Generation Brexit

Jag noterar i den statistiska sammanställningen av Brexit-omröstningen och ser att den enda åldersgrupp som röstade klart för att lämna EU var den med personer över 65 år. Vi kan kanske kalla gruppen för Generation Brexit. Många unga britter är nu förbittrade över att få ta över arvet från denna äldre generation som nu missnöjesröstat landet ut ur EU.

Det finns mycket att säga om det och mycket kommer att sägas, men jag kommer att tänka på detta när jag läser Simon Reynolds mycket underhållande bok ”Rip it up and start again – postpunk 1978-1984”. I kapitel 7 som handlar om Leeds universitetsbaserade och starkt marxistiskt influerade musikscen i slutet av 1970- och början av 1980-talet finns en beskrivning av det politiska läget och samhällstillståndet i Storbritannien under 1970-talet som förklarar det mesta av den nuvarande äldre generationens inställning till EU. En helt irrationell och senkommen reaktion på brittiskt industriellt förfall och Thatchers beska nyliberala medicin som hon körde ned i halsen på brittiska fackföreningar och arbetare i en märklig symbios med en konservativ nationalism och längtan till det gamla kolonialväldets fornstora dagar. Tänker själv att det är lätt att glömma bort vad dessa britter har i ryggsäcken och vad som legat och grott i decennier sedan dess.  Labour eller tory, arbetare eller adel, spelar ingen större roll.  Generation Brexit hade sin unga, formande, mest aktiva, arbetande och studerande period under detta 1970-tal som Simon Reynolds så träffande berättar om i nämnda bok.  Jag bryr mig inte om att översätta då det skulle riskera att förvanska hans text och frånta den dess autenticitet:

”In Britain, the 1970s felt like one long crisis. Endless strikes, power cuts, runs on the supermarkets by hoarding housewives, rising crime, student protest, race riots, fascism resurgent on the streets, the IRAs terror campaign extending beyond Ulster to the mainland of Britain… The kingdom was disunited, simmering with resentments. Some mourned the nation´s lost imperial role and recoiled from the multicultural reality of modern Britain. Others pushed for revolution, seeing every successful industrial action as a workers´victory bringing the Glorious Day a little closer.

In the mid-seventies, the trade unions were at their peak of power. Their rank and file understandably demanded pay rises to keep pace with runaway inflation – but this, of course, made prices rise faster and the country feel even more out of control. Using their full arsenal of weapons – sympathy strikes, secondary picketing – the unions effectively brought down the Conservative government in 1974. During the period of Labour rule that followed, many felt that the TUC was effectively co-regent with Prime Minister Jim Callaghan. An inevitable right-wing backlash gathered momentum. People speculated about coups being plotted by the military and whispered of private armies led by retired brigadiers training in English meadows under cover of darkness. Legitimate pressure groups – the Middle Class Association and the National Association for Freedom – emerged, dedicated to taming the unions, resisting ´declining standards´, and restoring the word ´Great´to its proper place in front of ´Britain´.” (Ur Simon Reynolds “Rip it up and start again – postpunk 1978-1984, Faber&Faber 2005)

                                       
 Gang of Four från Leeds. Taggtrådsgitarr och marxistiska texter,
                                          som i "What we all want" framförd live i Tyskland 1983.

Brexits profitörer

Mycket av den brittiska diskussionen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet har handlat om migration. Arbetslösa och lågavlönade har lagt sin proteströst mot förfallet i de avindustrialiserade engelska städer där gruvor och tung industri har ersatts av vadslagningsbyråer, pantbanker och polska delikatessbutiker. De har letts att tro att immigranter tar jobb och sänker lönenivån i landet. Forskning visar att sambandet är mycket svagt eller obefintligt. Hur som helst var det lämna-sidans tyngsta kort som sannolikt vägde över i favör för utträde ur EU.

Nu förefaller bland andra Polen, Ungern och Slovakien falla in i resonemanget och vill dra stora växlar på resultatet av Brexit-omröstningen. ”Ett stort antal av EU:s medborgare har förkastat migrationspolitiken”, säger Robert Fico, premiärminister i Slovakien. Ungerske Viktor Orban menar att britterna, liksom många andra människor, ”anser att flyktingpolitiken har skapat ett svagare Europa”.

Det finns en ironi i detta som kanske inte alla uppfattar, framför allt inte de östeuropeiska ledarna själva. Nämligen den att det i första hand är folk från deras egna länder som britterna vill stänga gränsen för. Det är EU-migranter från Polen och Baltikum och andra östeuropeiska länder som anslutit till EU efter 2004 som den brittiska immigrationsdebatten allra främst har handlat om. Grunden till detta är lätt att spåra även statistiskt. Oxford-baserade hemsidan The Migration Observatory har sammanställt migrationsströmmarna in och ut ur Storbritannien:

“Over the whole time period analysed (1993 to 2014) the highest growth in the foreign-born population occurred between 2005 and 2008. This period coincides with the significant inflow of East European migrants following EU enlargement in 2004”

Vad de xenofobiska östeuropeiska ledarna inte har förstått (eller försöker dölja) är att det är immigranter från deras egna länder som triggat de brittiska väljarna mest att rösta för utträde ur EU. Det är en sorglig ironi och hela diskussionen förefaller tämligen absurd och förvirrande. Viktor Orban säger exempelvis följande:

”Om EU ska överleva krävs en tuffare migrationspolitik med skärpta gränskontroller där medlemsstaterna har rätt att säga nej till att ta emot flyktingar”.

Vad vill han och de övriga östeuropeiska ledarna och vad menar de med immigrationspolitik? Inbegriper det den immigration som sker mellan EU-länder, som ju är den de brittiska väljarna reagerat främst emot?

Kanske bör vi tänka tanken hela vägen? De länder som blev nya medlemmar efter 2004 kanske inte var redo för EU? I teorin åtminstone handlar ju EU-medlemskapet inte bara om ekonomi utan om att omfamna ett helt paket värderingar. Bland annat ska EU, enligt Lissabonfördragets texter, med en för medlemsstaterna gemensam politik ”bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor”.

Kanske kan EU istället vända lite på Orbans uttalande och säga så här; om EU ska överleva krävs tuffare krav på att medlemsländer följer fördragstexterna. Medlemmar som inte vill erkänna dem bör följa Storbritanniens exempel och träda ur unionen.

Då kan en mindre grupp EU-länder gå vidare - utan Storbritanniens bromsande av den inre marknadens fria rörlighet och utan de östeuropeiska medlemsländernas extrema flyktingskräck – och forma en politik mer i enlighet med fördragstexten. 

Britterna är åtminstone konsekventa. Viktor Orban & Co vill både ha kakan och äta den. Jag börjar fundera över om inte kakan ska tas ifrån dem...

Brexit - out of control?

Midsommarafton och dagen då Storbritannien röstade för att lämna EU. Chockvågorna som nu går genom Europa och övriga världen lär väl vara av ännu större styrka med tanke på Yougovs prognos igår kväll när röstningen avslutades, dvs att stanna-sidan skulle vinna med marginalen 52% mot lämna-sidans 48%. Nu blir resultatet precis det omvända och brittiska pundet störtdyker till sin lägsta nivå mot US Dollarn sedan 1985.

Jag såg för ett par dagar sedan slutdebatten i BBC. Lämna-sidan, som ju precis som stanna-sidan består av både konservativa och labour, upprepade i nästan varje inlägg ordet "control". I alla möjliga former och sammanhang handlade omröstningen om att "ta kontroll". Som motsats upprepade de också ordet "uncontrolled" och nästan varje gång handlade det om "uncontrolled immigration". Det vill säga; Storbritannien skulle återta kontrollen över sin demokrati och framför allt över immigrationen.

Jag tycker stanna-sidan vann debatten och lämna-sidan visade prov på den svaga och rent lögnaktiga argumentationen för att lämna EU som den visat under hela kampanjen. Boris Johnson och övriga i lämna-panelen appellerade till magkänslan istället för hjärnan. Men det verkar alltså ha fungerat.

Valdeltagandet är ganska högt, 72,1 % enligt Sky News för en timme sedan (dvs 07.00). Men, och det framförs som ett tungt skäl för att det gick som det gick, i stanna-sidans starkaste fästen - som London, Skottland och Nord-Irland - blev valdeltagandet lägre än landets genomsnitt. Det visar kanske att det är lättare att mobilisera väljare för att förändra något än att bevara status quo.

Det ironiska nu är att lämna-sidans tal om att ta kontroll över landet och att göra "Great Britain great again" mycket väl kan bli det motsatta. Visst, det kommer att bli år av förhandlingar och marknadens reaktioner är ofta nyckfulla och kan vända flera gånger, men faktum är att Skottland, Nord-Irland och Wales alla med stor marginal röstat för att stanna i EU och redan hörs från skotskt håll ett muller av missnöje som jag tror leder till en ny folkomröstning där om utträde ur Storbritannien. Lämna-sidans Great Britain kan mycket väl om något år visa sig vara Tiny Britain. Tror inte riktigt det var detta de tänkte sig?

Själv är jag gammal aktivist i Nej till EU och har alltid haft en EU-kritisk hållning. Så borde jag inte jubla nu då när Storbritannien vill lämna? Nej, och det finns framför allt ett skäl till det. Jag bekymrad över tajmingen. Ett sönderfallande EU just nu innebär att spillrorna faller i en av främlingsfientlighet och fascism nedsmutsad jord. Det var inte främst "control" över demokratin britterna röstade för utan "control" över immigration. Det framkom tydligt i slutdebatten och har färgat kampanjen som varit tämligen smaklöst förljugen på båda sidor men framför allt på lämna-sidan som oblygt spelat på människors rädsla för invandring som "tar jobben". Här hemma jublar Sverigedemokrater, i vårt östra grannland Sannfinländarna och i Frankrike Le Pens Front National, osv. osv. Nya omröstningar lär inte vara en omöjlighet att vi får se och kampanjerna kommer då inte heller att handla om det viktiga, om ett EU som driver en nyliberal ekonomisk politik utan möjlighet till politisk påverkan för medlemmarna, utan istället om den "okontrollerade invandringen".

Det är inte rätt tidpunkt för EU-splittring just nu. Det är min främsta invändning. Först skulle det behövas en rejäl och seriös debatt om vad alternativet innebär och vad, mer exakt, det är som är fel med EU och vad de olika parterna i diskussionen vill göra åt det. Någon sådan diskussion har vi aldrig riktigt fått till och det är kanske samtidigt det man kan hoppas kommer uppstå nu som en konsekvens av britternas Brexit.

Storbritannien har hur som helst haft sin diskussion nu, en kampanj utan större sans och vett, och nu bygger valresultatet på... ja, vad? Kontroll? Ja, lämna-sidan har en del att bevisa nu. Det stora problemet är bara att ansvaret för resultatet vilar både på Tories och Labour såväl som Ukip. Så av vilket parti ska ansvaret för framtiden utkrävas? Nå, det blir en fråga för britterna att ta itu med. Helt ärligt och med hopp om en bättre diskussion om det, säger jag:

Good Luck!