Mötet med Tamara från Aidar-bataljonen

På centraltorget i Chernivtsi, alldeles intill Taras Shevchenko-monumentet (nationalpoeten), höll igår en handfull personer knutna till Aidar-bataljonen möte. Flammande tal hölls inför en gles skara åhörare. Mest skolungdomar och ett antal vinddrivna existenser som utgör de vanliga parkbänksnötarna. Och så jag då. Tänkte på hur det låtit tidigare här då Lenin stod staty på samma plats. Chernivtsi var först i landet med att riva ned den under Sovjet-styret smått obligatoriska Lenin-statyn, brukar det stolt framhållas här i staden.

Hinner inte lyssna länge förrän de börjar packa ihop, men får kontakt med en uniformsklädd kvinna som förklarar för mig vad mötet går ut på. Aidar-bataljonen är ute på charmoffensiv och vill öka sin popularitet i staden... "i mir", tillägger hon. "Och världen", alltså. Det är väl främst hon som står för det jobbet, tänker jag när jag ser de buttra männen i sällskapet. Hennes engelska är nästan lika skral som min ukrainska men hon presenterar sig som Tamara Chubanova och säger att hon legat vid fronten i Luhansk-regionen. Hon ser alldaglig ut och om det inte varit för uniformen skulle jag aldrig gissat att hon haft någon som helst militär erfarenhet. Hon är förvisso inte ensam kvinna vid fronten, vilket bland annat framgår av en artikel i the Guardian. Hon är hur som helst öppen, vänligt nyfiken och sjunger en sång för mig som de brukar sjunga vid fronten, om jag förstår rätt. Hon upplyser mig om att de ska hålla en konsert där på torget senare under kvällen.

Jag lämnar Tamara med huvudet fullt av snurrande tankar. Aidar-bataljonen är en av de frivilligbataljoner som gjort sig ökända för övergrepp i striderna mot separatisterna i öst. Luhansk-regionens guvernör lämnade i somras in en lista över 65 olika brottstyper som han anklagade Aidar-bataljonen ha gjort sig skyldiga till. Bland annat kidnappning, utpressning, tortyr och rån. Även internationella organisationer har utförligt rapporterat om krigsförbrytelser utförda av båda sidor i konflikten, men särskilt omnämnda är Aidar-bataljonen bland annat i Amnestys rapport från september 2014 och i FN-organet OHCHR:s från november 2014.

Vad är det för figurer som radar upp sig för fotografering (se bilden nedan)? Torterare, kidnappare, rånare och utpressare? Kanske, kanske inte. Men också en skönsjungande, medelålders kvinna med ett leende på läpparna.

Det är svårt att inta ett svart-vitt perspektiv när man möter människor ansikte mot ansikte och pratar med dem. I alla fall om man pratar med Tamara.

Egan bild. Aidar-bataljonen i Chernivtsi på charmoffensiv. Tamara tvåa fr vänster för den som tvekar.

Ukrainas demokrati; under utveckling...

Igår hade fullmäktige i Stockholms Stadshus sammanträde och beslutade med knapp majoritet att bannlysa Sverigedemokraterna från nästa lokalval. Moderaterna och KD klarade sig dock med några få rösters marginal från samma öde och får därför delta nästa gång också.

NEJ, det här är naturligtvis inte alls sant och helt absurt att tänka sig. En röd-grön-rosa majoritet som agerar domare över andra partiers existensberättigande och rättighet att delta i den demokratiska processen. Men här i Ukraina är det fullt möjligt och precis detta skedde också i våras, just här i Chernivtsi där jag nu bor sedan en vecka tillbaka.

Stadens råd (Rada) röstade, med exakt de 33 röster som krävdes, den 30 april i år igenom att bannlysa den lokala grenen av Kommunistpartiet. Oppositionsblocket, Regionernas Parti samt tämligen okända Utvecklingspartiet klarade sig dock från bannlysning då endast 24 respektive 28 samt 25 röstande ville utesluta dem från den lokala demokratin. Omröstningen skedde genom handuppräckning så att alla öppet kunde se vilka som röstade till stöd för vad som kallades "Kremlin-partierna". Om jag förstått saken rätt röstades först förslaget om bannlysning ned men togs upp igen efter påtryckningar från militanta män tillhörande ukrainska frivilligbataljoner. Men förslaget kom ursprungligen från en rådsledamot, Sergej Lazarev, och i den första, slutna, omröstningen fick det stöd av så många som 24 ledamöter av totalt 42.

Nu fick det här beslutet annulleras senare efter påpekande från centralt håll att detta förfarande inte riktigt är hållbart i en demokrati. Men det säger en hel del om hur outvecklad den demokratiska tanken är i Ukraina, fortfarande efter 24 år som självständig nation. Den lokala nätsajten Molbuk rapporterar i referatform utan större reflektion om att den här omröstningen på något sätt skulle kunna vara tvivelaktig och något som allmänheten bör reagera emot. Det följer ett visst mönster över hur många här dessvärre tänker. Majoritetens tyranni brukar det kallas i statsvetenskapliga sammanhang.

Det är något som minoriteter här får brottas med i stort sett dagligen, vilket just i Chernivtsi är betydelsefullt eftersom regionen har många och relativt stora minoriteter, som exempelvis de rumänska och moldaviska, eller rumänsk-moldaviska för de som vill identifiera det som en enda språklig grupp.

Det lokala kommunistpartiet fick nu inte vara med i lokalvalen ändå eftersom justitieminister Petrenko i somras utfärdade ett dekret med bannlysning av dem. Jag lär nog återkomma till detta i senare inlägg då jag har goda förhoppningar om att få en intervju med den lokale ledaren för det tynande kommunistpartiet.

Hos de unga här i Ukraina finns en väldigt öppen nyfikenhet på hur det går till i Sverige och ett sorts sug efter information och... ja, rådgivning. Kommer inte på något bättre ord trots att det låter lite förmätet. Men jag ser nu alltmer tillbaka på Euromajdan som till stor del ett rop på hjälp utifrån, en vädjan om att bli räddade från de inhemska politiker som styrt sedan nationens födelse och som hyser en väldigt outvecklad syn på vad själva kärnan är i den demokratiska idén. Närmandet till EU i första hand som en hävstång ut ur en gryta av stinkande politisk sörja.

Jag känner en väldig värme för de här unga människorna som formligen ropar efter intryck från Europa och tror att de behöver allt stöd de kan få att utveckla demokratin i Ukraina. De är landets stora hopp och framtid. Denna är emellertid bräcklig då militanta och politiskt radikala krafter vill hävda det ukrainska respektive ryska på bekostnad av den andre. Nationalismen här är starkt levande och fullt begriplig hos en ung nation som dessutom känner sig hotad, men det som behövs minst av allt är en majoritet som försöker radera ut allt som inte ses som politiskt önskvärt eller som "rent" ukrainskt. Det är troligen helt nödvändigt för Ukrainas överlevnad att den demokratiska läroprocessen går snabbare framåt. Precis som SvD:s Anna-Lena Laurén konstaterat tidigare så gör Ukraina klokt i att ta itu med olösta minoritetsproblem genom att göra dessa lojala mot sitt land. Inte genom att konfrontera dem med förbud och inskränkningar. Det gäller naturligtvis även politiska minoriteter.

Ukrainska lokalvalen - Nya partier, gamla politiker och oligarker, välbekanta intriger och skandaler

Det kan vara dags för en liten summering av lokalvalen i Ukraina. Detta trots att den andra omgången av borgmästarvalen återstår i 29 större städer på söndag den 15 november.

I och med den decentraliseringsprocess landet genomgår som en följd av Minsk-överenskommelsen har lokalvalen av många bedömare tillmätts en större betydelse än tidigare. Det verkar dock inte väljarkåren ha uppfattat då valdeltagandet stannade vid 46,6 %, den lägsta siffran i ukrainsk historia som självständig nation. Enligt OSSE ska valen ha genomförts utan allvarligare avsteg från vallagarna och vedertagen demokratisk procedur, men ändå rapporteras från ett flertal orter en hel del skandaler som med svenska ögon förefaller tämligen uppseendeväckande.

I Odessa rapporteras om en mängd brott mot valprocedurerna. Väljare ska ha blivit instruerade/uppmanade vad de skulle rösta på och det talas också om röstköp. Enligt rysk-amerikanska journalisten Vladislav Davidzon förekom varje sort av valbrott. Det värsta valet på länge, säger han i Foreign Policy.

Lokalt här i Chernivtsi, där jag befinner mig, blev presidentens Porosjenkoblock näst största parti medan nybildade Ridne Misto (Hemstaden) blev största parti med tio säten av 42 i stadens råd (Rada). Detta parti består till stor del av folk som tidigare tillhörde Janukovytjs Regionernas Parti vilket är intressant och de har också en av de två borgmästarkandidater som slåss om slutsegern i söndagens andra omgång av borgmästarvalet. De anklagelser om röstköp som riktats mot Ridne Misto har tydligen inte kunnat styrkas tillräckligt för att diskvalificera deras kandidat Vitalii Mikhailishyn från slutvalet. Om detta har jag skrivit häromdagen men kan till det lägga att en ledamot i stadens råd, Natalia Kozlova, har fått sin bil uppeldad. Hon själv och de flesta bedömare menar att det rör sig om en hämndaktion eftersom hon var en av de första att uppmärksamma det förmodade fusket med röstköp vid valet 25 oktober. Hon säger till nättidningen Molbuk att denna valkampanj varit den smutsigaste någonsin i Chernivtsi. Det kan med andra ord bli heta känslor under söndagens val.

Intressant att notera från grannorten Khmelnitskyi är att Svoboda där håller en betydligt starkare ställning än på de flesta andra orter. I första omgången av borgmästavalet fick deras kandidat Oleksandr Symchyshyn flest röster. Dock endast en halv procent före tvåan, oberoende Kostiantyn Chernylevskyi. I stadsrådet blev Svoboda största parti med tio av 42 säten medan de däremot inte lyckades lika bra i valet till regionråd där de fick lika många säten men av totalt 84. Största parti i regionvalet blev däremot Za Konkretni Spravy om vilket jag knappt funnit någon information alls. Jag tror dock att detta är en NGO som haft valobservatörsuppgifter (en watchdog) vid tidigare val. Vilket är intressant i så fall eftersom det bekräftar en tes som framför av en del, nämligen trenden att många partier börjar som NGO för att sedan bli parti. En del sägs fortfarande vara registrerade som NGOs och den stora frågan är om det finns ekonomiska skäl bakom detta. Kanske är det lättare att få vissa bidrag från EU eller andra nationella och internationella organisationer och stater som NGO eller är det mindre kontroversiellt för oligarker att stödja en NGO än ett politiskt parti? Det här kräver lite mer efterforskning men är en kuriositet som det kan ligga en del bakom. Även i Khmelnitskyi, liksom vid ett flertal andra orter, rapporteras hur som helst också om röstköp, i form av matpaket, enligt Freedom House.

Premiärminister Arsenij Jatsenjuks Folkfronten ställde inte upp alls i lokalvalen. Deras popularitetssiffror lär vara katastrofala och hellre än att riskera premiärministerns rykte och position drog sig partiet ur helt undan valen. Frågan är hur framtiden ser ut för detta parti och deras stridbare partiledare?

Däremot behåller oligarkerna greppet på lokal och regional nivå. Den gamla vanan att helgardera sina intressen lever vidare hos stormogulerna. Ihor Kolomoisky sponsrar två (eller tre) partier samtidigt. Mest känt är patriotiska UKROP men han sägs även ha intressen i nybildade och till synes pro-ryska Renässanspartiet. Rinat Akhmetov sponsrar i sin tur framför allt Oppositionsblocket som framför allt är stora i Donbass men också lockar 5-10 % av väljarna på många ställen i västra Ukraina. Bland annat här i Chernivtsi och i grannorten Vinnytsia.

Det har också dykt upp ett flertal nya partier under lokalvalen och flera har lyckats etablera en bas för kommande nationella val. Många av dessa har emellertid gamla ansikten på ledande positioner. Det handlar främst om gamla medlemmar av Regionernas Parti som med nya partibeteckningar försöker göra come-back men det spekuleras också i att partiskapelser som exempelvis Nash Kray (Vårt Land) skulle ha sitt ursprung i Porosjenko-lägret. Att bilda oppositionspartier splittrar oppositionen och ses av en del analytiker här som ett sätt att stjäla röster och kraft från främst Oppositionsblocket. Det ovan nämnda Renässanspartiet skulle vara ett liknande projekt från Kolomoiskys sida, spekuleras det. Mycket rävspel i kulisserna alltså vilket visar att den ukrainska politiken ser ut ungefär som före Euromajdan. Ett faktum som lär göra en hel del besvikna och förbittrade.

Det ska heller inte glömmas bort att en rätt stor del av väljarkåren helt  berövats möjligheten att välja efter sin egen övertygelse i och med att de tre stora kommunistpartierna är bannlysta från deltagande. Med stöd av de lagar mot kommunistiska symboler och propaganda som antogs i våras bannlyste i somras justitieminister Pavel Petrenko kommunistpartierna från lokalvalen. Det handlar då om gamla KPU, Ukrainska kommunistpartiet, en avläggare till detta parti men med tilläggsnamnet Förnyade samt det som kallas Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Enligt tidigare uttalanden från partiledarna för dessa partier skulle de trotsa bannlysningen och delta ändå men jag har inte lyckats få verifierat om de gjort allvar av detta och i så fall om rösterna ogiltigförklarats. Men jag lär nog återkomma till den här saken senare.

Utfallet av de lokala valen så här långt, innan andra omgången av borgmästarvalen på söndag, måste betraktas som en form av reell status quo trots en hel del nya partinamn. Populism och taktiskt rävspel, tomma slogans och löften från oligarkstyrda och erfarna politruker som gör allt för att klamra sig fast vid sina lukrativa maktpositioner är den gängse bilden. De som hoppades på helt nya krafter lär ha blivit besvikna.

Lokalvalen i Ukraina – selektiv rättvisa

En sak som jag lagt märke till tidigare men som framträder mycket tydligt på nära håll inte minst i samband med de pågående lokalvalen här i Ukraina är tillämpningen av rättssystemet som ett politiskt vapen. Korruption och maktmissbruk är vardagsmat bland ukrainska politiker så det är inga större sensationer när än den ena och den andra ställs inför rätta anklagade för förskingring eller liknande. Många är verkligen skyldiga men det man kan vara ganska säker på är att minst lika många undkommer lagens långa arm. Bara de har greppet om åklagarämbetet, polisen och domstolarna. Den som har kontroll över rättssystemet har stora möjligheter att röja politiska motståndare ur vägen. Det mest kända fallet i Väst är väl Julia Tymosjenko som spenderade flera år i fängelse innan de nya makthavarna efter Euromajdan släppte henne fri. Men användandet av rättssystemet som politiskt vapen är en ”offentlig hemlighet” i Ukraina. Det finns till och med en vedertagen benämning här för det; selektiv rättvisa. Kyiv Post ägnar nästan hela sin specialtidning Legal quarterly åt detta i oktobernumret.

Just nu debatteras intensivt om president Porosjenko och hans relation till riksåklagaren Viktor Shokin. En parlamentsledamot för partiet Samopomich, Yegor Sobolev, har hittills fått ihop 114 namnteckningar för kravet att avsätta Shokin och ersätta honom med någon som tillsätts av en politiskt oberoende. För att få talmannen att ta upp saken till omröstning krävs dock 150 namnteckningar men undertecknandet har avstannat helt efter att en av undertecknarna, Ihor Mosiychuk, arresterades i själva parlamentet den 17 september i år. ”Stor teater” men knappast en uppvisning av rättvisa, menar många som bevittnade hur riksåklagaren själv, Shokin, äntrade parlamentets talarstol och påbörjade en filmvisning av en video som sades bevisa Mosiychuk skyldig till mutbrott.

Shokin är en gammal bekant till president Porosjenko och många menar att de två nu konsekvent använder rättssystemet för politisk vinning. Enligt Sobolev har inte en enda av den förre presidentens Janukovytj närmast allierade ställts inför rätta trots att korruptionen hos Janukovytj och vad som kallades hans ”klan” var en bidragande orsak till folkets ilska vid Euromajdan. Många NGOs har också samlat in bevis mot ett hundratal av dessa politiker och myndighetspersoner så underlag bör inte saknas för att inleda rättssak mot flera av dem. Inte ett enda åtal har väckts vilket också noterats internationellt och föranlett den amerikanske ambassadören i Ukraina, Geoffrey Pyatt, att offentligt kommentera saken. Många menar att Porosjenko själv och hans allierade fruktar att bli avslöjade som lika korrumperade som Janukovytj-regimen de efterträtt och därför avvärjer varje försök till utredning av myndighetschefer. Stora fiskar kan simma vidare medan en och annan småfisk fångas upp och dessutom selektivt efter partitillhörighet. Alla som hotar makten på ett eller annat sätt riskerar att hamna i klorna på rättvisan medan presidentens lojala går säkra.

En stor sak just nu är exempelvis anhållandet av Hennadiy Korban, partiledare för det tämligen färska partiet UKROP som backas upp av oligarken Ihor Kolomoisky. Korban anklagas för kidnappning och förskingring bland annat av fondmedel avsatta för ukrainska frontsoldater. Porosjenko har sedan en tid haft en personlig uppgörelse med Kolomoisky och avskedade honom från guvernörsposten i Dnipropetrovs offentligt i en märklig tv-sändning tidigare i våras. Gripandet av Korban ses förstås som ett försök att skada Kolomoisky och UKROP som hade stora framgångar vid lokalvalen och blev totalt sjunde största partiet i antal röster till de olika lokala och regionala råden. På söndag hålls också andra omgången av borgmästarvalen på flera platser och i storstaden Dnipropetrovsk står striden mellan UKROPs Borys Filatov och Oleksandr Vilkul, som backas ekonomiskt av oligarken Rinat Akhmetov, men som också sägs ha Porosjenkos tysta support för att ge en känga till Kolomoisky. Även Filatovs kontor blev genomsökt i en landsomfattande aktion den 31 oktober då 500 man ur säkerhetstjänsten stormade in på flera UKROP-kontor. Filatov går dock fri än så länge och är redo för valkamp på söndag. Möjligen något stukad vilket högst sannolikt var meningen med hela aktionen. Frågan är om effekten blir den motsatta? Utanför regeringsbyggnaden i Kiev samlades hur som helst ca 2000 anhängare till UKROP häromdagen och krävde Korbachs frigivning och protesterade mot politiseringen av rättsväsendet.

Det sistnämnda är de alltså inte ensamma om att göra. Systemet med selektiv rättvisa är ett problem som Ukraina förr eller senare är tvungna att ta itu med om ett EU-medlemskap över huvud taget ska kunna bli aktuellt. Tillsvidare är det dock en politisk realitet för politiker och väljare att kalkylera med. Närmast redan på söndag den 15 november.

Bakslag för den ukrainska EU-drömmen

En sak som framträder tydligt efter bara en vecka i Ukraina är hur det fortfarande råder en kamp om makten mellan den gamla - vad som här ofta benämns "traditionella" - nomenklaturan kring den landsflyktade presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti och den tämligen brokiga skara som här brukar samlas under den lite svävande benämningen pro-Majdan. Detta blottläggs särskilt tydligt nu vid de lokalval som snart går in i sitt slutskede med andra omgången av borgmästarvalen på söndag. Den här dragkampen om makten finns i förgrunden både här i Chernivtsi och i Mariupol, om vilka jag skrivit tidigare. Det vill säga både i väst som öst.

Lokalt framträder den här rivaliteten tydligare än för den nationella politiken. Åtminstone ytligt sett. En stor majoritet av parlamentsledamöterna i Verkhovna Rada tillhör partier som säger sig vara pro-Majdan och regeringskoalitionen sitter med folkets mandat att föra Ukraina närmare ett EU-medlemskap. Den gångna veckan har dock denna strävan mot Europa drabbats av två svåra bakslag, varav åtminstone det ena är ett direkt självmål av dessa parlamentariker.

Det lagpaket mot diskriminering som främst gällde homosexuella i arbetslivet men även delvis rörande hudfärg och religionstillhörighet röstades nämligen med klar majoritet ned i parlamentet för några dagar sedan. Bara någon dag senare fick Ukraina dessutom svidande kritik av Europarådet för sin bristfälliga förmåga och vilja att utreda skuldbördan för händelserna kring Majdan i Kiev 18-20 februari 2014 samt i Odessa 2-4 maj samma år. Två händelser som ledde till hundratals dödsoffer och ännu fler skadade och som ligger som ett öppet sår på den ukrainska samhällskroppen så länge inte skuldbördan klart belagts och de skyldiga lagförts.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker klargjorde så sent som 5 november i ett brev till president Porosjenko att visumfrihet till EU för ukrainska medborgare inte kan bli verklighet utan villkor. Dels krävs ytterligare åtgärder mot korruptionen (ett reformarbete som gått mycket trögt) och dels krävdes lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Det sistnämnda har nu alltså det ukrainska parlamentet klart sagt nej till och därmed kanske också för en lång tid framöver omintetgjort möjligheten till den av många ukrainare så hett eftertraktade visumfria regim med EU som diskuteras på gator och torg av såväl ung som gammal här i Ukraina.

Många besvikna kommentarer framkommer bland annat i Kyiv Post. Exempelvis från publicisten Vitalyi Portnikov som menar att beslutet visar hur djupt den sovjetiska mentaliteten sitter i hos ukrainarna och att anti-diskrimineringslagarna var en chans som nu försuttits att närma sig europeiska normer. Lagstiftarna har "valt homofobi före en visumfri regim", uttrycker sig aktivisten och parlamentets rådgivare i MR-frågor Bogdan Globa. Zoryan Kis vid Amnesty International i Ukraina skräder inte heller orden när han till Kyiv Post säger:

"This was one of the simplest tasks to fulfill (in the action plan from the EU/Kyiv Posts anm.). It wasn´t hurting somebody´s corrupt interests or providing biometric passports, all it required was that lawmakers vote for this one bill. It was so easy. And yet they couldn´t do it because of their own fear."

Till detta kan alltså läggas kritiken från Europarådet mot bristfälliga utredningar av händelserna i Odessa och vid Majdan i Kiev. Den framkommer i en rapport som nyligen sammanställts och som offentliggjordes 4 november. Framför allt kritiseras att kravet på oberoende utredningar, som tidigare framförts till Ukraina, inte har hörsammats. Bland flera andra anmärkningar framförs också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR).


Detta är möjligen inte lika skadligt för den ukrainska visumfriheten och utsikterna till ett framtida EU-medlemskap men en pinsamhet som Ukraina lär bli påmint om i samröret med EU:s institutioner. Det här till saken att Ukraina är jämte Ryssland ett av de länder som drar på sig flest anmärkningar från Europarådet och närmandet till EU lär inte gagnas av ytterligare tillskott. Enligt Christos Giakoumopoulos, MR-direktör vid Europarådet, kan Ukraina förvänta sig ett internationellt fördömande om det inte tar rådets anmärkningar på allvar.

Från ukrainskt regeringshåll är dock reaktionen svalt avvaktande. En talesperson för inrikesministeriet, Artem Shevchenko, tolkar i en kommentar till Hromadske TV Europarådets kritik som "åsikter" och hävdar att utredningen av Odessa-händelserna utförts mycket detaljerat och komplett. Men lovar ändå att ministeriet ska ta rapporten under övervägande.

Sammantaget alltså en mörk vecka för de i Ukraina som har en uppriktig vilja att föra landet närmare EU och en indikation på att det parlament som valdes för exakt ett år sedan och den regering som styr på dess mandat inte helhjärtat delar denna vilja.

Möjligen också ett tecken på att de fortfarande är av den människotyp som jag tidigare har kallat Homo Sovjeticus?

Ukrainska lokalvalen: Politik a´la Ukraina i Mariupol

Medan rösterna räknats och en del städer nu förbereder den andra omgången (som i Chernivtsi där jag nu bor) debatteras här i Ukraina vem som bär skulden för det uppskjutna lokalvalet i Mariupol. Valkommissionen upptäckte defekter på valsedlarna och eftersom det inte fanns tid att trycka nya fick valet skjutas upp och sägs nu komma att hållas någon gång nästa år istället.

Frågan är nu alltså om valsedlarna manipulerats och i så fall av vem. Anklagelser, motanklagelser, kritik och konspirationsteorier far genom luften och tidningarna här spär antingen på eller gör sitt bästa för att reda ut vad som hänt. Bland andra Kyiv Post som menar att det handlar om en kamp mellan regionens traditionella makthavare (knutna till förre presidentens Janukovytj parti Regionernas parti) och krafter tillhörande Euromajdan-lägret.

Spekulationerna kretsar hur som helst främst kring en person, Rinat Akhmetov, oligark i miljardklassen som bland annat äger fotbollslaget Shaktar Donetsk, men också bland mycket annat det tryckeri som tryckt upp valsedlarna i Mariupol. Akhmetov backar upp Oppositionsblockets (bildat ur ruinerna av Regionernas Parti) kandidat Vadym Boytjenko som är en av direktörerna i Akhmetovs bolag Metinvest. Mot denne står främst pro-Euromajdankrafternas Jurij Ternavskij som i sin tur är chef för den lokala mjölkfabriken. Affärer och politik ingår här nästan alltid i en sorts symbios.

Kvällen före valet tillkännagav emellertid den lokala valkommissionen att den, vid inspektion av valsedelstryckeriet, upptäckt brott mot valproceduren. Valsedlar ska ha hittats på golvet och de övriga förvarats i oförseglat rum och dessutom upptäcktes felaktigheter på själva valsedlarna. Det märkliga i detta sammanhang är att ordföranden för valkommissionen senare i ett uttalande sagt att hon ansåg att felaktigheterna inte var allvarliga nog för att skjuta upp valet och kallade beslutet för inte mindre än "sabotage". Här kan alltså anas rivaliserande politiska krafter även bakom valkommissionens medlemmar. Boytjenko anklagar förstås främsta rivalen Ternavskij för att ha ett finger med i spelet eftersom denne (enligt Boytjenkos egenägda valinstitut!) låg långt efter i valprognosen. Medan Ternavskij givetvis anklagar Boytjenko för valfusk.

Mitt i allt detta gick alltså guvernören för Donetsk region (oblast) in och avblåste valet. Ett kontroversiellt beslut men illustrativt för hur det kan gå till i Ukraina där regionernas (oblast) guvernörer utses av presidenten medan borgmästarna är folkvalda. Inte sällan uppstår en maktkamp mellan den regionala och lokala makten som i vissa fall kan bli ganska intensiv eller till och med våldsam. Denne guvernör, Pavlo Zhebrivsky, är jurist som innan sin utnämning varit riksåklagare men också tjänstgjort för ukrainska armén vid fronten och är en av de mer hårdnackade ur pro-Euromajdan-lägret. Enligt Adrian Karatnycky vid den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council är det främst Zhebrivsky som bär skulden för det uppskjutna valet. Karatnycky formulerar det så här för Kyiv Post:

"Given his (min anm/Zhebrivsky) long-standing hostility to the right of people in the Donbas to vote, he should be removed from office and replaced by someone who strongly supports the democratic rights of the people of eastern Ukraine"

Zhebrivsky i sin tur anklagar den Centrala valkommissionen (CEC, alltså ej den lokala) för att ha misslyckats att organisera valet. Oberoende bedömare menar hur som helst att hela den här affären kan bli en sak som tas upp i Minsk-förhandlingarna rörande de val som planeras i de rebellkontrollerade områdena i Donbass nästa år.

Ja, detta var kanske inte helt lätt att hänga med i men så här kan det gå till kring ukrainska val och är naturligtvis ett av skälen till att folk här är trötta på sina politiker och kroniskt misstänksamma mot i stort sett alla och allt som sker inom politiken. Troligen ett av huvudskälen också till Majdan-upproret vilket enligt min mening inte enbart handlade om det uteblivna EU-avtalet.

I vilket fall som helst förbereder sig nu många städer för den andra valomgången medan Mariupol väntar på besked om vilket datum valet där alls ska kunna äga rum. Politik a´la Ukraina.

Ukrainska lokalvalen: Röstköp i Chernivtsi?

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det andra omgången av de ukrainska lokalvalen, eller närmare bestämt borgmästarvalen, nästa söndag 15 november. I de städer med över 90000 invånare där inte någon av kandidaterna nått över 50 % av rösterna i första omgången hålls en andra omgång mellan det två kandidaterna med flest röster i första. Rösterna vid den har räknats i snigelfart men resultaten sägs nu vara helt klara överallt. Chernivtsi där jag nu bor tillhör de städer där en andra omgång väntar. Förutom borgmästarval har det dessutom varit val av regionala och lokala rådsmedlemmar. Dessa sammansätts proportionerligt efter antal röster för varje parti och går därmed inte heller till någon andra omgång.

Som på många andra ställen har valet här i Chernivtsi kringgärdats av anklagelser och motanklagelser. I detta fall har det handlat om valet till stadsrådet. Enligt OPORA, en NGO som agerar som oberoende valobservatör (watchdog), finns trovärdiga uppgifter som pekar på att det nybildade partiet Ridne Misto (ung. Hemstaden) ägnat sig åt röstköp. Röstköpen ska ha gjort i huvudsak på universitetet i staden där unga studenter med liten budget kan ha lockats av några extra hryvnia. Partiet fick flest röster i valet (17 %) och det är en stor skandal här med påbörjad polisutredning av saken. Det påverkar och infekterar även stämningen inför andra rundan av borgmästarvalet då ordföranden för Ridne Misto, Vitaliy Mykhailishyn, är en av de två kandidater som slåss om borgmästarämbetet. Mykhailishyn kom tvåa i första valrundan och menar att han och partiet är utsatta för politisk smutskastning inför den andra ronden. För några dagar sedan skrapade han ihop sitt fotfolk och ockuperade en av huvudgatorna i staden, Holovna, i en sorts protestaktion mot den "tarvlighet" han utsatts för.

Flera politiska partier i staden har emellertid protesterat högljutt mot valresultatet och UKROP (Igor Kolomoiskys parti) har begärt att valen här ska göras om helt, liksom för övrigt på fler andra ställen där partiet menar att oegentligheter förekommit. Ytterligare en NGO, Maydan, har i ett öppet brev till flera regeringsmedlemmar begärt att de studenter som är inblandade ska relegeras, att universitetets överhuvud ska avskedas samt att partiet Ridne Mistos registrering ska cancelleras. Ridne Misto å sin sida har skickat ett brev, undertecknat av partiledaren Mykhailishyn, till talmannen för det ukrainska parlamentet till vilken han protesterar mot anklagelserna och vad han menar är "politisk förföljelse".

Som så ofta i Ukraina är det inte lätt att veta vad som är sant och vad som är ryktesspridning. Det politiska spelet är minst sagt orent här och alla knep och medel används för att vinna makt. Klart är dock att den här skandalen förgiftat stämningen inför andra omgången av borgmästarvalet och en del befarar oroligheter i samband med detta den 15 november.

Fortsättning lär följa...