Hans lilla gröna: David Cameron

måndag 13 januari 2014

David Camerons polack-utspel sätter lågvattenmärket för EU-valsdebatten

Läser i bladet om brittiske premiärministern David Camerons utspel om ”välfärdsturism”. Han ondgör sig över att polacker som jobbar i Storbritannien lyfter barnbidrag och skickar hem till familjen i Polen.

För det första måste en ju fråga sig varför det nödvändigtvis skulle vara dåligt om en jobbande och skattebetalande polack på så vis bidrar till de samlade brittiska skatteintäkterna utan att ha barn som går i skolan, utnyttjar sjukvård och annan service som ju bör vara bra mycket större kostnader att bära än ett litet barnbidrag?

I sak är det alltså ganska enkelt att pilla sönder de här populistiska utfallens argumentering. Men det är ändå en utveckling som skrämmer och oroar. De ”invandringskritiska” åsikterna är på den politiska agendan i flertalet EU-länder. Diskursen är på väg att kantra åt ett håll som närmar sig de värsta högerextrema populistpartiernas rasism, främlingsfientlighet, etnocentrism och isolationistiska nationalism.

Jonas Sjöstedt har helt rätt när han framhåller att EU-kritiker måste få andra alternativ än de nyfascistiska populisterna i det kommande EU-valet. Det har dock de socialdemokratiska, liberala och konservativa partierna runtom i Europa också tänkt på. Dessvärre ser de ut att erbjuda väljarna detta genom att uppta de nyfascistiska tankegångarna i sin egen retorik.

I den länkade SvD-artikeln ovan framgår bl.a. hur bayerska kristdemokrater vill slänga ut EU-migranter och ta deras fingeravtryck för att hindra dem från att komma tillbaka. Media hjälper också till att piska upp stämningen. Inte minst den brittiska som är ökänd för sin hänsynslöshet och vulgaritet. Lågvattenmärket måste vara det ljusmeddelande som The Sun lät publicera på EU-kommissionens vägg före ett EU-möte under julveckorna; ”Begränsa invandringen, annars jäklar!”

Ja, annars vad, undrar jag? Det är en otäck stämning i Europa och den är på väg att infektera debattklimatet även här. Hanne Kjöller, Anna Dahlberg och Jasenko Selimovic m.fl. gör sitt bästa för att propagera för mer ”tillåtande” debatt om invandring och invandrare. Så det kanske inte dröjer förrän svenska tidningar kommer med liknande rubriker.

Det är sorgligt också att notera att kritik mot kapitalets fria rörelser hamnat i skugga och att det är den fria rörligheten för människor som attackeras. I mitt tycke den mer sympatiska sidan av ett EU som annars mest handlar om att sudda ut gränserna för handel och pengar.

Tyvärr tror jag vi får börja förbereda oss på att det är kring dessa invandringsfrågor EU-debatten kommer att föras till stor del. Kanske mer i andra länder, som Storbritannien, men även här. Det blir jag alltmer övertygad om och tror därför att inte bara Vänstern, som jag nämnde ovan, utan också Miljöpartiet måste vässa argumenten och stålsätta sig för att möta de listigaste argumenten för begränsningar av människors rörelsefrihet både inom och till EU.

David Camerons utspel hörde dock inte till dessa. Men det kommer mera. Var så säkra.

Läs också Olof Olssons uppmaning på Huddingeperspektiv till Mp att anta utmaningen från Vänstern:

http://huddingeperspektiv.blogspot.se/2014/01/anta-utmaningen-mp.html

söndag 27 januari 2013

Vad ska vi ha EU till?

David Camerons utspel om det brittiska medlemskapet i EU har tolkats som en vilja att ”plocka russinen ur kakan” (”cherrypicking”). Det är förvisso en hel del populism i hans ambitioner att skriva om villkoren för det brittiska deltagandet i gemenskapen men själva grundidén/principen är i stort sett lika gammal som EU, eller äldre. Att se EU som ett Europa med ”flera hastigheter” eller som bestående av flera ”koncentriska cirklar” är inga nya synsätt.

De speglar också en diskussion som startade direkt efter andra världskriget avseende formeringen av en europeisk gemenskap och delade upp Europas länder i funktionalister och federalister. Funktionalister, i stort sett skandinaver och britter, vill helst se gemenskapen begränsad till områden som det är funktionellt att samarbeta kring, medan federalister eftersträvar en överstatlig struktur med mer generella befogenheter.

En grön röst som funderat mycket över detta med EU, och som är värd att lyssna till med stora öron, är Per Gahrton. Annars är den svenska diskussionen om EU tämligen futtig och låst vid ja/nej-positioner från 1994.

Frågan är vad vi ska ha EU till? När det inte finns något verkligt demokratiskt instrument blir det sällan eller aldrig något som avgörs av någon sorts folklig opinionsyttring utan snarare en sorts minsta gemensamma nämnare för medlemsländerna. Det är möjligen så det måste vara för att fungera? Men samtidigt är frågan vilka möjligheter som egentligen finns att politiskt driva en fråga fram till verkningsfulla beslut? Samarbete behövs på många områden, inte minst miljöområdet, där gemensamma lösningar är nödvändiga. Problemet är bara att de som framför många goda idéer så ofta kör huvudet i EU:s grundstomme. Det vill säga den inre marknaden som handlar om fria rörelser för varor, tjänster och kapital (med människors är det ju mindre nogräknat).

Den som såg Dokument Utifrån/”Lobbyisterna” i SvT 13/1-2013 fick också en intressant påminnelse om hur EU (och världen) egentligen styrs. Uppfattningen att storföretagen/kapitalägarna egentligen är de som styr de viktigaste besluten brukar ibland beskrivas som en vänstervriden konspirationsteori och avfärdas med att kapitalismen är dynamisk och fungerar på ett mer sinnrikt sätt än så... och fungerar bra utan inblandning från politiker dessutom.

Det programmet visade är att det inte behöver ses som någon mystisk konspiration utan går att avläsa på en vanlig hemsida vilka åsikter dessa storföretag hyser och vad som står på deras agenda. European Round Table of Industrialists (ERT) har f.n. en svensk ordförande, Leif Johansson (tidigare Volvo-chef) och består av cirka 50 toppchefer (CEO:s) från ledande europeiska storföretag. Tillsammans står de för över hälften av EU-ländernas BNP. Deras inflytande kunde vi alltså i ”Lobbyisterna” konstatera är stort, mycket stort. De anser naturligtvis att just därför att deras ekonomiska styrka är så stor så motiverar det också ett motsvarande inflytande på politiken. Det förefaller också som om denna uppfattning börjar få fäste i media och bland allmänhet. Det reser en del frågor om demokrati och hur framtiden ter sig för den. Inte minst i ett europeiskt perspektiv.

Andreas Cervenka har i dagens SvD (som vanligt) en läsvärd artikel där han tar upp just bristen på demokratisk legitimitet för den ekonomiska politiken (lite mer om detta med den demokratiska legitimiteten för ekonomiska beslut tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg). Hans huvudpoäng låter så här:

”EU är i snabb takt på väg mot en federal stat där länder förväntas släppa ifrån sig en stor del av sin suveränitet, en process där det samtidigt tycks vara noga med att så litet som möjligt ska underställas direkt folklig bedömning. Varför? Något tillspetsat: därför att det skulle oroa marknaden”.

Är EU enbart en främjare (facilitator) för en fri marknad eller finns det något annat mål med gemenskapen? Vad är i så fall detta och hur ska det nås? Genom demokratiska institutioner eller med hjälp av en centralmakt som med järnhand styr riktningen? Och vilken riktning?

Dessa frågor tarvar en ny runda om vad EU ska tjäna för syfte och om det demokratiska underskottet ska åtgärdas och i så fall hur? Är just en federation lösningen eller handlar det om helt andra saker?