fred. Vem bryr sig egentligen om dem?