Om arbetslinjen/ När individen blir tillintetgjord

Fick genom facebook tips om en artikel av Nike Markelius som i DN skriver om sina erfarenheter av arbetsförmedlingens ansträngningar att göra henne tillgänglig för arbetsmarknaden. 

Jag har själv aldrig varit arbetslös. Inte heller känner jag Nike, men hennes berättelse sätter onekligen igång en del tankar.

Här är några brottstycken ur den långa artikeln:

”Jag är en av alla i Sverige som i denna tid, vintern 2012–13, är inskrivna på Arbetsförmedlingen, i ”Jobb- och utvecklingsgarantin”, som är fasen precis före det beryktade ”Fas 3”. Utbränd och nyopererad i magen blev jag utförsäkrad och tvingad hit.

Tonen i brevet är hotfull. Det står att jag är skyldig att infinna mig på angiven tid för överlämningsmöte. De som skriver dessa brev, i samhällets tjänst, borde fundera på formuleringarna. De vet ju inte hur det ser ut runt mottagaren. Överlämning? Vem är jag inför detta ord? En siffra som ska justeras?

Hon rapade ur sig allt det hon instruerats att säga. Enligt gällande regeringsbeslut. Nu har du inga rättigheter längre. Nu har du bara skyldigheter. Vi tar ingen hänsyn till din tidigare yrkesverksamhet som kulturarbetare. Till ditt musiker- och kompositörsyrke.

Dina dagar är slut. Du är utförsäkrad. Du uppfyller inte ett nytt villkor. Du är i ett nytt program nu. Vi kräver yrkesbreddning. Hon skrollar och öppnar rutan med min handlingsplan. Fnyser genom näsan.

– Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.

Kraften, värdigheten, människo­varandet rann ur mig”.

Det är en historia om avsaknad av värdighet eller om avhumanisering om man så vill. Jag kommer att tänka på filmen ”Äta Sova Dö” där liknande scener berättar om en infantilisering av människor och ovärdig sammanfösning av individer i en grupp som sedan förmodas lösa sin livssituation enligt samma arbetssökarmall.

Jag kommer också att tänka på liberalismen. Enligt wikipedias definition en ideologi med ”individens frihet” som grundläggande värde samt att liberaler ställer sig ”skeptiska till statlig inblandning i den privata sfären”.

 

Jag kollar sedan Moderaternas idéprogram och de allra första raderna lyder så här:

”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik. Våra värderingar kommer ur vår människosyn. Människan besitter en inre förmåga att utvecklas och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt. Därför är frihet vårt viktigaste värde. Med friheten kommer rätten att få vara sig själv, ansvaret för sina egna val och kravet att respektera andra människors sätt att vara”.

Sedan tänker jag på arbetslinjen... linje... linjärt... inga omvägar.

Smakar sedan en gång till på orden individ... frihet. Ibland smyger det in en lite bitter eftersmak...

 

Var är individen bland individualisterna?

Jag har funderat mycket över individen och individualismen på sistone. Vi sägs ju leva i ett individualistiskt samhälle. - Var dig själv och skit i andra, lyder devisen ungefär.
Ändå ser jag slätstrukenhet och ängslig strömlinjeformning vart jag vänder mig. Kanske är det som Göran Greider skriver (i Vi kan inte ha det så här) att "vi lever i ett tystnande samhälle" där konflikter undviks och trycks undan och "den stridbare intellektuelle tonat bort".

Den politiska debatten av idag ger sannerligen inte skäl att motsäga detta. Det har blivit komiskt trångt i mittfåran och de ledande politikerna verkar extremt rädda för att sticka ut alltför mycket. Åtminstone politiskt.

De vill inte halshuggas av DN:s ledarredaktion.

Jag tänker på hur den politiska debatten lät på Olof Palmes tid. Jag var väldigt ung då men minns den som laddad. Ingen har väl heller beskrivit Palme, eller M-ledaren Gösta Bohman heller för övrigt, som slätstruken? Det karismatiska tycks numera dock vara bannlyst. Minns ni Juholt? Vad sägs om Reinfeldt och Löfven i jämförelse?

Ikväll ser jag serien om Palme. Det vore lätt att fastna i nostalgisk idealisering av dåtidens politiska klimat men det leder ingenvart och smakar bittert. Men som tankeställare kan det vara nyttigt att få tidsperspektiv och en tråd som leder fram till individualismens och valfrihetens tidevarv.

För vi gör ju hela tiden precis det vi vill, eller hur? Alla vara väljer hela tiden och låter sina helt egna preferenser styra sina val, eller hur? Vi är ju alla helt obundna och fria, eller hur?

Det där med valfrihet är ju intimt förknippat med individualismen men kanske är den främsta tanken med att trumma in valfrihetens smått religiösa budskap att legitimera klyftorna i samhället? Ungefär så som den satiriske skämttecknaren Robert Nyberg beskriver valfrihet (i sin Guldruschen):

"En del väljer att ha det rikt och fint. Andra väljer att ha det fattigt och eländigt."

Nå, ikväll ser jag alltså serien om Palme. Jag rekommenderar varmt alla att göra detsamma och fundera över vart det politiska samtalet tog vägen...