Hemlösa – vår tids laglösa

En ”spikmatta” i marken för att beröva hemlösa en sovplats upprörde en hel del förra sommaren när bilden spreds över nätet av en AndrewHorton i London. Det var något vi tidigare inte sett i Sverige även om exkluderande design, som det heter, inte är nytt här heller. Mig veterligt har vi inte så många lutande bänkar som ska omöjliggöra dem som sovplatser åt uteliggare men däremot har stålrörshinder i tunnelbaneskrymslen debatterats den senaste veckan.

Det är i huvudsak övernattande hemlösa denna design är tänkt att hålla borta men debatten den senaste veckan har mest handlat om ”tiggare” och underförstått eller uttalat romer. Det väcker en del tankar att diskussionen hamnade just där och inte om hemlöshet generellt. Anna Dahlberg i Expressen efterlyser emellertid hårda tag för att vi ska ”slippa” tiggandet. Hon förespråkar ”systematiska avhysningar” eller helt enkelt ”förbud”.

Avhysningar har vi redan sett på många platser medan däremot förbud är mer på diskussionsstadiet i Sverige. Däremot finns ju sådana i Danmark och Nederländerna med flera andra länder eller städer. Sala sägs ha varit först i vårt land med att föreslå ”tiggeriförbud” men kom aldrig till detta beslut när frågan var på bordet för ett par år sedan. I höstas klubbades däremot ett nytt förslag som åtminstone ortens polis tolkar som ett ”tiggeriförbud i ny förpackning”. Inte bara design och stadsplanering används alltså för att hålla stadskärnor fria från tiggare och hemlösa nattgäster på offentliga platser. Det är notabelt att debattörer som normalt är oerhört förtjusta i fri rörlighet och EU nu skriker på regleringar och lagar för att hålla människor ifrån att använda den fria rörligheten.

Jag håller helt med Aftonbladets Anders Lindberg som under veckans debatt om den exkluderande designen framhöll att ”tiggarspikarna” inte bara förändrar gatubilden utan ”gör något med oss”, det vill säga påverkar hur vi tänker och normaliserar en syn på de allra fattigaste och utsatta (medborgare eller ej) människorna runt oss. Avhumanisering leder till våld, påpekar han mycket riktigt.

Den senaste tidens debatter är emellertid en etnifiering av en mycket vidare problematik. Vilket i sig säger en hel del om hur snabbt diskursen förändras; från avståndstagandet till Sverigedemokraternas valaffischer (”stoppa det organiserade tiggeriet”) till Anna Dahlbergs Expressen-ledare om tiggeriförbud på ett drygt halvår.

Men denna avhumanisering av de fattigaste i samhället började (eller accelererade) i och med den nyliberala vågen som svepte över världen vid slutet av 1970-talet och framåt. Kanske är det så att vi nu ”skördar frukterna” av tankar och praktiker som tumlat runt i samhällsplaneringsmaskineriet i flera decennier?

Avindustrialisering, globalisering, gentrifiering och privatisering av det offentliga rummet

Till viss del är de här fenomenen delar av en större samhällsomvandling där det urbana rummet har ommöblerats i samband med den nyliberala vågen som fick fart i Reagans USA på 1970-talets slut och sedan spritt sig över världen. Neil Smith är en av de mer betydelsefulla forskare som pekat ut ett antal förklaringar till fenomen som uppstått i kampen om staden och de offentliga rum dessa innefattar. I sitt banbrytande verk The New Urban Frontier (1996) beskriver han hur amerikanska parker har börjat ”rensas” från hemlösa och hur slumskjul jämnas med marken och människor blir avhysta och utestängda från offentliga utrymmen. Inte sällan genom privatisering av tidigare offentlig mark. Övervakningskameror, väktare och staket hindrar tillträde för andra än den privata ägaren eller den grupp (inte sällan kundgrupp) som ägaren önskar sig.

Gentrifieringen av städskärnorna har inneburit en ”städning” av staden där slumområden blivit heta adresser. I USA och England påskyndades gentrifieringsprocessen av nyliberala politiker som bejakade utvecklingen av avindustrialisering och re-development och av upprustning och statusuppgradering av centralt belägna stadsdelar. I Sverige har det inte varit lika lätt att se utvecklingen, dels för att mycket av slummen revs under det socialdemokratiska välfärdsbyggandet (vilket förvisso i sig var en re-development) men också för att det funnits ett system för hyresreglering. Men tendensen är ändå klart synbar även i svenska storstäder. Södermalm var fortfarande på 1970-talet allmänt betraktat som ”slummigt” och runt en femtedel av alla hushåll hade fortfarande torrdass på gård/vind bara för att ta ett närstående exempel. Till skillnad från idag när en liten tvåa på Söder ses som optimal adress för en ung karriärist.

Bostadsområden i centrala lägen har förvandlats till ”fina”, stadskärnor ”städas” och offentliga platser övervakas och förses med olika typer av hinder för att stänga vissa grupper ute. Akademiska kritiker ser detta som att stadsplanerare och privata entreprenörer producerar övervakade och kontrollerade miljöer där säkerhet och konsumtion/underhållning prioriteras före interaktion och politisk manifestation eller agitation. Framför allt ungas subkulturella grupper, fattiga och hemlösa trängs ut till förmån för relativt penningstark medelklass. En del akademiker, som Michael Sorkin och Richard Sennett, utropade redan på 1990-talet dödsdomar över det sant offentliga stadsrummet medan andra, som Michael Walzer, bejakat utvecklingen som nödvändiga åtgärder för att locka tillbaka medelklassen till stadens gator. 

Den svåra uppgiften har varit, och är, att göra det sistnämnda utan att exkludera andra. Många (Sennett och Marshall Berman m.fl.) har framhållit att stadens offentliga rum ska vara oordnat och smärtsamt för att det tvingar oss att se andra grupper och engagera oss i andras livssituationer vilket, enligt Sennett, är helt vitalt för civiliserat liv. Andra, som Loretta Lees och Sharon Zukin, distanserar sig lite från domedagsprofetiorna och menar att det offentliga rummet helt naturligt ändrar utseende med tiden och att rådande normer och oskrivna regler bestämmer hur detta ska se ut. Problemet är bara, tänker jag, att dessa normer ”skrivs” av medelklassen och möbleringen av det offentliga rummet blir därmed anpassat till dess behov och preferenser men exkluderar andras.

 De hemlösa har tidigare varit mestadels äldre, alkohol- och/eller drogberoende män medan det under senare decennier har tillkommit allt fler kvinnor, yngre och människor med ekonomiska problem snarare än drogproblem. En ytterligare tendens har varit en allt lägre toleransnivå med hemlösa och för dem stöttande institutioner. NIMBY-effekten är bara ett av flera uttryck för medelklassens exkluderande av andra än den egna gruppen. Kanske har Sennett rätt när han varnar för en minskande förmåga till identifikation med andra när det offentliga rummet inte längre inkluderar dessa ”andra” och designas för att utesluta dem. Michael J.Dear har vittnat om den aggressivitet med vilken argumentationen för exkludering drivs av individer inom grannskapskollektiv men också om oviljan hos stadsplanerande politiker och tjänstemän att ta sig ut från kontorsrummen för att konfrontera verkligheten på gatan eftersom detta skulle kunna störa den ”visionära processen” i utformandet av det urbana rummet. Planering är makt, påpekar han också, vilket naturligtvis gör det svårt för grupper som saknar sådan (avseende både små och stora maktsfärer) att få sina behov tillgodosedda eller synpunkter hörda.

Den sociala exkluderingen är inte bara smärtsam för de exkluderade utan också skadligt för samhället i stort, menar också bland andra Ali Madanipour, samtidigt som han betonar att det mest allvarliga är frånvaron av inkluderande processer eller obalansen mellan exkludering och inkludering. Social exkludering kan här ses som ett lite bredare koncept och hemlöshet är bara en form av sådan men rummet har en huvudroll i manifesterandet av sociala relationer och därmed för integration respektive segregation i urbana samhällen.

Madanipour framhåller även han stadens heterogenitet som ett urbant kännetecken genom alla tider. Till staden dras alla typer av människor och från närliggande liksom fjärran platser. Det har också genom historien förts en kamp mellan de som vill bringa ordning i vad som uppfattas som ett kaos och de som hyllar mångfalden och dynamiken den frambringar.

Det känns onekligen som att den ”zeitgeist” som nu sveper fram över även det svenska samhället domineras av ordningsförespråkarnas krav snarare än frihetsförespråkarnas.

Den etiska kompassnålen pekar på cynism

När de styrande bygger in exkludering i stadsrummet eller lagstiftar för att hålla tiggande och hemlösa från gator och torg sätts också ribban för diskursen kring tiggare och hemlösa och en normalisering av en exkluderande och avvisande hållning till dessa. Cynismen vinner sakta men säkert mark på bekostnad av humanismen. Vad sägs exempelvis om selfies med hemlösa som läggs ut på twitter och instagram och förses med cyniska och förlöjligande undertexter. Ett hånflin åt samhällets olycksbarn. Eller ”bumfights” som blev vanligt i början av 2000-talet (det går ju mode i dylika fenomen) där hemlösa får puckla på varandra inför kamera och som läggs ut på nätet som ”underhållning”. En uppvisning i total makt och dominans av utsatta och svaga människor som lättast av alla hamnar i olika former av beroendeställning till andra.

Bild: www.odditycentral.com

Det gör mig både förbannad och ledsen att se hur den etiska kompassnålen vippar över i riktning mot cynism och förakt och jag är rädd att etnifieringen av debatter om hemlösa och tiggare är ytterligare en dimension som spiller över på andra grupper av invandrare. Det skapas ett iskallt trefjärdedelssamhälle där de som inte klarar kraven för att få jobb eller bostad kastas ut i fullständig laglöshet. Vart tar den som inte har bostad och måste försörja sig på smulorna från de rikas bord vägen om tillträdet till det offentliga rummet stängs? Den hemlöse berövas inte bara tillgången till jobb och bostad utan själva rätten att existera. Fogas också en etnisk dimension till detta har vi snart hamnat i den nazityska mardrömmen där gatorna skulle hållas ”rena” från judar, zigenare och annat ”löst folk”. Vad nästa steg blev vet väl alla förstås... eller?

Litteratur som använts:

The City Reader, 3rd edition, ed. Richard T. LeGates and Frederic Stout (2003)

The Postmodern Urban Condition, Michael J. Dear (2000)

Den globala staden, Ulf Stahre (2007)

Social Geographies: Space and Society, Gill Valentine (2001)

Fotbolls-VM börjar snart – till begränsad glädje för brasilianare

Snart börjar fotbolls-VM. Denna gång i Brasilien, en klassisk fotbollsnation med många älskade och beundrade fotbollsvirtuoser. En värdig värd alltså för ett VM i fotboll, kan tyckas. Men ständigt återkommande protester och demonstrationer mot evenemanget och värdskapet belyser ett annat perspektiv. Kostnaderna för ett megaarrangemang som fotbolls-VM. Dessa kostnader tar resurser från andra välbehövliga infrastruktursatsningar och sociala insatser i värdnationens städer. Det här har blivit ett genomgående tema under de senaste 20-25 åren då de tre största sportarrangemangen OS samt fotbolls-VM och -EM ska hållas. Även de mest inbitna fotbollsskribenterna har uppmärksammat detta VM som ett av de mer politiskt kontroversiella sedan Argentinas VM-78 och om Brasilien som landet som hatar VM.

Kampen om att få arrangemangen är allt annat än ”fair” och många ögonbryn höjdes när Qatar, ökenlandet som nästan helt saknar fotbollstradition, tilldelades värdskap för fotbolls-VM 2022. Mutor, tjänster och gentjänster inom förbunden och nationell och lokal lobbying gör arrangörskap av sådana här evenemang till storpolitik. Konkurrensen om att få arrangera gör också att kostnaderna galopperat där framför allt nya spektakulära arenor ingår som krav för att ens komma med i resonemanget.

Jag har tidigare skrivit om hur de här stora evenemangen påverkar den lokala stadsbilden och hur människor utan större resurser får flytta på sig när evenemangens mastodontbyggnader ska uppföras. Eller när vägar ska dras om eller breddas. Eller när staden ska ”snyggas upp” då de mindre bemedlade utgör ”smutsfläckar” som de mångtusenhövdade besökarna ska slippa mötas av.

Det är inte heller alltid länder med ekonomin i balans som får arrangemangen. En del kanske, med tanke på den nuvarande situationen, har glömt att Ukraina, tillsammans med Polen, arrangerade fotbolls-EM för två år sedan. Ett land med en ekonomi på ruinens brant tyckte ändå de kunde kosta på sig arrangemang av den här digniteten.

Brasiliansk kluvenhet

Brasilianarna älskar sin fotboll. Brasilien är en av världens stora fotbollsnationer och finns oftast med när det drar ihop sig till semifinaler och final. När de lokala klassiska lagen drabbar samman är det hundratusentals fans i rörelse i och kring arenorna och det är både fest och kusligt brutal rivalitet mellan klubbarnas anhängare. Fotbollen engagerar och rör upp känslor. Men kärleken till fotbollen förblindar inte alla. Många har protesterat i åratal nu mot att städer som Rio de Janeiro och Sao Paulo, med så många sociala problem och favelor fulla av droger, fattigdom och kriminalitet, ska satsa många miljarder dollar på det som är världens största sportevenemang.

Expressen har nyligen, lite lätt ironiskt, författat en ”överlevnadsguide” till Brasilien-VM:et. Det är dock allvar bakom och det är något som kommer att skava när jag i sommar ska avnjuta fotbollsbataljerna i tv-rutan.

Redan under förra årets för-VM i Brasilien demonstrerade miljontals brasilianare mot det VM som snart ska gå av stapeln. Budskapet till makthavarna var tydligt:

”Ni satsar miljarder på fotbollsarenor – när vi behöver satsningar på vård, skola och omsorg”

Häromdagen i huvudstaden Brasilia anslöt sig hundratals representanter för ursprungsbefolkningen till protesterna och drabbade samman med polis med pilbågar och spjut. Många fruktar att protesterna kommer att tillta under själva VM-dagarna men möjligen kommer de att avta när matcherna är igång och kärleken till fotbollen tar överhand? Dessutom är ju pengarna redan satsade. Det finns liksom ingen återvändo vilket - intressant nog - en av VM-organisationens egna, Joana Havelange, påpekar i ett instagram; ”Pengarna är förbrukade eller stulna”. Hennes uttalande kan förvisso lika gärna få motsatt effekt.

Alla arenabyggen har överskridit sin budget vilket klingar mycket välbekant och förefaller vara legio i de här sammanhangen, senast likadant i Sotji inför vinter-OS.

Arbetsplatser, olyckor och ”slavjobb”

Budgetar som överskrids flera gånger är alltså snarare regel än undantag. Ändå har senare års arenabyggande inför de stora sportevenemangen omgärdats av historier om importerad arbetskraft med slaveriliknande kontrakt och arbetsförhållanden. Byggnads skrev om EM i Polen/Ukraina och redan nu har byggarbetena i Qatar, inför fotbolls-VM 2022, startat och skapat rubriker om bristande arbetsplatssäkerhet och dödsfall bland arbetarna. 

Nyligen ställde Världsfacket krav på Fifa att säkra värdlandet respekt för mänskliga rättigheter och rätt att organisera sig fackligt. Men även fotbollsspelarna har genom sina organisationer börjat att reagera och ställa krav, vilket är bra. Förhoppningsvis kan det få någon positiv effekt för de (företrädesvis nepalesiska) gästarbetare som utnyttjas.

I Brasilien har färdigställandet av arenor inneburit 9 dödsfall på två år och antalet olyckor rapporteras stigande generellt för byggarbeten och det rapporteras om arbetspass på 18 timmar per dag för byggnadsarbetare som under stor tidspress arbetat med att få arenorna färdiga i tid. Avsiktligt slarv för att spara tid orsakade bland annat kollapsen vid VM-arenan i Sao Paulo i november förra året. 

Maktfullkomliga idrottspampar

FIFA, UEFA och IOK driver på utvecklingen med allt högre kostnadsdrivande krav på arrangemangen. Kraven stannar inte heller vid själva arrangemangen och arenorna utan på sådant som länders demokratiskt beslutade lagar och om skattefrihet för Fifa.

Resultatet kan i värsta fall bli att demokratier som förordar öppenhet och vill verka för nedtonade arrangemang som håller sig inom rimliga kostnadsramar och som inte accepterar de stora idrottsorganisationernas korruption får allt svårare att bli värdländer för de stora idrottsarrangemangen. Diktaturer och skendemokratier med mindre samvetsgranna politiska ledare och mindre transparenta politiska strukturer får företräde?

Den rad av mutskandaler som IOK, FIFA och UEFA har lämnat efter sig är alltför många för att redogöras för i detalj här. Den nyfikne finner dock en del av IOK:s muthistoria sammanfattade på Wikipedia vilket kan ge en del trådar att plöja vidare i för den som orkar.

Förra årets mutskandal inom FIFA ledde till att den (mycket) gamla hedersordföranden Joao Havelange avgick och till kraftfulla uttalanden av FIFA-generalen Sepp Blatter om att han ansåg sig ha föreslagit ”nödvändiga mekanismer” för att säkerställa att liknande mutskandaler inom organisationen aldrig upprepas. 

Blatters uttalande är en motbjudande uppvisning av hyckleri med tanke på misstankar om hans egen inblandning. De har uppenbarligen heller inte hjälpt med tanke på den senaste ”incidenten” angående Qatars arrangörskap av VM 2022. En skandal som också har stänkt smuts på UEFA.

Globalisering och konkurrens om attraktionskraft

Den galopperande konkurrensen om stora evenemang kan sägas höra ihop med globaliseringen. I takt med avregleringar för kapitalrörelser rör sig stora summor över jorden i jakt på investeringsobjekt och för städer, regioner och länder har det blivit en tävling om att attrahera detta kapital till just sin stad, sin region eller sitt land. De stora världsstäderna är globala centrum för ekonomi och handel och det tillkommer ständigt nya konkurrenter om kakan. Stora urbana centra drar till sig globala investeringar och dessa städer vill också tillhandahålla attraktiva bostäder och en attraktiv och livlig kulturell scen för den transnationella elit som eftertraktas som boende och skattebetalare.

Mycket av forskningen inom området gentrifiering har försökt beskriva hur de här processerna ser ut för städernas utveckling. Saskia Sassen är en av dem som studerat hur det urbana rummet formas för att bli lekplats för internationella affärsmän. Hon talar om nya hyperrum med flygplatser, företags- och boendemiljöer i toppklass, lyxhotell och exklusiva restauranger som tillsammans bildar en sorts urban ”glamourzon” (Saskia Sassen, Globalization and its Discontents 1998). I detta skapande av en glamorös image ingår de stora kulturella evenemangen som glasyr på tårtan, så att säga. Det här är en utveckling som pågått länge men accelererat under senare decennier. Stockholm är inget undantag. Stadens planerare och politiker har under ett antal år rört sig med slogans som ”Stockholm – Capital of Scandinavia” och i stadens nuvarande visionsförklaring säger sig de styrande vilja se Stockholm som ”en stad i världsklass” (Vision 2030)

Då duger det inte heller att spela fotboll på gamla Stockholms Stadion eller Söderstadion eller en klassiska och stora Råsunda utan nya arenor måste till för att attrahera evenemang och därmed besökare och internationell status.

”As modern sport has become global in scope it has largely lost its playful character and its professional practice has become both a global media spectacle and a serious and financially significant global business” (Barry Stuart i antologin Globalization and Sport, Ed. Richard Giulianotti och Roland Robertson 2009)

Med Brasiliens ekonomiska uppsving och parallellt med Brasiliens värdskap för VM och Rio de Janeiros OS-värdskap om två år har också gentrifieringen av favelorna tagit fart.

Det förefaller oklart hur många människor som redan vräkts för att ge plats åt projekt knutna till VM och OS men det rör sig om hundratusentals som kommer att ha blivit det när de sista idrottslekarna avgjorts 2016. Många menar att det inte heller alltid handlar om arenabyggen eller annan infrastruktur som kan relateras till idrottsevenemangen utan att dessa utnyttjas som förevändning för att komma över mark med attraktivt läge och potential för ekonomiskt lukrativ exploatering. De fattiga skyfflas bort från favelorna.

I den dokumentär som visades i SvT:s Dokument Utifrån (kan ses fram till 1 juli på SvT Play) för några dagar sedan, ”Slaget om Rio”, framgick att våld och droger och knarkligor länge haft ett fast grepp om favelorna och omöjliggjort ett normalt liv för invånarna. Det program, UPP, för att göra slut på knarkligornas makt som myndigheterna lanserade 2008 ser vid en första anblick lovvärt ut. I början av programmet får vi också en ganska positiv bild av utvecklingen. När filmteamet kommer tillbaka till favelorna ett år senare är dock läget förändrat. Knarkligorna är tillbaka på flera ställen och de utlovade satsningarna på upprustning har antingen inte genomförts eller skett genom tvångsförflyttningar. En del av programmet är polisiär. Att etablera en icke-korrupt polis inom favelan som tar ifrån knarkligorna den lokala maktbasen. Frågan är om den sociala delen av programmet kommer att ges tillräckligt med plats? Eller stannar satsningen vid att få bort kriminaliteten för att locka nya, bättre bemedlade, invånare till favelor med attraktiva lägen, som Babilonia alldeles ovanför Copacabana? En nyckelkommentar ger Ricardo Henriques, chef för UPP:s sociala program;

”Vi måste lära oss att se att mångfalden ger staden ett värde och en styrka som motverkar fördomar. Det är vad sociala UPP ger oss: Ett hopp om att den sociala väven ska förändras. Men det reser frågor. Hur ska världens städer se ut? Hur ser städerna ut idag? Det handlar inte bara om social rättvisa utan också om att värdesätta mångfald. Och det är den heterogena befolkningen som utmärker Rio, mångfalden. Det är denna styrka, denna vitala kraft som finns i Rio, i dess mångfald som kommer att förändra den sociala väven. Och Rio kan bli ett exempel, en modell för den nya staden”.

Det återstår att se om han får rätt. Men det senaste årets många protester mot VM i fotboll och OS om två år vittnar om ett jäsande missnöje med utlovade reformer som kanske aldrig kommer att realiseras. Risken förefaller uppenbar att den sociala dimensionen glöms bort i stjärnglansen från de stora idrottsstjärnorna.

Den marknadisering av idrotten som accelererat de senaste två decennierna går kanske inte att stoppa. Möjligen är det en naturlig utveckling i takt med att kapitalrörelser och arbetskraftsrörelser släpps allt friare. Gentrifieringen gäller både idrotten i sig och då inte minst fotbollen (biljettpriser, tv-rättigheter, spelarlöner etc) och de städer där de stora evenemangen ska hållas. Konkurrensen trissar upp priset för ett fotbolls-VM eller OS och korruption spär på ytterligare. 

Vi som älskar fotbollen och får rysningar av de stora idrottsögonblicken sitter lite i en rävsax. Vi vill inte vara utan det fotbolls-VM som nu stundar. Men själv känner jag allt oftare inför varje stort mästerskap att jag är med och stöttar en utveckling som gynnar väldigt få men som får konsekvenser långt utanför arenorna och långt efter att tävlingarna ebbat ut. Det skaver mot samvetet. Men givetvis kommer jag att sitta framför tv:n och titta på torsdag när Brasilien spelar premiärmatch mot Kroatien.

Heja Brasilien! ... tror jag...

Spana också in:

Om nya Maracana-stadion och nya läktarregler som ”krig mot folket”

OS dödförklarat (?) av Idrottens Affärer

Gentrifieringsspelet ”Zerstört, zerstört” om gentrifiering av Berlin

Examensarbete vid Högskolan Kristianstad av Marcus Lindström, Mer än bara fotboll – En studie om supporterskap, kommersialism ochdemokrati (2013)

Recension av boken Gräset är alltid grönare i Brasilien: en resa genom världens bästa fotbollsland (2013)

Bloggar om gentrifiering och/eller fotboll:

Working class self organization´s blog Olympic gentrification in Brazil

Londonbloggen (Hufvudstadbladet)

SvenskaFans om fotboll och politik

Husby revisited II - alla tar stryk för politikens misslyckande

Det har varit mycket om Husby på sistone. I lördags var jag själv i Husby och delade ut valkampanjmaterial för Miljöpartiet och lyssnade sedan till en föreläsning och paneldebatt om Husby ett år efter bränderna som anordnades av Medborgarrättsbyrån på Husby Träff. Jag skrev ett inlägg om detta i söndags. Igår sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och den har naturligtvis följts upp av ett flertal artiklar i många tidningar. Bland annat hade DN Stockholm en större sådan i dagens nummer. I förrgår såg jag dessutom att en grupp forskare vid Stockholms Universitet hade släpp en rapport, ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”, som baserar sig på intervjuer av 30 i området boende personer som på olika sätt förmedlar sina intryck av vad som hände i Husby i maj förra året.

Rapporten struktureras i fem olika delar eller teman som forskarna menar återkommer i intervjuerna; Ett demokratiskt underskott ,Plats, gemenskap och motstånd,  Polisens roll, Tillhörighet och berättigande samt Våldet och mediabilden.

Det är intressant att jämföra forskarnas rapport med de observationer jag själv gjorde när jag arbetade med min C-uppsats i ämnet Samhällsgeografi som jag gjorde 2009 med titeln ”Järvalyftet – en politiskt ledd gentrifieringsprocess”. Projektet Järvalyftet lades fast politiskt av den borgerliga majoriteten i Stadshuset 2007. När jag skrev min uppsats hade det alltså inte varit igång särskilt länge och vad jag analyserade då var mer hur planen såg ut och vad den utstrålade. Nu kan vi se mer av resultat och jag konstaterar att jag inte hade helt fel.

Det demokratiska underskottet, gemenskap och motstånd

I den nysläppta forskarrapporten framhålls att Järvalyftets genomförande har resulterat i en stark mobilisering av civilsamhället i Husby och en mängd mer eller mindre permanenta rörelser har bildats. Som nätverket Järvas Framtid som lyckades stoppa de renoveringar till nyproduktionspriser som planerades under Järvalyftet. Hyreshöjningarna och bostädernas tillstånd är alltjämt ett problem för många Husbybor, konstateras i rapporten.

Järvalyftet kan mycket väl ha varit ett försök att inleda en form av politiskt ledd gentrifieringsprocess för Järva-området som Husby är en del av. Forskare har under senare decennier noterat att idéer om inkomstblandning och kulturell blandning slagit rot hos planerare. En tanke om att medelklassens värderingar ska ”trickle down” till de lägre klasserna. I New Orleans, efter orkanen Katrina, gjordes försökt att locka medelklass att flytta in i områden som tidigare betraktats som oattraktiva för denna grupp. Men en sådan subtil strategi måste åtföljas av ett avsevärt ”lyft” för området för att kunna innehålla tillräcklig attraktionskraft. Stadens rutliknande gatunät var en av idéerna som låg bakom beslut att ta bort gångbroar och gångvägar genom områden i Tensta/Rinkeby/Husby. Allt för att få en mer stadsliknande känsla. Omvandling till bostadsrätter och hyreshöjningar till följd av omfattande renoveringar skulle sedan göra sitt till för att befolkningen så småningom byttes ut.

I Vision Järva 2030 kan man läsa:

”Med den potential Järvastadsdelarna har finns det möjlighet till en bred stadsutveckling inom många olika områden. Järva kan på ett för ytterstaden sällsynt sätt erbjuda ett komplett stadsliv och samtidigt fungera som en del i en

sammanhängande storstad, med den mångsidighet och upplevelserikedom som stadens samlade vision strävar efter”.

Jag ska inte driva tesen längre här men det kan vara intressant att få ett perspektiv på Järvalyftet som kanske inte annars framförs så ofta. Hur det än är med bärkraften i den tesen så konstaterar alltså författarna av den här färska rapporten om Husby att hela projektet dels retat upp många invånare i Husby (och övriga Järva) men också mobiliserat ett motstånd, en motkraft, vilket är namnet på en av de rörelser som aktiverats.

Järvalyftet upplevs av många som ett typexempel på det demokratiska underskottet. En plan som staden drivit igenom till synes i dialog med de boende men där förändringarna inneburit mycket som upplevts som negativt och knappast som något lyft. Flytten av medborgarhuset Husby Träff, förslaget om att avveckla trafiksepareringen, nedmonteringen av biblioteket, nedläggningen av gymmet SB-hallen samt privatiseringen av Husbybadet samt omfattande rivningar och ombyggnationer av bostäder som inte efterfrågats och upplevs som bostadsbolagens och kommunens illa dolda strategi för att kunna höja hyrorna.

Rapportförfattarna menar att avveckling av offentlig verksamhet, bristen på gemensamma platser och på resurser till skolan och oförmågan politiskt att skapa arbeten för de boende har en central plats i de intervjuade Husbybornas berättelser.

”Dom bestämmer om våra hyror ska höjas. Dom väljer att ta bort vårdcentralen. Dom ville ta bort apoteket. Dom väljer att stänga ner skolor, och nu efter allt frågar man: ’Hur kan man förebygga det här?’ Jo, genom att inte ta bort allt ni precis tog bort. Mycket starkt, mycket enkelt, det är så det funkar” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Järvalyftet är kanske på ett sätt symbolisk för hur Husbyborna upplever den brist på lyhördhet som makthavare har för dem som bor i området och deras behov och problem. Men rapporten framhåller att dessa inte enbart handlar om fattigdom och arbetslöshet utan kanske i ännu högre grad en känsla av att inte få del av rättigheter som gäller för de flesta andra i Sverige som rätt till arbete och boende, offentlig service exempelvis. Men framför allt, menar rapportförfattarna; ”att behandlas med samma respekt som andra medborgare”.

”Vi är folk som är uppväxta härifrån och vi backar varandra. Det går inte att lita på samhället, för vi vet ju hur det funkar, så vi får göra det själva. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det prata, vi har det också. Vi löser det själva” (Citat respondent om ”Husbyandan” i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Polisens roll – alla tar stryk för politikens misslyckande?

Under de oroligheter som tog fart när 69-årige Lenine Relvas-Martins sköts till döds i Husby blev konfrontationen med polisen mycket uppmärksammad av journalister och politiker.

Den vrede som mötte polisen kan säkert bottna i decennier av diskriminerande särbehandling av de boende i Järva och andra förorter upplevt från polisens sida. Historierna är också många om hur polisen, i synnerhet de första dagarna, gick fram tämligen urskillningslöst och hur glåpord och hånfulla kommentarer haglat även över Husbybor som bara försökt ta sig till och från sina hem eller varit ute för att lugna ned situationen. Polisens ovilja till kommunikation med dem som försökt ta kontakt med dem framhålls i flera intervjuer.

Rapportförfattarna talar om hur de vardagliga trakasserierna normaliserats och att det är vad som många av de intervjuade förväntar sig i mötet med polisen. I synnerhet unga killar har alla upplevelser av att ha blivit stoppade, slagna eller trakasserade.

”Fram träder bilden av en polismakt som inte i något skede av händelserna velat få kontakt eller förklara sitt agerande. Något gränsöverskridande från deras sida för att få till en dialog har inte uppfattats. Att så inte skett i mer laddade och hotfulla situationer är inte särskilt märkligt. Men det fanns under dessa dagar och nätter ett flertal tillfällen då situationen var mindre spänd och möjlighet fanns att svara på kommunikationsförsöken. I och med detta ointresse signalerade polisen starkt att det fanns en gräns som den inte önskade passera utan tvärtom med alla tillgängliga medel försvara” (Citat rapportförfattarna ur ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Varje uttalande från politiker som ville föra fram ett mer djupgående resonemang om kravallerna avkrävdes ofta av journalister eller andra politiker ett klart avståndstagande till stenkastning och våld. Megafonen, som är en av de aktiva organisationerna i området, blev vid upprepade tillfällen uppmanade att gå ut och göra avståndstaganden till våldet. Det här påverkade, enligt rapportförfattarna och den representant för Megafonen som intervjuats, ”talandets villkor i Husby”. Ett villkor som stämplade alla som inte villkorslöst fördömde bildbränderna och stenkastningen som del av problemet.

Igår kväll sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och där anklagades Megafonen av närpolischefen i Västerort Niclas Andersson för att ligga bakom oroligheterna och att den demonstration som hölls för den skjutne Lenine Relvas-Martins familj skulle varit betydelsefull i sammanhanget. Beskyllningarna förefaller väldigt löst grundade och kanske är det UG-redaktionens dramaturgi som förstärker uttalandet. Niclas Anderssons beskrivning av polisens situation i området är också intressant. Han menar att det blivit en normaliseringsprocess att poliser blir utsatta för brottslighet. Det påminner om Husbybornas beskrivning av förhållandet till polisen och det är lätt att se att här finns en rädsla och misstänksamhet åt båda håll som aldrig kan bli annat än destruktiv. Poliskommissarien Johnny Lindh säger att det har skapats ett vi-och-dom samhälle.

”Sök på Husby riots, du får bilder på bilar som bränns. Som att bilen är offret, som att det är bilen som det är synd om. Bilen brinner, den kommer sluta fungera sen, men problemen är kvar. Dom som brinner konstant, dagligen, dom lever kvar. Ingen fotar deras sinnen” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Långsiktighet och ett felriktat strålkastarljus

Bristen på långsiktighet är något som togs upp på det möte jag närvarade vid på Husby Träff i lördags. Det talades då om vikten av närpolis stationerad i området som kan etablera en kontakt med invånarna baserad på ömsesidig respekt och dialog. Det bör rimligen vara så att den som får impulsen att kasta en sten hejdar sig snabbare om träffmålet utgörs av en människa man känner och har visst förtroende för än av en okänd i uniform.

I UG framträder polisen Martin Marmgren som påpekar att en polisstation som bara är en skylt och en bommad lokal kanske gör mer skada än nytta. Han framhåller också i programmet att det till stor del är en styrningsfråga hur och med vad polisen ska jobba. Att ”räkna pinnar” för att uppnå mätbara resultat (som de lagföringar som togs upp i programmet) tar anspråk på tid som annars kunde avsatts för mer djupgående och förtroendeskapande relationsbyggande. Resultatstyrning ställer inte bara till det i sjuk- och äldrevården. Resultat räknas i form av kvantitativa prestationer istället för effekter (social oro, segregation eller istället delaktighet och ett inkluderande samhälle) som är svåra eller omöjliga att mäta i exakta tal och kanske inte ens är förnimbara då de ”händer” under en längre tid.

En polis som också träder fram i UG är f.d. närpolichefen i området Johnny Lindh som sedan 2010 jobbat med ett delvis EU-finansierat projekt om social oro i förortsmiljöer. Han säger flera kloka saker i programmet och även i den DN-artikel jag nämnde i början. Det är bra om han får mer att säga till om.

Men egentligen borde det strålkastarljus som riktats och riktas mot förorten, Järva, Husby och polisen istället förflyttas i riktning mot kommunalhus, regering och riksdag. För sist och slutligen är det ju som den kloke polisen Johnny Lindh påpekar i DN-artikeln:

”Om vi på riktigt vill förändra finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten. Alla vet det. Ändå skickar regeringen ut integrationsministern så fort det hänt någonting. Det är obegripligt”.

Forskarrapporten i sin helhet

PS) En liten del av materialet i den här texten har jag hämtat från ett tidigare inlägg om Järvalyftet  på den här bloggen. Detta och flera andra inlägg finns här för den intresserade:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-1-en-politiskt-ledd.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-2-ett-nyliberalt-fargat.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-3-de-boendes-asikter.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-4-hur-har-det-blivit.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/gentrifiering-och-gettofiering.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/ar-du-lonsam-lilla-forort.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/oro-i-fororterna-sorgligt-men-foga.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/fler-poliser-i-husby-ar-det-inte-mer-en.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-3-politikers.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/husby-revisited.html

Husby revisited

Det är lördag 10 maj och jag och min vän Johara delar ut flygblad för Miljöpartiet i Husby. Det är kallt och regnigt och inte alltför mycket folk i rörelse. Men människor i alla åldrar passerar ändå i olika riktningar över torget där vi står med vår politiska övertygelse och försöker förmå dem som kommer i vår väg att rösta i EU-valet. Förvånansvärt många stannar till och pratar och många tar glatt emot flygblad. I biblioteket invid torget kan förtidsröstning göras men många vet inte om det. Men lovar att fundera över saken och gå hem och hämta röstkortet. Vi pratar med en kille som är 22 år och börjar få ordning på livet verkar det. Han har inte mycket till övers för skolan och arbetsförmedlingen dock och ger oss en bild av stigmatisering och negativ bekräftelse, förnedring och meningslöshet. Han tror inte på att rösta först och förutspår Jimmie Åkessons framtida dominans politiskt. Efter vårt långa samtal tar han ändå ett flygblad och det känns som att vi har lärt oss en massa av hans berättelser. Förhoppningsvis kunde vi ge en bild av att det trots allt gjorde en liten skillnad om han röstade eller ej.

Vi beger oss därefter till Husby Träff för att lyssna till panelsamtal, med titeln Ett år efter bränderna, arrangerat av Medborgarrättsbyrån. Den inledande halvan av mötet är en föreläsning betitlad Från Husby till polishögskolan. Polisen Mohamed Abubaker berättade om sin väg från Eritrea via Husby till polishögskolan och polisyrket. Den har varit allt annat än rak men kanske inte vingligare än många andras här i Husby. Den är i många delar lik den berättelse som 22-åringen utanför delgav oss. Mycket kretsar kring skolan, arbetsförmedlingen och polisen. Men den strukturella diskrimineringen går igen överallt. Förminskningen och den negativa bekräftelsen eller rent öppet förakt. Det var den berättelse Jonas Hassen Khemiri försökte förmedla i sitt öppna brev till Beatrice Ask och som Jasenko Selimovic förminskade med sig själv som exempel. Du kan lyckas bara du själv vill, tycks han mena. Bilden av lättjefulla kverulanter med ”offerkoftan” på har bitit sig fast långt utanför sverigedemokraternas möteslokaler och näthatarnas attacker i sociala medier.  

Den här ständigt pågående lågintensiva förnedringen och det återkommande maktmissbruket från polisens sida tas på mötet upp som en bakomliggande orsak till att kravallerna blossade upp. Polisens skott mot en äldre man och deras sätt att sköta kommunikationen om händelsen blev en tändande gnista men kan förstås inte ses isolerat som en orsak. Det framhålls också att många ungdomar också var ute på gatorna och försökte lugna ned situationen. Dessa fick inte mycket utrymme i media däremot. Det som förmedlades var istället brinnande bilar och stenar som kastades. Sådant ger bilder och rubriker som säljer. Samma dag som mötet hålls visar dock SvD prov på åtminstone ett undantag till regeln om detta mediala ointresse genom en större artikel om Husby. Husbybon Bana Bisrat, 17 år, gör där följande kloka analys:

 - Ungdomarna är en del av vårt samhälle. Genom att ta avstånd från våldet tar man också avstånd från grundproblemet. Det visar bara att vi är rädda och inte är kapabla att diskutera.

Hon säger sig vilja ta sig in i maktrummen och förändra strukturer. Välkommen till Miljöpartiet, säger jag. 

Klyftan som förfärar och etnifieringen av sociala problem

En av paneldeltagarna i paneldebatten, Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan som själv bor i området, tar upp den oförstående attityd som hans riksdagskollegor uppvisade när det brann bilar i förorten. Han talar om en klyfta som förfärar. Det berättas också om hur många politiker åkte ut för att vara med och nattvandra och ta lite ”selfies” i Husby men hur de försvann när de ljusa timmarna var över. Med undantag för nämnde Kaplan som tog sitt uppdrag på stort allvar och höll ut till småtimmarna vilket framhålls av övriga paneldeltagare.

Nämnde Kaplan tar också upp den etnifiering av sociala problem som har blivit allmängods i samtalet om förorten inte bara hos Sverigedemokrater. Unga män ur socialgrupp 3 har alltid varit överrepresenterade i statistiken över kriminalitet. Jag tänker lite på min egen uppväxt i Hässelby Gård . Jag hade en enda klasskamrat i ettan-tvåan med utländskt klingande namn men mina föräldrars beslut att flytta ifrån området 1970 grundade sig helt på den omfattande kriminalitet med stölder, fylla, knark och våld som tilltagit under hela 1960-talet. Det är alltså inget nytt utan istället ett mönster som handlar om klass. Det finns en enorm fara i att börja tala om det som ett integrationsproblem. Det är emellertid det vi ser just nu och en tid tillbaka.

Ingenting har hänt

Vad har då hänt i området sedan förra året? Har oroligheterna fått politiker att satsa något på att förändra situationen?

Nej, enligt paneldeltagarna var sig det mesta likt och inte mycket har hänt sedan ett år tillbaka. Fryshuset har emellertid verksamhet på gång och Dalhagsskolan renoveras just nu för att om ett år kunna ge plats för en ny skola med tillhörande projekt och aktiviteter i Fryshusets regi.

Det låter förstås som något positivt men invånarna här är luttrade av tidigare satsningar som Järvalyftet exempelvis där planen för förändringar blivit föremål för protester istället. Som exempelvis kampen mot att ta bort gångbroar och dra in gator i området för att få ett mer stadsliknande rutnät eller de renoveringar som lett till eller kommer att leda till kraftiga hyreshöjningar eller de omvandlingar till bostadsrätter som påhejats av styrande politiker i Stadshuset. Problematiken med det sistnämnda blir belyst av Riksbankens färska analys om skuldsättningen i Sverige i vilken de förvånas över låginkomsttagarnas stora andel av den samlade privata skuldbördan i landet men framför allt uppmärksammar den stora skillnaden mätt i skuldkvot som finns mellan de lägsta och högsta inkomstgrupperna.

Vad är det som behövs och är det genomförbart?

En del punkter under mötet i Husby framkommer om behov som finns. Bland annat berättas det om hur det funnits lokalpolis stationerad i området tidigare. Det blev en lokal personlighet som alla kände och hade respekt för och fungerade som en samtalspartner som bidrog till lugn. Behovet av en sådan lokal och långsiktigt stationerad polis framhölls särskilt. Polisen måste också jobba med sin jargong menade Mohamed Abubakr och det udda förhållandet att poliser utreder poliser som blivit anmälda för övergrepp och fel framhölls av Mehmet Kaplan.

Ett ord som ständigt återkommer under min dag i Husby och som präglar samtalet med 22-åringen utanför och även paneldiskussionen på Husby Träff är långsiktighet. Projekt som kommer och går tillför tillfälligt en del positivt men dör ut när pengarna är slut och kvar finns människor som ”sysselsatts” en stund men står kvar på osäker grund ändå efteråt. Ett sätt kan vara att ta tillvara idén om sociala investeringsfonder som Miljöpartiet motionerat om i flera kommuner och i riksdagen i förra årets skuggbudget men där stött på motstånd.

Det är med andra ord politiskt omstritt vad som är de riktiga långsiktiga åtgärderna för att komma till rätta med förorters och i det här fallet Järvas problem. Det Stadshusledda uppmuntrandet av omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter är en sådan stötesten. Viktor Barth-Kron lyfter i DN fram hur politiker i Stockholm ägnat sig åt den här strategin istället för att utnyttja de allmännyttiga bostadsbolagen för att åstadkomma nya och billiga lägenheter. Han säger bland annat detta:

”Det blir rimligen lättare att uppfylla översiktsplanens goda intentioner om en tät, levande ”promenadstad” om man kan agera proaktivt i stället för att sitta och vänta på att någon förhoppningsvis ska vilja bygga ungefär som staden tänkt”.

Men i marknadslösningarnas Sverige görs ingenting utan att vinstintressen blandas in. Privata entreprenörer sköter arbetsmarknadspolitik och gemensamma nyttigheter som apotek, post och banker, läkar- och polisstationer försvinner när det offentliga minimeras och det mesta läggs ut på entreprenad eller säljs ut till privata vinstdrivande aktörer.

Så det lär fortsätta att tvistas om hur målet ska nås att få blomstrande förorter och hur Husby ska få hopp och framtidstro tillbaka. Själv tänker jag att det kan bli svårt att skapa gemensamma nyttigheter och gemensamma långsiktiga verksamheter när vi lever i ett individualistiskt samhälle som struktureras kring entreprenörskap och vinstintresse. Det ger klart bräckligare hävstänger åt dem som befinner sig nära sammanbrottet. För jag tror att det stora problemet inte ligger i svårigheter att få utbildning och jobb eller diskriminering och stigmatisering i sig utan i bristen på hopp om och tro på en möjlighet till förändring.

Eller har jag fel i detta? Det återstår att bevisa åtminstone vad gäller Husby.

PS) Motkraft har ett heldagsarrangemang i Husby 24 maj på temat Husby – ett år efter kravallerna

Läs också gärna följande inlägg på denna blogg om förra årets oroligheter i förorten:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-3-politikers.html

Turkiska protester är en kamp om rummet och mot gentrifiering (?)

Jag har hela tiden undrat över vad de omfattande protesterna mot regeringen i Turkiet egentligen handlat om. Några träd i Geziparken vid Taksimtorget? Protester mot ett bygge av ett köpcentrum? Tja, det kan ju framkalla en del ont blod men normalt sett brukar det tilldra sig intresse endast från en begränsad skara miljöaktivister och närboende, knappast de tusenden vi har sett senaste veckan. 

Ett allmänt missnöje med regeringen Erdogan är en annan förklaring som brukar läggas till. Inte heller denna svepande förklaring har tillfredställt min nyfikenhet. 

Därför var det lite befriande att läsa Ülkü Holagos artikel i SvD igår (8/6-13). Hon lägger fram en mycket mer klarläggande förklaring som verkar fullt trovärdig. Det Istanbul-borna protesterar mot är en omfattande, statsledd gentrifieringsprocess. Det är en kamp om rummet som pågår. 

Hon berättar i artikeln om hur Istanbul sedan en längre tid genomgår en gentrifieringsprocess, eller Dubaifiering som vissa kallar det där. Gamla och nedgångna men tätbefolkade stadsdelar som Beyoglu och Tarlabasi genomgår en förvandling/sanering och får undan för undan lämna plats för moderna byggnader med moderna lägenheter och bl.a. köpcentra. Istanbulbor vräks och sätts på gatan eller erbjuds nybyggda lägenheter utanför centrum mot lån de inte klarar av att betala. Premiärminister Erdogan talade under sin tid som borgmästare i staden om ”inkomstbaserade visum till staden” och chefen för Myndigheten för masshusbygge (TOKI) har uttalat att ”de som inte har pengar behöver inte komma hit”. Förnyelsen ingår i visionen som formulerats av Istanbuls Metropolitplaneringskontor om att ”anpassa staden till världskulturmetropolers standard” och ”till det globala systemets dynamik och EU-processen”. 

Det handlar alltså naturligtvis inte bara om några träd.

Vision Stockholm 2030

Tankarna går osökt till ”Almbråket” i Stockholm på 1970-talet som naturligtvis inte heller bara var en strid om några träd utan uttryck för ett sedan länge pyrande missnöje med stadens omfattande och i många fall hänsynslösa sanering av citykärnan som pågått under hela 1960-talet och början av 70-talet.

Tankarna går också till de nuvarande stockholmska visionerna, Vision Stockholm 2030. Den som säger att Stockholm år 2030 ska vara ”en stad i världsklass”. Planerna är grandiosa. Det låter exempelvis så här;

 ”Stockholm är inte bara Sveriges huvudstad. Vi

menar att vi också är Skandinaviens huvudstad.

Vi vill vara navet i en framväxande Östersjöregion”.

Ett av delprojekten i det här arbetet är Vision Järva 2030 som innefattar omfattande renoveringar och rivningar som kommer att kunna innebära hyreshöjningar långt över vad alla nuvarande hyresgäster kommer att kunna klara av. 

Tankarna vandrar vidare till kravallerna i Husby. Parallellen ska inte dras alltför långt men det finns onekligen beröringspunkter att fundera över. Brinnande bilar fick ledarskribenter att gå i taket av indignation. En helt irrationell reaktion på något diffust missnöje var den allmänna reaktionen från pressen. Svårigheten att se bredden och djupet i ett pyrande missnöje är uppenbarligen mycket större när det kommer nära. Den intressanta reflektionen gjorde nyligen den brittiska filosofen Nina Power i en DN-artikel nyligen där hon jämförde hur den engelska pressen tog upp Husby-kravallerna, sakligt utforskande sociala och politiska faktorer bakom upploppen i svenska förorter, medan de för endast ett par år sedan skrek på mer polis och ondgjorde sig över huliganer när det var upplopp i ett antal stadsdelar i London. 

Svenska mediers förklaringsmodeller

Samtidigt är den svenska rapporteringen full av förklaringsmodeller av de turkiska protesterna som utelämnar det som Holago skriver om i sin artikel.

Upproren handlar då om missnöje med Erdogans stora ego och/eller sunnireligiösa moralism, att försvara en urban kultur, att få ta sig en öl eller cigarett i fred, landets ökande censur etc. 

En tidning skriver att ”Erdogans bulldozer-attityd hotar den tillväxtekonomi som AKP-regeringen så framgångsrikt stått för” och Peter Wolodarski uppehåller sig i en DN-ledare helt kring Erdogans arrogans och journalisters självcensur och uttrycker sin förhoppning att EU ska ”sträcka ut handen till demokratins försvarare” så att dessa ”vet att det finns en gemenskap för dem som till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter”. Det är lite tänkvärt att denna Erdogan-regering fick 50 % av rösterna i demokratiska val senast. Mer alltså än den svenska alliansregeringen som nyligen fick erfara det folkliga motståndet i förorter över hela landet och som reagerade ungefär som Erdogan med beskyllningar om huliganism istället för självkritik.

Jag betvivlar förvisso inte alls riktigheten i denna rapportering om Turkiet. Det finns säkert många skäl till missnöje men det som utelämnas är egentligen det mest intressanta. Det som jag endast stött på i Ülkü Holagos artikel. 

Kampen om rummet, globalisering och EU-anpassning

Det är alltså många förklaringar till missnöjet med regeringen Erdogan men jag tror ändå det i grunden hänger ihop med en mer allomfattande globalisering vilket i högsta grad påverkar det lokala rummet. 

De transnationella företagen spelar ut länder mot varandra i kohandel om lägsta skatter och bästa infrastrukturen och bestraffar länder som är för ”investeringsfientliga”. Det gäller alltså att anpassa sig och bli en ”vinnare” för de alltmer osjälvständiga nationalstaterna. Den egna kontrollen över ekonomin är numera långt ifrån fullständig och staterna försöker istället ta kontroll över rummet för att kunna förändra det så som den globala marknadsekonomins stora aktörer vill att det ska se ut. Institutioner som IMF, Världsbanken, WTO och OECD driver på utvecklingen på olika sätt vilket inte minst innefattar möjligheter till krediter till hyggliga räntor men också öppnande av dörrar som tidigare varit stängda för finansvärldens aktörer. Fastigheter har också spelat en oerhört stor roll i att absorbera de enorma kapitalöverskott som finansmarknaderna genererat och (trots allt) fortfarande genererar.

Citykärnorna omformas då till reservat för penningstarka grupper med en konsumtionsinriktad livsstil, kontor och affärslokaler med stor övervikt för restauranger, kaféer, gallerier, inrednings-, mode- och designbutiker men också stora shoppinggallerior som slukar hela kvarter. 

Kampen om staden, bostadskvarteren och det offentliga rummet har pågått länge världen över och motståndet har tagit sig olika uttryck i olika städer; New York, London, Boston, San Francisco, Philadelphia, Durban, Hamburg men också Stockholm, Göteborg och Köpenhamn. David Harvey har skrivit mycket om detta, senast i boken Rebel Cities. Det har oftast då handlat om gentrifiering av citykärnor eller innerstadskvarter men just nu pågår också, vilket jag hävdat tidigare, en lågintensiv gentrifieringsprocess i Järva. För att få ordning på stökiga förorter behöver befolkningen bytas ut tycks den underliggande tanken vara. Ungefär det som Sharon Zukin kallar ”domesticering genom cappucino” eller ”pacificering genom capuccino”.

  

Kritiken av Turkiet – ironisk dubbelmoral?

Strävan efter EU-medlemskap och en inkludering i ett marknadsekonomiskt globalt system i vilket det lokala rummet måste inordnas präglar regeringen Erdogans urbana politik. Turkiet vill bli en spelare om investeringar från kapitalstarka företag världen över och måste anpassa sig därefter. Det vill säga till ”det globala systemets dynamik och EU-processen”.

Ironiskt nog får Turkiet nu kritik av EU och Wolodarski skriver om hur svårt det kan bli för Turkiet att bli medlemmar med den nuvarande regeringen. Detta trots att den har ansträngt sig under ett helt decennium för att inordna sig i det liberala marknadssystem som EU omhuldar i sina portalparagrafer.

Så medan den svenska pressens beskrivning av de turkiska protesternas orsaker handlar om Erdogans muslimska moralism i motsats till en modern urban livsstil så är det kanske just försöken att omforma det urbana rummet i enlighet med ”världskultursmetropolers standard” som protesterna vänder sig emot? 

Det är förstås inte lika bekvämt för vissa tidningars ledarskribenter att tala om detta eftersom det redan skett och ständigt sker här på hemmaplan och i övriga EU, den gemenskap som ”till fullo bejakar mänskliga fri- och rättigheter” . Då protesterna sker här är det bättre att kalla dem för vandalism och de protesterande för kriminella. Ungefär som Erdogan gör.