Minnesdag av Förintelsen – hur många gånger ska vi glömma?

Idag är det årsdagen av befrielsen av Auschwitz 1945. Den har gjorts till officiell minnesdag för Förintelsen och dess offer. En hel del tal lär hållas där vikten av att aldrig glömma högtidligt betonas. Det är naturligtvis helt riktigt och viktigt.

Samtidigt är det tämligen nedslående bara att öppna en kvällstidning idag (AB). Rosa Taikon som just belönats för mångårig kamp för mänskliga rättigheter med Olof Palme-priset. Hon svävar på målet när hon ska svara på frågan om romer fått det bättre under hennes mångåriga kamp. Ännu registreras romer säger hon och konstaterar bittert hur förslag om tiggeriförbud är ännu en av maktens strukturella åtgärder för att kunna slänga ut romer ur landet. 

På samma sida av tidningen en ledarkrönika av Anders Lindberg inför utfallet av JO:s granskning av polisens hantering av fyra muslimer och deras familjer när de helt utan grund anklagades för terroristplaner. Stereotypa föreställningar om muslimer förefaller helt klart legat i botten av den rättsvidriga hanteringen från polisens sida. Lindbergs fråga hänger i luften; är muslimer rättslösa? En fråga som inte ska behöva ställas i ett rättssamhälle.

Vidare berättar Willy Silberstein om antisemitismens återkomst (om den nu någonsin försvann) i Europa. En dag som denna är det sorgligt att begrunda de undersökningar han tar upp som säger att hälften av alla judar i Sverige är rädda att visa att det är judar. Gamla konspirationsteorier florerar åter fritt, öppet våld förekommer och en del judar lämnar Malmö för att de inte vågar bo kvar.

Är det verkligen glömska det handlar om? Willy Silberstein säger att han ”med sorg” tvingats konstatera att Sverige börjat vänja sig vid rasism; judehat, muslimhat och hat mot romer och andra utsatta. Är det verkligen bara glömska?

I så fall rekommenderar jag en resa till Krakow och Auschwitz-Birkenau. Jag var själv där för tre veckor sedan med hela familjen. Att se dödsindustrin med egna ögon kan knappast lämna någon oberörd trots att de gamla murade kasernerna och träbarackerna numera är tömda på lidande människor. Byggnaderna tycks ändå andas tungt av sorg och smärta och verkar nästan uppmana oss att förstå vad som skedde där för cirka 70 år sedan.

Hur är det möjligt att vi kan vara så glömska?

 

 

  

Från Auschwitz till Södermalm – steget som inte får bli kortare

Är just hemkommen från en resa till Krakow. Inte många mil därifrån ligger Auschwitz-Birkenau, det nazityska dödslägret där över en miljon judar, romer, ryska krigsfångar och andra blev mördade med nästan alla metoder som finns. Det kändes oundvikligt att se detta förintelsens minnesmärke trots att det är den kanske värsta platsen en kan tänka sig att besöka, som en av mina reskamrater påpekade.

- En dödsindustri, som en av de yngre i mitt resesällskap så träffande utbrast vid utgången därifrån.

Lägret har beskrivits av så många, vittnesmålen är smärtsamt detaljerade och utredda och otaliga är de böcker, filmer och tv-produktioner som gjorts om lägrets fasor. Nazisternas försök att sopa igen spåren lyckades inte. Ändå är det svårt att begripa idag att det som skedde i och omkring de här gamla tegelkasernerna i Auschwitz eller träbarackerna i Birkenau var alldeles på riktigt. Grymheten och brutaliteten blir ogripbar i soldiset en januaridag 2014. Mer påtaglig blir då resterna av den iskalla byråkratin kring dödshanteringen. Långa listor med namn på människor som ska likvideras och en röd bock i kanten. Kanske för att markera likvidationen. Avhumaniseringen är total. En process som påbörjats långt före kriget och troligen en nödvändighet för att kunna möjliggöra denna ohyggliga hantering av medmänniskor.

I staden Krakows gamla judiska kvarter Kazimierz finns flera hundra år gamla synagogor som märkligt nog undgick nazisternas härjningar till skillnad från kvarterens befolkning. I en av de äldsta (1500-tal) Höga synagogan finns en utställning om familjer i dessa kvarter före andra världskriget. Gamla foton visar hur människorna bakom namnen på nazisternas dödslistor såg ut; en tioårig Edward Mosberg provar en mc, Krakows handelsorganisation travar stolt på stadens stora torg efter sill och vodka på Hawelka nyårsdagen 1938, Alexandra Lauterbach och Stefa Brandstetter i soligt vinterlandskap i närbelägna Zakopane 1937/8, småbarnen Tad och Nita Taube i ett leksaksflygplan i en av stadens parker 1936, osv. Vardagsliv som de flesta av oss känner igen. 

Alla försvann de bara några år efter dessa foton togs utom några få som nu lever eller har ättlingar som lever i framför allt USA och Israel. Ett flertal tack vare Oscar Schindler som genomgick en transformation från girig kapitalist till listig räddare av liv, beskrivet i den välgjorda filmen ”Schindlers list” som till stor del filmades på plats i Krakow.

Hemma i Sverige igen läser jag om att hakkors sprayats på moskén på Södermalm, att Bo Rothstein vill kriminalisera medmänsklighet och att Expressens Anna Dahlberg tycker att debatten om invandring borde breddas. Det vill säga (återigen) att det som inte får sägas måste få sägas, en av Sverigedemokraternas käpphästar och en ständigt återkommande flashback-kommentar. 

Själv säger jag att allt detta blir en iskall påminnelse om vikten av vaksamhet. Vaksamhet mot försök att flytta normen för vad vi ska debattera och hur vi tillåts göra det i en riktning som riskerar att leda till skapandet av nya dödsindustrier. Det som istället behövs är att fler strör blommor över ondskans symboler.

Auschwitz var naturligtvis en omöjlighet att tänka sig före kriget. Till och med under kriget fanns inom den judiska gruppen stort tvivel om att historierna om dödslägren verkligen kunde vara sanna. Vi kan däremot idag ta lärdom av historien. Att avfärda risken för framtida dödsindustrier är kanske det värsta misstag vi kan göra. Dylika monstruösa dödsstrukturer lär dock inte uppstå redan imorgon. Första steget är att vi ändrar våra gränser för vad som får sägas...

”Fler var de som visserligen tog avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring hotade såväl ´svensk kultur´som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på en vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett ´problem´. ´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många skribenter i 1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från antisemitismen menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...” (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997)