Har Grekland längre något val?

Det är idag nyval i Grekland och alla opinionsundersökningar pekar mot att vänstern genom Syriza kommer att bli valvinnare. Det återstår att se men i så fall kommer det grekiska folket att ha gett uttryck för en vilja att bryta sig ur tvångströjan som den s.k. trojkan trätt på landet. Syriza säger sig vilja förhandla om en 50-procentig skuldavskrivning.

Det sägs att EU och övriga euroländer bävar för denna utgång. Höga EU-företrädare försöker därför påverka grekerna i deras val. Att inte försöka påverka opinionen i andra länders val brukar annars vara en oskriven regel i mellanstatliga relationer. Det hindrar emellertid inte bland andra EU-kommissionens ordförande Juncker och tyska förbundskanslern Angela Merkel att sprida skräckpropaganda hos väljarna och uppmana dem att inte ”rösta fel”. 

Skuldavskrivning förefaller fullständigt otänkbart i Greklands fall. Merkel har då glömt skuldavskrivningen till Tyskland efter andra världskriget? Juncker å sin sida ser uppenbarligen demokrati och lättnader för vanligt folk som mer extremt än den skatteflykt han underlättade för storföretag under sin tid som premiär- och finansminister i Luxemburg.

Det är dock inget märkligt med skuldavskrivning, vilket många framstående ekonomer också har påpekat just i fallet Grekland. Till och med finansministrar inom eurozonen, vilket framhålls i en intressant artikel i Financial Times nyligen. Där påpekas också att det panikartade motståndet mot Syriza inte handlar om ekonomi utan om politik. 

För ett och ett halvt år sedan skrev jag om en självkritisk IMF-rapport (som förvisso inte var tänkt att offentliggöras egentligen) där de bedömde att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa åtstramningar. De gav också EU-kommissionen stark kritik för att de brytt sig mer om EU-normer än åt att definiera tillväxtförbättrande strukturreformer för Grekland. 

Mycket av detta är vad Syriza går till val på och som nu beskrivs som vänsterextremt. Om Grekland får relevanta åtgärder för att åtgärda sina ekonomiska problem tycks sekundärt för EU- och ECB-höjdarna. Viktigare är att inte själva tappa ansiktet och att rädda eurons anseende och värde. Det finns också hos högerdebattörer och politiker en skräck för att Syrizas politik kanske verkligen lyckas för att få fart på landet. Det är förmodligen det som de mest alarmistiska invändningarna mot Syriza handlar om. Partiledaren Alexis Tsipras har kallats Europas farligaste politiker (det är alltså inte någon av alla de högerextrema mörkermän och kvinnor som nu vinner mark i många EU-länder?), att han splittrar Europa och sätter eld på eurozonen. Jacob Adaktusson försökte i debatt förra söndagen argumentera mot Vänsterns Jonas Sjöstedt och påstod då att orsaken till Greklands problem var att de fört en planekonomi innan krisen!!?? Det hade alltså inget att göra med brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp en alltmer absurd handel med derivat? Eller kort och gott att det bjöds upp till konsumtionsfest för att stimulera den heliga tillväxt som i Europa blir allt svårare att upprätthålla med hjälp av produktion?

De förljugna påståendena slår rekord på rekord men Adaktussons var nog lågvattenmärket. Det liknar mycket de tomtehistorier som frodades för ett par år sedan om den lata greken som gott kunde skylla sig själv att ekonomin gick åt fanders och att de bara låg övriga Europa till last. En myt som basunerades ut ända upp på ministernivå över hela Europa.

Frågan är bara om de åtgärder som egentligen krävts tidigare längre är verkningsfulla för Grekland? Det hade troligen varit bättre med en politik liknande den som Island förde efter den djupa kris de gick igenom för ett antal år sedan. Bland annat att förstatliga banker och höja vissa sociala ersättningar istället för att strama åt dem. Måhända ses detta som en vänsterextrem politik men den har fungerat tämligen väl för Island, vilket vi hört ganska lite om. Kanske för att det inte passar in i mallen för vad som vanligen beskrivs som nyttig medicin för skuldsatta länder, som Grekland. En viktig skillnad dock är att Island inte varit inlåst av ECB utan haft en egen valuta med möjlighet att föra en egen valutapolitik.

Det kan alltså vara så att det som Syriza nu vill göra är alltför sent påkommet och att en Grexit, utträde ur eurosamarbetet, borde ha kommit för länge sedan. Men varför inte låta det grekiska folket, med 2 miljoner arbetslösa och 2,5 miljoner fattiga, välja sin väg mot framtiden? Eller är det inte längre så viktigt med demokrati och valfrihet?

Cypern – experimentlåda för rådvilla euroreparatörer?

Den omtalade bankskatten som den cypriotiska regeringen just nu pressas att påtvinga landets bankkunder är egentligen ett tämligen gåtfullt påfund.

Möjligen tänker sig euroklubbens höjdare att Cypern är ett så litet land att det går att experimentera lite med åtgärder som inte prövats innan? För det är väl ungefär så som Cervenka konstaterar i dagens SvD, att pengarna är slut, och någonstans måste de hämtas.

Det gamla vapnet med skärande i budgetunderskott har förstås inte gett någon fart på hjulen. Möjligen tänker man sig att detta ska få fart på investeringar och konsumtion istället för att folk ligger lågt och bidar sin tid under oåren?

Men just den förklaringen har i alla fall inte jag sett redogöras för någonstans. Istället talas det om ryska oligarker vilket verkar lite konstruerat om det handlar om krislösningar. Eller har de finska europamparna kommit på ett sofistikerat sätt att ge igen för andra världskrigets förluster österut?

En rolig tanke, men knappast trolig. Eller också är det verkligen något liknande irrationellt skäl som ligger bakom vad som förefaller vara en brandfackla in i eldhärden? 

För nog är det väl tämligen gåtfullt? När eurohöjdarna gjort allt för att rädda bankerna undan en bankrusning, med stenhårda sparpaket för de sydeuropeiska folken att svälja som följd, genomför de en åtgärd som får vilken normalt funtad småsparare som helst att överväga madrassen som bankkonto.

Risken borde vara uppenbar att människor och företag i krisande sydeuropeiska länder tappar allt förtroende för banker, euron, politiker, hela systemet...

Vad händer då med ekonomin i dessa länder och för övrigt hela övriga Europa? Vad händer när populistiska partier höjer rösterna ännu mer och pekar finger åt klåfingriga EU-toppar och egna regeringars maktlöshet? Jag tror sammanbrottet är nära och att euroländerna om bara ett år eller två är betydligt färre. Eller också infaller total uppgivenhet, apati och likgiltighet. 

Kanske är trojkan (EU, Europeiska centralbanken, IMF) helt torrlagda på idéer och i ren desperation försöker använda lilla Cypern som experimentverkstad för något som de kanske själva känner på sig inte är helt lysande? 

Jag får inte riktigt ihop det. Någon annan som...?

 

 

  

EU-projektet på väg att falla samman?

Läser i bladet att tyska folket börjat tröttna på inte bara euron utan även medlemskapet i EU. Jag har alltid undrat hur länge det tyska tålamodet skulle bära med att vara det glada tuff-tuff-loket för det stora europeiska gemenskapsprojektet. Nu ska, enligt en färsk undersökning, en fjärdedel av tyska folket vara beredda att överge euron. De sägs önska sig tillbaka till sin gamla trygga D-mark och på köpet vilja slingra sig ur EU helt och hållet. Därmed ser de ut att vara på väg att sälla sig till de EU-skeptiska britterna. Om Tyskland drar sig ur också lär inte euron överleva särskilt länge och troligen inte EU heller.

Jag tror att vi som företrädde nej-kampanjerna i omröstningarna om EU och EMU till slut får rätt. Det valutaprojekt som enligt den glättiga ja-propagandan skulle föra de europeiska folken allt tätare samman kommer snarare att bli det som sliter sönder hela gemenskapsidén. ”Ett fatalt felbeslut”, som också det nya tyska eurokritiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) formulerar det. Jag har däremot svårt att känna någon större skadeglädje över detta. Snarare är det högst bekymmersamt. Eftersom jag i grunden är för gemenskapsidéer och samarbete över gränser vore det bättre om EU, nu när närapå hela Europa är medlemmar, förändrades till någonting mer än en institution för eliminering av hinder för marknadsekonomin.

Kapitalismens kris och politikens kris blir allt tydligare demokratins kris. För var är alternativen? Småskalighet och närhetsprinciper blir lätt isolationism och separatism när det egentligen behövs en europeisk eller ännu hellre global samordning för att komma till rätta med de stora frågorna. Men det kräver också en ny beskrivning och struktur för detta gemenskapsprojekt. 

EU av idag är allt mindre av samarbetsprojekt och alltmer en koloss som administrerar marknadsekonomin med bank- och finansväsendets lobby som främsta ideologer. Den frihetliga dimensionen av projektet, som ofta hänvisats till som positivt, har efter Berlinmurens fall alltmer kommit att förvandlas till sin motsats med migrationspolitisk åtstramning och resande av murar mot omvärlden med kriminalisering av människor (”illegala invandrare”), flyktingläger vid gränserna och tvångsavvisningar. Lägg därtill europaktens cementering av finanspolitiken som begränsar utrymmet för visioner om alternativa investeringar och därmed åsidosätter demokratins idéer om att tillhandahålla en valmöjlighet. Människor lämnas alltmer i sticket att klara sig bäst de kan när jobben försvinner, trygghetsnäten monteras ned och fackens roll försvagas. 

Det är inga attraktiva visioner som framträder i konturerna av det framtida Europa i efterdyningarna av ett totalhavererat EU. När liberalismens och socialismens idéer flyter ihop till en plånboksteknisk och administrativ gröt handlar det politiska samtalet alltmer om kulturvärdefrågor. Triumferande högerpopulism och separatism parat med ekonomisk oro och instabilitet är ingen bra mylla för konstruktiva samtal om samtida problemlösningar.

Det är inte ett havererat EU som världen behöver utan ett reformerat. Men var är visionärerna som bär på idén om det nya EU?

Ett par tänkvärda debattartiklar i Aftonbladet som jag tycker hör ihop med det jag just skrivit även om de inte specifikt handlar om EU:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16207536.ab

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16425121.ab

... och ett blogginlägg:

http://schlaug.blogspot.se/2013/03/vakthundar-mot-islam-och-vadjan-till.html