Annie gets her gun

Centerledaren Annie Lööf skjuter numera skarpt i välfärdsfrågan. I gårdagens Agenda (repris ikväll) debatterade hon med Vänsterledaren Jonas Sjöstedt och debatten fortsätter i dagens Aftonbladet. Hon har tidigare anklagat allianskollegorna Anders Borg och Jan Björklund för populism när de uttalat sin tveksamhet till riskkapitalbolag som huvudmän för skolor. 

Populism kan inte Lööf anklagas för men möjligen röstmaximering. Jag gissar åtminstone att hon (Centern) med strategin att utmåla sig som Vänsterns extrema motpol i vinstfrågan kalkylerat med att kapa åt sig ett antal röster i valet från sina allianskollegor och därmed öka chansen att säkra riksdagsplatserna. De ser ju ut att hänga på skör tråd.

I sak är hennes argumentering i försvaret av riskkapitalbolag och vinster i välfärden i allmänhet dock svag. Det är förvisso lite symptomatiskt för hela välfärdsdebatten där motståndarsidan inte heller alltid har så knivskarp argumentering. För sanningen är väl att frågan är lite mer komplicerad än slogans och enstaka åtgärder som att förstatliga skolan etc. Men närmast enfaldigt ser det ut när Annie Lööf smäller av sitt magasin mot Sjöstedt. Så här, i korta ordalag, enligt hennes AB-replik idag:

Tycker du att privatanställda inom vård- och omsorg gör ett dåligt jobb?

Tycker du att de som väljer att gå till privata vårdgivare har valt fel?

Tycker du att föräldrar och elever som valt friskolor har valt fel?

Hon avrundar med att Centerpartiet tänker svara ”valfrihet och högre kvalitet” när ropen på vinstförbud skallar.

I Agenda-debatten frågade hon Jonas Sjöstedt varför inte byggbranschen skulle beläggas med vinstförbud om vårdsektorn ska göra det? Hon försökte därmed göra hela frågan till en sorts feministinlägg (män är verksamma inom byggföretag och kvinnor inom vårdföretag logiken). Sjöstedts kontring tillhörde debattens stora behållning: ”Vet man inte skillnad mellan att bygga ett sjukhus och driva ett så ska man nog inte driva sjukhus”.

Det ligger onekligen en hel del i det. Även om frågan förstås är mer mångfacetterad, som sagt. För nog är det trevligt med valfrihet? Motsatsen tvång låter ju inte så lockande. Den är också på de flesta marknader en hyggligt fungerande princip (går förvisso också att problematisera men det gör jag inte i detta inlägg). Vi väljer och det förutsätts att det vi valt är det bästa. Därmed slås de sämsta så småningom ut. Det blir i sig kvalitetshöjande. När det gäller välfärdstjänster är detta emellertid betydligt mer komplext.

Det ger konsekvenser som i vård, skola och omsorg är högst problematiska och motverkar den förmodade kvalitetshöjningen, nämligen instabilitet, bristande likvärdighet samt manipulation.

Instabiliteten och osäkerheten i form av nedlagda skolor exempelvis, bristande likvärdighet i service på platser där ”kundunderlaget” inte är tillräckligt attraktivt i den konkurrenstyngda marknadskampen och manipulation av mätbara data eller rent fusk för att få bättre placering i benchmarking-listorna och maximera intäkterna från ersättningssystemen.

Dessutom infinner sig ofrånkomligen frågan om var de vinstdrivande företagen kan göra sina kostnadsbesparingar? Svaret är i huvudsak på personal och lokaler. Det som handlar om den inre effektiviteten och förbättringar av arbetsprocesser kan ju göras oavsett vem som är huvudman.

Dessutom faller valet ofta på den vårdinrättning eller skola som ligger närmast hemmet. Detta gäller i synnerhet på orter där ”kundunderlaget” inte är så stort eller för dem som saknar bekväma transportmedel/bra kommunikationer. Eller inte är så rörliga alls, vilket är en faktor avseende äldre människor eller rörelsehindrade/kroniskt sjuka. Högst relevant faktor alltså om vi talar om vård och omsorg framför allt. Det är med andra ord inte alltid som valet av vårdcentral eller förskola och skola är särskilt aktivt. Av ren nödvändighet eller åtminstone av helt naturliga bekvämlighetsskäl eller tidsskäl.

Så det stora problemet infinner sig snarast när det inte finns någon service alls. En utveckling vi sett tydligt när det gäller Apoteken som konkurrensutsattes för ett par år sedan. Med påföljd att storstäder fick fler Apotek men landsbygden färre och helt försvunnit på flera orter.

Att marknadsprinciperna inte följer den teoretiska mallen och verkar automatiskt kvalitetshöjande inom välfärdssektorerna avslöjas genom den allt mer rigorösa kontrollapparat som byggts upp sedan marknadiseringen kommit igång på allvar. Den som bland andra Maciej Zaremba skrivit om (se länkar nedan till mina egna inlägg baserade på hans artiklar) och som skolorna vittnat om i ett antal år. Verksamheterna blir lidande av en ständigt svällande byråkrati. Skulle skapandet av marknader i sig varit kvalitetshöjande hade utvecklingen gått åt andra hållet. Mot allt mindre byråkrati, kontroller, redovisningar och utvärderingar etc.

Det förefaller snarare vara så att även liberaler med tiden finner att manipulation, rent fusk och kostnadssänkande åtgärder ger återverkningar på kvaliteten i ett system som bygger på konkurrens om vård- och skolpengar. Kvalitet stavas ofta tid i välfärden. Tid att hålla den döende i handen, att prata med de äldre som har långtråkigt, att ägna sig åt elever som behöver stöd för att lära. Tid är pengar och kräver personal och ger inga produktivitetssiffror att leverera till ägare eller kontrollörer. Så vad är kvalitet egentligen? Det har kontrollinstanserna funderat på i decennier. Hur hitta indikatorer som visar det här sistnämnda som inte är mätbart? Hur hitta indikatorer som pekar på att en skola varit bra för elevens lärande när det kanske inte visar sig förrän ett tiotal år senare? Och hur mäta att det var just skolans fel/förtjänst?

Så Lööf får lov att precisera sina kvalitetsslogans, tycker jag. På vilket sätt tänker Centerpartiet höja kvaliteten i välfärden? Genom att hårdnackat försvara riskkapitalbolagen? Men troligen kommer hon att fortsätta mala sina inlärda valfrihetsfraser ända fram i kaklet. 

Frågan är bara om inte väljarna har tröttnat på dem nu?

 

Inlägg på denna blogg om välfärdsmarknader:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-en-reflektion-over.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-zarembas-bok-visar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-new-public-management.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-resultatstyrningen.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-svensk-forvaltnings.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/10/patientens-pris-losningar.html

Den fria välfärdsmarknaden (?)

Den trogne läsaren av min blogg har säkert noterat att jag skrivit en hel del på sistone om välfärdstjänster, marknadiseringen och styrningen av dem och om olämpligheten med detta marknadssystem. Dagligen får jag också påminnelser om existensen av en skolmarknad i form av påkostade broschyrer från gymnasieskolor som vill hjälpa mig att hjälpa min dotter att välja den rätta skolan. AcadeMedia berättar om en elevgaranti för sina gymnasieverksamheter. Alla ska få gå klart sin utbildning ”även om skolan tvingas lägga ner”. Då ska eleven erbjudas ”fullgod utbildning på orten med annan huvudman”. En undrar ju om de tagit över kommunens ansvar? Samtidigt hörs nya avslöjanden om hur lärare pressas att sätta glädjebetyg (på just AcadeMedia-ägda skolor). Det här är ett par exempel på hur skolmarknaden fungerar. Public choice-teorins ”choice” och ”exit” ger oönskade sidoeffekter som varken gagnar elever eller samhället.

Alltfler börjar få upp ögonen, media spårar nya skandaler varje vecka och valet närmar sig med stormsteg. Välfärden ser ut att bli en stor och avgörande fråga. Det duger inte längre att bara säga valfrihet med lite större bokstäver.

Nu tävlar även allianspartierna om att påpeka allt som är olämpligt med vinstintressen i välfärdssektorn. Finansminister Borg gick för några dagar sedan ut och ville tidsbestämma ägandet för företag inom välfärden.

Folkpartiet kom nyligen med det överraskande utspelet att helt förbjuda riskkapitalbolag som ägare inom sjuk- och äldrevård. ”De är inga bra ägare”, säger Jan Björklund. Det är oklart varför skolan undantas och riskkapitalbolag fortfarande betraktas som ”bra ägare” inom den sektorn trots JB-affären i somras och höstens skoldebatt.

Det förefaller också oklart om det endast är riskkapitalbolag som inte ska få äga vård- och omsorgsenheter. Fortfarande förefaller dörren vara öppen för andra typer av företag med vinstintresse.  Det har dock funnits mängder av tankar kring vad företagen ska få göra med sin vinst.

Minst lika många ropar på kvalitetskontroll och mera regleringar. Egentligen en tendens som observerats från forskarhåll för länge sedan. När ägandet av offentliga verksamheter sprids på privata händer blir kontrollbehovet större och ett stort antal utvärderings- och tillsynsmyndigheter har också tillkommit sedan 1980-talet. Egentligen helt på tvärs emot den ideologiskt färgade tankegången som legat bakom marknadsskapandet, nämligen mindre reglering och detaljstyrning. Det näringslivsägda och liberala forskningsinstitutet SNS släppte tidigare i år en rapport, Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? Dess viktigaste slutsats var att det inte gått att hitta några vetenskapliga belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört några kvalitets- och effektivitetsvinster. Deras råd inför fortsatt reformering är dock typiska; mer uppföljning och utvärdering, mer reglering och bättre tillsyn och kontroll.

Det är nästan lite komiskt hur den alldeles nyligen så hyllade marknadsekonomin och fria företagsamheten nu ifrågasätts och kringskärs av dess främsta överstepräster. Allianspolitiker slår numera knut på sig själva för att hitta sätt att tygla marknadsaktörer som rör sig på de marknader de själva varit med att öppna. Marknadsprinciper är plötsligt inte den självklara helbrägdagöraren. 

Det är givetvis så att det börjat brännas under fötterna på alliansen med mindre än ett år till valet och med en väljarkår som klargjort sin inställning i frågan. Här finns väljare att vinna eller förlora. Snarare alltså än att allianspartierna har gjort en omvärdering av den ideologi som ligger bakom marknadsskapandet inom välfärden. 

Men på samma sätt som ”den perfekta marknaden” numera endast finns i nationalekonomiska teoriböcker kanske också marknadens välgörande inom offentlig sektor snart kommer betraktas som en vacker teori? Kanske kommer det till ett erkännande att vissa verksamheter inte lämpar sig särskilt väl att utsättas för marknadens utslagningsmekanismer och darwinistiska kamp för överlevnad? Kanske kommer insikten att infinna sig att det är just precis därför de blivit offentliga verksamheter från början?

Eller ägnar jag mig bara åt önsketänkande?