Grekiskt drama fullt av märkligheter

Det är ett märkligt grekiskt drama som just nu utspelas inför ögonen på miljarder åskådare. På flera sätt märkligt.

Själva folkomröstningen som hölls i landet i söndags var i sig tämligen märklig. Grekiska folket röstade om ett besparingsförslag som inte längre ansågs ligga vilket i sig är märkligt. Man kan fråga sig varför den grekiska regeringen ansåg sig behöva fråga folket vad den tycker om just detta förslag. Men den enda rimliga förklaringen är förstås att skaffa sig ett alibi för sina beslut. Ett nej, som det nu blev, kan användas för att ge större tyngd åt argumenten vid förhandlingarna med trojkan. Hade det blivit ett ja hade de kunnat vika sig för besparingskraven och försvarat sig inför sina kritiska väljare med att folket uttryckt sin vilja.

Det har också spekulerats i om det grekiska folket egentligen röstat för grekiskt utträde ur euron eller rentav EU. Det finns dock inget som indikerar att det är så folket har tolkat omröstningen. Det verkar finnas ett stabilt stöd för att vara kvar inom eurozonen och framför allt i EU. Men, som jag ser det, har det grekiska folket framför allt röstat nej till ytterligare åtstramningar (s.k. austerity measures). Känslan av att det kan räcka nu och att det grekiska folket måste ges en andningspaus är enda rimliga tolkningen av den klara vinsten för nej-sidan oavsett hur den formella folkomröstningsfrågan var formulerad.

Fortfarande är det många som tycker att skuldfrågan är viktig. Grekerna har själva satt sig i den sits de befinner sig i brukar det heta i syrliga kommentarer från både politiker, media och vanliga medborgare i andra EU-länder. ”Grekerna har levt gott utan att betala för sig” och ”det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret”, skrev Gunnar Hökmark för ett antal år sedan. Ibland känns det som rena lustmord på grekerna och de närmast rasistiska stereotypbilderna om greker som lata och slösaktiga återkommer ständigt.

Sanningen finns i sifferform. Grekerna arbetade 2011 i genomsnitt 42,2 timmar i veckan (de som nu har kvar sina jobb) i jämförelse med medeleuropéens 37,4 timmar. I Sverige ligger vi på 36,5 timmar i veckan. Allt enligt uppgifter från brittiska Office for National Statistics. Greken pensionerades vid tiden för krisens början 2009 i genomsnitt vid åldern 61,5 år i jämförelse med det europeiska genomsnittets 61,1 år, enligt Eurostat. De offentliganställda utgjorde för ett par år sedan, enligt OECD, 7.9 % av arbetsstyrkan i jämförelse med Sveriges 30 %, enligt SCB. Fördomarna fortsätter ändå att frodas.

Grekerna ska straffas tycks också de förhandlande politikerna och ekonomerna i EU och ECB tycka. Det har blivit en fråga om prestige snarare än förnuftsmässig analys av läget. Ytterligare en märklighet är IMF:s hållning. Den tredje parten i trojkan har i rapport på rapport erkänt tidigare misstag och menar numera att åtstramningar kan vara förödande för en krympande ekonomi. Per Lindvall skriver i dagens SvD Näringsliv om en pinfärsk IMF-rapport som visar att den grekiska skuldsituationen är helt ohållbar och att skulderna måste rekonstrueras samt att den grekiska statsskulden med trojkans krav på grekerna snarare skulle fortsätta att växa. Detta är inget som verkar ha fått genomslag vid förhandlingsbordet med Grekland. 

All detta kollektiva skuldbeläggande av grekerna är möjligen också till för att vi ska glömma hur Goldman Sachs gav goda råd till dåvarande grekiska politiker hur de skulle frisera siffrorna inför Eurointrädet och att det varit ganska uppenbart för de flesta beslutsfattare i EU att det trixats med statistiken. Eurons införande i hela EU har dock varit ett politiskt prestigeprojekt snarare än ett ekonomiskt. Alla skulle gå med. Grekland borde naturligtvis inte ha gjort det eller tillåtits att göra det.

Det är också ett faktum att nödlånen som gavs till en början till mycket stor del gick till att betala räntor och amorteringar på lån från privata långivare. Finansbolag och banker, i synnerhet franska och tyska räddades. Den grekiska ekonomin gjorde det inte. Det grekiska folket definitivt inte. Det paket med stödlån som gavs i februari 2012 innehöll villkor som var, enligt ekonomen Stefan de Vylder (Eurokrisen), ”kanske det mest långtgående och förödmjukande som något europeiskt land ställts inför i modern tid”. Han räknar till 38 mycket specifika krav som bland annat sänkta löner och pensioner, minskade läkemedelssubventioner och krav på konstitutionsskrivningar om avbetalningarna av statsskulden som högsta prioritet. Det är inte de korrumperade konservativa politikerna som friserade siffrorna i början av 2000-talet eller de banker som gjorde felaktiga riskbedömningar som bestraffats utan pensionärer, låginkomsttagare och inte minst ungdomar. Ungdomsarbetslösheten ligger kring 50 % och det rättmätiga i att personer som bara var barn när krisens frön såddes borde rimligen kunna ifrågasättas. FN:s statsskuldexpert Pablo Bohoslavsky säger i en annan artikel i SvD Näringsliv att EU ”glömt att internationella humanitära lagar spelar och ska spela en roll inom finans”. Han uppmanar långivarna att ägna större uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter. 

Euroländernas krav på Grekland är också ett hån mot demokratiska principer och blottar ihåligheten ibland annat Lissabonfördragets inledande fraser där det framhålls att Unionen ska bygga på demokrati och ”respekt för människans värdighet” samt ”främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet mellan medlemsstaterna”. Allt medan mobbningen av Grekland fortsätter och EU (trojkan) - genom att lyfta riskerna från banker och finansinstitut och lägga den hos EU-ländernas skattebetalare istället – har ställt folk mot folk i frågan om den grekiska statsskulden. Det var detta som jag för några år sedan kallade ”Eurons sprängkraft”. Där jag avslutade med ett citat av den nu avlidne ekonomen Sören Wibe som 2003 uttryckte det så här:

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

Högerpopulister runt om i Europa vädrar nu morgonluft och jublar åt den grekiska vänsterns framgång i söndagens folkomröstning. Ytterligare en märklighet i det här dramat. Själv ser jag inget att jubla åt. Det grekiska folket lär ha många svåra år framför sig alldeles oavsett vad som sker i Bryssel just nu. Jag bara hoppas att EU:s beslutsfattare kan svälja förtreten och börja skissa på helt andra program för Grekland än nya åtstramningspaket som kommer att förvärra katastrofen, öka ett helt folks lidande och skapa ännu starkare motsättningar inom det nu skakiga EU-bygget.

Finanspakten – snart röstar riksdagen för ett mindre demokratiskt Europa

På onsdag ska riksdagen rösta om Sverige ska bidra till ett mindre demokratiskt Europa. Jo, det är nog inte så många som känner till det för det har talats ganska tyst om det i medierna. Nu uttryckte jag mig lite drastiskt men det finns faktiskt ett ganska rejält korn av sanning i påståendet. Riksdagen ska formellt ta beslut om ifall vi ska medverka i EU:s finanspakt. Den som egentligen heter ”Fördrag om Stabilitet, Samordning och Styrning inom Ekonomiska och Monetära Unionen” (TSCG;  Treaty on Stability, Coordination and Governance).

Med så långa namn räknar kanske EU-kommissionen med att folk i Europa ska tappa intresset redan innan sista stavelsen. Det vore dock mycket illa i synnerhet för de som bor i ett land som gått över till euro. Fördraget gäller nämligen, initialt åtminstone, endast euroländer. Det innebär att dessa måste göra väsentliga delar av sin ekonomiska politik till lagbunden vilket i förlängningen förstås betyder att det inte spelar roll alls hur folk röstar. 

En av få journalister som brytt sig om att titta närmare på detta är frilansjournalisten Malou Lindholm som skrivit en upplysande artikel i Fria Tidningen som härmed rekommenderas.Där finns också en hel del länkar till relevanta texter, som olika remissvar och protokoll från möten i EU-nämnden bl.a.

Hon lyfter också ett varningens finger för att vi i Sverige inte bör vara alltför säkra på att vi kan fortsätta hålla oss utanför fördragstexten eftersom vi inte är ett euroland. Ändringar i Lissabonfördraget eller ökande krav på svenskt inträde (vi har ju inget formellt undantag som Danmark eller Storbritannien) i eurosfären kan mycket väl komma i framtiden. Dessutom har uttalanden av bl.a. Angela Merkel gjort gällande att samtliga undertecknare av fördraget är bundna av dess regler. En osäkerhet om detta vittnar också finansutskottets begäran om utfästelser om nytt riksdagsbeslut om det senare skulle visa sig att paktens regler också måste gälla Sverige.

Lite udda kan det tyckas att vi ska rösta ja till något som ingen riktigt helhjärtat verkar tro på och snickra bakdörrar för att snabbt komma ur om de värsta farhågorna skulle besannas.

I vilket fall som helst verkar det också lite nonchalant att medverka till försämrad demokrati i andra länder utan att informera allmänhet och politiker bättre om vad som gäller. Protokoll från EU-nämndsmöten vittnar om usla underlag för våra folkvalda. Inte undra på att allmänheten vet så lite om detta fördrag och om att riksdagen snart röstar om vårt deltagande när de röstande själva fått så dåligt underlag.

”Jag ska inte heller göra någon hemlighet av att vi ser det som problematiskt att alla dessa hemligstämplingar finns i papperen. Det gör att det blir svårt att ha en offentlig debatt om regelverket och om effekterna av det. Statssekreteraren talar om det nu liggande utkastet. Jag måste ärligt säga, herr ordförande, att jag inte vet vilket det nu liggande utkastet är” (Ulf Holm, mp, i riksdagens EU-nämnd 27/1-12).

Rätt medicin fast för sent eller helt enkelt bara fel?

”Under goda tider behöver vi den (finanspakten) inte. Under dåliga tider är den en felaktig politik. Det är inte ett tecken på dålig politik att ha underskott under tider av kris” (Jesper Jespersen, professor i ekonomi, Roskilde Universitet)

Om det är den sydeuropeiska krisen som är tänkt att åtgärdas med denna europakt är det ytterst tveksamt om åtstramningar av statliga budgetar är rätt medicin att använda. Ekonomen Stefan de Vylder har i sin bok ”Eurokrisen” på ett mycket trovärdigt sätt visat att EMU:s ursprungliga konstruktion med en stabilitets- och tillväxtpakt inte fungerat. Inte bara för att enskilda länder tummat på reglerna utan helt enkelt för att den bygger på ”vanföreställningen att offentligt slöseri skulle komma att utgöra det enda hotet mot EMU:s stabilitet”, med de Vylders formulering.   

Istället pekar han ut ”moralisk risk” (eng/moral hazard) som den ”röda tråden” genom alla moderna finanskriser. Det vill säga att systemviktiga banker tar stora risker i vetskap om att de kan kamma hem stora vinster om det går vägen men att de kommer att räddas av staten/skattebetalarna om det går åt skogen.

Finanspakten som skärper den stabilitets- och tillväxtpakt som redan fanns i EMU-konstruktionen kallar de Vylder för ”något av det allra dummaste som EU:s ledare har tänkt ut”. Om samtliga länder åtlyder kravet att minska sina budgetunderskott till högst 0,5 % av BNP skulle det ”utlösa en fullständigt förödande depression”, menar han. Men eftersom ett lands budgetunderskott bestäms av alla ekonomiska händelser och inte bara den offentliga sektorns kommer det förstås bli omöjligt för ett land att bestämma detta eftersom det skulle innebära att staten då också måste bestämma hur mycket varje företag och hushåll kan tillåtas att spara.

LO-juristen Claes-Mikael Jonsson skriver i en artikel att det inte är den ökande statsskulden i eurozonen som är orsaken till krisen utan tvärtom statsskulden som är en konsekvens av euron och refererar till den kände ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman. 

Paul Krugman själv kallar på sin egen blogg en del idéer för ”kackerlacke-idéer” . Idéer som hur man än försöker spola bort dem kommer tillbaka gång på gång.Han menar att politiker och ekonomer håller fast vid dem för att de är okunniga om fakta. Själv tänker jag också att det kanske handlar om önsketänkande eller bekvämlighet. Det är ibland smärtsamt att tänka om och att erkänna att man haft och gjort fel.

LO menar också i sitt remissvar att fördraget ”bygger på en ensidig analys av eurokrisens orsaker och levererar felaktiga lösningar” som kommer att förvärra krisen och framhåller också att finanspolitiken ”aldrig kan ses som ideologiskt neutral och måste därför tillåtas variera utefter resultat i demokratiska val”.

Hur som helst verkar det redan klappat och klart för ett ja i onsdagens riksdagsomröstning. En ren formalitet alltså. Den märkliga S-vändningen för ett år sedan säkrade detta, vilket bland andra bloggaren Cornucopia har en rätt intressant teori om.

Den stora frågan är bara om de röstande riksdagsledamöterna själva ens är riktigt säkra på varför?