Netanyahus tal inför kongressen; Har vi inte hört det förut?

Idag talade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inför den amerikanska kongressen. Något som inte uppskattades av Vita Huset.

Nå, vad var det då han sa? I huvudsak att avtalet som USA och ett antal andra länder är på väg att sluta med Iran är dåligt och att det kommer att leda till att Iran får en lätt väg till att skaffa kärnvapen. 

President Barack Obamas kommentar var att talet inte innehöll något nytt. Förmodligen tänkte han på det här:

“Iran would possess nuclear weapons in three to five years”

(Ur Netanyahus bok Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorists, 1995)

“The most dangerous of these regimes is Iran, than has wed a cruel despotism to a fanatic militancy. If this regime, or its despotic neighbor Iraq, were to acquire nuclear weapons, this could presage catastrophic consequences, not only for my country, and not only for the Middle East, but for all mankind … Only the United States can lead this vital international effort to stop the nuclearization of terrorist states. But the deadline for attaining this goal is getting extremely close.”

(Tal till amerikanska kongressen 10 juli 1996)

“... our experts say Iran was probably only one or two years away [from developing nuclear weapons]”

(Netanyahu till en amerikansk kongressdelegation, Wikileaks 09 februari 2009)

“The American president must stop Iran from acquiring nuclear weapons - and quickly – or an imperiled Israel may be forced to attack Iran´s nuclear facilities itself … You don´t want a messianic apocalyptic cult controlling atomic bombs. When the wide-eyed believer gets hold of the reins of power and the weapons of mass death, then the entire world should start worrying, and this is what is happening in Iran”

(Intervju i The Atlantic 31 mars 2009)

“Where’s Iran? Iran’s completed the first stage. It took them many years, but they completed it and they’re 70% of the way there. Now they are well into the second stage. By next spring, at most by next summer at current enrichment rates, they will have finished the medium enrichment and move on to the final stage. From there, it’s only a few months, possibly a few weeks before they get enough enriched uranium for the first bomb.”

(Tal till FN:s Generalförsamling 27 september 2012)

Han var för övrigt en gång i tiden fullständigt övertygad att även Irak hade kärnvapen på gång. Så här sa han 12 september 2002:

”There is no question whatsoever that Saddam is seeking and is working and is advancing towards a development of nuclear weapons. No question whatsoever.”

Vilket ju i och med USA:s invasion 2003 visade sig vara falskt alarm. En överdrift av Iraks kapacitet som Netanyahu och Bush framställde som ett dödligt hot vilket skulle sanktionera invasionen.

Så vad är det Netanyahu egentligen vill med sin närmast besatta repetition av kärnvapenhotet från Iran? Provocera fram en amerikansk invasion av Iran?

Nja, kanske är sanningen närmare en annan sak Netanyahu snuddade vid i sitt tal till kongressen idag?:

” The U.N.'s nuclear watchdog agency, the IAEA, said again yesterday that Iran still refuses to come clean about its military nuclear program.”

Han glömde nämligen lägga till att Israel inte ens tillåter IAEA att komma I närheten av sina egna anläggningar. Israel är ju också ett av få länder (tillsammans med bl.a. Nordkorea) som vägrat skriva under ett icke-spridningsavtal. Kanske är det egentligen just detta Netanyahu fruktar mest? Att en ökad insyn från IAEA i Irans atomprogram ska öka kraven på Israel att själva öppna sina dörrar till sitt eget. Som FN krävde 2012... och igen i december 2014.

Kanske är det ständiga tjatet om Irans kärnvapenprogram i själva verket ett sätt att leda uppmärksamheten från det israeliska?

Med vänner som Netanyahu behövs inga fiender

Att Israel surar över att Sverige erkänt Palestina är ingen nyhet numera. Många liberala politiker och skribenter ojar sig över detta och Per Gudmundson i SvD verkar tycka det är stor skada för Sverige att vi dragit på oss Likuds och Benjamin Netanyahus missnöje. Dessutom brukar han upprepa att det svenska erkännandet är att belöna Hamas raketkrig mot Israel. Med detta har han förminskat Israel-Palestinafrågan och brutit ut en liten bit av hela kakan på ett sätt som passar hans argumentation. Det brukar kallas ”cherry-picking”. En metod som inte är alldeles obekant för just Netanyahu själv.

Det börjar nu bli ganska uppenbart att den allra största och mäktigaste bundsförvanten till Israel börjar tröttna. Jag talar förstås om USA och om Obamas stigande irritation över Netanyahus attityd och sätt att föra politik. ”Cherry-picking” är exempelvis något som man i Vita Huset anser att Netanyahus Israel ägnar sig åt när det beskriver förhandlingarna med Iran om deras kärnkraftsprogram. Saker lyfts ur sitt sammanhang och – vad värre är - läcks ut offentligt från de slutna förhandlingarna vilket alla erfarna diplomater vet är det värsta som kan hända. Om man vill komma till ett bra avslut vill säga. Israel har förstås intresse av att förhandlingarna bryter samman nu när det ser ut att vara nära ett avtal som lättar på trycket mot Iran. Enligt israeliska Haaretz har nu Vita Huset börjat begränsa informationen det delar med Jerusalem om Iran-förhandlingarna. 

Ytterligare en sak som irriterar Vita Huset (kanske ännu mer) är Netanyahus planerade tal inför Kongressen. Demokraten Howard Dean är en av de starkaste kritikerna och säger, enligt Haaretz, att Netanyahu är ”en katastrof” (”a disaster”) och att hans planer om tal till kongressen är; ”a stupid thing to do that has harmed US-Israeli relations greatly”. Han fortsätter;

”I don’t trust Netanyahu. I think he’s not served Israel well”.

Netanyahu är inbjuden av republikanerna i kongressen och talet är tänkt att handla om just avtalet med Iran. Hans plan är förstås att gå förbi den amerikanska regeringen och ägna sig åt lobbying i kongressen istället där de mer Likudvänliga Republikanerna är i majoritet. Jag gör det för att ”rädda överlevnaden för mitt land”, säger Netanyahu. Ett brott mot protokollet anser Demokraterna och Vita Huset vilket har lett till att flera demokrater planerar att bojkotta talet och i Vita Huset stiger irritationen över Netanyahus inblandning i amerikansk politik. Patrick Leahy, Demokrat-veteran i kongressen klargör till the Guardian varför;

”It has long been an unwritten rule and practice through the decades that when it comes to American foreign policy, we speak and act thoughtfully, with one voice when we can, with the national interests of the United States as our uppermost consideration, and with caution about the unintended consequences of unilateral actions like this”.

Klargjort är också att Vita Huset inte har några planer på att träffa Netanyahu vid dennes besök till USA (han får här känna på samma medicin som Wallström). Det är inte ofta den dörren är stängd för en israelisk premiärminister på besök i Washington DC, påpekar Aaron David Miller i Foreign Policy. I hans artikel framgår också hur representanter för Obama-administrationen för pressen öppet redovisat sin ilska över israelambassadören Ron Dermers aktiva roll i Netanyahus kongressbesök vilket, menar de, äventyrar relationerna med USA till förmån för Netanyahus egen valkampanj. Irritationen är så pass stor att Obama-administrationen även hyser planer på att svara på Netanyahus provokativa inblandning i amerikansk politik genom att göra detsamma mot Israel. Vita Husets dörr kommer nämligen att istället öppnas för Likuds och Netanyahus största valrival Isaac Herzog, arbetarpartiets ledare, som kommer att ha ett möte med vicepresident  Joe Biden och utrikesminister John Kerry. Herzog har inte varit sen att utnyttja detta i sin valkampanj och triumferande påpekat det vitala för Israel att ha goda förbindelser med USA och att Netanyahus Likud har sämre förutsättningar att upprätthålla sådana.  Helt klart förefaller den amerikanska presidenten ha tröttnat på Netanayahu och hoppas på förändring i det israeliska valet den 17 mars. Aaron David Miller avslutar sin artikel med att formulera det så här;

”Both Obama and Kerry would love to see Netanyahu out and Labor’s duo of Herzog and Tzipi Livni in. And they’re doing everything they reasonably can — short of running campaign ads — to bring that about.”

En ganska unik situation som Netanyahu har lyckats provocera fram. Så de så kallade israelvännerna i Folkpartiet, Per Gudmundson och andra liberala ledarskribenter behöver alltså inte vara så ledsna över de skadade diplomatiska relationerna med Israel. Vi har gott sällskap av USA. Liksom Vita Huset kan de väl istället förena sig med oss som hoppas på en förändring den 17 mars och att det då finns nya ledare att knyta relationerna starkare med. Ledare som förmodligen är varsammare med sina vänner och inte så snara att utse fiender.

Iran idag – Israel imorgon ?

Idag träder avtalet om Irans kärnenergiprogram i kraft. Överenskommelsen som ger IAEA tillträde till Irans kärnenergianläggningar och begränsar produktionen i enlighet med krav som ställts av länderna i FN:s säkerhetsråd.

Det är positivt och ett litet steg på vägen mot ett fredligare och kärnvapenfritt Mellanöstern. Det hoppas i alla fall flera bedömare på tidningarnas utrikessidor. Det återstår dock att ta itu med den stora bromsklossen för detta, nämligen Israel. Som naturligtvis hela tiden varit starkt kritiskt till avtalet med Iran.

Iran som nu öppnat för IAEA:s inspektioner vilka för övrigt, enligt den senaste rapporten, inte funnit några bevis för konvertering till militärt bruk. Israel däremot tillåter inte internationella inspektioner och premiärministern Netanyahu förklarade i september 2012 att Israel inte vill ha någon kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Första gången en sådan föreslogs var redan 1974 av Egypten och Iran men har alltid motarbetats av Israel. År 2010 togs saken upp på nytt på FN:s översynskonferens för icke-spridningsavtalet och det beslutades att anordna ett toppmöte om saken i Helsingfors i december 2012. Iran meddelade sin vilja att delta utan några förhandsvillkor men Israel vägrade delta och mötet fick ställas in.

Enligt ett tyskt forskningsinstitut som ger ut listan Global Militarisation Index är Israel den mest militariserade staten i världen. I samtalen om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern är det Israel som sätter sig på tvären. Det är Israel som har kärnvapnen och vill behålla sin ensamrätt förstås. Trots att de aldrig helt öppet medgivit att de har kärnvapen anses det vara världens sämst bevarade hemlighet. Men det vore rimligt och hälsosamt om omvärlden tilläts kontrollera hur mycket och exakt vad Israel har smusslat med i alla år. 

Kanske kan EU leda vägen och sätta press på Israel med hot om sanktioner motsvarande de som uppenbarligen haft effekt för Irans förhandlingsvilja? Ett isolerat Israel med frysta tillgångar utomlands skulle kanske bli en mer resonlig samtalspart i framtiden?

 

 

När får IAEA tillträde till Israels Dimona-anläggning?

Avtalet om Västmakters tillträde till Irans atomanläggningar och kärnprogram var en positiv framgång för diplomatin. Så tycker åtminstone de flesta. Dock inte Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som jag skrev om häromdagen. 

Han har tidigare ritat bomber i FN för att visa vilket hot Iran utgör för världen och tillsammans med USA ibland hotat med flygattacker mot iranska kärnanläggningar. När nu USA agerat diplomatiskt istället blir Israel alltmer isolerat i sin anfallsiver. Som Anders Persson, statsvetare i Lund, skrev i SvD för ett par dagar sedan handlar det inte bara om kärnvapen utan att Israel har en dominant ställning i regionen att försvara.

 

Likväl är denna intolerans mot kärnvapen i regionen intressant att notera när den kommer från just Israel. I gårdagens SvD kunde vi läsa om deras eget kärnvapenprogram som av Dr Ronen Bergman (israelisk säkerhetspolitisk expert) beskrivs som ”en av världens sämst bevarade hemligheter”. Atomanläggningen i Dimona har aldrig IAEA fått tillträde till men blev internationellt känd när Mordechai Vanunu (som jobbade där) 1986 avslöjade vapenprogrammet för en brittisk tidning. 

För detta har han avtjänat ett 18-årigt fängelsestraff, varav de första 11 i isoleringscell, och har numera förbud att lämna landet och att tala med utlänningar. Han skulle alltså, trots att han numera är på ”fri fot” få svårigheter att hämta det fredspris som han ofta nämnts som kandidat till.

IAEA däremot har fortfarande inte fått tillträde till själva anläggningen i Dimona och Israel svävar på målet när kärnvapenprogrammet kommer upp. Vilket det gör med skrämmande långa mellanrum. Om omvärlden betraktar Iran som ett instabilt hot mot världsfreden borde väl rimligen Israel betraktas på samma sätt? För vem kan seriöst påstå att Israel, åtminstone med nuvarande ledning, kan betraktas som en duva i den infekterade Mellanöstern-regionen? Avner Cohen, professor i Nonproliferation Studies vid Monterey Institute of International Studies, säger sig - enligt SvD-artikeln ovan – benägen att tro att Netanyahu är beredd att riskera krig för att behålla sitt kärnvapenmonopol i regionen.

 

Är det då inte ett rimligt krav att äntligen få veta säkert vad de håller på med där i Dimona?