Hans lilla gröna: EU-medlemskapet

söndag 17 mars 2013

EU-projektet på väg att falla samman?

Läser i bladet att tyska folket börjat tröttna på inte bara euron utan även medlemskapet i EU. Jag har alltid undrat hur länge det tyska tålamodet skulle bära med att vara det glada tuff-tuff-loket för det stora europeiska gemenskapsprojektet. Nu ska, enligt en färsk undersökning, en fjärdedel av tyska folket vara beredda att överge euron. De sägs önska sig tillbaka till sin gamla trygga D-mark och på köpet vilja slingra sig ur EU helt och hållet. Därmed ser de ut att vara på väg att sälla sig till de EU-skeptiska britterna. Om Tyskland drar sig ur också lär inte euron överleva särskilt länge och troligen inte EU heller.

Jag tror att vi som företrädde nej-kampanjerna i omröstningarna om EU och EMU till slut får rätt. Det valutaprojekt som enligt den glättiga ja-propagandan skulle föra de europeiska folken allt tätare samman kommer snarare att bli det som sliter sönder hela gemenskapsidén. ”Ett fatalt felbeslut”, som också det nya tyska eurokritiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) formulerar det. Jag har däremot svårt att känna någon större skadeglädje över detta. Snarare är det högst bekymmersamt. Eftersom jag i grunden är för gemenskapsidéer och samarbete över gränser vore det bättre om EU, nu när närapå hela Europa är medlemmar, förändrades till någonting mer än en institution för eliminering av hinder för marknadsekonomin.

Kapitalismens kris och politikens kris blir allt tydligare demokratins kris. För var är alternativen? Småskalighet och närhetsprinciper blir lätt isolationism och separatism när det egentligen behövs en europeisk eller ännu hellre global samordning för att komma till rätta med de stora frågorna. Men det kräver också en ny beskrivning och struktur för detta gemenskapsprojekt.

EU av idag är allt mindre av samarbetsprojekt och alltmer en koloss som administrerar marknadsekonomin med bank- och finansväsendets lobby som främsta ideologer. Den frihetliga dimensionen av projektet, som ofta hänvisats till som positivt, har efter Berlinmurens fall alltmer kommit att förvandlas till sin motsats med migrationspolitisk åtstramning och resande av murar mot omvärlden med kriminalisering av människor (”illegala invandrare”), flyktingläger vid gränserna och tvångsavvisningar. Lägg därtill europaktens cementering av finanspolitiken som begränsar utrymmet för visioner om alternativa investeringar och därmed åsidosätter demokratins idéer om att tillhandahålla en valmöjlighet. Människor lämnas alltmer i sticket att klara sig bäst de kan när jobben försvinner, trygghetsnäten monteras ned och fackens roll försvagas.

Det är inga attraktiva visioner som framträder i konturerna av det framtida Europa i efterdyningarna av ett totalhavererat EU. När liberalismens och socialismens idéer flyter ihop till en plånboksteknisk och administrativ gröt handlar det politiska samtalet alltmer om kulturvärdefrågor. Triumferande högerpopulism och separatism parat med ekonomisk oro och instabilitet är ingen bra mylla för konstruktiva samtal om samtida problemlösningar.

Det är inte ett havererat EU som världen behöver utan ett reformerat. Men var är visionärerna som bär på idén om det nya EU?

Ett par tänkvärda debattartiklar i Aftonbladet som jag tycker hör ihop med det jag just skrivit även om de inte specifikt handlar om EU:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16207536.ab

http://www.aftonbladet.se/debatt/article16425121.ab

... och ett blogginlägg:

http://schlaug.blogspot.se/2013/03/vakthundar-mot-islam-och-vadjan-till.html

lördag 26 januari 2013

Dags att lämna EU?

Den gångna veckan har handlat mycket om David Camerons utspel om att låta det brittiska folket rösta om EU-medlemskapet. En del är förvånade medan andra är närmast förnärmade eller ilskna, inte minst EU-kompisarna i Tyskland och Frankrike.

En blick över EU-landskapet kan annars lätt framkalla de tankegångar David Cameron släpper ut ur Pandoras box, att det är dags att lämna EU eller lägga ned hela projektet. Själv är jag, så Nej till EU-räv jag är, inte lika övertygad om detta. Kanske är det snarare så att läget just nu är det minst lämpliga att nedmontera den europeiska gemenskapen?

Det Cameron gör är ju att avisera en folkomröstning om ett annat EU än det vi har idag. Han säger sig vilja förhandla om Storbritanniens villkor och har ett antal krav som sedan skulle ge britterna ett mer aptitligt EU att rösta för. Hans plan är, gissar jag, att framstå inför sina väljare som en hårding, kasta lite ben åt de mest EU-skeptiska konservativa vargarna inom sitt eget parti och bland allmänheten, sätta press på EU-kärnan för att förhandla sig till bättre villkor för Storbritannien, ge sig in i folkomröstningen som stor EU-vän (men hans ”eget” framförhandlade EU) och komma ut på andra sidan som nationens hjälte, EU:s räddande riddare och en stor och stark ledare. Ett högt spel i så fall. Men han är förmodligen medveten om att Storbritannien är alldeles för ”systemviktigt” för att slängas ut ur gemenskapen om de sätter sig för mycket på tvären. Lite grann samma förhållningssätt till risk som storbankerna har, väl medvetna om sin ”systemviktighet”.

Hur det än är behövs verkligen en EU-debatt. Det är ju lite ironiskt att det är högermannen David Cameron som initierar en sådan. Det borde vara vänsterns (hallå Hollande!) största uppgift just nu. Det som inte behövs just nu är ett strömhopp där land efter land lämnar gemenskapen. Euro-projektet är en katastrof från början och detta skulle många sydliga euroländer tjäna på att träda ur. Däremot borde de europeiska vänsterpartierna (om socialdemokrater längre kan räknas in som vänster är möjligen öppet för diskussion) samlas för att förändra EU. Vad EU behöver i det bekymmersamma läge som råder är faktiskt vänsterpolitik, eller kanske man borde kalla det keynesianism? Numera ungefär samma sak, trots att Keynes var liberal vilket kanske många har glömt. Förvisso har exempelvis Jonas Sjöstedt börjat röra på sig i den här frågan. Det vore dock olyckligt om det stannade vid en förhandlingsfråga ur nationella perspektiv.

Som grön kan jag ju tycka att det är en helt annan diskussion som behövs där tillväxten i sig och mätinstrumenten, som BNP, på allvar ifrågasätts. Men den bör kunna föras parallellt med en återuppbyggnadspolitik som syftar till att få igång hjulen. Det torde vara lättare att prata om gröna lösningar inför mätta åhörare. När nästan halva Greklands befolkning står på knäna och skriker efter mat är inte läget det allra bästa för diskussion om hållbar energianvändning etc. Mottagligheten är större för mer gripbara åtgärder om man säger så. Därför är det så farligt med fascistisk populism som säger sig erbjuda sådana. Det måste då finnas andra, mer attraktiva, alternativ än fortsatta nedskärningar av offentliga utgifter.

Tyvärr är väl risken stor att sådana inte kommer att erbjudas utan att den s.k. trojkan fortsätter fläska på med mer av samma sak. Misslyckanden brukar ju ofta behandlas på detta fantasilösa och prestigebemängda sätt.