Vill vi egentligen vara med i EU?

”En tydlig linje saknas” i EU-förhandlingarna om bankunionen och eurokrisen, anser socialdemokraten Magdalena Andersson och Ola Pettersson från LO.

Det är inte någon nyhet direkt. Det finns inte heller, enligt min mening, någon anledning för socialdemokrater att klappa sig för bröstet när det gäller förhandlingar i EU.

Genomgående har Sverige sedan inträdet i EU fört en oerhört ambivalent EU-politik och avvaktande hållning inför allt som sker inom korridorerna i Bryssel. Per Gahrton skrev i sin bok ”EU inför 2000-talet” om röstningskaos i parlamentet där (förvisso inte bara) svenska ledamöter röstade fel eller bara följde gruppledarens tumtecken (upp eller ned) utan att veta vad frågan röstningen handlade om innebar. Det gällde då inte minst svenska socialdemokratiska parlamentsledamöter.

Forskare har också talat om de informella kontakternas betydelse och hur personkemi och förtroende har avgörande inverkan på förmågan att påverka beslut i EU. Att ”känna till områdets historia” har också framhållits som mycket viktigt (Åsa Vifell, ”Enklaver i staten. Internatinalisering och demokrati i den svenska statsförvaltningen”, 2006). I praktiken har det visat sig att det ofta är tjänstemän som sköter dessa kontakter vilket leder till att politikerna tappar kontrollen över frågorna och avgörande moment i beslutsprocessen (Bengt Jacobsson & Göran Sundström, ”Från hemvävd till invävd”). 

Det är en väl känd hemlighet, kan man säga, att svenska förhandlare ofta befinner sig steget efter och sällan har en klar och tydlig linje att följa när frågorna verkligen avgörs, vilket ofta är i ett mycket tidigare skede än när själva det formella beslutet tas. Detta oavsett om vi talar om kommissionen, parlamentet eller ministerrådet. 

”Man har sålt in idén till svenska folket att EU-medlemskapet inte innebär några förändringar. Men det stämmer inte. Allt har ändrats i förvaltningen. Det är EU som bestämmer och vi som springer efter” (Svensk tjänsteman refererad i Åsa Vifell 2006: s 222). 

Det är också väl omvittnat hur våra folkvalda i riksdagen har mycket svårt att få en uppfattning om vad som händer med EU-frågor och hur den svenska linjen ser ut. EU-nämndens funktion har ofta ifrågasatts och de folkvalda blir i regel tvungna att inta en väldigt reaktiv hållning.

Jag får ofta uppfattningen att Sverige gick med i EU ungefär av samma skäl som man ibland hänger kvar på hopplösa fester; för att inte missa något som kanske händer. En vanlig idé var också, inte minst bland socialdemokrater, att Sverige skulle förändra en massa saker efter inträdet. EU var liksom inte riktigt bra men det skulle bli mycket bättre om vi gick med.

Det kräver dock någon form av idé om vilket sorts Europa man vill se formas och vilken roll Sverige ska inta i en sådan formation. En vision för framtiden eller åtminstone klara åsikter om frågorna.

Men allt som oftast är det oerhört svårt att urskilja några sådana och det förefaller ibland som om den svenska linjen (alldeles oavsett den varit socialdemokratiskt eller alliansstyrd) är att vårt deltagande är högst motvilligt.

Som EU-motståndare vid folkomröstningen 1994 borde jag kanske gilla den hållningen, kan tyckas. Men det är snarare med stigande irritation jag iakttar hur företrädare för JA-linjen ännu snart 20 år efter inträdet i EU verkar gå omkring och ångra det beslutet istället för att utnyttja medlemskapet optimalt till att få inflytande över frågor om den framtida ekonomiska styrningen, miljöfrågor, utrikes- och säkerhetspolitik etc etc.

Vill vi egentligen vara med? Kanske är det dags att gå ur EU? Om inte bör vi väl åtminstone delta fullt ut!?

 

 

 

Eurons sprängkraft

Gamla euroförespråkare backar nu och erkänner öppet hela systemets brister, men vill ändå inte fundera över systemiska förändringar, utan talar mest om nya nödlösningar och konstruktioner som ska lappa ihop bristerna i systemet. Ekonomin har pyspunka och man lagar och lagar tills det snart bara återstår ett myller av lappningar. Istället för att byta däck.

Nordeas Annika Winsth (har alltid undrat om namnet är taget) säger exempelvis vid ett seminarium tidigare i år: ”Jag röstade ja och har funderat på om det var klokt. Men det spelar inte så stor roll, euron är en realitet. Varje sansad människa måste hoppas att det går bra inte minst av omtanke om människorna i dessa länder”.

Erik Åsbrink (s), f.d. finansminister, fyller i med: ”Att sitta skadeglad och säga vad var det jag sa och hoppas att det går åt helvete är inget som jag vill ställa mig bakom”.

Om orsaker till den ekonomiska krisen i euroländerna skriver europaportalen bland annat att:

”De låga räntorna som blev följden av att euron introducerades skapade obalanser i eurosystemet. I länder som behövt en högre ränta ledde de låga räntorna till en investeringsboom och expansiv finanspolitik. Detta skapade i sin tur en kraftigt pris- och löneökning vilket fick till följd att dessa länders konkurrenskraft försämrades betydligt jämfört med andra EU-länder”.

 

Här skulle det bjudas på konsumentfest hade ju EU tänkt sig.

”Vi lever i ett samhälle där tillväxten är Gud... Plötsligt blev pengar så billiga att de var gratis – trodde folk”.

Citatet är en från den grekiske generalagenten för Porsche, Sotiris Hatzikos, som intervjuades av Peter Kadhammar i Aftonbladet i somras.Kadhammar redogör också för vad som hände i Grekland vid eurointrädet:

 

”Inträdet i euron medföljde att bankerna började konkurrera om att få låna ut pengar. Samtidigt sjönk räntorna från att ha legat på 15 procent till tre eller fyra.”

 

Krisen i Grekland och Spanien är alltså i grunden orsakad av brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp för en alltmer absurd handel med derivat.

 

Länder med överhettade ekonomier hade behövt höga räntor och krisländer det motsatta för att stimulera ekonomin, men det går inte att förhandla med Frankfurt.

Det ekonomiskt (och politiskt) omöjliga med EMU förklaras av Peter Benson i en artikel i SvD Näringsliv i somras. Sydeuropeiska länder kommer aldrig kunna hålla hämna steg med Nordeuropa inom euron, menar han. Han skissar två scenarior: splittring/haveri och kaos eller hårdare centralstyrning av Euroländernas ekonomi och EU i allmänhet. Ingetdera positivt. 

Kvar står en ensam entusiast, Jan Björklund, och hejar på euron och hoppas på svenskt inträde i eurosamarbetet och innan dess i bankunionen och blottlägger därmed också en totalt oenig alliansregering. Ganska fyndigt sammanfattat på bloggen Alliansfritt Sverige: ”Reinfeldt: Ingen bankunion, för då tvingas vi betala andras skulder. Björklund: gärna bankunion, bara vi slipper betala andras skulder”.

I kvällen tv-sändningar kunde vi se hur EU-ländernas ledare samlats i Bryssel för ännu ett toppmöte och höra hur Angela Merkel hämtat sig från fotbollschocken och gick på offensiven när hon klargjorde sin vilja att EU ska ges makt att ingripa i nationella budgetar. Demokratier är inte att lita på med andra ord utan det behövs en mer diktatorisk ordning?

(De flesta, inklusive Merkel, har nog glömt att det faktiskt var bland andra Tyskland som var i störst kris för tio år sedan och tummade på stabilitetspaktens ramar)

Samtidigt viner stenarna genom luften i grekiska och spanska städer och människors liv går i spillror (Grattis till fredspriset förresten, EU). Spänningarna mellan nord- och syd-Europa spräcker kanske inte bara EMU utan hotar hela EU-projektet. 

Vi hade väl ingen aaaaaning!

 

Ja hur var det nu de stora finansmännen förutspådde för tio år sedan? Jo, Jakob Wallenberg, han sa så här: ” Handeln och utbytet på den europeiska inre marknaden - vår tids största frihandelsprojekt - kommer att öka, till stor fördel för vår egen tillväxt och välståndsutveckling."

Den för allmänheten klart mer okände Gösta Torstensson, redaktör för Kritiska EU-fakta, beskrev däremot i ett nummer tidningen (september 2003) hur omöjligt europrojektet var genom att likna det vid att ”stoppa ena handen i kokhett vatten och den andra i isvatten och hävda att det i snitt är lagom”.

  

Sören Wibe (klok S-ekonom och EU-parlamentariker som dessvärre avled 2010), då ordförande för Socialdemokrater mot EMU, skrev i ett annat av numren (juli 2003):

”Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare. EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa”.

I ytterligare ett annat nummer under 2003 säger nationalekonomen Stefan de Vylder:

”Att ha en gemensam valuta bäddar för bråk. Det vi sett hittills är bara början”.

 

Jo, EU är nog i grunden en vacker tanke, men de som styr det vackra projektet har en märkvärdig förmåga att lyssna till taskiga rådgivare.