Dagbok från ukrainska vägar 10

Cirkeln är sluten

Efter att ha åkt på buckliga ukrainska vägar, grundligt undersökt Odessa, åkt på ännu buckligare ukrainska vägar, undersökt fort, passerat gränsstationer, servat bilen och åkt trådbussar i Transnistrien så tyckte vi att vi kunde unna oss ett par dagar i lugn och ro i en moldavisk bergsby.

Här råder fridfullhet och lugn. Tre män fiskar med nät i floden som ringlar genom dalgången, kor betar längs med grässlätterna upp mot randen av bergskammen där ett kloster sträcker sitt torn mot himlen. Från toppen ser du ut över vinodlingar och gräsbevuxna kullar och en dalgång som sträcker sig mil bort. På ena siden (bi)floden som ringlar fram mot Dniestr och på den andra branta raviner med sediment från tusentals år tillbaka. Här har man gjort utgrävningar i jakt på spår efter Dakiska lämningar och fortifikationer. Jag brukar ange agnostiker som tro men när jag går längs bergskammen - vilket man kan göra i många kilometer - så tänker jag att om det är någonstans jag skulle kunna börja tro på Gud så är det nog här.

Höns, gäss och kalkoner går på gårdsplanerna och kacklar och en och annan hund skäller lite, några barn leker på bygatan medan krumma tanter strävar fram mot någon av de tre gårdsbutikerna för att handla eller kanske bara skvallra lite. Mitt i allt detta finns ett eko-boende som jag inte trodde fanns i detta land. Allt är fullständigt genuint men ändå pietetsfullt renoverat och utsmyckat med fantastiska mattor i karpatisk stil. Rummen andas fullständig harmoni. Ute är det ännu lite kyligt - våren har ännu inte anlänt på allvar - men värmen från byborna är lika behaglig som de vedeldningsuppvärmda väggarna i rummen.

Nu undrar ni förstås var vi är? Men det tänker jag behålla för mig själv och bara avslöja för mina närmaste. Det blir min heliga hemlighet som jag bara viskar i det öra som jag vet har förmåga att höra.

Nej, så grym tänker jag inte vara. En del spm är bekanta med Moldavien har kanske redan räknat ut att det är i Butuceni vi har spenderat de sista två dagarna på vår resa.

Den här platsen kallas Orheiul Vechi (Det gamla Orheiul) och klassas i Moldavien som en nationalskatt. Den gamla fortruinen ligger alldeles mitt emellan byn Butuceni och grannbyn  Trebujeni, men om jag förstått rätt räknas också byarna Morovaia och Branesti in i detta historiska område. Det är inte svårt att förstå moldavernas stolthet över denna trakt och i år ska Unesco behandla en ansökan från moldaviska myndigheter att få den klassad som World Heritage. Beslutet lär komma nästa år, 2017. Området är större än Butuceni och innehåller fort, gamla moskéer, karavanseraj och tatariska bad, men det är från höjderna där klostret i Butuceni står som de flesta bilderna tas och exponeras i de moldaviska turistbroschyrerna. Det går inte att protestera mot detta när man står på den gräsbeklädda bergskammen ovanför byn, klostret, floden och kan blicka ut över hela den "krater" som rymmer all denna skönhet. Här låg de medeltida städerna Shehr-al-Cedid under 1300-talet och moldaviska Orheiul Vechi från 14-1500-talet. Här finns kanoner och fort från den Moldaviske fursten Stefan cel Mares 1400-tal och här göts koppar- och silvermynt från mitten av 1300-talet vilket var de första som tillverkades i området mellan Prut och Dniestr. När man rör sig mellan sydvästra Ukraina och Moldavien förstår man att detta område kring dessa två floder har en alldeles egen autonom historia och kultur. Floderna har varit kommunikationsleder, handelslinjer och försvarslinjer samtidigt och resan från Odessa mot och genom Moldavien har på ett nästan övertydligt sätt visat oss hur detta faktum har genererat en gemensam kulturell nämnare som jag tycker är en starkare identitetsmarkör än nationstillhörigheten (Ukraina-Moldavien-Rumänien).

Egen bild. Fortifikationen Orheiul Vechi.

Här är det dock floden Raut som skär genom kalkstenen. Grottor i de branta klippformationerna är spår av gångna civilisationer men här finns också förhistoriska fossiler av arkeologiskt intresse. För den som är mer intresserad av flora och fauna finns här också en hel del att upptäcka och vi noterar att inte minst fågellivet är rikt och varierat med både småfåglar och stora rovfåglar som kretsar över oss när vi vandrar över bergskammen intill Butuceni. Alldeles oavsett om man är intresserad av flora och/eller fauna eller ingetdera är den här platsen hypnotiserande vacker och fridfull.

Egna bilder. Vyerna från höjderna kring  Butuceni. Går egentligen inte att fånga på bild.

Kalkstenen används också flitigt i bebyggelsen i det här området och ger husen en speciell karaktär tillsammans med den lokala traditionella dekor som de äldre husen visar prov på. I Butuceni åtminstone är det koboltblåa en genomgående färg och brunnarna med friskt källvatten ett särdrag.

Egna bilder. Hus, brunnar och portar i Butuceni. Det är inte bara vyerna uppe i bergen som är sevärda.

Egna bilder. En lite udda detalj är portarna med OS-ringar. Här i närheten löptes det med OS-elden inför Moskva-OS 1980. En stor händelse i området och en del har kvar portarna som då sattes upp längs färdvägen.

I grottorna runt om fanns tidigare kloster och eremitbostäder och alldeles i anslutning till Butuceni finns en klockstapel med en liten dörr bakom vilken det döljer sig en trappa som leder in till ett litet heligt bergrum/kapell med en dörr ut mot berget där du kan stå på en avsats och blicka ut över dalgången. Hit vallfärdar folk på söndagar och gör besök till kapellet och passar kanske också på att äta lite gott eller promenera i omgivningarna.

Egen bild. Vi följer efter en av munkarna mot det lilla grottklostret.

Egen bild. Munken öppnar en liten dörr och vi går nedför en trappa.

Egen bild. Ute däruppe är berget och solen.

Egen bild. Munkens lilla kapell får vi inte fotografera men han har öppnat en dörr...

Egen bild. ... som leder ut till en avsats längs berget.

Egen bild. Det ser ut så här från marken. Munken går längst ned i bild. Samlar örter?

Egen bild. Hit vallfärdar folk på söndagarna.

Livet här har pågått oberört av all denna kulturella och geologiska rikedom ända fram till 2000-talet då bybor här började förstå att det fanns ett intresse för platsen för turister och att detta kunde hjälpa människor i området att komma ur fattigdom och utveckla sina privata och gemensamma egendomar. Vi bodde på Eco-Center Butuceni (f.d. Afro Pensiunea Butuceni) som Olesia och Anatoili drivit i ett antal år. Verksamheten har växt med tiden och de har nu till och med en utomhuspool i byn. En annan av byborna har byggt ett ännu större turistkomplex, Vila Etnica, som består av en hotelldel och restaurang med en utomhusdel som löper i terasser ända ned till flodbädden. Det här är dock inget som syns från byvägen. Den har fortfarande sin bondska charm som förvisso betyder att den är av jord med gropar och lervälling vid regn. Hela semesterupplevelsen bygger på det genuina och på platsens vackra omgivningar, på maten och vinet och människorna i byn. Det kallas för ekoturism vilket ibland är en sanning med modifikation, men alldeles oavsett detta avkopplande och som balsam för stressade själar.

Egna bilder. Eco-center i Butuceni är en harmonisk upplevelse för både själ och gom.

Egna bilder. Byn är både anpassad för turism och helt genuin. En tämligen ovanlig kombination. Hit åker jag gärna igen. Jag är bara lite rädd att jag bidrar till att förgöra det genuina. Byborna är dock alla oerhört glada att ha funnit ett sätt att tjäna sitt uppehälle och få ett lyft ur ganska fattiga förhållanden. Landet har dessutom endast 9000 turistbesök om året totalt. Det lär finnas plats för några fler och om det bidrar till utveckling och gör invånarna lyckliga så...

Här sluts också cirkeln för vår resa och vi sträckkör de sista 30 milen hem till Tjernivtsi. Det är med visst vemod vi lämnar Moldavien bakom oss men vi lär återvända dit. Med all säkerhet lär vi då också återvända till Butuceni.

Dagbok från ukrainska vägar 9

Tiraspol och Bender

Vi har kommit till Chisinau på vår bilresa genom Ukraina och Moldavien men vår sista dag här ägnade vi ät att besöka ett land som inte finns, Transnistrien. En smal landremsa närmast Ukraina och beläget längs med floden Dniestr. Folket här tog till vapen 1990 när Moldavien bröt sig ur Sovjetunionen. Det nuvarande Transnistrien tillhörde den ukrainska sovjetrepubliken mellan 1924-1940 och hade dessutom en viss autonomi. Området  erövrades av Ryssland under 1700-talets slut och 1800-talets början och har därför utsatts för en långtgående russifiering till skillnad från övriga Moldavien som har sina rötter i den rumänska kulturen. De i huvudsak etniska ryssarna i Transnistrien motsatte sig därför Moldaviens planer på självständighet eller rentav en förening med Rumänien. Inbördeskrig utbröt och pågick mellan 1990-92 då ryska trupper tog på sig rollen som fredsbevarande och därmed lyckades få stopp på kriget. Fortfarande har de 6000 soldater i Transnistrien och konflikten har blivit vad man kallar frusen. Enligt Moldavien är Transnistrien en del av Moldavien och således existerar ingen gräns. Det är den vi ska passera idag. En lätt bisarr känsla.

Egen bild. Monument till minne av de som stred för Transnistriens självständighet 1990-92. Står i Tiraspol.

Vi gör resan utan guide och tar marschrutka till Bender (eller Tighina som det heter på rumänska) till att börja med. Vi har hört ryktas att fortet där - som Karl XII flydde till efter Poltava - ska ha tagits i anspråk av militär och stängts för besök, så vi inbillar oss att det kam vara smart att börja Transnistrien-turen här. Om fortet är stängt är det inte så värst mycket att se här och då kan vi ta spårvagn/trådbuss till Tiraspol ganska omgående, tänker vi.

Vi är lite nervösa för den där gränskontrollen av gränsen som officiellt inte finns. De diplomatiska och juridiska förhållandena verkar vara flytande här och man vet inte vilken status passkontrollanterna har och vad de anser sig ha för befogenheter. Man får en liten lapp med sig vid inresan som anger när man senast måste lämna Transnistrien. Den lappen ska man inte tappa, har vi fått höra. Det gäller alltså att hålla den hårt och inte blanda med gamla krognotor eller andra papperslappar.

Själva gränskontrollen går dock betydligt enklare än vad som vittnats om. Det ser i och för sig rätt
dramatiskt ut med vad jag tror är ryska soldater mellan den moldaviska och transnistriska
gränsstationen. Passen kollas och vi får vår "lapp" som anger att vi ska vara ute ur "landet" senast tio
timmar senare, dvs 21.03. Det lär bli höga böter om man överskrider den tiden med bara någon minut har vi hört. Det var dock betydligt mer noggrann kontroll vid gränsen Ukraina/Moldavien. För att inte tala om hur komplicerat och långdraget det är att ta sig in till USA.


Bender

Bender är inte så mycket mindre än Tiraspol men ger intryck av att vara en ganska liten stad och ser ut att till hälften bestå av en enda stor loppmarknad. Vi växlar pengar och får reda på av en glad tidningsförsäljerska att själva fortet ligger en bit bort och att vi bör ta trådbussen dit. Innan vi hinner gå ombord på den blir vi hejdade av ett äldre par som frågar vänligt var vi kommer ifrån. De undrar nyfiket hur det är ställt med socialismen i Sverige. Vi blir lite ställda av frågan och förklarar småskrattande att det nog mest handlar om socialdemokrati i Sverige. - Ah, Palme, säger den tunne och mustaschprydde mannen. Vi frågar tillbaka hur det är hos dem i Transnistrien och de skakar bekymrat på sina huvuden. - Här är det ingen socialism. Allt är kommersialiserat, det är kapitalism, säger de med en mun. De vill gärna berätta för oss något som har med internet att göra som vi inte riktigt begriper och vi tar adjö och hoppar på vår trådbuss.

Egna bilder. Hur är det med socialismen i Sverige? Benderbor är nyfikna på oss.

Fortet ligger väl dolt från vägen och ännu vid biljettkassan är nedgångna och övergivna fabriker och magasin det enda man ser. Men runt hörnet finns alltså det fort vid vilket Karl XII gjorde halt efter den panikartade flykten från Poltava. Fortet anlades dock redan på 1200-talet av Genoveserna som
seglade upp hit på Dniestr från Svarta Havet och deras fort Akkerman som vi tittade på bara för ett par dagar sedan (se Dagbok från ukrainska vägar 7). Turkarna tog över det på 1500-talet och byggde i stort sett ett nytt fort under 1600-talet vilket är det vi kan se idag. Karl XII:s äventyr har jag faktiskt skrivit om tidigare så för att göra det lite kortare hänvisar jag till detta inlägg för den som är nyfiken på mer detaljer.

Egna bilder. Det tar en stund innan fortet i Bender dyker upp bakom fabriksvraken.

Men här spenderade han hela fyra år av sin regenttid och den svenska huvudstaden låg i praktiken här i Bender under denna tid. Tydligen lär han till och med ha kallat Bender för "Det nya Stockholm". Han anlände med 800 man ur svenska armen och 4000 kosacker i sitt följe. Resten av den svenska styrkan missade övergången vid floden Prut och tillfångatogs av ryssarna. Det låg alltså i svenske kungens intresse att försöka, med turkarnas hjälp, tillfoga Peter den Store så mycken skada som möjligt och han gillade inte alls turkarnas fredsavtal med Ryssland 1711. Lite otacksamt kan tyckas eftersom han och hans soldater enligt avtalet erbjöds fri lejd hem till Sverige. Men Kalle ville hellre slåss och det var precis vad han gjorde när turkarna kom för att utan våld avvisa honom från platsen.
Flera tiotals stackars turkar fick sätta livet till och Karl blev själv lätt sårad i den berömda kalabaliken 1713. Men hem red han så småningom och de svenske blev aldrig mer lika fruktade som förr. Med
sig hem till Sverige tog han också ett gäng kosacker och Ivan Mazepas efterträdare som hetman, Pyllyp Orlyk, fanns bland dem. Orlyk skrev en ukrainsk konstitution som aldrig fick träda i kraft men som brukar benämnas just "Benderkonstitutionen". Den lär ligga i svenska riksarkivet och Orlyk har
en minnesplakett uppsatt i Kristianstad där han bodde ett tag.

Egna bilder. Karl XII:s fälttåg under Stora Nordiska kriget slutade här i Bender. Kosackerna Mazepa och Orlyk på bilden näst längst ned och en minnestavla över den ukrainska konstitution Orlyk skrev här i Bender längst ned. Originaldokumentet lär finnas i Stockholm.

Turkarna däremot fortsatte att slåss med ryssen men förlorade den här bastionen i samma veva som Odessa och Akkerman som jag skrivit om tidigare. Bland annat tack vare en viss Alexander Suvorovs segrar på slagfältet. Fältmarskalken som anses vara grundaren av det moderna Tiraspol och "the
undefeated champion of war" (60 slag och ingen förlust säger myten åtminstone) är föremål för en mindre kult. Hans byst och porträtt finns på museet i Bender-fortet och i Tiraspol finns en jättestaty av en ridande Suvorov på en stolt springare.

Egna bilder. Alexander Suvorov. Undefeated champion of war och grundare av moderna Tiraspol. Klart han står staty där.

Fascinationen för det militära framgår tydligt här och förutom Suvorov är naturligtvis de sovjetiska hjältarna från andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det kallas fortfarande i den ryska världen) hyllade här. Men det är också en reell mycket kännbar militär närvaro här. Inte minst i
Bender eftersom en stor del av fortifikationsområdet har blivit militärbas för dagens soldater, som har sin förläggning i stort sett vägg i vägg med borgmurarna. Det ger en lite märklig bakgrund till vårt besök och vi känner blickarna på oss. Vi är ju de enda besökarna (som vanligt) på fortet och kan väl
inte undgå uppmärksamhet.

Egna bilder. Soldater trampar än på Benders fort. Muralmålningarna vid muren till förläggningen är typiska och krigsförhärligande.

Tiraspol

Tillrättavisade blir vi tre gånger under vår vistelse i Bender-Tiraspol. En gång av en militärofficer, en gång av en polis och en gång av säkerhetstjänsten KGB. Ganska komplett samling väl? Här fotograferar man inte precis vad man vill så en del bilder fick vi visa att vi raderade. Men samtliga uppträdde artigt och vänligt. Över huvud taget blir vi vänligt bemötta överallt och inte minst blir vi charmade av 9-årige (?) Svetlana som frågar om vi är utlänningar och stolt börjar ge prov på sina engelskakunskaper. Hon är charmerande och nyfiken och undrar av någon anledning om vi är jurister. Min sambo bekräftar att hon faktiskt är det och undrar om Svetlana vill bli jurist men får ett glatt nej till svar. Sen skyndar Svetlana över gatan med ett hurtigt "bye bye". Senare blir vi nästan nedsprungna av en betydligt äldre tjej som så gärna vill hjälpa oss hitta vägen till busstationen. Troligen ett tillfälle att öva sin engelska men hon är nästan rörande glad att vara till hjälp och förklarar ett par gånger extra trots att vi förstått första gången. Jag hade väntat mig en buttrare fasad här än i Chisinau men det är inte alls det spontana intryck man får.

Egen bild. Du blir oftast vänligt bemött som besökare av Tiraspol.

Själva staden Tiraspol är däremot mindre charmig. Jag vill kalla den överdimensionerad. Här bor 150.000 ungefär och trafiken är inte i närheten av lika tät som i Chisinau. Därför blir de enormt breda boulevarderna nästan ödsliga. Monumenten och de officiella byggnaderna är av mastodontformat och i centrum reser sig höghus. Det ser mer ut som en svensk förort än en stadskärna. Här är också de sovjetiska minnesmärkena bevarade och vårdade. En reklamskylt på en fasad talar om ungefär att
"här minns vi vår historia".

Det är en märklig fasad. Bakom den råder nästan total ekonomisk dominans av oligarkägda företaget Sheriff. Det första man ser från trådbussen när man kommer från Bender är fotbollslagets Sheriff Tiraspol moderna stadion och i närheten ett stort affärscentrum, samt ett mindre, som båda bär namnet Sheriff. Det sägs att det är höjdarna i detta företag som styr i Transnistrien inte minst efter parlamentsvalet i november då Förnyelsepartiet fick majoritet. Ett parti som sägs vara knutet till Sheriff. Om detta har jag skrivit en del om här, för den nyfikne.

Egna bilder. Så värst vacker stad kan jag inte påstå att Tiraspol är. Bilderna här från centrum av staden. "Här minns vi vår historia" sägs det på reklamskylten på bilden näst längst ned. Men det är Sheriffen som styr.

Någon socialism är det inte tal om trots vurmen för Lenin och hammaren och skäran. Ett simulacrasamhälle skulle man kunna kalla det. En image för att markera en icke-tillhörighet till övriga Moldavien och EU? Eller ett storartat förflutet där det gamla Tsarrysslands storheter och de sovjetiska blandas samman till en enda stor massa av svulstig stormaktsromantik. Medan Transnistrien i verkligheten varken är ett riktigt land eller stort och mäktigt utan istället väldigt litet, fattigt och totalt beroende av Ryssland för sin överlevnad. Ett simulacrum.

Egna bilder. Här står Lenin fortfarande till skillnad från i Ukraina. Men vad betyder det? Nostalgi? En markering? Ett simulacrum?