Sköt dig själv och skit i andra

Minns inte vem som myntade uttrycket i titeln till detta inlägg men det gjordes i alla fall med en ironisk grimas åt Moderaternas nyliberala resonemang som tog fart på 1980-talet där medborgaren matades med uppmaningen; ”satsa på dig själv”. Det var SAF (arbetsgivarföreningen) som 1979 drog igång kampanjen med just detta budskap. Det blev dock snabbt en favoritslogan hos Moderaterna vars politik utformades med detta som utgångspunkt. Nu fick det vara slut på statens omsorger och solidariteten med andra, var tanken. Lite finkänsligare uttryckt i Moderaternas handlingsprogram 1984:

”En utgångspunkt för moderat politik är tilltron till och respekten för människors vilja och förmåga att själv besluta och ta ansvar för sig själv och sina närmaste”

Som Göran Rosenberg påpekat i en understreckare i SvD för något år sedan gick strategin ut på att människor skulle göra ”sociala investeringar i humankapital”. Dessa investeringar i färdigheter och kunskap skulle sedan ge utdelning för den investerande individen. Denne skulle, med andra ord, uppmuntras att ”satsa på sig själv”. Därmed förkastades också solidaritetstanken i grunden. Det vill säga att man skulle kunna göra något för att andra skulle må bra eller få det bättre även om det inte direkt gynnade en själv. 

SvD har i dagens tidning granskat hur flyktingmottagandet är fördelat över landet och konstaterat att ”ju rikare en kommun är, desto mindre andel flyktingar tar man emot”. De konstaterar också ett klart samband mellan Moderatstyrda kommuner och lågt flyktingmottagande.

Integrationsminister Erik Ullenhag (fp) anser, framgår det av artikeln, att det är ”viktigt för solidariteten i systemet att alla är med och tar ansvar”. Han talar emellertid om demografiska orsaker som förklaring till siffrorna SvD tagit fram. Bostadsbrist, tror dock moderaten Anders Berngarn, kommunalråd i Lomma som är en av de moderatledda kommuner som tar emot mycket få flyktingar.

I ett vidare perspektiv är kommunerna också inbegripna i en marknadisering där de tjänar på att attrahera företag och höginkomsttagare. Då lönar det sig dåligt att ta emot flyktingar eller bygga hyresbostäder. Det hör liksom ihop; satsa på dig själv-mentaliteten kan spåras även på kommunal nivå. I det moderata handlingsprogrammet 1984 uttryckt så här elegant;

”Strävan att stärka den enskilde och begränsa den offentliga sektorns expansion får konsekvenser för den kommunala verksamhetens förutsättningar. Den kommunala demokratin måste förstärkas och verksamheten bedrivas så att kommuninvånarna i större utsträckning genom sitt fria val bestämmer dess inriktning och omfattning. Den statliga styrningen av kommunerna genom lagar, förordningar och statsbidrag skall kraftigt reduceras”.

Det som Erik Ullenhag förmodligen inte har förmåga att se och som det moderata kommunalrådet möjligen inte vill se är alltså en politisk strategi som fått fotfäste. 

Det vill säga, krasst formulerat: Sköt dig själv och skit i andra!

Var är individen bland individualisterna?

Jag har funderat mycket över individen och individualismen på sistone. Vi sägs ju leva i ett individualistiskt samhälle. - Var dig själv och skit i andra, lyder devisen ungefär.
Ändå ser jag slätstrukenhet och ängslig strömlinjeformning vart jag vänder mig. Kanske är det som Göran Greider skriver (i Vi kan inte ha det så här) att "vi lever i ett tystnande samhälle" där konflikter undviks och trycks undan och "den stridbare intellektuelle tonat bort".

Den politiska debatten av idag ger sannerligen inte skäl att motsäga detta. Det har blivit komiskt trångt i mittfåran och de ledande politikerna verkar extremt rädda för att sticka ut alltför mycket. Åtminstone politiskt.

De vill inte halshuggas av DN:s ledarredaktion.

Jag tänker på hur den politiska debatten lät på Olof Palmes tid. Jag var väldigt ung då men minns den som laddad. Ingen har väl heller beskrivit Palme, eller M-ledaren Gösta Bohman heller för övrigt, som slätstruken? Det karismatiska tycks numera dock vara bannlyst. Minns ni Juholt? Vad sägs om Reinfeldt och Löfven i jämförelse?

Ikväll ser jag serien om Palme. Det vore lätt att fastna i nostalgisk idealisering av dåtidens politiska klimat men det leder ingenvart och smakar bittert. Men som tankeställare kan det vara nyttigt att få tidsperspektiv och en tråd som leder fram till individualismens och valfrihetens tidevarv.

För vi gör ju hela tiden precis det vi vill, eller hur? Alla vara väljer hela tiden och låter sina helt egna preferenser styra sina val, eller hur? Vi är ju alla helt obundna och fria, eller hur?

Det där med valfrihet är ju intimt förknippat med individualismen men kanske är den främsta tanken med att trumma in valfrihetens smått religiösa budskap att legitimera klyftorna i samhället? Ungefär så som den satiriske skämttecknaren Robert Nyberg beskriver valfrihet (i sin Guldruschen):

"En del väljer att ha det rikt och fint. Andra väljer att ha det fattigt och eländigt."

Nå, ikväll ser jag alltså serien om Palme. Jag rekommenderar varmt alla att göra detsamma och fundera över vart det politiska samtalet tog vägen...