Dagbok från ukrainska vägar 9

Tiraspol och Bender

Vi har kommit till Chisinau på vår bilresa genom Ukraina och Moldavien men vår sista dag här ägnade vi ät att besöka ett land som inte finns, Transnistrien. En smal landremsa närmast Ukraina och beläget längs med floden Dniestr. Folket här tog till vapen 1990 när Moldavien bröt sig ur Sovjetunionen. Det nuvarande Transnistrien tillhörde den ukrainska sovjetrepubliken mellan 1924-1940 och hade dessutom en viss autonomi. Området  erövrades av Ryssland under 1700-talets slut och 1800-talets början och har därför utsatts för en långtgående russifiering till skillnad från övriga Moldavien som har sina rötter i den rumänska kulturen. De i huvudsak etniska ryssarna i Transnistrien motsatte sig därför Moldaviens planer på självständighet eller rentav en förening med Rumänien. Inbördeskrig utbröt och pågick mellan 1990-92 då ryska trupper tog på sig rollen som fredsbevarande och därmed lyckades få stopp på kriget. Fortfarande har de 6000 soldater i Transnistrien och konflikten har blivit vad man kallar frusen. Enligt Moldavien är Transnistrien en del av Moldavien och således existerar ingen gräns. Det är den vi ska passera idag. En lätt bisarr känsla.

Egen bild. Monument till minne av de som stred för Transnistriens självständighet 1990-92. Står i Tiraspol.

Vi gör resan utan guide och tar marschrutka till Bender (eller Tighina som det heter på rumänska) till att börja med. Vi har hört ryktas att fortet där - som Karl XII flydde till efter Poltava - ska ha tagits i anspråk av militär och stängts för besök, så vi inbillar oss att det kam vara smart att börja Transnistrien-turen här. Om fortet är stängt är det inte så värst mycket att se här och då kan vi ta spårvagn/trådbuss till Tiraspol ganska omgående, tänker vi.

Vi är lite nervösa för den där gränskontrollen av gränsen som officiellt inte finns. De diplomatiska och juridiska förhållandena verkar vara flytande här och man vet inte vilken status passkontrollanterna har och vad de anser sig ha för befogenheter. Man får en liten lapp med sig vid inresan som anger när man senast måste lämna Transnistrien. Den lappen ska man inte tappa, har vi fått höra. Det gäller alltså att hålla den hårt och inte blanda med gamla krognotor eller andra papperslappar.

Själva gränskontrollen går dock betydligt enklare än vad som vittnats om. Det ser i och för sig rätt
dramatiskt ut med vad jag tror är ryska soldater mellan den moldaviska och transnistriska
gränsstationen. Passen kollas och vi får vår "lapp" som anger att vi ska vara ute ur "landet" senast tio
timmar senare, dvs 21.03. Det lär bli höga böter om man överskrider den tiden med bara någon minut har vi hört. Det var dock betydligt mer noggrann kontroll vid gränsen Ukraina/Moldavien. För att inte tala om hur komplicerat och långdraget det är att ta sig in till USA.


Bender

Bender är inte så mycket mindre än Tiraspol men ger intryck av att vara en ganska liten stad och ser ut att till hälften bestå av en enda stor loppmarknad. Vi växlar pengar och får reda på av en glad tidningsförsäljerska att själva fortet ligger en bit bort och att vi bör ta trådbussen dit. Innan vi hinner gå ombord på den blir vi hejdade av ett äldre par som frågar vänligt var vi kommer ifrån. De undrar nyfiket hur det är ställt med socialismen i Sverige. Vi blir lite ställda av frågan och förklarar småskrattande att det nog mest handlar om socialdemokrati i Sverige. - Ah, Palme, säger den tunne och mustaschprydde mannen. Vi frågar tillbaka hur det är hos dem i Transnistrien och de skakar bekymrat på sina huvuden. - Här är det ingen socialism. Allt är kommersialiserat, det är kapitalism, säger de med en mun. De vill gärna berätta för oss något som har med internet att göra som vi inte riktigt begriper och vi tar adjö och hoppar på vår trådbuss.

Egna bilder. Hur är det med socialismen i Sverige? Benderbor är nyfikna på oss.

Fortet ligger väl dolt från vägen och ännu vid biljettkassan är nedgångna och övergivna fabriker och magasin det enda man ser. Men runt hörnet finns alltså det fort vid vilket Karl XII gjorde halt efter den panikartade flykten från Poltava. Fortet anlades dock redan på 1200-talet av Genoveserna som
seglade upp hit på Dniestr från Svarta Havet och deras fort Akkerman som vi tittade på bara för ett par dagar sedan (se Dagbok från ukrainska vägar 7). Turkarna tog över det på 1500-talet och byggde i stort sett ett nytt fort under 1600-talet vilket är det vi kan se idag. Karl XII:s äventyr har jag faktiskt skrivit om tidigare så för att göra det lite kortare hänvisar jag till detta inlägg för den som är nyfiken på mer detaljer.

Egna bilder. Det tar en stund innan fortet i Bender dyker upp bakom fabriksvraken.

Men här spenderade han hela fyra år av sin regenttid och den svenska huvudstaden låg i praktiken här i Bender under denna tid. Tydligen lär han till och med ha kallat Bender för "Det nya Stockholm". Han anlände med 800 man ur svenska armen och 4000 kosacker i sitt följe. Resten av den svenska styrkan missade övergången vid floden Prut och tillfångatogs av ryssarna. Det låg alltså i svenske kungens intresse att försöka, med turkarnas hjälp, tillfoga Peter den Store så mycken skada som möjligt och han gillade inte alls turkarnas fredsavtal med Ryssland 1711. Lite otacksamt kan tyckas eftersom han och hans soldater enligt avtalet erbjöds fri lejd hem till Sverige. Men Kalle ville hellre slåss och det var precis vad han gjorde när turkarna kom för att utan våld avvisa honom från platsen.
Flera tiotals stackars turkar fick sätta livet till och Karl blev själv lätt sårad i den berömda kalabaliken 1713. Men hem red han så småningom och de svenske blev aldrig mer lika fruktade som förr. Med
sig hem till Sverige tog han också ett gäng kosacker och Ivan Mazepas efterträdare som hetman, Pyllyp Orlyk, fanns bland dem. Orlyk skrev en ukrainsk konstitution som aldrig fick träda i kraft men som brukar benämnas just "Benderkonstitutionen". Den lär ligga i svenska riksarkivet och Orlyk har
en minnesplakett uppsatt i Kristianstad där han bodde ett tag.

Egna bilder. Karl XII:s fälttåg under Stora Nordiska kriget slutade här i Bender. Kosackerna Mazepa och Orlyk på bilden näst längst ned och en minnestavla över den ukrainska konstitution Orlyk skrev här i Bender längst ned. Originaldokumentet lär finnas i Stockholm.

Turkarna däremot fortsatte att slåss med ryssen men förlorade den här bastionen i samma veva som Odessa och Akkerman som jag skrivit om tidigare. Bland annat tack vare en viss Alexander Suvorovs segrar på slagfältet. Fältmarskalken som anses vara grundaren av det moderna Tiraspol och "the
undefeated champion of war" (60 slag och ingen förlust säger myten åtminstone) är föremål för en mindre kult. Hans byst och porträtt finns på museet i Bender-fortet och i Tiraspol finns en jättestaty av en ridande Suvorov på en stolt springare.

Egna bilder. Alexander Suvorov. Undefeated champion of war och grundare av moderna Tiraspol. Klart han står staty där.

Fascinationen för det militära framgår tydligt här och förutom Suvorov är naturligtvis de sovjetiska hjältarna från andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det kallas fortfarande i den ryska världen) hyllade här. Men det är också en reell mycket kännbar militär närvaro här. Inte minst i
Bender eftersom en stor del av fortifikationsområdet har blivit militärbas för dagens soldater, som har sin förläggning i stort sett vägg i vägg med borgmurarna. Det ger en lite märklig bakgrund till vårt besök och vi känner blickarna på oss. Vi är ju de enda besökarna (som vanligt) på fortet och kan väl
inte undgå uppmärksamhet.

Egna bilder. Soldater trampar än på Benders fort. Muralmålningarna vid muren till förläggningen är typiska och krigsförhärligande.

Tiraspol

Tillrättavisade blir vi tre gånger under vår vistelse i Bender-Tiraspol. En gång av en militärofficer, en gång av en polis och en gång av säkerhetstjänsten KGB. Ganska komplett samling väl? Här fotograferar man inte precis vad man vill så en del bilder fick vi visa att vi raderade. Men samtliga uppträdde artigt och vänligt. Över huvud taget blir vi vänligt bemötta överallt och inte minst blir vi charmade av 9-årige (?) Svetlana som frågar om vi är utlänningar och stolt börjar ge prov på sina engelskakunskaper. Hon är charmerande och nyfiken och undrar av någon anledning om vi är jurister. Min sambo bekräftar att hon faktiskt är det och undrar om Svetlana vill bli jurist men får ett glatt nej till svar. Sen skyndar Svetlana över gatan med ett hurtigt "bye bye". Senare blir vi nästan nedsprungna av en betydligt äldre tjej som så gärna vill hjälpa oss hitta vägen till busstationen. Troligen ett tillfälle att öva sin engelska men hon är nästan rörande glad att vara till hjälp och förklarar ett par gånger extra trots att vi förstått första gången. Jag hade väntat mig en buttrare fasad här än i Chisinau men det är inte alls det spontana intryck man får.

Egen bild. Du blir oftast vänligt bemött som besökare av Tiraspol.

Själva staden Tiraspol är däremot mindre charmig. Jag vill kalla den överdimensionerad. Här bor 150.000 ungefär och trafiken är inte i närheten av lika tät som i Chisinau. Därför blir de enormt breda boulevarderna nästan ödsliga. Monumenten och de officiella byggnaderna är av mastodontformat och i centrum reser sig höghus. Det ser mer ut som en svensk förort än en stadskärna. Här är också de sovjetiska minnesmärkena bevarade och vårdade. En reklamskylt på en fasad talar om ungefär att
"här minns vi vår historia".

Det är en märklig fasad. Bakom den råder nästan total ekonomisk dominans av oligarkägda företaget Sheriff. Det första man ser från trådbussen när man kommer från Bender är fotbollslagets Sheriff Tiraspol moderna stadion och i närheten ett stort affärscentrum, samt ett mindre, som båda bär namnet Sheriff. Det sägs att det är höjdarna i detta företag som styr i Transnistrien inte minst efter parlamentsvalet i november då Förnyelsepartiet fick majoritet. Ett parti som sägs vara knutet till Sheriff. Om detta har jag skrivit en del om här, för den nyfikne.

Egna bilder. Så värst vacker stad kan jag inte påstå att Tiraspol är. Bilderna här från centrum av staden. "Här minns vi vår historia" sägs det på reklamskylten på bilden näst längst ned. Men det är Sheriffen som styr.

Någon socialism är det inte tal om trots vurmen för Lenin och hammaren och skäran. Ett simulacrasamhälle skulle man kunna kalla det. En image för att markera en icke-tillhörighet till övriga Moldavien och EU? Eller ett storartat förflutet där det gamla Tsarrysslands storheter och de sovjetiska blandas samman till en enda stor massa av svulstig stormaktsromantik. Medan Transnistrien i verkligheten varken är ett riktigt land eller stort och mäktigt utan istället väldigt litet, fattigt och totalt beroende av Ryssland för sin överlevnad. Ett simulacrum.

Egna bilder. Här står Lenin fortfarande till skillnad från i Ukraina. Men vad betyder det? Nostalgi? En markering? Ett simulacrum?

Transnistrien och Moldavien nya brickor i stormaktsspelet?

Fredagen den 4 december tillkännagav, enligt uppgifter från TASS, president Porosjenko en ökning av den militära närvaron vid gränserna till Krim och Transnistrien. Möjligen hade det samband med den ovanligt talrika närvaron av militärer som samma dag frekventerade gatorna i Tjernivtsi, där jag befinner mig just nu, . Porosjenko lär ha uppgett att numerären har stärkts generellt och att ”kraftfulla” trupper ska ha placerats nära gränserna till det av Ryssland annekterade Krim och till Transnistrien, som formellt tillhör Moldavien, men som utropat sin självständighet utan att erkännas förutom av andra utbrytarrepubliker som Nagorno-Karabach, Sydossetien och Abchasien. 

Transnistrien kom att tillhöra Moldavien först i och med Molotov-Ribbentroppakten där området tilldelades Sovjets intressesfär och sammanfördes med våld av sovjetiska trupper. I samband med Sovjetunionens sönderfall röstade Transnistriens invånare med stor majoritet för en utbrytning från Moldavien av rädsla för en rumänisering. Något som sågs fientligt mot de etniska ryssar, ukrainare och vitryssar som tillsammans utgör majoriteten av de boende i Transnistrien. Moldavien anföll Transnistrien för att tvinga utbrytarna tillbaka men hindrades av ryska och ukrainska frivilliga samt ryska trupper som dröjt sig kvar i området efter Sovjetunionens upplösning.

Ukraina och Moldavien säger sig nu vilja bryta den uppgörelse som gällt sedan 1992 och som innebär att ryska fredsbevarande trupper bevakar gränsen mellan Moldavien och Transnistrien vilket har gjort att all fientlig kontakt mellan moldaviska och transnistriska styrkor sedan dess har upphört. De vill istället ha internationella civila fredsobservatörer stationerade där de ryska soldaterna nu utför sina uppgifter. Samtidigt stärker de också gemensamt bevakningen vid gränserna i en samordnad ansträngning att blockera all handel med Transnistrien. De har redan gemensam bevakning av en stor gränspost, Kuchurgany, och planerar att 2016 placera moldaviska tulltjänstemän vid alla ukrainska gränsposter mot Transnistrien. Detta skulle kunna innebära ett totalt stopp för all import från Transnistrien och ”ändra hela infrastrukturen för ekonomin, rörelsefriheten och säkerheten mellan Transnistrien, Moldavien och Ukraina”, säger Transnistriens ”utrikesminister” Vitaly Ignatiev till TASS. Vilket tillbakavisas som en falsk anklagelse av den moldaviska ministern för internationella relationer och EU-integration Natalia Gherman, enligt Interfax-Ukraine, och menar att Moldavien tillsammans med sina EU-partners har gjort mycket för att ge transnistriska företag tillgång till europeiska marknader.

Transnistrien har drygt 40 mil gräns mot Ukraina som utgör en livlina för handel för utbrytarrepubliken då gränsen mot Moldavien är stängd för handel. Vid de mindre stationerna är trafiken mellan Ukraina och Transnistrien dock mycket begränsad och stora delar av gränsen är dessutom i stort sett obevakad. Möjligen är det faktum att utbrytarrepublikens handelsavtal med EU upphör 1 januari 2016 mer betydelsefullt då handeln med EU i nuläget utgör ca 40 % av republikens totala utrikeshandel.

Vad händer i Transnistrien?

I Transnistrien hölls parlamentsval den 29 november vilka resulterade i en brakförlust för den sittande presidentens Jevgenij Sjevtjuk parti. Detta fick missnöjda anhängare till det transnistriska kommunistpartiet att genomföra gatuprotester i den moldaviska (!) huvudstaden Chisinau där de blockerade den byggnad i vilken den centrala valkommissionen skulle mötas. Enligt internationella observatörer ska dock valen ha gått demokratiskt tillväga. Oppositionens, ledd av Förnyelsepartiet som sägs vara knutna till storföretaget Sheriff, framgångar ses möjligen som en moldavisk inbrytning i den transnistriska politiken och ett försök att minska de ryssvänliga separatisternas inflytande. Sheriff äger i stort sett allt av värde i Transnistrien och det ryktas att de vill återansluta regionen till Moldavien för att få lättare tillgång till marknader. Det hör också till saken att president Sjevtjuk i december 2012 med ett dekret avskaffade en rad privilegier som Sheriff tidigare haft vilket har hjälp företaget att nå sin dominanta position. 

Vad som kommer att hända internt i Transnistrien förefaller ännu oklart men Moldaviens och Ukrainas förstärkning av gränsbevakningen mellan Ukraina och Transnistrien samt deras krav på att ersätta de ryska trupperna med internationella, civila fredsobservatörer ses som en provokation mot utbrytarrepubliken och kan innebära en ökad spänning i området. Samtidigt är Ukraina oroat över vad som misstänks vara ryska planer på att förverkliga idén om Novorossija, ett område som – förverkligat - skulle sträcka sig från Azovsjön till Svarta Havet och därmed förbinda Ryssland landmässigt med Transnistrien.

Vad händer i Moldavien?

Moldavien i sin tur är i princip delat mitt itu opinionsmässigt mellan vad som skulle kunna kallas EU-vänliga och ryssvänliga. Landet har dock sedan den s.k. Twitterrevolutionen 2009 påbörjat ett närmande till EU inom programmet för Eastern Partnership och sedan förra sommaren reglerat enligt ett avtal, Deep and Comprehensive Free Trade Area (DCFTA) och en Association Agenda (AA), som för Transnistriens del alltså går ut vid årsskiftet. EU-anpassningen har länge av EU betraktats som en framgångssaga men har under det senaste året drabbats av bakslag. Valet i november 2014 gav de tre EU-vänliga partierna 55 av 101 säten i parlamentet men lyckades ändå inte bilda regering som istället styrdes av en bräcklig koalition med stöd av det ryssvänliga kommunistpartiet (PCRM) mellan februari och juni i år då den tvingades avgå. En ny koalition bildades bestående av alla tre EU-vänliga partier men denna tvingades också avgå efter bara hundra dagar. Landet befinner sig just nu i en politisk limbo med en stor bankskandal där ledaren för det liberala partiet Vlad Filat och ett antal andra politiker misstänks för att ha förskingrat cirka 1 miljard USD, ungefär 15 % av landets BNP. 

Det är en delikat balansgång för de moldaviska regeringarna att orientera sig internationellt med en ekonomisk verklighet där dess främsta handelspartners är till största delen dels Rumänien men också Ryssland och där beroendet av ryskt såväl som EU-stöd stöd är stort. Bankskandalen har skadat tilltron till de EU-vänliga partierna och gjort osäkerheten stor kring Moldaviens fortsatta EU-anpassning och reformagenda. Nyligen stoppades vad som sägs ha varit ett planerat kuppförsök i staden Balti där ett hundratal paramilitärer ska ha försökt att bilda ännu en utbrytarrepublik i norra Moldavien enligt modell från dem som bildats i Donetsk och Luhansk i Ukraina. En av ledarna sägs också ha varit från östra Ukraina. Det verkar tämligen dimhöljt vad dessa utbrytare ville med sin republik och enligt de moldaviska myndigheterna ska läget vara helt under kontroll. 

Bara några dagar senare, den 29 november (samma dag som det Transnistriska valet) utfärdade dock landets tillförordnade premiärminister Gheorghe Breda en instruktion till landets viktigaste ministerier och myndigheter som bland annat innebär ökad fokus på ”flödet av utländska medborgare som anländer till eller transiterar Moldavien” för att upptäcka individer som ”utgör risk för den allmänna ordningen och nationella säkerheten” samt medlemmar av och supportrar till ”extremistiska, terroristiska och kriminella organisationer”. Dessutom påbjuder Breda ökad uppmärksamhet för att förhindra eskalering av situationen i Säkerhetszonen (mellan Moldavien och Transnistrien) och avskräcka vad som beskrivs som ”unilaterala aktioner av den Transnistriska regionen”.

Storpolitik i Europas glömda hörn

Från gränsen mellan Ukraina och Transnistrien rapporteras inga allvarliga incidenter och några stora beslag av vapen eller smuggelvaror har inte heller kunnat noteras. De ukrainska och moldaviska utspelen om Transnistrien och hårdare gränsbevakning är således möjligen en fråga mer om positionering i spelet mellan EU/NATO och Ryssland än reaktion mot reella gränshot.

Den ryska vice premiärministern Rogozov varnade 2013 Moldavien för att ett fördjupat EU-samarbete kan kosta dem dyrt avseende kontrollen över Transnistrien och framtida ryska gasleveranser. NATO-generalen Philip Breedlove hävdade i ett uttalande i mars 2014 att betydande ryska styrkor skulle finnas sammandragna längs dess gräns mot Ukraina och att dessa snabbt kunde nå Transnistrien som han då pekade ut som nästa ryska mål, efter Krim. I september 2014 antydde samme Breedlove att Ryssland använde samma typ av hybridkrig i Transnistrien som de gjorde på Krim och i ett tal till amerikanska kongressen i slutet av februari 2015 upprepade han sin prediktion om rysk intervention i Moldavien och menade då att de ryska styrkorna i Transnistrien fanns där för att hindra Moldavien från att ”luta för mycket åt Väst”. I somras ökade NATO takten i skapandet av en snabbinsatsstyrka, Spearhead Force, som skulle kunna sättas i aktion inom 48 timmar och antog samtidigt en plan, “Defense Capacity Building Initiative for the Republic of Moldova”, för att hjälpa Moldavien att stärka och utöka sitt försvar och sina säkerhetsanordningar. Något som av Ryssland ses som provocerande offensivt medan NATO-överhuvudet Stoltenberg hävdar att det ska ses som åtgärder ”av defensiv natur”.

Nyligen utvisades den ryske militärattachén i Moldavien då han närvarat vid det transnistriska 25-årsjubileumet av ”självständigheten” och den nye ryske militärattachén Igor Dobvnea välkomnades i torsdags 10 december av den moldaviska försvarsministern Anatol Salaru som då rekommenderade, enligt Balkan Defense, Dobvnea att beakta att Moldavien är en oberoende och neutral stat och att de ryska styrkorna som ”illegalt befinner sig på dess territorium” (Transnistrien) bör dras tillbaka.

Det här är mycket okänd mark bland internationella media och i svensk press finns närapå inga som helst rapporter från Moldavien och Transnistrien annat än spridda TT-meddelanden. Det finns dock stor anledning att hålla bättre koll på vad som händer här eftersom det kan få avgörande betydelse för den ukrainska konflikten och för relationen mellan Väst och Ryssland. Avspänning eller ökad spänning? Det kan avgöras kring de moldavisk-transnistriska gränserna medan världens blickar är riktade mot Donbass och Syrien.