Ukrainas motståndsvilja i siffror – en bild av splittring

 

Världens ledare tävlar nu om att uttala stöd för Ukraina och det ukrainska folket och om att skicka vapen till landet för att användas mot tänkta ryska invasionsstyrkor. Många har också betonat hur motståndsvilliga ukrainarna är. Jag har själv utgått ifrån att en majoritet av det ukrainska folket på ett eller annat sätt skulle motsätta sig en rysk invasion.

Igår genomfördes också i Ukraina vad president Zelenskij proklamerade som en ”Day of Unity” med flaggresningar och nationalsång på olika platser i landet. En demonstration av folkets enighet mot det ryska hotet.

Bild: Ukrainian Presidential Press Office (AP). President Zelenskij sjunger nationalsång på "Enighetsdagen".

En färsk opinionsundersökning visar emellertid tämligen uppseendeväckande siffror om man betänker vad de betyder.

Det är the Kyiv International Institute of Sociology som genomfört undersökningen vars resultat överraskar och stämmer till eftertanke. I nätversionen av publikationen the Kyiv Independent beskrivs resultatet däremot enligt följande:

”Poll: Majority of Ukrainians will actively resist further Russian invasion”.

När man tittar närmare framgår snabbt att detta är en sanning med modifikation.

Frågan som institutet ställt till respondenterna (OBS här att invånare i Krim och de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk inte deltagit) lyder enligt följande:

"In the event of an armed intervention by Russia in your city or village, would you take any action and if "yes", which ones?"

När frågan ställdes i december 2021 blev frågan besvarad med ja av 50,2 % av de tillfrågade vilket nu har stigit till 57,5 %. Det är alltså en majoritet som svarat att de skulle agera på något sätt, men ingen överväldigande majoritet. De som kunde tänka sig att bjuda väpnat motstånd utgjorde 37,3 % medan 25 % hellre deltog i civilt motstånd.

Bland dem som inte säger sig vilja bjuda motstånd har 12,4 % sagt att de skulle söka sig till en säkrare region medan 7,5 % skulle ta sig utomlands. Den största gruppen är dock de som inte skulle göra något alls. Den utgör 17,9 % av de tillfrågade.

Regionala skillnader är också stora. I västra Ukraina är det 72,2 % som vill göra någon form av motstånd medan motsvarande siffra i östra Ukraina är 30,5 %. Det är dessutom en minskning sedan december-undersökningen. Då är alltså inte de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk inräknade och inte heller Krim, vilket sammanlagt handlar om drygt tio procent av landets befolkning.

OM Ukraina nu fortfarande räknar in dessa områden som ukrainska? Det gör de ju i alla möjliga sammanhang, men ibland får man intrycket att befolkningen i dessa områden inte räknas in i kalkylen, endast landområdet.

När president Macron nyligen föreslog för ukrainska presidenten Zelenskij att han borde inleda dialog med de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk avfärdades detta som en eftergift för ett ryskt narrativ om konflikten i östra Ukraina som en intern historia. Enligt Ukraina är det Ryssland som invaderat och ockuperar dessa självutnämnda republiker och någon intern konflikt vill man således inte höra talas om.

Enligt min mening är just det ett av de största hindren för en fredlig lösning för Donetsk och Luhansk. Befolkningen där har de facto andra uppfattningar och värderingar än vad som dominerar i västra delarna av landet. Ryssland uppmuntrar och förstärker en del av de här uppfattningarna naturligtvis men de finns där och de fanns där från början 2014 efter Euromajdan och de bubblade över i väpnat motstånd efter mordbranden i Odessa i maj 2014 då Euromajdan-anhängare brände ned fackföreningshuset i Odessa med åtminstone 48 dödsoffer som följd, antingen innebrända eller ihjälslagna när de hoppat från fönster, alternativt ihjälklubbade av Euromajdan-anhängarna utanför.

Så länge den ukrainska regeringen och presidenten ignorerar befolkningen i Donbass och deras sätt att värdera och resonera så kommer motståndsviljan mot Kiev att förbli större än mot Ryssland. Vem minns nu (eller tog ens notis om) de som ställde sig framför ukrainska tanks i Kramatorsk och Mariupol och andra ställen i Donbass och bad soldaterna vända hem till kasernerna? Det var vanligt folk boende i Donbass. Händelserna skildrades på plats av framför allt Vice News som var bland få filmande journalister som rörde sig fritt i området då och som lyckades fånga stämningarna på båda sidor. Att det rörde sig om en intern konflikt till att börja med råder inget tvivel om, oavsett hur den sedan utnyttjades och förstärktes av ryska krafter.

Om detta må man ju tycka vad man vill men går inte att bortse ifrån om man vill nå en lösning som kan accepteras av alla inblandade. Ukraina kan inte längre stoppa huvudet i sanden och låtsas som att Donbass är som vilken annan ukrainsk region som helst. Ska den återbördas för gott med Ukraina måste befolkningen följa med. Det kräver att det ukrainska styret tar hänsyn till deras röst och är beredda till kompromisser och inte bara skicka tanks och nya trupper. Det är, som ITV-reportern i ett av klippen nedan säger: ”[…] a curious way to persuade ordinary people they have a future within Ukraine”

Youtube-klipp för den som glömt upprinnelsen till dagens läge och tvivlar på om det verkligen finns en intern konflikt och diametralt motsatta narrativ:

Channel 4 rapport från Donetsk den 23 februari, alldeles efter att Janukovytj flytt landet och Euromajdan-demonstrationen lett till ett maktskifte i Kiev.

Ukrainska trupper i Slovjansk ger upp sina vapen och andra förband gör halt utanför Kramatorsk, Vice News i april 2014.

Protester i Donetsk, ont blod rörts upp av Odessa-mordbranden, Vice News 6 maj 2014.

Strider i Mariupol rör upp ilska hos befolkningen (ITV-rapport 10 maj 2014).

Segerdagen 9 maj i Donetsk och reaktioner i Mariupol på sammandrabbningarna med ukrainska Nationalgardet, Vice News 11 maj 2014.

Ukraina update - vad händer nu?

 

Nej, det lär inte bli någon rysk invasion av Ukraina idag. Spådomen att något skulle hända just den 16 februari har hängt i luften ett par dagar innan, men mycket tyder på att ryska militära enheter dras tillbaka snarare än tvärtom.

Detta har ännu inte bekräftats menar framför allt USA:s president Biden och Nato:s Stoltenberg, men de har heller inget att komma med som visar på motsatsen. Min gissning är att det Ryssland ville var att göra ett ”statement”, en markering av sin närvaro och kapacitet, och nu är den gjord. Jag gissar också att USA:s och Nato:s respons har varit till stor del en markering i sig. Det är ett retoriskt spel där det gäller att visa några kort men inte alla.

Svårt alltså att veta vad den ene vet eller bara gissar om den andre och vice versa.

Hur som helst har ukrainske presidenten Zelenskij proklamerat en ”enighetsdag” idag. Flaggor hissas och nationalsången har sjungits. En sorts markering i sig även om just ukrainarna själva verkar ha tagit uppgifterna om en kommande invasion med större lugn än de flesta. Krogarna var fullbokade den 14 februari på ”Alla Hjärtans Dag”. Livet har fortsatt ungefär som normalt alltså.

Förutom bland en del ukrainska politiker. Pinsamt nog för president Zelenskij har hela 23 parlamentsledamöter, varav ett flertal från presidentens eget parti, lämnat landet av rädsla för vad som komma skall. Presidenten gick ut med en offentliggjord uppmaning till dem att komma tillbaka. Det är oklart om de hann tillbaka i tid för att sjunga nationalsång på ”Enighetsdagen”.

I söndags uttryckte ukrainske ambassadören i London, Vadym Prystaiko, att det fanns en möjlighet att Ukraina skulle kunna ge en utfästelse att inte gå med i Nato, vilket ju varit ett ryskt krav i det diplomatiska spelet. Villkoret skulle vara ”om det avleder en rysk invasion”. Naturligtvis ett märkligt uttalande av en ambassadör i UK och han fick snabbt backa från uttalandet och kom istället tillbaka och sa i en tweet att:

“People in Ukraine want to live their lives in peace and quiet, feeling safe in their country. NATO is the only way to have it in our part of the globe”.

En enig front mot Ryssland?

Samtidigt har det ofta uttryckts att EU och USA står eniga mot Ryssland och vid Ukrainas sida. Skrapar man lite på ytan verkar det inte alldeles solklart.

Den brittiske premiärministern Boris Johnson uttalade sig i måndags och sa med sin vanliga ”analytiska skärpa” att bevisen för en rysk invasion av Ukraina var ”pretty clear” och kunde komma inom 48 timmar. Han uppmanade också europeiska länder (räknar kanske inte in UK längre till dessa?) att hitta alternativa energikällor och göra sig redo att införa ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Brittiske utrikesministern Liz Truss uttalade sig också igår om att en rysk invasion kunde vara att vänta men ville samtidigt inte göra några utfästelser om att UK skulle komma att ta emot flyktingar från Ukraina om kriget skulle bli verklighet.

Mängder av ambassadsfolk har nu lämnat Kiev och USA har officiellt flyttat sin ambassad till Lviv. Det kanske är säkerhetsåtgärder som ambassader bör vidta i lägen som dessa men det har grymtats lite i ukrainska korridorer om det här sättet att sjappa från scenen när det hettar till, samtidigt som man önskar Ukraina ”lycka till” ungefär. Även inom EU-kretsar råder delade meningar om det kloka i att rymma fältet.

Det framstår också tydligt att den anglo-amerikanska hållningen gentemot det ryska perspektivet på säkerhetsläget inte är densamma som den fransk-tyska.

Tyske förbundskanslern Olaf Scholz var nyligen på besök i Kiev och fokuserade då på Minsk-överenskommelsen och hävdade att president Zelenskij snart skulle komma att presentera en plan för att inför någon form av ”specialstatus” för Donbass.

Franske presidenten Macron lär också, enligt ukrainska regeringskällor, ha försökt övertala Zelenskij att öppna en dialog direkt med representanter för de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk.

Något som Ukraina vägrat hittills eftersom det skulle vara detsamma som att erkänna att det handlar om en inbördes konflikt, medan det ukrainska narrativet hävdar att det är en ensidigt rysk aktion som ligger bakom konflikten i Donbass. En hållning som har låst hela situationen eftersom det ju de facto fanns ett missnöje med Kiev-regeringen i botten hos en stor del av befolkningen i Donbass åtminstone när konflikten bröt ut 2014.

Förbundskansler Scholz har också varit i Moskva där han stod för ett annat lite märkligt uttalande då han försäkrade att så länge han själv och Vladimir Putin satt vid makten skulle inte Ukrainas inträde i Nato finnas på agendan.

Vad Ryssland vill

Just Nato-inträdet har ju varit det röda skynket för Ryssland och Putin lär ha sagt att han vill ha garantier för att Ukraina inte går med. Han vill förhandla fredligt om saken dock men utan att ha fått någon som helst respons annat än att kravet är ”oacceptabelt”. Det sägs ofta att alla länder måste få bestämma själva hur de ska agera men samtidigt kan ju även Nato bestämma själva vilka som ska bli medlemmar. Så frågan är egentligen inte given om man ser saken på det sättet. Ukraina vill ju väldigt gärna bli medlemmar i EU också men måste godkännas som medlem av samtliga medlemsländer. Det finns alltså inget som gör att Ukraina kan bestämma vad de vill i det fallet heller. Det är upp till EU såväl som Nato att avgöra om de vill acceptera Ukraina som medlemmar. Något som ofta glöms bort i debatten.

Ryska parlamentet har också nyligen tagit ett beslut att erkänna de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk som självständiga stater. Det är nu upp till Putin att godkänna beslutet vilket han knappast lär göra eftersom det skulle bryta mot den Minsk-överenskommelse han själv ofta hänvisar till bör följas.

 

Donbass nyckeln

Det är ganska uppenbart att om parterna vill föra samtal om säkerhetsläget så är det i Donbass och Minsk-överenskommelsen de bör ta sin utgångspunkt.

Över huvud taget bör det ligga i allas intresse att något händer i Donbass som kan bryta det dödläge och frusna frontkrigföring som pågått i flera år. Befolkningen som är kvar i regionen lever i en ständig spänning och en nedbrytande vardagsmisär.

Detta bör vara alldeles glasklart oavsett om man anser att det handlar om en intern konflikt eller om den ensidigt är orsakad av Ryssland.

 

 

 

Ukraina update – vem vet vad?

 

Det har nu åtminstone sedan årets första dagar spekulerats i en rysk invasion av Ukraina. En intressant notering är hur man i svensk press brukar tala om just ”rysk invasion” medan man oftast i utländsk press talar om ”further invasion”.

Framför allt gör man det i Ukraina eftersom de i många år hävdat att Ryssland invaderat och ockuperat Donetsk och Luhansk. Detta är förvisso en sanning med modifikation men det är flera år sedan nu som man från officiellt ukrainskt håll övergick från att tala om att man drev en ”anti-terrorist-aktion” i östra Ukraina till att man började beskriva det som ett ”krig mot Ryssland”. Därmed kan man ju inte säga sig vara rädda för en invasion. Den har ju redan skett enligt den officiella ukrainska synen. Det här har också president Zelenskij framhållit i en del tal under januari månad.

Det känns viktigt att påpeka det här först eftersom det kan förvirra att läsa svensk respektive utländsk press om läget. Den som inte känner till skillnaden kan tro att invasionen (som svensk press hela tiden talar om) har inletts. Det har den inte, men rykten surrar oroande envist nu och min farhåga är att de spär på risken för krig och därmed blir självuppfyllande. Spänning, osäkerhet och rädsla är inga bra kamrater vid förhandlingsbord och vid gränsbevakningar.

Militär uppladdning båda sidor - Rykten och fakta

Just nu går det en mängd olika rykten, och obekräftade uppgifter pumpas ut över världen.

Varannan dag säger Biden att kriget kommer snart och varannan dag går en annan officiell företrädare för USA ut och försöker tona ned det hela. Eller till och med i princip parallellt. Igår försökte Vita Husets säkerhetsrådgivare Jake Sullivan tona ned oron för en förestående rysk attack medan Biden gick ut och talade om ”a further invasion any moment”. Även USA:s utrikesminister Blinken talade om att en rysk invasion ”could begin at any time”, även under vinter-OS.

Ukrainas president Zelenskij däremot har tidigare bett USA tona ned sin oro. Den skadade den ukrainska ekonomin, menade Zelenskij. Nu har även den turkiske utrikesministern Mevlut Cavusoglu uttalat samma sak och sagt att ”megafon-diplomati” och att situationen är allvarligt men inte ”skräckinjagande” som väst hävdar. Här ska sägas att Ukraina har mycket affärer ihop med Turkiet, liksom f.ö. Ryssland. Den ekonomiska oron har tidigare varit mer framträdande än oron för militär eskalering.

The Kyiv Independent meddelade för ett par dagar sedan helt kort att Ryssland ser ut att planera en blockad av Azov-sjön (innanhavet från Krim och längs ukrainska sydostkusten bort mot ryska Krasnodar) för civil trafik eftersom de tänkt hålla militärövningar där mellan 13–19 februari. Den enda källa de hade för detta var ett facebook-inlägg. Det ligger f.ö. i deras dagliga nyhetsbrev under rubriken ”Russia´s War Against Ukraine”, apropå det ovan sagda. Samma publikation rapporterade dagen efter (11 februari) att ukrainska hamnmyndigheter också gått ut för att informera fartyg om att inte styra in i Azov-sjön. Återigen hänvisar de dock bara till en facebook-sida vars innehåll är låst (?). Senare igår kom dock ett meddelande från den ukrainska kustbevakningen att de fått försäkringar från rysk sida att dessa inte har för avsikt att blockera infart till Azov-sjön.

Helt säkert är dock att det den 10 februari inleddes en militärövning i Belarus, med både ryska och vitryska styrkor. Det har lett till spekulationer om en kommande invasion även därifrån.

Samtidigt strömmar vapen in till Ukraina.

Igår bekräftades från litauiskt håll att de skulle skicka Stinger-missiler till Ukraina och de har också aviserat att de förbereder att ta emot upp till 30 tusen ukrainska flyktingar om så skulle behövas.

Ukraina har nu fått, enligt deras regeringssidor, militärt bistånd till ett värde av 1,5 miljarder USD av olika västländer som USA, UK, Kanada, Estland, Polen och Tjeckien. Samt även Tyskland, hävdar regeringssidan. Något som verkar märkligt då tyskarna offentligt och upprepade gånger hävdat att de inte skickar vapen till krigförande länder. Det har de fått mycket skäll för i Ukraina och även i Sverige rynkas det på näsan ibland trots att vi haft samma princip sedan många årtionden tillbaka.

USA tänker också skicka ytterligare trupper till Polen och Nato lär överväga att skicka extra trupper även till Rumänien, Bulgarien och Slovakien.

Evakueringar redan igång

På bara några dagar har också talet om evakuering av utländska medborgare från Ukraina eskalerat och i en del fall redan påbörjats. Flera länder har redan uppmanat sina medborgare att lämna landet. Förutom USA och UK sedan tidigare har nu även Lettland, Estland, Danmark, Norge, Nederländerna, Israel, Japan och Sydkorea gjort detsamma.

Jag vet att europeiska länder redan börjat evakuera familjer till EU-personal i Ukraina. Än så länge gäller det inte EU-personalen men dessa har ändå väskor packade och har uppmanats att hålla sig förberedda för evakuering.

Amerikanska trupper i Polen står redo att hjälpa amerikanska medborgare om Ryssland skulle angripa Ukraina. Trupperna är inte auktoriserade att gå in i Ukraina men tänker sätta upp tältläger, checkpoints och andra faciliteter på polska sidan av ukrainska gränsen.

Det som oroar lite mer är kanske att även Ryssland överväger (OBS) att kalla hem icke nödvändig ambassadspersonal från Kiev. Det skulle ju kunna ses som en bekräftelse på misstankarna om ett kommande krig. Men troligen är det ett diplomatiskt spel. Utrikesministern Lavrov har uttryckt det som en försiktighetsåtgärd eftersom USA och UK vidtagit samma åtgärd vid sina ambassader. ”Kanske förbereder anglosaxarna något eftersom de evakuerar sin personal”, lär han ha sagt enligt TASS. Ett sätt att försöka kvittera den västliga oron.

Fredsmäklare?

En opinionsundersökning i sju europeiska länder gav resultatet att en majoritet tror att en rysk fullskalig invasion av Ukraina kommer under 2022 och över 60 % önskade att Nato och EU ska engagera sig militärt i ett sådant eventuellt krig. 54 % menade att USA borde gå in och 43 % att deras eget land borde göra det.

Lyckligtvis är deras makthavare inte lika pigga på att kriga. EU:s samtliga medlemsländer har samlats bakom en uppmaning/vädjan till Ryssland att dra tillbaka sina trupper vid gränsen och betonar sin önskan att lösa meningsskiljaktigheterna via dialog och mer diplomatiska samtal.

Faktum är ju att Ukraina och Ryssland faktiskt pratar med varandra under medling från just Tyskland och Frankrike vars president Macron är en av få i västvärlden som säger sig ha viss förståelse för den ryska hållningen och oron för Nato. De s.k. Normandie-samtalen förs nu mer intensivt än på många år. Än så länge utan några genombrott, men det diplomatiska samtalet förs. Det är uppenbart att ryssarna vill att något ska hända med den frusna konflikten i Donbass och naturligtvis vill man att lösningen ska vara till rysk tillfredsställelse.

Kremls talesman Dmitrij Peskov höll också nyligen med franske presidenten om att det enda sättet att stoppa ett krig är genom att fullt ut implementera Minsk-avtalet men menade samtidigt att president Zelenskij inte har svarat upp mot önskemålen.

Idag sägs det att Biden, liksom även president Macron, ska ha ett telefonsamtal med Putin om läget. Förhoppningsvis kan spänningen släppa något. Annars riskerar det hela att bli till en självuppfyllande profetia. Ett skott över gränsen kan räcka som provokation och sätta igång något som kommer att bli oerhört svårt att dra tillbaka och ge oöverskådliga skador för alla inblandade för lång tid framöver.

Den stora frågan är alltså om USA/Nato vet något som man inte vill avslöja av flera skäl (skydd av källor eller underrättelse-förmåga t.ex.)?

Eller har de egentligen ingen aning och lanserar hela alarm-offensiven som ett sätt att försöka avskräcka ryssarna att gå ett steg längre? Just in case.

 

 

Ukraina kyler ned medan Pentagon eldar på

 

Att världsläget är spänt just nu är väl ingen överdrift. Ryssland samlar trupper längs Ukrainas gräns och ställer krav på Nato att inte släppa in Ukraina som medlemmar. Det är enligt mitt sätt att se ett prov på aggressiv diplomati. Inte så angenämnt förstås och det finns mycket att säga om det. Det mesta som sägs är dock att kriget snart är här och att fler soldater och vapen behövs i området.

I USA:s försvarsborg Pentagon säger exempelvis generalen Mark A. Milley att Ryssland samlat tillräckliga styrkor för att ta hela Ukraina och tillägger att ”vi måste gå tillbaka till kalla kriget för att se någonting liknande den här magnituden”.

Då menar han väl avseende Ryssland antar jag eller har glömt bort uppladdningen inför invasionen av Irak 2003, då ungefär dubbelt så många soldater och mängder av tanks, hangarfartyg och stridsflyg samlades i Kuwait för att kuva Saddam Hussein och leta massförstörelsevapen som inte fanns.

Washington rapporterar, hänvisande till vad de kallar “anonyma källor”, att Ukraina flyttat känsliga arkivmaterial och utrustning från Kiev till västra Ukraina och Reuters talar om att Ryssland laddat med blodreserver nära ukrainska gränsen.

Den ukrainske vice försvarsministern däremot förnekar detta helt i ett fb-inlägg:

”Den här informationen är inte sann. Sådana ´nyheter´ är del av informationskrig och psykologisk krigföring. Syftet med sån här information är att sprida panik och skräck i vårt samhälle”.

Den ukrainske försvarsministern Oleksij Reznikov verkar också, åtminstone på ytan, ta det mer iskallt. De ryska truppernas antal är inte mycket större än de var våren 2021 säger han i ett tal till ukrainska parlamentet i fredags och fortsätter:

”Antalet då och nu är liknande, men [Västvärldens] reaktioner är oproportionerliga”.

På liknande vis går också ukrainske presidenten Zelenskij ut och manar omvärldens media att inte orsaka rädsla för rysk eskalering. Det skedde vid en presskonferens i fredags inför ett stort antal utländska journalister och är ett mycket intressant uttalande. Han säger, enligt Kyiv Independent, att situationen inte är mer pressande än i april och att USA överdriver när de hävdar att en invasion är nära förestående. Han menar också (lite kaxigt av den forne komikern) att han har bättre förståelse för situationen än andra världsledare. Förvisso är han ju ledare för Ukraina så det kan väl ligga något i att han vet lite om landets situation. Men han menar att det alltid finns risker för vad han kallar ”proxy war”. Men han delade också ut en hård passning till den samlade pressen:

”They’re saying ‘the war is tomorrow’ – this causes panic on the market and elsewhere”.

Hans största oro tycks gälla den ukrainska ekonomin och uteblivna investeringar i landet, orsakat av den enligt honom onödigt eskalerade krigsoron. Det kan man ju tycka är ett krasst tänkande men säger ju också något ganska tydligt. Den största oron i Ukrainas högsta ledning gäller nu ekonomin, inte invasionshot. Det här måste ju ändå media och politiska kommentatorer väga in i sin analys avseende läget just nu längs den ukrainsk-ryska gränsen. Men frågan är om någon sådan görs? Det verkar i Sverige mest gå på magkänsla än hjärnaktivitet tycker jag.

Foto: Den gamla "vänskapsbågen" Ukraina-Ryssland som uppfördes 1982-3 är numera försedd med en spricka. Kanske en kompromiss efter att ha diskuterat nedmontering helt för några år sedan? Men står där än som en ironisk kommentar till det samtida läget länderna emellan.

Den mesta energin går till att elda på med skräckscenarior, som Expressens rubriksättning den 17 januari: ”Teorin: Så kan Ryssland ta Gotland”. En artikel som innehöll en vittgående spekulation om vilka förband som skulle ingå och hur det hela var upplagt.

Om man la mer energi på att tala om alternativa fredliga lösningar vore det välgörande för det spända läget. Återigen är det ukrainske presidenten Zelenskij som manar till besinning. På presidentens hemsida säger han (ungefär) så här:

”Medan det är ett gynnsamt klimat för dialog måste vi fylla vår tid med möten och förhandlingar. Så länge som diplomatiska ansträngningar fortsätter så minskar risken för ytterligare eskalation”.

Han har haft telefonkontakt med sin franske kollega Emmanuel Macron som båda vill skynda på Normandie-samtalen om fred i östra Ukraina och samtalen mellan Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Frågan är om Zelenskij tröttnat lite på den amerikanska aggressiva retoriken? Det är en spricka som åtminstone från amerikanskt håll diskuteras med rynkade pannor just nu. CNN talar om en från ukrainsk sida ”ökad frustration över den eskalerande amerikanska retoriken”. Zelenskij lär i ett telefonsamtal uppmanat Biden att ”tona ned sin retorik”. Amerikanarna är nu sura för att det ”underminerar Bidens hårda linje”. Det är förstås enklare att vara tuff när man sitter många hundra mil från det tänkta slagfältet kan man ju tycka.

Det allra bästa Sverige kunde göra i nuläget är att göra allt för att medla i konflikten. Det kunde göras tillsammans med Finland exempelvis, som har gott om erfarenhet av att handskas med grannen österut. Se till att dialog fortsätter istället för att göra fåfänga försök att stärka Gotlands försvar i brådrappet efter att han monterat ned det nästan helt (f.ö. på inrådan av bland andra amerikanska rådgivare som hellre ville vi skulle till Afghanistan och andra krigshärdar utanför Europa).

Men här finns förstås en annan agenda från vissa håll. Nämligen att elda på för ett svenskt medlemskap i Nato. Något som Jan Guillou ironiserar över i Aftonbladet i helgen. Alltid kul när han vässar pennan och denna gång skriver om ”bombliberalerna”.

På östfronten intet nytt – men på retorikfronten det motsatta

 

Vad vi ser just nu är ett diplomatiskt krig med ord som börjar bli oroväckande intensivt. En tunga som slinter kan bli en utlösande faktor för det som ingen vill ha, militär konflikt i större skala. Det börjar bli otäckt likt läget inför första världskriget då politiker och press slog på krigstrummorna för fullt på båda sidor.

De som verkar hålla kylan mest är ukrainarna. Bland andra Ukrainas president Zelenskij som talade till nationen i onsdags (19/1). Han sa så här:

”Vad är nyheten?” Har inte detta varit realiteten i åtta år redan? Startade inte invasionen 2014? Uppenbarade sig verkligen hotet om fullskaligt krig just nu? Risken för krig har inte ökat”

Den ukrainska tankesmedjan Center for Defence Strategies har också publicerat en analys där de menar, för det första, att Ryssland knappast är redo för någon attack mot Ukraina de närmaste två veckorna, men dessutom, och betydligt viktigare, att det är osannolikt att de kommer attackera över huvud taget. De säger bland annat detta, enligt ett sammandrag och översatt till engelska i Kyiv Independent:

”If Russia was conducting preparations for a large-scale invasion, it would have been much more noticeable. Therefore, what we currently have is the military threat posed by about 127,000 Russian servicemen along Ukraine’s borders, in the occupied territories of eastern Ukraine, and in Crimea. This number has not increased since April, and is not enough for a full-scale offensive.

Detta kan kontrasteras mot Joe Bidens mumlande samma dag (19/1). Vad han sa i helhet var att han inte trodde att Ryssland ville ha något fullskaligt krig, men att han trodde att de kommer att testa Nato/Västmakterna. Sedan en lång utläggning, med mycket långa pauser mellan meningarna, om att Putin är upptagen av vad han sett som en katastrof, Sovjetunionens fall, och kämpar med hur han ska förhålla sig till detta. Sedan lång paus igen och ordagrant:

”I´m not so sure he has… ah… is certain what he´s gonna do. I guess he will move in, he has to do something”.

Sedan hoppar han över snabbt till vad han sagt till Putin vid deras senaste möte. Förefaller inte helt glasklart vad han menade över huvud taget. Framför allt verkade han segare och mer förvirrad än vanligt. Står han pall för ett ordkrig som detta? Ett klipp i Daily Mail ger hans uttalande i längre version.

USA och Storbritannien kallar nu hem ambassadanställdas familjer och USA sätter 8500 soldater i förhöjd beredskap. I SvD anges skälet vara ”på grund av oroligheterna i Ukraina”. Några sådana oroligheter utöver det vanliga har dock inte observerats, däremot på den diplomatiska fronten och i pressen.

Av samma SvD-artikel framgår att John Kirby, talesperson för USA:s försvarshögkvarter Pentagon, säger att landets förhöjda beredskap handlar om att ge dess Natoallierade tillförsikt. ”Det skickar en tydlig signal till (Rysslands president) Putin att vi tar våra åtaganden gentemot Nato på allvar”, fortsatte han, men betonade att det inte handlade om att skicka soldater till Ukraina, som inte är medlem i Nato.

A

Amerikanska styrkor vid övning i Ukraina 2014 (Rapid Trident14)

Samtidigt haglar spekulationer och obalanserade uttalanden från både politiskt håll och i pressen.

Från brittiskt regeringshåll kom 22 januari en anklagelse mot Ryssland för att ha förberett att installera en marionettregim i Ukraina som de ska ha tänkt ledas av en viss Yevhen Murayev, ägare av tv-kanalen Nash och tidigare ukrainsk parlamentsledamot. 

Ryssland har förstås förnekat detta och kallat det desinformation från britterna och ett försök att skruva upp det spända läget. Det avfärdades dessutom i ukrainska medier som högst osannolikt. På goda grunder. I Kyiv Independent (som ingalunda är någon pro-rysk publikation, tvärtom) ges information om Murayev som talar starkt emot uppgiften, eftersom det handlar om just denne man, ”fel pro-ryss” säger artikelförfattaren Sergij Sliptjenko, och klargör saken.

Trots att Murayev betraktas som pro-rysk (ett ganska brett epitet i Ukraina som kan användas för alla som inte gillar att bryta banden med Ryssland och gå med i Nato). Däremot har han de senaste åren haft klart ansträngda relationer med Ryssland. Detta sedan han vägrat ansluta sig till den tillika pro-ryske Viktor Medvedtjuks parti Oppositionsplattformen För Livet. Kreml satte till och med in sanktioner mot Murayev 2018 för att ”skydda ryska intressen och företag”. Så det förefaller vara ett märkligt val av ryssarna om detta är deras man i Kiev, så att säga.

Uppgifterna avfärdas dessutom helt av en f.d. talesperson för Ukrainas utrikesdepartement, Vasyl Filipchuk, som kallar dem ”löjliga”.

Andra röster ropar på utökade sanktioner om Ryssland skulle gå in i Ukraina. Bara man inte rör gasen, för den vill vi ha sa österrikiska utrikesministern Schallenberg häromdagen:

”Om det skulle eskalera kommer svaret att bli mycket klart, entydigt och snabbt”, sa han. Men tillade sen (apropå klart och entydigt):

“Emellertid, Europa är beroende av rysk gas och det problemet kan inte lösas över en natt”.

Även Tyskland är ju som bekant beroende av gasen liksom Ryssland är beroende av inkomster från den vilket talar emot krig. Svt:s Jonas Olsson levererade en något förvirrande analys av detta den 22 januari. Tyskland vill förhindra Estland att leverera tysktillverkad krigsmateriel till Ukraina, eftersom de sedan gammalt har en princip att inte göra det till krigförande land. ”Men det är deras förklaring utåt”, säger Olsson. Tydligen har han annan information? Det skulle istället gälla att rädda Nordstream 2. Å ena sidan har Tyskland redan stoppat certifieringen av gasledningen trots att den stått färdig att använda sedan i höstas. Å andra sidan är det ”mycket tydligt att det är USA som bestämmer över Tyskland”. Så långt alltså detta med ”nationers rätt till självbestämmande”, som försvarsminister Hultqvist med flera månar om.

En del som snubblar på orden har dock redan fått kicken. Vissa saker får inte uttalas i detta läge. Den tyske marinförsvarschefen Kay-Achim Schoenbach avgick nyligen efter att ha sagt att Ukraina aldrig kommer att återfå Krim och att det enda Putin vill ha är respekt och att det skulle kosta västmakterna mycket lite, eller ingenting, att ge honom detta. I båda fallen tror jag han har rätt men misstaget var att lägga till att Putin ”förtjänade” respekten och att Tyskland behöver Ryssland som allierad mot Kina. Där sjönk marinchefens karriär till botten.

I Sverige har det trummats högre än på många håll på dessa krigstrummor, vilket är lite svårt att förstå. Aftonbladet hade den 9/1 en ganska märklig ledare med rubriken ”När invaderar Ryssland Sverige? - Detta handlar inte bara om Ukraina, det handlar om Sverige och Finland".

Bakom denna dystra undran stod Anders Lindberg, Amanda Wollstad och Patrik Oksanen (!). Den sistnämnde en av Sveriges främsta russofober som nu tydligen fått en stor arena för sin stora aversion mot Ryssland. Nu gäller inte "om" längre utan är bara en tidsfråga??

Det tycks dock råda delade meningar på Aftonbladet om invasionshotet. Den 22/1 skriver Wolfgang Hansson istället att den svenska reaktionen varit häftigare än bland våra grannar Norge och Finland och att man, om man följer den svenska debatten, kan ”förledas att tro att det är Sverige som står i begrepp att invaderas” men att ”det är faktiskt Ukraina vars självständighet hotas. Inte Sveriges”.

Han noterar också¨att Finland vidtagit militära åtgärder men valt att inte gå ut offentligt med detta samt att Norge inte sett skäl att höja beredskapen alls.

Låt oss hoppas att tungorna inte slinter under kommande storpolitiska möten. Det första imorgon onsdag 26/1 mellan Putin och Zelenskij i Paris under franske presidenten Macrons deltagande. Det har aviserats väldigt kortfattat och har inte blivit föremål för särskilt stora uppslag, vilket kan tyckas märkligt i sammanhanget.

Samt på fredag då ryske utrikesministern Lavrov ska möta sin amerikanske kollega Blinken i Genéve. Den senare har nyligen hävdat att en rysk attack troligtvis borde komma inom några veckor, innan våren kommer och gör vägarna besvärligt leriga för tunga fordon. Kanske ingen bländande inledning på diplomatiska samtal att spekulera om en väntad attack.

Förhoppningsvis är det endast en diplomatisk krigföring med ord. Det finns ingen som vinner på ett fullskaligt krig och det bör såväl Putin som Blinken och övriga världen vara medvetna om. Men ordkrig kan ställa till mer skada än man tror och detta är jag mer orolig för än den ryska ansamlingen av militär längs ukrainska gränsen.

En som borrat djupt i krigshetsen inför första världskriget och andra konflikter är Folke Hagman i sin bok ”Media som krigshetsare”.

I den citeras Yngve Lorents, historiker och utrikespolitisk skribent som var med att starta Utrikespolitiska Institutet, som sommaren 1914 skrev följande:

”Man kan med skäl tala om en internationell presskampanj i krigsskräckens eller krigshetsens tecken som bragte både regeringar och folk ut jämvikten och därigenom skapade en av de ödesdigraste förutsättningarna för de fredssträvande krafternas maktlöshet i 1914 års storpolitiska kris. I denna kampanj indrogs även tidningar som annars icke tillhörde extrema riktningar”.

Läsning anbefalles.

 

 

Svensk säkerhetspolitisk självständighet. Eller: Varför detta NATO-tjat?

 

År 1962 skrev USA i en då hemligstämplad rapport utfärdad av det amerikanska utrikesdepartementet, Guidelines for policy and operations - Sweden. Den kommenterades i den statliga svenska utredningen SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. Där framgick att den amerikanska analysen såg att ”Sveriges neutralitetspolitik är värdefull för USA i den mån den fungerar som en buffert mot sovjetisk expansionism” (SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen, sid 231).

I samma utredning (s. 155) kan vi läsa om ett möte 1958 mellan svenske Moskvaambassadören Sohlman och den sovjetiske försvardsstabschefen Sokolovskij som förklarade för svensken att han var ”positiv till den svenska regeringens politik syftande till att vara neutral i händelse av krig”.

Men samtidigt angående kärnvapenfrågan:

”[…] att det inte skulle bli möjligt för Sovjetunionen att ta risken att respektera Sveriges neutralitet - om det lade sig till med kärnvapen. Om Sovjet visste att länder som Sverige förfogade över kärnvapen skulle det av säkerhetsskäl vara nödvändigt att redan i början av ett krig gå till anfall för att slå ut dessa vapen.”

Mycket har naturligtvis hänt sedan 1960-talet men egentligen ingenting som bör förändra grundtänkandet hos någon av parterna. Sovjetunionen finns förvisso inte mer vilket innebär att styrkeförhållandet är helt rubbat. USA är idag den ojämförligt mäktigaste militära makten i världen (ca 25 % av världens samlade militärutgifter, jmf med Rysslands ca 5 %). Det gör förstås att Ryssland, som en betydligt mindre stark spelare än Sovjetunionen varit, känner sig mer pressat och mindre trygg.

Logiskt sett borde då den svenska neutraliteten vara ännu mycket mer viktig för Ryssland än den var för Sovjetunionen. I synnerhet som de då hade hela Baltikum samt Ukraina som buffert till väst, vilket de inte har idag. Det motsägs inte heller av Rysslands utrikesminister Lavrov häromdagen:

– Vi ser de här ländernas [min anm./Sveriges och Finlands] neutralitetspolitik som ett stort bidrag till den europeiska säkerhetsordningen och för stabiliteten på den europeiska kontinenten.

Dessutom säger han följande:

– Vi har skäl att anta att de neutrala staternas bidrag till Europas säkerhet inte kommer att minska, säger han, men tillägger att det ”utan tvivel” är upp till finländarna och svenskarna själva att avgöra frågan om ett Natomedlemskap.

Resonemanget från rysk sida idag är alltså snarlikt, nästan identiskt, med Sovjetunionens under kalla krigets mest spända tidpunkter. Det som förändrats mest är istället USA:s och NATO:s men kanske framför allt Sveriges hållning. Varför?

Ja, jag kan inte tolka det på annat sätt än att det handlar om just styrkepositioner. Ryssland är så mycket svagare idag att i synnerhet USA/NATO i princip skiter i vad ryssarna vill (ursäkta språkbruket men kommer inte på något mer träffande).

Oavsett vilket språkbruk man använder om västmakternas hållning så är den oerhört riskabel, rentav farlig. En realpolitisk visdom är att försöka se saker ur motpartens perspektiv. Gör man det måste man fråga sig om det är klokt att pressa Ryssland mot väggen ytterligare. Vad kan man vänta sig för reaktion? Blir det just den som man säger sig vilja undvika, det vill säga öppen aggression i en eller annan form?

Det kalla kriget var läskigt, men det fanns en sorts balans som gjorde beslutsfattare extra försiktiga när det gäller att överskrida diverse ”red lines”. Finns den klokheten kvar idag? Om USA/NATO inte har den, kan vi då kräva att Ryssland ska det?

Och, slutligen, vad har Sverige att vinna på att stämma in i kören av krigiska kommentarer och fördömanden? Borde vi inte som förr försöka främja avspänning och diplomati? Det vill säga utgöra den där stabila och neutrala buffert som både USA och Sovjetunionen var tillfreds med att Sverige utgjorde.

Bild: Hans Wåhlberg. En bro i Ukraina får symbolisera vägvalet även för Sverige. Ska vi lämna avspänningspolitik, diplomati och fredstänkande för USA:s ocn NATO:s högljudda vapenskrammel som inte tjänar till annat än som provokation för ett pressat Ryssland?

Kärnvapen på svenskt territorium – till nytta för vem?

Vidare så är resonemanget från svensk synpunkt om att fortsatt hålla öppet för kärnvapen tämligen obegripligt. Vem är Sverige talesperson för? Sverige eller USA? Ja, hur ska man annars tolka att Sverige så plötsligt backade i frågan om att underteckna FN-resolutionen om kärnvapenförbud? I ljuset av de hotfulla uttalandena från USA och NATO.

Sverige (Hultqvist) nekade alltså att skriva under ett FN-dokument som man själva varit drivande i att ta fram. Jag har ännu inte fått svar på det öppna brev jag skrev till honom i oktober 2017 och frågorna i det hänger ännu i luften. Vart vill Hultqvist komma mer precis med att sätta ned klackarna så hårt i Vita husets gräsmatta?

När det talas om att Sverige själv ska avgöra sina säkerhetsfrågor så måste det också ifrågasättas varför värdlandsavtalet med USA skrevs under utan någon som helst offentlig debatt? Vem tog beslutet? Ytligt sett ser det ut som att det var Hultqvist själv som tog sig rätten att bestämma. Vad hade svenska folket sagt vid en folkomröstning? Jo, en fingervisning om detta fick vi faktiskt av en opinionsundersökning genomförd av Sifo men som aldrig kom till allmänhetens kännedom, eftersom pressen teg ihjäl den.

Så långt rätten att välja, med andra ord.

Min misstanke är att Nato-tjatet, påhittet med Nato-option samt utmålandet av den stora krigsfaran och hotet från öst är ett sätt att skrämma folk så att opinionen vänder i Nato-frågan. Just nu säger 35 % nej medan 33 % säger ja till svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske redan läge att smyga igenom Nato-medlemskap också utan debatt?

Eller finns det ännu hopp att svenska folket vaknar och börjar prata om avspänning igen?!

 

Ukraina ett pålitligt transitland för gas och olja?

 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen var nyligen i Kiev för diskussioner med den ukrainska politiska ledningen rörande ett antal olika frågor, bland annat om gas-försörjningen i Ukraina och det faktum att Ryssland allt mer söker andra vägar för sin gasexport än genom Ukraina.

Von der Leyen uttalade sig efter mötet så här, enligt Kyiv Post:

”Ukraine remains, and must remain, a reliable transit country” for gas supplies to Europe.

Jag har oerhört svårt att förstå riktigt varför detta "måste". I synnerhet som Ukraina i alla möjliga sammanhang hävdar att Ryssland har invaderat landet och att Ukraina ligger i krig med Ryssland. De syftar då inte på annekteringen av Krim utan på Donbass och utbrytarrepublikerna Donetsk samt Luhansk. Samtidigt ses det alltså som en form av rättighet att få transit-inkomster från ryska gasleverantörer.

Jag förstår dock att det för Ukraina är en viktig inkomstkälla. Ryssland har länge transporterat gas till andra delar av Europa genom pipelines i Ukraina men har under senare år försökt hitta andra vägar för detta. Nord Stream 2 är förstås den mest kända. Vilket gör att Ukraina riskerar att förlora transit-inkomster på över 1,5 miljarder USD. Tidigare har ungefär 80 % av oljan och gasen mellan Ryssland och övriga Europa flutit genom Ukraina. Det är en krympande siffra.

Nyligen slöt också Ungern ett avtal med ryska gasleverantörer om gasleveranser som tar en annan väg till landet än Ukraina. Detta har orsakat ett ramaskri i Ukraina och en diplomatisk kris med Ungern. Det är förstås ett ekonomiskt bakslag för Ukraina som behöver alla inkomster det kan få för att lappa och laga i en budget som avslöjar att landet närmar sig bankrupt.

Vad kan då Ryssland och ryska gasleverantörer ha för skäl att utsätta Ukraina för denna ekonomiska förlust?

Ja, under hela 2000-talet har det visat sig att Ukraina tappat kranarna på gas för eget bruk istället för att låta den gå vidare till EU-länder vilket lett till tuffa konflikter med Ryssland som även inbegripit anklagelser från rysk sida om uteblivna betalningar för gas levererad från Ryssland till Ukraina.

Ett de mer närliggande skälen bär namnet Transneft. Det är numera förstatligat av Ukraina. Kanske kan vi kalla hela affären för ”Transtheft”?

Foto: Hans Wåhlberg. Snart sätter vinterkylan in i Ukraina och den ryska gas som tidigare varit vital för Ukraina av flera skäl går numera allt oftare förbi Ukraina. Det finns flera skäl till detta.

Transneft-affären

Tidigare i år beslutade Ukrainas Nationella Säkerhets- och Försvarsråd (National Security and Defense Council, NSDC i det fortsatta) att beordra regeringen att förstatliga den ryskägda olje-piplinen Samara-West som går genom landet. Det formulerades av NSDC:s vice ordförande Oleksiy Danilov som att staten ”tar tillbaka ägandet till det ukrainska folket”. Rent tekniskt-juridiskt gick det dock till så att en lokal domstol i den ukrainska staden Rivne förklarade Transnefts tilldelning av denna pipeline i samband med Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet för olagligt och att den därför skulle ”återförstatligas”. Planen är nu att överföra den till det ukrainska statliga gas- och oljebolaget Naftogas.

Denna pipeline ägdes alltså av ryska Transneft innan ukrainska staten ”konfiskerade” den. Den transporterade ryska oljeprodukter till EU via Ukraina. Nu har Transneft gått till högre domstol för att pröva det ukrainska förfarandet men får, om Ukraina vinner, betala transitavgifter till Ukraina för att fortsätta sina leveranser genom denna pipeline eller transportera produkterna med järnväg, vilket antas bli klart dyrare.

I tillägg till detta förstatligades dessutom en annan rysk olje-pipeline, Grozny-Armavir-Trudova.

Transneft har än så länge inte stängt kranarna men hotar att göra så, vilket förstås är den åtgärd som ligger närmast till hands för att sätta hårt mot hårt. De kan också på sikt pumpa den genom Belarus och Polen istället, vilket skulle ge Ukraina inte mycket mer än rostande rör. Enligt tankesmedjan Jamestown Foundation finns en annan och kanske allvarligare risk:

”A larger potential risk can accrue to Ukraine’s reputation as a transit country. Moscow can have another field day portraying Ukraine as an unreliable transit country, as it did (inaccurately, but with some success) in 2006 and 2009 with regard to natural gas. Extrapolating that argument to oil transit could give Moscow fresh arguments to discredit Ukraine in the EU’s eyes and press harder for taking over, in some form or another, Ukraine’s gas transit system. The situation may develop in that direction, unless Ukraine’s legal case is air-tight regarding the Samara-West pipeline, and separated from local interest-group politics”.

Det rimmar ju onekligen illa med EU-kommissionärens uttalande om Ukraina som ett ”pålitligt transit-land för gasleveranser till Europa”.

Frågan är också hur starkt stöd EU egentligen ger till Ukraina i den här frågan. Nord Stream 2 är kanske ett svar på detta. Angående just denna pipeline fick de i vart fall inget stöd från USA.

USA, Nord Stream 2 och ett bristande amerikanskt tålamod med Ukraina

Under sommaren hördes president Zelenskij vid flera tillfällen utropa nödsignaler till USA angående Nord Stream 2, som han hoppades skulle förmå den nya Biden-administrationen att inte häva sanktioner mot projektet.

Zelenskij var oerhört angelägen att få ett möte med Biden innan denne mötte Vladimir Putin och sa sig villig att möta Biden ”vid vilket tillfälle och vilken plats som helst på planeten” för att diskutera saken.

Han fick till slut sitt möte men först den 1 september och någon framgång angående Nord Stream-sanktionerna blev det inte för Zelenskij. Möjligen vill inte USA stöta sig med EU:s viktigaste och ekonomiskt mest muskulösa land Tyskland. Dessutom borde väl rimligen inte ett uttalat liberalt styre vilja ägna sig alltför mycket åt statliga ingrepp mot affärsverksamheter. Det finns i vart fall signaler från affärsmän i USA som tyder på ett bristande tålamod med hur saker och ting fungerar i Ukraina.

I alla fall av vad som framkommer i en intressant artikel av Kenneth Rapoza i Forbes. Han går så långt som att säga att Ukraina visserligen är pressat av såväl Ryssland som USA och EU men att den ”värsta fienden av alla är ukrainarna själva”, det vill säga dess regering och deras allierade inom affärsvärlden.

“Who wants to do business there?”, undrar en investeringsfirma I New York, VR Global Partners, som nu stämt den ukrainska statens järnvägsbolag Ukrzaliznytsia (UZ) efter att ha bränt sina fingrar i ett försök att göra affärer i landet.

Zelenskijs löfte till utländska investerare vid sitt tillträde som president om ett ”förlovat land” för investeringar kommenteras i Forbes-artikeln med ett torrt konstaterande; ”It is not.”

Artikeln avslutas med en ovanligt kraftfull tirad mot Ukraina för att komma från amerikanskt håll:

”Biden’s lifting of sanctions on Nord Stream II really irked Ukraine. Nord Stream I, plus Nord Stream II, plus Turkish Stream, means Russia doesn’t need those pipelines in Ukraine to get natural gas into Europe anymore. Let the Ukrainians get their own gas and sell it to the Europeans. Then again, that doesn’t seem to be happening either. Western aid and foreign investment are unlikely to come to Ukraine’s rescue. As the Biden Administration encounters unprecedented difficulties at home: a messy, chaotic Afghanistan exit; rising inflation; supply chain failures; another debt ceiling breach, and deadlock over the appropriations bill, the White House has no time for Ukraine’s dramas at the moment.”

National Security and Defense Council

Det kanske mäktigaste intrumentet den ukrainska staten har till förfogande för konfiskatoriska beslut är landet Säkerhets- och Försvarsråd, NSDC.

Permanenta medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Det gavs 2014 av dåvarande presidenten Petro Porosjenko kraftigt utökade befogenheter och kan ta drastiska och mer eller mindre godtyckliga beslut om sanktioner och andra åtgärder utan några djupare motiv. Officiellt kan de beordra sanktioner mot personer som ägnat sig åt ”terroristverksamhet” men det är en begränsning som inte lett till någon större återhållsamhet.

Som framgår ovan var det NSDC som beordrade konfiskationen av Transnefts pipeline och alldeles i dagarna har det framkommit att 108 av de 568 personer som belagts med sanktoner av NSDC kan ha gjorts så på felaktiga grunder. Erkännandet kommer från ingen mindre än NSDC:s egen vice ordförande Oleksiy Danilov. Bakom de eventuellt felaktiga anklagelserna sägs ligga före detta inrikesministern Arsen Avakov som för ungefär en månad sedan avgick från sin post. Enligt en rådgivare till president Zelenskij utreds nu om han kan ha listat dessa av misstag eller av någon anledning avsiktligt. Det spekuleras nu också om det möjligen var just detta som låg bakom Avakovs plötsliga beslut att avgå. Kanske erbjöds han en snygg sorti för ”lång och trogen tjänst”?

Som jag skrev om nyligen är det också NSDC som beslutat om sanktionerna mot Viktor Medvedtjuk som är den starke mannen i oppositionspartiet Oppositionsplattformen För Livet. Deras beslut kan alltså tänkas användas för att undanröja politiska rivaler men också göra affärsverksamheter i landet till än mer osäkra aktiviteter än de redan är.

Enligt Viktor Trepak, före detta vice chef för säkerhetstjänsten SSU, pekar de felaktigt utfärdade sanktionerna på ”ett enormt problem i statens funktion och samtidigt hur politiskt och godtyckligt beslutsfattande har blivit det nya normala”. Han säger vidare på FB:

“It is an extraordinary event that must have serious legal and political consequences”

Det återstår att se men troligen rinner historien ut i sanden som brukligt i Ukraina och allt återgår till ”business as usual”.

Eller också inte. Om nu tålamodet med de ukrainska ”affärsmetoderna” börjat tryta inte bara i Ryssland utan också i USA och kanske även bland EU-länder.