Marschen mot Babij Jar – samma väg idag som då men ändå inte

 

Varje år hålls en tyst minnesmarsch för att hedra de judar som tvingades marschera längs gatan som då hette Melnykovagatan från centrala Kiev ut till ravinen vid Babij Jar.

Minnesmarschen är ett personligt initiativ som har initierats av den tyske affärsmannen och poeten Yevhen Horodetsky och aktivisten Dmytro Yurinov. Meningen är att utan paroller eller plakat marschera under tystnad mot Babij Jar och längs samma väg som de drygt 33 tusen judarna som mördades där fick ta.

Det är sjätte året den hålls (en del hävdar sjunde) och i årets marsch deltog uppskattningsvis ca 700 personer, bland dessa representanter för judiska gemenskaper på andra orter än Kiev och även från utlandet. Dessutom ett antal ungdomar från ukrainska samt tyska judiska skolor.

Vi samlas vid den enorma biograten Kyivska Rus i stadsdelen Lukianivska, inte långt från Babij Jar. Här startar också marschen som går längs gatan Yurii Illienka som då, 29–30 september 1941, hette Melnykovagatan. Marschen bevakas av mycket media men ovanligt lite poliser. Antingen visar det på en tillförsikt att inget riskerar att hända eller också nonchalans inför eventuella hot. Men marschen flyter lugnt på helt utan störningar eller incidenter.

Bild: Hans Wåhlberg. Vi samlas vid biografen Kyivksa Rus i stadsdelen Lukianivska. Stort medieuppbåd och ca 700 personer marscherar.

Vid Babij Jar svänger kolonnen in på det som kallas Alley of Sorrow och leder upp till Menorah-monumentet, den sjuarmade ljusstaken som nu också fått sällskap av en symbolisk synagoga där också en bön lästes av den inbjudna rabbin.

Många avslutade med en privat bön eller meditation vid randen till ravinen intill. Det sägs att just den platsen inte är själva avrättningsplatsen men vittnen har beskrivit att de skjutna föll ned i en grop utför ett stup så den här kanten nära Menorah-monumenten och synagogan fungerar symboliskt.

Bild: Hans Wåhlberg. Framme vid Menorah-monumentet läggs stenar ned symboliskt.

Detta är alltså även en symbolisk marsch som ska hedra all de som tvingades göra den som sin allra sista i livet. Vad hände då den 29 september 1941?

Bild: Hans Wåhlberg. Ravinen ned från Menorah-monumentet tjänar åtminstone som symbol för avrättningsplatsen även om det är tveksamt om den verkligen låg här.

Dödsmarschen 1941

Melnykovagatan heter som sagt numera Yurii Illienka-gatan men det är samma väg vi vandrar mot Babij Jar. Då släpade hela familjer på vad de orkade bära, i tron, eller åtminstone i hopp om, att de skulle evakueras. De hade också beordrats att ta med pengar och värdesaker, naturligtvis för att deras bödlar skulle kunna samla in dem och stjäla dem för egna syften. Enligt uppgift i tyska rapporter om aktionen gick pengar och andra värdesaker till den tyska välfärdsmyndigheten NSV (National-Sozialistische Versorgung) för att delas ut till etniska tyskar (Volksdeutsche), och en del till stadens administration för fördelning bland stadens behövande.  Många lokala ukrainska Kiev-bor angav sina judiska grannar, en del kanske i hopp om att få del av deras tillgångar (?).  Chefer för tyska säkerhetspolisen Sipo och säkerhetstjänsten SD uppgav hur som helst att deras kontor i Kiev fick flera korgar fulla med angivelser av judar från ukrainska medborgare och att de hade svårt att bearbeta all information som inkom.

Hela platsen omslöts av taggtråd för att hålla utomstående vittnen borta och tre rader av trupper bevakade det hela. Den yttre cirkeln ska ha bemannats av ukrainsk polis, den andra av ukrainsk polis och tyskt manskap och den inre cirkeln av tyska trupper (källa: Deathcamps.org: http://www.deathcamps.org/occupation/babi%20yar.html). En del av de få vittnesmålen från massmorden 29–30 september motsäger som sagt till viss del detta då de nämner ukrainskt deltagande även vid själva mordplatsen. Det anses dock väl belagt att Tyska Sonderkommando 4A, som tillhörde Einsatzgruppe C, var huvudansvarigt för morden dessa dagar men att också 45e Reservbataljonen Hamburg, 303e Polisbataljonen Bremen och ukrainska hjälppolis (s.k. Auxiliary Police/Schutzmannschaften) deltog i mördandet och vaktandet av de väntande offren.

Det är svårt att föreställa sig den oerhörda synen av massmord. Det går egentligen inte att greppa, men några vittnesmål får avsluta detta inlägg:

Elena Borodjanskaja-Knysh blev kommenderad att stiga fram till ravinkanten tillsammans med sin fyraåriga dotter, men väntade inte på nästa kommando, utan knuffade direkt ner flickan och kastade sig efter. Hon klarade sig mirakulöst och kunde leverera följande vittnesmål (I ”Svarta Boken” av Vassilij Grossman & Ilya Ehrenburg):

”Jag kände att min dotter inte rörde sig. Jag böjde mig över henne, knöt mina nävar och tryckte in dem under hennes haka, så att min lilla flicka inte skulle kvävas. Min dotter började röra på sig. Jag försökte resa mig så jag inte skulle krossa henne. Det var så mycket blod runtomkring oss. Skjutandet hade pågått sedan klockan nio på morgonen. Kroppar låg ovanpå mig och under mig.”

Inna Evguenieva, granne till avrättningsplatsen, då 13 år gammal (Hon berättar, fritt översatt fr engelska, ur Netflix-serien ”Einsatzgruppen – The Nazi Death Squads”, avsnitt 2 ”Judenfrei”, 2009”):

”Det som slog mig var hur bra ukrainska tyskarna pratade. Jag frågade mormor varför. Det var för att de var från Ukraina. De var vidriga. Det är inte vanligt med sån ondska. De tog t.o.m. spädbarnen, men de sköt dem inte. De skakade deras filtar så de föll ned i ravinen. Tänk att folk kan göra sånt? De var motståndare till Sovjetunionen. Senare såg jag en film där de sa att de ville ha hämnd. Skulle de hämnas på barn? Eller på kvinnorna? De var ju oskyldiga. De hade ingen skuld. Hämnden gick ut över flera tusen människor. 100000 eller 150000 människor dog här. De kunde ha gjort upp med varandra istället för att låta det gå ut över fredliga människor. Om nån tar ens liv idag, så döms man för det. De tog 150000 liv. Vad har de fått för straff?”

Dina Mironovna Vasserman (överlevare som vittnat flera gånger hur hon låg sårad i ravinen men spelade död, här citerad ur Ed Zvi Giterman ”Bitter Legacy – Confronting the Holocaust in the USSR”, 1957):

”Jag såg hur en grupp bestående av män, kvinnor och barn klädde av sig och de sedan fördes fram till en avgrund där de sköts av soldaterna. Sedan ytterligare en grupp. Jag såg detta fasansfulla med egna ögon. Jag såg en ung, fullständigt naken kvinna som med sitt bröst gav mjölk åt sin nakna baby när en polisman kom fram till henne, tog barnet ifrån och slängde ned det i ravinen. Modern rusade efter sitt barn. En fascist sköt henne och hon föll ned i ravinen”. (Översatt och citerad i Peter Johnsson ”Ukraina i historien”, 2015, s280).

Babij Jars 80-årsminne och en intervju med Eduard Dolinsky

 

Jag och Anna Grinzweig-Jacobsson intervjuade Eduard Dolinsky, chef för Ukrainian Jewish Committee, i december 2017 för ett filmprojekt och en artikel som publicerades i SvD 25 januari 2018. Den 1 september i år träffade jag Eduard Dolinsky igen, denna gång vid Babij Jar. Det blev en ny intervju som delvis legat till grund för en ny artikel som publicerats i GP den 29 september. Större delen av intervjumaterialet är dock oanvänt så här publicerar jag nu utförliga utdrag ur den. Hur är läget för judar i dagens Ukraina? Vad tycker han om planerna för Babij Jar?

Intervjun följer längre ned, men först några inledande ord.

Den 29 september är det 80 år sedan som den största enskilda massakern av judar inleddes vid Babij Jar i Kiev. Enligt tyska Einsatztruppernas rapport hem till Berlin hade 33,771 judar skjutits till döds under dagarna 29–30 september 1941. Det kan mycket väl ha varit fler. Ingen vet säkert.

Den 6 oktober i år sker den officiella minnsehögtiden och enligt uppgift kommer Israels president Isaac Herzog, samt hans tyske kollega Frank-Walter Steinmeier och albanske presidenten Ilir Meta att närvara. Ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij, som själv är av judisk börd, håller tal.

Bakom högtidligheterna råder dock en konflikt om Babij Jars framtid. Projektet med ett minneskomplex över Förintelsen är redan igång men nationalistiska kretsar i Ukraina vill inte att det förverkligas. Ett sådant skulle troligen inte innehålla det narrativ de företräder, att den ukrainska nationaliströrelsen OUN bekämpade tyskarna och är lika mycket offer för dem som judarna. I likhet med Sovjetunionen och nu Ryssland som håller fast vid narrativet om Det Stora Patriotiska kriget med början 1941 istället för 1939 så vill dagens ukrainska nationalister att historien om OUN ska börja 1942. Det som hände dessförinnan vill de ska falla i glömska.

För fyra år sedan var jag vid Babij Jar för första gången. Jag och Anna Grinzweig-Jacobsson mötte då också Eduard Dolinsky, chef för Ukrainian Jewish Committe. Det blev till en lång intervju på hans kontor i Kiev och en artikel i SvD 2018-01-25.

Innan SvD-artikeln släpptes hann jag publicera tre bloggartiklar om Babij Jar som fortfarande håller som bakgrund för den som inte vet så mycket om denna händelse och om platsen.

Den första handlade mest om vad som hände vid Babij Jar 1941.

Den andra mer om den ukrainska förnekelsen av kollaborationen med tyskarna och nationaliströrelsens deltagande vid Babij Jar.

Medan det tredje inlägget rörde sig kring framtidsplanerna för platsen Babij Jar.

Det senare inlägget innehåller många frågor som idag kan anses besvarade medan en del andra fortfarande hänger i luften.

Den 1 september i år träffade jag honom igen och då vid Babij Jar. Det blev en ny intervju som delvis legat till grund för en ny artikel som publicerats i GP den 29 september.

Större delen av intervjumaterialet är dock oanvänt så här publicerar jag nu utförliga utdrag ur den. Hur är läget för judar i dagens Ukraina? Vad tycker han om planerna för Babij Jar?

Foto: Hans Wåhlberg. Eduard Dolinsky vid Menorah-monumentet och den nya symboliska synagogan vid Babij Jar.

Intervju med Eduard Dolinsky 1 september 2021, Plats Babij Jar, nära Menorah-monumentet, Översatt från engelska till svenska (H=Hans Wåhlberg, E=Eduard Dolinsky)

 

Vi möts utanför metro-stationen Dorohozhychi som en del nu vill döpa om till Babyn Yar. Det är fuktvarmt men molnigt. Vi tar oss längs de stenbelagda gångarna till Menorah, monumentet vid vilket de årliga minneshögtiderna ofta hållits. Här finns nu också ett nytt monument, en symbolisk synagoga. Eduard forcerar ett avspärrningsband och poserar framför synagogan men blir bortkörd av en vakt. Den öppnades redan i maj månad i år men jag vet inte varför vi inte fick undersöka den närmare. Kanske har det med säkerhetsskäl inför 80-årsdagen att göra. Vi gör hur som helst intervjun på en bänk längs den gångväg som kallas Alley of Sorrow. Högtalare längs allén räknar upp namnen på de judiska dödsoffren vid platsen 29–30 september 1941 och bildar en märklig och ödesmättad bakgrund till vårt samtal. Idén har hämtats från Yad Vashem förklarar Eduard för mig.

H: När vi talades vid för fyra år sedan sa du att judarna i Ukraina måste kämpa eller lämna landet och att det var svårt att vara jude i Ukraina. Tycker du att det blivit bättre eller sämre idag?

E: Det beror på. De flesta ukrainska judar har försvunnit redan, men frågan om anti-semitism och glorifieringen av förövarna [min anm./ de ukrainska tysk-kollaboratörerna som glorifieras i Ukraina, om vilka Eduard Dolinsky ofta använder uttrycket ”perpetrators”/”förövare”] finns fortfarande. Vi måste fortfarande ställas inför de här frågorna.

H: Tycker du att något har ändrats till det bättre?

E: Jag skulle säga att glorifieringen av Förintelsens förövare har lugnat sig lite från centralt regeringshåll, men det fortsätter fortfarande aktivt på regional och lokal nivå. Fortfarande hålls många minneshögtider, uppförande av minnesplaketter, minnesmärken och monument över förövarna.

H: Du har kämpat länge mot regeringens glorifiering av nationalistorganisationen OUN och deras armé UPA och deras ledare Stepan Bandera och Roman Sjuchevitj som samarbetade med Nazi-Tyskland under 2vk. Har du/ni haft någon framgång i denna kamp under senare år, efter vårt förra samtal (2017)? Några positiva reaktioner från allmänheten eller officiellt håll?

E: Extremt svår fråga. Från min synpunkt vore en framgång att alla dessa monument över förövarna rensas bort, förstörs. Trots alla mina ansträngningar så fortsätter det att komma nya. På den punkten har vi inte haft någon framgång. Inga monument har tagits ned. Även öppna Nazi-kollaboratörer, till och med officerare i Einsatztruppen har fått minnesplaketter. Folk som personligen och direkt, praktiskt taget med vapen i hand, skjutit judar. Det kommer fler och fler plaketter och monument varje vecka, överallt. Å andra sidan tror jag att jag och andra planterar frön av frågor och tvivel hos allmänheten angående de här personerna som glorifieras. Droppen som urholkar stenen, som man säger. Så vi tror på ett lyckosamt slut… kanske.

H: Tror du att Ukrainas process för att gå med i EU kommer att innebära någon skillnad?

E: Ja, vi inom den judiska gemenskapen tror att medlemskap i EU kan innebära ett återförande av judisk egendom. Samt också att stoppa denna glorifiering genom en eller annan åtgärd.

H: Har avskedandet av Volodomyr Viatrovytj som chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne betytt några skillnader i historieskrivandet och attityden från detta institut?

E: Nej, han togs bort men de fortsätter enligt hans policies. Anton Drobovytj är chef nu men fortsätter glorifieringen av Nazi-kollaboratörer, så inget har ändrats. De har en budget på miljontals dollar medan vi i den judiska gemenskapen får bemöta dem med in princip inga pengar alls. Tack vare facebook kan vi komma ut eftersom all ukrainsk media är rädda eller stödjer den nationalistiska sidan och inte vill prata om vår sak. Jag kontaktas ytterst sällan av någon betydelsefull media. De försöker att inte beröra ämnet.

H: Har den nye presidenten Volodomyr Zelenskij betytt några förbättringar för den judiska gemenskapen?

E: Jag tror att han gjort att aktiviteterna från centralt håll har lugnat ned sig. De nådde sin peak under Porosjenko. Han finansierade denna glorifiering som gjutit hat och splittring i samhället. Zelenskij har fått det att lugna ned sig lite.

H: Har han betytt några ändringar i den officiella attityden till minnet av Babij Jar?

E: Han stödjer byggandet av Minnescentret här [BYHMC] och Babij Jar-muséet. Det är en väldigt positiv sak från Zelenskij. Trots kritik från nationalister, som attackerat hans kontor. De vill inte ha något Förintelse-minne vid Babij Jar. Inte heller det ukrainska civilsamhället. De vill ha ett minnescenter över alla offer.

H: Minns jag rätt om att Zelenskij offentligt har fördömt OUN? Är detta korrekt?

E: Nej, det var SS-divisionen Galizien. Hans fördömande kom efter paraden i Kiev till ära för denna division. Men han nämnde inte OUN eller någon annan nationalistisk organisation.

H: Vet du om lagen som förbjuder kritik av OUN/UPA [införd 2015] har tillämpats ännu? Några rättsfall?

E: Nej, inte ännu, för de har inget praktiskt verktyg för det. De säger att man inte kan kritisera dem men har ännu inte etablerat någon straffsats. Jurij Sjuchevitj, son till UPA-ledaren Roman, föreslog fem års fängelse men fick inte med sig parlamentet. Men lagen är ändå användbar för dem som glorifierar OUN/UPA. Det ger laglig grund för regeringar och offentliga organisationer att hylla dessa Förintelse-förövare. Eftersom denna lag säger att de slogs för självständighet, trots de brott de begick. Det gör att regeringen måste glorifiera dem.

H: Framtidsplanerna för Babij Jar har debatterats häftigt här i Ukraina. Som jag förstår finns det två projekt för platsen. Ett är Babyn Yar Holocaust Memorial Center (BYHMC) initierat av privata finansiärer och som av en del ses som ett ”ryskt” projekt, samt det andra projektet för ett minneskomplex initierat av president Porosjenko som gav uppdraget med planerna till the Institute of History of the National Academy of Sciences of Ukraine. Vad har du att säga om dessa projekt?

E: Jag stödjer fullt ut BYHMC-projektet. Det blir det enda Förintelsemuséet i Ukraina sedan självständigheten 1991. Det finns en hel del falsk information om detta projekt, att det är ett ryskt projekt och liknande. De försöker underminera projektet. Denna kritik kommer helt och hållet från nationalistisk sida. De vill att minnet av dessa Förintelse-förövare ska hedras här, på benen av deras judiska offer. Det är omöjligt, vi borde inte låta det hända. Om vi tittar på Nazi-sidan här så finns sedan tidigare ett litet monument för nationalisterna i OUN. Det är 50 namn, och bland dem folk som var befäl i ukrainska hjälppolisen [min anm./ukrainska polisstyrkor som assisterade nazityskarna bland annat vid massakern i Babij Jar 29–30 september 1941], inte bara i Kiev utan även på andra platser. Du kan förstå att det är hel obegripligt. Det är omöjligt att förstå. En normal person kan inte begripa det.

H: Vet du något om det statligt ledda projektet?

E: Vilket då? Presidenten stödjer BYHMC-projektet.

H: Jo, men problemet är ju att Porosjenko startade ett parallellt projekt 2018.

E: Porosjenko är inte där längre. Men han var involverad i BYHMC-projektet också och gav det stöd. Nu gör han inte det längre utan säger det är ett ryskt projekt. Han är en lögnare, en populist.

H: Det är ganska förvirrande. Jag läste en artikel av historikern Paul R. Magocsi som uppmanar ukrainare att stödja det statligt ledda projektet (?)

E: Magocsi företräder en kanadensisk organisation, Ukrainian Jewish Encounter. De ville ha ett eget projekt här. Det projektet var att inget alls skulle byggas här, inget Förintelsemonument, ingenting. Magocsi är direkt involverad i det projektet. De vill att det här ska vara bara en minnespark. Bara park men inget museum eller liknande. Och deras projekt har misslyckats, så därför kritiserar de BYHMC.

H: Men detta med parallella projekt måste vara förvirrande och splittrande för den judiska gemenskapen?

E: Nej, nej, det enda projektet just nu är BYHMC. Det byggs redan, du kan se det [min anm/pekar mot Menorah och den nybyggda symboliska synagogan intill]. Andra projekt bara pratas det om, det finns inga andra.

H: Så den 6 oktober är det officiell minnesstund för 80-årsminnet här vid Menorah-monumentet?

E: Jag vet inte riktigt. Det måste nog ha en större plats, men någonstans här vid Babij Jar.

H: Tänker du närvara?

E: Det tror jag, om jag blir inbjuden.

H: Så du är inte inbjuden ännu?

E: Nej, inte än. Men jag var inbjuden till 75-årsminnet.

H: Är det något alldeles särskilt du skulle vilja få fram till en svensk läsekrets?

E: Ja, att det inte är någon normal situation i Ukraina avseende den här glorifieringen. Jag menar, anti-semitism kan du hitta var som helst i världen, särskilt i Europa. Men responsen i Ukraina är svag. Samhället befinner sig i ett förnekelsetillstånd. Förnekelse av problemet med anti-semitism. När Zelenskij var i Kherson förra året och talade i synagogan där förnekade han att det ens förekom i Ukraina. Trots det faktum att någon, bara några dagar före talet, hade försökt bränna ned synagogan han stod i. Det är komiskt faktiskt, en form av förnekelse. Men jag klandrar inte Zelenskij, han är en bra man. Men glorifieringen av Nazi-förövare är ett brott mot det ukrainska folket, tycker jag. Inte bara judarna utan ukrainarna och framtiden för detta land. För det påverkar landets moral. Det underminerar landets värdegrund. Detta folk, ukrainarna, slogs mot nazisterna i Röda Armén. De besegrade nazisterna. Miljoner ukrainare. De ukrainska Förintelse-förövarna var få, bara tusental, inte miljoner. Men miljoner ukrainare gav sina liv för att besegra nazisterna. Deras hjältemod förnekas nu. Hjältarna är de personer som stod på nazisternas sida.

H: Tror du det blir lättare att föra fram de här sakerna om kriget i Donbass tar slut?

E: Jag tror kriget har betydelse, ja, du har rätt. Jag talade med en väst-journalist som sa att denna ukrainsk-ryska konflikt kommer att bidra till att glorifieringen fortsätter, eftersom ukrainarna tror det skulle försvaga landet om den stoppades. Men jag tror inte det. Jag tror glorifieringen försvagar Ukraina. Men när jag säger det blir jag attackerad. De säger att jag provocerar fram anti-semitism, att jag jobbar för ryska FSB, att jag är rysk agent, en sionist, att jag är det ena eller andra. De försöker smutskasta mig. Och ukrainsk massmedia ger inget stöd. Vissa, men de flesta inte. De är antingen rädda att röra frågan eller på nationalisternas sida.

H: Om vi går tillbaka till Kherson-attacken, har dessa anti-semitiska attacker ökat eller minskat på sistone?

E: De fysiska attackerna är inte så många. Det var en man som attackerade en synagoga beväpnad med yxa men lyckligtvis skadades ingen. Men vi har massor av anti-semitiska uttryck på sociala medier. Massor, tusentals. Ibland till och med på vanliga tv-kanaler.

H: Tror du att polisen tar dessa attacker mer på allvar numera?

E: De börjar göra det, med Zelenskij [min anm/vid makten]

H: Så detta är något som ändrats till det bättre?

E: Ja, ja.

 

Foto: Hans Wåhlberg. Eduard Dolinsky vid Alley of Sorrow, Babij Jar.

Epilog:

Bara några veckor senare, den 22 september, tog parlamentet en lag som förbjuder anti-semitism. Lagförslaget kommer på initiativ från president Zelenskijs parti Folkets Tjänare så mycket sannolikt kommer presidenten att godkänna lagen. Eduard Dolinsky bör vara mycket nöjd över denna lag. 

En som typiskt nog inte var nöjd däremot är just den i intervjun nämnde Volodomyr Viatrovytj som tidigare var chef för Ukrainska Institutet för Nationellt minne men nu är parlamentsledamot för förre presidentens Porosjenko parti Europeisk Solidaritet.

Enligt hans åsikt har ukrainska parlamentet använts för att ”uppdatera ryska förfalskningar om påstådda anti-semitiska hotet i Ukraina” och han menar att lagen strider mot konstitutionen som förbjuder privilegier baserade på etnisk tillhörighet.

Han personifierar och representerar den förnekelseattityd som Dolinsky talar om i intervjun. Men kanske ser vi en åtminstone tillfällig kursändring från regeringshåll i frågan? Kanske ses kostnaden för hög att fortsätta på den ultra-nationalistiska vägen som leder in på ett spår som kan äventyra det EU-medlemskap som Ukraina så hett eftertraktar? Men man vet aldrig vilka vägar Ukraina ämnar ta. Dess politiska väg tar ofta populistiska U-svängar. Fortsättning följer alltså.

Till vem hör Babij Jar?

Babij Jar – en konfrontation med ett mörkt förflutet och en chans att ta itu med den?

Den 29 september hedras minnet av alla de som mördades vid Babij Jar, en ravin i Kiev där över 30000 judar sköts och begravdes i en enorm massgrav den 29-30 september 1941.

Tal kommer att hållas. Ett av dem troligen av president Porosjenko. År 2016 vid 75-årsminnet av massakern framhöll han att tragedin tillhör ”flera stora böcker samtidigt; Ukrainas historia, Andra Världskrigets historia och historien om den Judiska Nationen”. Han sa också att Babij Jar är en ”gemensam grav” för oskyldiga civila tillhörande olika nationaliteter.

En del talare kommer att framhäva den judiska tragedin särskilt. Tre fjärdedelar av de som mördades vid Babij Jar under ockupationsåren var judar och 97 % av alla judar på nuvarande ukrainskt territorium dog under kriget. Det vara bara det judiska folket som nazityskarna försökte utrota även om de inte var ensamma om att falla offer för deras kulor.

Detta ligger i botten när framtiden för Babij Jar som minnesplats nu debatteras i Ukraina. En diskussion som blivit en infekterad kamp mellan de som anser att platsen i första hand är en symbol för Förintelsen och de som menar att de ukrainska nationalister som också blev offer för Nazityskland ska hedras jämbördigt med de judiska. Trots att många av dem tillhörde bödlarnas led just dessa septemberdagar 1941.

På samma sätt som Auschwitz symboliserar de central- och västeuropeiska judarnas öde så är Babij Jar den största symbolen för Förintelsen i Östeuropa.

Idag är området en stor park där människor promenerar, joggar och rastar sina hundar. Eftersom också ryssar, ukrainare, romer och andra folkgrupper finns bland de ihjälskjutna innehåller parken många olika minnesmonument. Det är också i huvudsak detta som det för närvarande råder en infekterad strid om i Ukraina. Är Babij Jar främst en plats som symboliserar Förintelsen så som den såg ut i Ukraina, där fler mördades genom att skjutas och begravas i massgravar än i de stora förintelselägren, eller är det en plats för alla offer för nazismen? Det sistnämnda var den officiella sovjetiska hållningen och ironiskt nog har den nu övertagits av de ukrainska nationalister som annars är starkt kritiska mot allt som har med den forna Sovjetmakten att göra.

Egen bild. Menorah-monumentet vid Babij Jar, till minne av alla de judiska offren som mördats och begravts vid platsen

Avrättningsplats och massgrav

Det var naturligtvis de nazityska ockupanterna som utfärdade ordern att mörda Kievs alla judar. Massmord hade redan innan dess utförts på flera platser i Ukraina och den 29-30 september var det Kievs tur. De nazityska ockupanterna beordrade att alla Kievs judar skulle samlas på en bestämd plats den 29 september 1941 under förevändning att de skulle förflyttas från staden. Istället föstes de samman i led, fick överlämna sina kläder och tillhörigheter på angivna platser, och fördes slutligen nakna i grupper om ca tio till avrättningsplatsen där de sköts ned med maskingevär. Grupperna om tio tvingades lägga sig ned på mage ovanpå liken av den tidigare gruppen och sköts därefter ihjäl. Allt för att lämna bättre plats i gropen för nya offer. Första dagen ska runt 22000 ha mördats. Vid mörkrets inbrott tog mördarna paus för natten och de judar som ännu inte mördats fick tillbringa densamma i ett närbeläget garage för att nästa dag bli nya offer att läggas sida vid sida med de övriga. Det finns ingen riktigt säker siffra över hur många som mördades vid Babij Jar. Den enda dokumenterade siffran är 33 771 judar från tyskarnas egna protokoll, men det avser endast aktionen som utspelades 29-30 september. Dagens uppskattningar ligger någonstans runt 100 000 döda, varav majoriteten var judar.

Vad som är mindre känt är att det var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-M som ansvarade för det civila styret i Kiev under dessa septemberdagar och som såg till att flygbladen som uppmanade judar att bege sig till samlingsplatsen sattes upp över hela staden. Många judiska vittnen till massakern berättar också om ukrainsk milis och polis som deltog åtminstone i vaktstyrkan vid avrättningsplatsen. De bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag.

Även OUN-medlemmar mördades dock så småningom av nazisterna när det blev tydligt att åsikterna om Ukrainas framtid gick isär. Tyskarna var inte det minsta intresserade av ett självständigt Ukraina. Europas kornbod skulle istället bli en ”Edens Lustgård” exklusivt för tyskar och utgöra det ”Lebensraum” som Hitler så ofta talat om. En av dessa OUN-medlemmar var Olena Teliha, entusiastisk beundrare av Hitler och Mussolini, som sedan ett par år tillbaka står staty i utkanten av Babij Jar-parken, rest på initiativ av det statliga ukrainska institutet för nationellt minne (INP). Hon var under hösten 1941 både skribent och redaktör för den nationalistiska och starkt antisemitiska tidningen Ukrainske Slovo som bland annat, strax efter massmordet 29-30 september-41, beklagande konstaterade att det fortfarande fanns judar vid liv i staden och uppmanade Kiev-borna att ange judar till nazityskarna.

Iryna, representant för ”National Historical Memorial Preserve Babyn Yar” och vår guide när jag och i sällskap med ett par till besöker platsen för att skaffa material för ett filmprojekt, förstår inte frågan om det kan uppfattas som en provokation att det står monument över OUN-medlemmar i Babi Jar. OUN hade inget med Förintelsen att göra och påståenden om samarbete med nazister är helt och hållet rysk propaganda, menar hon. OUN bekämpade aldrig judarna och hade aldrig något antijudiskt program utan ”kämpade bara mot sovjetmakten, mot politruker och kommissarier och om dessa var judar så mördades de som alla andra, men inte som jude, utan som kommunist”, betonar Iryna.”. Något som emotsägs av OUN:s egna dokument från före kriget men som senare reviderades 1943 då tyskarna började se ut som den förlorande parten i kriget.

Irynas uppfattning om historien stämmer helt överens med den som nu lanseras av INP under ledning av den stridbare nationalisten Volodomyr Viatrovytj. Ett institut och en man som har vittvätt av historien om de ukrainska nationalisternas under andra världskriget som högsta prioritet, för att parafrasera Jared McBride i den israeliska dagstidningen Haaretz.

Egen bild. Statyn över Olena Teliha, poet och OUN-medlem som sägs ha mördats vid Babij Jar. Men verksam för en publikation som uppmanade Kiev-bor att ange judar för nazityskarna.

Vems minne? Eller glömska?

Iryna menar dessutom att Babi Jar inte alls enbart är en minnesplats för Förintelsen, utan en minnesplats för alla människor som mördades här. Ett synsätt som alltså liknar det sovjetiska förhållningssättet till Förintelsen och som förklarar varför det dröjde ända till 1976 innan det överhuvudtaget restes ett minnesmonument vid Babi Jar och att plaketten vid monumentet inte innehåller ett ord om judar utan bara att det är ett monument över sovjetmedborgare som föll offer för nazisterna. Det sovjetiska narrativet om Stora Patriotiska Kriget erkände inte judarnas specifika öde. Judar blev i de sovjetiska berättelserna kort och gott ”sovjetmedborgare”. På samma sätt förs nu i Ukraina en kamp om Babij Jar och dess betydelse. Nu gäller det istället att förminska det judiska ödet eftersom det samtidigt skulle blottlägga den ukrainska nationaliströrelsens kollaboration med tyskarna och delaktighet i mördandet av judar.

Enligt Viatrovytjs syn på saken finns en ”diskrepans” mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” och övriga världens syn. Från detta uttalande fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster nationellt och internationellt. Bland annat uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, ser Viatrovytjs uttalande och INP:s arbete som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. De senare årens vittvätt av de ukrainska nationalisternas agerande under kriget, falska historier om judar som skulle slagits för OUN:s militära gren UPA, och initiativet bakom lagen som förbjuder kritik av UPA, hänger ihop med försöken att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i, menar han.

Den ukrainska staten lägger verkligen ned mycket arbete på att åstadkomma en bild av Ukraina som framstår som mer aptitlig i EU till vilket landet strävar efter att så snart som möjligt bli medlemmar av. Men det präglas snarare av slutenhet och oärlighet kring de mörkare delarna av landets befrielsekamp. Narrativet om andra världskriget och förhållandet då mellan de ukrainska självständighetskämparna och de judiska ukrainarna får inte innehålla något som smutsar ned Ukrainas namn. Det måste istället framstå som om dessa självständighetskämpar slogs sida vid sida med judarna och att det ukrainska folket gjorde allt för att rädda dessa från att mördas av nazityskarna.

En av statens planer för Babij Jar som lagts på Viatrovytjs ansvar är att anlägga två gångvägar genom parken som ska knytas samman vid det judiska Menorah-monumentet. Den ena vägen tillägnad de judiska offren och den andra till ukrainare som hjälpt och räddat judar från att mördas, s.k. ”righteous”. Israeliska Yad Vashem har erkänt ca 100 personer som värdiga att tas upp i denna ”Alley of the Righteous Among the Nations”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk lär då ha uppmanat Viatrovytj att bättra på siffran genom att skapa egna kriterier för vilka som ska anses ”Righteous”. Tanken är förstås att knyta ihop de två folken till ett enande. Många vill att det förflutna ska glömmas, om än av olika skäl. Även andra företrädare för den ukrainska judiska gemenskapen än Eduard Dolinsky.

Framför allt Josef Zissels som leder Vaad (Association of Jewish organizations and communities of Ukraine). Han säger sig ta avstånd från det ukrainska hyllandet av OUN och UPA, resandet av statyer över dess ledare, och att gator döps efter deras namn. Men de flesta ukrainare tycks gilla detta och minoriteter i landet bör, menar Zissels, inte lägga sig i det ukrainska folkets val av hjältar. En högljudd kritik gynnar bara den ryska propagandan, resonerar han.

Dessa olika synsätt står nu emot varandra i kampen om vad som ska göras med parken och minnesmärket Babij Jar. Parallellt ligger alltså den ukrainska konflikten med Ryssland.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev en katalysator för olika initiativ. Exempelvis Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF), en internationellt styrd stiftelse med planer på ett Holocaust-museum vid Babij Jar. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga striden om historieskrivningen.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin, som i samband med besöket var ofin/modig nog att i det ukrainska parlamentet påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och under kriget och uppmanade ukrainare att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA, OUN:s militära gren, som han ansåg ”utmärkte sig särskilt” genom att trakassera och mörda judar eller rapportera dem till nazityskar. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bogdan Tjervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Enligt Dolinsky utlöste Rivlins tal också en våg av antisemitiska kommentarer på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, säger han till oss vid en intervju publicerad i SvD 25/1-18, och beklagar att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Egen bild. Den ukrainska flaggan vajar numera ofta tillsammans med den röd-svarta OUN/UPA-flaggan, som hämtat färgerna inspirerat av Blut und Boden-ideologins tankar om blod och jord. Det ukrainska institutet för nationellt minne driver en kampanj för att rentvätta OUN och UPA och förnekar deras kollaboration med nazityskarna.

Kontroversen kring stiftelsen BYHMCF

Ett av initiativen som växte ur hedrandet av 75-årsminnet var alltså att anlägga ett minnescenter. President Porosjenko och Kiev:s borgmästare Vitalij Klitschko godkände projektet som nu drivs av stiftelsen Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF). Det är en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av; dokumentera; och utbilda om massakern i september 1941”. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar.

Till direktör utsågs polacken Marek Siwiec, som numera hoppat av, och ytterligare en polack ingick i styrelsen. Men det som rört upp de starkaste känslorna hos många ukrainare har varit att de tre huvudsakliga finansiärerna och initiativtagarna är de tre stenrika ryska oligarkerna German Khan, Mikhail Fridman och Pavel Fuks. Samtliga är födda i Ukraina men verksamma i Ryssland. Alla tre är också av judisk börd och har ett flertal familjemedlemmar i tidigare generationer bland offren för Förintelsen i Ukraina.

Debatten har varit het om denna stiftelse som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivits som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Något som väcker känslor från svunna tider då Polen och Ryssland slogs om kontrollen över det som nu är Ukraina. Projektet sågs framför allt av många ukrainare som ett ryskt angrepp på Ukraina. Syftet skulle vara att framhäva antisemitismen i Ukraina och att dra in landet i ”Russkij Miir”, den ”ryska världen”. Projektet syftar enbart till att skada Ukrainas rykte, skriver Josef Zissels i en färsk artikel på euromaidanpress.com. German Khan själv har bedyrat att hans enda drivkraft är att visa den historiska sanningen om händelserna vid Babij Jar och en ambition att frikoppla projektet från politiska intressen.

Att företrädare för en mängd utländska institutioner och bland andra israeliske presidenten har visat sitt stöd för projektet ses av kritikerna snarast som en del av problemet. Det utländska inflytandet är en av stötestenarna. Uppfattningen att projektet är styrt från Kreml har bitit sig fast trots att det också stöds av kända ukrainare som den tidigare sovjetiske dissidenten Natan Sharansky, chefsrabbin Yaakov Dov Bleich och rocksångaren och Euromajdan-aktivisten Svjatoslav Vakartjuk. Enligt Josef Zissels är dessa bara ute efter egna ekonomiska möjligheter. Det finns å andra sidan de som menar att projektets kritiker bara surar för att de lämnats utanför projektet.

Kritikernas främsta måltavla är emellertid projektets narrativ som BYHMCF:s vetenskapliga råd presenterade i en offentlig hearing i Kiev i början av 2018. Ett narrativ med ambition att lyfta fram det lokala deltagandet i massmorden vid Babij Jar och på andra ställen i Ukraina istället för att lägga allt ansvar på Nazityskland. Ett perspektiv som också speglar den samtida forskningen om Förintelsen.

Viatrovytj opponerade sig mot den centrala placeringen av Ukraina och ukrainare i narrativet och ogillade användandet av ordet ”kollaboration”.

Vitalij Nakhmanovytj, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre, kallade narrativet rentav för ”pro-Kreml” och ”anti-ukrainskt” och menade att det kunde vara skadligt för landets nationella säkerhetsintressen. I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ifrågasätter han stiftelsens ambition att ha Förintelsen som fokus. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärnan i en akademisk arbetsgrupp som kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”.

Josef Zissels har gått ett steg längre och jämställt det sovjetiska ansvaret för Förintelsen med det nazityska. En uppfattning som även Nakhmanovytj utvecklat i en artikel där han hävdar att bolsjevismen och den sovjetiska terrorn före kriget var orsak till nazismens växande popularitet i Ukraina. Det ukrainska folket är sålunda offer för både nazism och stalinism och friskrivna allt ansvar för de anti-judiska aktionerna under kriget. Ukrainare får inte beskrivas annat än som offer eller hjältar enligt detta perspektiv.

Nakhmanovytj och Zissels driver istället ett eget projekt för utvecklingen av Babij Jar tillsammans med kanadensiska Ukrainian Jewish Encounter group (UJE). Det har fått arbetsnamnet Babyn Yar – Dorogozhichi Necropolis och ska utmynna i en väldig minnespark som inkluderar Babij Jar och alla angränsande begravningsplatser. För två år sedan utlystes en arkitekttävling som till slut stod utan vinnare men, enligt Zissels, ”en del bra förslag på andra till sjunde plats”. Varken staten, staden Kiev eller president Porosjenko har visat något intresse för planen. Möjligen tycker de att det räcker med deras eget projekt och konkurrensen från stiftelsen?

Egen bild. Med orangefärgade stavar markeras den tomt som är tänkt att användas för bygge av ett stort Minnescenter över Babij Jar. Om det går som stiftelsen BYHMCF planerat.

Statens roll och obeslutsamhet

Babij Jar-området blev en form av reservat enligt direktiv från dåvarande president Jusjtjenko 23/9 2005 kompletterat 1 mars 2007 då gränserna fastställdes för området och monumenten på området tillskrevs statligt ägarskap. Den 24 februari 2010 gavs ”reservatet” nationell status liksom det institut som ska ha ansvar för dess utveckling. Under åren därefter har hur som helst en mängd dekret utfärdats av presidenter och premiärministrar men utan att leda till särskilt många konkreta åtgärder.

Planen är att uppföra ett Museum på central plats i Babij Jar och frågan ligger nu hos kulturministeriet som ska ha fått 27 miljoner Hrivna att spendera på projekteringen. Pengar som ännu inte använts. Projektet rör sig mycket långsamt framåt. Byråkrati och oklarheter om ägarskap av olika detaljfrågor hämmar planeringen. Som exempel har konceptet för projektet, som tagits fram av en grupp historiker, skickats vidare för översättning till engelska och för kritisk granskning av utländska forskare men ingen tycks riktigt veta vilka som ska skriva kontrakt med vem och kulturministeriets intresse för att driva på har varit obefintligt vilket har gjort att arbetet stannat av i mer än tre månader, skriver Josef Zissels i en färsk artikel.

Ett annat problem är själva den organisationskommitté som utsågs genom ett dekret från president Porosjenko 20/10-2017 och är tänkt att arbeta med utvecklingen av ”reservatet” Babij Jar. I kommittén sitter ett antal företrädare för den judiska gemenskapen men också INP:s Viatrovytj och den nuvarande ledaren för nationaliströrelsen OUN, Bohdan Tjervak, som därmed har erbjudits ett stort inflytande över planerna. Men som också ställer till problem för kommitténs förutsättningar att komma framåt i arbetet då dessa två har främst på agendan att vittvätta OUN och UPA från all skuld till morden på judar och som i alla sammanhang istället glorifierar deras insats under kriget. Tjervak har vid ett tillfälle till och med krävt att alla som opponerar sig mot den uppfattningen bör arresteras. Enligt uppgift har kommittén ännu inte lyckats genomföra ett enda möte där alla närvarat.

Trots de statliga planerna för Babij Jar skrev kulturministeriet och utbildningsministeriet, tillsammans med Kievs stadsadministration och reservatet Babij Jars administration, i mars 2018 ett samarbetsavtal med BYHMC kring planerna för platsen.

Samtidigt fick motståndarna till BYHMCF stöd av såväl kulturministeriet som INP till en dokumentärfilm; skolmaterial; och en virtuell utställning om Babij Jar (“Babyn Yar: Memory against History’s Background”) som förpassade den judiska tragedin till periferin och istället fokuserade på mångfalden av grupper som föll offer för nazisternas kulor vid platsen. Den virtuella utställningen tillkom på initiativ av ovan nämnde Nakhmanovytj, en av de hårdaste kritikerna av BYHMCF och dess projekt.

Det är inte alldeles lätt att förstå sig på vad den ukrainska staten riktigt vill men sannolikt blottar den ambivalenta hållningen och det dubbeltydiga agerandet en splittring i frågan. Vilket inte främjar utvecklingen av Babij Jar som minnesplats. Just parallella projekt har i det förflutna bidragit till distraktion och destruktivt konkurrenstänkande och en del av förklaringen varför inte mycket har hänt trots stora planer vid flera tillfällen efter den ukrainska självständigheten 1991.

Babij Jar – en konfrontation med och en chans att ta itu med ett mörkt förflutet

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet gav upphov till en debatt kring händelserna vid Babij Jar. En debatt som lär fortlöpa och som kan vara nyttig för Ukraina som nation och en början för många att  se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Vid ett symposium som då hölls uppmanade historikern Timothy Snyder ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare: ”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”. 

President Porosjenkos tal vid minnesceremonin 2016 visade också en liten öppning i synen på den ukrainska skuldfrågan då han påpekade att det finns ukrainare i det förflutna att vara stolta över men också att skämmas över och att det inte kan ”suddas bort ur det nationella minnet”, men att kollaboratörer inte representerar sitt folk.

Samtidigt arbetar det statliga INP och dess chef Viatrovytj flitigt för att göra just detta, sudda bort ett skamligt förflutet. När president Porosjenko uttalar sitt stöd för projektet BYHMCF inför utländska åhörare så driver Viatrovytj med sitt INP ett motstånd mot det på hemmaplan. Babij Jar har potential att utgöra en utgångspunkt för försoning och läkning av gamla sår men också att riva upp relationen mellan den ukrainska majoritetsbefolkningen och den judiska minoriteten men också internt inom den judiska gemenskapen.

Att anlägga ett värdigt museum eller minnescenter vid platsen som på ett öppet och ärligt sätt skildrar vad som händer där och på andra ställen i Ukraina under andra världskriget skulle kunna sätta Ukraina på kartan som en mogen demokrati värdigt sitt eftertraktade medlemskap i EU. Kommer de att ta chansen eller glider den ur händerna och hamnar i ryska händer, eller i hemmablinda nationalisters?

Egen bild. Vilken väg tar utvecklingen av Babij Jar? Det handlar också om ett vägval för Ukraina.

Babij Jars framtid – en het ukrainsk fråga

Del 3 i serien om tre delar om Babij Jar

Den första delen finns här och den andra här.

Jag har i två inlägg berättat om Babij Jar. Platsen för den största enskilda massakern av judar under andra världskriget. Jag har också berättat om hur planerna ser ut för framtiden för denna plats som blivit en park där Kiev-borna rastar hundar, joggar eller promenerar i största allmänhet. Men det har också blivit en plats där olika grupper uppför monument över de döda och gör anspråk på sin del av den offersymbolik som namnet Babij Jar bär på. Det handlar också om ett ukrainskt identitetsskapande och en nationalistisk approach till Babij Jar och jag berättar i det här sista inlägget om den tvist som just nu rasar om framtidsplanerna för Babij Jar, parken, monumenten och eventuella nya muséer eller minnescentrum.

Mer konkret inleder jag här med att titta närmare på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, debatten, motståndet och kontroversen kring detta. Därefter tar jag upp den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar, dvs i september-oktober 2016. En debatt som i huvudsak handlar om ifall utländska intressenter ska ges möjligheter att anlägga ett museum om Förintelsen eller om det istället ska handla om alla offer för massmorden vid Babij Jar och vad som, enligt en av debattrösterna, beskrivs som ”vår riktiga historia”. 

Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF)

Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF) är alltså en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av, dokumentera och utbilda om de ”tragiska händelserna i September 1941”. Ungefär så beskriver sig stiftelsen på sin hemsida. Detta är själva sajten för stiftelsen som bildats för anläggandet av ett Minneskomplex, Babi Yar Holocaust Memorial Center.

Den 29 september 2016, vid 75-årsminnet av Babij Jar, annonserades intentionerna att bilda stiftelsen, i mars 2017 inrättades en styrelse, och i maj 2017 ett Råd för offentligt stöd. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar. Exekutiv Direktör är polske medborgaren Marek Siwiec, som suttit i EU-parlamentet i tio år 2004-14 för sitt parti som närmast kan kallas Socialdemokrater. I ett par år hade han titeln Vice President för EU-parlamentet. Han har tidigare tillhört polska säkerhetstjänsten. Som EU-parlamentariker engagerade han sig ganska frekvent i vad som hände i Ukraina och var valobservatör där vid valen 2006 och 2010. Det sistnämnda året kritiserade han EU för dess politik gentemot Ukraina och fällde uttalandet: ”Ukraina är i ett politiskt kaos, vilket jag misstänker passar en del folk i EU”. Han fanns också med på scenen vid Majdan i februari 2014 efter att Janukovytj flytt landet och Julia Tymosjenko talade till demonstranterna efter sin frigivning. Han skrev på sin blogg att det han såg var ”en annan Julia och ett annat Majdan”, med vilket han menade att Tymosjenko förlorat lite av sin utstrålning och inte var samma populära politikerkvinna som tidigare och att Majdan var mer krävande och hade mer tro på sin egen kraft än förut (avseende Orangerevolutionen 2004). Han förutsåg också att folksamlingen säkerligen skulle stå kvar på torget i veckor för att ”kika över axlarna på de opålitliga politikerna och att han till och med kunde tänka sig att ”de viktigaste besluten kommer att tas av Majdan”. Det är inte utan att han träffade ganska rätt, med tanke på hur det utvecklat sig; med en högerextrem ”milis” som rycker in som armébataljoner och som ”självförsvarsgrupper” i städer och byar; med hotfulla grupper av kamouflageklädda män som dyker upp vid lokala och regionala rådssammanträden; livsmedelsblockader som tillåts pågå vid ”gränsen” till Krim och Donbass, etc etc. Han verkar i vart fall vara en person med stor insikt om läget i Ukraina och med insikt om hur det fungerar i landet.

Siwiec är alltså exekutiv direktör men sitter inte i styrelsen för stiftelsen. Den består dock av en hel del intressanta och ganska framträdande personer. Det kanske kan framstå som en avvikelse från ämnet men en presentation av dem är tämligen väsentlig för förståelse av den konflikt som råder i Ukraina om Babij Jar i allmänhet och just detta projekt i synnerhet;

Här finns den före detta tyske utrikesministern Joshka Fischer, en amerikansk jurist och före detta senator, Joseph I. Lieberman, före detta boxaren Wladimir Klitschko, bror till borgmästaren i Kiev (Vitalij, även han f.d. boxare), före detta polske presidenten Aleksander Kwasniewski, den ukrainske kulturpersonligheten Sviatoslav Vakarchuk, generaldirektören för UNESCO Irina Bokova, överrabbin för Kiev och Ukraina Yaakov Dov Bleich och Natan Sharansky, född i Donetsk och dissident (en av grundarna av Helsinki Watch) under Sovjettiden som under en tid satt fängslad i Sibirien anklagad för spioneri åt USA. Kom till USA i en spionutväxling 1986 men emigrerade snart till Israel och har där ingått i regering och varit en framträdande figur för de östeuropeiska immigranterna till Israel. I styrelsen för BYHMCF finns också den ukrainske oligarken Victor Pinchuk, en av de rikaste i Ukraina och även räknad som en av de allra mest inflytelserika. Varit medlem av parlamentet vid ett par perioder och är gift med dottern till före detta presidenten Kutjma.

De styrelsemedlemmar som orsakat mest upprörda känslor i Ukraina är dock de tre som ännu inte nämnts;

German Khan, ukrainsk-rysk oligark eller affärsman, vilket man föredrar, som är en av Rysslands rikaste män. Sannolikt en av de ryska finansiärer det talas om i debatten. Är filantrop och har donerat medel till bland annat European Jewish Fund. Har länge haft samröre med Mikhail Fridman, som också sitter i den här styrelsen. Även detta en rik affärsman, oligark, som leder det multinationella konglomeratet Alfa-Group och i våras utsedd av en rysk publikation till Rysslands viktigaste/mest inflytelserika affärsman. Lär också vara den näst rikaste i Ryssland. Han föddes dock i Lviv i en judisk familj. Båda dessa är av judisk börd. Till grupperingen ”oligarker” hör också den yngre Pavel Fuks, som föddes i Kharkiv men sedan 1992 är verksam i Ryssland, främst med fastighetsaffärer. Beskriver sig gärna själv som filantrop och enligt den ukrainska tidskriften Focus den 24e rikaste i Ukraina, som han fortfarande är medborgare av. Han har dock utpekats som ”broker” för ryska affärsintressen i Ukraina, bland annat gällande ett uppköp av DonbassEnergo. Det ryktas om kontakter med förre presidenten Janukovytj och andra i dennes krets som tog sin tillflykt till Ryssland efter upplösningen av Euromajdan 2014. Enligt en artikel i publikationen Obozrevatel sägs Fuks sedan länge varit rekryterad av KGB (sedermera FSB) och efter att ha ”kraschat” under finanskrisen 2008 sägs han ha blivit ”rekryterad” (uppköpt?) av ryska företrädare för den undre världen i Moskva, kretsar i vilka han ska ha lånat stora belopp innan kraschen. Kontakterna med kretsen kring Janukovytj lär ha kommit på senare tid och bland annat i fallet med DonbassEnergo lär det vara denna krets som är ute efter ett övertagande i bolaget, där förre presidentens son Oleksandr redan äger 34 % av aktierna. Det här förnekas av både Janukovytj senior och junior. Fuks uppgift sägs hur som helst vara att köpa ut tillgångar i gas och olja, energiföretag och andra intressanta prospekt i Ukraina åt de här kriminella eller halvkriminella kretsarna i Ryssland. En del av de här uppgifterna kommer från ukrainska säkerhetstjänsten SBU, och det är svårt att avgöra vad som är helt sant och vilken vinkling affärerna får i den nuvarande spända atmosfären mellan Ukraina och Ryssland. Helt klart är Pavel Fuks i alla fall den kanske mest kontroversiella figuren i den här styrelsen och möjligen den som orsakat allra mest rabalder i ukrainska nationalistiska kretsar. 

Debatten om Babij Jar-komplexet och dess inriktning

Debatten är tämligen het om denna stiftelse och om de tänkta finansiärerna som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivs som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Därmed avseende Exekutive direktören Siwiec, styrelseledamoten Kwasniewski, samt Khan, Fridman och Fuks, trots att den sistnämnde är ukrainare. Ibland buntas även ukrainaren Pinchuk in bland ”ryska oligarkerna” trots att även han är ukrainare. Det förefaller oklart om de två polackerna är finansiärer alls utan bara engagerade i styret av stiftelsen men att beskriva polacker och ryssar som styrande och finansiärer av projektet slår troligen an en sträng bland många ukrainare och sätter igång tankar om den ukrainska självständighetskampen och frigörelsen från de mäktiga grannarna. Ett uttryck som används ofta av ukrainska nationalistiska kretsar är ”Russkij Miir”, det vill säga den ”ryska världen” vilket anspelar på det ryska inflytandet över Ukraina genom alla tider och senast i form av införlivandet med Sovjetunionen. Det ses då som att Ryssland gör allt för att införliva Ukraina i denna ”ryska värld”. Men det är också namnet på en rysk stiftelse tillkommen efter ett dekret utfärdat av Vladimir Putin 2007. En stiftelse som har som syfte att promota ryska språket och göra ”den ryska världen till ett globalt projekt” som utmanar västvärldens värderingar. Något som kanske låter mindre hotande för oss men för desto mer provocerande för många ukrainare. Uttrycket ”ryska världen” återkommer också i den fortsatta texten nedan, vilket härmed har fått en närmare förklaring.

Volodomyr Viatrovytj, chef för det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, anser att ukrainska staten bör ha kontroll över komplexets utformning och får medhåll av bland andra Vitalij Nakhmanovych, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre (inte att förväxlas alltså med BYHMCF:s råd för offentligt stöd). I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ställs frågan varför stiftelsen som arbetar med att skapa det nya Minnescentret har bestämt att det ska ha Förintelsen som fokus, ”trots det välkända faktum” att det, förutom judar, även mördades krigsfångar, romer, ukrainska nationalister, sovjetiska underjordiska aktivister, sjömän ur Dnepr-flottiljen och mentalsjuka och människor tillhörande andra grupper? 

Nakhmanovych menar att regeringen (och tidigare regeringar) har släppt ifrån sig frågor om Babij Jar och bara går dit en gång om året för att hålla högtidstal. Han framför också den mycket befogade kritiken mot att det råder en sorts tävling i att uppföra monument på platsen och hävdar att det finns ett trettiotal sådana vid området. Han opponerade sig också mot de tidigare planerna att anlägga ett framtida museum på mark som hör till den närliggande judiska begravningsplatsen. Han anser det vara ett helgerån och en brist på respekt för de döda och ser just detta fenomen som ”ett arv från Sovjet”. Det vill säga att bygga på begravningsplatser. Även detta en kritik med klar relevans. Han är också kritisk mot att det framtida centret ska ha en ”judisk inriktning”. Dessutom att projektet, på initiativ av Fuks, föreslås ha inriktning på att bli ett minneskomplex och museum för ”Förintelsen i före detta Sovjetunionen”. ”Nonsens”, säger han, och menar att initiativtagarna genom detta försöker att - med hjälp av det historiska minnet av den judiska gemenskapen - ”pressa igenom idén om en sovjetisk enighet”, vilket i själva verket är ”den väl kända Ryska världen”, fortsätter Vitalii. Han är säker på att den ryska influensen kommer från Kreml. Han säger att Fuks, Fridman, Khan och Pinchuk har ”klart post-sovjetiska hjärnor” speciellt med tanke på att de spenderat sina vuxna liv i Moskva där de gjort karriär och skapat sina förmögenheter. Han menar att Fridman har tät kontakt med Kreml och att det är osannolikt att han skulle kunna driva ett projekt av den här typen i Kiev utan Kremls goda minne. Han menar vidare att hur det än går med projektet blir Kreml och Putin vinnare. Notera också nyckelorden i sammanhanget (fetmarkerat av mig):

”After all, the project is designed not only for Ukrainian citizens, but first and foremost for numerous tourists from all over the world, who will be told how Ukrainian collaborators exterminated the Jews. If they build it and the expected scandals begin around the Memorial or if they are not allowed to build it at all, then this is also wonderful, as it can be presented as anti-Semitic Ukraine disallowing the creation of the Holocaust Memorial. However it goes, Vladimir Putin will be fine with it.”

Han anser att den ukrainska regeringen måste ta kontrollen över projektet. Han förordar också två separata muséer:

“These should be two separate museums. Unfortunately, we are not ideologically mature enough today for it to be a single facility. The Holocaust is totally absent from the national history of Ukraine. This is a complicated process of not just reflecting on a world phenomenon, but developing a Ukrainian perspective on it.”

Att integrera dessa två anser han vara en ”intellektuell utmaning” som han menar att Ukraina inte är redo för. Han kan möjligen ha en poäng i detta. Men den stora frågan är kanske om de ska integreras alls? Han vill hur som helst också se en public-private partnership som finansiärform. Dessutom vill han föra över ägarskapet över frågor om minnesmonument och Babij Jar till Institutet för Nationellt Minne. Idag ligger det på kulturdepartementets bord till vilket Janukovytj förde över dessa frågor. National Academy of Sciences’ Institute of Ukrainian History tycker han ska ha befäl över utvecklingen av muséernas koncept. BYHMCF har just ett akademiskt råd under ledning av nederländaren Karel Berkhoff men Nakhmanovych kritiserar också den här internationella forskargruppen som han ser som ”outsiders” som har ”ett annat perspektiv”. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärngrupp i en sådan här akademisk arbetsgrupp. De kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”. Själv tänker jag att detta låter oroväckande med tanke på hur den synen har fungerat hittills. I starkt behov av glasögon skulle man kunna vitsa till det. Nakhmanovych menar emellertid att projektet med BYHMC har en ”typiskt kolonial design”, att ukrainare ses som ”illiterata infödingar” medan civiliserade ryssar, polacker och andra européer ska skapa ett museum för turister från hela världen. Han vill att det ska vara till för ukrainarna och deras barn, för skolbarn och universitetsstuderande som ska kunna komma dit och ”reflektera över det förflutna och tänka på sin egen framtid”. 

Hans åsikter får delvis stöd av historikern Anatolii Podolskiy vid Ukrainian Center for Holocaust Studies vilket framgår av artikelintervju i The Day 17/8-2017. Han har tillsammans med 16 forskarkollegor undertecknat ett öppet brev publicerat i Ukrainska Pravda 28 mars 2017 (brevet här) i vilket de tillkännager sin åsikt att det är fel att inrikta ett kommande Babij Jar Minnescenter enbart på Förintelsen. Han beklagar bristen på respons från styrande politiker på historikernas brev.

Han säger visserligen att han inte, lika lite som han vill ha tillbaka sovjet-myter, vill se att ”kontroversiella och tragiska berättelser om Nazi-ockupationen av Ukraina vattnas ur när det gäller brott begångna vid vissa tidpunkter under Nazi-styret av representanter för den högerextrema ukrainska nationaliströrelsen”. Han säger sig ha skrivit till forskarkollegor och betonat att om kampen mot totalitärt styre ska bedrivas med totalitära metoder kommer detta att leda till ett dödläge. Själv av judisk börd och med familj vars öde är knutet till massakern ser han Babij Jar som sin livsuppgift och klarlägger att han ser Babij Jar som en symbol för Förintelsen på ungefär samma sätt som Auschwitz. Kanske just därför är han också angelägen att förklara sitt ställningstagande.

Han menar att Ukraina som stat och nation måste ta tag i frågan om ett riktigt Minnescenter vid Babij Jar. Efter decennier av sovjetisk tystnad har ukrainska regeringar varit passiva och oförmögna att göra just detta vilket har lämnat fältet öppet för utländska intressenter. Han säger så här:

”För mig, som ukrainsk historiker, en jude, och en Kiev-bo, är Babij Jar inte bara en händelse i den judiska historien. Människor som dödades där levde och bidrog till både Kievs och Ukrainas historia. Ansvaret för detta minnesmärke och dess roll i historien borde ligga på ukrainska staten och ukrainskt samhälle möjligen med delaktighet av kollegor och specialister från andra länder”.

Han anser att åtminstone 51 % av finansieringen och därmed ansvaret och beslutsfattandet borde komma från Ukraina. Podolskiy inser förstås, fortsätter han, att majoriteten av de som mördades vid Babij Jar var judar men att det också var mängder av andra som blev offer för mördandet. Han vill se en minnespark vid området och ett museum som tar upp alla dessa offers öde, som inte handlar bara om Förintelsen utan ett ”museum of history or memory of the victims of Babi Yar”. Intressant nog alltså en liknande hållning som det Sovjetunionen han inledde med att kritisera hade till Babij Jar och som fått sitt uttryck i det stora monumentet från 1976. Förvisso utan samma ideologiska bevekelsegrunder men som slutresultat ett liknande utfall.

Egen bild. Stora Babij Jar-monumentet uppfört 1976. Uttryck för en sovjetisk approach till platsen. En approach som i mycket liknar dagens officiella ukrainska, trots hävdandet av det motsatta.

Det statligt styrda Babi Yar National Historical and Memorial Sanctuary (med vilket Podolskiy måste avse Babyn Yar National Historical Memorial Preserve) bildades 2006 men ”gjorde ingenting på tio år”, menar Podolskiy, utan började arbeta först efter 75-årsminnet 2016. Samtidigt dök också planerna på BYHMC upp. Podolskiy avslöjar att dess direktör Siwiec frågat honom om hur man kan få till stånd en dialog (med honom och hans kollegor antar jag han avser), men att Podolskiy svarat att de först måste ändra namnet innan en dialog kan påbörjas. Det vill säga stryka ordet ”Holocaust”. Han vill hellre se ett separat Museum över de ukrainska judarnas historia (min anm/liknande Polin i Warszawa över de polska judarnas historia) och kanske ytterligare ett om Förintelsen. Podolskiy säger sig också ha uppmanat Siwiec att starta en dialog och samarbete med den ukrainska regeringen, ukrainska historiker och ukrainska makthavare. Siwiec ska ha svarat att:

”Er regering har inte gjort någonting på 25 år men här kommer en chans, här är pengar, och ni kommer förlora den här chansen igen [om ni inte tar den/min anm]”

Egen bild. Bakom de orangefärgade stolparna finns den mark på vilken Babi Yar Holocaust Memorial Museum planeras med privata finansiärer och initiativtagare.

Podolskiy uttrycker stort missnöje med att den ukrainska akademiska världen inte konsulterats av styrande politiker som han kallar ”obildade” och inte har lärt sig vad ansvar är för något. Han säger exakt så här;

”[…] problemet är att de människor vi kallar ministrar, borgmästaren, presidenten, premiärministern, vet inte vad ansvar är. Och enbart när de lär sig vara ansvarsfulla, vilket involverar professionalism och grundlig utbildning, bara om så sker kommer vi att vara skyddade från uppdykandet av främmande stiftelser”.

Han anser av erfarenhet att det inte finns några politiker som de kan föra meningsfulla dialoger med eftersom de alla är obildade populister och att det är just därför som den här stiftelsen dykt upp och tagit över det som borde ha varit deras ansvar. En annan konsekvens är den snårskog av monument, 30 stycken olika, som står på området. Privata intressen av olika slag och från olika grupper har drivit igenom sina önskemål i avsaknad av statligt eller regionalt politikerintresse för att styra upp utvecklingen för platsen och dess utformning. Slutligen anser han också att det måste vara en inhägnad plats, öppen för besökare men inte för joggare, hundägare som rastar sina hundar och folk på söndagspromenad.

Liksom Nakhmanovych talar han också om en post-kolonial approach (Nakhmanovych använder sig förvisso av ordet ”kolonial”) avseende det faktum att det är utländska finansiärer och experter som initierat och driver projektet med BYHMC. ”Det är som om de säger, ´vi kommer till er och bygger ett minnesmärke åt er”, säger Podolskiy. Han är klart irriterad över dessa utländska herrars attityd gentemot den ukrainska akademikervärlden och tycker att det är Ukraina som borde överväga om de eventuellt ska inkludera utländska akademiker och inte tvärtom. En sårad stolthet och möjligheter till framtida forskningsjobb ligger kanske här också i vågskålen för Podolskiy med kollegor.

Avslutningsvis, vad som borde göras, menar han är att ukrainska nationella och municipala myndigheter borde säga till direktörerna för BYHMC att de gärna tar emot hjälp men ”vägrar att underkasta sig deras diktat eftersom det skulle betyda att vi är en koloni om vi inte kan bevara vårt minne själva, utan blir tillsagda istället hur vi ska göra detta”. Podolskiy avslutar med att säga:

”Jag vill inte ha ett museum över Sovjetunionen. Jag vill att det ska visa vår riktiga historia”.

Egen bild. Träkorset till minne av mördade OUN-medlemmar. En kristen symbol på platsen för den största enskilda massakern av judar under 2vk.

Egen bild. Namnen över mördade OUN-medlemmar vid sidan av träkorset ovan, men också direkt eller indirekt delaktiga i massmordet på judar vid Babij Jar.

Egen bild. Andra namntavlan över mördade OUN-medlemmar.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den Västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev också en katalysator för initiativ, som exempelvis BYHMC. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga strid om historieskrivningen som är beskrivet i min text här ovan och i tidigare inlägg i den här serien.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, uttryckte sitt missnöje med att aktivister för OUN hedrades sida vid sida med judiska offer för massakern 29-30 september. Bland andra Ivan Rohach som tillsammans med Olena Teliha var redaktör för Ukrainse Slovo (se avsnittet om Teliha i förra inlägget). Vid själva ceremonin närvarade många andra prominenta gäster men Eduard Dolinsky tvingades också till ett mindre uppskattat sällskap då det fanns representanter för nuvarande (förvisso moderna reviderade) OUN bland deltagarna. En uppgift som förvisso motsägs av andra uppgiftslämnare.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin. Han talade också i samband med detta inför det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. I det talet var han ofin/modig nog att påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och även allmänt under kriget. ”Många av kollaboratörerna var ukrainare, bland andra de mest namnkunniga medlemmarna av OUN, som utförde pogromer och massakrer av judar och i flera fall överlämnade dem till tyskarna. Det är sant, där fanns mer än 2500 ´Righteous Among The Nations´, enstaka ljus som sken i mörkret. Men de flesta förblev tysta”, sa Rivlin, och fortsatte med att hävda att ukrainare är skyldiga att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA som kanske har en ännu mer upphöjd status än OUN bland många ukrainare. ”UPA-kämparna utmärkte sig särskilt”, fortsatte han. ”De trakasserade judarna, mördade dem, och i många fall rapporterade dem till Nazisterna”. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bohdan Chervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. 

Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Hans kollega vid institutet Paul Podobyed hävdade till och med att det kunde jämföras med om en ukrainsk ledare skulle ”tala om för Knesset att judarna har ansvariga för Holodomor” (den stora svälten i Ukraina 1932-33/min anm).

Eduard Dolinsky hävdade också att Rivlins tal utlöste ”en våg av antisemitiska kommentarer” på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, tillade han, och beklagade att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Dolinsky medverkade i samband med detta 75-årsminne över Babij Jar i Savik Shusters populära debattshow i ukrainsk tv, tillsammans med en panel av debattörer, bland andra Volodomyr Viatrovytj och ledaren för det moderna OUN, Bohdan Chervak. 

Programmet sändes den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt. Det kan tyckas utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. - Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”. Debatten finns tillgänglig på Youtube och just den här delen börjar vid 1 timme och 46 minuter in i programmet. Dolinsky säger sig ha fått mängder av hatinlägg och till och med dödshot på sin facebook-sida efter programmet. Under en tid raderades dessutom en del av hans fb-inlägg mystiskt. Det är uppenbart att den historiska sanningen är kontroversiell i Ukraina och den ukrainska staten spelar här ett dubbelspel där den ena hållningen, som förnekar ukrainsk kollaboration med tyskarna, vänder sig främst inåt och den andra, som har fokus på Förintelsen, vänder sig främst utåt mot omvärlden.

(Länk Youtube här)

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet innehöll förvisso också mycket positivt som det kan behövas mer av för att få ukrainare att börja se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Ukrainian-Jewish Encounter (UJE), en kanadensisk organisation, var en av medarrangörerna av evenemangen kring högtidlighållandet och ordnade bland annat ett symposium för ungdomar till vilket de bjudit in berömda historiker, bland andra Timothy Snyder. Han uppmanade sina ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare:

”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”.  

Egen bild. Menorah-monumentet över de judiska mordoffren. Får det stå kvar? Ska det ersättas med något nytt? I så fall vad? Debatten i Ukraina lär fortsätta.