Vägen till Ekenäs: Del 2. Dragsvik – militäranläggning idag men miserabelt fångläger 1918

Första delen av denna berättelse om finska inbördeskrigets Västnyland rörde själva kriget och dess förspel och rörde sig över hela västra Nyland. Nu har vi kommit till resans huvudmål, Ekenäs och Dragsvik.

Som nämndes i förra delen hade jag och mitt ressällskap stor hjälp av Sture Lindholms bok ”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland (2005). Han skriver i den att få av Ekenäs invånare då (2005) kände till att den största massgraven i Finland ligger tre km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting skrivet om saken när Lindholm påbörjade sitt arbete med boken, hävdar han.

Vi hittade i alla fall dit och detta är berättelsen om lägret.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesvården vid tallmon där drygt tre tusen människor som dog i Dragsviks fångläger ligger i en massgrav.

Koncentrationslägret i Dragsvik

Vid mitten av maj hade de vita tagit mellan 80 och 90 tusen röda fångar. I Tammerfors ungefär 11 tusen, omkring 28 tusen i Lahtis-trakten, 12 tusen i Viborg och 10 tusen i Kymmenedalen. Naturligtvis blev det problem för den nyblivna nationen efter ett världskrig och ett inbördeskrig att ta hand om en så enormt stor ansamling fångar på så kort tid. Den 27 maj fanns det i Dragsvik utanför Ekenäs 368 fångar. Tio dagar senare var de 6995. Den 29 juni var antalet 8587. Detta var nästan tre gånger fler än invånarantalet i Ekenäs. På ett område som mätte 200 x 500 meter. Omkring 3000 av dem dog i lägret och ligger nu i Finlands största massgrav bland tallarna på åsen (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 305).

Inom området fanns en rysk kyrka samt fem stora tvåvåningskaserner av tegel samt stall, lider och lager. Vaktmanskapet bodde i kaserner utanför själva lägret där det också fanns kontor.

Fångarna fick i stort sett själva söka sig nattläger, lössen trivdes och mycket snart kom de första dödsfallen. I början bokfördes de inte ens innan farmaceuten Pekka Railo den 4 juni på eget bevåg började anteckna namnen på de döda. Railos opublicerade minnen är också, enligt Lindholm, bland de bästa förstahandskällor som finns om förhållandena i lägret. Han tecknar en bild av ”död, svält, elände, trakasserier” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 307).

Till en början vaktades fångarna av Björneborgs regemente men de ansågs sköta vakthållningen dåligt och kompletterades snart med de s.k. E-männen. Det var skyddskårsmän eller andra civila som hade en armbindel märkt med ett E för Ekenäs. Dessa ska enligt vittnen ha ”farit hårt fram med fångarna” (Ibid). Slag och piskningar var vanligt till en början, men förbjöds i slutet av juni och blev då ovanligare. Enligt officiella källor ska också 21 avrättningar ha ägt rum där, men det kan ha varit fler då skriftliga spår är sällsynta. Kanske för att många fall liknar det som beskrivs i boken Ekenäs 1918 ? Där berättas om en fånge som skulle ha bett om mer soppa och skulle ha blivit skjuten på fläcken (Ibid).

De som försökte fly sköts omedelbart utan pardon, andra dog av ”svaghet” vilket var en omskrivning för undernärdhet i kombination med hårt straffarbete. Svältdöden var också vanlig och tillgången på vanligt vatten så knapphändig att fångarna ibland drack direkt ur pölar eller dikeskanter. Givetvis grasserade sjukdomar och tog många liv, ofta i kombination med den dåliga och knappa matransonen. Vittnen har berättat om hur barken på träden i området var avskalad så långt fångarna nådde eftersom de åt av den och om hur sanden rörde sig eftersom den var så full av klädlöss. Stanken från lägret ska ha känts på kilometers avstånd (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 310). När det satt 6-8 tusen fångar i lägret kunde matköerna bli så långa att väntetiden uppgick till 2 timmar i värsta fall för dem som kom sist. Maten var dessutom undermålig. Vittnen berättar om en fisksoppa som luktade och smakade illa och var starkt luthaltig att många förstörde sina magar så att de till slut inte fick behålla något alls. En av sanitärerna berättar om en fånge som hittade två hela möss i sin soppa (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 311). Pekka Railo vittnar om de ”benrangel” som besökte hans apotek. De var ofta döda efter några dagar (Ibid). 

Socialdemokratisk press var förbjuden i Finland under sommaren 1918. Dessutom fanns en stor opinion som ansåg att fångarna bara fick vad de förtjänade i den mån kritik ändå nådde allmänheten via borgerlig press. Det var därför istället svensk press som larmrapporter om förhållandena i lägren nådde finländska läsare. Händelserna i Finland ”rörde verkligen om i den allmänna opinionen i Sverige”, framhåller Paavolainen (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 200). I Sverige fanns inte heller den censur som förbjöd vänsteropposition och artiklar om vit terror och de usla lägerförhållandena var ”läckerbitar för vänsterpressen”, menar Paavolainen (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201). Men även tidningar som Svenska Dagbladet och Stockholmstidningen skrev ganska ohämmat om lägren och publicerade även den tidigare nämnde Hjalmar Linders insändare från Hufvudstadsbladet (se del 1).

Den 20 juni publicerade svenska morgontidningen Social-Demokraten en artikel som tog upp förhållandena i Ekenäs/Dragsvik och var, enligt Jaakko Paavolainen, först med nyheten om att 30-40 fångar dog varje dag (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 201), vilket stämde helt överens med verkligheten. Liken grävdes ned i massgraven på åsen utanför där de ligger än idag under minnesmärket från 1951. Recurrensfeber grasserade och en anteckning från 2 augusti talar om att omkring 2000 av fångarna led av den. Nästan alla fångar drabbades av den vid något tillfälle. Löss hade också alla fångar i mängder och överallt. Det vittnas om hur fångarna kliat sig i skägget fick fullt med löss under naglarna och hur de sedan åt upp dem. Hygienen var minst sagt bristfällig och ännu en orsak till dödsfall.

En del historier kan förvisso vara överdrivna och börjat ”leva sina egna liv”, som Lindholm säger. Men det finns ändå tillräckligt med samstämmiga vittnen som berättar om det fruktansvärda lägerlivet som inte står de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget långt efter.

Vestra Nylands redaktör Oskar Wikholm som besökte lägret i slutet av juli 1918 tyckte ändå så här:

”En mot sydost och söder öppen torr sandmo, sluttande mot sjöstrand, delvis med tall- och delvis med björkskog bevuxen, erbjuder här de fångna en hälsosam uppehållsort, där de dagen långa ha tillfälle att röra sig som de själva önska inom ett område stort nog för många gånger samma antal fångar” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 313).

Man måste fråga sig om det verkligen var lägret i Dragsvik han beskrev. Wikholm tillhörde för övrigt även Ekenäs skyddskårs ledning. Han tyckte också att fångarna ”av sitt utseende att döma” torde få tillräckligt med mat och ”i många avseenden bättre föda” än ”en stor del av befolkningen” och att myndigheterna ”gjort vad man kunnat för att fångarna skola ha det bra, ja bättre än mången av dem förtjänat” och att det inte fanns skäl att visa ”onödig medkänsla” med dem (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 314-315).

Senaten beslutade redan den 26 juni 1918 att minst 25 % av fångarna så snart som möjligt skulle släppas för att myndigheterna helt enkelt inte klarade av att hålla så många med mat. Lägren hade upprättats med tanken att de skulle vara temporära i väntan på rättegång för fångarna men det stora antal personer det handlade om klarade inte rättssystemet heller av trots inrättandet av en specialdomstol för statsförbrytelser med avdelningar på flera håll i landet. I Ekenäs fanns till slut hela tio sådana avdelningar. Forskning visar att domsluten i Ekenäs i allmänhet var hårdare än i domstolar på andra platser.

Vändningen för förhållandena i Dragsvik kom när Robert Tigerstedt, professor i fysiologi vid Helsingfors Universitet, i slutet av juli blev överläkare vid lägret. Han skrev en svidande rapport till regeringen som genast hemligstämplade innehållet som ändå läckte ut till pressen, även utländsk sådan. SvD och Svenska Social-demokraten skrev om Dragsvik att ”något liknande torde knappast ha påträffats ens i tsarväldets fängelser” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 316).

Dödligheten minskade till tio per dag i mitten av september och minskade sedan markant, låt vara delvis för att också antalet fångar minskade. Efter ett beslut 15 september omvandlades fånglägret till tvångsarbetsinrättning. I slutet av månaden fanns där 1600 fångar men under slutet av året anlände ungefär lika många från andra avvecklade läger. Samtidigt frigavs dock 1140 fångar under samma tid och en amnesti den 7 december gjorde att ytterligare drygt tusen frigavs så att det vid årets slut fanns 1042 fångar kvar i Dragsvik.

Enligt den officiella statistiken dog 2654 fångar totalt i lägret. Nya beräkningar gjorda på 1980-talet anger antalet 2873 säkra dödsoffer. Projektet Krigsdöda i Finland 1914-1922 bokförde 31 avrättade och 2764 döda av andra orsaker. Dödligheten var hur som helst störst i Dragsvik i jämförelse med andra läger.

Sammanlagt dömde det vita rättsväsendet 67788 personer till något sorts straff för medverkan i det röda upproret. Av dessa blev 125 dödsdömda medan omkring 12500 avled i fånglägren. Närmare 60 tusen berövades sitt medborgerliga förtroende vilket gjorde att de inte fick rösta i valet 1919.

Senare skulle dock de allra flesta släppas i förtid vid olika amnestier eller få sina straff omvandlade till villkorliga straff. Dödsdomar omvandlades också i flera fall till livstids fängelse. Antalet fångar krympte alltså i omgångar även om dessa amnestier blev en ständig tvistefråga under hela 1920-talet.

Under hösten och vintern 1918 utfärdades två stora amnestier, den 30 oktober samt den 7 december. I början av 1920 uppgick antalet fångar till ca 4000 i hela landet medan det år 1927 endast satt ungefär femtio fångar kvar av dem som satts i förvar till följd av specialdomstolarnas domar.

Dragsviks senare användningsområden och minnesmärket

1921 avdelades en mindre del av lägret för att användas som mentalsjukhus, vilket fortfarande till viss del är i drift som Ekåsens sjukhus. Under 1930-talet användes Dragsviks kaserner i tur och ordning som tuberkulossjukhus, alkoholistanstalt samt återigen som fångläger för politiska fångar i samband med krigsutbrottet 1939. Efter vinterkriget 1940 blev det militär förläggning vilket det är än idag. Vid mitt besök till Dragsvik kan jag utan vidare promenera in bland kasernerna vilket känns märkligt. En rostig vägbom och en lika rostig skylt som förkunnar att tillträde är förbjudet hittar jag först senare, halvt igenvuxna. Hundra meter bort står ett tiotal soldater och ägnar sig åt någon form av persedelvård. På vägen därifrån in till centrala Ekenäs möter vi flera militärfordon. 

Bild: Hans Wåhlberg. "Tillträde börbjudet" står det på skylten. Men bommen och skylten här är det enda som indikerar att det är militärt område. Från detta håll är det fritt fram att promenera in i lägret. Märkligt nog finns stängsel och kontrollkurar ett par hundra meter bort.

Bild: Hans Wåhlberg. Baksidan av nuvarande Soldathemmet med eget bageri och café. Vet inte vad byggnaden användes till 1918 men tror att den kan ha stått där då också. Lär knappast ha haft bageri dock.

Den skogbevuxna tallmon intill är dock inte inhägnad alls och rymmer massgraven där drygt 3000 personer ligger.

Bild: Hans Wåhlberg. Under plattläggningen ligger mer än tretusen människor som gick under eller blev skjutna i fånglägret i Dragsvik 1918-1921.

Först 1951 restes ett minnesmärke som visar att opinionsvinden då hade vänt och att den finsk-ryska ”vänskapspakten” hade slutits. En stor röd granitsten föreställande en sörjande kvinna och hennes barn böjda över den avlidne fadern omges av två mindre stenar som bär respektive texter:

”Minnet av tusentals arkebuserade och ihjälpinade rödgardister som vilar i denna massgrav påminner oss om de vitas grymhet samt manar oss att vaksamt värna demokratin och oförväget kämpa för folkets makt”

Respektive:

”Forna rödgardister RF från Helsingfors reste år 1951 med stöd av sympatiserande arbetare denna minnesvård för att hedra dem som i klasskriget 1918 kämpade för demokratin och föll offer för de vita segrarnas blodiga hämnd”

Märkligt nog har Sture Lindholm i sin bok en något annorlunda återgivning av texterna:

”Tusentals rödgardisters anda talar på denna kyrkogård till oss om de vitas grymhet och strömmar av blod. Den manar oss att vaksamt och oförfärat strida för folkväldet”

respektive:

”Till minne av dem som i klasskampen kämpade för folkväldet och föll offer för de vitas hämnd, avrättades och svältes ut, restes stenen 1951 av Forna rödgardister, Helsingfors under medverkan av likasinnade arbetare”.

Jag vet inte om texterna ändrats på senare år eller om det handlar om en egen översättning från finskan eller något annat. Men möjligen kändes bland annat ordvalet ”folkväldet” lite obsolet och därför ändrats till ”demokratin”. I vilket fall som helst en lite provokativ text med tanke på att de röda faktiskt störtade en demokratiskt vald regering.

På Ekenäs fackliga platsorganisations initiativ bildades 1986 en medborgarkommitté för att arrangera inbördeskrigets 70-års minneshögtid. De fick också i uppdrag att dokumentera namnen på de som låg i massgraven. Detta dokumenterades sedan genom en utvidgning av minnesmärket som 1988 gavs ett antal granithällar med kopparplattor bärande 2891 av offrens namn ingraverat tillsammans med födelsetid, hemkommun samt dödsdag. De hann dock inte forska fram alla de namnlösas identitet och därför reserverades utrymme för flera namn vid minnesmärket och 171 ytterligare kunde läggas till vid en minnesceremoni 1998. Det gör sammanlagt 3062 namn och ska, såvitt man känner till, vara den kompletta listan över dödsoffren vid Dragsviks fångläger.

Bild: Hans Wåhlberg. De som ligger i massgraven behöver inte längre vara namnlösa. Här finns namn, födelseort, födelsedag och dödsdag inetsat på kopparplattor. Många var inte mer än 16 år och knappt det. Men anhöriga kan nu i alla fall komma hit och få bekräftat var pappa, mamma, farfar, mormor osv. ligger och få en stilla stund med sin anhöriga i den stillsamma lunden i skuggan av tallarna.

Vid avtäckningstillfället för det utvidgade minnesmärket 4.6.1988 deltog emellertid omkring 4000 personer, bland andra president Mauno Koivisto och försvarsmaktens kommendör, general Valtanen. Evenemanget var ett genombrott för försoningsprocessen då det var första gången i Finlands historia som republikens president och försvarsmaktens kommendör närvarade vid ett evenemang anordnad vid rödas gravar.

Först 1993 genomfördes en minnesceremoni vid Dragsvik där alla finländska politiska partier deltog.

En intressant notering som visar att inbördeskriget även långt senare varit ett kontroversiellt ämne för Finlands officiella företrädare är om firandet av Frihetskrigets 90-årsminne. Den 16 maj 2008 i Finlandiahuset i Helsingfors framfördes statsmaktens hälsning av riksdagens borgerliga talman. Presidenten Tarja Halonen, starkt förankrad i arbetarrörelsen, deltog dock inte utan höll istället ett tal några veckor senare vid en minnesstund för de röda mördade vid massgraven i Ekenäs.

Vid högtidlighållandet av 100-årsminnet över de döda Dragsviksfångarna 2018 kom kanske något av en isbrytning. Runt 3500 människor samlades då vid en ceremoni betitlad ”Vägen till Ekenäs”. Ärkebiskop Kari Mäkinen höll då ett tal med bland annat följande ord:

”Allt värde en människa bör ha, togs ifrån fångarna här. De hamnade utanför historien och mänskligheten. Genom minnesmärket och minnesevenemang, gör vi dem till en del av historien igen. Bördan från det förflutna blir inte lättare av att glömma och tysta ner, utan av att minnas och berätta” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)

Tarja Halonen deltog precis som hon gjorde vid ceremonin 2008 och noterade skillnaden:

”Jag är glad att se att atmosfären här i dag är så mycket ljusare och bättre” (Citat i tidningen Västra Nyland 9/6-2018)

Källor:

”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005

Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)

Proppfullt och känslofyllt vid minnesmärket i Dragsvik, Sofia Westerholm, Västra Nyland 9/6-2018

Hemsida Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs ry, Fånglägrets och minnesmärkets historia

Vägen till Ekenäs - Del 1. Resa genom inbördeskrigets västra Nyland

När gränserna kring Nyland i skrivande stund är stängda för att hindra spridning av corona-virus får man som boende i Helsingfors passa på att utforska det egna landskapet, Nyland.

En plats som intresserade mig och mitt ressällskap alldeles särskilt var Dragsvik. Numera är det militärförläggning men år 1918 fångläger till vilket många av de röda fångarna i inbördeskriget fördes. Där inväntade de sina domar och levde under skräckinjagande förhållanden. Svält och sjukdomar tog tusentals liv och de dog som flugor sommaren 1918. Vårt slutliga mål är tallmon alldeles utanför militäranläggningen. Där står minnesstenen för de drygt 3000 som ligger där och som dog under sin fångenskap i Dragsviks fångläger.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesstenen vid Dragsviks massgrav.

Till hjälp hade vi också Sture Lindholms bok ”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland. I den säger han att många orättvisor under inbördeskriget i Västnyland har tigits ihjäl vilket ”skapat en bitterhet som det tagit flera generationer att komma över”. Han säger sig också först efter att ha arbetat med boken ha insett hur viktig del av det finländska kollektiva arvet händelserna 1918 utgör och som han menar mer eller mindre omedvetet till och med ”präglar den västnyländska mentaliteten”. Få av Ekenäs invånare kände ens till att den största massgraven i Finland ligger tre km utanför stadens centrum. Det fanns nästan ingenting skrivet om saken när Lindholm påbörjade sitt arbete med den här boken, hävdar han.

I del 2 av denna berättelse tittar vi närmare på Dragsvik. Men vi börjar från början för att få en bakgrund till hur det finska inbördeskriget 1918 såg ut specifikt i västra Nyland. Det kan redan här sägas att situationen och förhållandena i östra Nyland såg på många vis helt annorlunda ut än i västra delen av landskapet, den vi har utforskat lite närmare.

Före revolutionen

Det fanns flera politiska strider som skulle komma att utkämpas under året och i olika utsträckning ligga som bäddlager för det röda upproret 1918. En av dem var vem som skulle stå för ordningen i landet. Socialdemokraterna krävde på flera håll i landet, bland annat i Hangö, att gamla poliskårer skulle avgå och ville ersätta dem med en folkmilis. Vem som skulle styra landet var en annan fråga. Lantdagen eller Senaten? Maktlagen blev helt avgörande under hösten 1917. Den akuta livsmedelsbristen var en annan brännande fråga. Arbetslösheten ytterligare en.

I Ekenäs kallade borgmästaren till möte den 4 oktober 1917 för att dryfta frågan om bildandet av ett skyddsgarde. Socialdemokraterna opponerade sig och lämnade demonstrativt mötet när det skulle röstas om saken. Som på de flesta andra platser i landet ville de inte medverka till att bilda ett vad i arbetarrörelsen sågs som ett ”slaktargarde”. Enligt tidningen Arbetet 17 oktober 1917 var syftet med bildandet av ett skyddsgarde endast ”avsett att skydda överklassens matförråd”.

Bild: Hans Wåhlberg. Torget i Ekenäs, en ort som fortfarande till större del bebos av svenskspråkiga finländare och som 1918 åtminstone betraktades som svensk "herrskapsklass".

Den 14 november 1917 utlyste den finländska arbetarrörelsen en storstrejk. I västra Nyland fick också kampen mellan strejkande och de som motsatte sig den en dimension av språkstrid. Det var de finska arbetarna som var mest aktiva och radikala i länets arbetarrörelse och i de svenskspråkigas språkrör Vestra Nyland skrev Oskar Wikholm en ledare med rubriken ”I finnarnas ledband” i vilken han uppmanade ”svenska arbetare” att inte låta sig ”ledas av finska bolscheviker” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 45).

Runtom i landet rapporterades om blodiga sammanstötningar mellan rödgardister och strejkbrytare, skyddskårer och polis. Strejken i västra Nyland blev i stort sett oblodig även om mindre oroligheter bröt ut i Sjundeå och Ingå kyrkby. Orterna i västra Nyland var små och troligen utgjorde deras ringa storlek en bromsande faktor för våldsamheter. Tidningarna rapporterade om namngivna personer som gjort sig skyldiga till övertramp och den sociala kontroll som ofta finns i små samhällen, på gott och ont, höll sannolikt tillbaka stridbarheten. Det är svårare att slå grannen på käften i Ekenäs än en okänd kombattant i huvudstaden eller någon annan stor stad.

Revolutionen i västnyländsk tappning

I västra Nyland började revolutionen på allvar den 29 januari med att Hangös röda garde med hjälp av ryska soldater stationerade i staden tog kontroll över telegrafkontoret och telefoncentralen och patrullerande av gator och torg. Stadens röda garde kunde tämligen oblodigt ta över makten utan att det lilla och illa beväpnade skyddsgardet kunde göra mycket åt det.

Skyddskåristerna hade antingen flytt staden eller höll låg profil och bidade sin tid. På liknande sätt såg det ut i hela västra Nyland. Det var bara i Sjundeå som skyddskåristerna förberett sig och samlat in en större mängd vapen. Dit begav sig nu också en del skyddskårsmedlemmar från andra västnyländska orter. De uppgick dock inte till slut till fler än ett par-tre hundra man och blev besegrade efter några dagar i Sigurds Gård i Kyrkslätt där de belägrat sig. Denna s.k. Sigurdskår fördes som fångar till Helsingfors, men skulle komma tillbaka i april fulla av hämndlystnad, men mer om det senare.

De röda fick sedan fritt fram att ta över makten i hela övriga västra Nyland. De behärskade i stort sett hela södra Finland ända upp till Tammerfors. I västra Nyland var den klart rödaste trakten industrisocknen Pojo med Billnäs bruk och Karis med sina järnvägsarbetare som centrum för de röda i länet. På landsbygden gick det röda maktövertagandet i regel lugnt tillväga men en del torpare tog tillfället i akt att göra upp med sina ”herrar”. Många av dessa hade dock flytt fältet eller gömde sig för att senare ge sig av vid bästa tillfälle.

Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk idag. År 1918 ett rött fäste i västra Nyland.

Bild: Hans Wåhlberg. Billnäs bruk är nu en delvis pietetsfullt renoverad idyll, men 1918 tillverkades här framför allt produkter av smidesjärn och senare kontorsmöbler. Mig veterligt finns inget kvar av denna produktion nu. Orten lever mycket på turism och lär lida hårt av nedstängningen av det finska evenemangs- och kulturlivet om det fortgår länge.

De röda kom att kontrollera Hangö och Ekenäs i ganska precis två månaders tid. Klart är dock att månaderna förflöt utan större dramatik. De röda var angelägna om att få samhällsfunktionerna att fungera normalt men många av de borgerligt sinnade hade antingen lämnat hemorten, gjorde endast passivt motstånd eller vägrade lyda de röda makthavarna.

Arbetarföreningens hus Rientola i Karis tjänstgjorde som centrum för de röda i Västnyland. Där höll de rödas distriktsstab till. Även i Hangö fanns en stark stab som till viss del skötte sig själva. De som ville göra längre resor i trakten eller till andra delar av landet var tvungna att skaffa passersedlar hos de lokala staberna. Det förekom ett eller annat mord framför allt i samband med striderna kring Sigurds men faktum är att den ”röda terrorn” här inte var speciellt våldsam. I den arbetardominerade kommunen Pojo blev inte en enda vit sockeninvånare dödad under denna tid.

En del av fabrikerna i Västnyland stängdes under en period då verksamheten helt enkelt stannade av. Först mot slutet av de rödas maktperiod gjordes vissa försök att få igång dem igen i statlig regi. På andra platser gick trots allt fabrikshjulen. Bland annat i Fiskars där bruket var igång, förvisso med förmannen under bevakning av röda vakter. Andra butiksägare eller företagare led ekonomiska förluster då de rödas garden tvångsrekvirerade förnödenheter och betalade med kvitton som skulle berättiga till ersättning vid senare tillfället. Något som förstås blev svårt att utkräva efter inbördeskrigets slut, även om en del räkningar faktiskt betalades innan dess.

Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars, då som nu känt främst för sin tillverkning av yxor och saxar. Det sägs att tio procent av världens alla saxar är producerade här. 

Bild: Hans Wåhlberg. Fiskars var 1918 ett rött fäste men är numera en idyllisk bruksort med många sevärda och vackra byggnader. Exempelvis detta sädesmagasin från 1902 i nyrenässansstil. 

Åtminstone i Ekenäs behandlades dock de gripna skyddskåristerna ”synnerligen milt” av de röda, enligt Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 152). I Hangö fanns en fungerande revolutionsdomstol där en del av dem dömdes till fängelsestraff, men några värre straff verkar inte ha delats ut där. Faktum är att de rödas revolutionsdomstolar hölls åtskilda från Röda gardet och dess ledamöter, fem till antalet inklusive en ordförande, utsågs av den lokala arbetarrörelsen, t.ex. arbetarrådet eller den lokala socialdemokratiska kommunorganisationen. Dessutom förbjöds dödsstraff och tortyr och fängelsedomar på över två månader kunde överklagas till Revolutionsöverdomstolen. Ett exempel på en rättegång som Lindholm ger är den mot målarmästaren Valdemar Westerholm som anklagades för vapenstöld i Ekenäs. Han förnekade kännedom om vapnen men erkände att han hörde till vita gardet. Han dömdes till tusen mark i böter eller tre månaders fängelse och var tvungen att inställa sig tre gånger i veckan för den lokala ordningsmakten (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 155). Domstolarna i Karis och Hangö sysslade faktiskt mest med vanliga brottsmål och delade oftast ut tämligen milda domar (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 153).

Tyskarna kommer

I gryningen den 3 april 1918 anlände till Hangö större delen av Östersjödivisionen, ca 9500 man inklusive en finsk bataljon bestående av 381 östnyländska skyddskårister som flytt från de röda över isarna till Hogland och därifrån till Estland i början av inbördeskriget. Tyskarna var förstås intresserade av att ställa till mer kaos i Ryssland och dessutom ville de skaffa en buffertzon mot det revolutionära Ryssland varav Finland var en viktig del. För de vita blev de avgörande för att segra över de röda revolutionärerna. Det var också ännu osäkerhet kring hur den färska ryska revolutionära regimen skulle ställa sig till ett framtida Finland och en arbetarrörelse i reträtt. Den tyska interventionen gav en viss garanti för fortsatt rysk non-intervention.

De flesta lokala rödgardister hade skickats norrut som förstärkning och större delen av de ryska trupperna hade rest hem till Ryssland i mitten av mars. En del rödgardister anlände från Åbo som förstärkning av stadens röda försvar. De stridsvana, välutbildade och välutrustade tyskarna hade dock inga större problem att pressa de röda bakåt och mötte inget större motstånd i själva Hangö. De röda samlades istället i panik på järnvägsstationen där ett tåg avgick mot Ekenäs. Vissa kom med och andra inte. Tyskarna kunde landstiga och lasta av sina fartyg i lugn och ro under god ordning. De borgerligt sinnade Hangöborna firade ”Finlands befrielse” med gudstjänst, hornorkester, psalmsång, hurrarop och tacktal. Tyskarna skulle snart inta även Ekenäs och övriga västra Nyland och fortsätta mot Helsingfors.

En delegation från ryska flottan anlände också snart till Hangö och undertecknade den 5 april en överenskommelse att inte blanda sig i striderna, vilket även gällde kustforten. De gick också med på att avlägsna lås och siktinrättningar från kanonerna och märka ut sina båtar med rödvita flaggor som tecken på att avtalet följdes. Några dagar senare seglade ryska flottan ut från Helsingfors med destination Kronstadt. Detta var dödsstöten för de finska revolutionärerna och till att börja med för de som befann sig i Helsingfors där de röda var tvungna att ge upp redan den 13 april.

Vid intagningen av staden befriades bland andra de vitgardister som tagits till fånga i striderna kring Sigurds och som nu satt fångna hos de röda på Reallyceum. Det fanns de som ville avrätta dem men de vakthavande röda styrkorna vägrade utföra något sådant men försvarade byggnaden mot tyskarna under häftig eldstrid natten mellan 12-13 april. De röda bar aldrig hand mot sina vita fångar men den här kåren skulle som sagt ändå få en av huvudrollerna i de vitas hämndaktioner som vi ska se senare.

År 1921 restes i Hangö Frihetsmonumentet som invigdes med den tyske överbefälhavaren von der Goltz som hedersgäst. Monumentet med ett kors i toppen och en tysk soldat utmejslad i stenen bar texten:

”Tyska trupper landsteg den 3 april i Hangö och bistod vårt land i dess kamp för friheten. Allt intill sena dagar må denna sten bära vittne om vår tacksamhet”

Under den sovjetiska arrendetiden i Hangö revs monumentet för att återställas igen 1943 under fortsättningskriget men togs ned igen 1946 för att återigen resas och från 1960 med nuvarande mer fåordiga och neutrala inskription ”För vår frihet”.

Bild: Hans Wåhlberg. Minnesmärket över tyskarnas ankomst till Hangö 1918, kallat "Frihetsmonumentet". Inte alls okontroversiellt och har tagits ned och återigen rests ett par omgångar. För tyskvänligt, för glorifierande av den vita segrarsidan i inbördeskriget? Ja, ännu kan åsikterna svalla om den enkla raden som är ristad i graniten: "För vår frihet".

Efter tyskarnas ankomst till Hangö

Röda aktivister arresterades hela tiden med början redan den 3 april när tyskarna just anlänt till Hangö. Ekenäs blev också uppsamlingsort för hundratals röda fångar från olika orter i Västnyland. De hölls antingen i Nya Biografen eller i kasernerna vid Dragsvik. Även personer med mycket lös anknytning till de röda anhölls och det kunde räcka med att ha haft ”vänskapliga förbindelser” med ryska soldater (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 267-268).

Många hamnade i lägret i Dragsvik men även i Sveaborg eller Reallyceum i Helsingfors. Alexander Rajalin som den 1 maj utnämndes till ny chef för Pojos skyddskår skriver samma kväll om hur han skickat 23 fångar till Helsingfors. Den 3 maj antecknar han tankar om sina uppgifter som förhörsledare. En del är ”rena banditer”, skriver han, och att han vet att protokollet han undertecknar är ”så gott som en dödsdom”, men att han med ”en sådan” inte har något medlidande. Annat är det med en ”gråtfärdig” yngling som Rajalin visar större medkänsla för. Men, skriver han vidare:

”Även om han slipper lindrigt i Hfors, dit de alla sändas, kan det hända att han aldrig återser hemmet, innan svälten gjort slut på honom. Ty problemet med fångkosten har i Hfors ej kunnat lösas. Det är de rödas eget fel att vi ha detta tillstånd, men ändå…” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 271).

Pojo var det starkaste röda fästet i Västnyland och där häktades först de mest framträdande röda men efter någon vecka kom order att fängsla i stort sett alla som haft med den röda rörelsen att göra. Rajalin skriver i sin dagbok 22 april att ”så mycket förbrytare på en gång har intet land haft” och att det ”blir svårt att döma dem alla” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 272).

Rajalin skriver om hur ”ödsliga” trakterna kring Pojo blivit då ”fäderna, bröderna, sitta alla i fängelse” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 273). Han beskriver också hur barnen skriker ”slaktare” efter honom och hur hatet lyser ur ögonen på deras mödrar (Ibid).

Rensnings- och hämndaktioner

Sture Lindholm konstaterar i sin bok att det i stort inte skedde några mord från de rödas sida under deras period vid makten i Västnyland. Men ändå drabbades de slagna röda även i de västnyländska orterna av blodiga rensnings- och hämndaktioner.

Lindholm tror själv att de ”hårda tagen” delvis kan ha orsakats av ”skräckhistorier” och skrönor som florerat om de rödas framfart under dess maktperiod. Berättelserna visar sig vid närmare granskning oftast vara rena ”vandringssägner”, säger Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 303). Historierna fick eget liv och i efterhand kunde de dessutom användas för att rättfärdiga övertrampen från de vitas sida.

De kan också ha förstärkts av det som hände i östra Nyland där den röda terrorn mot civilbefolkningen, enligt Jaakko Paavolainen, var särskilt framträdande (Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, s 61).

Hämndlystnaden under upprensningsaktionerna är hur som helst väl dokumenterad. En del lokala skyddskårsmän ska till och med ha reagerat på de blodiga hämndaktionerna i Nummis och vänt sig till landshövdingen Bruno Jalander med en vädjan om laglighet (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 279). Röda sköts efter ”summariska förhör utan egentliga undersökningar”, hävdade de (Ibid). Författaren av boken Teloittajien edessä, Tauno Tukkinen, framställer det som att ”de svenskspråkiga västnylänningarna på språkliga grunder varit ute efter att göra upp med den finskspråkiga befolkningen” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 280). Lindholm menar dock att det också avrättades svenskspråkiga röda under aktionen och att det inte var språket utan politiken som var ”den viktigaste faktorn bakom avrättningarna. Hur som helst så fick många röda sätta livet till i dessa rensningsaktioner.

Många civila borgerligt sinnade ropade också på vedergällning. En ledare i tidningen Vestra Nyland den 13 april 1918 visar också hur språk och klass fördelade sig i länet och hur motsättningen ibland gränsade till ren rasism:

”Min tro är att vår svenska allmoge utan de finska ledarna och uppviglarna aldrig skulle ha visat sig som den nu gjort det: rå, dum och envis, typiska egenskaper för den finsktalande ´socialisten´. Finnes det överhuvudtaget någon som tvivlar på att den rabiesartade, röda yran renodlats i de breda finska lagren och sedan inympats i den svenska befolkningen?” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 261).

Denne skribent fortsätter också med att undra vad alla namn som slutar på -nen, -lo, och -ta ”har här att göra” och med att kalla ryssarna för ”de halvasiatiska hordernas medlemmar” (Ibid).

I språkfrågan låg en inte obetydlig dos rastänkande. Bland den svensktalande herrgårdsklassen och ämbetsmannakåren samt de i huvudsak svensktalande industriägarna fanns under 1870-80-tal en utbredd uppfattning om en rasgräns mellan deras egen germanska samhälls- och statsbärande och den i deras ögon underlägsna finska, med sämre förutsättningar som statsbärande. Socialismens utbredning gav en ”renässans” för dessa tankegångar vid åren före revolutionen 1918.

”Den vita terrorn” i dessa trakter leddes framför allt av den Västnyländska bataljonen, det vill säga den tidigare Sigurdskåren som togs till fånga av de röda i början av kriget, och som nu skred till aktion snart efter att de frigivits från sin fångenskap i Helsingfors Reallyceum. Som Västnyländska bataljonen inrättades de officiellt den 20 april och stationerades på Västankvarn i Ingå. Detta var veteraner från Svidja och Sigurds och de fick nu tillfälle att utkräva hämnd. I annonser som lagts ut för att uppmana nya rekryter att ansluta till bataljonen uppmanades länets män att rensa sin hemtrakt från ”samhällets avskum” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 283). Västankvarn skulle komma att bli ”den vita terrorns högborg”, skriver Lindholm.

Enligt egna protokoll uppställde de egna fältdomstolar som avkunnade dödsdomar som ”omedelbart verkställdes” och de ska under maj månad ha avrättat ”flera tiotal” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 284). Enligt uppgift från projektet Krigsdöda 1914-22 ska 62 dödsdomar ha avkunnats och verkställts av fältdomstolen i Västankvarn. Som domare i Västankvarn fungerade publicisten och författaren Erik Grotenfelt. Han hade anslutit sig till jägarrörelsen men klarade inte av militärutbildningen i Tyskland. Nu kanske han ville ”visa sig som en riktig man”, spekulerar Lindholm, som också menar att han gav ”den vita bödeln ett ansikte” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 286). Han citerar ett av Grotenfelts brev hem till sin fru:

”Sedan gevärssalvan avlossats, skjuter chefen för den grupp som utför arkebuseringen dem för säkerhets skull med revolver genom huvudet. Vid de första avrättningarna, då manskapet var ovant ännu, gjorde jag det själv (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 286).

I ett andra brev skriver han:

”Manskapet här blir nog bra. De har redan lärt sig mycket. Och sinnelaget är det rätta. Därom vittnar bl.a. att de kappas om att få utföra arkebuseringarna, så att jag måste fördela dem mellan de olika kompanierna, så att inget blir lottlöst” (Ibid).

På andra håll tog lokala skyddskårer saken i egna händer i hemsocknarna, bland annat i Karis, Pojo, Ekenäs och Hangö. Ibland räckte det med ”beskyllningar och påståenden” eller ”antaganden” för att fältdomstolarna skulle komma fram till dödsdomar. Det kunde också räcka med mindre brott än mord för att dömas till döden.

Karis och Billnäs hade varit de främsta röda fästena i Västnyland och i maj höjdes rop på ”blodig hämnd” som mest just där. ”Systematiskt sökte man upp de röda ledarna för att göra upp räkningen med dem”, skriver Lindholm (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 293). Några hämtades till och med hem från fångläger på andra orter i Finland för att arkebuseras.

Det var inte utan samtida reaktioner som detta blodbad pågick. Exempelvis kammarherren Hjalmar Linder, som var den som kanske lanserade begreppet ”den vita terrorn”. Han hade tillbringat kriget i Sverige men skrev en insändare i Hufvudstadsbladet den 25 maj som väckte enormt uppseende (notera att insändare i svenskspråkiga Hufvudstadsbladet då som nu egentligen mer motsvarar vad som i svenska tidningar kallas debattartikel). Linder menade att det som pågick i landet var ”förfärligt”, det vill säga de godtyckliga arkebuseringarna, att tusentals änkor och faderlösa lämnats utan försörjare utan att staten gjort något för att lindra deras nöd och att fångarna i lägren dog ”såsom flugor” (”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, s 301). Han menade att:

”Den röda galenskapen har faktiskt efterträtts af den hvita terrorn” (Ibid)

I nästa del kommer vi till Dragsvik i Ekenäs.

Källor:

”Röd galenskap – vit terror” - Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, Sture Lindholm, 2005

Röd och vit terror – Finlands nationella tragedi, Jaakko Paavolainen, 1986 (sammanfattning av tre verk från 1966, 1967 samt 1971)