Om pressfrihet och dubbla måttstockar... igen

Användande av dubbla måttstockar tycks ligga i tiden. Något jag har ironiserat lite över på denna blogg vid flera tillfällen nyligen (se sammanställning nedan). Nu får jag dessvärre anledning att återkomma till ämnet med anledning av SvT:s beslut att skjuta på (ställa in?) visningen av dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Den skulle ha visats imorgon, 1 maj, men den får du alltså inte se.

Ukrainas ambassad och ett antal exilukrainare är bland dem som utövat påtryckningar mot SvT att inte sända denna dokumentär. De har synpunkter på innehållet och i mejlet till SvT från ukrainska ambassaden finns också en önskelista på sådant man önskar att vår public-service tv ska visa istället. Det har passerat utan större invändningar från de stora mediehusen. Såvitt jag kunnat se har endast Aftonbladet skrivit om detta av de större tidningarna. Filmen ger bland annat en djup inblick i de händelser i Odessa den 2 maj 2014 som ledde fram till massmordet på 48 personer som brändes inne i ett fackföreningshus. Vid mitt besök av platsen för en dryg månad sedan hade de anhörigas blommor och plakat städats undan. Grafittin med uppmaningen till oss att "aldrig glömma" var borttaget. Minnet av händelsen ska uppenbarligen suddas ut tycks den officiella hållningen vara. Varför Sverige ska bidra till den bedövande tystnaden förefaller mycket märkligt.

Egen bild. Fackföreningshuset som blev attackerat av blodtörstiga ultranationalister den 2 maj 2014. Nu (mars 2016) stängt och bommat för allmänheten.

Annat var det med den turkiska ambassadens påtryckningar mot TV4 att inte sända dokumentären ”Seyfo 1915” om folkmordet på assyrier/syrianer. TV4 svarade på kanalens egen blogg, med rätta, bland annat följande:

”Attackerna på pressfriheten har ökat under det gångna året. Reportar utan gränser publicerade i onsdags pressfrihetsindex 2016. Det är nedslående läsning. Även Sverige sjunker på listan. Som Reportrar utan gränser skriver handlar det om att ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet. Den här utvecklingen kan vi aldrig acceptera. Vi kommer att protestera mot varje försök att utöva påtryckningar som hotar yttrandefriheten. I kväll sänder vi naturligtvis som planerat dokumentären "Seyfo 1915 - Det Assyriska folkmordet" i kanalen TV4 Fakta kl 20.00”.

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN, säger till SvD idag att ”det är väldigt viktigt hur man nu förhåller sig till Turkiets påtryckningar som påverkar yttrandefriheten. Det fodras (sic) ett tydligt politiskt ställningstagande” och tillägger att ”det här är inte acceptabelt”. Vilket han förstås har helt rätt i. Vi får se om han är lika ståndaktig när det gäller filmen om Ukraina. Häromdagen släpptes en rankinglista av Reportrar utan gränser (Reporters Without Borders) där graden av pressfrihet har mätts och placerat Sverige på en hedrande 8:e plats. Tydligen har vi dock sjunkit något på listan. Förhoppningsvis är det en tillfällighet. Ukraina har avancerat men ligger ändå på en mindre smickrande 107:e plats, en bra bit bakom exempelvis Kirgizstan, vilket säger en del om inställningen till det fria ordet. De lagar som Ukraina tog förra året som begränsade yttrandefriheten rörande kommunism och de ukrainska nationalistiska organisationerna OUN/UPA är en yttring av denna.

De synpunkter på innehållet som framförts är förstås helt legitima att föra fram men det är notabelt att flera av dem misstämmer med filmens faktiska innehåll, vilket också påpekas av Martin Aagård i den ovan länkade AB-artikeln. Jag har själv sett filmen (med engelsk text tillgänglig på Youtube) och kan inte se några grova felaktigheter. Framför allt inte dess tes (som ifrågasätts av ukrainska ambassaden bland andra) att ukrainska ultranationalister och högerextremister har fått ett oproportionerligt inflytande över ukrainsk politik med våldsamma metoder. Jag har själv på nära håll under mina fem månader i Ukraina kunnat följa deras framfart och har själv varit på plats i Tjernivtsis rådhus där dussinet uniformsklädda män med breda axlar stod vid dörrarna till hörsalen och skanderade sitt missnöje med vissa beslut som togs av de församlade politikerna. En mycket utbredd strategi där rädslan för våld ska förmå beslutsfattare och domare att besluta och döma enligt de högljuddas vilja. Jag har också skrivit om dessa ibland maskerade och i vart fall uniformerade män som tar lagen i egna händer i namn av ukrainsk patriotism. Deras åsikter delas sannerligen inte av en majoritet av folket vilket allvarligt undergräver demokratin och rättssäkerheten i landet. Faran bör inte överdrivas men kan inte heller bortses ifrån, vilket den nu stoppade franska dokumentären framför. Ett perspektiv som sällan får utrymme i media. Inte nu heller vad det verkar. Möjligen vid ett senare tillfälle. 

 Frågan är bara varför SvT tvekar medan TV4 helt tillbakavisar alla påtryckningar om programtablån?

Om det högerextrema inflytandet över ukrainsk politik från denna blogg. Huvudsakligen ett utomparlamentariskt sådant vilket förvirrar journalister i väst som stirrar sig lite blinda på röstetalen i parlamentsval för partier som Svoboda och Högra Sektorn:

Azov-bataljonen - militär och polis med oklar status

Ukrainas demokrati; under utveckling

Är Ukraina redo för 1:a maj... och för EU?

Ukraina - parallellsamhället

Dagbok från Ukraina: 2. Religionsfrihet i en liten "insnöad" by

Politiskt arvegods från Sovjet och gatans parlament i Ukraina

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Om dubbla måttstockar:

Carl Bildt umgås med nazister (!?)

Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Moderaterna infiltrerat av islamister?

Satir och dubbla danska måttstockar - eller; som man bäddar får man ligga

Säga vad man vill om NATO... men det får man inte

Åkessons barndomsbild – SVT:s källkritikskola

SvT:s ”Nyfiken på partiledaren”-serie har fått en del rättmätig kritik. Samtidigt som medarbetare får direktiv från ledningen att inte prata högt om mänskliga rättigheter så tillåts partiledare sitta i en mjuk fåtölj och påstå vad de vill utan att programledaren ifrågasätter det. En förmildrande omständighet är väl förvisso att partiledare från samtliga partier får delta.

Nyligen var det Jimmie Åkessons tur och det har väl inte undgått många att han upplevde sin barndom som svårt störd av den splittring och de problem som invandrare förde med sig till bostadshusen där han växte upp... i Fallvik. Där det enligt SCB knappt fanns invandrare 1985. 

Den bild han målar upp ifrågasätts nu av gamla skolkamrater och rektorn på skolan han gick i då. 

Men programchefen vid SVT Nyheter, Eva Landahl, tycker att det är hans erfarenheter som inte går att ta ifrån honom. Vilket ju också är en häpnadsväckande kommentar från en journalist vid vår public service-tv. I synnerhet detta valår då de uppenbarligen tänkt vara så opartiska att inte ens mänskliga rättigheter eller jämställdhet får föras på tal.

Det måste ju då ifrågasättas om det verkligen är SR/SVT:s mening att de tänker överge gängse journalistisk yrkesutövning, som att ägna sig åt källkritik?

Ett av kriterierna för källkritik brukar benämnas tendens. Tendenskriteriet beskrivet av Göran Leth och Torsten Thurén (i skriften ”Källkritik för internet” utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar):

”Den som har intresse av en sak och som alltså är part i målet, kan alltid misstänkas för att vara otillförlitlig, tendentiös. Mest flagrant är naturligtvis de rena lögnerna. Men även för den som inte direkt ljuger finns andra och mera subtila sätt att förvränga sanningen. Man kan överdriva eller underdriva, man kan utesluta obehagliga fakta, man kan använda ett känsloladdat eller vilseledande språk. Den källkritiska regeln kan uttryckas så här: varje källa som har intresse av att ljuga eller förvränga sanningen måste också misstänkas för att göra det”

Eva Landahl borde kanske kolla den här länken också som kollegorna vid UR har producerat, där det visar sig att ungdomar tror mer på det som sägs på tv än det de läser på nätet. Det lägger ett visst ansvar på Eva Landahls och hennes programchefskollegors axlar.

Så, jo, Eva Landahl, en journalist kan faktiskt ta ifrån Jimmie Åkesson den här upplevelsen. Faktum är att det borde vara journalistens uppgift. I synnerhet under ett valår. 

Det är ju ytterligt märkligt att en partiledare får sitta i en mysfåtölj och ljuga om invandrarproblemen i Fallvik på 80-talet samtidigt som Stefan Jarl inte får visa sin bild av Sverige med filmen ”Godheten” för att den är för systemkritisk.

Det går bra att skarva om invandrare men inte visa systemkritik och prata om mänskliga rättigheter under ett valår.

Det här blir bara konstigare och konstigare.

 

 

 

Om rasism och mänskliga rättigheter ska vi tala tyst... i radio och tv

En kanalchef på Sveriges Radio (SR) skickar ett mejl till samtliga medarbetare på SR i Malmö som innehåller en uppmaning att vara försiktiga med mänskliga rättigheter, människors lika värde och jämställdhet i programmen.

I p4:s morgonradio får en inbjuden deltagare en tillrättavisning av programledaren för den faktabaserade upplysningen att Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen.

 

Soran Ismail, som tar ställning mot rasistiska åsikter under sina komikerframträdanden, anses därmed ha diskvalificerat sig som programledare för ett humoristiskt samhällsprogram i radio.

Stefan Jarls film ”Godheten” får inte visas före valet eftersom SR inte hinner göra en film om ”ondskan” eller antihumana värden i tid som motbild (?).

 

Vad är det egentligen som inte får sägas? Vad är det egentligen som händer här?

Soran Ismail själv har formulerat det som borde vara den enda rimliga hållningen för SR (även under ett valår), nämligen att en mängd olika personers perspektiv på verkligheten måste kunna utgöra olika delar av den verklighet SR skildrar och tillsammans skapa den balans och opartiskhet som krävs i uppdraget.

Att ren partipolitisk propaganda inte obalanserat bör få föras i programmen under ett valår (och inte annars heller för den delen) har jag full förståelse för. Det vore inte riktigt om licensfinansierad radio och tv användes för sådant. 

Men här talar radiochefer om antirasism och stöd för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Är det inte längre något annat än partipolitik? I så fall har vi rört oss längre bort än jag befarat från Regeringsformens formuleringar om fri- och rättigheter, skydd mot diskriminering och Europakonventionens överordning över svensk lag avseende skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten och övrig internationell rätt. Det inbegriper skyldigheter som staten har gentemot individer inom denna stats gränser (eller för all del utanför dessa). Historiskt har vi här i Sverige betraktat andra stater som bryter mot dessa rättigheter som skurkstater. Vi har upprörts över diktatorer som shahen av Iran, Filippinernas president Marcos eller Chiles Pinochet. Vi har fördömt förtrycket i Gulag-arkipelagens Sovjetunionen, apartheidregimen i Sydafrika eller – mer dagsaktuellt – det tillslutna Nord-Korea, bara för att nämna ett fåtal exempel.

Men nu är det slut med denna hållning alltså? Åtminstone från Sveriges Radios sida som inte längre tycks ställa upp på dessa värderingar som grundläggande utan istället partipolitiskt färgade.

Jämställdhet likaså. Enligt FN något Sverige är världsbäst på. En värdering som uppenbarligen varit kontroversiell om den yttrats i svensk radio!? 

Vad är det som händer här?

I årtionden har arbete med att få till stånd jämställdhet mellan män och kvinnor utövats av såväl blå som röda regeringar. Det har varit tämligen okontroversiellt sedan en längre tid och jämställdhetsintegrering (mainstreaming) är en metod som utövas för att integrera jämställdhet bland samtliga svenska myndigheter. Det anses helt opolitiskt och knappast en fråga för någon större debatt. Men SR ser alltså skäl för dess medarbetare att vara försiktiga.

Enligt min mening bör SR vara oerhört försiktiga med en sak och det är att inte övertolka riktlinjerna för dess uppdrag till den grad att programmen blir helt ointressanta och intetsägande. Publiken kanske då vänder sig till andra kanaler för information som inte har ambitionen att vara opartiska. Vilket jag alltså tycker att SR bör vara... till sin helhet!

Samt en sak till; att vara mer uppmärksam på andra punkter än opartiskheten i det till sändningstillstånd och anslag villkorade uppdrag de fått av regeringen enligt beslut från riksdagen, det vill säga svenska folket. Bland andra följande:

Spegla hela landet och variationen i befolkningen utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.

Nyhetsverksamheten och samhällsbevakning ska utgå från olika perspektiv och utifrån olika geografiska, sociala och andra utgångspunkter. Bidrar till mångfald i nyhetsurval, stimulerar till debatt, granskar myndigheter, organisationer och företag.

Sveriges Radio har också ett eget mångfaldsperspektiv, som lyder så här:

Sveriges Radio ska vara ett företag där olikheter i samspel är en tillgång. Alla medarbetare har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön, etnicitet, trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

Låt mig påminna om att den ovanstående formuleringen bygger på de mänskliga rättigheter som Sveriges Radios medarbetare bör vara så försiktiga att tala om under valåret.

Någonting har uppenbarligen hänt hos Sveriges Radio. Så här kunde en rapport från Sverigedemokraternas årsmöte rubriceras i Aktuellt år 2007:

”Sd:s program strider mot mänskliga rättigheter”

 

Det var på den gamla oförsiktiga tiden... Vad är det egentligen som har hänt?