Nazismens självklarhet i skolan

Nazistiska Svenskarnas Parti laddar (SP) nu för fullt för turné i svenska skolor i höst. De ställer upp i höstens val och anser sig ha rätt att propagera sin rasism i skolorna.

På hemsidan säger sig partiet inte alls vara rasister. Det är bara ”ett ord som används av personer som är mot ett tryggt svenskt Sverige”, hävdar de. Hela politiken går dock ut på att kasta ut invandrare som inte är européer och, som framgår av intervjun ovan, vill de inrätta en myndighet som verkställer själva deportationerna. Denna myndighet ska då förstås först avgöra vem som är europé och inte är det. Tja, det låter ganska likt rasism i mina öron. Hitler-Tyskland hade sina raslagar och myndigheter som utredde huruvida det fanns judiskt påbrå eller inte vilket förhindrade äktenskap med icke-judar exempelvis. SP gör ingen åtskillnad för svenska medborgare eller om personen ifråga är född i Sverige och bott här hela sitt liv. Det enda kriteriet är om individen bedöms vara europé eller inte.

Deras rasistiska budskap skulle alltså vara helt OK att marknadsföra i våra skolor, säger Skolverket. Eller också inga politiska partier alls. Jag hoppas i så fall att skolorna föredrar det sistnämnda. Men är partiets rätt att debattera på skolorna så självklar? Oisin Cantwell, skribent på Aftonbladet som ofta skriver om rättsfrågor, tycker inte det. Det finns möjligheter att använda rättspraxis för att undvika deras närvaro, menar han. AndreasPettersson, jurist och forskare vid Umeå Universitet, menar också han att Skolverket har fel och hänvisar bland annat till grundlagen som talar om myndigheters ansvar för att verksamheten utövas mer respekt för människors lika värde.

Unicef har också kritiserat Skolverket och det stöd som JK uttalat för deras beslut. Det är helt logiskt.

När FN:s generalförsamling 1948 antog förklaringen om mänskliga rättigheter gjordes uttalandet att medlemsländerna skulle ”göra den spridd, känd, läst och förstådd framför allt i skolor och andra undervisningsinstitutioner utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden”.

Tanken var således att dessa mänskliga rättigheter inte skulle handla om politiska partiers tyckande och tänkande utan vara universella alldeles oavsett länders politiska styre. Detta kan ju knappast sägas ha efterlevts av alla men intentionen var helt otvetydig. Noteras kan också betoningen av skolornas roll i att sprida den här synen på människors lika värde och rättigheter. Hela förklaringen finns att tillgå på FN:s hemsida men det är i sammanhanget viktigt att betona artikel 2, som bland annat säger att;

”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller annan ställning [...]”

Vidare kan det behöva påminnas om den avslutande artikel 30 som säger;

”Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen”.

Det finns gott om skäl att åberopa denna sistnämnda artikel då det gäller Svenskarnas Parti och andra nazistiska/fascistiska partiers programförklaringar och uttalanden.

På den svenska regeringens egen webbplats för mänskliga rättigheter kan man bland annat läsa följande:

”Den svenska rättsordningen ska stå i överensstämmelse med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har anslutit sig till, och konventionerna ska följas på såväl nationell som kommunal nivå”.

Där förklaras också att det är en ”grundläggande målsättning för all offentlig maktutövning i Sverige” att de mänskliga rättigheterna respekteras. 

Då den allmänna FN-deklarationen från 1948 inte hade karaktären av juridiskt bindande traktat har den med tiden kompletterats med ett antal konventioner med bindande status som Sverige, genom att ratificera dem, har förbundit sig att följa. Således kan vi säga att Sverige är juridiskt bundna att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras och det är detta ansvar som delas av såväl nationella som kommunala styrande. Således kan inte någon kommun välja om de vill göra det eller inte. Eftersom skolor närmast är ett kommunalt ansvar vilar det på kommunerna att tillse att dessa konventioner följs. I det kan det rimligen inte ingå att tillåta politiska partier att predika budskap som går helt på tvärs mot allt vad FN-deklarationen handlar om och som vill avskaffa många av de lagar som tillkommit för att garantera att de följs.

Den sortering och urvalsprocedur som Svenskarnas Parti redogör för, bl.a. i den länkade intervjun ovan, är precis samma avskyvärda hantering av människor som nazisterna ägnade sig åt under sitt styre av Tyskland. Vilket utmynnade i vämjeliga dödsfabriker som exempelvis Auschwitz-Birkenau som jag själv besökte i vintras. Ett återfall till den här människosynen är vad vi ser över hela Europa just nu. Det vore väl oerhört märkligt - med tanke på det jag redogjort för om de mänskliga rättigheternas status i Sverige - om vi inte här skulle kunna göra allt vi kan för att motarbeta den utvecklingen (?). 

Eller menar Skolverket att det står oss fritt att välja...?

Jag lägger härmed in min bestämda protest!

Moderna Moderata Miljöpartiet?

EU-valet har skakat om det politiska etablissemanget. Här på hemmaplan har det förstås handlat om det sensationella framgångarna för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ men också om de stora förlorarna, det vill säga Moderaterna.

Många företrädare för partiet har visat sig vara synnerligen dåliga förlorare. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har kallat Miljöpartister för tjockisar (inte ordagrant men närapå) och kollegan Lars Beckman skyller valförlusten på public service TV.

Andra är mer självkritiska och söker vägar att nå tillbaka till väljarna.

Biståndsministern Hillevi Engström (tillika Moderaternas jämställdhetspolitiska talesperson) menar att partiet ”måste bli bättre på att möta kvinnor och mäns samhällsproblem” och tycker att ett sätt är att visa kopplingen mellan stark ekonomi och jämställdheten. Det låter som en omskrivning för att inte behöva göra något konkret utan istället fortsätta tala om tillväxt och budgetfrågor. Jämställdheten ska sedan komma av sig självt genom den berömda ”trickle-down-effekten”, kan tänka.

Partisekreteraren Kent Persson tycker också att partiet ska fortsätta prata om jobben, tillväxten och ekonomin i nästa valrörelse vilket kan tyckas vittna om lite fantasibrist. 

Moderata studenter har månne avundsjukt suttit som åskådare när den antirasistiska, feministiska och miljömedvetna rörelsen har mobiliserat och ridit på en våg av aktivism och vill nu att Moderaterna ska haka på karnevalståget.

Statsminister Reinfeldt har hunnit med att placera Miljöpartiet på yttersta vänsterkanten (?!) samt predikat om förnyelse inom det egna partiet. Miljöfrågorna är plötsligt heta och det finns all anledning att misstänka att partiledningens och partiets spinndoktorer kommer att koka ihop en ny mixtur för att maximera väljarantalet. Det ”arbetarparti” med tillsatsen ”Nya” Moderaterna som gått så bra i flera år måste kanske bytas ut till en mer vinnande formel?

Låt mig gissa att vi under nästa valrörelse får se något i stil med: ”Moderna Moderata Miljöpartiet”.

Men jag tror också att argumenten kommer att grundas i detsamma, jobben, tillväxten och ekonomin och att göra den koppling som Hillevi Engström talade om i ovan nämnda citat. Det vill säga; samma Moderata politik i en ny språkdräkt och med nya kopplingar till nya politikområden där sakfrågorna finns. På så vis behöver inte sakfrågorna diskuteras särskilt ingående utan kan behandlas som en del av en stor och ansvarsfull regeringsduglighet som partiet vill få väljarna att luta sig emot. Lita på oss så kommer nog det där med miljö och klimat att ordna sig med tiden, är det underliggande budskapet.

Entusiasmen och kampviljan hos feminister och miljöpartister kommer att avfärdas som ansvarslös idealism och som drömmar utan verklighetsförankring. Så har det varit länge men det lär säkerligen pågå en intensiv påfyllning av ammunition på det moderata kansliet just nu.

Argumenten kommer alltså att spela på magkänsla och förtroendekapital för partiets regeringsduglighet än konkreta politiska förslag. Det finns nämligen inte mycket i den konkreta Moderata politiken att lyfta fram.

Ansvar och realism?

Hur ansvarsfullt och realistiskt är det exempelvis att tala om evig tillväxt i en värld av krympande resurser och galopperande klimatproblem? Nationalencyklopedins formulering sammanfattar enkelt:

”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder” 

 Birger Schlaug, bland många andra, har skrivit spaltkilometrar om denna orimlighet. 

Hur exponentiell tillväxt räknas förklaras lättfattligt på flera ställen, bland annat av denna bloggare. En tillväxttakt på 2 % ger en fördubbling av den samlade ekonomin på cirka 35 år. Högre tillväxttal ger naturligtvis ännu snabbare storleksförändring. En tillväxttakt på 7 % skulle få ekonomer och politiker att jubla men innebära en fördubbling av ekonomin på 10 år. 

Tillväxten förutsätter förstås en ökad produktion och konsumtion som i sin tur förutsätter ett ökat uttag av naturresurser och ökade utsläpp och restprodukter och avfall, skogsskövling och en mängd andra livsavgörande eller hälsopåverkande ingrepp i naturen.

Det kräver ett helt annat tankearbete för att nå klimatmålen och komma till rätta med övriga miljöproblem än att upprepa mantran om tillväxt och gröna marknadslösningar.

Klimatpanelens (IPCC) rapport kan vara svårläst men talar ändå ett tydligt språk;

”Hundratals miljoner människor drabbas av översvämningar och delar av jorden blir obeboelig vid seklets slut om medeltemperaturen stiger med fyra grader”

Hur realistiskt är det vidare att hävda att kvinnors jämställdhet kommer att ordna sig med tiden när lönegapet mellan män och kvinnor varit konstant kring 15-20 % under 20 års tid?

Den moderata oviljan att påverka strukturer och tilltron till marknadens egen förmåga att korrigera den här ojämnheten borde rimligen kunna ifrågasättas. Vilket delvis förklarar framgången för Feministiskt Initiativ. Hur Hillevi Engström och hennes partikollegor ska förmå koppla ekonomisk tillväxt till jämställdheten med de här siffrorna i bakgrunden blir intressant att se då denna under samma 20-årsperiod legat kring 2 % per år.

Det gäller alltså att vässa argumenten och möta den moderata ansatsen att bli feministiskt miljöparti som med all sannolikhet kommer att prägla deras kommande valrörelse. Det behöver alltså inte bli särskilt svårt. Det är bara att peka på verkligheten.  

EU-valet har blåst liv i den politiska debatten

EU-valet är över och jag är så j-a glad över det svenska resultatet. Miljöpartiets framgång visar att det går att föra fram och få framgång med sakfrågor av mindre enkel karaktär i ett val och att enkla slogans som ”Ja till Europa” inte räcker längre.

Fredrik Reinfeldt gör förstås inte samma analys. Han kommenterar Mp:s och FI:s framgång med att vi fått ”en vänster som definieras av krafter till vänster om socialdemokraterna i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjligheter att få välja”.

  Detta efter att svenska folket har gjort just... ett val. Och valde att inte lyssna till gamla, trötta ramsor om Ja till Europa, tillväxt och arbetslinje. Kanske är det en sorts vändpunkt vi ser här för den sortens retorik? Reinfeldts syn på misstro mot valfrihet skulle kunna användas omvänt. Många, inte minst unga, är kanske trötta på att ses som lata och att piskas in i arbetslinjens tvångsmässiga faser 1, 2 och 3. Trötta på att tvingas in i ”entreprenörskap”, det vill säga osäkra egenföretag med svag bärkraft. Trötta på att lyssna till mantran om att marknaden ska lösa bostadsfrågan och att om bara hyrorna tillåts stiga tillräckligt mycket kommer bostäder att magiskt flyta upp ur djupet på ett marknadsliberalt världshav. Kanske upplevs inte att framtidens idealsamhälle uppnås med tvångsmässig arbetslinje och 3 % tillväxt varje år? Den valfrihet Moderaterna erbjuder kanske inte upplevs av alla?

Istället har viktiga livsavgörande frågor om klimat och miljö engagerat. Istället har frågor om kvinnors självklara rätt till samma lön som män och tillträde till maktpositioner lockat väljare. Många har tröttnat på mittfårans pingvinrörelser i de här frågorna och vill framåt med bestämda steg. Kent Persson, moderaternas partisekreterare, tyckte i kvällens Agenda och i Aktuellt att de gjort en bra valrörelse, träffat många väljare och fört fram sina frågor; jobben och ekonomin. På Claes Elfsbergs (Aktuellt) fråga vad de tänkte göra för att vända på den nedåtgående trenden för M svarade Kent Persson att de tänkte träffa ännu fler väljare och ännu kraftfullare föra fram jobb och ekonomi i valdebatten. Mer av samma medicin som inte bet från början alltså. Det kan ju diskuteras hur fiffigt det låter. 

För jag är glatt överraskad att EU-valdebatten handlade så mycket om partipolitiska skiljelinjer och där gränsen mellan allianspartier och röd-gröna blev mycket mindre intressant. Det var i stort sett just bara Moderaterna och Folkpartiet som tjatade om de här blockpolitiska gränsdragningarna. Förlorarna alltså. Det var mycket välgörande att höra hur exempelvis Centerpartiets Kent Johansson öppet opponerade sig mot Gunnar Hökmarks moderata klimatpolitik. Det kan kontrasteras mot hur Annie Lööfs brukar falla statsministern i talet i den inhemska debatten. Det tror jag gynnade C i EU-valet och bör kunna stämma till eftertanke hos deras partistrateger inför hösten. Kanske mår de mindre allianspartierna gott av att markera lite självständighet mot Moderaterna?

Framför allt kanske vi kan få prata politik och sakfrågor under sommarens och höstens valrörelse? Inte om vilken regering som ska bildas efter valet. Men det sistnämnda är kanske åtminstone Moderaternas sista halmstrå som de kommer att klamra sig fast vid. Redan nu hör vi hur de försöker styra in på det spåret och förutspå svårigheter vid en röd-grön-rosa valframgång.

Det kommer inte att räcka för att vända vinden. Inte som det känns nu. Det är en ny, ung, feministisk och antirasistisk rörelse på gång i samhället. Den har varit bubblare i ett par år men fick ett utbrott nu när EU-valet gav tillfälle att lätta på trycket. Till hösten kommer kanske nästa kaskad?

I lagidrottens värld brukar det talas om ett momentum i matchen. I statsvetenskaplig teori talas det om formativa moment i politiken. Kanske är det ett något sådant vi bevittnat i gårdagens EU-val?

Eller är allt som vanligt i nästa valrörelse? Jag hoppas inte det. Jag tror att flera partier nu har modet att driva sin egen politik med självförtroende och ännu mer kraft. Det kan skaka de etablerade stora S och M och kanske får vi se en förflyttning där de båda glider isär och lämnar den ängsliga mittfåran för att ta ideologisk strid i högre grad än tidigare?  

Det enda en kan vara riktigt säker på är att vi står inför en spännande valrörelse.

Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivt beslut

”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”

Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Vi har en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

  Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Samma partis förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga.

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren och som kommer med en slutrapport i höst säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

”Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.

PS) En längre version av denna text publiceras också på denna blogg, med titeln; "Individens val? – Funderingar införmorgondagens EU-parlamentsval"

Miljöpartiet om klimatpolitik:

http://www.mp.se/politik/klimat/fem-forlorade-ar-klimatet

Tidigare inlägg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/dyrt-sa-fjellner-och-smet-fran.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/moderaternas-klimatpolitik-ar-tja-inte.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/gunnar-hokmark-inte-stum-men-blind-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/reinfeldt-klar-om-prioriteringarna.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/ratt-fragor-i-ratt-val-mp-pa-ratt-spar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Individens val? – Funderingar inför morgondagens EU-parlamentsval

(En kortare version av denna text är också publicerad på denna blogg, med titeln: ” Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivtbeslut”)

”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”

Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Observationen har förvisso gjorts av en mångfald röster i den offentliga samtidsdebatten men individualismen som ideologi tänker vi oss kanske inte alltid. Individualismens motsats politiskt är kollektivism och den som är hyggligt bevandrad i politik och något sånär följt den politiska debatten de senaste decennierna kan ganska enkelt identifiera hur den ofta handlat om var gränsen ska dras mellan dessa två ytterligheter. Det är också ganska lätt att se att individualismen vunnit ett starkt grepp om diskursen och därmed normaliserat det individualistiska tänkandet. Den konkreta politiken utformas därefter.

Således har vi nu en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Moderaternas förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler ska undanröjas heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

I svensk rätt finns en lag (som vissa kanske skulle kalla ”krångel” eller ”hinder”) för hur marknadsföring ska gå till. I denna ingår en definiering av genomsnittskonsumenten inom en viss målgrupp (för reklamen) som blir måttet på om en marknadsföringsåtgärd är otillbörlig eller inte. Lagen har utformats efter direktiv från EU (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG) och i detta definieras genomsnittskonsumenten som ” normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer”. Således finns en uppfattning om att marknadsföring/reklam inte kan påstå vad som helst eller försöka vilseleda konsumenten. Det finns också i lagen möjlighet för en domstol att fälla ett företag som till exempel påstår sig ha ”Sveriges lägsta pris” eller utropar ”Vi är billigast”. När det gäller vissa typer av produkter, som medicin och hälsoprodukter, är praxis att ställa extra höga krav på vederhäftighet. De flesta håller nog med om att detta är rimligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga. 

Att undvika en klimatkatastrof – ett individuellt val?

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt; enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

”Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Sverige är en enskild aktör men också EU kan ses som en sådan förstås och oavsett hur stor del av de globala utsläppen av växthusgaser EU kan sägas stå för så får gemenskapens åtgärder och aktioner stor betydelse för att visa vägar framåt. Det handlar inte bara om målsättningarna förstås (klimatmålen) utan en hel rad beslut på mindre områden som kan leda i rätt riktning. Det är också en fråga om vägledning och information. Om vi nu går tillbaka till konsumentens val, vilket också kan inbegripa det EU-parlamentsval som kommer att göras imorgon, så är en av grundförutsättningarna för att kunna göra ett välgrundat sådant att konsumenten/väljaren är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”, för att använda definitionen av genomsnittskonsumenten här ovan. IPCC säger i redan nämnda publikation så här:

”People often utilize simplified decision rules such as a preference for the status quo. Individuals and organizations differ in their degree of risk aversion and the relative importance placed on near-term versus long-term ramifications of specific actions”.

Bättre information om risken med att vara passiv nu och risken för att det kan vara för sent att agera imorgon är alltså väsentlig för att få individer att göra rätt val och ta rätt beslut.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.

Miljöpartiet om klimatpolitik:

http://www.mp.se/politik/klimat/fem-forlorade-ar-klimatet

Tidigare inlägg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/dyrt-sa-fjellner-och-smet-fran.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/moderaternas-klimatpolitik-ar-tja-inte.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/gunnar-hokmark-inte-stum-men-blind-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/reinfeldt-klar-om-prioriteringarna.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/ratt-fragor-i-ratt-val-mp-pa-ratt-spar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Dyrt, sa Fjellner och smet från klimatnotan

Ni kanske såg EU-valdebatten om klimatpolitiken i Aktuellt igår mellan Miljöpartiets toppnamn Isabella Lövin (ni såg henne ikväll också förstås?!) och Moderaternas EU-parlamentskandidat Christoffer Fjellner.

Som jag skrev igår visade Lövin på vilja, beslutsamhet och kraft att ta itu med klimathotet medan Fjellner ville vara försiktig och tyckte att det skulle bli för dyrt. Det sistnämnda upprepade han flera gånger.

Det där är intressant för samtidigt kämpar ju nu tusentals människor för att rädda vad som räddas kan i Serbien och Bosnien. Vi vet ännu inte hur många människoliv som gått till spillo i vattenmassorna efter de våldsammaste översvämningarna på hundra år eller så. Vad de materiella skadorna kommer att uppgå till vet vi inte heller men det lär bli åtskilligt.

I vintras såg vi hur Themsen flödade över sina bräddar och hur David Cameron vadade i sjöstövlar genom samhällen i sydvästra England. Vad jag vet går det fortfarande inte att exempelvis åka tåg genom delar av den landsändan. En beräkning som gjordes då var att översvämningarna skulle kosta engelska städer sammanlagt 1 miljard brittiska pund. Vet inte om slutnotan kommit än men troligen är den totala kostnaden högre i slutändan.

För ett år sedan var det Donau som svämmade över vilket drabbade Österrike och Tyskland värst och vi lär få vänja oss vid att det här sker ännu oftare om vi inte får bukt med klimatproblemet.  En studie i en vetenskaplig tidskrift (Nature Climate Change) visar att kostnaderna för översvämningar kommer att kunna stiga femfaldigt fram till år 2050. 

Om Christoffer Fjellner oroar sig för kostnader bör han läsa den här studien och fundera över vilka övriga kostnader som vi redan nu och i framtiden kommer att kunna addera till dessa om vi inte agerar nu. Eller tänker han smita från notan och lämna den till våra barn? Det lär inte funka för han är inte själv tillräckligt gammal för att komma undan. Den lär komma tillbaka till honom. Men då är den kanske större än han eller någon annan klarar av.

Moderaternas klimatpolitik är... tja, inte som Miljöpartiets...?!

I kvällens Aktuellt fick vi återigen en tydlig bild av vad som skiljer Miljöpartiets klimatpolitik mot Moderaternas. Eller kanske snarare att Moderaterna inte har någon sådan alls.

Medan Miljöpartiets toppkandidat Isabella Lövin redogjorde för en offensiv politik med flera bindande mål för att klara av att förhindra en ganska snar klimatkatastrof talade moderaternas Christoffer Fjellner om att ”vara försiktiga” och om ”rimliga kostnader”. Vad kostnaderna kommer att bli för den kommande generationen (som han för övrigt nästan tillhör själv) om vi låter tiden gå och är passiva har han uppenbarligen inte tänkt igenom.

Lövin talade om en innovationsdrivande politik som pekar ut en riktning och lägger en tydlig spelplan för investeringar, om besparingar av energi vilket inte bara är bra för klimatet utan är bra för industrin långsiktigt och klart uttalade mål för förnybar energiproduktion för investerare i energibranschen att förhålla sig till. Det tycker Fjellner är ett ”hot mot klimatet”.

Själv tyckte Fjellner det var viktigt att skilja på mål och medel och påpekade att ”den stora frågan är hur man når klimatmålet” och att det ”finns en massa olika medel att använda” samt upprepade ständigt att EU ”måste ha förslag som övertygar övriga världen”.

Vilka medel han tycker ska användas fick vi inte höra ett ord om däremot. Sanningen är ju den att Moderaterna i EU-parlamentet, vilket framgick av Aktuellts inslag inför debatten, röstat emot att frysa utsläppsrätter inne för att göra dem dyrare eller att sätta fler och högre mål för utsläpp, energibesparingar och förnybar energiproduktion.

Sanningen är ju att Moderaterna inte har någon klimatpolitik. De tänker fortsätta att riva hinder för handel och släppa marknader fria och vänta på att dessa genom den berömda osynliga handen ser till att klimatmålen nås. Men hoppas och hålla tummarna för det är ingen övertygande politik när isarna smälter i Arktis. Moderaternas klimatpolitik är uppenbarligen att inte tycka som Miljöpartiet och i övrigt mana till total passivitet. Ronnie Sandahl skrev något om Titanic i dagens Aftonbladet...