Ukraina efter valet – hur ska resultatet tolkas och vad händer nu?

Enligt OSSE ska parlamentsvalet i Ukraina ha gått ”relativt” lugnt tillväga och ”i stort sett” svarat upp till demokratiska åtaganden, säger svenske Kent Härstedt, som ledde den tillfälliga valobservatörsstyrkan. Kandidaterna sägs också ha varit ”generellt sett” fria att föra sina kampanjer även om OSSE noterade ökat våld, förödmjukelser, hot och vandalism av valkampanjmaterial/egendomar under de sista tio dagarna av valkampanjen.

En analys genomförd av Yuriy Gorodnichenko, Dmytro Goriunov och Tymofiy Mylovanov, publicerad 4 november i Washington Post, visar att valfusk sannolikt inte har förekommit i någon betydande omfattning åtminstone.

Ett tecken på att detta troligen stämmer är att även Ryssland erkänner valets giltighet och lär godta dess slutgiltiga resultat. 

Valdeltagandet får anses lågt då endast 52 % av de röstberättigande verkligen röstat. Högst valdeltagande noterades i västra Ukraina med Lviv som högst på 70 % medan det i de Ukraina-kontrollerade delarna av Donbass i öst endast var 32 % som röstade.

Än så länge är valresultatet dock inte helt klart. De enmansvaldistrikt där en kandidat väljs enligt modellen ”first-past-the-post” har ännu inte, med två undantag, offentliggjorts av valmyndigheten CEC. Dessa ledamöter utgör normalt halva parlamentet även om nu distrikt i de två självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk står vakanta tills fyllnadsval kan utföras, om de nu någonsin blir av. Dessa republiker höll ju häromdagen egna val som i det här läget måste betraktas som en sorts kvasival utan större legitimitet. Däremot har närapå alla röster på partier nu avslutats vilka ligger till grund för fördelningen av ledamöter för den halva av parlamentet som väljs enligt representativ modell. De fördelar sig enligt följande:

Folkfronten (Jatsenjuks parti) 22,14 %

Petro Porosjenkoblocket 21,82 %

Självhjälp/Samopomitj 10,79 %

Oppositionsblocket 9,42 %

Radikala Partiet (Oleh Ljasjkos parti) 7,44 %

Fäderneslandsförbundet/Batkivsjtjyna (Tymosjenkos parti) 5,68 %

Närmast under 5 %-spärren ligger Svoboda med 4,71 %

CEC har dock sagt sig vilja räkna om resultaten från distriktet Krasnoarmiysk(Donetsk) men fått avslag av domstol vilket de nu överklagat. Det kan också noteras att inrikesministeriet har fått in 597rapporter om incidenter relaterade till valet. Polisen har dessutom inlett 120 utredningar om mutbrott i samband med valet. Det senare lär väl inte kunna förändra valresultatet men visar kanske att det finns en risk att detta bara är toppen av ett isberg vi ser och att resultatet bör betraktas med viss skepsis. Opositionsblockets ledare Vitaly Boiko menar att det här valet var det ”smutsigaste någonsin” vad gäller behandlingen av oppositionen.

Sammantaget ger detta en lite annan bild av valet än den Kent Härstedt och andra bedömare gjort av ett val som i stort sett lever upp till normala krav på demokratiska val. 

Detta, tillsammans med det låga valdeltagandet, utgör också att legitimiteten kan ifrågasättas. Till vilken grad kan parlamentet sägas spegla folkviljan egentligen? Detta underlättas inte heller av att det ofta är svårt att veta vad ledamöterna själva vill, vilket jag återkommer till längre fram.

 Vad blir det för regeringsbildning? 

Enligt en veckorapport 24-31okt från CEPI Ukraine Watch (the Central European Policy Institute, baserat i Slovakien) ska diskussionerna om en koalitionsregering vara klara inom kort. Det finns dock lite olika åsikter om vilka som ska vara med i en sådan regering och hur ministerposterna ska fördelas. 

Jatsenjuks Folkfronten har presenterat en önskelista där de gör anspråk på premiärministerposten (Jatsenjuk själv vill sitta kvar förstås) samt även justitie-, finans- samt inrikesministerposterna. Tunga poster naturligtvis. Dessutom posten som minister för Ministerrådet, som väl närmast kan liknas vid Statsrådsberedningen här i Sverige.

 Självhjälp/Samopomich anser istället att ministerposterna bör tillsättas på grundval av kompetens och inte andelen röster medan Tymosjenko uttalat att hennes parti Batkivsjtjyna inte gör anspråk på några ministerposter alls (?). 

Porosjenkoblocket uttalade tidigt en vilja att helst se en koalition mellan alla partier utom Radikala Partiet och Oppositionsblocket. Till skillnad från Jatsenjuks Folkfronten som har inbjudit Radikala Partiet till förhandlingar. Senare uppgifter har dock gjort gällande att Porosjenkoblocket föreslagit att de tre största partierna skulle samlas för diskussion om regeringsbildningen men samtidigt att de var öppna för samtal även med Radikala Partiet såväl som Batkivsjtjyna.

De båda största partierna har emellertid offentliggjort varsitt förslag till koalitionsavtal. Gemensamt för dessa är att de uttrycker en vilja att leda landet mot EU för att så småningom bli ”en av de ledande europeiska nationerna”. Förslagen har emellertid kritiserats av en del organisationer för att sakna utrymme för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Vilket, påpekar vissa, borde vara grundläggande för ett land som vill närma sig EU.

Enligt en eftervalsanalys i The Economist döljer sig hos de tänkta koalitionspartierna - bakom den enade pro-europeiska fasaden – olika affärsintressen och personliga ambitioner och i artikeln framhålls att det redan förekommit kohandel om ministerposterna och gräl om reformer. Jatsenjuk tillhör ”hökarna” i sin attityd till Ryssland och sätter målet att återställa landets suveränitet och territoriella integritet högst. Medan Porosjenkoblocket är lite mer inriktat på reformer för landets styre.

I en annan intressant artikel i magasinet Foreign Policy, skriven av Alina Polyakova, framhålls också att ukrainska koalitionsregeringar har en tendens att sönderfalla i gräl och splittring så fort de har formats. Hon påpekar att många menar att just detta var orsaken till att de emotsedda reformerna uteblev efter orangea revolutionen 2005 och att detta bäddade för Janukovytjs makttillträde 2010. Hon antyder därmed att det finns en uppenbar risk för upprepning även denna gång.  

Till detta kan också läggas att det i parlamentet mycket väl kan bildas samarbetsgrupper som driver en egen agenda vilket i vissa fall kan obstruera regeringens vilja i en del frågor. Bland annat rapporterar Ukraineinform om en partiöverskridande allians mellan befälhavare – såväl knutna till ukrainska armén som till olika frivilligbataljoner - vid östfronten. Yuriy Bereza, befälhavare vid Dnipro-bataljonen, ska vid en presskonferens tillkännagivit denna allians och att den blir partiöverskridande. Han tillade också att detta skulle kunna bli en ”överraskning” för dem som trott att de många invalda soldatrepresentanterna i parlamentet skulle vara splittrade för att de tillhör olika partier.

Hur ska resultatet tolkas?

De allra flesta bedömare världen över har noterat det nya parlamentets pro-europeiska hållning och tolkar detta som att de också kommer att vara reforminriktade för att på så sätt möjliggöra för ett framtida EU-inträde. Frågan är bara hur kapabla dessa parlamentsledamöter och den regerings som bildas kommer att vara att genomdriva nödvändiga reformer? Det är allmänt känt att den ukrainska politiken handlar väldigt lite om ideologi och mer om personligheter med oklar agenda och om oligarker som bevakar sina regionala eller nationella affärsintressen.

I den tidigare nämnda artikeln i Foreign Policy beskriver Alina Polyakova Ukrainas demokratiproblem genom att titta närmare på valkampanjen i valdistrikt 217 i Kiev. Det vill säga ett av de enmansvaldistrikt där en lokal kandidat väljs in till parlamentet som representant för distriktet. De två främsta kombattanterna i detta distrikt var dels den ultranationalistiske (en av grundarna till nazistpartiet SNP) kommendanten för Azov-bataljonen Andriy Biletsky (som jag skrivit om tidigare).  Han representerade i detta val Folkfronten. Mot sig hade han Vadym Stolar, tidigare medlem i förre presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti men ställde nu upp som oberoende kandidat. Mest känd är han dock för sina skumma fastighetsaffärer där investerarnas pengar, som så ofta i Ukraina påpekar artikelförfattaren, går upp i rök innan byggprojekten kommer igång.

Biletskys främsta valslogans löd; Stark nation! Ärlig regering! samt Kraftfull stat!

Stolar lär ha kontrat med; Fred, säkerhet och patriotism!

Några program eller redovisningar av vad de ville göra i parlamentet eller vilka åtgärder de tänkt stödja för att få till stånd det som de stolta parollerna utlovade fanns inte.

Av artikeln framgår att Biletsky först och främst ser sig som soldat och att det är hos Azov-bataljonen han har sin främsta lojalitet och han har inte aviserat något intresse för att lämna denna när han nu, som vinnare av detta distrikt, tar plats i parlamentet.

Artikelförfattaren Polyakova framhåller att detta är landets politiska dilemma. Det finns inga framåtblickande narrativ som kan ena landet utan kandidaterna ser ut ungefär som Biletsky och Stolar i exemplet ovan, fullproppade med meningslösa slogans men utan konkreta planer för reformer.

Det kan alltså vara väldigt svårt att förutse det nya parlamentets verkliga sammansättning. I synnerhet med tanke på de lokalt valda kandidaternas, likt de ovan beskrivna, stora inflytande. Kommer ledamöterna att företräda sina dubiösa bataljoners intressen eller sina högst personliga affärsintressen eller någon finansierande oligarks? Det kan också lika bli högst lokala intressen som drivs vilket inte nödvändigtvis innebär hela landets samlade intressen. 

Den högt aktade brittiska dagstidningen The Guardian gör emellertid en betydligt mer okritisk och, enligt min mening, en tämligen grund analys av valet. En ledare som skrevs dagen efter valet, med titeln Farewell to the old politics, framhåller liksom de flesta andra att valet bekräftat landets pro-europeiska orientering men menar också att en rad nya politiker, med rötter i Majdan-rörelsen, kommit till makten. De hävdar att det inte återstår mycket av Ukrainas gamla politik. Oligarkernas inflytande har förminskats och extremhögerns representanter utgör fortfarande relativt obetydliga aktörer, enligt denna analys.

Detta med extremhögerns tillbakagång är något jag själv reflekterade över direkt efter valet men som jag vid en närmare studie av kandidaterna, inte minst från Folkfronten, funnit anledning att revidera eller åtminstone reservera mig för, vilket framgår av mitt förra inlägg om valet.

Den militanta och ultranationalistiska patriotism som genomsyrat valkampanjen är väl egentligen det enda som säkert kan sägas få genomslag i parlamentet och den blivande regeringen. Själv ser jag det som den slutgiltiga dödsstöten för ett enande av landet.

Går landet att ena eller är öst hopplöst förlorat?

Den förhandlingslinje som president Porosjenko till stor del slagit in på under hösten ser nu ut att förbytas till en mer militant och hårdför attityd mot de östra separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Det parti som går under namnet Oppositionsblocket, som bildats ur spillrorna av Janukovytjs Regionernas Parti, fick överraskande stor andel röster och skulle kunna utgöra en balanserande kraft i förhandlingar med separatisterna. Istället ser de ut att bli det enda parti som inte inbjuds till koalitionsförhandlingar och, i och med att kommunistpartierna inte klarade spärren, blir det enda pro-ryska partiet i parlamentet. Hannes Schreiber, som ingår i EU-delegationen i Kiev, är en av de få som betonar vikten av att få med Oppositionsblocket i diskussionen om landets framtid. Av artikeln i The Economist tillägger hon att:

”Failure to do so would increase feelings of exclusion in Russian-leaning regions, where Kremlin agents continue to sow dissent”.

Ukrainas framtid som nation inom de nuvarande gränserna står på spel. Mitt eget tips är att de östra regionerna redan är förlorade oavsett åt vilket håll ”krigslyckan” kommer att vända. Ett tecken på den hårdnande attityden kom bara häromdagen då Porosjenko, i egenskap av president, lade fram ett förslag till parlamentet om att riva upp avtalet om eldupphör och om att erbjudandet om utökat självstyre inom Ukraina för de nu självutropade republikerna Donetsk och Luhansk ska omprövas. 

Detta är naturligtvis en reaktion på de egna val som separatistrepublikerna nyligen höll. Men hur indragna löften om utökad självständighet inom Ukraina ska få separatisterna på andra tankar förefaller oklart. Det antyder att endast en militär lösning återstår. Vilket i sin tur kommer att få Ryssland att överväga en mer öppen och direkt intervention. De mörka molnen tornar upp sig över Ukraina och det lär bli en lång och hård vinter. Alldeles oavsett vilken koalition som bildar regering.

Luxemburg; Tax-payers Junckyard

Gårdagens stora nyhet var väl avslöjandet av omfattningen av skatteflykten till Luxemburg. För de flesta lär det väl inte kommit som någon chock att storföretagen gömde skattepengar där men nu lär det alltså finnas dokument som bevisar detta. Omfattningen i sig har också överraskat de flesta. Det leder förstås till funderingar över hur stora skattesummor det här har handlat om för bland andra EU:s medlemsländer som i somras valde Luxemburgaren Jean-Claude Juncker till att leda EU-kommissionen. Som landets premiärminister 1995-2013 samt även finansminister 1989-2009 bör han ha lite svårt att förklara sig ovetande om vad som fått landet att växa ekonomiskt från ett litet land med döende industri till ett välmående rikemansland. Det är snarare så att det är väl känt att det är just under Junckers tid som finans- och premiärminister som Luxemburg har infört sina ”liberala” skatteregler och banksekretess.

Någon nyhet att företag har använt den förmånliga luxemburgska lagstiftningen är det alltså egentligen inte. BBC hävdade redan för ett par år sedan att de hade dokument som visade hur brittiska storföretag ägnat sig åt avancerad skatteplanering/flykt med Luxemburgs hjälp.

Men, som professorn i internationella relationer vid City University i London säger till the Guardian, kan vi nu gå från misstanke till bevis;

“Luxembourg is extremely secretive. I can’t underline [enough] how aggressive they are in denying that they are a tax haven. Now we have evidence. For the first time we have real evidence as opposed to supposition, as opposed to suspicions and so forth.”

Juncker själv har dragit sig undan ett planerat möte men sägs vara ”cool”, som hans talesperson uttrycker det till the Guardian. Han är ju känd för att strö kontroversiella citat omkring sig så med tanke på det sistnämnda kanske det här citatet kan vara lägligt att påminna om:

“Monetary policy is a serious issue. We should discuss this in secret, in the Eurogroup [...] I'm ready to be insulted as being insufficiently democratic, but I want to be serious [...] I am for secret, dark debates.” 

Finansministrar och andra EU-länders ledande politiker gör nu upprörda miner och kräver någon form av besked från Juncker om sitt eget ansvar och hur han kan försvara att hans lilleputtland orsakat övriga EU-länder biljoner euro i uteblivna skatteintäkter.

När han väl träder fram, för det lär han vara tvungen att göra, så lär vi knappast få höra några bekännelser, får man förmoda. Inte minst med tanke på ett annat av hans tidigare uttalanden;

"When it becomes serious, you have to lie."

Han har vanan inne när det gäller det sistnämnda. För vem tror att han var ärlig när han för ungefär tre år sedan talade om hårdare tag mot bank-bonusar?;

”I will continue to push for stricter rules concerning bank bonuses. After all, we can´t jump from the crisis to a normal daily schedule without tackling the origins of the crisis."

Om det tidigare har funnits en skattemoral bland allmänheten i EU-länderna så lär den ha slagit i botten nu. Hur det nu ska gå för EU-kommissionens ordförande att exempelvis få grekiska småföretagare att börja betala skatt övergår i alla fall mitt förstånd.

Det lär i alla fall bli svårt att övertyga EU-medborgarna om allvaret bakom de stora ord och utfästelser han gav ifrån sig inför EU-parlamentet vid omröstningen som gav honom posten som ordförande för EU-kommissionen 15 juli. Talet finns dokumenterat i en publikation betitlad ”A new start for Europé: My agenda for Jobs, Growth, Fairness and Democratic Change”. Ett axplock ur den kommer här;

“My number one priority and the connecting thread running through each and every proposal will be getting Europe growing again and getting people back to work. To do this, within the first three months of my mandate, I will present a Jobs, Growth and Investment Package to generate an extra EUR 300 billion in investment over the next three years."

Dessa EU-investeringar kanske skulle kunna finansieras av Luxemburg som en “pay-back” för uteblivna skatteinkomster?

Men det kanske mest magstarka citatet från talet har vi här;

“It is unacceptable to me that workers and retired people had to shoulder the burden of structural reform programmes, while ship owners and financial speculators became even richer. In the future we need a more democratically legitimate replacement for the Troika and thorough social impact assessments for any new support programmes."

Den rikedom för finansspekulanter han ondgör sig över har alltså han själv som ledare för Luxemburg bäddat väldigt mjukt för och det bör vara läge att i ljuset av det här skatteflyktsavslöjandet kräva besked av Juncker hur exakt han tänker sig framtidens mer demokratiskt legitima regim för att ta Grekland ur sin ekonomiska kris och hur han ska begränsa finansspekulationen.

Det är förstås de hederliga skattebetalarna som nu får svart på vitt att de lämnas alltmer ensamma med skattebördan i den ekonomiska krisens Europa. Vad ska övertyga dem om rättvisan och det demokratiskt legitima i detta? Det är en väldigt allvarlig fråga om skattemoral som the Guardian tog upp redan i somras, strax innan Juncker tillträdde sitt toppjobb i EU (troligen har de sniffat länge runt hans byxben). Richard Brooks, författare till boken The Great Tax Robbery, berättade då för Guardians Nick Cohen om Luxemburg;

”It benefits from the European Union´s free movement of capital, while Cayman Islands, say, cannot. More dangerously it inspires the Netherlands, Ireland and other EU states following beggar-thy-neighbour tax policies to join it in a race to the bottom.”

Artikelförfattare Cohen skrädde inte orden:

”If your services are being cut or taxes are going up, if you run a small business that cannot compete with Amazon or another large entity, the odds are that Jean-Claude Juncker´s Luxemburg has made your life harder.”

Patricia Hedelius på SvD Näringsliv fyller i när hon idag skriver så här;

”Uppläggen handlar enbart om att ta från de fattiga och ge till de redan rika. Att det sedan är lagligt är inget försvar [...] Ur ett samhällsperspektiv är det fascinerande, om än tragiskt, att bevittna hur vuxna tänkande människor kan försvara ett beteende som inte går att beskriva som något annat än skattesmitning. Vilket i sin tur avslöjar hur bolagen egentligen tänker runt socialt ansvar. Det är dags att syna bluffen.”

Som exempel tar hon upp IKEA:s (en av de stora skattesmitarna) skenhelighet när företaget bedyrar att de alltid haft inställningen att ”skapa ett bättre liv för de människor och samhällen som berörs av vår verksamhet”. 

Det blir alltså svårt för Jean-Claude Juncker att med någon större trovärdighet styra EU-kommissionens arbete med att få EU-medlemmarna att solidariskt ta itu med den ekonomiska krisens Europa. Det blir också svårt för storföretagen att med någon större trovärdighet hävda att de behöver förmånliga skattevillkor i de länder de verkar för att överleva. När vi nu vet med säkerhet var en stor del av vinsterna ändå hamnar. De ställer sig dessutom därmed utanför samhället och överlåter till små företag och vanliga inkomsttagare att bekosta den samhällsservice och infrastruktur som även de stora företagen är beroende av.  

Är det inte Internationalen jag hör på avstånd? ... eller är det möjligen högljudda missnöjesrop på utträde från EU? Kanske bådadera...?

Israeliska bosättningar äter långsamt upp en framtida palestinsk stat

Som jag skrev nyligen är det svenska erkännandet av Palestina ett beslut i rättan tid. Den som har en ärlig mening att den enda rimliga lösningen på konflikten Israel-Palestina är att tvåstatslösningen kommer till stånd inser att en sådan nu brådskar om inte den infrastrukturella utvecklingen på marken ska hinna ikapp och förbi alla sådana planer. Bloggen Dessa mina minsta bröder betonar också detta ett par inlägg nyligen som är värda att läsa, här och här.

Just nu i skrivande stund pågår en konflikt i Östra Jerusalem om den för palestinierna så heliga Al Aqsa-mosken. Vid upprepade tillfällen har israeliska bosättare och högerextremister forcerat sig in på moské-området i skydd av israeliska säkerhetstrupper. Det är naturligtvis en maktdemonstration och provokation som nu orsakar omfattande oroligheter i östra Jerusalem och har lett till våldsamma demonstrationer och åtminstone två dödsskjutningar.

Striden om Östra Jerusalem börjar emellertid inte på långa vägar här och nu. Israel har alltid hävdat Jerusalem som sin huvudstad men detta är inte internationellt erkänt och det strider mot FN:s beslut om östra Jerusalem som en framtida huvudstad för Palestina. Det vill säga att staden skulle utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. FN:s säkerhetsråd har i resolutionerna 252, 267, 471, 476 och 478 fastställt att alla lagstiftande åtgärder från Israel som ändrar stadens karaktär och status är att betrakta som ogiltiga och utan värde (null and void).

Israel har ändå i lag fastställt att hela Jerusalem utgör Israels huvudstad och har under senare decennier systematiskt annekterat delar av detta Östra Jerusalem och byggt bosättningar i strid mot internationell lag och FN-resolutioner. Ungefär 2000 palestinska hus har också demolerats sedan 1967. Flera hundra bosättare har dessutom helt sonika tagit lägenheter i den gamla delen av Östra Jerusalem i besittning där det med vapen och trakasserier ockuperar övervåningarna på flera hus. 

Ett exempel på dessa bosättningar är Har Homa/Abu Ghneim som successivt har vuxit till sig trots palestinska och internationella protester. Detta är dock bara ett enda exempel. Sedan 1967 har över en tredjedel Östra Jerusalem med omgivningar blivit exproprierat och bebyggt av israelerna, i strid mot de ovan nämnda FN-resolutionerna.

En FN-rapport (OCHA) om Östra Jerusalem som släpptes i mars 2011 inleds enligt följande:

” Within the framework of Security Council resolutions and the terms of reference of the Middle East peace process, such a solution must end the 1967 occupation and realize the two State solution, and resolve all permanent status issues, including Jerusalem. The UN Secretary-General believes that a way must be found for Jerusalem to emerge from negotiations as the capital of two States, with arrangements for the holy sites acceptable to all”.

 Denna önskan att hitta en väg att genom förhandlingar förvandla Jerusalem till den delade huvudstad som FN alltid förordat ser idag ut att klinga i stort sett ohörd från israelisk sida. Istället skyndar de sig att exploatera alltmer mark och stänga vägar kring staden för palestinierna vilket gör den alltmer svårtillgänglig för dem.

Av FN-rapporten framgår att palestinier sedan början av 1990-talet måste söka tillstånd för att ens besöka staden. Antalet tillstånd är begränsat och följaktligen förvägras en hel del tillträde till staden. Att bosätta sig där för palestinier från Gaza eller Västbanken är inte tillåtet annat än i undantagsfall som rör återförenande av familjer. En ytterligare försvårande omständighet för Östra Jerusalem är att den palestinska myndigheten (PA, Palestinian Authority) enligt Oslo-avtalet inte tillåts verka där vilket gör att Östra Jerusalem inte har något tydligt styre och att förvaltande institutioner är stängda. De palestinska invånarna i Jerusalem har inte heller israeliskt medborgarskap utan endast ”permanent uppehållstillstånd” vilket dessutom är mindre beständigt än det låter eftersom detta inte är överförbart till makar eller barn. Mer än 10000 barn lever som konsekvens av detta ”illegalt” i staden. Det här gör sammantaget att, enligt rapporten, Östra Jerusalem blir alltmer isolerat från övriga Palestina såväl fysiskt som politiskt, socialt och kulturellt.

Sedan rapporten skrevs har alltså den här utvecklingen mot isolering sakta men säkert fortskridit och bara så sent som för några dagar sedan rapporterades det om ytterligare utvidgningar av bosättningar. Premiärminister Netanyahu har också nyligen uttalat att Israel kommer att fortsätta att bygga i östra Jerusalem och att varje försök att dela staden kommer att bekämpas med ”en järnnäve”. Således finns inga som helst planer på att förändra den här israeliska politiken. Tvärtom.

Jag har tidigare skrivit om Israels bosättningspolitik och beskrivit den som ”Elefantens fot”, ett uttryck lånat från Sven Lindqvist som i sin tur lånat det från afghanen Abdur Rahman som använde det för att beskriva ryssarnas sätt att expandera sitt territorium. Rahmans textrader från början av 1900-talet tycker jag är oerhört effektfulla som beskrivning också av den israeliska bosättningspolitiken och ockupationspolitiken så de tål att upprepas. Byt bara ut ryssarnas mot israelernas så har vi fått den israeliska politiken uttryckt i en enda mening;

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Den som inte har förstått den här israeliska taktiken förstår inte heller att varje fördröjning av en överenskommelse om en tvåstatslösning innebär att möjligheten för en sådan att bli verklighet sakta men säkert minskar och att den inom ett par decennier till realistiskt sett kan vara helt utsiktslös. En utveckling som jag menar att den nuvarande israeliska regeringen vill ha. Det är bland annat därför jag vidhåller att det svenska erkännandet av Palestina är ett beslut i rättan tid och ett sätt att försöka bidra till att ändra spelplanen - en game changer - och bryta ett kontinuum som annars leder allt längre bort från tvåstatslösningens slutgiltiga förverkligande.

Foto: Amer Aruri, B´tselem

Hamza Abu Tir in ruins of his home at Um Tuba, where he had lived with his wife and their three children. On 14 January 2014 Abu Tir was compelled to demolish his home himself after he received a demolition order from the municipality. By undertaking the demolition himself, he avoided paying the cost of demolition by the municipality and other fines. The family has no permanent residence at present.

Kartor:

Kartor och gränslinjer (gröna linjen, muren, vägar reserverade för bosättare etc)

Interaktiv karta över Västbanken med bosättningar, checkpoints etc

Blogginlägg och artiklar om bosättningspolitiken och ockupationen:

UI-bloggen, Utrikespolitiska institutet

Kyrkans tidning

Svenska Yle – människorättsrapportör bloggar

Anna Veeders blogg Al Hamatzav:

Jerusalem – fredens stad,enad stad?

Besök i Silwan

Olof Palme International Center, Agneta Carleson

Följeslagarprogrammet EAPPI reserapport av Thord-Ove Thordson

Slavoj Zizek i The Guardian

Artikel i Aftonbladet där ledande socialdemokrater skriver om Israels omöjliggörande av en tvåstatslösning

Information inifrån Israel och Västbanken kan också sökas här:

B´Tselem (The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories)

Breakingthe Silence (Israeli soldiers talk about the occupied territories)

MachsomWatch (a volunteer organization of Israeli women observing and reporting on the Occupation)

TheElectronic Intifada

Erkännandet av Palestina ett beslut i rättan tid

Svenska regeringens erkännande av Palestina har väckt kritik. Israel är förstås missnöjt och hemkallar sin Sverige-ambassadör för konsultationer. Men även andra, inte minst liberala, röster talar framför allt om "dålig tajming". Just detta går verkligen att diskutera. För när kommer den rätta tajmingen att infinna sig i en konflikt som pågått (åtminstone) sedan staten Israel bildades 1948?

Fakta på marken ger snarare vid handen att Israel med sin nuvarande bosättningspolitikär på väg att bygga bort alla rimliga utsikter för en framtida tvåstatslösning. Som jag skrev igår har Israel bara under de månader förhandlingar faktiskt fördes under medling av John Kerry beslutat om byggrätter för nästan 14000 nya bostäder på ockuperad palestinsk mark. Bosättningarna har mer än dubblerats sedan 2010 och den israeliske premiärministern Netanyahu sa så sent som i måndags att man vill skynda på planerna på 1000 nya bosättningar i östra Jerusalem.

FN släppte (snacka om tajming) igår en rapport som ger svidande kritik till Israel för just denna bosättningspolitik. Men också för brott mot mänskliga rättigheter. Rapporten är framtagen av FN:s människorättskommitté och sammanställts av 18 olika experter på olika områden. De talar om Israels oproportionerliga dödande av civila under sommarens Gaza-offensiv, om angrepp mot FN-anläggningar, om blockaden av Gaza som hindrar människors rörlighet och tillgång till grundläggande tjänster och livsnödvändiga förnödenheter, användandet av överdrivet våld mot civila inklusive barn, om tortyr och misshandel i fängelser, om systematisk misshandel av palestinska barn.

Anledningen till att palestinierna inte har full kontroll över sitt territorium, en folkrättslig princip vid statsbildning, är att det befinner sig under ockupation. En del liberala tyckare verkar ha missat den detaljen helt. Eller hur ska man annars tolka ett uttalande som det Per Gudmundson står för i dagens SvD? Han säger att ett erkännande av Palestina nu "belönar destruktivitet" eftersom palestinierna just har "bedrivit ett anfallskrig mot Israel". Tänk så olika man kan se på saker. Liberaler brukar annars vara väldigt snara att tala om vikten av mänskliga rättigheter.

Läsning av en färsk FN-rapport rekommenderas, Per. Men du kanske inte gillar rapportens tajming?

Israels framtid hotas inte av raketer

Sverige har nu tagit regeringsbeslutet att erkänna Palestina. Det är ett modigt beslut och det är ett beslut som gör skillnad. Kritikerna menar att det inte gagnar fredsprocessen. Margot Wallström gav för ett par veckor sedan ett bra svar på den kritiken; - Vilken fredsprocess?

Israel har under de senaste decennierna intagit en allt mer hårdhudad attityd gentemot Palestina och obstruerat varje ansats till avspänning och samtal. Som ifjol när förhandlingar med USA:s utrikesminister John Kerry som medlare skulle påbörjas och Israel inledde med att ta beslut om nya bosättningar. Under det dryga halvår som förhandlingarna pågick godkände Israel byggrätter för 13851 nya bostäder på ockuperad mark. Med den takten skulle Stockholm snart ha byggt bort bostadsbristen. Men för Israels del handlar det förstås om annat. För varje bosättning på ockuperad mark försvåras bildandet av en palestinsk stat. Att ”rulla tillbaka” hela samhällen över 1967 års gräns till Israel igen är naturligtvis inte praktiskt rimligt eller ekonomiskt försvarbart. Så varför bygga nytt? Naturligtvis för att en närastående lösning inte eftersträvas.

Israel har också kritiserat palestinierna för att de är splittrade. Hur ska de kunna styra ett land när de inte kan leva ihop, har det hetat. När Hamas och Fatah enades i somras vänder Israel på kuttingen och kritiserar palestinierna för att de söker enhet istället. Självfallet är det senare ett större hot för Israels planer på fortsatt ockupation och bosättningsexpansion. En enad ”nation” istället för splittrad och söndrad är förstås mindre lätthanterlig för Israel.

Nu har den israeliska regeringen gått i taket och kallar hem sin ambassadör som reaktion på Sveriges erkännande av Palestina. Jag tror inte det ger dem särskilt mycket goodwill internationellt utan kan vara ett tecken på att argumenten nu börjar brista för israelerna när omvärlden visar tecken på bristande tålamod med den israeliska politiken och oviljan att komma någonvart med förhandlingarna om den tvåstatslösning som alla seriösa bedömare menar är den enda rimliga lösningen på konflikten om det forna mandatet Palestina som började redan vid första världskriget. Hundra år av bittra strider och fiendskap. Vill Israel verkligen fortsätta i hundra år till? Med vilka metoder ska de få palestinierna att vekna och erkänna Israels rätt att ta över hela mandatet Palestina? Hur har de tänkt att detta ska gå till och se ut? Vad bygger en sådan israelisk stat på för legitimitet? Hur har de tänkt leva i fred? Genom att utrota alla fiender?

Det är en blind denna tro på Eretz Israel som står i vägen för konstruktiva förhandlingar och lösningar. De Likud-ledda regeringar som drivit denna politik de senaste decennierna har kommit till vägs ände. Omvärlden börjar tappa tålamodet. Det brittiska parlamentet röstade bara för någon vecka sedan för att erkänna Palestina och tidigare benhårda israelvänner medgav nu att de tröttnat. En förkrossande majoritet bland de brittiska parlamentarikerna röstade för erkännandet av Palestina och det återstår bara att regeringen gör som de folkvalda vill. 

Kanske är det dags för EU att bli en aktiv kraft för att få tvåstatslösningen till stånd och med ekonomiska medel sätta press på Israel, och för all del den palestinska myndigheten också, att komma framåt i förhandlingar.

Inte heller bara för palestiniernas skull utan för Israels egen skull. Som jag ser det är staten Israel sakta men säkert på väg att sluta sig inom ett hårt pansarskal och utvecklas alltmer till ett militäriskt apartheidsamhälle. Ja, rent ut sagt till en militärdiktatur. Den inhemska fredsrörelsen och kritikerna av den förda politiken kämpar i allt svårare motvind. De behöver också vårt stöd. För att förändring också ska kunna komma inifrån.

Jag har vid flera tidigare tillfällen försökt lyfta fram vikten av att uppmärksamma och stödja dessa människor och organisationer som alla vill se ett annat Israel (för att låna titelnamnet på Susan Nathans bok).

Det mest glädjande jag läst på länge var Avraham Burgs debattartikel i SvD igår där han tackar den svenska regeringen och statsministern för erkännandet av Palestina. Han säger också så här om den israeliske labourledaren Isaac Herzog:

”Herzog och andra säger att ett erkännande av en palestinsk stat är ett ’unilateralt’ steg som hotar chanserna för fred. Jag tror istället deras motstånd mot erkännandet är det verkliga hotet eftersom det skapar en framtid där ockupationens orättvisor bara fortsätter. Det finns definitivt unilaterala element iden israelisk-palestinska konflikten, men sanningen är att de flesta av dem kan tillskrivas Israel. Att säga något annat är att förtränga verkligheten. Palestinierna lever sedan 50 år under israelisk ockupation utan någon som helst bilateral överenskommelse”.

Han menar vidare att Israel ”blivit en stat som systematiskt diskriminerar invånare utifrån etniska grunder” och att ett internationellt erkännande av en palestinsk stat ”förebygger att den utvecklingen fortsätter”.

Denne Avraham Burg är inte vilken tyckare som helst. Han var tidigare talman för israeliska parlamentet Knesset och han har också varit ordförande för Jewish Agency samt World Zionist Organization. Då bör man veta om att den förstnämnda organisationen har och har haft som främsta uppgift att samla in pengar för att få människor att flytta till Israel och hade en central roll i bildandet av staten Israel men också för möjligheten att befolka ockuperad palestinsk mark. World Zionist Organization kan väl beskrivas som dess moderorganisation och den drivande kraften för förverkligandet av staten Israel. Det är knappast så att denne Burg önskar se Israel förintas eller försvagas. Hans artikel bär på en smått desperat vädjan till resten av världen, när han säger detta:

”Men som israelisk medborgare vilken aldrig slutat tro på att fred är möjlig vill jag uttrycka min djupa tacksamhet till den svenska regeringen och till statsministern för beslutet att erkänna en palestinsk stat. Då vi för bara några veckor sedan firade det judiska nyåret Rosh Hashanah är min nyårsbön att flera länder följer efter”.

Ukraina efter valet – Europeiska Ukraina eller Vilda Östern?

Så är då parlamentsvalet i Ukraina över. Enligt alla rapporter har det gått hyggligt lugnt tillväga och inga observationer ännu i alla fall av uppenbart valfusk.

Rösterna räknas fortfarande men enligt den ukrainska valkommissionen, CEC, ska nu 99 % av rösterna nu vara räknade så äntligen kanske man kan börja spekulera i hur parlamentet kommer att forma sig och vilket underlag för regeringsbildning det finns.

Resultatet när dessa 99 % av rösterna är räknade meddelades idag 16.35 lokal tid (15.35 svensk) och gav följande fördelning bland de partier som passerat spärren på 5 %:

Jatsenjuks Folkfront 22,17 %, Petro Porosjenkoblocket 21,81 %, Självhjälp/Samopomich 10,99 %, Oppositionsblocket 9,38 %, Oleh Ljasjkos Radikala Parti 7,44 %, Tymosjenkos Fäderneslandsförbund/Batkivsjtjyna 5,68 %.

Svoboda, som ligger på 4,71 %, kommer alltså inte in i parlamentet även om det kan vara vanskligt att säkert säga än då röster är kvar att räkna. 

Därmed har också den sittande premiärministern Jatsenjuk tagit på sig ansvaret att bilda ny koalitionsregering. Han gjorde tidigare idag uttalandet att han såg framför sig en fempartiregering där alla partier som passerat spärren, utom Oppositionsblocket, skall ingå. Han deklarerade också att han vill döpa regeringen till ”Europeiska Ukraina” för att hedra de som stod på Majdan. Han måste dock lugna sig någon dag tills alla rösterna räknats in.

Dessutom måste ytterligare en viss reservation göras då halva parlamentet väljs i enmansvaldistrikt vilket kan ge platser till kandidater från partier som inte passerat spärren eller som är helt oberoende kandidater. 

Tips och överraskningar

Valresultatet avviker ganska markant från exit polls som gjordes i söndags men framför allt från de väljarundersökningar som gjordes innan valet. Även de mest färska av dem.

Porosjenkoblocket utropades i söndags till valets största parti då exit polls pekade på att de var ett par procentenheter större än Jatsenjuks Folkfront. Det visade sig dock vara en för tidig reaktion då Folkfronten ju fler röster som räknats närmat sig och gått förbi Porosjenkos parti. I väljarundersökningar före valet spåddes Porosjenkoblocket bli störst parti med mycket stor marginal, cirka 20 procentenheter större än näst största parti som tippades bli Radikala Partiet. Nu ser det ut att bli bara tvåa. Trea kom nu en överraskande uppstickare, Samopomich eller Självhjälp på svenska. De har inte alls funnits med i förhandstipsen. 

Ytterligare notabelt är att de högerpopulistiska och högerextrema inte alls lyckats få gehör för sin knytnävspolitik. Att Svoboda skulle backa var förväntat. Enligt många tips skulle de få svårt att komma över spärren på 5 %. Det lyckades de inte heller med, får vi förmoda nu, och har backat från dryga 10 % till mindre än 5 %. Mer oväntat var att Oleh Ljasjkos Radikala Parti inte lyckades bättre. Ljasjkos har tidigare utmärkt sig genom att slåss i parlamentet och under valkampanjen med att vifta med högafflar (som han vill sticka i baken på de gamla politikerna) och lägga upp filmklipp på Youtube där han förnedrar tillfångatagna separatister. Nästan alla väljarundersökningar innan valet pekade ut partiet som näst störst och tippades få mellan 10-15 % av rösterna. Nu ser de alltså ut att sluta som blott femte största parti. Högra Sektorn däremot blev precis så små och obetydliga som väntat och kom inte i närheten av att nå över spärren. Vilket inte hindrar att de skulle kunna vinna något säte genom enmansdistrikten. Inte heller hindrar det dem att fortsätta med sina utomparlamentariska och demokratiföraktande våldsaktioner. Kanske snarare tvärtom.

Den första reaktionen är lättnad över att mer moderata krafter dominerar parlamentet istället. Men en närmare titt på kandidaterna ger en lite mångtydigare bild, vilket jag återkommer till längre fram i detta inlägg. 

Oberäknelig äro den ukrainska politiken

Själv har jag ägnat ett flertal inlägg åt det ukrainska valet. Jag har försökt kartlägga det politiska landskapet och jag har studerat fyra olika analyser inför valet. Jag tror jag därmed kan påstå att jag informerat mig väldigt väl och noggrant. Ändå blir jag lite tagen på sängen av framför allt en sak, framgången för Samopomich.

Jag visste om att de ukrainska väljarundersökningarna har rykte om sig att vara notoriskt opålitliga men jag har försökt kompensera detta genom att titta på flera olika. Men ingen av dem jag tagit del av hade Samopomich över 5 %-spärren. I en av valanalyserna jag studerade närmare inför valet låg partiet kring 1,5 % i väljarundersökningar och Susann Wohrschech som specialstuderat den nya typen av politiker - aktivisterna och journalisterna - bedömde att de flesta av dessa hade chans att ta sig in i parlamentet, med undantag av de som stod på partiet Samopomichs lista.

Det var också lite överraskande att Tymosjenkos Fäderneslandsförbund inte lockade fler väljare än att med nöd och näppe klara spärren. Men än mer överraskande att Jatsenjuks helt nybildade Folkfront lyckades ta drygt 22 % av rösterna, att jämföras med de cirka 8-10 % som prognoserna talade om.

Just det här med Samopomich kan jag trösta mig med att de flesta medierapporter hade missat också. Anna-Lena Laurén skrev dock i allra sista stund i SvD om partiets frammarsch.  SvT:s Elin Jönsson rapporterade också i Rapport/Aktuellt från deras valvaka så dessa två hade möjligen nosat fram att något var på gång hos just detta parti? DN däremot var inte lika lyckosamma utan förutspådde fortfarande på valdagen framgång för nämnde Ljasjko och nämnde inte Samopomich med ett ord. Dessutom hade de lyckats missa Oppositionsblocket helt i valprognosen. Istället gav de Serhiy Tihipkos parti Starka Ukraina beskrivningen; ”rester av expresidenten Janukovytjs proryska maktparti”. Vilket alltså är en mer korrekt beskrivning av Oppositionsblocket även om Tihipko förvisso har varit med i Janukovytjs Regionernas Parti för ett antal år sedan.  

Glöm inte enmansvaldistrikten

Halva parlamentet väljs alltså i enmansvaldistrikt enligt modellen ”first-past-the-post”. Det vill säga ungefär som i Storbritannien. Flest röster i distriktet ger en plats i parlamentet för den segrande. De här lokala valrörelserna brukar gå ganska hett till och valfusk är allra vanligast i samband med dessa val. Enligt valkommissionen (CEC) har det förekommit tekniska problem såväl som problem med oerfarna rösträknare. Våld och hot har också förekommit och i flera distrikt har det lämnats in stämningsansökningar från förlorande kandidater. En talesperson för CEC menar dock att detta är helt normalt och tycks inte alls förvånad;

”Today, there is no reason to say that the results of elections will be cancelled in certain regions. We are expecting lawsuits. This is a traditional reality of Ukrainian election campaigns; I would not rule out that they have already been prepared at the district level,” 

I Lutsk, ett av valdistrikten, räknades Ihor Lapin, en kommendant i den ökända Aidar-bataljonen, in som segrare med endast 28 rösters marginal. När den lokala valkommissionens administratörer ville invänta sent inkommande underlag för att färdigställa resultatprotokollen samlades arga medlemmar ur bataljonen utanför kommissionens kontor. De tände bland annat på bildäck enligt Majdan-manér och nya konfrontationer är tydligen att vänta.

Denne Lapin ställde upp för Folkfronten. Alltså det parti som nu ser ut att bli störst och som med Jatsenjuk som ledare framställs som ett av de mest EU-vänliga.

Seger för de EU-vänliga och bakåt för fascisterna?

En seger för europavänligheten utropas alltså unisont av både ukrainska och utländska media. Det ligger förstås mycket i detta men det är ändå något av en sanning med modifikation.

För det första deltog bara knappt 50 % av befolkningen i valet. Vad tycker den andra halvan egentligen? Det förefaller sannolikt att den inte är lika EU-entusiastisk då det framför allt i östra Ukraina var ett lågt valdeltagande. Det ska heller inte glömmas bort att de partier som är mindre EU-entusiastiska eller rent pro-ryska, Oppositionsblocket, Kommunistpartiet och Starka Ukraina ändå tillsammans fick cirka 17 % av rösterna. De två sistnämnda dock inte tillräckligt för att nå över spärren. Dessutom deltog inte alls 14 distrikt som ligger inom de självutropade republikernas Donetsk och Luhansk områden. Ungefär tre miljoner människor har alltså inte kunnat rösta alls. Dessa väljare för också förmodas vara mindre EU-entusiaster än övriga landets väljare. Hur många som har skrämts till tystnad får vi naturligtvis aldrig heller veta. Men de högerextremas framfart har väl inte undgått någon och det mest ”oskyldiga” tilltaget är kanske den ”soptunnekampanj” som har drabbat politiker som försökt hålla torgmöten och framföra andra åsikter än de nationalistiska brösttoner som dominerar debatten. En särskild sajt har pekat ut vilka politiker som är mest värda att åka på huvudet före i en soptunna.

Huruvida framför allt Jatsenjuks Folkfront är enbart EU-vänlig kan också ifrågasättas i och med det stora antal krigskommendanter som rekryterats till partiets lista och som nu bereds plats i parlamentet. Där finns bland andra en sådan som Andreij Parubiy som grundade det nynazistiska Social-nationalpartiet i Ukraina modellerat efter det tyska (i omvänd ordning) Nationalsocialistiska partiet. Samt befälhavare från Azov-bataljonen och tillika ledare för nämnda nazistparti, som Ihor Mosiychuk och Andriy Biletsky. Så sent som i somras ordnade de en revolutionsmarsch i Kiev med sitt Social-Nationalparti. 

Här finns också Arsen Avakov, inrikesminister i den förra övergångsregeringen och efterlyst av Interpol anklagad för olagliga markaffärer. Han tillkännagav också för bara några veckor sedan att den ovan nämnda Azov-bataljonen ska införlivas med Nationalgardet. De har utmärkt sig i strid och ska få chansen att ytterligare ”utvecklas militärt”, ansåg han. 

Här finns Yuri Bereza, kommendant i Dnipro-bataljonen som enligt rykten ska ha varit inblandad i nedskjutningen av Malaysian Airlines-planet i somras. Bland annat hackade facebook-konversationer sägs peka på detta men kan förvisso mycket väl vara konspirationsteorier.Han är i alla händelser inte någon vän av förhandlingar då han nyligen sagt att det inte kan bli tal om sådana eftersom Ryssland bara förstår makt och vapen och han hade också alldeles före valet följande synpunkt om regeringen: ”These people are not mentally healthy”.

Igor Mosiychuk till vänster och Andrew Biletsky. Photo: Olena Belozerska

Det är den här typen av parlamentariker alltså som nu utgör en god del av det parlamentariska stödet för den regeringskoalition som Folkfronten nu vill bilda. I vilken också Oleh Ljasjkos Radikala Parti är tänkta att ingå, vilket inte precis har en lugnande effekt.

Det visar att det inte är alldeles enkelt att förutse vilken sorts politik denna nya regering kommer att föra. Det visar också att det inte heller enkelt går att säga att de nazistanstrukna har gått bakåt i detta val. Den ukrainska politiken är oberäknelig och partierna är sällan ideologiskt homogena utan består av personligheter med ibland ganska disparata ståndpunkter och bakgrund. Den ukrainska politiken analyseras främst genom att syna personerna bakom partinamnen och inte partiernas program.

Den EU-vänliga fasaden som nu tillkännages från Ukraina visar sig, när man skrapar lite på fernissan, dölja en murknare kärna. Att Folkfronten blir största parti istället för Porosjenkoblocket kan möjligen ge en hårdare linje i förhandlingar med separatisterna och med Ryssland. Vilket inte bådar gott för den som hoppas på en snar fred och försoning och ett enande av det sönderskjutna landet.

Intressant och oroande att USA just i detta läge passar på att skeppa in vapen till Ukraina. Precis vad Ukraina behöver nu?

Kolla också in:

Senaste valresultaten (still counting) här

SvD som gläds åt det EU-vänliga valresultatet och de många nya kandidaterna

Kritisk valanalys som spår instabilitet från gästbloggaren Pål Teigan på bloggen Jinge.se 

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.

Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påstår istället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?

Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?

Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;