Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters. 

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 

   

Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.

Ukrainska lokalvalen - Nya partier, gamla politiker och oligarker, välbekanta intriger och skandaler

Det kan vara dags för en liten summering av lokalvalen i Ukraina. Detta trots att den andra omgången av borgmästarvalen återstår i 29 större städer på söndag den 15 november.

I och med den decentraliseringsprocess landet genomgår som en följd av Minsk-överenskommelsen har lokalvalen av många bedömare tillmätts en större betydelse än tidigare. Det verkar dock inte väljarkåren ha uppfattat då valdeltagandet stannade vid 46,6 %, den lägsta siffran i ukrainsk historia som självständig nation. Enligt OSSE ska valen ha genomförts utan allvarligare avsteg från vallagarna och vedertagen demokratisk procedur, men ändå rapporteras från ett flertal orter en hel del skandaler som med svenska ögon förefaller tämligen uppseendeväckande.

I Odessa rapporteras om en mängd brott mot valprocedurerna. Väljare ska ha blivit instruerade/uppmanade vad de skulle rösta på och det talas också om röstköp. Enligt rysk-amerikanska journalisten Vladislav Davidzon förekom varje sort av valbrott. Det värsta valet på länge, säger han i Foreign Policy.

Lokalt här i Chernivtsi, där jag befinner mig, blev presidentens Porosjenkoblock näst största parti medan nybildade Ridne Misto (Hemstaden) blev största parti med tio säten av 42 i stadens råd (Rada). Detta parti består till stor del av folk som tidigare tillhörde Janukovytjs Regionernas Parti vilket är intressant och de har också en av de två borgmästarkandidater som slåss om slutsegern i söndagens andra omgång av borgmästarvalet. De anklagelser om röstköp som riktats mot Ridne Misto har tydligen inte kunnat styrkas tillräckligt för att diskvalificera deras kandidat Vitalii Mikhailishyn från slutvalet. Om detta har jag skrivit häromdagen men kan till det lägga att en ledamot i stadens råd, Natalia Kozlova, har fått sin bil uppeldad. Hon själv och de flesta bedömare menar att det rör sig om en hämndaktion eftersom hon var en av de första att uppmärksamma det förmodade fusket med röstköp vid valet 25 oktober. Hon säger till nättidningen Molbuk att denna valkampanj varit den smutsigaste någonsin i Chernivtsi. Det kan med andra ord bli heta känslor under söndagens val.

Intressant att notera från grannorten Khmelnitskyi är att Svoboda där håller en betydligt starkare ställning än på de flesta andra orter. I första omgången av borgmästavalet fick deras kandidat Oleksandr Symchyshyn flest röster. Dock endast en halv procent före tvåan, oberoende Kostiantyn Chernylevskyi. I stadsrådet blev Svoboda största parti med tio av 42 säten medan de däremot inte lyckades lika bra i valet till regionråd där de fick lika många säten men av totalt 84. Största parti i regionvalet blev däremot Za Konkretni Spravy om vilket jag knappt funnit någon information alls. Jag tror dock att detta är en NGO som haft valobservatörsuppgifter (en watchdog) vid tidigare val. Vilket är intressant i så fall eftersom det bekräftar en tes som framför av en del, nämligen trenden att många partier börjar som NGO för att sedan bli parti. En del sägs fortfarande vara registrerade som NGOs och den stora frågan är om det finns ekonomiska skäl bakom detta. Kanske är det lättare att få vissa bidrag från EU eller andra nationella och internationella organisationer och stater som NGO eller är det mindre kontroversiellt för oligarker att stödja en NGO än ett politiskt parti? Det här kräver lite mer efterforskning men är en kuriositet som det kan ligga en del bakom. Även i Khmelnitskyi, liksom vid ett flertal andra orter, rapporteras hur som helst också om röstköp, i form av matpaket, enligt Freedom House.

Premiärminister Arsenij Jatsenjuks Folkfronten ställde inte upp alls i lokalvalen. Deras popularitetssiffror lär vara katastrofala och hellre än att riskera premiärministerns rykte och position drog sig partiet ur helt undan valen. Frågan är hur framtiden ser ut för detta parti och deras stridbare partiledare?

Däremot behåller oligarkerna greppet på lokal och regional nivå. Den gamla vanan att helgardera sina intressen lever vidare hos stormogulerna. Ihor Kolomoisky sponsrar två (eller tre) partier samtidigt. Mest känt är patriotiska UKROP men han sägs även ha intressen i nybildade och till synes pro-ryska Renässanspartiet. Rinat Akhmetov sponsrar i sin tur framför allt Oppositionsblocket som framför allt är stora i Donbass men också lockar 5-10 % av väljarna på många ställen i västra Ukraina. Bland annat här i Chernivtsi och i grannorten Vinnytsia.

Det har också dykt upp ett flertal nya partier under lokalvalen och flera har lyckats etablera en bas för kommande nationella val. Många av dessa har emellertid gamla ansikten på ledande positioner. Det handlar främst om gamla medlemmar av Regionernas Parti som med nya partibeteckningar försöker göra come-back men det spekuleras också i att partiskapelser som exempelvis Nash Kray (Vårt Land) skulle ha sitt ursprung i Porosjenko-lägret. Att bilda oppositionspartier splittrar oppositionen och ses av en del analytiker här som ett sätt att stjäla röster och kraft från främst Oppositionsblocket. Det ovan nämnda Renässanspartiet skulle vara ett liknande projekt från Kolomoiskys sida, spekuleras det. Mycket rävspel i kulisserna alltså vilket visar att den ukrainska politiken ser ut ungefär som före Euromajdan. Ett faktum som lär göra en hel del besvikna och förbittrade.

Det ska heller inte glömmas bort att en rätt stor del av väljarkåren helt  berövats möjligheten att välja efter sin egen övertygelse i och med att de tre stora kommunistpartierna är bannlysta från deltagande. Med stöd av de lagar mot kommunistiska symboler och propaganda som antogs i våras bannlyste i somras justitieminister Pavel Petrenko kommunistpartierna från lokalvalen. Det handlar då om gamla KPU, Ukrainska kommunistpartiet, en avläggare till detta parti men med tilläggsnamnet Förnyade samt det som kallas Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Enligt tidigare uttalanden från partiledarna för dessa partier skulle de trotsa bannlysningen och delta ändå men jag har inte lyckats få verifierat om de gjort allvar av detta och i så fall om rösterna ogiltigförklarats. Men jag lär nog återkomma till den här saken senare.

Utfallet av de lokala valen så här långt, innan andra omgången av borgmästarvalen på söndag, måste betraktas som en form av reell status quo trots en hel del nya partinamn. Populism och taktiskt rävspel, tomma slogans och löften från oligarkstyrda och erfarna politruker som gör allt för att klamra sig fast vid sina lukrativa maktpositioner är den gängse bilden. De som hoppades på helt nya krafter lär ha blivit besvikna.

Ukraina; rykten och bisarr tv-politik

En ukrainsk militärhelikopter kraschade nyligen i Kiev-området. Orsaken är fortfarande oklar och omgärdad av hysch-hysch. Den skrockfulle skulle kunna tolka det som ett illavarslande tecken på ett nära förestående sammanbrott. Min källa i landet uppger att det finns en stor oro och nervositet bland befolkningen och att den usla ekonomin och fallande valutan (hryvnian) tär på människors psyke och tålamod med de styrande. För några dagar sedan nedgraderade kreditvärderingsinstitutet Moodys landets kreditvärdighet från Caa3 till Ca. Samtidigt surrar rykten om en fullsaklig rysk invasion. Dessa sägs vara i färd med att gräva tunnlar in till Ukraina. Detta låter onekligen som en skröna och visar möjligen också en överskattande uppfattning om den ukrainska kontrollen över gränspassagerna mot Ryssland. Vill ryssarna invadera ”på riktigt” lär de kunna hitta ställen där de kan rulla in tanks och trupptransporter. Tunnlar lär bli överflödiga.

Men ryktesspridningen brukar vara ymnig i orostider. Trots detta tror jag dessvärre att det just nu finns mer substans än tidigare för ryktena om rysk invasion. Putin har uttalat sig alltmer yvigt på sistone och förefaller onekligen vara mer pressad av sanktionernas och de sjunkande oljeprisernas negativa effekt på den ryska ekonomin. Ett framgångsrikt litet krig är ofta effektivt för makthavare för att vända blickarna bort från nationella plånboksfrågor och ena nationen kring sin ledare.

Som om inte det yttre hotet vore nog fortsätter också den inrikespolitiska röran som plågat landets invånare i alla år av ukrainsk självständighet. Den kan onekligen ta sig märkliga uttryck. Nyligen gav exempelvis president Porosjenko guvernören över Dnipropetrovsk, Ihor Kolomoisky, kicken offentligt i tv. Detta till följd av en dispyt om landets statliga oljebolag och en anklagelse mot Kolomoisky om att använda en privat milis för att försvara sina egna intressen i området. En mycket märklig föreställning där presidenten lite halvt förstrött undertecknar avskedsbrevet (får man förmoda) samtidigt som han levererar ett lite kryptiskt ”tacktal” för guvernörens tjänster till landet och avslutar med en ”förmodan” att denne fortsatt kommer att vara en ”patriot”. Detta synnerligen udda tv-inslag kan ses i klippet nedan.

Mer detaljerat att läsa om vad dispyten handlar om kan den intresserade göra här. I artikeln finns också länken till en räd som genomfördes av Kolomoiskys egen milis mot den av regeringen nyutsedda chefen för Ukrtransnafta.

Till den ukrainska tv-underhållningen på sistone kan också räknas in arresterandet av de två högsta ansvariga för landets räddningstjänst, Serhiy Bochkovskiy och Vasyl Stoyetskiy. De anklagas för korruption och fördes ut med handklovar från en tv-sänd regeringssession. Premiärminister Jatsenjuk lär ha sagt att detta kommer att hända alla som bryter mot lagen och ”hånler åt den ukrainska staten”. Lyckas inte bädda in klippet men det finns här för den nyfikne. Liknande öden drabbade för övrigt flera regionala chefer för räddningstjänsten.

Behovet av att inför folket visa krafttag mot korruptionen kan mycket väl ligga bakom dessa “tv-shower”. Det råder ett brett missnöje med bristen på förändringar till det bättre och ett slut på oligarkernas makt, korruption och fiffel bland politiker och offentliga tjänstemän var några av de viktigaste kraven som växte fram bland de protesterande på Majdan för ett drygt år sedan. För många var det säkert den allra största drivkraften till att inte ge upp och lämna torget.

Euromajdan ser inte ut att ha förändrat den ukrainska politiken nämnvärt. Oligarkernas kamp fortsätter och makthavare använder statliga ämbeten och resurser för egen vinning och juridiska vendettor avlöser varandra. Precis som förut. Vad Euromajdan ändå åstadkom var en mer aktiv och vaksam medborgarrörelse och ett folk som numera ställer högre krav på sina makthavare och en beslutsamhet att inte låta sig luras en gång till, som av Jusjtjenko eller Janukovytj. Det ukrainska folkets kritiska granskning av makthavarna kanske är det största hoppet för landet. Samtidigt utgör det stegrande missnöjet ett hot i takt med att krigsveteraner kommer hem från fronten och alltmer vapen sägs vara i omlopp. Nästa revolution kan bli ännu blodigare än den förra.

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 5. Oligarkernas kamp om Ukraina – Follow the money trail

Ett av huvudkraven från de protesterande människorna på Majdan-torget i Kiev i vintras var att få slut på korruption och på oligarkernas makt. Politikernas allianser med stenrika affärsmän där tjänster och pengar byttes i det tysta på en okontrollerad marknad för makt var något som provocerade ”vanligt folk”, såväl i arbetarled som bland småföretagare. Oppositionspolitikerna som skyndade sig till Majdan-torget stämde in i fördömanden av oligarkernas makt och den utbredda korruptionen men det är tämligen svårt att finna någon enda ledande politiker som inte har haft kontakter med någon eller några av dessa oligarker, eller till och med är att betrakta som en sådan själv.

Medan liberala revolutionsromantiker, som folkpartisten Jasenko Selimovic, gick omkring på Majdan-torget och tog intryck av den folkliga resningen så pågick redan intrigerna på affärsmännens och politikernas arbetsrum där planer för Ukrainas framtid möjligen redan låg på ritborden. Det är dock inte alldeles lätt att följa med i alla förvecklingar och försänkningar mellan politiker och oligarker. Spelet kring den ekonomiska och politiska makten i Ukraina innehåller intriger som räcker för minst ett dussin tv-serier som skulle få gamla Dallas att blekna vid jämförelse.

Folket som nu går till val hade kanske trott att Majdan-upproret skulle bli någon sorts reningsbad från korruption och oligarkvälde. Men de partier de röstar på är så gott som alla sammanflätade med en eller annan oligark och mångmiljardär och den ukrainska politiken lär inte heller efter detta val se särskilt annorlunda ut än tidigare då den i mångt och mycket varit att betrakta som en oligarkernas kamp.

Investeringar i politik

Oligarkerna har sällan något problem att skifta lojalitet i detta politiska spel. Som de slipade affärsmän de är (ja, de är så gott som uteslutande män) har de som enda lojalitet sina egna pengar eller möjligen andras om de lånat upp stora belopp för investeringar av olika slag. För dem är politiker en investering som alla andra, eller kanske bättre beskrivet en försäkring. En del oligarker sprider sina investeringar/risker genom att satsa på flera politiker. Man kan säga att de ägnar sig åt hedging (wikipedia: engelska:( inhägna, gardera sig) innebär att med hjälp av mot- eller täckningsaffärer i en investeringsstrategi minska eller eliminera risk) . Det här sättet att agera är egentligen inte alls unikt även om vi här i Sverige är tämligen oskuldsfulla när det gäller investeringar i politik (möjligen lite för oskuldsfulla?). Det är bara att exempelvis se på hur mycket pengar som satsas på respektive presidentkandidat i USA när det börjar dra ihop sig till val där. Många amerikanska storföretag och mångmiljardärer gör dessutom precis som kollegorna i Ukraina, det vill säga sprider sina risker och satsar på båda kandidaterna. De har ju fördelen av att på förhand veta vilka två som har realistisk chans att bli vinnaren och en satsning har alltså på förhand 50/50-chans att ge avkastning. I Ukraina är det dock mer komplicerat.

Som jag har försökt visa i min genomgång av det partipolitiska fältet inför det ukrainska parlamentsvalet på söndag så är den ukrainska politiken oerhört snårig, svårbedömd och oberäknelig. Allianser kommer och går, partier byter namn, dör ut eller uppgår i något annat och för det mesta är partierna knutna till en person vilket gör att dennes preferenser/nycker styr partiets. I valet på söndag finns uppemot 30 partier att välja på varav åtminstone tio har realistisk chans att nå över 5 %-spärren samtidigt som det är tämligen osannolikt att det blir just så många som gör det. En investering i ett sådant här fält blir därmed en ganska riskfylld historia. Så hur lösa detta?

Den amerikanske investeraren i politik nöjer sig som regel med att i tysthet casha in fördelarna, i form av gynnsamma beslut, med att ha satsat på en vinnare. Den ukrainske oligarken har troligen större incitament att själv ge sig in mer handgripligen i det politiska livet för att få större inblick och inflytande i vad som sker eftersom risken är så pass mycket större att de satsar fel. Just kontroll för att vinna ett stabilt och gynnsamt läge kan vara mycket värt långsiktigt. I Ryssland sägs oligarkerna helt enkelt hålla sig utanför politiken. Där finns en enda stark kraft, Vladimir Putin, kring vilket hela den politiska beslutsprocessen cirkulerar. Det räcker möjligen att vinna hans vänskap eller åtminstone att inte bli dennes fiende. De ukrainska oligarkerna är betydligt mer aktiva inom politiken.

Den nuvarande presidenten Petro Poroshenko är förstås det givna exemplet. I det kommande parlamentsvalet är hans eget parti Poroshenko-blocket det som ser ut att bli störst. Han kommer således ha stor kontroll både över den lagstiftande och verkställande makten. Men det finns fler exempel. Julia Tymoshenko, som leder partiet All-ukrainska Fäderneslandsförbundet, kallades tidigare för ”gas-prinsessan”, skaffade sig stora tillgångar, och bör därför räknas till oligarkerna som ett undantag från ”gubbväldet”. Hennes utfall mot oligarker och korruption bör alltså tas med en stor dos salt då hon har haft både politiska och affärsmässiga duster med dessa.

Den rikaste av dem alla i Ukraina, Rinat Akhmetov, var parlamentsledamot för Regionernas Parti mellan 2006-07 samt i ytterligare en period 2007-2012 och sägs nu ha ”investerat” i partiet Oppositonsblocket (se tidigare inlägg). En annan, Victor Pinchuk, satt i två mandatperioder under 1998-2006 i parlamentet. Han är för övrigt också gift med dottern till en tidigare president, Leonid Kuchma. Ytterligare en, Vadim Novinsky, vann ett fyllnadsval i Sevastopol på Krim för bara ett år sedan, vilket är en intressant historia för sig, men finns nu som elfte namn på listan för Oppositionsblocket inför parlamentsvalet på söndag. Han utpekas ha varit Kremls ”pointman” eller ”piska” i det ukrainska parlamentet före maktskiftet. Ihor Kolomoyskyy är en annan intressant figur som varit guvernör i Dnipropetrovsk, men inblandad i en hel del i övrigt vilket jag återkommer till.

En ytterligare detalj att lägga till som är viktig att lägga på minnet är att många oligarker står bakom oberoende kandidater som ställer upp i enmansvaldistrikt där en enda vinnare blir distriktets ledamot i parlamentet. Hälften av alla ledamöter väljs i dessa distrikt och den/de lokalt förankrade affärsmännen har som regel minst en kandidat de backar. Denne kan då förstås räkna med att kunna göra en tämligen påkostad valkampanj.

Oligarkernas kamp (Follow the money trail)

"It's almost as if [Ukrainian] oligarchs are part of the process in which people rise to power," 

(Lauren Goodrich, chief Eurasia analyst at global intelligence firm Stratfor)

Citatet ovan, som finns i en artikel på CNBC, kan beskrivas som ett klart “understatement”. Om vi stryker ordet ”nästan/almost” kommer vi närmare sanningen. I ett mycket intressant blogginlägg skrivet den 10 januari i år (det vill säga nästan två månader före maktskiftet i Kiev) av Kildén & Åsman får vi den ukrainska konflikten sammanfattad på ett kortfattat, välskrivet och informativt sätt. De menar att kampen mellan EU och Ryssland om inflytande i Ukraina också kan ses som kampen mellan olika typer av kapitalägare. Dels de ”gamla” som efter Sovjetunionens fall kapade åt sig offentliga tillgångar för en spottstyver och berikade sig därigenom och dels ett antal ”nyrika” affärsmän som med starka kopplingar till den förre makthavaren, president Janukovych. De här nyrika affärsmännen kallas eller ska vi säga kallades ofta för ”Familjen”. Inlägget finns här och är värt att citera som utgångspunkt för resonemanget:

”Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.

Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern”.

De stora pengarna för ”Familjen” låg (naturligtvis) i gas, rysk gas. Det ukrainska Naftogaz hade ett kontrakt med Rysslands Gazprom om att köpa gas till ett visst pris. Som Kildén & Åsman klargör i fortsättningen av sitt inlägg gavs oligarkerna inom ”Familjen” rätten att köpa gas till ett världsmarknadspris som var mycket lägre än det kontrakterade mellan Naftogaz-Gazprom. De kunde sedan sälja sin billiga gas till Naftogaz med enorm förtjänst. Vilket i sin tur ledde till att Naftogaz i realiteten inte köpte så mycket gas av Gazprom som kontraktet stipulerade. Detta har naturligtvis skapat stor irritation hos Putins Ryssland eftersom ryska staten är huvudägare till Gazprom.De ”gamla” oligarkerna - bland dem Rinat Akhmetov, Victor Pinchuk och Ihor Kolomoyskyy - hade däremot större intresse av ett närmande till EU eftersom detta skulle vara ett sätt att säkra sina privata egendomar från ”kleptokratierna” i ”Familjens” Ukraina eller Putins Ryssland, för att citera Kildén & Åsman slutligen.

Det här är naturligtvis inte hela sanningen bakom det ukrainska maktskiftet i våras och beskrivningen av gamla/nya oligarker är starkt förenklad men klart relevant och att känna till oligarkernas betydelse för händelseförloppet före, under och efter Euromajdan är nog oerhört vitalt för att greppa helheten. ”Follow the money”, brukar det ju heta att man bör göra om man vill veta motiven bakom stora politiska händelser och beslut. 

Förlorarna

I detta spel med höga insatser kan vi nu åtminstone se ett antal förlorare. Den förre presidenten Viktor Janukovych själv naturligtvis. Han har med jämna mellanrum gjort offentliga uttalanden där han förklarar sig som det enda rättmätiga och folkvalda statsöverhuvudet för Ukraina men hans möjligheter att återkomma till makten är naturligtvis överspelade. Det senaste ryktet, från början av oktober, kring honom är att han skulle ha fått ryskt medborgarskap. Detta skulle ha hävdats på den ryske inrikesministerns Anton Gerasjtjenko facebooksida men dementerades senare av Putins talesman Dmitry Peskov. Janukovychs öde är alltså i mångt och mycket höljt i dunkel.

En av spelarna inom ”Familjen”, den unge mediamogulen och gaskungen Sergej Kurchenko, skulle enligt samma rykte också ha fått ryskt medborgarskap. Han är efterlyst av Interpol på begäran av ukrainsk domstol som anklagar honom för förskingring mot ukrainska staten i samband med de ovan beskrivna gasaffärerna mellan ”Familjen” och Janukovych. Kurchenkos tillgångar i EU, tillsammans med 16 andra oligarkers, frystes 6 mars i år som en del av sanktionerna mot Ryssland i samband med deras ockupation av Krim. Kurchenko själv försvann från landet innan dess till okänd adress men har uppenbarligen och föga överraskande befunnit sig i Ryssland.I somras blev också hans tillgångar i Ukraina i form av företaget VETEK och i fotbollslaget Metalist Charkivs arena frysta av en ekonomidomstol i Kiev.

Vinnarna?

Bland dem som ser ut som vinnare i nuläget finns, förutom den redan nämnde Porosjenko, ett antal intressanta figurer men för enkelhetens skull uppehåller jag mig vid de tre tidigare nämnda – Akhmetov, Pinchuk och Kolomoyskyy .

Rinat Akhmetov är en av världens 100 rikaste enligt Forbes och en av de som investerat rejält i den gamla regeringen Janukovych. Han är dock känd för att sprida sitt politiska ägande och det är svårt att bedöma om han verkligen tillhör något särskilt parti eller om han har försänkningar i flera. Hans intressen i det gamla regeringspartiet och president Janukovuchs parti Regionernas Parti, tillsammans med de uppgifter som gör gällande att han nu finansierar dess avläggare Oppositionsblocket, talar lite emot teorin om de ”gamla” oligarkernas intresse av att närma sig EU. Men han lär, enligt ovan citerade Lauren Goodrich vid Stratfor, även ha finansierat den förre presidentens opposition. Han har kanske därmed skapat sig en politisk hedgefond som skyddat även efter maktskiftet tidigare i år. Han sitter dock i en lite skakig båt då hans ”imperium” har sin kärna i Donetsk där han också är ägare av fotbollslaget Schachtar Donetsk som nu tvingas spela sina Champions League-matcher i Kiev eller Lviv. Han har dock en uttalad vilja att finna en fredlig lösning mellan separatisterna och Kiev-regeringen och sagt sig vilja se ett helt och enat Ukraina. En fullt rationell hållning eftersom hans viktigaste tillgångar finns i östra Ukraina och inte i Ryssland.

Akhmetov till vänster. Bild: pravmir.com

Victor Pinchuk har länge varit en stark förespråkare för ett ukrainskt närmande till EU. Han har dock affärskontakter i Ryssland (en stor del av hans inkomster genom stål kommer därifrån) och lär därför inte vilja ställa upp på alltför skarpa sanktioner från EU mot Ryssland utan bör snarare helst se att förbindelserna normaliseras. Han uttrycker det så här i en intervju till Forbes:

”It´s not necessary to be a member of the European Union.  But European values will solve a great number of Ukraine´s problems. [But] Ukraine cannot be successful without Russia”.

Victor Pinchuk till vänster. Bild:Telegraph.co.uk

En som definitivt hamnat på kant med Ryssland men också med denne Pinchuk är Ihor Kolomoyskyy, ägare av bland annat Privat Bank. Pinchuk har stämt honom och dennes affärspartner Hennady Boholyubov i en domstol i London för påstådda oegentligheter i samband med en gemensam affär.

Men Ryssland har också begärt av Interpol att få honom efterlyst, vilket dock avslogs nyligen, och en rysk distriktsdomstol har utfärdat en arrestorder för åtal i sin frånvaro med anklagelsen att ha organiserat dödandet av civila som grund.  Kolomoyskyy blev alldeles efter maktskiftet i Kiev utnämnd till guvernör för distriktet (Oblast) Dnipropetrovsk av den tillförordnade presidenten Oleksandr Turchynov. Efter att han och Vladimir Putin smutskastat varandra offentligt i ett par månader kom till slut de ryska rättsliga åtgärderna vars konsekvenser fortfarande står att se. Vad det handlar om är emellertid bland annat Kolomoyskyys finansiering av frivilligbataljonen Dnipro-bataljonen. Genom denna ska han, enligt anklagelserna, bland annat använt olaglig krigföring mot civilbefolkning vid de frontavsnitt där de är aktiva.

Uppgifter gör också gällande att han ska vara finansiär åt Högra Sektorn. Vilket låter som helt obegripligt eftersom denne Kolomoyskyy själv är jude och som sådan en av få kvarvarande i detta Ukraina där Högra Sektorn är ett av de högerextrema som vill ”rena landet” från alla utom ”etniska ukrainare”. Möjligen vill han på detta lite ”übersmarta” sätt hålla värsta fienden nära? Den rysk-israeliske politikern och författaren Avigdor Eskin har emellertid nyligen aviserat att starta en kampanj för att få Kolomoyskyy utslängd från alla poster inom judiska organisationer med anledning av hans finansiering av Högra Sektorn. Det förekommer också uppgifter om att en petition, skriven av israeliska ryskbördade judar, skulle vara utfärdad och cirkulera för underskrifter innehållande kravet att Kolomoyskyys israeliska medborgarskap (han lär ha trippla! Medborgarskap, ukrainskt, cypriotiskt och israeliskt) upphävs. Detta kan å andra sidan också vara ett politiskt spel i den konflikt som råder mellan Ukraina och Ryssland. Det är hur som helst förtvivlat svårt att få detta påstående verifierat annat än genom ryska källor eller okända bloggare. Därför är det klokt att vara försiktig med att acceptera alla rykten som florerar.

Ihor Kolomoyskyy till vänster. Bild:collive.com

Folket går till val och oligarkerna sitter kvar

Hur det än är med alla rykten och anklagelser som omger oligarkerna och de politiska partier och personligheter som nu ska väljas till parlamentet så är det ingen som kan undgå att se att det som händer i den ukrainska politiken sker utan insyn och inblandning av dessa stenrika affärsmän varav bara några har beskrivits här.

Majdan-protesterna var uttryck för ett genuint missnöje med dessa oligarkers makt över landet och deras oheliga allians med politikerna, med korruptionen och med den ekonomiska situationen i landet. Men det är mycket som talar för att de folkliga protesterna kapats eller rentav orkestrerats av krafter bortom torgets barrikader. I vilken omfattning och exakt hur kanske vi aldrig får riktigt veta.

Men ett som är säkert är att åtminstone några oligarkers intressen även efter söndagens val lär bli omsedda av de nya parlamentarikerna ungefär som de blivit tidigare. Kanske nya politiker, men fortfarande i huvudsak oligarkernas politik.

Samtidigt, vilket inte får glömmas bort, går det inte att undvika att se att om det ska ske några välbehövliga investeringar över huvud taget i Ukraina just nu så lär oligarkernas pengar behövas. Det är mest en fråga om hur mycket som ska satsas, var det ska satsas och på vad?

Det kan däremot avgöras av utfallet av söndagens val.

Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:

1. Valsystemet ochdess komplikationer

2. Partierna: De trestora och ett stödhjul

3. Partierna: Devänsteroppositionella

4. Partierna: Dehögerextrema

Artikel från CNBC om oligarker och deras politiska kontakter

Artikel på Forbes om oligarkerna vid maktskiftet

Wikipedia om Ukrainas oligarker

Artikel i DN om oligarkernas inträde på maktscenen efter maktskiftet

Artikel på SvT om oligarker som sägs sponsra de pro-ryska separatisterna

Blogginlägg från Kildén & Åsman om oligarkerna under Majdanupproret

En socialistisk syn på oligarkerna i Ukraina